Ur Fjärde internationalen 4-1993
Per-Olof Mattsson skriver om Canto General — Pablo Nerudas stora epos om Latinamerika och recenserar IKS bok om ryska revolutionen.
Christer Franzén recenserar Stig-Björn Ljunggrens bok Folkhemskapitalismen. Högerns programutveckling under efterkrigstiden.
Vi som aldrig har upplevt Chiles eller Latinamerikas natur annat än på avstånd, kan ana den i Pablo Nerudas dikter, dess dramatik och våldsamhet. Hos diktaren Neruda är landskapet lika fyllt av kamp och strider, segrar och nederlag, som kontinentens sociala historia.
Redan som barn var Neruda, enligt egen utsago, poet. Poetens skildringar av naturen, för att inte säga, medlevande i naturens kamp och skiftningar, är ingen boklig lärdom. Dessa kunskaper är upplevda kunskaper, inhämtade med sinnena. Insikten och beslutet om sin framtida bana som poet tycks ha kommit mycket tidigt hos Neruda. Den första diktsamlingen publicerade han redan vid 17 års ålder.
Artur Lundkvist har i sin fortfarande mycket läsvärda introduktion till Neruda, Amerikas röst från Chile, gett en del av bakgrunden till den rebelliske och upproriske Neruda: ”Katolicismens svarta skugga undgick han lyckligt.”
De tidiga kärleksdikternas hetta växer under årens gång över i en kärlek som omfattar alla förtryckta och nedtrampade både på den egna hemkontinenten och i hela den övriga världen.
De tidiga intrycken från Europas lyriska modernism, det spanska avantgardet på 20-talet, surrealismen, Gabriela Mistral, som han hade turen att få som handledare in i kunskapens och litteraturens värld, den store amerikanske poeten Walt Whitman, från 1800-talets slut, för att nu nämna några av de viktiga litterära influenserna, allt vävs samman hos den mogne Neruda till en poesi som bär hans egen omisskännliga prägel.
Låt mig ge ett litet exempel på spåren efter diktarens inspiratörer. I en passage liknar Neruda Amerika vid en ”vidsträckt vagga” (Alla citat är ur Canto General, Cavefors 197o-71 i tolkning av Åsa Styrman Band I, 131). För den uppmärksamme läsaren går associationerna omedelbart till Whitmans dikt ”Out of the Cradle Endlessly Rocking” (sv. övers. ”Upp ur vaggan den oändliga gungande”). Jag är övertygad om att en omsorgsfull analys av Canto General skulle fästa uppmärksamheten på många liknande associationer eller lån från andra stora poeter, det som idag ofta kallas för intertexter.
En avgörande punkt i hans liv utgörs av det spanska inbördeskriget, vilket han upplevde på nära håll. Det tycks ha påverkat och förändrat honom i grunden. Det är också då, vid 3o-talets mitt, som Neruda utvecklar sina egna estetiska hållpunkter. Han avvisar den rena, klassiska poesin och förspråkar ”en poesi utan renhet”. Poesin ska vara ”frätt som av syra... genompyrd av rök och svett, med lukt av urin och lilja, fläckad av olika yrken som utövas inom och utanför lagen.”
Höjdpunkten i hans poetiska skapande är för mig utan tvekan det stora eposet Canto General från 1950. På ca 500 sidor gestaltar Neruda den amerikanska kontinentens historia från dess tillkomst till våra dagar.
Canto General skrevs mot slutet av 1940-talet. Den består av femton diktcykler och i sin helhet kan detta stora epos sägas utgöra en växelsång mellan kärlek och vrede. Liksom i de gamla hjälteeposen, från Illiaden och Odyssén fram till den franska Rolandssången från i000-talet eller 17- och 1800-talets nationella och chauvinistiska hjälteskildringar, har Nerudas epos också sina hjältar.
Men de är av ett annat slag. Visserligen kan vi rikta invändningar mot en eller annan av dem, men de viktigaste hjältarna är de stora anonyma folkmassorna som kämpar för sina arbeten, sina liv, sin överlevnad.
Ingemar Algulin har i en av de senaste litteraturhistorierna på svenska, Litteraturens historia i världen, framhållit att Neruda numera framstår som ”Latinamerikas främste skald”. Hans diktning sägs bestå av två huvudinslag, ”sinnlig elementarpoesi” och ”politisk kamppoesi”.
Om Canto General sägs att: ”Det är ett av 1900-talslyrikens mest omfångsrika och muskulösa poesibyggen, ett bedövande rikt verk”. Diktarens roll karakteriseras som ”universellt medvetande och global samvetsröst”.
Även om Canto General i första hand är en personlig vision av hemlandet Chiles historia, Artur Lundkvist kallar den för ett ”chilenskt nationalepos”, så handlar dikten inte bara om Chile utan om hela det spansktalande Amerika, ja egentligen om hela den moderna världen. Det moderna borgerliga samhället föds inför våra ögon ur erövringstågens och kolonialismens folkmord och bedrägerier. Bloddrypande stiger den moderna imperialismen fram för att omvandla och använda hela världen.
Nerudas poetiska metod är egenartad. Verklighetens element dras till diktaren som till en magnet. Allt dras in i diktens rörelse och dikten blir i sin tur allt tyngre, sammanpressad och massiv. Men dikten blir aldrig strömlinjeformad, välansad, utan allt tycks färskt, tillfälligt och infångat av styrkan, kraften i poetens känsla.
Nerudas dikter har en stark dramatisk laddning. De tycks kunna börja och sluta var som helst, som om de vore ett utsnitt ur verkligheten. Men allt är präglat och elektrifierat av diktarens känslor, hans vrede och upprördhet. Även om poeten inte alltid är synlig i sin dikt, finns skuggan av den levande Pablo Neruda närvarande i dikten. Alla led i den helhet som Nerudas dikter utgör är skapade av känslan i alla dess olika uttryck, kärlek, hat, vrede, sorgsenhet.
Den visionära bilden av kontinenten och dess människor, deras kamp, segrar och nederlag, förmedlas via människans alla sinnen. Det visuella intrycket är kanske allra starkast. Suggestionen blir total, inbegriper alla verklighetens plan.
Neruda tycks inte ha känt sig särskilt befryndad med den klassiska litteraturen. Han har inte som en annan Nobelpristagare, Derek Walcott, använt sig av de redan existerande antika myterna och berättelserna för att förstärka sin dikts verkan. I stället skapar han nya myter ur den amerikanska kontinentens historia.
Men syftet sammanfaller: att lyfta fram och göra kolonialismens och imperialismens framfart synlig i poesins form. På ett ställe i Canto General säger Neruda:
Poet, stryk ur din bok
Prometeus och hans kedja.
Den gamla fabeln har inte
så mycken glödgad storhet,
så mycken fruktansvärd tragedi.
(1, 162-3)
Canto General inleds med att lampan ställs på marken, dvs. människan föds med sina iakttagande sinnen och sina känslor. Men människan är ingen avskild varelse i förhållande till naturen. Hon är ett med naturen och naturen är ett med människan.
I det avsnitt som utspelas på den gamla inkastaden Macchu Picchus höjder möter diktaren historien. Aztekernas präster stiger ”likt bländande fasaner” nedför trapporna i staden. (I, 24)
Han besvär den gamla staden, naturen och dess element att släppa fram sina förborgade hemligheter, den dolda kunskapen om det förgångnas grymheter:
Macchu Picchu, lade du
stenar på sten, och på grundvalen trasor?
Kol på kol, och i botten tårar?
Eld i guldet och däri, blodets stora
darrande röda droppe?
Ge mig åter den slav du begravde!
Skaka ur jorden fram den eländiges
hårda bröd, visa mig slavens
kläder och hans fönster. (I, 42)
Diktaren tar på sig hela det förflutnas elände och förtryck, ingår en pakt med kontinenten, där
Varandet föll likt majsen sönder i de förlorade
handlingarnas,
de eländiga händelsernas
kornbod
(1, 24)
Poeten erbjuder sig som medium för Amerikas nederlag och segrar, som språkrör för alla dess urinvånare, till vilka han själv hade släktband, alla dess fattigbönder och arbetare, alla de som kämpat för en bättre värld:
Stig upp och föds med mig, broder.
Ge mig handen från den djupa delen av din spridda smärta.
Du återvänder inte från klippornas botten.
Du återvänder inte från den underjordiska tiden.
Din hårdnade röst återvänder inte.
Dina genomborrade ögon återvänder inte.
Se på mig från botten av jorden,
arbetare, vävare, tysta herde:
tämjare av beskyddade lamadjur:
murare på den trotsade ställningen:
Han uppmanar dem att återuppstå genom den dikt han skapar, komma med alla sina smärtor, alla sina samlade erfarenheter:
för med till detta nya livs bägare
era gamla begravda smärtor.
Poeten vill tala genom det förgångnas gestalter:
Jag kommer för att tala genom er döda mun.
Tvärs igenom jorden förena alla de tysta spridda läpparna
…
Skynda till mina ådror och min mun.
Tala genom mina ord och mitt blod.
(1, 44)
I den tionde diktcykeln ”Flyktingen”, som handlar om Neruda själv, bekänner han sig till den kollektiva gemenskapen, kampens gemenskap:
Jag känner mig inte ensam i natten,
i jordens mörker.
Jag är folk, oräkneligt folk.
(II, 119)
När erövrarna, conquistadorerna, störtar fram, rasande av blodtörst och hunger efter guld och rikedomar, blir de hos Neruda inga anonyma blodhundar. Vi får en bakgrund till deras framfart: hungern och förtrycket i ett överbefolkat Europa. De drivs framåt i sin blodiga verksamhet, inte av personligt val, utan som verktyg, redskap för historiens obönhörliga gång.
För den som är bekant med den gamla fornnordiska litteraturen, kan en association till den isländska Grottesången vara ett sätt att närma sig Nerudas dikt. Viktor Rydbergs moderna utformning från andra hälften av 1800-talet, Den nya Grottesången, kom att spela en viktig roll för många av den svenska arbetarrörelsens pionjärer. Rydbergs dikt lyckades, trots alla sina politiska begränsningar, gestalta det moderna kapitalistiska helvetet.
Men förtrycket och plundrarnas vilda framfart föder motstånd och kamp för att ändra utvecklingen. Neruda registrerar och sammanfattar de förtrycktas kamp, deras ledare lyfts fram och ges statusen av hjältar. Men ekvationen skulle sakna en viktig komponent om inte förrädarna, motståndarna, imperialismens lakejer, fanns med.
I ”Nyårskoral för fosterlandet i mörker” talar diktaren till sitt folk med en auktoritet sprungen ur en total identifiering med dess kamp och strävanden. Han är inte längre en enskild människa, en ensam, melankolisk poet, utan ett språkrör ur folkdjupen och naturens djupaste skikt.
Processerna i den mänskliga historien, dess grymheter och dess kraft, har också sin motsvarighet i de väldiga naturprocesser han återger och införlivar med sin vision av kontinenten och mänskligheten. Människornas kamp och lidanden återfinner han i naturens dramatik, sammandrabbningarna mellan dess elementära krafter.
Nerudas politiska övertygelse ger honom en övertygelse lika mäktig och omfattande som de gamla religionerna. Gångna tiders kristna epos, som Dantes Den gudomliga komedin, Tassos Det befriade Jerusalem eller Miltons Det förlorade paradiset, finns med i den tradition som Neruda vidarefört in i den moderna litteraturen.
Samtidigt som andra 1900-talspoeter förminskat sin dikt, åberopat fragmentet eller det lilla formatet som det enda möjliga för en modern, skeptisk och tvivlande mänsklighet, återspeglar Neruda och hans kamrater inom de revolutionära poeternas brödraskap, en tillförsikt, en förtröstan på den elementära kraften i folkens befrielsekamp. Denna tro, grundad i en teori med vetenskapliga anspråk, ger dessa poeter styrka och mod att bryta med pessimismen, att se den väldiga kraft som slumrar i arbetarnas och folkens djup. En kraft som kan välta imperier, störta förtryckarna och utsugarna. Deras dikter vilar på den fasta förvissningen om att historien ändå, trots alla nederlag och massakrer, kommer att ge de arbetande människorna en ny framtid.
Artur Lundkvist påpekar att Neruda i Canto General uppträder som en ny Adam. Han beskriver, drar fram och namnger en ny skapelse. Det kanske vore mer rättvisande att se diktaren som skaparen, eller snarare medskaparen, av denna nya historia.
Neruda framträder som språkröret, talesmannen, för förlorarna, alla de som malts ned i Grottes stora kvarn. Han vill skriva om historien därför att han underkänner segrarnas, förtryckarnas historia. Snarare än att spela någon biblisk roll, uppträder han som en av de många, visserligen klart urskiljbar, poeten som bär det självvalda namnet Pablo Neruda, men ändå i sista hand en av de många nedtrampade och utsugna. Skillnaden består i att han begåvats med diktarens förmåga att gestalta denna alternativa, nya historia eller snarare den sanna historien om den nya världens födelse.
I bedömningen av helheten i Canto General bör vi inte, vilket också Artur Lundkvist påpekat, bortse från att ett och annat, någon enstaka dikt, strof, eller rad är ren propaganda, och därmed står i en viss motsättning till helheten. Men detta är i det stora hela småsaker, oväsentligheter.
I realismen, närheten till kontinentens människor och historia, har Neruda egentligen bara en föregångare i den nya världens litteratur.
Jag tänker på Walt Whitman. I Whitmans dikter, särskilt i den märkliga Song of myself, utplånas också gränsen mellan poeten och den kontinent och de människor som han besjunger. Walt Whitman är Amerika, han innesluter allt på denna stora kontinent. Man skulle kunna säga att Neruda på motsvarande sätt innesluter hela det latinska Amerikas historia och kamp, dess nederlag och segrar.
För Neruda är Latinamerika och dess olika länder i högsta grad levande. När han skildrar erövrarnas framfart tilltalar han de drabbade delarna av kontinenten med ömhet:
Kuba, mitt älskade, de band dig vid hästen,
de skar dig i ansiktet
(I, 50)
Det historiska förloppet är både obevekligt och möjligt att ändra. När han skildrar erövrarnas färd på Magdalenafloden, anropar Neruda floden och ber den ingripa:
de kommer, de kommer, skeppen
hållfast dem flod, slut
dina glupande stränder,
sänk dem i din bultning
(I, 60)
För diktaren blir Chile, det älskade smala fosterlandet, som
Natt, snö och sand ger form
kluvet, sargat, som om det vore en enda levande varelse:
De klöv mitt fosterland
som vore det en död åsna.
(I, 78 & 71)
Förtrycket föder motstånd. Motståndet förkroppsligas hos Neruda både av kända historiska gestalter och okända män och kvinnor ur arbetarnas och folkets led. Vi möter urbefolkningens ledare och hjältar ända fram till Tupac Amaru i slutet av 1700-talet och frihetsledaren Bernardo O'Higgins, i början i 800-talet, vars fasthet beskrivs med en poetisk bild av högsta dignitet:
du är en oföränderlig klocka
med en enda timma på sin snövita urtavla:
Chiles timma
(I, 111)
Vi möter också Miranda från Venezuela, kallad föregångaren. Miranda vistades i Sverige och Danmark år 1787. Nerudas kommentar om Mirandas tröstlösa försök att vinna gehör och stöd i Europa för Latinamerikas sak lyder:
det är gravkallt i Europa
(I, 119).
Detta gäller också för Mirandas försök i Sverige.
På rundvandringen bland motståndets stora ledare möter vi vidare Haitis stora frihetshjälte Toussaint L'Ouverture: den mörke brodern (I, 132). Vi möter Lincoln, Martí, Bolívar, Zapata, Sandino, den chilenska socialismens stora ledare Recabarren. Nerudas bild av Recabarren är en ren lovsång:
Han organiserade ensamheterna.
Han förde böckerna och sångerna
till skräckens murar,
han lade ett klagomål till ett annat,
och slaven utan röst eller mun,
det utbredda lidandet,
fick namn, kallades Folk,
Proletariat, Syndikat,
fick person och gestalt. (I, 156)
I Brasilien presenteras vi för Luis Carlos Prestes och i några få strofer lyckas Neruda fånga detta liv så fyllt av sorg och smärta. Här nämns också den dotter som Prestes hustru Olga Bernaro föder i Ravensbrück:
I martyriet föds hans dotter.
Men hon försvinner
under facklan i gasen, slukad
av Gestapos mördande dy.
(I, 162)
Neruda visste inte när han skrev Canto General att denna dotter, Anita, faktiskt räddades. Hela historien finns berättad i Fernando Morais' bok Olga som publicerades på svenska 1990.
Rakt igenom hela sitt väldiga epos sammanfattar Neruda på det här sättet enorma mängder kunskap och erfarenheter. Dikten har nästan encyklopediska dimensioner.
En läsare med gott om tid skulle med lätthet kunna ägna hela livet åt att på djupet studera alla de gestalter och händelser som Neruda berör.
Mr North från London får representera de glupska imperialistiska storbolagen som vill åt Latinamerikas råvaror. Men föraktligast av alla är dock förrädaren, lakejen. Precis som Dante, placerar Neruda denna kategori av föraktliga människor längst ned. Han kallar dem för ”vår historias glupska hyenor” (I, 186).
Dessa förrädare och lakejer, som sålt sig med hull och hår, instiftar Fällans Lag:
Åt den rike det goda bordet.
Soporna åt de fattiga.
Pengarna åt de rika.
Åt de fattiga arbetet.
(1, 190)
Också poeterna, närmare bestämt de ”himmelska poeterna”, blir föremål för Nerudas förakt:
europeiserade
lik på modet,
bleka maskar i den kapitalistiska osten
(I, 194)
I den sjätte diktcykeln förkunnar Neruda att han inte åkallar Amerika förgäves. Inte heller den norra delen av kontinenten är förlorad. Genom den internationella kommunstiska rörelsen gör diktaren en viktig upptäckt. Det nya samhällets förkämpar talar visserligen olika språk, men i grund och botten förstår de ändå varandra. Deras gemensamma kamp och mål knyter dem samman:
det var samma språk, spanjorers och kinesers,
språket från Baltimore och Kronstadt
(II, 18).
Identiteten mellan människan och naturen blir kanske allra tydligast i den diktcykel som bär namnet ”Jorden heter Juan”. Vem är då Juan? Han
arbetade, fiskade och kämpade
Hans knotor finns överallt. Men han lever.
(II, 74)
Neruda anropar sin store föregångare, den amerikanske poeten Walt Whitman: Han ber honom:
Ge mig din röst och ditt begravda brösts tyngd
(II, 87).
Den del av Canto General som känns främmande för min del, är lovsången till Stalintidens Sovjetunionen. Beskrivningen av Stalin
Sent släcks ljuset i hans rum.
Världen och hans fosterland ger honom inte vila.
kan jag inte sympatisera med. För mig är Stalin den store dödgrävaren, den som mer än någon har bringat socialismen i vanrykte. Men jag är beredd att förlåta Nerudas dåliga omdöme när det gäller stalinismen. I den positiva vågskålen finns så oändligt mycket mer.
När Neruda skildrar imperialismens hjärta, Nordamerika, hindrar honom inte fosterlandskärleken från att se det gemensamma, det som förenar de arbetande oavsett i vilket land de råkar vara födda.
Juan och John, Juana och Jane, Pablo och Peter. Namnen klingar olika, men arbetet smider dem samman till en enad front i alla jordens länder.
Den nordamerikanske timmerhuggaren, representerande arbetarnas Nordamerika, allt det bästa i den imperialistiska bestens centrum, måste vakna, för att stoppa imperialisternas blodiga hantverk. Gång på gång upprepar Neruda:
Måtte Timmerhuggaren vakna
På samma sätt som Neruda och Whitman hör samman, måste arbetarna på kontinentens norra och södra halvor mötas för gemensam kamp.
I den slutliga analysen är Nerudas stora epos en lovsång till kampens broder- och systerskap. Diktaren uttalar en önskan i det stora verkets sista dikt:
Denna Bok slutar här.
Den har fötts ur vreden som en glöd, som vidderna
av brinnande skogar, och jag önskar
att den fortsätter som ett rött träd
spridande sitt ljusa brännsår.
(II, 260)
Per-Olof Mattsson
Baserat på ett tal vid ett möte i Stockholm den 24 september 1993: Så minns vi Pablo Neruda.
Det är visserligen sant, att de politiska krafter som försvarar den ryska oktoberrevolutionen 1917 har krympt betydligt sedan stalinismens politiska sönderfall inleddes för 3-4 år sedan. Det är dock inte sant att det bara är vi revolutionära marxister (trotskister) som håller fast vid denna revolution och betraktar den som ”vår”.
Bland annat finns det en speciell riktning inom den ”vänsterkommunistiska” rörelsen — som uppstod inom Kommunistiska internationalen under åren 1919-23 i opposition till den politik som förespråkades av majoriteten med Lenin och Trotskij i spetsen — som skiljer sig från andra grupper med liknande ursprung just genom att försvara Oktoberrevolutionens proletära karaktär.
Jag syftar på Internationella kommunistiska strömningen (IKS), vars svenska språkrör är gruppen kring tidningen Internationell Revolution.
Med risk för att avslöja min okunnighet om de olika ”vänsterkommunistiska” gruppernas historia och förbindelser, så tycks det ändå som om just IKS, eller som förkortningen lyder på engelska, ICC, utgör ett försök att ”modernisera” och vitalisera vänsterkommunismen.
Visserligen behåller IKS en del klassiska vänsterkommunistiska ståndpunkter, som avvisandet inte bara av den proletära enhetsfronten utan av fackföreningarna som sådana, därför att de numera skulle vara helt underordnade den borgerliga staten, vidare koncentrationen på industriproletariatets kamp som den enda ”legitima” i marxismens ögon, av vilket följer avvisandet av alla former av ”nationell” kamp i den halvkoloniala världen eller sådant som antirasism.
Amadeo Bordiga är kanske den mest kände företrädaren för ”vänsterkommunismen” och hans efterföljare har bibehållit en alltmer krympande gruppering som brukar kallas ”bordigistisk”.
Bordiga avvisade emellertid inte fackföreningarna utan betraktade dessa som den enda tillåtna formen av proletär enhetsfront.
IKS har inte bara brutit med den delen av arvet efter Bordiga, utan har också avsagt sig den oerhört överdrivna tro på partiet som Bordiga omfattade. Bordiga omvandlade det revolutionära partiet från ett instrument för den proletära klasskampen till ett närmast allomfattande metafysiskt begrepp.
IKS definierar dessutom hela den övriga arbetarrörelsen, ett begrepp som man inte använder, som delar av kapitalets ”vänsterflygel”. Gentemot alla dessa partier och grupper, som sträcker sig från socialdemokratin till olika ”trotskistiska” och ”maoistiska” grupper, ställer IKS den ”proletära politiska miljön”. Däri ingår blott de grupper som i någon mening tillhör den ”vänsterkommunistiska” traditionen.
När det gäller ”den ryska frågan”, dvs. frågan om den sovjetiska statens klasskaraktär, har IKS och andra ”vänsterkommunister” stora likheter med grupperingar som uppstått i opposition till den trotskistiska rörelsen (Max Shachtman, Tony Cliff m. fl.), vilka betraktar Sovjetunionen som statskapitalistiskt.
Dateringen av ”syndafallet” har varierat, alltifrån själva revolutionen, under-tryckandet av Kronstadtrevolten 1921, den första femårsplanens genomförande och fram till maoisternas påstående att kapitalismen återupprättades i och med Chrusjtjovs maktövertagande på 50-talet.
IKS erkänner dock den ryska oktoberrevolutionens proletära karaktär och polemiserar i den lilla bok som publicerades till revolutionens 75-årsjubileum 1992 mot andra ”vänsterkommunister”, som hävdar omöjligheten av en proletär revolution i ett så efterblivet land som det dåvarande Ryssland.
Även om materialet i boken är starkt polemiskt inriktat mot analyser som gjorts av andra men närliggande traditioner, kan åtminstone en av de fem ingående texterna med fördel läsas som ett komplement till Fjärde Internationalens specialnummer om den sovjetiska Vänsteroppositionen (nummer 4 - 1992).
Det är den sista texten, som behandlar den ”kommunistiska vänstern” i Sovjetunionen. De grupperingar som behandlas är den vänsterfraktion som uppstod i opposition till Brest-Litovskfördraget med Tyskland våren 1918 (Bucharin, Radek m. fl.), Arbetaroppositionen i början av 20-talet (Kollontaj, Sjljapnikov), Demokratiska centralisterna (Osinskij, Sapronov), Arbetarnas sanning, Kommunistiska arbetarpartiet (knutet till det tyska KAPD) och Arbetargruppen (Mjasnikov).
Även för den som, i likhet med recensenten, inte alls delar IKS:s analyser eller bedömningar, så representerar de tillsammans med sina föregångare och konkurrenter en rörelse som ofta befunnit sig mycket nära den trotskistiska rörelsen.
De ryska trotskisterna hade under 20-talet nära förbindelser med ”vänsterkommunister” av olika slag, fr. a. den grupp som leddes av Sapronov.
Vänsteroppositionen utarbetade faktiskt sin politik under hela 20-talet i ett sammanhang där de andra vänsterströmningarna inom den kommunistiska rörelsen också hörde hemma.
Under både 20- och 30-talet konfronterades den dessutom på det europeiska planet med en rad grupperingar som har gemensamma drag med ”vänsterkommunisterna”.
Dit bör till exempel ledarna (Maslow, Fischer, Urbahns) för det tyska Leninbund räknas, som från att ha understött Zinovjevs och Kamenevs del av den förenade oppositionen 1926-27, övergick till att utveckla en rad ultravänsteristiska drag.
Under 30- och 40-talet förekom det dessutom fortfarande en hel del kontakter mellan trotskisterna i Vänsteroppositionen och Bordigas anhängare.
För den som vill bekanta sig med den kanske betydelsefullaste delen av ”vänsterkommunisternas” tradition kan ytterligare en bok rekommenderas som publicerats, på engelska, av IKS:s huvudorganisation, ICC. Den bär titeln The Italian Communist Left 1926-45, A contribution to the history of the revolutionary movement, och har ett betydande historiskt värde.
Läser man ICC:s publikationer på engelska drabbas man inte lika hårt av det öde som läsaren av IKS:s svenska publikationer oavbrutet utsätts för: den närmast totala avsaknaden av korrekturläsning och genomarbetning av det översatta materialet.
För marxister måste det ändå betraktas som en viktig uppgift att inte låta sitt språk förflackas med halvsvenska uttryck eller meningsbyggnader, för att inte tala om rena korrekturfel.
Ge akt på detaljer!, uppmanade Trotskij många gånger sina anhängare under 30-talet.
Per-Olof Mattsson
För inte så länge sedan var Moderata samlingspartiet, eller Högerpartiet som det då hette, en liten organisation utan något egentligt inflytande på svensk politik. Partiets mission var främst att agera bromskloss på den allt fortare rullande socialdemokratiska framstegsvagnen och appellera till dem som ansåg att det var bättre förr.
Under 1980-talet hände något. Då växte högern i styrka, inte bara i Sverige, utan i världsskala. Hur skedde denna utveckling och varför? Socialdemokraten och ledarskribenten Stig-Björn Ljunggren (SBL) försöker i sin avhandling förklara den svenska högerns idémässiga historia.
Det är framför allt efterkrigstiden som intresserar honom, men med start 1904 och fram till 1930-talets mitt mejslar författaren fram en höger vars program utgår från nationen och kopplas till kristna värden, med hem och familj som grundval. Enskild äganderätt, flit, arbete, sparsamhet och företagsamhet skulle genomsyra samhället.
När socialdemokraten Per-Albin Hansson 1928 talade om ”folkhemmet” kunde det fungera som uttryck för en svensk överideologi. Om jag inte minns fel hade folkhemsbegreppet använts redan i början på 1910-talet av en representant för unghögern i Rudolf Kjelléns gestalt och dessförinnan av smålänningen och partikamraten Petterson i Påboda.
Tanken på ett folkhem utan klasskamp, där nationen liknades vid ett gott hem, som styrdes av en stark fader till allas fromma var ursprungligen en markerat konservativ tanke som övertogs av socialdemokratin. Folkhemstanken var också något som flitigt användes i den Gösta Bohmanska retoriken på 1970-talet.
Med Gösta Bagge som partiledare under perioden 1934-44, kom högern, och här gör SBL en viktig markering, att få en liberalkonservativ prägel. Däremot kan 1950- och 6o-talen betraktas som den stora förvirringens tid för högern, då de försökte anpassa sig till de nya samhällsekonomiska förhållandena. Partiet gick kräftgång i väljaropinionen, med täta partiledarbyten som följd.
Den opinionsmässiga offensiven inleddes på 1970-talet, då man blev ett parti med ideologiska ambitioner. Borta var alla rester av det-var-bättre-förr mentalitet.
Under 1980-talet kunde högern framstå som ett framtidsalternativ i förhållande till den alltmer förstockade och reaktionära socialdemokratin. Den socialdemokratiska ingenjörskonsten hade definitivt kört fast i en alltmer bräcklig och krisfylld kapitalistisk ekonomi.
SBL lyfter fram Gösta Bohman som nytänkare och chefsideolog. Det var Bohman som lyckades förena de konservativa och liberala krafterna inom partiet. Det var också han som lyckades lägga beslag på det liberala trumfkortet och ge det ett för tiden passande innehåll. Något som föranleder en ironisk kommentar från SBL, då han sammanfattar Gösta Bohmans tankevärld:
”Konservatismen vill bevara det som visat sig vara bra. Liberalismen har visat sig vara bra. Således är det konservativt att vara liberal.”
Högervågen är något annat än en SAF-kreation. Det är ett internationellt fenomen som i en viss fas av välfärdssamhällets historia slår rot. En analys av detta förhållande återstår fortfarande att göra. Tyvärr ägnar SBL alldeles för lite utrymme åt relationerna med partiets ”sidoorganisationer”, som SAF, Timbro, Näringslivets ekonomifakta och liknande.
Det är korrekt att inte reducera högerns framväxt till en kampanj från SAF och Timbros förlag, men dessa sidoorganisationer har dock på ett aktivt sätt medverkat i utformandet av den konkreta politiska taktiken.
Den ideologiska ”påverkan” från SAF och andra hade varit värd en djupare undersökning. Området tangeras bara av författaren.
Något renodlat marknadsliberalt parti har högern aldrig varit. Tvärtom har man alltid haft åsikter om hur staten ska kunna användas för att omdana samhället i önskad riktning. Staten har en funktion att fylla för högern, inte bara genom att värna om medborgarna utan också som försvarare av traditionen och gränssättare för individen. I efterkrigstidens programdiskussioner accepterades också den moderna välfärdsstaten.
Ibland har högern till och med kommit på kollisionskurs med storfinansen. Ett dråpligt exempel på detta är det politiska program från 1950-talet som strävade efter vad författaren fyndigt kallar ”folkhemskapitalismen”. Även inom högern betraktades ägarkoncentration med misstänksamhet, som alternativ lanserades visionen om det småskaliga ägandet, där medborgarna skulle äga ett radhus och inneha en andel i det företag de arbetade i.
Näringslivet var dock synnerligen kallsinnigt inställt till tanken på ägandespridning till de anställda. En samtida ledande högerman hävdade att när ”det gällde att finna metoder att förmå aktieägarna i näringslivet — erkannerligen i storföretagen — att acceptera och lojalt utveckla ett delägarsystem, inträdde en tyst minut. Den varar ännu.”
Det är ingen djupsinnig analys som författaren presenterar, men det är ett hederligt avhandlingsarbete som lyfter fram mycket intressant material och tecknar en i huvudsak korrekt utvecklingshistoria, där kontinuitet är ett nyckelbegrepp. Högern är ett parti där olika idéer, som kulturkonservativa och liberala synsätt, pragmatiskt kan samsas och växelverka. Visserligen med olika framtoning under olika perioder, men partiets idégrund har aldrig förändrats.
I dag är det snarast metoden som är annorlunda. Den gamla inställningen ”skynda långsamt” har fått ge plats för dagens ”allt nu”. Det är något att fundera på för den del av vänstern som i Carl Bildts moderata samlingsparti ser något nytt, främmande och unikt i svensk politik.
Om boken hade förkortats något, ordmassorna är bitvis påträngande, och i stället inkluderat exempelvis valstatistik, partiledarkronologi, sak- och personregister hade den varit än bättre.
Högern besegras inte genom invektiv eller med enfaldiga slogans som ”Sätt stopp för Calle Stropp”, utan bland annat med hjälp av en materialistisk analys av dess idéer och agerande. En sådan undersökning har påbörjats genom Stig-Björn Ljunggrens avhandling och det skall han ha all heder av.
Christer Franzén