Ur Fjärde Internationalen 1/1994
Vid midnatt till den 1 september proklamerade den nordirländska Irländska republikanska armén, IRA, ett "totalt och villkorslöst vapenstillestånd". "Vi har deklarerat att alla militära aktiviteter upphör fullständigt, därmed kan ingen tveka om våra avsikter", sade IRA och Sinn Fein, IRA:s politiska gren under ledning av Gerry Adams.
Efter 25 år av inbördeskrig, som skördat 3 168 dödsoffer är förutsättningarna för en varaktigfred större än någonsin i det härjade, söndrade och ockuperade Nordirland.
I december ifjol skrev den brittiske premiärministern John Major och hans irländske kollega Albert Reynolds under en gemensam deklaration "Downing Street Declaration", som behandlar "nödvändigheten av försoning och samtal mellan de berörda parterna". Enligt deklarationen ska Nordirlands framtida tillhörighet avgöras av folket självt i ett majoritetsbeslut.
I dag utgör protestanterna en miljon av de cirka 1,6 miljoner som bor i Nordirland. Men befolkningsökningen bland katolikerna gör att de om cirka trettio år kommer att vara i majoritet.
Bernadette McAliskey är en av de mest framträdande ledarna i den nordirländska medborgarrättsrörelsen. Hon överlevde ett brutalt lojalistiskt mordförsök i januari 1981, som lämnade henne mycket svårt skadad. Hon har fortsatt att kämpa för den nationella frågan med ett socialistiskt perspektiv trots att hon inte är medlem av Sinn Fein.
Här publicerar vi ett tal som hon höll i London den 2 juli i år. Bernadette McAliskey använder olika begrepp för det delade Irland: med "sydirisk", regeringen i "Syd", republiken med 26 grevskap osv avser hon den självständiga republiken Irland; med de sex grevskapen, "norr" etc det av britterna ockuperade Nordirland.
LGK
Om man gör en politisk parallell mellan Irland, Palestina och Sydafrika blir det lättare för oss att se vad som ligger bakom förtrycket av folken där — och principerna för kampen mot förtrycket. Vi som är indragna i kampen mot imperialismen kan direkt lära oss av varandra. Det är därför som vi i Irland försöker ta del av allt som berör PLO:s och ANC:s kamp.
Där jag bor, i ett litet samhälle på den irländska landsbygden, blev vi mycket oroade när vi såg Yassir Arafat under fredssamtalen i Oslo förra året. När Osloavtalet skrevs under i Washington målade de 16- eller 17-åriga republikanska ungdomarna i Coalisland en jättelik paroll på muren i form av en mycket rolig ordlek: "Yasser in the Middle East — No Sir i Coalisland"!
De insåg inte bara att palestinierna begått ett historiskt misstag, utan också att de var utsatta för ett överhängande hot om att deras egen ledning skulle upprepa det.
Under diskussionerna inom den republikanska rörelsen var det hjärtslitande att se hur människor som så klart såg vad som var fel i Palestina höll på att göra om samma misstag i de sex grevskapen.
Jag tror att situationen i Palestina i dag har skrämmande paralleller med de som den irländska kampen stod inför under 2o-talet. Michael Collins, som ingick i ledningen då, hävdade att det avtal om delning som slöts med britterna innebar "frihet för att vinna friheten".
"Frihet för att vinna friheten", delningen av Irland i två stater, ledde till att den brittiska imperialismen stärktes och att den irländska nationella befrielsekampen försvagades. I Palestina tror jag att den kommer att leda till att Israel stärks och en försvagning av den palestinska kampen. Frågan blir oklarare och folket splittras.
Slutresultatet blir en palestinsk polis, som ställs inför en oavslutad kamp och palestinska dissidenter. Man får "Fristat-are", det är så vi kallar dem, "blåskjortor", högermedlemmar av Garda i den sydiriska staten — de som inte har tid att ta itu med narkotikalangare eller våldtäkts-män, eftersom hela organisationen är inriktad på att jaga republikanska aktivister.
Med sådana överenskommelser kompliceras frågan ytterligare, eftersom det oavsett vilket beslut som fattas inte finns en demokratisk rörelse som arbetar underifrån och upp. Och i Irland håller vi på att upprepa exakt samma misstag.
Efter självständighetskriget lämnade britterna ett söndrat Irland efter sig. Sedan kampen avtagit och delningen av Irland lett till inbördeskrig i Södern, lyckades britterna mycket effektivt neutralisera de progressiva krafterna i Irland.
De som bor i södra Irland vill helst inte tala om att inbördeskriget förlorades — eller vanns, beroende på vilken sida de stödde. De talar bara om att det pågått ett inbördeskrig — det bara utbröt — och att vi sedan fortsatte bygga upp staten med 26 grevskap.
Efter inbördeskriget tvingades de flesta progressiva irländare att emigrera, de fängslades eller blev så demoraliserade att de flydde upp i bergen eller också stred de och dog i det spanska inbördeskriget.
Det är vad som hände alla progressiva i det irländska samhället — med undantag för den nationalistiska rörelsen i Norr. Frågan miste sin sprängkraft och glömdes bort. Britterna fortsatte att stödja och ekonomiskt backa upp den odemokratiska staten i norr, tills den massomfattande medborgarrättsrörelsen skjöt fart i de sex grevskapen mot slutet av 6o-talet.
Vi har kämpat oavbrutet i tjugofem år — utanför Irland framställs det som tjugofem år av "problem". Jag kan försäkra er om att problemen helt och hållet varit våra. Vi har genomlevt tjugofem år av öppen militär ockupation. Människor som besökt Västbanken eller sydafrikanska kåkstäder på sistone, kan tala om att den militära ockupationen slår hårdare i Nordirland än där.
Tjugofem år av obruten kamp alltså, men det blir ändå tjugofem år av "krig", eller tjugofem år av "terrorism" om man nu ska tro britterna. Men vad många inte insett är hur omfattande och utbredd kampen är i basen och detta handlar inte om något "krig".
Det genomsyrar samhället och i de organisationer som kvinnorna skapat, lik som i de som fångarna byggt upp för sin sociala trygghet och en mångfald av olika försök till självorganisering. Det är där basen för kampen ligger i Norr.
Sinn Fein har både utgjort den politiska ledningen för kampen och genom sin organisation förkroppsligat den. Utan tvekan har de utgjort den främsta och outmanade kampledningen. Militärt har den Irländska republikanska armen, IRA, utgjort ledningen.
Det spelar ingen roll vilken åsikt man har om dessa krafter, så ser de tre viktigaste beståndsdelarna i kampen ut — militärt IRA, politiskt Sinn Fein samt ett omfattande nätverk av basorganisationer, varav många har förgreningar till Sinn Fein, men många står också oberoende.
Så såg situationen ut för rörelsen när vi började ta del av palestiniernas erfarenheter. Det var där vi befann oss när vi upptäckte den "samtalsprocess" som inleddes med avtalet mellan Storbritannien och Irland 1985 och fortsatte med de "konstitutionella samtalen" som upphörde i fjol somras.
De konstitutionella samtalen upphörde inte på grund av någon omedgörlighet från Social Democratic and Labour Party (SDLP), den enda organisation från den nordirländska nationalistiska rörelsen som tilläts delta. De upphörde inte på grund av någon oförsonlighet från den irländska regeringen. Båda var beredda att ta bort artikel två och tre ur den irländska konstitutionen, där det slås fast att de sex grevskapen i norr är delar av det irländska territoriet.
Men dessa artiklar är ingenting som SDLP eller den irländska regeringen har fått till skänks. De utgör heller inget territoriellt anspråk utan det irländska folkets uttalade vilja: Irlands framtid ligger i händerna på det irländska folket. Åt detta skrattar Storbritannien, som är så efterblivet att det inte ens har en skriven konstitution!
Alltså misslyckades inte de konstitutionella samtalen på grund av att SDLP och den irländska regeringen inte var beredda till eftergifter — de var beredda att ge upp allt! Men lojalisterna och unionisterna tågade ändå ut. Det var där vi stod för tolv månader sedan — med de konstitutionella samtalen i ruiner och med SPDL-ledaren John Hume sittande med ändan bar utan några idéer om nästa steg.
Vi fortsatte kräva demokrati i Irland. Och när vissa av oss talar om ett "enat Irland" så talar vi om en demokrati — samma demokrati som vi slogs för i självständighetskriget, den demokrati som vi talade om i 1918 års demokratiska program, den demokrati som vi först såg i Wolfe Tone-upproret 1798.
Vi talar inte om att utvidga den lika förvridna som odemokratiska staten i syd [Irland]. Vi talar om en helt ny demokrati där det irländska folket, fria män och kvinnor, på egen hand kan bestämma de principer under vilka styr sig själva. Man kan inte uppnå detta så länge man styrs av någon annan som vägrar gå ur vägen — oavsett om det är i Palestina, Sydafrika eller Irland.
Men våra ledare glömde bort detta. De glömde bort vad vi ville ha. Jag hyser den allra största respekt för Gerry Adams, men han begick inte bara ett taktiskt, utan också ett grundläggande principiellt misstag — samma misstag som Yassir Arafat begick i Palestina. Vi slåss inte för demokrati för att våra ledare ska delta i några hemliga överläggningar. Det är inte demokrati.
Det var ett fundamentalt misstag av Sinn Feins ledning, det rör demokratins grundfrågor — beslutet att föra hemliga förhandlingar med John Hume och sedan komma tillbaka och berätta det för alla oss andra.
Just det som hände efter hungerstrejkerna, just det som hände med den katolska frigörelsen, just det som hände med Land League — hemliga förhandlingar med britterna ledde till katastrof. De ledde till att britterna slöt ett avtal som de bröt i samma stund som det undertecknades.
Gerry Adams gick till John Hume med förslag om ett gemensamt utspel, utan att tala om för det irländska folket vad det gällde. Den irländske premiärministern Reynolds gick med på förslaget, men talade inte heller om vad det gällde.
Jag talar för mig själv. Jag har inte ägnat hela mitt vuxna liv åt denna kamp för att någon ska komma och säga: "Här är en överraskning från 'mormor', men du får inte veta vad det är." Vi brukade leka den leken när jag var barn. Mormor höll fram sina knutna händer och man var tvungen att säga något antingen man ville eller ej. Det var bara om man svarade "ja" som man fick se vad det var. Jag slutade med den leken när jag var fem år.
Det hela slutade med Downing Street-deklarationen som förklarade att vi kan få fred, men bara om IRA går med på permanent eld upphör.
Jag säger samma sak som de flesta människor i den breda demokratiska rörelsen säger: om det finns en "fredsprocess", visa mig processen. Visa mig de medel med vars hjälp vi kan gå från krig till fred, rättvisa och frihet.
Men britterna säger att om ni inte vill ha vapenvila, då kan ni heller inte delta i samtalen. Då uppstår frågan: "Varför ska vi samtala, vad ska vi prata om?" Då svarar britterna: "Vi kan inte svara på vad vi ska tala om om det inte blir eld upphör. Men vi kan säga att det är en del av fredsprocessen."
Vad har vi då vunnit — och vad har vi förlorat? En del av svaret får vi om vi undersöker Downing Street-deklarationen mellan Storbritanniens och Irlands regeringar.
Faktum är att det inte är mycket i deklarationen, bara tolv rader, som både den brittiska och irländska regeringen står eniga bakom. En av dem gäller garantin att beslutet om den irländska föreningen kommer att fattas separat inom Nord och Syd men inte i båda två, samtidigt. Det garanterar lojalisternas vetorätt, eftersom de är i majoritet i Norr; det cementerar fast delningen, inte tvärtom. Downings Street-deklarationen är en gemensam överenskommelse för att återuppbygga strukturerna hos staten i Norr.
Betänk vad som krävs av den nationalistiska rörelsen i norr. De kräver inte bara att vi ska demilitarisera vår kamp, utan också garantera att vi aldrig mer kommer att ta till vapen, att vi för all framtid ger upp vapnen. Om vi verkligen hade fått vår frihet, hade de aldrig ens behövt nämna det.
De frågor debatten gäller förringas i denna "process". De reduceras till "krig eller fred" eller "vill ni att ännu fler ska dö?". Hela frågan har ryckts ur sitt sammanhang och skurkarna i pjäsen är de människor som militärt motsätter sig den brittiska militära ockupationen.
Det handlar inte om att demilitarisera den brittiska armen, eller om att avväpna de lojalistiska dödsskvadronerna, som beväpnas och övas av britterna. Inget tal om att avväpna dem. Och inget tal om att avskaffa det statliga förtrycket — Lagen om att förhindra terrorism, Lagen om undantagstillstånd, rätten att förfölja och angripa barnen på gatorna. De nämns inte ens i diskussionen.
Är man i Downing Street-deklarationen ense om att upphöra med diskrimineringen, att upphöra med den religionsbaserade apartheiden, för rätten att leva ett värdigt liv i det nationalistiska samhället? Och bakom allt detta tal om "maktdelning" måste vi fråga oss "vem som ska dela makten med vem? Och vem ska lämnas maktlös?".
Den brittiska regeringen utnyttjar vår egen rörelses politiska svaghet. De har inlett en process vars syfte är att stärka den existerande nordirländska statens strukturer. Hur?
De vill integrera en elit i en ny politisk struktur som inte ifrågasätter de sex grevskapens stat — de katolska OBE, den uppåtsträvande medelklassen, de människor som under tjugofem år inte smutsat ner sina händer i kampen. Man måste ha skygglappar eller vara mycket dogmatisk om man inte inser vad britterna håller på med och varför de försöker driva in Sinn Fein i denna "process". De vill ha så få förändringar som möjligt, gå med på så få eftergifter som möjligt, bara det är tillräckligt för att få en viss del av katolikerna att bryta sin lojalitet.
Detta kommer givetvis inte det protestantiska samhället att acceptera — de kommer uppfatta det som en "kapitulation". Och för att inte lämna något halvdant förbereder britterna ett angrepp på dem också. De demoniserar vad de kallar "den protestantiska underklassen", en avskyvärd fras, de fattiga lojalister som inte vunnit något i de sex grevskapens stat, trots sin obändiga och fanatiska lojalitet. Britterna kommer att spärra in dem om de gör motstånd.
Ett sätt att komma närmare en sådan lösning, som skulle integrera delar av den katolska medelklassen i Nordirland, vore att diskutera en form av "gemensam självständighet" tillsammans med regeringen i Irland. Men den nationalistiska rörelsen måste avvisa detta.
Författaren Brendan Behan sade en gång: "Det finns ingen mänsklig misär som inte kan förvärras när en polis kommer." I dag skulle jag vilja uttrycka det så här: det finns inget bättre sätt att förvärra de nordirländska katolikernas misär på än att också underordnas regeringen i Syd.
För med "gemensam självständighet" skulle vi ställas inför två odemokratiska högerregeringar som begränsar våra möjligheter att slåss för demokrati och framsteg i Irland.
Debatten inom den republikanska rörelse som jag deltar i är ett försök att få dem som jag håller så mycket av att uppföra sig demokratiskt.
Men jag måste ändå säga: inga avtal slutna i hemlighet är bindande för mig. Kampen för demokrati innebär också att kämpa för demokrati inom våra egna led.
Om vi när vi avvisar de brittiska försöken att få vår kamp att spåra ur tvingas slåss i ytterligare tjugofem år så må det vara så. Låt de trötta vila. Låt dem som vill träda tillbaka göra det.
Mitt på O'Connell Street står Parnells staty, och på den finns följande ord inskrivna: "Ingen har rätt att sätta sig över nationens rätt." Jag säger i dag: Ingen organisation har rätt att ensidigt avblåsa striden, att begränsa demokratin. Över min döda kropp.
Ur Socialist Outlook, juli 1994 Översättning: Lars Gus Kaage