Ur Fjärde internationalen 2/1993
Sällan har det väl varit så svårt att hitta ”The Good Guys”, dem som man kan ”hålla på” i brodermordets Jugoslavien. Kvinnor, barn och gamla — det vill säga de vanliga förlorarna: civilbefolkningen — ser vi med plågade ögon i TV:s direktbilder från kriget. Det här numret av Fjärde internationalen ägnas nästan helt och hållet åt det forna Jugoslavien. Hur kunde detta ske?
Catherine Samary analyserar varför det blev krig i sin artikelserie. Och även om orsakerna är många och sammanflätade — nationella och internationella, samhällsekonomiska och politiska, aktuella och historiska — är den främsta slutsatsen att kriget inte var oundvikligt! I sina artiklar analyserar Catherine Samary Jugoslaviens utveckling. Den genuina jugoslaviska revolution som förde Tito och det jugoslaviska kommunistpartiet till makten efter andra världskriget, trots motståndet från såväl Väst som Stalin. Brytningen med Stalin och byråkratierna i östblocket. Självförvaltningssystemets framväxt (och brister). Anpassningen till världsmarknaden. Den ekonomiska politiken. Krisen på 80-talet. Nationaliteterna, språken, religionerna, republikerna och provinserna...
Catherine Samary är ekonom knuten till Paris-universitetet, IX Dauphine. Hon har studerat Jugoslavien i många år och skrivit sin doktorsavhandling — Marknaden kontra självfvaltningen; det jugoslaviska exemplet (Paris 1988) — och ett stort antal artiklar i bl a Le Monde Diplomatique om Jugoslavien.
För översättning och redigering av hela Jugoslavienmaterialet samt inte minst en egen boköversikt svarar Maria Sandvall. Vi tackar henne varmt!
Det går fortfarande att stoppa kriget — när man väl förstått orsakerna till dem. Sist i detta nummer finns en lista över organisationer i såväl Sverige som ex Jugoslavien och övriga världen, som alla på sitt sätt försöker visa solidaritet, humanism och anti-militarism. Stöd dem...!
Fotografen och författaren Zoran Filipovic visade i september sin utställning Ett besök i Helvetet på Stockholms kulturhus. Han tillbringade december till april i Sarajevo — ”det var den enda plats där det var moraliskt riktigt att befinna sig”. Från denna utställning har vi fått visa tre bilder. Tack så hemskt mycket! Missa inte utställningen om den kommer till din ort. Ring Kulturhuset i Stockholm tel 08/700 00 00, för information om utställningens vidare öden.
I övrigt vill vi tacka Peter Belfrage, för hjälpen med korrekturläsning och annat.
Red.
Dess namn var Vukovar. Före kriget levde 44 639 invånare där: Knappt hälften var kroater, en tredjedel var serber. Resten var karpatorutenier, ungrare, jugoslaver och övriga. Runtom i byarna bodde lika många människor till.
I augusti 1991 ockuperades byarna kring Vukovar av den jugoslaviska armén och serbiska paramilitära trupper. Staden utsattes för en fullständig militär blockad i mer än hundra dagar. Mer än två hundra tusen granater, bomber, splitterbomber, raketer och nervgasbomber vräktes mot staden. Vattnet tog slut, elektriciteten likaså. Den 17 november 1991 jämnade serbiska trupper staden med marken.
Den jugoslaviska armén och de serbiska para-militära trupperna började genast döda och deportera Vukovars innevånare. Många avrättades, andra bortfördes och deporterades till serbiska fängelser som Belgrade, Nis eller Zrenjanin.
Ytterligare andra skickades till olika koncentrationsläger:
Begejci nära Zrenjanin i Serbien. Detta läger byggdes upp i början av oktober 1991. En 10 meter bred och 50 meter lång barack omgiven av dubbel taggtråd, polishundar och beväpnade vakter. 527 människor från Vukovar misshandlades och torterades här — 30 av dem var kvinnor.
Stajicevo nära Zrenjanin, i Serbien. 1 300 Vukovarbor hölls inspärrade här: 170 av dem var sårade, 210 svårt sjuka, 23 barn och 150 äldre än 60 år. Även här förekom svår misshandel och tortyr. Åtminstone 14 människor har misshandlats till döds.
Några av dem som överlevde ”evakueringen” från Vukovar har gett följande vittnesmål:
”...Den 18 november 1991 lämnade vi våra hem utan att veta vart vi skulle... Omkring 6 500 vuxna och 1 500 barn... Männen separerades från oss, en tioårig pojke plockades ut, liksom gamlingar på 80. ...Sedan hörde vi i nyhetsprogrammet från Radio Belgrad att Vukovar var befriat och att fångarna inhystes in på ett mycket bra hotell i Sid ... Och jag delade två stolar tillsammans med mina tre barn i en överfull buss... Den syn vi fick se i Bogdanovci fick vårt blod att stelna: ett människokranium sågs på fönsterblecket, genom ett gapande hål i väggen kunde vi se hur en kvinna hängde i en lampa inne i ett hus och serberna bankade på bussarna, vässade sina knivar och visade med gester hur de skulle slakta oss...”
”...Vi fördes till Velepromets lagerlokaler... En man torterades och skars med knivar och slaktades sedan... En av mina vänner skar de huvudet av och spetsade sedan skallen på en påle...”
”...En serbisk soldat tog en tre månader gammal baby från moderns bröst och kastade henne brutalt ner i betonggolvet... Babyns hjärna skvätte ut över golvet medan modern tvingades att titta på... Bara några timmar senare, med båda brösten avskurna, lämnad att förblöda, dog hon i fruktansvärda plågor...”
Fortfarande saknas 2 642 Vukovarbor. 85 av dem är barn och 860 kvinnor.
Den 18 november 1991 hade den jugoslaviska armén, i enlighet med trepartsöverenskommelsen mellan den jugoslaviske armégeneralen Andrija Raseta, republiken Kroatiens hälsovårdsminister Andrija Hebrang och representanter för Internationella Röda Korset, garanterat en säker evakuering från sjukhuset i Vukovar.
Den jugoslaviske översten Veselin Sljivancanin struntade dock i överenskommelsen och förbjöd Röda Korsets representanter att komma in i sjukhuset för att undersöka vilka som skulle evakueras. I städet ockuperade armén sjukhuset.
Den 19-20 november bortförde den jugoslaviska armén 295 sårade patienter, 25 ur den medicinska personalen, 18 anställda och 53 civila som sökt skydd på sjukhuset. Armén tvingade med våld in dem i bussar och transporterade dem till Ovsara.
Doktor C. Snow, expert hos FN:s speciella rapportör T. Mazowiecki, har hittat en massgrav i Ovcara. Trots att Ovcara skyddas av FN-trupper förhindrar serberna att gravarna öppnas och att kropparna identifieras av experter.
Den jugoslaviska armén och serbiska para-militära trupper gjorde sig skyldiga till summariska massavrättningar av befolkningen på många platser i från maj 1991.
Det exakta antalet massgravar och offer är fortfarande okänt — trots att hela området beskyddas av FN sedan början av 1992.
Följande koncisa och selektiva uppräkning av massgravar och offer visar på omfattningen av de begångna brotten:
| Ovcara | 300 offer |
| Jakobovac | 300 offer |
| Gelesova Dol | 70 offer |
| Lovas | 140 offer |
| Tovarnik | 250 offer |
| Petrovci | 16 offer |
| Berak | 32 offer |
I själva staden mer än 1 000 offer, flera massgravar. En dokumentation av 1 851 dödade eller avrättade personer finns. Så många som 2 642 människor saknas fortfarande, bland dem finns 85 barn och 860 kvinnor. De flesta av dem bortfördes med våld av serberna och avrättades troligast.
Fallet Vukovar och dess invånares öde är ett typiskt exempel på hur den serbiska folkmordspolitiken fungerar i kriget om territorier.
Första fasen:
Före de regelrätta militära angreppen beväpnar den jugoslaviska armén serbiska civila och ”evakuerar” samtidigt serbiska barn och kvinnor. (Vukovar, mars juni 1991)
Andra fasen:
Den jugoslaviska armén och välutrustade serbiska paramilitära trupper omringar staden och angriper häftigt från luften och land. Civilbefolkningen utsätts för fruktansvärda brott mot mänskligheten, tillfångatagna icke-serber deporteras till koncentrationsläger och de som fortfarande överlever utrotas. (Vukovar, juli-november 1991)
Tredje fasen:
Den internationella opinionen tvingar ”de stridande parterna” att underteckna ”avtal om eld upphör” och legaliserar på så vis den serbiska ockupationen och assisterar i den totala utrensningen av alla icke-serber från de ockuperade områdena. (November 1991-1992, 1993; den 15 mars 1992 fördrevs 139 byinvånare från Boksic till en säker del av Kroatien; den 20 mars 1992 fördrevs 150 invånare i byn Tompojevci och ytterligare 110 bybor från Petrovci på samma sätt till Kroatien. Denna del av Kroatien står under Förenta Nationernas beskydd, UNPA Östra sektorn. Inte en enda av de fördrivna icke-serberna har fått hjälp att återvända hem.
Denna rapport har förberetts inför Världskonferensen om mänskliga rättigheter i Wien, 14-25 juni 1993. Bedem Ljubavi — Mödrar för fred, Zagreb, Vlaska 70a, Kroatien.
Informationskällor: Vittnesmål insamlade av Mödrar för fred, Zagreb, Kroatien. Informationsavdelningen vid Republiken Kroatiens hälsovårdsministerium, Zagreb 1991-1993.