Ur Fjärde internationalen 1-1994
- Per-Olof Mattsson om skrattet åt världen i litteraturen
- Karl-Gustav Vinsa om att ett plus ett blir sjuttitre
- Per-Erik Wentus om soldatförbrödring och flykt i Finland
- Kirsten Sjöström om vänskap och politik i dansk arbetarrörelse
- Christer Franzén om att leda Sverige in i krisen
- Per-Erik Wentus & Seyitxan Anter: Vem hotar tryggheten?
Hans Lindström, Skrattet åt världen i litteraturen, Carlssons 1993
Det lär väl knappast ha undgått någon litteraturvetare att den ryske teoretikern Michail Bachtin numera är högsta mode vid hela Västvärldens universitet, inte minst inom vårt eget ämne.
Bachtins teorier har förekommit här och var i svenska avhandlingar, inte bara inom litteraturvetenskap, men ingen har väl som Hans Lindström i Skrattet åt världen i litteraturen helt och hållet förlitat sig på dem.
Lindströms bok är ingen liten tunn avhandling, tvärtom omfattar den 370 sidor. Förutom sina talanger som litteraturvetare, är Lindström också en skicklig tecknare. Följaktligen har han även illustrerat sin avhandling med en rad upplyftande och roande teckningar som anknyter till ämnet.
Ämnet för avhandlingen är Bachtins teorier om det folkliga, karnevaleska, skrattet. Men innan Lindström redovisar Bachtins utläggningar kring detta, får läsaren följa med på en odyssé bland ett antal skälmar, narrar och dårar i litteraturhistorien.
Starten sker, som sig bör i en avhandling från Lund, hos Piratens Bombi Bitt, Nils Gallilé och Calle Portugal. Nästa anhalt blir den i dag bortglömde Per Hallström och romanen En skälmroman. Därefter återgår analysen med Jacques Werups Casanovaroman till det skånska.
Inte oväntat finner vi också Jersilds Calvinols resa genom världen som ett gott exempel på det folkliga skrattet. Mindre väntat återfinns riddaren av den sorgliga skepnaden, Don Quijote, i ett och samma kapitel som Harry Martinsons luffare Bolle. I ett sista kapitel innan det teoretiska tar vid, bjuds vi på ett helt smörgåsbord av skälmar och narrar, från skollärare Chronschough till den tappre soldaten Svejk.
Denna svindlande färd genom litteraturhistorien, med överdådiga referenser och hänvisningar i sex kapitel, utgör avhandlingens första del. Denna första del är försedd med rubriken Praktik. Den andra delen ägnas åt en omfattande teoretisk genomgång av Bachtins teorier och har försetts med rubriken Teori. Lindström har alltså kastat om i den vanliga turordningen inom avhandlingsgenren.
I sitt förord, skriver Lindström att skrattet inte kan göras begripligt genom att dissekeras och klassificeras på vanligt sätt. I stället måste det ske, som Lindström uttrycker det, på skrattets ”egna villkor”. Skrattet, till skillnad från den borgerliga humorn, är nämligen antiauktoritärt, antisystematiskt och i högsta grad subversivt. Det vänder sig, med författarens uttryck, ”mot alla former av makt och maktutövande.” Dit räknas också litteraturvetenskapens maktutövning.
Lindströms ambition är inte bara att skriva en avhandling i största allmänhet, utan också att försvara skrattet som ett särskilt sätt att betrakta världen, ett ej utbytbart sätt att i litteraturen förhålla sig till och behandla världen.
Avhandlingens första del, med alla dess analyser av kända och mindre kända romaner och berättelser, är mycket stimulerande. Det finns dock två brister i denna del, vilka redan påpekats av Tommy Olofsson i en recension. Den ena är analysen av Per Hallströms En skälmroman, vars huvudperson, ingenjör Tuve Blomdahl, erbjuder vissa svårigheter att inordnas i skälmfacket.
Den andra är Martinsons Bolle, som buntas ihop med Don Quijote bland många andra. Skälmen Bolle påstås vara närvarande i kraft av sin frånvaro, vilket väl ändå får anses vara en alltför generös användning av skälmbegreppet. I övrigt är Lindströms analyser i den första delen fyllda (i positiv bemärkelse) av fina iakttagelser, roande kommentarer och tankeväckande referenser till när och fjärran.
Avhandlingens andra del, Teori, argumenterar passionerat för Bachtins syn på det folkliga skrattet i motsats till humorn, med dess borgerliga ursprung. Utgångspunkten är naturligtvis Bachtins bok Rabelais och skrattets historia.
En central tanke i Bachtins bok, som färdigställdes 1940, är att den folkliga skrattkultur som blomstrade fram till 1700-talet omformas, eller degraderas, av borgarklassens förvandling av världen till sin egen avbild. Särskilt den engelska borgerligheten får stå fadder till ett förkrympt, privatiserat och individualiserat skratt, därefter kallat humor.
Det lockande i Bachtins teorier för humanister kan nog främst sägas ligga i det förhållander, som också Lindström påpekar, att det bachtinska företaget, eller projektet, som termen ofta lyder idag, är något mycket mer än litteraturteori.
Lindström berör inte Bachtins förhållande till Marx eller marxismen, de enda med namnet Marx som förekommer i avhandlingen är bröderna Marx, annat än med en lätt avvisande attityd. Frågan blir dock desto angelägnare genom sin frånvaro.
Enligt min uppfattning skulle Bachtins karnevalsbegrepp kunna göras mer användbart genom en korsbefruktning med centrala marxistiska tankegångar.
Utifrån en marxistisk utgångspunkt måste det framstå som en angelägen uppgift att närmare kartlägga och reda ut förhållandet mellan denne ryske teoretiker, som så starkt betonar det folkliga och det subversiva, och marxismens teoretiska utgångspunkter. Frågan har ofta tangerats, t.ex. i Katerina Clarks och Michael Holquists grundläggande biografi. Huvudintrycket i Clarke och Holquists studie är att Bachtin, under olika namn, använde sig av marxistisk terminologi för att kunna överleva i det kulturella klimatet under andra hälften av 20-talet och det följande årtiondet. Någon djupare släktskap mellan de två idéformationerna diskuteras inte. Däremot framgår det att Bachtins bror, Nikolaj, i sin västeuropeiska exil utvecklades till marxist, samt att Bachtin själv alltid höll sig inom någon form av kollektivistisk världsåskådning och under 20-talet umgicks mycket med intellektuella som eftersträvade synteser mellan kristendom och socialism.
Ann Shukman anger några av besvärligheterna med att överhuvudtaget ta sig an frågan om Bachtin och marxismen i sin introduktion till den av henne redigerade Bakhtin School Papers:
”Ingen av Bachtins skrifter i 'eget namn', med undantag för Tolstojförordet, och inte heller någon av de vi känner till av Kagan och Pumpjanskij antar en marxistisk utgångspunkt, även om marxismen tillhandahåller den bregreppsliga ramen för alla Medvedevs och Medvedev/Bachtins skrifter, och alla Volosjinovs och Volosjinov/Bachtins med möjligt undantag för de tidiga arbetena om musik.” (s. 3)
Tzvetan Todorov har i sin berömda bok om Bachtin understrukit det faktum att Bachtin aldrig offentligt, trots de tillfällen med direkta frågor som erbjöds, påtog sig författarskapet till de verk från 20-talet som trycktes under Volosjinovs och Medvedevs namn.
Todorov argumenterar mot att Volosjinov och Medvedev skulle ha påverkat Bachtin i marxistisk riktning:
”Marxistisk terminologi tillämpas inte utifrån i dessa arbeten: de tre angreppen är utförda i marxismens namn, och de hämtar själva substansen från den.” (s. 9)
Det finns, hävdar Todorov, endast en möjlig slutsats:
”Det är oacceptabelt att helt enkelt sudda ut Volosjinovs och Medvedevs namn, och således gå emot Bachtins uppenbara önskan att inte ta på sig publiceringen av dessa skrifter. Men det är lika omöjligt att inte ta med i beräkningen den enhet i tänkandet som hela raden med dessa arbeten vittnar om, en enhet som man skulle kunna tillskriva, i enlighet med de olika vittnesmålen, Bachtins inflytande.” (s. 11)
Resultatet av detta resonemang är att den bästa lösningen består i att skriva Medvedev/Bachtin respektive Volosjinov/ Bachtin när författaren till dessa verk ska omtalas.
Den engelske marxisten Alex Callinicos har i en uppsats om postmodernism, poststrukturalism och postmarxism (?) diskuterat gränserna för parallellerna mellan Bachtins idéer och marxismen. Han slår inledningsvis fast:
”Marxismen kan inte bara tillhandahålla en seriös språkteori, utan många element till en sådan existerar i Michail Bachtins skrifter.” (s. 88)
Callinicos hävdar att det finns romantiska kvarlevor i Bachtins tänkande, exempelvis tendensen att uppfatta diskursen som ett ändlöst, skapande flöde. Callinicos förknippar detta med att Bachtin inte företar någon seriös analys av de utomdiskursiva, dvs. utomspråkliga faktorer i traditionell mening, krafter som refrakteras i diskursen. Bachtin ställer bara upp den ”höga” och den folkliga kulturen som två motsatspar utan att undersöka frågan huruvida de två bildar en antagonistisk enhet. (s. 94)
Den uppenbara faran med en sådan ståndpunkt kan, enligt Callinicos, undvikas genom en modifiering och inte ett avvisande helt och hållet av Bachtins teorier. Hans insikter kan utvecklas endast om de åtföljs av en analys av heteroglossias objektiva determinanter, dvs. det konkreta undersökandet av de sociala och politiska krafter som konstituerar den sociala formation i vilka diskurserna i fråga produceras. (s. 95)
Raymond Williams försökte redan i sin Marxism and Literature, utan att själv veta det, införliva Bachtins bok Marxismen och språkfilosofin, som publicerades under Volosjinovs namn, med ett marxistiskt betraktelsesätt. Williams nämner att Volosjinov ingick i kretsen kring Bachtin, men det var då ännu inte klarlagt i vilken utsträckning Bachtin även hade skrivit under andra namn.
Williams behandlar Volosjinov/Bachtins bok mycket utförligt s. 35-42) och betraktar den som ett avgörande bidrag till den marxistiska teorin. Williams skriver att ”Volosjinov” inte applicerade några specifika marxistiska idéer på språket, utan ”omvärderade hela språkproblemet inom en allmän marxistisk inriktning.” (s. 35)
Meningsfullheten i dessa undersökningar från marxistiskt håll av Bachtins idéer och deras eventuella relevans för marxismen, poängteras av Michael Holquist i inledningen till Art and Answerability. Utifrån dessa tidiga filosofiska essäer hävdar Holquist, som anser sig ha förenklat frågan tidigare, att problemet med förhållandet mellan Bachtins idéer och marxismen komplicerats ytterligare. Samtidigt finns, enligt Holquist, i dessa essäer det material som behövs för att ”korsbefrukta” de två tankevärldarna och han anger i vilken riktning det bör ske: ”det tycks nu behöva anta formen av att skriva in en marxistisk betoning av politik, ekonomi och samhällsteori i dialogismens besatthet med individernas personlighet och den metalingvistisk i vilken yttrandet är en handling.” (s. XIV)
Hela frågan får en än mer intressant belysning i ljuset av alla de nya texter av Bachtin, främst tidiga texter, som på senare år gjorts tillgängliga i översättning.
Exempelvis följande ur författarens inledning till ett ofullbordat verk från 1919-21, med titeln Mot en handlingens filosofi:
”En sådan första filosofi existerar inte, och till och med de vägar som leder till dess skapande tycks vara bortglömda. Därav det djupa missnöjet med modern filosofi från deras sida som tänker deltagande, ett missnöje som tvingar en del av dem att ta sin tillflykt till en sådan föreställning som historisk materialism som, trots alla sina defekter och brister, är attraktiv för det deltagande medvetandet på grund av sin ansträngning att bygga sin värld på ett sådant sätt att det erbjuds en plats i den för utförandet av determinera-de, konkreta historiska, verkliga handlingar; ett strävande och handlingsutförande medvetande kan faktiskt orientera sig i den historiska materialismens värld.”
Beträffande den specifika frågan om karnevalskulturen och det folkliga skrattet finns det ytterligare studier att anföra, ofta med marxistiska förtecken.
Michael Gardiner har anfört en del kritik från olika forskare mot Bachtins lättvindiga användning av historiska fakta för att styrka teorin om karnevalskulturen. Bland annat har Carlo Ginzburg i sin berömda bok Osten och maskarna ifrågasatt Bachtins bedömning av denna kultur på grundval av lärda, huvudsakligen litterära texter. Vidare har R. Berrong, enligt Gardiner, i flera studier förhållit sig kritisk till Bachtins utopiska vision, som enligt Berrongs åsikt inte riktigt har någon verklig motsvarighet i sinnevärlden.
Gardiner hänvisar till ännu fler exempel, bl.a. en studie av P. Burke från 1978 om folklig kultur i europeisk historia samt Le Roy Laduries studie av karnevalen i Romans 1580, för att visa på hur karnevalskulturen också innehöll annat (främlingsfientlighet, sekteristiska blodbad) än det som återfinns i Bachtins utopi. Även C. Byrd har i en studie över Freuds inflytande på Bachtin påpekat att skrattet, som både Freud och Bachtin ansåg vara något hälsosamt och subversivt, också innehåller möjligheten att förstärka sociala stereotyper (beträffande kvinnor, etniska minoriteter etc.)
Gardiners slutsats är att skrattet inte kan betraktas som ”ipso facto befriande eller frigörande” och därför är Bachtins påstående om skrattets, med Lindströms ord, ”motsatsställning till allt bestämt, enhetligt, auktoritärt till, om man så vill, alla former av makt” (s. 313), som helt enkelt felaktigt.
”Skratt, i likhet med varje annan kulturell praktik, är inte inneboende befriande, och dess betydelse och effekter är avhängiga de konkreta sociala och kulturella praktiker inom vilka det är inneslutet.”
Den engelske marxisten Terry Eagleton, som intagit en mycket välvillig hållning till Bachtin, har i sin bok om Walter Benjamin (1981) dock ställt sig mycket kritisk till just karnevalsteorin. Han hävdar att karnevalen har en reintegrerande funktion:
”Karneval är, när allt kommer omkring, en tillåten affär i varje avseende, ett tillåtet avbrott i hegemonin, en tyglad folklig utlösning lika oroande och relativt ineffektiv som ett konstverk.”
Även P. Stallybrass och A, White har i en bok från 1986, The Politics and Poetics of Transgression, berört karnevalsfrågan. Deras slutsats pekar också, liksom många av de forskare som Gardiner hänvisar till, på en mer kritisk syn på Bachtins begrepp. De hävdar att karnevaler varken är radikala eller konservativa i sig. De kan vara en stabil och cyklisk ritual utan några märkbara politiska effekter, men kan också fungera som katalysator och plats för verkliga och symboliska strider med politiska förtecken.
Detta är bara ett litet smakprov på den ganska omfattande diskussion som förts kring karnevalsbegreppet. Det är synd att Lindström inte berör detta.
Visserligen är litteraturen om Bachtin i det närmaste oöverskådlig, med en stor portion okritiska studier, men det finns ingen orsak att förvandla Bachtin till en halvgud med heltäckande teorier utan luckor. Bachtin är tillräckligt stor och sympatisk som litteraturteoretiker och humanistisk teoretiker för att utstå kritiska synpunkter.
Med dessa avslutande kritiska synpunkter vill jag dock inte alls påskina att Hans Lindströms avhandling skulle vara apologetisk eller dålig. Tvärtom är den mycket stimulerande och, inte minst, vilket är ovanligt för avhandlingar, förbålt underhållande. Den skulle dock ha vunnit på en lite mindre okritisk inställning till Bachtins karnevalsbegrepp.
Dom pladdrar. Det är ett enda långt kafferep. Har ni någon gång lyssnat på radions P1 förmiddagsprogram, då vet ni vad jag menar.
Dom upplever och känner. Medelklassen håller kafferep för folket.
Fördelen med att uppleva är att allting man säger är sant. Om jag upplever att ett plus ett blir sjuttitre, kan ingen förneka att det är min upplevelse. Den andra kanske upplever att ett plus ett blir trettisju. Sen kan vi sitta och jämföra våra upplevelser.
Om någon hämmad, fantasilös person kommer och påstår att ett plus ett, under vissa givna förutsättningar, alltid blir två, blir vi givetvis störda, ja, smått irriterade. Vi skulle säga att när han säger så, då upplever vi att det beror på att han inte har någon kontakt med barnet inom sig, att han förnekar sin kvinnliga sida.
Efter storkonflikten 1980 har de svenska arbetarna i stort sett hållit sig borta från samhällsscenen. Det uppstod ett tomrum. Medelklassen fyllde det tomrummet.[1] Åttital och nittital har varit slipsarnas tid, slipsarnas och pladdrarnas. Slipsarna säger sanningen, den enda tillåtna sanningen, och pladdrarna söver.
Samhällsförändringar bärs alltid upp av sociala krafter. Det är alliansen mellan kapital och medelklass som varit bestämmande för samhällsutvecklingen de senaste tio-femton åren. Medelklassen har krävt och fått en större andel av produktionen och en mer framträdande roll på samhällsscenen. I gengäld har den stått för nödvändig ideologiproduktion och ideologispridning. Scratch my back – and I scratch your.
Det var den amerikanska medelklassen som bar upp Reagans omfördelningspolitik och sociala nedrustning, den engelska medelklassen stödde Thatchers projekt; den svenska medelklassen — med fyrspannet Lindbäck-Södersten-Isaksson-Rosenberg i spetsen — har ställt sig bakom det svenska systemskiftet.
Historien är inte deterministiskt bestämd. Tiden och rummet sätter ramarna — inom ramarna finns ”valfrihet”. Borgarna tenderar att reducera valfriheten till frågan om vilken tvål man ska välja eller vilken husläkare. Deras historiesyn liknar stalinisternas. Josef Stalin hade också sin ”enda väg”.
I dag finns ett enda reellt framtidsprojekt — borgarnas. Vänstern har grävt ner sig i socialdemokraternas övergivna skyttegravsställningar. Det är nödvändigt att börja ställa svåra, obehagliga frågor.
Industriarbetarnas antal har minskat från 1,5 miljon till 800 000. Det förefaller vara en liknande process som böndernas tidigare i detta sekel. Vad innebär detta? [2]
* Vilka sociala grupper tillväxer?
* Har frankfurtarna fått rätt i sin kritik av teorin om arbetarklassen som revolutionens subjekt, dvs som den klass vars historiska uppgift är att befria människan?
* Finns t.o.m. risken att den ”nya” underklassen får en liknande roll som bönderna under feodalismen, dvs som en historiens ”fånge”?
* Synen på lönearbetet i massarbetslöshetens tid?
Strutsens taktik att gömma huvudet i sanden må vara bra för strutsen — det vågar jag inte uttala mig om — för vänstern är den definitivt inte det.
Andersén, Matts: Flykten västerut. En dokumentärskildring. Otalampi: Sahlgrens, 1987. Andrén, Erik. Var är din broder? Otalampi: Sahlgrens, 1984.
Om soldatförbrödringen mellan ryssar och österrikare under kriget 1918, myterier i västarmén samma år, den grekiska utlandsarméns uppror 1944 och liknande skildringar av aktivt krigsmotstånd hittar man sällan något på bokhandlarhyllornas främre del. Sanningen är den motsatta, man får leta länge innan man får tag på skrifter som behandlar krigsmotstånd.
Finländarnars krig 1939-44 var inte heller så nationsenigt som man gjort dem inför både samtid som eftervärld. Hösten 1941 förekom i många truppförband ett massivt motstånd mot krigsledningens order om att gå över den gamla gränsen in i Sovjetunionen. Först efter häftiga dispyter tvingades flertalet att lyda. Erfarna trupper byttes mot värnpliktsförband. Ett antal soldater dömdes till stränga tukthus-straff.
Det fanns i folkdjupet en ovilja till krig, något som hade visat sig redan 1939. 1 det korta vinterkriget fälldes över 1 000 fälträttsdomar för desertering. Under fortsättningskriget 1941-44 dömdes 29 000.
Hur många fall man underlät att åtgärda är okänt. Men de var inte få. Ju närmare man kom krigsslutet desto fler blev de som avvek från krigsscenen.
Officiellt avrättade finländarna 468 av sina egna för flykt av feghet, som lagtexten lyder. Eller med telegrammets ord ”Er son har ljutit döden som straff. Liket kan icke hemsändas”.
Fast på 80-talets slut hittades flera massgravar med arkebuserade. Man fann mellan 500-600 inofficiellt avrättade. Den officiella siffran är således en siffra.
Grovt kan krigsavvikarna indelas i tre slag. De som utsattes för artilleri- och granatchock och tappade orienteringen. Strax före kapitulationen t.ex. steg de på tre månader till omkring 24 000 som irrade omkring.
De andra var de som medvetet avvek från linjen eller försvann under permission och de som vägrade att inställa sig någonsin. De kom att kallas skogsgardister. Ett skällsord i vissa kretsar men ett hedersbegrepp bland andra.
Det är bland axvikarna man hittar de dekorerade soldaterna, som tröttnat på kriget Det är bland vägrarna man finner dem som av politiska eller moraliska skäl sa nej till det.
Matts Anderséns Flykten västerut skildrar krigsflykten från Svensk-Österbotten. Över 200 båtar tog sig över till Sverige. Från vissa kommuner flydde nästintill fem procent av befolkningen. Det var många när flertalet fullvuxna män låg inkallade. Men från andra orter flydde inga. Skälet var tydligt.
Krigsmotståndet fanns i Mellersta Svensk-Österbotten. Bygden som var känd för sin antimilitarism, med anor från första världskriget och amerikansk IWW-socialism.
Andersén har intervjuat ett sextiotal. Deras enskilda öden är ingalunda privata. Hans enkla berättelser kan på några 8 sidor klargöra att det fanns ett folkligt motstånd. Det är det som gör boken berättigad idag. Den tydliggör att ett politiskt perspektiv som höjer sig över dagskraven är nödvändigt om folk ska bli förmögna till ett socialt mod till gagn för andra än sig själv.
Var är din broder? av Erik Andrén handlar om fyra ynglingar som arkebuserades för fanflykt. Det är en berättelse hur ett meningslöst disciplinexempel statueras när kriget nästan är slut. Det handlar också om en fältprästs bedrägeri. Han som senare svarar en av de avrättades närmaste ”Varför nu detta plötsliga intresse för de här fyra såhär långt efteråt? Det var ju så många som sköts!” Det handlar också om hur föräldrar och släktingar i årtionden fick slåss mot myndighetsovilja när de sökte reda på vad som egentligen hade skett. Det är en bitter berättelse. Säkert inte annorledes än vad jugoslaver kunde berätta ifall någon lyssnade.
Nära 20 000 stupade och 43 000 sårades under vinterkriget. Fortsättningskriget kostade omkring 60 000 stupade och 158 000 sårade.
Visst fanns det ett krigsmotstånd även högre upp i samhället. 1941 fängslades sex riksdagsmän för förberedelse till högförräderi.
Men grogrunden representeras bäst av fiskaren Axel Nyby. Han tillfrågades en gång på torget i Nykarleby av en bättre herreman.
— Hur kan ni stora, starka karlen få gå hemma såhär mitt under brinnande krig?
— Jag har int' na ti slåas föri, svarade Axel, en gambel bil och na lite fiskbragder. He är int' na ti böri slåas föri! Int' na' jord äger jag och fosterlandi har jag under naglan'.
Böckerna finns på bibliotek. Men vill du skaffa dig dem blir det billigast direkt från förlaget. Sahlgrens förlag Ab. SF-03 300 Otalampi. Tel: 009358-913-332 23.
Börge Houmann & Morten Thing, Venskab og revolution. Martin Andersen Nexös og Marie Nielsens venskab og politiske virke 1918-24. Köbenhavn: SFAH, 1991.
Börge Houmann och Morten Thing har via ”Selskabet til Forskning i Arbejderbevaegelsens Historie” givit ut en fängslande bok. Den handlar om två revolutionärer. Om deras vänskap och om deras politiska verksamhet. Detta under de omskakande åren som följde på det första världskriget.
Venskab og revolution är en bok om vänskapen mellan Martin Andersen Nexö och Marie Nielsen. Den vänskapen finns dokumenterad i brevväxlingen från 191824.
Det var en tid då den europeiska arbetarrörelsen präglades av revolutionära uppror.
Boken innehåller också Marie Nielsens anteckningar från hennes fängelsetid. Och dagboken hon skrev på resan till Kommunistiska Internationalens andra kongress i Moskva 1920.
Brevväxlingen mellan Martin Andersen Nexö och Marie Nielsen började när Nexö i april 1919 tillsammans med det Socialistiska Arbetarpartiets överstyrelse sände en hälsning till Marie Nielsen. Hon satt i fängelse då.
Det var en rad epokgörande händelser som hade lett till, att de två knöt kontakt. Bägge hade brutit med socialdemokratin 1918. Marie Nielsen var med då det revolutionära Socialistiska Arbetarpartiet grundades och hon blev redaktör för tidningen Klasskampen. Vid årsskiftet 191819 anslöt sig Nexö till partiet och han började skriva även i Klasskampen.
Beslutet att välja sida — mot arbetarrörelsens högerflank i socialdemokratin och för den revolutionära rörelsen — gjorde Nexö efter en demonstration. Det var på Grönsakstorget i Köpenhamn. Konfrontationen mellan polisen och demonstranterna hade varit kraftig. Efterspelet ledde till att hart när alla revolutionära ledare fängslades.
En av dem var Marie Nielsen. Hon anklagades för brottsanstiftan och för missfirmelse och våld mot tjänsteman. Det var dock hennes artiklar i Klasskampen som främst var anledningen till att hon sattes i fängelse. Hon satt på kvinnofängelset Nytorv i Köpenhamn. Hennes berättelse från fängelsevistelsen finns nu i Venskab og revolution. Det är en plågsam läsning om urusla förhållanden, förödmjukelse och tvång. Detta dessutom just från en tid då socialdemokratin kom med i regeringen.
”Jag tänker med missund tillbaka på tider och på stater, när den politiske 'förbrytaren' — vilken man icke kan tillvita ett ärelöst tänkande isolerades men behandlades med aktning, även om denne gjort sig skyldig till dråp. Och jag hade inte ens en gång försökt dräpa vare sig kungen, Zahle eller Stauning, hade inte ens tänkt härpå, hade endast i några artiklar uppmanat danska arbetare att skaka av sig slösinnet och att med uppmärksamhet följa sina ryska och tyska bröders kamp för socialismens seger och att dra de riktiga slutsatserna därav. Dessa artiklar kunde likaväl ha stått i Socialdemokraten men då detta blad sålt sig till fienden så kom de att stå i Klasskampen, för vilken jag var redaktör” skriver Marie Nielsen
”Morten” är i Martin Andersen Nexös skönlitterära verk författarens alter ego. Det är en person så god att han tidvis blir mer än tröttsamt irriterande. Det är därför en behagfull överraskning för envar som enbart stiftat bekantskap med Nexös ”goda” sida att i breven möta en mångsidig människa.
Breven mellan Nexö och Marie Nielsen återger den värme och den stora respekt de hade för varandra. Både som person och i det politiska arbetet. Men också deras vrede och sarkasmer inför varje undertryckelse av vad som var mänskligt, och således över dem som sökte att splittra den revolutionära rörelsen.
För det skedde många brytningar inom rörelsen — mellan det Socialistiska Arbetarpartiet, det syndikalistiska Fackoppositionens Sammenslutning, det Socialdemokratiska Ungdomsförbundet och senare det Vänstersocialistiska Partiet.
Dessa brytningar blir ingående beskrivna i den massiva brevväxlingen. Och inte minst genom de kommentarer och upplysningar som redaktörerna Börge Houmann och Morten Thing har flätat in. Boken blir en kontinuerlig redogörelse för den revolutionära rörelsens mödosamma start i Danmark.
På samma gång ger den läsaren en inblick i internationalism. Något som var karakteristiskt för denna tid. Om internationalismen som genomsyrade revolutionärernas arbete. Och om täta kontakter med den Kommunistiska Internationalen. Det framgår av breven mellan dess ledning och Nexö eller Marie Nielsen.
Från en som varit vittne till det misstänkliggörande som skett visavi dagens Socialistiska Arbetarparti och den Fjärde Internationalen, något som av och till än dyker upp i vänstern, är det tröstrikt att se med vilken självklarhet dessa tidiga revolutionärer såg på internationell organisering. Men detta var självfallet före Stalins tid...
Det är ett utmärkt stycke arbete Börge Houmann och Morten Thing åstadkommit med denna källsamling. Isynnerhet för att de låtit källorna ingå i en sammanhängande redogörelse. Detta gör boken lättare tillgänglig för alla icke-historiker. Själv slukade jag den nästintill som en roman.
Men det finns en liten blunder, tycker jag: När nu författarna lagt ner så mycket arbete på detta verk och lägger sig vinn om att förklara t.ex hur det danska rättsväsendet fungerade 1918-19 då kunde de ha offrat några rader på att förklara vad exempelvis Zimmerwaldkommissionen var för något och vad det exakt stod i Moskvateserna. Det hade hjälpt tillgängligheten än mer.
Ur Socialistisk Information nr 42 Översättning: Per-Erik
Hamilton & Rolanders, Att leda Sverige in i krisen. Moral och politik i nedgångstid. Norstedts förlag 1993.
Det kan lika bra sägas först som sist. Den här lilla pamfletten, författad av två ekonomer från Handelshögskolan, är ett infernaliskt lustmord på en av de mest verklighetsfrämmande regeringar vi skådat i modern tid. Boken är bra, inte för de alternativa lösningar som presenteras. Det blir bara en fråga om sedvanlig keynesianism. Ej heller har författarna förstått den kapitalistiska krisens orsaker. Nej, framställningen är läsvärd därför att den slår hål på borgerliga myter — inifrån.
Som alla vet begåvades vi med en ny regering 1991, under ledning av ett minoritetsparti, därför att väljarkåren hade fått för sig att den skulle få både sänkt skatt och bevarad välfärd. Ack, vad de bedrog sig!
I regeringsförklaringen proklamerades stolt att inflationen skulle bekämpas, ty den var ett uttryck för att det gått illa för Sverige. Tre saker som statsminister Bildt tyckte synnerligen illa om förenades i inflationen: fackföreningar, socialdemokrati och offentlig sektor.
Med alla medel skulle kampen föras för att a bort inflationen och ett av botemedlen hette hårdbantad offentlig sektor. Inflationsbekämpningen sågs också som en inträdesbiljett til EG, där prisstabilitet hade upphöjts till en trossats. Tanken att dra ut i kamp mot inflationen, lät bestickande, men var inte desto mindre helt befängd eftersom det inte fanns någon inflation att bekämpa vid denna tid.
Resultatet av regeringens ekonomiska politik ser vi i form av massarbetslöshet, rekordstort budgetunderskott, avindustrialisering, konkurser, utslagning, nyfattigdom m.m. Dessutom lyckades regeringen Bildt/Wibble tillsammans med riksbankschefen Bengt Dennis med konststycket att inom loppet av fjorton månader tömma valutareserven. Inte bara en utan två gånger! Något för Guiness rekordbok?! Förutom indirekta kostnader på tiotals miljarder kronor för skattebetalarna, förvandlade regeringen den internationella lågkonjunkturen till en inhemsk depression. Författarna visar hur denna skadliga politik, som endast fått verka i två år, kommer att ta decennier att reparera.
Hur gick det till? Hur kunde tillsynes förnuftiga och informerade individer avläsa verkligheten så fel? Svaret är enkelt. Hamilton/Rolander visar med övertygande argument att regeringen sitter fast i sin egen ideologi, där allting skall underordnas marknaden.
De rent ideologiska syftena doldes under termer om kamp mot inflationen, och författarna träffar mitt i prick när de skriver, att en ”mycket framgångsrik linje blev att låta de ideologiska ambitionerna stå tillbaks för det mer tekniska målet att bekämpa inflationen. De verkliga målen privatiseringar, skattesänkningar och ned-monteringen av offentliga tjänster och socialförsäkringarna — har därefter fått motiveras utifrån anti-inflationsbekämpningsmålet. På detta sätt lyckades den moderatledda regeringen med konststycket att samla i stort sett alla namnkunniga nationalekonomer bakom sitt regeringsprogram.”
Låter regeringsretoriken fortfarande bekant, trots att ”inflationsbekämpningen” är över för denna gång, så är det alldeles rätt. I dag är det budgetunderskottet som blivit den nya restriktion bakom vilken man kan gömma sitt ideologiska program.
Hamilton/Rolander för också ett intressant rättviseresonemang med utgångspunkt från Adam Smith. Det kan i förstone synas förvånande, med tanke på att Smith brukar åberopas av dem som vill ha ett brutalt nyliberalt samhälle. Adam Smith var dock mera sofistikerad än dagens papegojor. Han placerade medkänsla och självdisciplin i centrum för den ekonomiska diskussionen och motsatte sig den inskränkta egoism som senare har förknippats med hans namn.
Detta rimmar illa med regeringens enkelriktade budskap — om bara marknadskrafterna får råda skall allting bli bra. Utan jämförelser i övrigt påminner regeringens testuggande påfallande ofta om den trosvissa maoismen från 1960-talet. Det finns ju bara en hake. Ingenstans där marknadskrafterna har fått härja fritt har det blivit bättre för den arbetande delen av befolkningen. Att enskilda spekulanter och valutahandlare berikar sig å det grövsta flyttar inte samhället framåt en enda millimeter.
När ekonomisk historia en gång kommer att skrivas, och en balansräkning för regeringen Bildt/Wibble upprättas, kommer domen att bli förkrossande. Kritiken faller inte mindre tungt mot de parter och särintressen som så ivrigt framhejade den förda politiken. SAF, SNS, Assar Jonungar, Lars Lindbeckar och andra intill förväxling lika och utbytbara ekonomer, (ekonomi)journalister och andra som låtit allt passera utan anmärkning.
Kritiken kommer också att vara massiv mot socialdemokratins (ekonomiska) politik, inte minst för deras deltagande i den första s. k. krisuppgörelsen som bara förstärkte de depressiva tendenserna. Det personliga ansvar som regeringen efterlyst i alla andra sammanhang gäller uppenbarligen inte de egna insatserna.
Regeringens Bildts enda vägens politik till det nya Sverige visade sig vara en enkelriktad färd mot ett nytt fattigsverige. Boken borde delas ut till alla hushåll som en slags folkhälsokampanj.
Den 16 mars 1985 var det stor demonstration i Göteborg mot rasism och främlingsfientlighet. Egentligen var det den första i sitt slag i Västsverige sedan krigsslutet. Det var Stoppa rasismens föregångare Föreningen mot invandrarfientlighet och rasism som var organisatör och vars verksamhet nu fick sitt betyg. Över 1 000 människor samlades på Gustav Adolfs torg i stadens centrum där huvudtalet hölls.
LO-distriktet hade gett sitt stöd till manifestationen. Och naturligtvis många invandrar-och solidaritetsorganisationer. Arbetet-Väst och Göteborgs-Posten skrev om demonstrationen dagen innan och återgav dagen därpå de väsentligaste punkterna i det tal som hölls. Talet trycktes i sin helhet i flera av arbetarrörelsens vänstertidningar och Stoppa rasismen 4/85. Det har inte förlorat sin giltighet än, därför återger vi det här om än i bearbetat skick.
Vi skriver 1985 i år. Med islamsk tideräkning är året 1406 och enligt den judiska kalendern är årtalet 5746. Det är ett år då; massmedia ger en bild av att Sveriges gränser svämmas över av invandrare; invandrarministern förkunnar att ”Sverige ska vara svenskt”; utbildningsministern menar att invandrarnas modersmålsutbildning är inget som skolan skall ha ansvar för utan det får de sköta själva.
Här i Göteborg vill polisledningen bli av med en Vivi Jansson för att hon och några andra medborgarvittnen har avslöjat att det förekommer rasism på polishuset. Och Försäkringskassan ska göra en speciell registrering av turkar, greker och jugoslaver.
Kort sagt: i massmedia, från stadiga myndigheter, från polisen och från riksdag och regering riktas det angrepp mot invandrarna.
Är det att förundras att rasister vädrar morgonluft med sådan ledning?
Det sägs att ”tryggheten är i fara”, att ”kulturen är i fara” och att ”invandrarna tar jobben ifrån oss”.
Otrygghet
På 50- och 60-talen var invandringen avsevärt större än idag. Nu har vi praktiskt taget ingen invandring. Då var det ingen som sa att invandringen orsakade eller ens hade samband med arbetslöshet. Idag slängs det ut som vore det en vetenskaplig sanning.
Denna vanföreställning var för några år sedan så spridd att det fanns folk som menade att invandrare skulle ut ur landet. Detta sa de tills realiteten, i form av det privata näringslivet, talade om att det vore en omöjlighet för näringslivets skull. Då tystnade kören. Nu kommer den igen.
De som idag tar nya tag – om än smygande – håller sig mindre till realiteterna. De säger att invandringen skapar grupper som lever åtskilda och att dessa kommer i motsättning till varandra så att samhället kommer i obalans. Det sägs skapa en allmän otrygghet. Är detta sant?
Är det sant att två grupper, varav den ena är mörkhyad och den andra ljushyad inger varandra otrygghet? Nej, naturligtvis inte, ingen tror att mörkhyade miljonärer skulle inge ljushyade miljonärer en allmän otrygghetskänsla.
När man talar om otrygghet då vänder man sig till vanligt folk, till dem som inte har så mycket – för det här landet bebos till största delen av just vanligt folk.
Varför skulle vi, ni och era grannar, se tryggheten hotad av invandrare? Sanningen är ju att efterkrigstidens invandring har haft en motsatt verkan. Människorna har med egna ögon sett att jordens befolkning är i realiteten likartad. Samma förmåga till avund, välvilja, till ärbarhet, svek, till hat och kärlek. Men man har också sett att svarta händer bygger bilar, lika väl som vita. Man har fått en vidgad syn på omvärlden. Landet har blivit en smältdegel och i den har kunskapen ökat.
Ökad kunskap har aldrig förr bidragit till otrygghet, snarare tvärtom.
På vilket vis skulle det hota tryggheten om invandrare inte bara önskade utan krävde arbete och lika rätt till bostad? Hur kan en sådan faktisk trygghet skapa otrygghet? Alla vet ju att dessa krav på en grundläggande trygghet inte bara ställs av invandrat folk utan av långt flera. I realiteten de flesta.
Nej, gott folk, det verkliga syftemålet med allt tal om hotet mot tryggheten är att utså misstro, att inympa en känsla, inte av otrygghet utan av rädsla. För envar vet att rädda människor är varken företagsamma eller självständiga. De är lätta att styra.
Kulturen
Den svenska kulturen och de värden som bär upp den sägs vara i fara. Man kan prata om detta i all oändlighet. Men vilka värden och vilka sen århundraden hävdvunna traditioner är det man menar?
Finns det bland dem också de värden som det talades om vid unionsupplösningen med Norge? De värden som togs till intäkt för att hetsa till krig mot grannlandet. Är sådana värden värda att kallas svenska och föras vidare?
Eller är det de värden som var gångbara under stormaktstiden, då svenska arméer plundrade Tyskland och Polen och stal dyrgripar som idag utgör stommen i Nationalmuséet? Är det dessa värden som skall försvaras?
Skall det faktum att kvinnor sågs som mindervärdiga, något som var giltigt under århundraden i Sverige, räknas till den svenska kulturen? Bakom detta döljs den ”kulturella rättigheten” som tills nyligen gällde även här, att slå sin hustru.
Språket
Det sägs att det svenska språket är hotat. Men hur är det hotat? På de tekniska högskolorna förs den högre undervisningen ofta på engelska. Ingen har mig veterligen sett detta som ett hot mot det svenska språket. Tvärtom ses det som en tillgång — ja, en nödvändighet om vi inte ska avskärmas från yttervärlden.
Varför skulle rätten att lära sig sitt modersmål, hemspråksundervisningen, vara något som sker på det svenska språkets bekostnad? Den som påstår sådant pratar i luften, för goda kunskaper i modersmålet är bra när man ska lära sig främmande språk. Hade bristfälliga kunskaper i modersmålet underlättat att lära sig främmande språk då hade lärare världen över upptäckt detta för länge sen.
Hemspråksundervisningen gör det naturligtvis lättare att lära sig svenska. Det går fortare, det blir billigare. Desto snabbare kan en invandrad människa arbeta och verka på lika villkor här i landet. Vi uppnår en bättre jämställdhet.
Kulturella särdrag
Likväl finns det kulturella särdrag. Men till dem hör avgjort inte det som högre tjänstemän vid Försäkringskassan här i stan tror sig finna när de ska undersöka sjukfrånvaron bland turkar, greker och jugoslaver. Vad dessa lydiga och enfaldiga ämbetsmän gjort är att de hörsammat statens påbud att det skall sparas. Och de kommer att säkert som amen i kyrkan finna vad de söker. Hög sjukfrånvaro som kommer att skyllas på invandrares kulturella särdrag.
De kommer också att säga, fast med små bokstäver, att andra faktorer såsom långa arbetsdagar, ohälsosamma jobb etc. kan vara bidragande orsaker men det vet de inget om, för de undersökte aldrig någon kontrollgrupp. Till det hade de varken tid eller pengar.
Vad blir då sanningen? Naturligtvis den att invandrare ligger det allmänna till last. Det medicinska faktumet som gäller alla, både invandrare som svenskar, att hög sjukfrånvaro beror på yrket försvinner i bakgrunden.
Naturligtvis finns det kulturella särdrag men vad annat är de än det levnadssätt som gäller. Den största förändraren av vårt levnadssätt är dock det som kommer från massmediavärlden, underhållningsindustrin, hur arbetet förändras och hur vi bor, inte något från avlägsna länder. Allt visar naturligtvis på att det är invandrarna som försvenskas inte tvärtom.
Jobben
Det sägs att invandrare tar jobben från svenskarna. Det är sant. Alla som lever på att sälja sin arbetskraft tar ett jobb som någon annan kunde ha haft. Det är ingen nyhet. Vad däremot är nytt på detta 80-tal är: vem tar jobben från varvsarbetarna i Uddevalla, järnverksarbetarna i Fagersta och textilarbetarna i Borås.
Angreppen mot invandrarna, att göra dem säregna, är en del i att vältra krisens bördor på arbetarna. Varje vanföreställning bland arbetare att skulden till dyrtiden är grannens och inte de styrandes egen skuld är ett lika gammalt trick som ropet; titta tjuven.
Angreppen mot invandrarna är en del i att minska de sociala rättigheterna och undertrycka människovärdet, på samma gång som man släpper lös en massarbetslöshet.
För hade inte regeringen i detta land, liksom regeringarna i de flesta europeiska länder detta i sinnet, då hade de talat mot främlingsfientlighet och vidtagit de åtgärder som gett folk samma chans. Då hade vanföreställningar försvunnit och desto lättare hade man kommit åt krisens orsaker. Uppenbarligen vill de inte att sanningen skall fram.
Det är självfallet lämpligare att angripa Europas femton miljoner invandrare och ställa arbetare mot varandra i en anda av konkurrens, än att gripa sig an arbetslösheten. Det är denna politik, att ducka för fakta, som ger livsluft för rasistinka organisationer som Le Pens Front National i Frankrike och alla de övriga.
Överallt i Europa söker man göra invandrare till krisens syndabockar och rasismen hotar att undergräva den naturliga solidaritet som arbetare har trots olika nationalitet. Men angreppen på levnadsvillkoren föder sitt eget försvar och de rasistiska påhoppen sammanfaller med den ekonomiska krisen och massarbetslösheten och kravet på en lösning.
Solidarisk fördelningspolitik Det finns ett sätt att bekämpa rasismen. Det är att dra undan grogrunden för den. Det är att stärka dem som utan egen förskyllan ställs inför sin egen förtvivlan, inför en framtid som inget annat ger än osäkerhet.
Lösningen är att dela på jobben till sex timmars arbetsdag. Det ger trygghet, det ger säkerhet. Det ger de arbetslösa arbete och det ger ungdomen en rimlig chans att planera sin framtid. Detta ger ett samhälle i bättre balans.
De som kontrollerar industrin och bankerna opponerar mot ett sådant förslag. De säger: det går inte. Men varför det?
* Saknar vi det tekniska kunnandet? Redan barnen skulle le åt ett sådant argument där de leker med sina elektroniska leksaker.
* Saknas det pengar? För att undvika allt tidsödande pladder om den saken. Öppna räkenskapsböckerna får vi se!
* Saknas det arbetskraft? Naturligtvis inte eftersom fler och fler får gå.
* Vi behöver pengar för investeringar sägs det. Men alla ni som är så förtjusta i konkurrens, så säkra på att den är bra, varför undvika en utmaning som heter duga? Ni ska producera på sex timmar det som tidigare producerades på åtta. Vad skulle bättre driva fram rationaliseringar och höja produktiviteten, det som är så livsviktigt i konkurrensen enligt vad ni själva säger? Och det ni säger att ni vill och arbetar för.
Realism
Arbete åt alla är realistiskt. Vad som behövs är att folk inser att, deras eget öde får de ta hand om själva. Det mod som fordras för att ställa krav, för att sätta tillit till arbetskamrater och grannar är inte större än vad som krävs för att leva. Inget hindrar att krav ställs, i fackföreningar, på gator och torg. Och alla vet att ska det räknas då ska det räknas i tiotusenden.
* Den dagen det sker – då är skillnaden i hudfärg lika oväsentlig som födelseorten är det för de händer som håller produktionen igång.
* Den dagen det sker – då är olikheten i modersmål lika betydelselös som skilda trosuppfattningar är ovidkommande för att enas kring kraven på anständig lön och arbete åt alla.
* Den dagen det sker – då kommer den som trodde att rasismen och invandrarfientligheten var något väsentligt att vara lika stor i orden som liten på jorden.
Lika rättigheter för svart som vit. Låt oss fortsätta den kampen eller sagt på annat sätt; Hjälp dig själv, räck din utlandsfödde arbetskamrat en hand.
[1] Se Klas Åmarks artikel Medelklassens 80-tal i Tiden 6/93. Det finns en tydlig klassförskjutning i det svenska samhället sen kriget. De yrkesverksamma arbetarna har i procent minskat från 56,4% (1945) till 44,1% (1990). En minskning med 12,3%. Tjänstemännen har ökat från 23,4% till 40,7% under samma tid. En ökning med 17,3 %. Antalet medlemmar i facket är för LO 1,3 milj. (1950) och 2,2 milj (1990). En ökning med 69%. För tjänstemännen TCO, SACO+SR 0,3 milj till 1,6 milj. En ökning med 433%.
Under åttital tog svenska tjänstemän igen det löneutrymme som de låg efter i internationell jämförelse. Därmed minskade utrymmet för den solidariska lönepolitiken och de facto lönerna för lågavlönade. Åmark är faktiskt en av de få samhällsdebattörer idag sin belägger sina påståenden med fakta.
[2] Se Göran Therborns artikel ”Vänstern och den klassiska arbetarrörelsens slut” i Socialistisk Debatt nr 3/1993. Där hans utgångspunkt klargörs av följande citat. ”Industrisamhället, i meningen industrisysselsättning, kulminerade historiskt sett i OECD-länderna, i de rika kapitalistiska länderna, omkring 1970. Industrisysselsättningen har med varierande hastighet drastiskt minskat i alla OECD-länder. Betraktar vi industriarbetarklassen i klassisk mening så har den minskat ännu mer....”