Ur Fjärde internationalen 1/1993
När vi socialister diskuterar frågan om demokratin i den samhällsordning vi strävar mot, gör vi det mot bakgrund av vår kritik mot tillståndet under kapitalismen.
Demokratin under kapitalismen liksom i varje tidigare klassamhälle, är på många sett högst formell. Först och främst för att de kapitalistiska egendomsförhållandena sätter gränser för vad som kan kan beslutas av de folkvalda församlingarna. Samtidigt återskapar klassamhället dagligen maktlöshet och utanförstående hos stora delar av befolkningen.
Det betyder inte att vi ringaktar de demokratiska fri- och rättigheter som uppnåtts – tvärtom, de är oerhört dyrbara för oss och vi försvarar dem med näbbar och klor; trots deras begränsningar är de arbetarrörelsens livsluft.
Vår strävan är inte att avskaffa dem, istället vill vi göra dem reella för folkflertalet.
Först genom att kapitalets makt bryts och de avgörande produktionsmedlen görs till gemensam egendom, får de politiska besluten full mening; då de inte stöter på patrull från ekonomiska makthavare som kan upphäva folkviljan.
Många inom arbetarrörelsen; radikala socialdemokrater och vänsterpartister har traditionellt stannat här: ”förstatliga storföretag och banker så utsträcks demokratin även till näringslivet”!
Men riktigt så har vi aldrig sett det. Vi har alltid hävdat att den nuvarande statsmakten och det nuvarande politiska systemet är en produkt av kapitalismens klassförhållanden. State r en överhetsstat: dess myndigheter står långt ifrån folket och folkligt inflytande. Myndighetspersonerna rekryteras ur -överhetsskiktet och förses med ordentliga privilegier som bidrar-till att avskärma dem från befolkningens villkor i stort. Idealet är den ”oberoende ämbetsmannastaten” som tänks stå över samhället, men som i själva verket utgör den förhärskande ordningens trogna förvaltare.
Det politiska systemet, parlamentarismen, har utformats som en buffert, eller en tröghetsfaktor, för att mildra sociala konflikter inom systemets ramar.
Förutsättningarna för att systemet ska fungera är idag:
* Att politiken sköts av ett yrkespolitiskt skikt med privilegier som fjärmar dem från folkets breda lager.
* Att utmanande folkmeningar kan sorteras bort i den parlamentariska processens kvarnar – såväl inom de byråkratiserade, statsfinansierade och topp-styrda partierna som på de olika utredande tjänstemannanivåerna.
* Samt att de många hålls på behörigt avstånd från det politiska livet genom den extrema centraliseringen, passiviteten och ideologin om att ”representanterna” ska föra ordet.
För att överhuvudtaget kunna överföra storföretagen och bankerna i gemensam ägo, för att kunna bryta kapitalets makt, och börja bryta upp den rådande klassordningen krävs någonting som inte ryms i dagens former.
Det krävs att de miljoner som står utanför den politiska processen, som står utanför massmedia och det offentliga livet, de som lyder, arbetar och lever inom de samhällsramar som sätts av andra... att de miljonerna träder in på samhällsscenen och gör det omöjligt att fortsätta som förut.
Man kan väl nästan säga att vår rörelse byggts upp kring att vårda 150 års erfarenheter av folklig aktivering och självverksamhet. Exempel på sådan aktivitet kan vi se i mängder av upprorsrörelser, allt ifrån Pariskommunen 1871, Sverige
1917 och spanska revolutionen på 30-talet till maj-68 i Frankrike och händelserna i Polen 1980 med Solidaritets födelse.
Gemensamt för den här självaktiveringen är inte bara att den bryter invanda mönster av underordning och passivitet, att den frigör en enorm skaparkraft och ett självförtroende bland människor som varit vana att rätta sig efter makthavare – att den hastigt lär människor mer om samhället och sin roll i det än de lärt under ett helt liv!
Självaktiviteten tenderar också obönhörligen att inkräkta på de etablerade maktförhållandena och de juridiska formerna på samhällets olika områden.
Det mest omedelbara typexemplet är förstås strejken som sätter arbetsgivarrätten ur spel då de strejkande inte erkänner den i praktiken. Eller en massdemonstration som med trädkrameri förhindrar ett motorvägsbygge. Den sätter, för en tid, den parlamentariska beslutsgången ur spel, då demonstranterna i praktiskt handling vägrar godta ett resultat av den parlamentariska processen.
Det är när den här utmanande självaktiveringen blir massomfattande och allmän som en ny maktfaktor kan skapas i samhället – en maktfaktor som till en början kan ge upphov till en situation av dubbelmakt. På den ena sidan åter finns då de gamla strukturernas maktutövning: arbetsgivarnas, regeringens, kommunstyrelsens, tjänstemännens osv. På den andra sidan, den makt som den folkliga aktivitetens olika organ och forum kan eller vill ta sig.
Här är inte tillfället att diskutera hur olika dubbelmaktsituationer kan lösas. Men vi kan konstatera att ju mer diktatoriska de gamla strukturerna är, ju mindre berättigande de har i de breda lagrens ögon, desto ”renare” har den dubbla maktsituationen framstått, desto enklare verkar valet ha ställts: de nya, folkliga organens makt eller den gamla diktaturens institutioner. (Ett typexempel är ungernupproret 1956 då de strejkande och upproriska arbetarnas råd och kommitter försökte upprätta sin egen makt rakt emot den stalinistiska byråkratins maktapparat).
Och omvänt: ju mer folkligt förankrad, ju större berättigande de existerande strukturerna upplevs ha bland stora grupper — desto mer komplicerad blir den dubbla maktsituationen. I desto större utsträckning tvingas den folkliga självaktivitetens krafter ta hänsyn till de gamla formernas ”legitimitet”, att växla mellan att rycka fram och kompromissa, finna övergångslösningar och fylla etablerade former med nytt innehåll.
Det var bland annat en diskussion om detta jag var ute efter i Internationalens debatt våren -92, när jag avvisade den ryska oktoberrevolutionens modell från 1917 som schema för en socialistisk omvandling i Sverige. I Ryssland växte ett sovjetsystem, byggt på de arbetandes självaktivitet, upp som rival till det gamla tsaristiska systemet och löste maktmotsättningen genom en revolutionär aktion som förklarade de gamla institutionerna upplösta och dess företrädare arresterade.
I nationer med lång tradition av parlamentarisk demokrati kommer en övergång att kräva betydligt större uppfinningsrikedom på det taktiska området, och hänsyn till de tidigare formernas ställning i människornas medvetande.
Men kärnan i all vår erfarenhet, den handlar inte om benämningar — ska folkrepresentationen heta riksdag eller högsta rådet — inte om att blockera sig mot taktisk realism eller nödvändiga kompromisser längs vägen — nej kärnan är:
Själva omvandlingen och styret under perioden därefter måste grundas på just denna självverksamhet bland de miljontals arbetande som tidigare hölls i passivitet och politisk tystnad.
Utan den grundvalen kommer omvandlingen att vara omöjlig eller sluta i nederlag.
Utan den grundvalen kommer inte överförandet av det stora kapitalet till gemensam skötsel att lösa de viktiga samhällsproblemen.
Att finna och garantera de bästa formerna för denna, de djupa ledens makt och skötsel av samhället, det är den socialistiska demokratins kärnfråga.
Och det är just den fråga som radikala socialdemokrater och vänsterpartister undviker när de bara tänker sig socialisering inom det nuvarande politiska systemet.
Allmän och lika rösträtt, organisationsfrihet, tryck- och yttrandefrihet inom ett parlamentariskt representationssystem är bra — men så länge vi lever i ett klassamhälle (och det lär vi göra rätt länge även efter kapitalets socialisering) kommer juridiskt lika rättigheter innebära att fattigare och eftersatta samhällsgrupper — arbetare, lägre tjänstemän, stora delar av kvinnorna osv — att pressas tillbaka till förmån för de traditionellt ledande grupperna.
Därför bygger vår föreställning om den socialistiska demokratin på att arbetarklassen måste ”positivt särbehandlas” — som det nuförtiden kunde heta.
Det politiska systemet måste avsiktligt och medvetet utformas så att befolkningens djupa led dras in i samhällets skötsel istället för att trängas ut.
I det unga Sovjetryssland försökte bolsjevikerna garantera det genom att inskränka eller avskaffa rösträtten för kapitalister och storbönder.
Jag minns hur vi resonerade i början av 70-talet inför den maoistiska och stalinistiska vänstern som angrep oss för att vara ”borgarlakejer” när vi försvarade rätten att bilda olika partier under ”proletariatets diktatur”.
”En stat uppbyggd på arbetarråd utestänger naturligt de borgerliga samhällsskikten — de är ju helt enkelt inte med i rådsstrukturerna!” argumenterade några av oss. Inte för att vi vurmade för diktatur och inskränkningar av demokratiska rättigheter, utan av omsorg om just de maktlösa folkgruppernas rättigheter.
Det var Trotskij själv som i boken Den förrådda revolutionen — trots att han var en fanatisk anhängare av sovjetsystemet — pekade på problemen med de formella demokrati-inskränkningarna som medel att garantera arbetarklassens maktställning.
Förbud mot partier och inskränkningar av yttrande- och kritikfrihet för vissa sociala grupper kan se enkelt ut på pappret. Men i verkligheten är det hela oerhört mycket mer komplicerat. Gränserna mellan olika klasser och sociala grupper är inte skarpa och tydliga utan flytande och föränderliga, Arbetaren har släktingar som är småbönder som råkar ha personliga band till en storbonde som...
Försök att hugga bort ”borgerligt inflytande” genom partiförbud eller att utestänga borgerliga samhällsskikt från den politiska processen, drabbar inte bara de avsedda motståndarna utan mängder av andra i det politiska och sociala gränslandet – och riskerar att öppna en ödesdiger logik av inskränkningar på inskränkningarna.
Att överlämna parollerna om demokratiskt likaberättigande till borgerligheten har varit ett fruktansvärt misstag. Efter den stalinistiska erfarenheten är det ännu mer dödsdömt, i synnerhet i vår del av världen.
Arbetarklassens samhällstyngd måste hävdas på annat sätt.
Först och främst genom politisk medvetenhet och vilja.
Vi tror att en medveten vilja och avsikt hos majoriteten av befolkningen är en förutsättning för den socialistiska omvandlingen. Detta till skillnad från de revolutioner som en gång förde borgerligheten till makten. De politiska omvälvningarna bekräftade i huvudsak en redan uppnådd ekonomisk maktställning.
Men erfarenheten har lärt oss att en sådan vilja och en sådan avsikt att skapa en ny samhällsorganisation varken föds av sig själv eller får de breda lagrens gehör under ”normala förhållanden”.
Den härskande klassens ideologi är hela samhällets dominerande ideologi, hette det en gång i tiden. Inte bara för att makthavarna har så enorma mediaresurser till sitt förfogande. Klassamhällets och kapitalismens själva vardagsmekanismer förstärker dominansen.
Först när denna vardag bryts och folk gör helt nya erfarenheter, kan ett nytt tänkande spränga det gamlas ramar i massomfattning.
Det här gäller förstås också förhållandena inom en ny samhällsordning efter att den första omvälvningens vind har börjat lägga sig och det är vardagens uppgifter som ska organiseras.
Fram för den socialistiska republiken!
Ett program för en svensk massaktion.
Till Sverges arbetare, bönder och soldater.
De krav, som det härmed gäller att lösa äro följande.
1. Bildandet av en socialistisk regering, stödd på arbetare-, soldat- och bonderåd över hela landet.
2. Republikansk statsförfattning.
3. Första kammarens avskaffande.
4. Omedelbart inkallande av en konstituerande nationalförsamling på grundval av oinskränkt allmän rösträtt för män och kvinnor från 20 års ålder.
5. Militärövningarnas omedelbara inställande. ö. En genomgripande förhöjning av alla arbetares och statstjänares löner.
7. Åtta timmarsdagen genomföres omedelbart.
8. Arbetarkontroll över industrien.
9. Bolagens, godsens och statens jord överlämnas genast under samhällets kontroll till statsres,
De svenska vänstersocialisterna ställde 1918 kravet på den ”socialistiska republiken” stödd på arbetar-, soldat- och arbetarråd.
Klassamhällets tusenåriga mönster, föreställningar och relationer som för de flesta var självklarheter innan den revolutionära öppningen uppstod, är mäktiga faktorer som inte kan raderas ut i ett slag. De kräver historiska epoker och med nya samhällsförutsättningar för att övervinnas.
En vänsterpartist jag diskuterade med för en tid sedan tyckte att DDR:s kollaps var oförståelig då ”det ju fanns så många skolade marxister i landet. Hur kunde mercedesar och oplar ändå locka så...”
Det här är, tycker jag, det typiska ut trycket för det synsätt som präglade den stalinistiska kommunismen. Det ”kommunistiska avantgardet” skulle i spetsen för staten ”skola massorna” i sina så kallade marxist-leninistiska klichéer – ja dessa skulle utgöra utbildningen även i skolor och universitet – och förvånades sedan över att så många arbetare såg på denna korvstoppning med samma misstänksamhet och samma rena anpassningsreflex som till annan härskarideologi.
Orsaken är att de flesta människor lär genom erfarenhet.
Det vi kan kalla arbetarklassens medvetenhet och vilja kan inte vidmakthållas genom ideologiska kampanjer och ”fostran”.
Den kan bara upprätthållas genom ett verkligt förändrad roll som ger nya erfarenheter.
Alla har hört uttrycket: ”ansvar för människor att växa”. Det är en viktig sanning. Endast om breda lager själva tar över ansvaret att förvalta och styra kan medvetenheten upprätthållas. Det handlar alltså inte om att demonstrera eller strejka dagarna i ända utan om att styra sitt samhälles gemensamma verksamheter.
* Vad vi pratar om är att delta i en gemensam demokratisk förvaltning av arbetsplatserna som ger varje anställd ett eget ansvar inom ramen för det gemensamma. Även dagens kapitalistiska arbetsgivare inser ansvarets betydelse för människors utveckling och laborerar med självstyrande grupper och dylikt. Men det handlar alltid om ett självbestämmande på mikronivå inom ramen för centrala prioriteringar och ägarintressen som den anställde inte kan påverka.
Den demokratiska förvaltningen av arbetslivet måste innebära att man inte bara är med och styr sin direkta arbetsplats utan, genom demokratiskt valda representanter, är med och styr hela företaget och branschen.
* Vi talar dessutom om att vara med i en demokratisk skötsel och styre av sitt bostadsområde. För mer välbeställda samhällsgrupper är det idag ofta närmast självklart; i bostadsrättsföreningar där man gemensamt beslutar om husets skötsel, eller i områdesföreningar där villaägare fattar beslut om sin närmiljö.
Men för de stora grupperna av arbetare och löntagare är det hyresvärdar eller kommunbyråkrater som fattar besluten – utan att ens tillfråga någon av de närmast berörda!
Vad som för de flesta människor är vardag – att beslut som direkt påverkar deras omedelbara livssituation när det gäller boendet, dimper ner ovanifrån skulle aldrig accepteras av exempelvis de boende i Södra Ängby, en välbeställd villaförort i Stockholm.
* Det handlar om att vara med i en demokratisk planering och utveckling av sin närmiljö, när det gäller till exempel trafikplanering, varudistribution och försörjning, barnomsorg och annan service liksom miljöansvar. Varför ska inte människor i våra förorter kunna besluta att där ska finnas till exempel ett postkontor, en bank eller en restaurang? Varför ska inte människor i ett område ha något inflytande över besluten om vägsträckningar och kollektivtrafik?
* Det gäller att vara med och besluta om ordningens upprätthållande. Bara erfarenheterna i vårt borgerliga samhälle av kvarterspoliser som känner människorna i ett område, eller så kallat ”grannsamarbete” där radhusboende tillsammans vakar mot inbrott, visar hur mycket mer effektiv ordningen upprätthålls om människor som direkt berörs själva engageras.
* Detta gäller också ordningen och försvarsmedlen i stort som måste omorganiseras så att de arbetande människorna och deras organisationer kan utöva en direkt och demokratisk kontroll.
Ja, det handlar alltså om att på livets olika områden vara med i en demokratisk styrelseprocess som kräver ansvar och ställningstaganden. Inte så att all arbetsfördelning, delegering och specialisering upphör. Den kan vi inte klara oss utan om vi ska bli skickliga på det vi gör och arbetstidsuttaget inte bli för stort.
Men allas erfarenheter ska vara med i processen när färdvägar och vägval – i det lilla och i det stora – som påverkar dem ska läggas fast.
Den nya ordning för samhällets styre som vi kämpar för, måste därmed – om folkets breda massor ska vara engagerade – vara långt mer decentraliserad än idag. Och den centraliserade statsmakten få en helt annan roll än idag.
Ja, med nedbrytningen av en av klassamhället och de minskande behoven av tvångsinstrument för att hålla människorna i schack – eller garantera en viss fördelning av samhällets arbetsresultat
- föreställer vi oss att den centraliserade statsmakten successivt kommer att vittra ned och förlora i betydelse. Lenin talade här (i boken Staten och revolutionen) om arbetarstaten som en ”halvstat” där stora delar av förvaltning och myndighetsaktivitet har decentraliserats till medborgarnas egen lokala, demokratiska skötsel. Och där också den kvarvarande centraliserade ”statshalvan” brutits upp för folkets inflytande genom
* val även av höga tjänstemän
* möjlighet att återkalla de valda mellan mandatperioderna
* bannlysning av materiella privilegier för folkets ombud
* rekrytering av ombud och tjänstemän i allt högre grad från arbetarklassen.
Det hela skulle garanteras av att den centraliserade makten byggde på sovjeterna som valdes av arbetarklassen och de fattiga bönderna.
När sovjeterna förföll – redan från 1919-20 – skulle den nya ordningen garanteras av bolsjevikpartiet självt.
Vi vet att det inte lyckades. Av den proletära halvstaten med decentraliserad folkförvaltning blev ett av historiens värsta centraliserade statsbyråkratvälden! Som snabbt raderade ut varje försök att återuppliva självaktiviteten i arbetarråden.
Vi har inte sett lärdomarna av det som att överge det ursprungliga perspektivet på de arbetandes halvstat och decentraliserade folkliga förvaltning och styre.
Tvärtom har vi sett som den centrala lärdomen att bygga upp en rörelse som medvetet försvarar självaktiviteten utan att för den skull för en sekund överge kampen om den centrala makten.
Men hur den centrala makten ska fungera och vara uppbyggd – det har vi inte ägnat så mycket funderingar.
Ska den nationella folkförsamlingen eller riksdagen – som stiftar lagar och fattar övergripande beslut om samhällsbygget, upprätthåller internationella förbindelser mm – vara utsedd i indirekt, via val från arbetsplats- eller lokala områdesförsamlingar? Eller ska den väljas som idag i direkta allmänna val? Ska vi ha majoritetsval eller proportionalitet? Hemliga eller öppna omröstningar?
”Problemet” med allmänna, direkta och proportionella val till nationalförsamlingen är förstås att den riskerar att bli mer konservativ än den församling som utses indirekt via ett rådssystem som uppstått direkt ur den upproriska kampen och organiseras utifrån landets arbetsplatser och bostadsområden. Men det problemet kan inte lösas genom att avskaffa möjligheten för alla medborgare att vara med i det direkta valet av nationell församling.
Den indirekta rådstrappan har också stora inbyggda problem som efter en tid kan dra i konservativ riktning.
Den långa kedjan av representanter som väljer representanter har en tendens att slamma igen, trots alla juridiska försök att hålla dem öppna, genom återkallningsrätt och förbud mot privilegier.
Kajsa på storsjukhuset som deltar i valet av lokalrådet, kan stå ganska nära det ombud som ska väljas. Hon kan hyfsat följa med i granskningen av ombudets verksamhet i lokalrådet och dra igång en kampanj för att återkalla det om så krävs. Men redan i valet till den I regionala nivån blir det svårare.
Det är ju Kajsas ombud som har varit med och utsett regionsdelegaten, Kajsa själv har inte kunnat rösta i det fallet. Om Kajsa tycker att regionsdelegaten missköter sig och ska återkallas måste hon försöka påverka ombudet i lokalrådet som i sin tur kanske har en hundradels röst i valet av regionsombud. Regionsförsamlingens val till den nationella arbetarrådsförsamlingen ligger förstås väldigt långt ifrån Kajsas möjligheter att påverka. För att inte tala om den nationella församlingens val av regering.
Vad som på pappret ser ut som en rationell och helt igenom demokratisk pyramid, med inbyggda spärrar mot byråkratisering, riskerar i själva verket, så snart den omvälvande revolutionära yran lagt sig, att bli något annat i verkligheten.
Alla de mänskliga faktorer som det är så svårt att göra teorier om; ömsesidiga antipatier och sympatier, sammanblandning av helt personliga ambitioner med ”det allmännas bästa”, strävan efter bekvämlighet, rädsla för kritik osv har en tendens att efter en tid täppa till och förvrida varje demokratisk representationsstruktur — oavsett dess klassinnehåll
— om inte befolkningens strålkastare regelmässigt genomlyser förhållandena.
Om arbetarregeringen — som genom statsägandet av storindustri och finanssystem och genom den nödvändiga kampen mot reaktionen kommer att ha en mycket stark roll, åtminstone inledningsvis — utses av en nationell församling som utses av regionala församlingar, som i sin tur utsetts av lokala församlingar som utsetts i lokalt avgränsade val, är risken förstås mycket stor att genomlysningen stannar vid de lägre nivåerna. Och att den ofrånkomliga tendensen till igenslamning lättare kommer att göra sig gällande ju högre upp i pyramiden det gäller.
Problemet riskerar förstås att förvärras av det faktum att de lokala rådsvalen säkerligen kommer att ha en tendens att präglas just av mer lokala frågor; som skötseln av den ort där man bor och de arbetsplatser man jobbar på.
Även om regering och högre rådsförsamlingar måste ha en skyldighet att föra de nationella och internationella frågorna nedåt i pyramiden kommer ofrånkomligen de lokalare frågorna att dominera lokalt och de nationella/internationella centralt.
Och eftersom befolkningen som helhet bara kan delta i de lokala valen är det svårt att tro annat än att nationella och, än mer, internationella frågor tenderar att fjärmas från den debatt där de många har en chans att avge sin röst.
Allmänna val till den nationella folkförsamlingen/riksdagen framtvingar tvärtom ställningstaganden till nationella och internationella frågor, även om din personliga röst i urnan bara är en av flera miljoner.
De allmänna, hemliga och likaberättigade valen fil nationens högsta beslutande organ uppfattas av de flesta som något av kärnan i de demokratiska rättigheter arbetande människor vunnit under detta sekel, i synnerhet i vårt land där genombrottet kom sent och först efter den största arbetarresning vårt moderna samhälle upplevt.
Att i en tid när yttersta högern – som studentmoderaterna i Svensk Linje – börjar mumla om att åter begränsa rösträtten vore det politiskt vanvett att överlämna denna demokratiska erövring till övrig borgerlighet och socialdemokratin.
Ja, jag tycker nog att svensk arbetarklass med rätta betraktar var och en som vill avskaffa de allmänna och direkta valen till riksdagen (eller vad vi vill kalla arbetarstatens nationella församling) med en stor portion misstänksamhet även om det sker med de ädlaste demokratiska avsikter. (Sådana avsikter har ju använts för att maskera rätt mycket här i världen.)
Den forna programgruppens majoritet menade att vi klart måste ta ställning för att även den arbetarstyrda folkförsamlingen måste bygga på allmänna val.
Klassinnehållet i den församlingen måste garanteras först och främst av de arbetandes självaktivitet och medvetenhet på samhällets olika områden.
Rent konstitutionellt måste grundlag och annan lagstiftning garantera arbetarförvaltningen av näringslivet och den lokala självstyrelsen och kontrollen av olika myndigheter. Samt avgränsa den nationella församlingens uppgifter och rättigheter.
Hur det ska ske? Det har vi inga facit på. Polska Solidaritet föreslog två kamrar i parlamentet Sejmen, en direktvald, den andra utsedd via arbetarråd.
Men vi kan förstås tänka oss många andra former, som till exempel bygger på utsträckt vetorätt för arbetarförsamlingar och lokala självstyren.
Det här är något vi måste fundera över, och ösa ur alla erfarenheter, positiva och negativa som gjorts. (För den unga kommunistiska internationalen på 20-talet var denna tanke på att kombinera arbetarråd med en direktvald folkförsamling rent illusorisk och endast ett försök av socialdemokratin att kväva den självorganisering som formerade arbetarklassen under revolutionsåren efter kriget.
Och just så har idén om ”kombinationen” råd /folkförsamling också använts många gånger mot revolutionära folkrörelser. Men det finns även exempel på motsatsen där kampen för en allmänt vald folkförsamling varit ett av upprorsrörelsens viktigaste verktyg.)
Vad vi ständigt måste ha i bakhuvudet när vi diskuterar arbetarstyrets former är vår rörelses viktigaste principiella lärdom:
I det verkliga livet – i de enskilda människornas som samhällenas – ges inga garantier! Inga strukturer, representationslösningar eller lagar ordnar biffen. Endast om de många människorna själva vill, är beredda och aktivt tar sig möjligheterna att styra och sköta sitt samhälle tillsammans, finns möjligheter att hitta de lämpligaste formerna.
Det är den viljan, den beredskapen och den aktiviteten som det är vår främsta uppgift att bidra till.