Ur Fjärde internationalen 3/1993
I november 1916 kom Edit Södergrans Dikter ut i Finland. Diktsamlingen liknade ingenting som hade skrivits förut. Hennes dikter saknade rim, det fanns ingen jämn rytm, inga samverkande bilder. ”Dårdikter” skrev Vasabladet, ”formlösa utbrott av en sjuk andes ve”, skrev Arbetarbladet, en fröken Edit Sörensen skrev till förlaget och begärde ett intyg på att hon inte hade skrivit dikterna.
Den gamla världen var på väg att dö. Världskriget hade dödförklarat den gamla världen. Imperier skulle falla och nya uppstå, den första arbetarstaten, nåja, åtminstone till namnet, höll på att födas under sedvanliga födslosmärtor. Allt var i förändring. Världen skulle bli ny.
Ibland kan det vara närmare till världen från en liten bondhåla än från den okungliga huvudstaden. Åtminstone var det så, år 1916 i Finland. Medan Helsingforspoeterna fortsatte fila på sina slutrim, skrev den unga tuberkolossjuka Edit Södergren, i byn Raivola på karelska näset nära den ryska gränsen, en helt ny dikt. Hon var ensam, en 24-årig kvinna, att föda den finlandssvenska och nordiska modernismen.
1918 publicerades hennes andra diktsamling Septemberlyran. Den föranledde en fejd i dagspressen. Fejden handlade inte om modernismen, begreppet hade väl knappast ens introducerats då, fejden gällde huruvida författarinnan var sinnessjuk eller inte.
Edit Södergran skulle förbli ensam modernist, nå, Olsson finns ju, Hagar Olsson. Södergrens vapendragare bland kritikerna, Olsson fanns och Olsson var viktig, fram till 1921, då Elmer Diktonius debuterade med en samling aforismer Min dikt. De träffades och blev vänner, trots nästan motsatta utgångspunkter, Diktonius var revolutionär socialist, Edit Södergran gick från Nietsche över Rudolf Steiners antroposofi till en kristen livsuppfattning. 1922 medverkade de båda, tillsammans med bland annat Hagar Olsson, Gunnar Björling, Rabbe Enckell, i modernismens första tidskrift Ultra.
En poets första bön borde vara att födas lagom medelmåttig på det att hon måtte länge leva i sitt land och uppbära litterära utmärkelser och stipendier. Edit Södergran fick inte en mark för sin första diktsamling och nålpengar för de senare, tidvis var hon nära och passerade möjligtvis också svältgränsen. Hon dog midsommaren 1922, en bra dag för en poet att dö på, allrahelst för en trädens och blommornas poet, och hon dog på det rätta sättet, som en poet dör, utfattig och pinad. Men det är med poeten som med indianen: en död poet är en bra poet. Och den bildade borgerligheten har alltid värnat om de(t) döda, hade hon bara levat, nu när hon var död, hade det inte saknats utmärkelser och stipendier.
Hur kommer det sig att denna unga kvinna från en liten finsk avkrok blev den första nordiska modernisten (förelöpare fanns: i Sverige Ivar Conradsson och Vilhelm Ekelund)? Det enkla svaret, och förmodligen det bästa svaret, är just att bondhålan låg närmare världen. Raivola fanns så nära Ryssland att Edit Södergran kunde beskåda artilleribeskjutningen av Kronstadt från Raivolas högsta backe. Och i Petersburg fanns modernismen och Edit Södergran kände till den.
Vad är det för märkvärdigt med modernismen? Det märkvärdiga är naturligtvis att den finns, jag menar: världen är inte märkvärdig, det märkvärdiga är att den är, och att den finns inom samtliga konstarter och att den under en längre tid varit dominerande.
Det tog målarna flera hundra år att utveckla perspektivtekniken, för Manet tog det en dag att avskaffa den. Kanske var han trött på lögnen, eller på en viss sorts lögn, kanske var han bara trött, eller bakfull, eller någonting annat, vilket fall sa han: detta är inga träd, detta är ingen himmel; detta är en duk, en rektangulär duk med målarfärg på. Senare målade Magritte av en pipa och skrev under pipan: Detta är ingen pipa. Skandal! Upprörda protester. Magritte målade av pipan en gång till och skrev: Detta är fortfarande ingen pipa.
Arnold Schönberg överskred den gamla harmoniläran och skapade den atonala musiken. Wiens bildade borgerlighet belönade honom genom att kasta rutten frukt, ägg, vad de nu hade till hands, på musikerna och kompositören. Polisen fick avbryta några av hans tidiga konserter när borgerligheten löpte amok. De hade inte blivit galna, de var hotade, tiden själv hotade dem. Och Schönberg var tiden; i honom löpte tiden fortare, i honom var den nya tiden.
Den klassiska dikten bars upp av rytmen. Det fanns klassiska versmått att hålla sig till, att utgå ifrån. Bilderna samverkade, åstadkom den nödvändiga enhetligheten. Man höll sig gärna uppe på de höga höjderna: himlen, molnen och bergstopparna, till de höga ämnena: kärleken, döden och de krigiska bedrifterna. Undantagen bekräftar som alltid regeln: en Catullus, en Villon.
Modernismen avskaffade slutrimmen. Rytmen bröts ständigt, i den mån den fanns, man gick från en harmonisk rytm till sönderbruten rytm. Bilden fick ibland ersätta rytmen som bärande element; bilderna hör inte logiskt samman, står emot varandra, belyser varandra, skapar nya bilder.
Man genomför en ordens demokrati, alla ord har samma värde. För modernisten finns inte högt och lågt, däremot använder han sig av ordens traditionella laddning, blandar ”högt” och ”lågt”. Jag avskyr analyser. Som allt annat ljugande. Låt oss lyssna på Boris Pasternak:
Jag ser dig ej i aftonsol
begå vestalernas dans vid havet
du kommer med en vanlig stol
tar ner mitt liv och dammar av'et.
Han blandar inte. Han spikar upp den klassiska dikten på korset.
Dikterna är ofullbordade. Läsaren är skriva dikten färdig. ”Poesins vägar går genom sprängning av vackertheter” (Gunnar Björling). Och — givetvis — byggande av nya ”vackertheter”. jag menar: vad säger, vilket mått säger att en skottkärra hos den amerikanske poeten William Carlos Williams inte är lika vacker som Goethes bergstoppar. Nu vet jag inte om jag en håller med om detta själv; jag håller med min tanke.
Man talar ofta om nödvändigheten av koncentration, det är snarare, som Pentti Saarikoski säger, så att satserna faller sönder i spillror (”det finns mer än tillräckligt diktböcker som ser ut som koncentrationsläger”, Saarikoski).
Kort sagt: demokrati och splittring – sönderfall. Som i det verkliga livet. Som i det riktiga livet. Här och nu och då.
Låt oss återvända till Finland. Några år längre bort, 1928, och modernisternas andra tidskrift Quosego. En ny trojka hade bildats: Diktonius, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Diktonius har beskrivit den i ett brev:
”Det blir ju en jäkla front med gräshoppor och bolsjeviker och tuggummimystik... Da svimmar de.”
Södergran var död men behovet av syndabockar är, som bekant, konstant. Bolsjeviken Diktonius kunde di bildade svälja men inte småradikalen (tuggummimystikern) Björling. Efter fyra nummer vägrade förlaget ge ut tidskriften om Björling medverkade. Tidskriften lades ner.
Under tolv år, från 1925 till 1937, refuserades Gunnar Björling. Han drog sig fram genom bankväxlar, i början av 40-talet hade han 300 000 mark i skulder (inte illa av en man med så enkla vanor, som Diktonius skriver till Gunnar Ekelöf).
Under trettiotalets slut erkänns den finlandssvenska modernismen, minus Björling förstås, också av den officiella kritiken. Björlings erkännande dröjer till slutet av fyrtitalet.
Diktonius blir autistisk eller kataton, gud vet, det är ju ändå bara etiketter, ingenting att byr sig om, han blir i alla fall stum, mot slutet av sitt liv. Björling hankar sig fram på Björlingskt vis, han far statspension och möjligtvis, vad vet jag, blir livet lite lättare i slutet.
Tre diktare – tre liv. Livet var väl inte så mycket att skryta med, inte om man ska bedöma det efter de vanliga kälkborgerliga kriterierna, no money, no honey, no nothing (Diktonius var visserligen gift och Björling hade en ”affär” eller vadetnukantänkas ha varit, Aftonbladet fanns ju inte på den tiden, med Ralf Parland). Men diktare lever sitt verkliga liv i dikten – och det livet var storslaget.
Södergran var föregångaren, den som röjde väg: den tyngsta av uppgifter. Hennes Nietscheperiod kan åtminstone jag avstå ifrån, alla himlarna och stjärnorna och gudamänniskorna, klarar inte min själ att smälta. Nietsches inflytande på litteraturen har för det mesta varit olyckligt, Strindberg är ett annat exempel på detta.
Diktonius är den musikaliske. Medan bilderna ofta är det bärande elementet hos Södergran är det rytmen som bär upp Diktonius dikter. Under tjugotalet skrev Diktonius en starkt politiskt präglad dikt, senare skrev han om Nurmijärvinaturen och om barnens värld. Diktonius exploderar, han samlar ihop skärvorna och han har sin dikt.
Björling är den vilde språkradikalen. Utan tvivel är karln vansinnig, skrev exempelvis Ekelöf om honom. Ändå hade Björling och Ekelöf filosofiska utgångspunkter som stod nära varandra, Björlings ”obegränsningslära”, Ekelöfs tao-buddhistiska tänkande om de skenbara motsatsernas upplösning i Intet eller Alltet. Björling brottas med språket, som i alla krig är alla medel tilåtna, grammatik och syntax är vika sig, exakthet i uttrycket är den enda lag Björling erkänner. Svårtuggad, men det svårtuggade kan man tugga länge på, Björling räcker för ett liv. ”Björlings radikalism är bestående”, säger min husgud, Saarikoski. Jo, så är det nog.
I mina hemtrakter brukade man säga att det enda finnen uppfunnit, det är sågbocken. Inte uppfann han modernismen heller, inte ens finlandssvenskarna kan ta åt sig förtjänsten, men de introducerade den i Norden och var minst tio år före de rikssvenska poeterna. Den finlandssvenska modernismen är en av få höjdpunkter i den nordiska litteraturen. Och Björling är en av detta århundrades stora poeter, en som blir kvar till nästa århundrade. Och nästa. Och nästa. Gud vet...
Man behöver inte ens låtsas ha läst Bibeln nuförtiden; det räcker med att hänga med i amerikansk populärfilm.
De sju dödsynderna varieras ju där i det oändliga. Men denna biohöst dyker det upp filmer som har klart olika uppfattningar om problemet mellan kropp och själ, som om man befann sig på ett enda långt kyrkomöte i Nicea.
Glömt är 80-talets strikta förhärligande av muskler, revolvrar och sprängladdningar som går i tusen bitar.
I stället är det skräcken för det kroppsliga som kikar fram på repertoaren. I en tid när världen går upp i rök, måste man ha koll, för att inte säga kontroll, över sin egen fysiska gestalt.
Men olika regissörer arbetar med temat på olika sätt.
Martin Scorsese, till exempel, han experimenterar och fördjupar. 1 Oskuldens tid laborerar han med synd, straff skuld, förlösning och skam. Och stor kärlek, av den sorgligt ofullgångna sorten; en blandning mellan Tristan och Isolde och Anna Karenina, fast ingen tar vare sig gift eller kastar sig framför tåget.
Här dör man i stället bit för bit, och i tysthet. Sällan har väl någon så som Scorsese uppenbarat 1800-talets kroppsfientlighet som västerlandet dragits med i århundraden.
Och liket lever – varför skulle man annars bli så fängslad? Bara några minuter in i filmen sätter man sig upp under inledningens mest extraordinära kameraåkning, där den mondäne operabesökarens snabba flykt med teaterkikaren – för att se om alla är på plats – i Scorseses hantering blir till en berg- och dalbana av ansikten och glittrande kläder som glider förbi i blixtrande hastighet. Vadå... vad sa dom, vänta... undrar man, och så stannar kameran vid madame Olenska. En skandalomsusad dam, förstår man av åkningens liksom abrupta uppehåll. Runt henne surras det med en viss förväntan i logerna. Kanske har hon lämnat sin europeiske man. Kanske tänker hon skilja sig. Vem kan tänkas uppvakta denna stormsvala?
När hon så småningom förälskar sig i fel person är det katastrofala stilbrottet ett faktum.
Möjligen bryter också Scorsese själv mot någon slags etikett, genom att kasta fram ett triangeldrama av vad-var-det-vi-sa-typ, utan vare sig biljardbord eller kokainlangare.
Om det inte vore just för det att han här ägnar sig åt en tämligen försynt, psykologiserande diskbänksrealism, fast i spetsgardin. Livet är grymt. Det går inte att försonas med det, det är knappt lönt att försöka. Ens om man är född med guldsked i mun, tycks han ropa bakom sin filmatisering av Edith Whartons roman om 1870-talets New York. Där gatorna kanske ser raka ut, men de vägar människorna går är betydligt krångligare, som det observeras i filmens dialog.
Rent nyhetstekniskt är Oskuldens tid, förstås logisk. Basic Instinct, kärleksthrillerns motsvarighet till Terminator två, kan inte göras mer än en gång. Återstår alltså underdrifterna.
Man kan dessutom tänka sig att amerikanska filmbolag med sin dokumenterade konservatism, i dessa aidstider hellre släpper fram romantik än kondomer på bio. Inte nödvändigtvis som en nedvärdering av tekniska preventivmedel, utan för att sånt skulle stanna upp, tja, aktionen – ingen har väl förresten sett Arnold slösa tid med att dra på sig en skottsäker väst?
Följdriktigt är den mest vågade scenen i Oskuldens tid ett understatement; Newland Archer, som är förlovad, men inte med grevinnan, kysser hennes handled och hon ryser. Publiken ryser ikapp.
Men lämnar man den hudekonomiska sidan av saken, rör sig Oskuldens tid faktiskt i mindre beräknande vatten. Sällan har väl så många fåniga hattar fått symbolisera själslig nöd som här. Kläderna i filmen är som fängelser, nästan ihopvuxna med kroppen. Det är mycket oklart om Whartons kärlekspar kommer att gå längre än på sin höjd två uppknäppta knappar. Den sortens liv, som bejakar passionen i fysisk bemärkelse finns inte förankrat i deras inre landskap.
I Scorseses framställning finns mellan raderna också en stor sorg över att kropp och själ tycks dömda till evig åtskillnad i den amerikanska kulturen. Ett exempel är 80-talets actionhjältar och deras skurkar så att säga bara har en kroppslig dimension, och inget mer; de jagar och jagas, och dör, och återuppstår om vartannat. Ett annat är skräckromantiska Bram Stokers Dracula, där sex utan kärlek kopplas samman med rinnande blod och kannibalistiska vampyrbett.
I Sömnlös i Seattle, som är raka motsatsen till allt vad vampyrfilmer heter, betonas i stället den andliga sidan av kärleken. Slutscenen, där kärleksparet, tillsammans med mannens lille son står vända mot kameran som på en altartavla, får en att nypa sig i armen.
Som om den tidiga medeltidens katharer som framhöll avhållsamhet som ett ideal till och med för gifta par, viskat sig fram genom reformationen och frikyrkorna ända fram till den amerikanska kriskapitalismens yttersta dagar.
För det är ju ingen slump att kristendomens urgamla anticimex-inställning till kroppen friläggs i en tid då framtiden verkar mycket avlägsen, framstegsoptimismen kollapsat och undergångstämningarna avlöser varandra. Och det är ju heller ingen slump att det finns ett sug efter den här typen av intellektuellt bagage.
Vill man ställa upp en triptyk av filmer som var och på sitt sätt illustrerar återuppståndna gammalkristna värderingar skulle Dracula-filmen, kraftigt besläktad med skärselden, stå vid sidan av frälsningstemat i Sömnlös i Seattle.
Oskuldens tid skulle kanske kunna parkeras i mitten, på syndafallets plats. Fast tankeleken hakar en aning. Åtskilliga amerikanska regissörer har mycket gemensamt med forna tiders kyrkomålare, som naivt pendlade mellan det skira och det bloddrypande. Men Martin Scorsese vidarebefordrar inte bara den del av kulturarvet som samtiden råkar brottas med för ögonblicket, utan tillför ett inåtblickande perspektiv.
Så förmedlas i Oskuldens tid, indirekt, hur självkontroll med hjälp av gammalkristna värderingar var en förutsättning för den framväxande industrialismen.
Men den förstämning som omger filmens kärlekspar är i någon mening också biopublikens: själslig och fysisk självkontroll framstår också som attraktivt när samhället befinner sig i gungning. Fast priset är högt. Även om det mer handlar om att hålla kroppen på plats med hjälp av ett pansar av muskler, än om 1870-talets stränga korsetter, och paletåer. Inte ens kostymfilmer är enkel förströelse nuförtiden.
Liket lever.
Red Cecilia von Feilitzen, Michael Forsman, Keith Roe. Bruts Östlings bokförlag Symposium 1993
Kan man analysera en bok man inte har läst? – självklart inte; en skiva man inte har hört? – självklart inte; en film man inte har sett? – självklart, åtminstone verkar det vara så när det gäller våld i rörliga bilder.
Det är många som har övat upp sig i konsten att inte se, att blunda för våldet. Vuxna som fördömer utan att ta reda på vad de dömer ut; journalister som talar om för föräldrar att de får blunda för våldet men att de ska vara med i diskussionen om hur man ska förbjuda det (se Comerford 1992); forskare som ska ta reda på hur ungdomars sexualsyn påverkas av våld på film men som använder sig av filmklipp utan våld för att ”det finns många etiska problem inblandade när man ska visa våldsamt material för minderåriga” (se Oliver 1993). Det låter som ett skämt men det är alltför sant.
Några som inte har blundat däremot är de fjorton forskarna i antologin Våld från all håll — forskningsperspektiv på våld i rörliga bilder Red Cecilia von Feilitzen, Michael Forsman. Keith Roe. Titeln är en aning missvisande eftersom det bara är det fiktiva våldet som behandlas, men det behandlas verkligen från alla håll.
Boken innefattar allt ifrån torra statistiska genomgångar till blöta beskrivningar av brutala våldsbilder. Där emellan behandlas bl. a. diskussioner om våld i musikvideor, våldet i dataspelen, den kvinnliga hämnaren ur ett feministisk perspektiv, pornografins våld och ett antal redogörelser för kvantitativa undersökningar. Och även om våld på film och video verkar vara en mansdominerad värld är bokens könsfördelning mycket bra. Knappt hälften av artiklarna är skrivna av kvinnor. Boken har flera målsättningar, av vilka en är att påvisa att forskningen kring mediavåldet som vid första anblick upplevs som motsägelsefull, snarare är ett resultat av olika utgångspunkter som egentligen kompletterar varandra. Ett annat mål är att presentera den mediala våldsforskningens nuvarande läge för en bredare allmänhet.
Det första av målen har man inte riktigt uppnått. Men med det andra syftet har man däremot lyckats utomordentligt väl, framför allt genom Cecilia von Feilitzens inledande artikel och Göran Bolins genreöversikt. von Feilitzen ger en balanserad överblick över de olika forskningsinriktningar som används inom den mediala våldsforskningen, en mycket användbar litteraturlista för dem som vill läsa vidare på egen hand och en framställning som gör den statistiska datan lättläst.
Detta måste kontrasteras mot antologins enda bottennapp, där psykologen Vappu Viemerö använder sig av ett stat(ist)iskt, akademiskt språk som är så torrt att det ibland kantrar över till det oavsiktligt komiska:
”Beträffande straffåtgärder ingick frågor av typ: Har du slaget ditt barn med käpp? Har du tvättat munnen på henne/honom med tvål? I t. ex. Finland brukar föräldrarna inte slå sina barn med käpp eller tvätta munnen med tvål. Att lugga är i stället ett vanligt sätt att straffa barn här.” (sid 97)
Ett av de största problemen inom media-våldsforskningen är att definiera begreppen. I bokens inledande kapitel görs en ansats till detta. Med ”moraliska paniker” – som kanske bättre borde kallas ”mediapaniker” (Drotner 1990) – går det bra, men när de ta sig an termer som ”våld”, ”aggression”, ”symboliskt våld” och ”kulturellt väld” blir det mer problematiskt.
Ty hur utförliga redaktörerna än försöker vara, inleds nästan alla artiklar med författarens egen definition av vad våld är, och det kan vara allt ifrån Vappu Viemerö allom fattande ”avsiktlig handling att skada en annan människa eller sin omgivning” till Tove Arendt Rasmussen som hävder att ”det inte är våldet som definierar genrer – utan snarare tvärtom” (133).
I Vappu Viemerös studier definieras aggression som en enbart negativt företeelse (som mäts framför allt genom kamratbedömningsmetoden, där barnen får nämna alla klasskamrater som slåss utan anledning – och där det visade sig nästan omöjligt att få de finska barnen att ”ange” sina kamrater), medan Margareta Rönnberg poängterar att pojkarnas aggression kan ses som resultatet av den enorma psykiska ansträngning som krävs för att de ska kunna frigöra sig inte bara från modern utan också från det kvinnodominerade omsorgssystem som dagis och lågstadiet utgör. Här blir aggressionen inte bara positiv utan absolut nödvändig i skapandet av en manlig identitet.
Dessa exempel tydliggör just hur svårt det är att uppnå bokens första målsättning. Med så olika utgångspunkter är det svårt att inte uppfatta resultaten som just motsägande och inte alls kompletterande. Där Inga Sonesson anser att skolan måste bli en en viktig förmedlare av mediakunskap till framför allt ”svaga” barn, för att skydda dem från ”dålig” påverkan (65), är sociologen Keith Roe djupt pessimistisk inför skolans möjligheter att hjälpa dessa barn – snarare visar han att det är tvärt om:
”[skolans] sortering av elever provocerar somliga till att anta värderingar och aktiviteter som pedagoger sedan kritiserar... Skolan utgör alltså inte något skydd... och inte heller bidrar den till någon lösning av problemet. Skolan är helt enkelt en viktig del av problemet.” (124).
Två av bokens mest intressanta artiklar svarar Astrid Söderbergh Widding och Olle Sjögren för. Söderbergh Widding beskriver olika sätt som feministisk filmteori kan tillämpas på extrema våldsfilmer. Hon diskuterar hur filmernas innehåll och strukturer inbjuder till olika identifieringsmöjligheter. Det är, för att ta ett exempel, förvånansvärt ofta som en manlig publik identifierar sig med den kvinnliga överlevaren – som här kallas ”the final girl”.
Söderbergh Widding avslutar med att ange på vilket sätt våldsfilmer kan anses vara subversiva: de går mot den dominerande ideologin där det gäller att skapa identifikationen hos åskådarna, genom att de ställer offret i fokus och genom att de tydligt visar kvinnornas utsatthet. Det är dock synd att Söderbergh Widding bidrar till att förstärka en av de mer vanliga missuppfattningarna vad gäller de s k slasherfilmerna. I det inledande stycket skriver hon:
”En kvinna sitter i biosalongen och ser en ny skräckfilm. Filmen handlar om en psykopatisk mördare som brutalt slaktar fjorton offer ett efter ett, de flesta av dem unga kvinnor.” (min kurs. 249)
Beskrivningen tas sedan som en mall för hur slasherfilmer ser ut. Men det är inte så att de flesta av offren i slasherfilmer är unga kvinnor. En nyligen genomförd närläsnings-studie av ett urval slasherfilmer från 1980-talet visar att kvinnor inte oftare är offer än män och att kombinationen sex och våld är mycket sällan förekommande. Och, trots att mängden våld har varit konstant genom åren, att det är allt oftare är män som blir offer. (Molitur och Sapolsky 1993)
Olle Sjögren har i snart tjugo år oförtrutet hävdat vikten av att ta populärfilmen på allvar. Han är en av de få svenska forskare som har analyserat så kallade skitfilm med samma noggrannhet och omsorg som hans forskarkollegor har lagt ner på så kallade finkulturella filmer.
Hans bidrag till Våld från alla håll reser flera tankeväckande frågeställningar, framför allt en diskussion om hur kulturellt betingade våra uppfattningar om våld är. Han jämför den europeiska/katolska strategin att ritualisera och sublimera sociala konflikter och spänningar i smärtladdade och individualiserade passionsupplevelser med de asiatiska riskulturerna som byggde på nära samarbete och stark social kontroll.
Resultatet av dessa olika kulturella mönster visar sig tydligt i de asiatiska, europeiska och amerikanska våldsfilmerna. Splatterkulturen har bespottats av i stort sett alla ”seriösa” bedömare, men, som Sjögren påpekar, dagens ungdomar vägrar i allt högre grad acceptera föräldragenerationens gränser.
Filmbytarnas importerande av det som Sjögren kallar för ”laglös” film, d v s film som inte har sanktionerats av Statens Biografbyrå, har lett till ett utvidgande, inte bara av ungdomens filmsmak, utan också av deras kompetenser i självständigt tänkandet. Gårdagens fysiska barriärer håller också på att raseras eftersom filmimporten kommer från världens alla hörn. Det är inte ovanligt att ungdomar här i Sverige tar hem filmer från Hongkong, Japan och Holland. Man kan dock ha vissa invändningar mot Sjögrens odelat positiva syn på ”grymhetens estetik”:
”Många killar i åldern 18-25 som jag talat med, har uttryckt sin förvåning över att en del kvinnor reagerar så urskillningslöst negativt på knivoperan [italienska splatterfilmer], som om huggen vore verkliga.” (284)
När han undrar varför dessa kvinnor inte fattar poängen med att de flesta män nöjer sig med en ”våldtäkt med ögat” verkar han själv inte fatta poängen med att de flesta kvinnor inte finner något som helst nöje i att bli våldtagna, ens om det är en ”våldtäkt med ögat”.
Stundtals tycks det som om Olle Sjögren och Inga Sonesson är två sidor av samma mynt. Han ser bara de positiva dragen i det fiktiva våldet. Hon ser enbart negativt på ungdomens sätt att umgås med media, trots att hennes egna forskningsresultat visar att de flesta yngre barn har en positiv mediasituation.
Dessutom skriver hon själv, att inte ens en mediaforskare kan påstå att mediakonsumtionen är den enda, eller ens den starkast bidragande faktorn, vad gäller emotionell instabilitet och/eller bristande social anpassning. Sjögrens optimism känns, trots allt, betydligt friskare.
En av de få brister antologin har är avsaknande av analyser som behandlar de ekonomiska drivkrafterna bakom olika medier. När Michael Forsman, i sin i övrigt givande studie av våldsbilder i musikvideor, skriver att ”rockens etablerade roll är idag att skapa gemenskap och förståelse över gränser” (196) (många gamla rockare, proggare och punkare kommer nog att kastas ned i djupa depressioner när de läser detta) finns det anledning till misstänksamhet. Det är nog snarare så att det är musikindustrins försäljningsstrateger som vill skapa en så stor marknadsbas som möjligt genom att oskadliggöra och utsläta rocken.
Men ingen bok kan få med allt. Våld från alla håll är ändå ett nödvändigt bidrag i en ofta inflammerad och okunnig debatt. Dess bredd och noggrannhet gör att den borde vara ett givet köp för alla mediapedagoger och mediaverkstäder och den borde läsas av alla som har med barn och ungdom att göra. Förhoppningsvis kommer den att ingå i kurslitteraturen för kommande lärare, fritidsledare och mediepedagoger.
Litteratur:
Comerford, Marka 1992): ”Den stora faktaslakten: En kritisk analys av Studio S:s videomassaker”, i Filmhäftet 77-78.
Drotner, Kirstin (1990): ”Modernitet og mediapaniker” i Kulturanalyse: Red, Tryne Deychman Sorensen, Ivar Frones. Oslo; Gylendal.
Molitur and Sapolsky, tidningsartikel (1993)
Oliver, Mary Beth (1993)
Sven Lindqvists bok Utrota varenda jävel (Bonniers 1992) handlar om folkmordens ideologi – de föreställningar om ”underlägsna raser” som koloniserande stater odlade under andra halvan av 1800-talet. Sven Lindqvist vill få oss att inse att det ”livsrum” Hitler ville skapa i öster var en parallell till det brittiska imperiet, och att dagens rasism är ett förspel till imperialism och folkmord.
”Vildarna” betraktades som rester av lägre stadier i artens biologiska utveckling från apa till människa. ”Exterminate all the brutes”, som är det engelska uttryck som givit boken dess namn, användes om afrikaner vilka betraktades som djur av de européer som de kom i kontakt med.
Slaget vid Omdurman 1898 var en av det brittiska imperiets största segrar. I Sudan hade ”dervischerna”, en islamisk rörelse, framgångsrikt gjort motstånd mot engelsmännen. Men 1898 besegrades de och hela Nildalen öppnades ”åt det kommersiella entreprenörskapets civiliserande inverkan”. Ny teknik hjälpte engelsmännen: Ångbåten med kanoner, och handeldvapen som var snabba, långskjutande, träffsäkra och tåliga mot fukt. Gevären var helt överlägsna pilbågar och äldre skjutvapen. Man kunde döda på avstånd. I slaget vid Omdurman dog 11 000 sudaneser medan britterna förlorade 48 man.
På 1890-talet var de europeiska vapnen så överlägsna att många afrikaner gav upp utan strid, till besvikelse för befälhavarna i de militära expeditionerna. I Ashante-krigen räckte det inte med villkorslös kapitulation. ”Infödingarna” måste förödmjukas. Hövdingarna tvingades krypa på alla fyra fram till de brittiska officerarna som mottog deras underkastelse.
”Och om den lägre rasen måste förgås, så är detta en vinst, ett steg i riktning mot den fulländning som är målet för framåtskridandet.”
Om arterna kunde utvecklas borde man finna övergångsformer mellan dem, det var Cuviers invändning mot Lamarcks utvecklingstes. Charles Darwin löste problemet genom att hävda att övergångsformerna funnits men att de trängts undan av nya bättre anpassade arter. Kampen stod hårdast mellan de former som mest liknade varann — evolutionen äter upp sina fäder. Mellan aporna och den civiliserade människan fanns mellanformer såsom gorillor och vildar.
”I en framtid som i århundraden räknat inte är särskilt avlägsen, kommer de civiliserade människoraserna säkerligen att utrota och ersätta de vilda raserna överallt i världen.”
När utvandrarna från Europa trängde vidare in i Nordamerika och bosatte sig på indianernas mark, kunde man hävda att det var en verkan av en naturlag, en kamp mellan raserna som var ett led i världens naturliga utveckling. Från 1830-talet och framåt undanträngdes, utrotades eller förflyttades folk i Amerika, Afrika och Australien.
Här ligger Sven Lindqvists centrala budskap: Det var den rationella, biologiska, vetenskapliga förklaringen som försvarade européernas utbredning över jordklotet. Eftersom vi är del av den civilisationen, vill vi inte höra talas om den. Han skriver:
”Det är inte kunskap som saknas. Den bildade allmänheten har i stort sett i alla tider vetat vilka ohyggligheter som begåtts och begås i Framstegets, Civilisationens, Socialismens, Demokratins och Marknadens namn...
Överallt i världen där det finns en djupt förträngd kunskap som, om den gjordes medveten, skulle spränga världsbilden och tvinga oss att ifrågasätta oss själva...”
Nazisterna var inte ute efter att utrota judarna. De var ute efter ”livsrum”. Rasismen är expansionismens ideologi. Judarna var ett folk utan land, de skulle ändå gå under, de hade ingen rätt att leva, och de levde där tyskarna skulle breda ut sig.
Jag tycker det är svårt att hålla med Lindqvist i hans slutsats: Om den bildade allmänheten i Europa gjorde upp med sin koloniala rasism, skulle rasismen definitivt försvinna då? Är inte anti-nazismen mycket stark i Europa, även bland borgerliga? Man kan kanske hävda att rasisternas rop på att invandrarna ska slängas ut är en parallell till kravet på ”livsrum”. Men härstammar det verkligen från en förträngd imperialistisk ideologi om ”underlägsna raser”? Vad jag kan se är dagens rasister själva offer för arbetslöshetshot och otrygghet. De står ofta långt ner i den sociala hierarkin. Det är inte militärer, politiker eller intellektuella som går i täten för vår tids rasism och nynazism. Det är först när sådana respektabla personer anammar rasismen som det förträngda återupplivas och Lindqvists parallell uppstår. Däremot är Lindqvists bok ett mäktigt argument mot nya försök till ”vetenskaplig” sanktion av vår tids rasism. Han ger oss en viktig historisk lärdom, som ökar vår vaksamhet mot dagens faror.
Det kanske mest kontroversiella är att Lindqvist förklarar nazisternas judehat, ser det som en fortsättning på en allmän europeisk expansionism. Sådant gör Per Ahlmark upprörd då han ser nazisternas judehat som blint och irrationellt, som ren ondska, ett systematiskt folkmord utan like. Den uppfattningen har i sin tur konsekvenser för det känslomässiga ställningstagandet till Israel och därmed till palestinierna.
Men man kan inte frikoppla nazismens rasism från det rastänkande som var allmänt spritt (även i Sverige) under mellankrigstiden. I själva verket var det senare en grogrund för det förra, uppkommet som ett nödvändigt ideologiskt komplement till imperialismen.
Bokens huvudtema är uppblandat med författarens resa i Saharas mitt, och med en svårtolkad dröm. Den är välskriven. Läs den!
K. G. Saur. München 1993
Trotskijforskningen går framåt löd rubriken på en kort presentation som Per-Olof Mattsson och jag utarbetade för några år sedan i denna tidskrift (fi 31988 1988). Jag hoppas att vi inom kort kan återkomma med en uppdaterad version, därför att forskningen kring Leo Trotskijs liv och verk nu formligen exploderat; nya tidskrifter grundas, forskningsinstitut inrättas, symposier avhålls och litteratur publiceras i större omfattning än någonsin tidigare.
1988 utkom Wolfgang Lubitz med Trotsky Bibliography som förtecknade drygt 5 000 böcker, skrifter och artiklar om Trotskij och trotskismen. Detta verk blev ett utmärkt komplement till Louis Sinclairs omfattande bibliografi över Trotskijs egna skrifter (Trotsky: A Bibliography, 1972, utökad utgåva 1989). Nu återkommer Wolfgang Lubitz, denna gång tillsammans med sin hustru Petra, med ett nytt verk som på ett utmärkt sätt kommer att befrämja Trotskijforskningen. Paret Lubitz har förtecknat tidskrifter, tidningar, internbulletiner och andra periodica som utgivits sedan 1927 av den trotskistiska rörelsen.
Det är naturligtvis omöjligt att kunna återfinna alla de tidningar som utkommit, exempelvis har många illegala organ ej gått att spåra. Dessutom har Lubitz tvingats till en språklig avgränsning, där i princip endast de europeiskt talade språken har prioriterats. Detta innebär bl a att nästan alla kinesiska, vietnamesiska och japanska tidningar och tidskrifter utelämnats. Den största bristen är dock det ringa antal latinamerikanska publikationer som medtagits. Ytterligare ”200-300 titles” har sållats bort p g a otillräckliga eller alltför osäkra data. Lubitz har också berättat för mig att några organisationer t o m vägrat besvara ett antal frågor om sin egen press historia. Ett beteende som måste betecknas som helt förkastligt.
Tidningar kan också lämna spår efter sig utan att de bevaras för eftervärlden. I en av sina böcker belyser den vänsteroppositionelle jugoslaven Ante Ciliga detta förhållande. När han anlände till ett sibiriskt fångläger på sommaren 1930, kom han i kontakt med den trotskistiska organisationen bland fångarna. Trots fångenskapen utvecklade trotskisterna en livlig politisk verksamhet och diskussionen fördes bl a i två regelbundet utgivna organ som cirkulerade i fängelset, Den inspärrade sanningen och Den kämpande bolsjeviken. Förhoppningsvis kan de en dag återfinnas i något dammigt ryskt arkiv. Det vore guld värt att få ta del av den diskussion som fördes av vänsteroppositionen inne i Sovjetunionen vid denna tid.
Alla som på något sätt försökt skriva en artikel av lite mera seriös karaktär och behöver grundmaterial vet hur viktiga bibliografier är. De underlättar arbetet, man slipper ju göra all litteratursökning själv. Däremot är det nog få som känner till vilket oerhört mödosamt arbete det är med att sammanställa en bibliografi. Förutom att det rent tidsmässigt är ytterst krävande, kan mycket av efterforskningarna liknas vid ett rent detektivarbete för att hitta allt svåråtkomligt material. Skrifterna ligger inte precis på rad och väntar på att bli förtecknade.
En bibliografi är inte så torr som den kan tyckas vid ett första påseende. Ur en dylik kan mycket utläsas, och Trotskyist Serials Bibliography är mer än en förteckning av 1926 ”föremål”. Här följer några smakprov som jag hoppas kan intressera fi:s läsare.
Den trotskistiska rörelsen har upplevt många ”inom-ideologiska” dispyter och konflikter som resulterat i ett otal splittringar, omgrupperingar och återföreningar. Inget land och ingen organisation har varit förskonad från detta och i dag finns det ett 25 – tal olika internationella tendenser som säger sig företräda, återuppbygga, rekonstruera etc, Fjärde Internationalen. Ständiga namnbyten på organisationer och press tycks också vara en del av arvet (vilket inte gör tillvaron lättare för den som skall sammanställa uppgifterna).
Från bibliografin kan man också notera att trotskismen har penetrerat större delen av världen. Att det engelska språket dominerar, följt av det franska och tyska. Att det svenska bidraget till de förtecknade publikationerna uppgår till 1,2 procent. Att den första tidningen med trotskistiska förtecken var den franska Clarté, som under 1927 blev starkt påverkad av de franska trotskisterna. Under 1928 utkom i rask takt mera renodlade partitidningar som exempelvis La Lutte de Classes (Frankrike), The Militant (USA) och Le Communiste (Belgien). Att många av tidningarna var ytterst kortlivade, en del utkom bara med ett exemplar. Att flera tidningar utgavs illegalt, inte minst under andra världskriget, som Arbeiter und Soldat. Att Gestapo ansåg det nödvändigt att ge ut falska tidningar i Trotskijs namn, som exempelvis i Danmark 1944. En genomläsning visar att det har funnits ett antal trotskistiska dagstidningar. Lubitz har dessvärre missat den första som faktiskt utgavs i Vietnam på 1930-talet — Tia Sang (Gnistan). Den trotskistiska rörelsen var betydande i Vietnam under 1930-talet, innan den fysiskt likviderades av stalinisterna med Ho Chi Minh i spetsen. Tänk om Vietnamaktivisterna hade känt till detta faktum, i stället för att ljugas fulla av mao-stalinistisk bråte till skada för såväl solidaritetsarbetet som den egna politiska utvecklingen. Sedan dröjde det ända fram till 1969 innan nästa dagliga tidning startades. Den engelska organisationen Workers Revolutionary Party, veteranen Gerry Healys parti, kunde ge ut Workers Press fram till februari 1976. Under en period var också den franska Rouge daglig. Tidningen var då som nu associerad med Ernest Mandels Förenade Sekretariat, d v s Socialistiska Partiets systerorganisation. I dag återstår en daglig tidning med trotskistiska förtecken och det är den engelska Newsline som utges av Workers Revolutionary Party (en av grupperna efter det ”gamla” WRP, som exploderade när Healy uteslöts 1985).
För skandinaviskt vidkommande kan man utläsa att mest regelbundet har tidningar utgivits i Danmark, där man haft en lång tradition av trotskism till skillnad mot exempelvis Sverige och Finland. I Danmark utgavs också flera underjordiska tidningar under nazi-ockupationen. I Sverige lyckades det lilla Revolutionära Socialistiska Partiet publicera två nummer av Internationalen under 1950- talet, sedan dröjde det ända fram till arbetar-och studentradikaliseringens 1960-tal innan de första utgåvorna av Fjärde Internationalen och Revolutionär Information utkom. I Finland gav en ensam kämpe, Sulo Vakkari, ut Luokkataistelu (Klasskampen) mellan 1962 och 1971. Oktober från 1937-1939 är väl fortfarande det mest kända norska bidraget till trotskismens historia. Tidningen var resultatet av ett danskt-norskt samarbete.
Som avslutning kan nämnas att denna fina bibliografi är försedd med omfattande index av olika slag samt utförliga förklaringar i övrigt, vilket gör den lätt att använda.
Översättning Hans Magnusson, ICA Bokförlag 1993
När blir ett uppslagsverk för gammalt? Alla blir det så småningom, men en del är fortfarande lika användbara. Ett sådant är t ex Bonniers Konversationslexikon från 1927, som jag en gång fick av en äldre släkting. I detta kan man vara säker på att alla faktauppgifter är föråldrade:
”Hägerstad, socken i Östergötl., jämte Oppeby pastorat i Linköpingsstift. 605 inv.”
Så är det inte längre. Men det som gör detta lexikon så ovärderligt är att en oerhörd mängd latinska, grekiska, historiska och filosofiska ord finns med. Facktermer och begrepp som i och för sig står sig, men som ofta fallit i glömska och som inte nödvändigtvis förklaras i de moderna uppslagsverken.
Nu har jag fått de tolv banden. Annars skulle jag inte haft dem i min ägo. Knappast heller den över 400 sidor tjocka, i två spalter brutna uppslagsbok om Tsarryssland, Sovjetunionen, Ryssland som ICA Bokförlag givit ut i år. För kostar gör den: omkring 400 kronor i bokhandeln.
Det är ingen dålig uppslagsbok. Där finns det mesta av de fakta som hänt under 1900-talets ryska (och en gång sovjetiska) historia. Här finns kortfattade biografier över såväl förtryckare som oppositionella. (Avsnittet om Trotskij är exempelvis både långt och fördomsfritt). Här finns ortnamn, myntslag, stater och republiker, tidningar och en litteraturförteckning (vars urval man givetvis kan diskutera).
Men så var det det där med tidsfaktorn. Boken gavs ursprungligen ut 1990. Tänk så mycket som har hänt sedan dess — en halv världskarta har fått ritas om otaliga gånger; politiker har kommit och gått. Hur stort värde har den om tio år? Kommer den att stå sig på samma sätt som mitt ärvda?
Eller är det någon annan än den specialintresserade, översättaren eller bokmalen som har verklig användning för Shaws och Pryces bok? Jag tvivlar.
Gott folk. Rasism är inget naturligt. Den är endast några hundra år gammal. Således en uppfinning. Nordens vikingar var inga rasister. De fanns långt före rasismens tid. Även Karl XII var långt ifrån en rasist. Han var kung. Dessutom var han det vad kungar var på den tiden: rövare. Han rövade sin omgivning och främst sina undersåtar. Karl XII:s beskattningar spenderades på förödelse. Själv rev han ner mer än han byggde upp. Inte ens en egen staty klarade han av att resa. Det fick andra göra åt honom. Det var dom som ärade röveriet. Dom fanns då och dom finns nu.
Hade gårdagens som dagens rasister varit historien och sanningen trogna, hade de ärat Karl XII för det som han bör äras för. De hade satt en gryta i händerna på honom och i grytan kåldolmar. Det är Karl XII:s enda bidrag till framåtskridandet och civilisationen, att den turkiska maträtten nu tillhör den svenska husmanskosten. Något som även rasister äter.
Nej, rasister älskar inte sanningen för då hade de berättat om den tid då rasismen uppfanns. Det är en engelsk uppfinning, således importerad. Långt ifrån svensk.
Förut kunde vemhelst genom krig och olycka bli slav. Flyttas ner till husdjur. Vi hade våra trälar här i Norden.
Rasismen däremot var något helt nytt. En sann innovation. Nu handlade det inte om slavar som husdjur utan om stordriftsfördelar. Det fanns behov för slavar en masse. Rasismen säger att vissa folk är likvärdiga vilken vara som helst. Socker, te, textilier, vad du vill. Detta var nytt,
Därför kan nu, sent omsider, män som Wachtmeister och Karlsson säga: här har vi flyktingar, och peka på en ölback eller flera. Sen är det bara att plocka och flytta som man
vill. Ledamöter i riksdagen och främst Wachtmeister och Karlsson tjänar på detta. Deras efterföljare hoppas att även de skall vinna i konkurrensen. För att de inte skall bli tvivlande i sin rasism – det är inte lätt att vara rasist – så dyker det upp journalister, psykologer, experter som förklarar att främlingsfientligheten är förståelig, ja rent av kulturellt naturlig.
Hur kommer de fram till detta? Ja, de ser verkligheten och de ser misstänksamheten, misstron, rädslan, frustrationen. Det är människorna som är detta, då måste det också vara människan som skapat det. Dom har rätt! Men dom stannar inte vid detta utan säger att då måste det bero på människorna själva. Naturligtvis har dom rätt. Så är det. Sedan drar de slutsatsen – sådan är människans natur och således hennes kultur. D v s det finns inget att göra. Här har dom fel. Helt enkelt.
Det finns ingen vetenskap, ingen vetenskapare som kan påstå, bevisa eller belägga att vi människor år dömda till ett samhälle som byggs på misstänksamhet, misstro, rädsla och frustration. Det är inte så.
Du behöver varken vara vetenskapare eller nåt annat för att se var bristerna finns, inte i människan, utan i de reella orättvisorna. De finns rakt framför oss.
Människan karakteriseras inte av rädsla utan av samarbete. Varför skulle vi annars ha det samhälle vi har idag? Frågan är vad skall vi samarbeta om? För att öka orättvisorna måhända? Nej, låt oss lämna ölbacksnonsens och gå till innehållet, d v s börja med oss själva.
Då säger jag: ”Människovärdet är viktigare än nationaliteten”. Hur skall vi då uppnå och försvara detta människovärde? Ja, det är en social fråga.
Försämringen av arbetslöshetsförsäkringen är ingen statsfinansiell fråga. Det är en social fråga. Försämringen av sjukvården är ingen lönsamhetsfråga. Det är en social fråga. Invandrares ställning i landet, det är ingen kulturell fråga. Det är en social fråga. Flyktingfrågan är ingen resursfråga. Det är en social fråga. Ungdomens krav på en framtid och ungdomens krav på lycka, det är ingen fråga om internationell konkurens. Det är en social fråga.
För en kort tid sedan demonstrerade 70 000, säger sjuttiotusen människor, i Europas huvudstad Bryssel mot sparplaner och för en framtid där människor har en reell chans till en dräglig överlevnad. Invånarantalet i Belgien är ungefär lika stort som i Sverige. Säg mig, vad skulle det finnas för kulturella särdrag som förhindrar att vi i Sverige likt dem i Belgien ställer upp till eget försvar?
I Belgien finns ett verkligt rasistiskt parti, Vlaams Block. Vad är dom nu värda då 70 000 går ut på gatorna? Jag skall säga er som det är. Jag säger som länkarna, dom har kört dead end. Dom är tysta nu. Det samma gäller för våra pytterasister trots deras uppbackningar. Deras framtid är dead end.
Ministrarna här i landet, Hellsvik, Friggebo, Westerberg, Bildt och resten, har bussat ut polisen. För att skydda oss mot våld, säger dom. Dom förbjuder folk att demonstrera, förbjuder dem att yttra sig tillsammans. Förbjuder folk att visa sina känslor. Men rasister-ria fick ställa upp i Göteborg. Ingen hade trott detta för några år sedan. Ingen tror dig ute i Europa, när du talar om vad som sker i Sverige. Det här är skamligt.
Tidningarna håller tyst. Varför tiger de alla samtidigt: Mats Svegfors, Svante Nycander, Rolf Alsing, Anders Ferm, Olle Westberg? Kom ihåg namnen på chefredaktörerna. De är skammens män.
Så inskränks människors, er rörelsefrihet. Logiken är klar. Vad brukar vi kalla dylikt, när det lilla fåtalet påtvingar sitt skydd på flertalet? Är det maffiosos, då kallar vi det utpressning. Sker det i latinamerikanska länder, kallar vi det diktatur. Vad skall vi kalla det här? Ett är klart. Den enda vägens politik tål inget alternativ. Fåtalet vill inte att folk skall få ha en öppen och demokratisk övervägning. Vad är ministrarna rädda för? Rasister? Knappast, de kanske har vänner som ingår i den samlingen? Oss här? Kanske det. Eller är det månne det att vi här i snar framtid även skulle få se 70 000 på Stockholms gator. Vem ska då skydda vem?
Vår levnad här i landet är som på andra ställen i världen en social fråga. Jag säger. Arbete åt alla – dela på jobben – försvara levnadsvillkoren – max sex timmars arbetsdag utan löneförlust. Det går inte invänder någon, det skapar problem. Självklart. Allt vad vi gör skapar problem.
Frågan är vilka problem vi vill lösa? Det stora flertalets eller det lilla fåtalets? Vill vi lösa den sociala frågan med beslutanderätt för oss alla eller ska den skjutas upp i framtiden så att dagens politiker kan fortsätta att hålla oss omyndiga? Allt medan politikerna själva säger att det blir värre och värre med budgetunderskott och resursproblem. För att sen lova att det blir bättre i morgon. När det enda som blir bättre är – politikernas lön och aktieägarnas utdelning.
Vill du inte vänta till nästa val? Det kanske inte blir någon garanti för nåt bättre. Är då målet att få ihop 70 000 här på Stockholms gator? Inte nödvändigtvis. Långt därifrån.
Vill inte kommunfullmäktige, landsting och riksdag lyssna? Gott folk. Vi har yttrandefrihet, vi har församlingsfrihet. Vad är det som hindrar att folk ute i bygderna bildar egna fullmäktige. Kanske inte för att ersätta kommunfullmäktige, så åtminstone för att börja kontrollera dem. Och kontrollera dem med samlad kraft. Enskilda krafter har ju hitintills haft svårt att komma till rätta.
Jag vill sammanfattningsvis sluta så här, jag återger ett flygblad från Göteborg:
”Regeringen har lett Sverige in i krisen. Inte somaliska flyktingar eller latinamerikanska invandrare. De har ingen makt. De rikas egenintresse gynnas av högerpolitiken. De som missgynnas är låginkomstintagare, arbetslösa, invandrare och kvinnor.
Det är de rika som behöver rasismen. Du behöver den inte. Den ger dig varken mat eller pengar.
När flyktingar misshandlas då tiger Bildt. Rasister och nazister blandar bort korten. Dom och de rika ger invandrarna skulden för de rikas egen vanskötsel och röveri.
Låt dig inte luras.
Du har ingen skuld till krisen, Ge dig inte! Kräv arbete, kräv fritidsgårdar. Kräv det som gynnar dig! ”
Kort och rent ut sagt. Vi kräver kåldolmar i grytan och vi kräver frihet att besluta över oss själva.
Tack för att ni lyssnade, gott folk.
Talet skrevs för Seytran Anter att hållas vid antirasistmötet i Stockholm den 30 november 1993. Omläggningen av talarordningen och därmed tidstilldelningen gjorde att enbart delar av talet kunde läsas. Här är det återgett i sin helhet.