Ur Fjärde Internationalen nr 1/1993.
[ OBS: De i tidningen ingående bilderna och diagrammen har ej medtagits här ]
Svenska arbetsgivarföreningen driver sedan slutet av 80-talet en medveten och skicklig politik för att förändra arbetsrätten.
SAF:s syfte är:
* att avlägsna de hinder för arbetsgivarens frihet som 70-talets arbetsrättslagar medför, t ex anställningsskyddslagarna och studieledighetslagstiftningen
* att försvaga den fackliga organisationen genom att förändra lagstiftningen om förhandlingsrätt, tolkningsföreträde, förtroendemannalagen, strejkrätten m m och genom att försämra fackets ekonomiska möjligheter att verka
* att arbetsgivaren ska kunna bestämma lönebildningen genom lokala avtal, medarbetaravtal etc.
SAF sammanfattade sina idéer i en promemoria SAFs uppfattning om den framtida arbetsrätten (november 1991). Idéerna har i stort sett kopierats i de direktiv för översyn av arbetsrätten som den nya borgerliga regeringen presenterade i december 1991. Ett genomförande av direktiven skulle bl a innebära följande:
* Ett snävare arbetstagarbegrepp som ställer stora grupper utanför det skydd som arbetsrätten ger i dag.
* Ändringar i turordningsreglerna och reglerna om saklig grund vid uppsägning enligt lagen om anställningsskydd (LAS).
* Längre prövotid vid provanställning och utvidgat tillämpningsområde för visstidsanställning.
* Avskaffande av fackets vetorätt vid entreprenader.
* Försämring eller avskaffande av fackets tolkningsföreträde i tvister om lön, arbetsskyldighet och medbestämmandeavtal.
* Förbud mot blockad av ensamföretagare.
* Begreppet facklig verksamhet i Förtroendemannalagen får ett snävare tillämpningsområde och kopplas endast till förhållanden på den enskilda arbetsplatsen.
* Inskränkningar i fackets rätt till representation i företagsstyrelser. Regeringen föreslår att den facklige styrelserepresentanten måste vara anställd i företaget.
* Minskad facklig förhandlingsrätt. Viktiga beslut som t ex chefstillsättning och budget ska undantas från den primära förhandlingsskyldigheten.
Viktiga inskränkningar av strejkrätten är på gång, enligt en utredning av ensamutredaren Lars Erik Nicklasson (Spelreglerna på arbetsmarknaden SOU 1991:13). Utredningen bearbetas nu i regeringskansliet.
Nicklassons utredning lade ett förslag om i princip obegränsade strejkskadestånd, med ett normalbelopp om 2.000 kr i dagens penningvärde. Dessa regler är gällande lagstiftning från och med den 1 juli 1992.
Regeringen valde att till punkt och pricka följa Nicklassons förslag. Det är därför sannolikt att man kommer att ta även andra förslag ur utredningen. Mer om detta längre fram.
I direktiven om den nya arbetsrätten sägs att ledighetsreglerna ska ses över i särskild ordning. Regeringspartierna vill ändra ledighetslagstiftningen så att regler som kan hämma företagen, i synnerhet småföretag, tas bort.
I samma riktning går utredningen om årsarbetstid. Om förslagen genomförs får arbetsgivaren större möjligheter att själv bestämma över arbetstid och semester. Mycket av inflytandet överförs från den fackliga organisationen till den enskilde.
Förslaget om ungdomspraktik innebär att staten finansierar underbetald ungdomsarbetskraft åt arbetsgivaren. Härigenom åsidosätts en princip som upprätthållits i Sverige sedan 30-talet att arbetare i beredskapsarbete skall få marknadsmässiga löner. De borgerliga partierna går direkt in och undanröjer verkan av kollektivavtal. Arbetsgivaren kan därför göra sig av med anställd arbetskraft och ersätta den med underbetalda ungdomsarbetare (prop 91/92:124 och arbetsmarknadsutskottets betänkande 91/91 AU:11).
Regeringen avser att införa apartheidsystem inom den svenska sjöfartsnäringen. Utländska arbetare skall kunna särbehandlas. Detta strider mot konventioner om likabehandling av invandrare som Sverige antagit.
De här exemplen visar att vi är på väg in i ett nytt arbetsrättsligt system i Sverige. De rättigheter arbetstagarna upplevt som självklara är på väg att begränsas eller avskaffas under sken av att man vill förenkla de arbetsrättsliga reglerna.
Förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare är i grunden förhållandet mellan köpare och säljare. Arbetstagaren säljer sin arbetskraft till arbetsgivaren. I ett marknadsekonomiskt samhälle är det en grundläggande regel att säljaren har rätt att erbjuda sina varor till det pris han själv bestämmer. Får han inte det kan han vägra sälja. Strejken är arbetarens rätt att vägra sälja sitt arbete till lägre pris än det han själv begär. För att en sådan vägran skall ha någon betydelse måste den ske kollektivt.
Strejkrätten är en demokratisk fri-och rättighet som är helt nödvändig för att de anställda skall kunna uppnå rimliga löner och anställningsvillkor.
De försök att begränsa strejkrätten som inleddes med den Nicklassonska utredningen under den socialdemokratiska regeringen och som fortsätter i genom den borgerliga regeringen, är ingen nyhet.
Staten har alltid försökt lägga bojor på denna rättighet eftersom den är det viktigaste medlet de anställda har att ta till för att uppnå fackliga mål.
I februari 1991 presenterade ensamutredaren och förre förbundsordföranden Lars Erik Nicklasson utredningen Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU 1991:13).
Utredningen innehåller flera viktiga inskränkningar i fackföreningarnas förhandlings- och konflikträtt. Alla Nick-lassons förslag återfinns mer eller mindre tydligt i direktiven (Dir 1990:26). Den var ett rent beställningsarbete från den socialdemokratiska regeringen.
Utredningen har remissbehandlats. De fackliga organisationerna var överlag starkt kritiska.
SAF var mer positiv.
Utredningen innebär att den socialdemokratiska regeringen har erbjudit den borgerliga regeringen ett dukat bord när det gäller att beröva de anställda viktiga fackliga rättigheter.
Förslagen bereds för närvarande i regeringskansliet och man kan förvänta sig att de kommer i lagform.
1928 införde den dåvarande borgerliga regeringen en regel om att arbetare som deltog i olovliga stridsåtgärder kunde ådömas ett skadestånd om högst 200 kronor. Åtgärden ledde till den största politiska strejken dittills i Sveriges historia.
När medbestämmandelagen (MBL) infördes 1977 togs 200-kronorsspärren bort genom en lottseger för de borgerliga partierna i den dåvarande jämviktsriksdagen.
Socialdemokraterna avgav ett vallöfte att regeln skulle återinföras. Så skedde också.
Våren 1990 blev det en regeringskris på grund av den socialdemokratiska regeringens krispaket med strejkstopp, lönestopp mm. I paketet ingick också ett förslag om att höja strejkskadeståndet till 5 000 kr. På grund av häftiga protester, bl.a politiska strejker, lades det på is. Det återkom delvis i Nicklassons utredning.
Nicklasson föreslog att reglerna om skadestånd vid olovliga strejker skulle skärpas. Förslaget har antagits och gäller från den 1 juli 1992.
De nya reglerna innebär att 200-kronorsregeln i 60 § sista stycket MBL togs bort. Enligt arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund ska bedömningen i stället kunna variera beroende på karaktären av fredspliktsbrottet. Det innebär att skadestånden för en olovlig konflikt som varken innehåller försvårande eller förmildrande omständigheter skall ligga på nivån 2 000 kr i 1992 års penningvärde. Storleken av skadeståndet ska bestämmas efter en skälighetsbedömning i varje enskilt fall. Avgörande blir sådana omständigheter som lag eller avtalsbrottets grovhet, skadans omfattning, den skadevållandes större eller mindre skuld, den skadelidandes medvållande och den skadegörande handlingens beskaffenhet i övrigt (proposition 91/92:155 sid 6 och 7).
Nivån kommer dessutom att justeras med hänsyn till penningvärdesförsämringen.
Om arbetsdomstolens praxis för relationsbedömning följs enligt tidigare domar (maximalt 600 kr) blir det högsta beloppet i 1992 års penningvärde 6 000 kr.
Departementschefen vill inte ha några bestämda skadeståndsbelopp i själva lagtexten. På så vis överlämnar han åt domstolen att skärpa skadestånden. Detta sker trots att lagrådet påpekat att det blir en betydande rättsosäkerhet om man inte slår fast storleksordningen i själva lagtexten.
”Det kan inte uteslutas att nivån på utdömda skadestånd i rättstillämpningen kommer att avvika från vad som uttalats i motiven till lagförslaget” (propositionen sid 12).
Förslaget innebär att arbetsdomstolen kan utdöma helt obegränsade strejkskadestånd vid otillåtna stridsåtgärder om detta bedöms rättspolitiskt lämpligt.
Arbetsmarknadsminister Börje Hörnlund anger i propositionen flera olika skäl till varför skadeståndet skall höjas.
1. Skadeståndet har varit oförändrat 200 kr sedan 1928.
Detta är inte något godtagbart skäl för att höja skadestånden. Det viktiga är om lagstiftningen med sin nuvarande utformning ger några påtagliga nackdelar.
2. Vilda strejker och särskilt hot om sådana leder i många fall till löneökningar utöver gällande kollektivavtal, vilket förorsakar oro även på den övriga arbetsmarknaden.
Nicklasson uttrycker det så här:
”Huruvida hot om vilda konflikter har ökat och haft betydelse för löneglidningen är inte belagt i och för sig. Från arbetsgivarhåll ... har sagts att hot om vilda konflikter haft stor betydelse för såväl löneglidningen som tillkomsten av lokala avtal”. (SOU 1991:13 sid 120).
Löneglidningen har helt andra orsaker än de vilda strejkerna. Nils-Henrik Schager, chefsekonom på statens arbetsgivarverk, har visat att bristen på arbetskraft är den absolut viktigaste orsaken. Nils-Henrik Schagers forskningsresultat har redovisats bl.a i SAF-tidningen den 26 oktober 1990. (Se också Ekonomisk debatt 1988 sid 615, SvD 1990-1105).
I den Nicklassonska utredningen finns ett siffermaterial om löneglidning och antal olovliga strejker (sid 47, 50). I diagram 1 är dessa båda siffermaterial sammanförda. Resultatet blir ett diagram som visar (precis som Schager konstaterat) att antal vilda strejker och löneglidning inte hänger samman!
3. Jämviktsförhållandet arbetsgivare/arbetstagare
”Till bilden hör att arbetsgivarens skador ofta uppgår till mycket stora belopp redan vid en kortvarig stridsåtgärd. Som en jämförelse kan nämnas de ganska betydande skadestånd som utkrävs av arbetsgivare som gör sig skyldig till tämligen bagatellartade brott mot vissa regler av ordningskaraktär i den arbetsrättsliga lagstiftningen”. (Propositionen sid 6).
De förändrade strejkskadestånden innebär att domstolen kan döma ut mångdubbelt högre skadestånd av arbetstagare som deltar i olovliga stridsåtgärder. Det medför en viktig förändring av maktrelationerna på arbetsplatsen. Några motsvarande förlag till förändringar till arbetstagarnas fördel finns inte.
I den socialdemokratiska reservationen i arbetsmarknadsutskottet säger Ingela Thalén m fl bl a följande:
”Utskottet ser det som en grundläggande förutsättning för att spelreglerna på arbetsmarknaden skall fungera att balansen mellan parterna inte rubbas på ett allvarligt sätt. Regeringens förslag att nu avskaffa 200-kronorsregeln är ett i raden av olika förslag som på ett allvarligt sätt kommer att rubba denna balans”. (arbetsmarknadsutskottets betänkande 1991/92:AU 7 sid 10).
4. Skadeståndet skall avhålla från deltagande i vild konflikt (propositionen sid 6, SOU 1991:13 sid 122)
Nicklasson ger inget underlag för denna uppfattning. Tvärtom:
”Erfarenheterna från framförallt Danmark talar emot att skadestånd skulle ha en betydande preventiv effekt. Antalet olovliga konflikter har också varit i stort sett oförändrat i Sverige de senaste decennierna oberoende av penningvärdesförsämring och en tillfällig höjning av skadestånden 1977-84. Det är utredningens uppfattning att förklaringen till antalet olovliga konflikter snarare beror på den ekonomiska situationen i samhället. Kulturella och historiska förklaringar finns också. Det finns möjligen en konkret omständighet som har betydelse och det är styrkan hos den lokala fackföreningen. Ju starkare ställning den har ju mindre torde risken för avtalsstridiga konflikter vara.” (SOU 1991:13 sid 121).
Löneförhandlingsutredningen kan alltså inte av sitt statistiska material ”ha en bestämd uppfattning” att det finns ett samband mellan skadeståndets nivå och antalet vilda strejker.
Fakta visar att det är lockouterna som ökat:
Löneförhandlingsutredningen presenterar ett siffermaterial som belyser antalet konflikter (lockout, strejk och vild strejk) under 1980-talet.
Granskar man hela materialet från statens förlikningsmannaexpedition
(perioden 1969-89) visar det sig att det är arbetsgivarnas lockouter som är det stora problemet. De vilda strejkerna har minskat i betydelse.
Diagram 2 [in går ej här] visar att under perioden 1970-79, jämfört med perioden 1980-89, har antalet lockoutade dagar ökat 16 gånger. Antalet dagar i vild strejk har minskat fem gånger! Även om man bortser från storlockouten 1980 har antalet lockoutade dagar ökat mer än två gånger.
Höjda skadestånd undanröjer inte orsakerna till de vilda strejkerna. Som löneförhandlingsutredningen konstaterar finns det inget som tyder på att höjda strejkskadestånd minskar antalet strejker. Det var fler strejker år 1977-84 när strejkskadestånden var obegränsade än efter 1985 när 200-kronorsregeln åter var huvudregel. Men SAF vill att ”det skall svida i skinnet” på den som strejkat.
Säkerligen kommer en del arbetsgivare som gärna vill ”tukta facket” att uppträda mer arrogant när strejkskadeståndet är högt. Nuvarande ordning på arbetsmarknaden bygger på att avtal skall hållas. Många arbetsgivare gör inte det och de respekterar inte heller förhandlingsordningen. De förhalar och fördröjer förhandlingar, de uttalar sig nedsättande om facket och enskilda medlemmar. Det är ofta i sådana företag och situationer som vilda strejker uppstår.
En vild strejk fungerar ofta som en nödventil. Efter strejken normaliseras förhållandena och tvisten löses. Att förhållandet ska bli normalt önskar också de flesta chefer. Det är en viktig anledning till att så få vilda strejker hamnar i arbetsdomstolen. Arbetsgivaren vill inte riva upp de sår som börjat läkas genom att i domstolen föra fram anklagelser och krav på skadestånd mot de anställda.
Det kommer en tid efter den vilda strejken också. Reglerna om obegränsade strejkskadestånd innebär enligt propositionen att domstolen ska ta större hänsyn till omständigheterna i varje enskilt fall. (Propositionen sid 78).
Hur SAF har uppfattat detta är klart. SAS har stämt de flygvärdinnor som i juli 1992 strejkade för att arbetsgivaren vägrade lyssna på deras skäl i förhandlingarna om sammanslagning mellan SAS och Linjeflyg. Arbetsgivarföreningen har där genom SAS genomtrumfat att man i domstolen yrkar 7 000 kr av varje strejkande. Tar man hänsyn till att det rör sig om ett par hundra strejkade kommer man upp i sammanlagda skadeståndsnivåer som aldrig tidigare utdömts i arbetsdomstolen tidigare.
I en sådan situation kan man förvänta sig att de anställda gör allt för att hålla nere skadestånden. Tvisten förbittras i domstolsförhandlingarna och dessa blir både svåra och långa. Skadestånden skall sedan även drivas in av arbetsgivaren, vilket ytterligare förlänger det förbittrade klimatet på arbetsplatsen.
Den som kräver skadestånd av någon annan i domstol ska kunna bevisa att den han stämmer skadat honom. I strejkmål har arbetsdomstolen i praktiken vänt på bevisbördan. En arbetare som varit på arbetsplatsen måste i princip kunna visa att han inte har deltagit i strejken för att undgå skadeståndsansvar. Domstolen betraktar strejken som en kollektiv åtgärd.
När det nu kommer att röra sig om mycket mer kännbara belopp, är det juridiska ombudets skyldighet att på ett mer noggrant sätt verkligen redovisa och försöka bevisa de påståenden som arbetaren lägger fram för honom. Man kan nog sig att domstolsförhandlingarna kommer att dra ut på tiden mer än för närvarande. Arbetsgivaren tappar produktionstimmar och de anställda som är där för att försvara sin sak förlorar lön.
Som framgått är det lockouterna som är det stora ekonomiska samhällsproblemet i Sverige när det gäller stridsåtgärder. I andra länder, exempelvis Tyskland, finns omfattande restriktioner i arbetsgivarens rätt att vidta lockout.
Nicklasson hade inte i uppdrag att se på hur man skulle komma åt det problem som lockouterna innebär. Däremot skulle han se över samtliga skadestånd, inte bara strejkskadestånden. De skadestånd som kunde vara aktuella att höja när det gäller arbetsgivaren är de för brott mot MBL och ingångna avtal. Nicklasson kom emellertid inte med något förslag här.
I utredningen skriver Nicklasson att han inte haft möjlighet att dra sådana slutsatser att förslag om förändring av sanktion mot företagets brott kan motiveras. Detta beror enligt Nicklasson på att det saknas tillräckligt underlag som visar ett samband mellan en låg skadeståndsnivå och bristande respekt för arbetsrättsliga regler (sid 129 i utredningen).
Många arbetsgivare kalkylerar kallt med att det kan löna sig att ta ett skadestånd hellre än att följa avtalet eller lagen. För alla som arbetar fackligt är detta ett väl känt problem. SAF har fått gehör för sina krav på höjt strejkskadestånd.
De fackliga organisationernas uppfattning att det behövs högre skadestånd för att få arbetsgivare att följa lag och avtal, tycker regeringen tydligen inte är lika viktigt.
En del av Nicklassons utredningsförslag rörde samhällsfarliga konflikter. Detta bereds nu i regeringskansliet och man kan förvänta sig att det inom kort kommer ett förslag som ligger i linje med Nicklassons förslag. Vi ska därför redogöra för detta. Först en redogörelse för vad som gäller idag.
En stridsåtgärd har som syfte att åsamka motparten skada. Får den inte sådana effekter är den verkningslös. En stridsåtgärd kan emellertid inte tillåtas få sådana effekter att den obotligt skadar produktionsapparaten, samhället, eller innebär fara för liv eller säkerhet. Då anses den samhällsfarlig eller skall utföras av den konfliktande parten som en del av s k skyddsarbete. Här är en konfliktsituation. Arbetsgivaren vill få så mycket som möjligt att falla under begreppet samhällsfarligt eller skyddsarbete, medan facket vill ha verkningsfulla stridsåtgärder.
Nicklasson föreslår lagstiftning för att lösa denna konfliktsituation. Hittills har den lösts genom avtal mellan parterna.
Regler om samhällsfarliga stridsåtgärder och skyddsarbete finns i Huvudavtalet mellan SAF och LO (Saltsjöbadsavtalet) från 1938. Med skyddsarbete förstås enligt avtalet arbete som vid ett konfliktutbrott är nödvändigt för att avsluta driften på ett tekniskt försvarligt sätt. Det är också sådant arbete som är nödvändigt för att avvärja fara för människor eller djur eller skada på arbetsplatsen och i vissa fall på varulager.
Om en stridsåtgärd är samhällsfarlig avgörs enligt avtalet av Arbetsmarknadsnämnden. Den består av lika många från arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Om nämnden anser att en stridsåtgärd berör så samhällsviktiga funktioner att den bör undvikas, kan den fatta beslut därom. Beslutet är en rekommendation.
Arbetsmarknadsnämnden har sammanträtt en gång 1953 och två gånger 1980. 1980 kunde man inte enas.
Att nämnden sammanträtt så sällan beror på att parterna utformar sina stridsåtgärder så att de intressen som Saltsjöbadsavtalet skall tillgodose uppfylls.
Det statliga huvudavtalet träffades 1965. Arbetsmarknadsnämnden motsvaras här av statstjänstemannanämnden. Den är uppbyggd och fungerar på i princip samma sätt. Nämnden har haft 12 ärenden och enats i 8 av dem. Ändå påstår Nicklasson att ”det är vanligt att ärendena inte kan avgöras” (s109). Det är en grov förvanskning av sanningen.
Det kommunala huvudavtalet är jämnårigt med det statliga och i princip likadant. Statstjänstemannanämnden motsvaras här av Centrala nämnden. Den har sammanträtt tre gånger. I två fall enades nämnden om att åtgärderna var samhällsfarliga och i det tredje fallet återkallades stridsåtgärden från nämndens prövning.
Även här finns en egendomlig motivering för att ändra den gällande ordningen från Nicklasson. ”Parternas nämndprövning på det offentliga området har inte fungerat på ett sätt som förutsattes... På det kommunala området har parterna avstått från att föra gränsfall till nämnden av taktiska skäl.” Detta skulle vara anledningen till att man inte efter 1980 anmält några ärenden (s 109).
Av utredningen framgår att det är arbetsgivaren som efter 1980 av ”policy-skäl” avstått från att anmäla ärenden till nämnden (s 63). Samme arbetsgivare ansåg 1984 att ”den kommunala centrala nämnden är ett betydelsefullt organ när det gäller att förhindra att en konflikt otillbörligt stör samhällsviktiga funktioner” (SOU 1984:18). Tala om att vända kappan efter vinden.
Utredningen lägger fram ett principförslag till Lag om samhällsfarliga stridsåtgärder. Lagens syfte är ”att motverka samhällsfarliga stridsåtgärder”. I lagförslaget anges inte vad detta är. Man säger bara att en stridsåtgärd är samhällsfarlig om den ”Otillbörligt stör, eller riskerar att störa, viktiga samhällsfunktioner.”
Man vill ersätta de nuvarande avtals-fästa nämnderna med en för hela arbetsmarknaden gemensam. Nämnden skall bestå av sju ledamöter, som utses av regeringen. Arbetsgivar- och arbetstagarparterna på arbetsmarknaden föreslår tre var och regeringen själv tillsätter den sjunde. Denne skall vara jurist.
Om nämnden bedömer att en åtgärd är samhällsfarlig ska den rekommendera parten att undvika, begränsa eller avbryta konflikten. Om parten inte följer rekommendationen ska nämnden underrätta regeringen.
Eftersom lagstiftningen inte preciserar vad som är samhällsfarligt eller skyddsarbete får nämnden stort utrymme att utvidga området. Regeringen får ett direkt inflytande genom att det är den som utser ordföranden som har utslagsröst. Risken är därför stor att nämnden genom sin praxis kommer att begränsa konflikträtten och därigenom förhandlingsrätten.
Vad säger då utredningen om gränserna för samhällsfarlighet? Utredningen anför att det är viktigt ”att dra en gräns mellan de verkligt samhällsfarliga konflikterna och de som på ett annat sätt visserligen är kostsamma och oönskade, men ändå inte äventyrar vitala samhällsfunktioner (s 112).
Som exempel nämner Nicklasson att vägar inte får förstöras, att försvar, brandförsvar, polis och kriminalvård och tull måste klara av sina grundläggande uppgifter, att rättsväsendet måste fungera och att central information på data inte får förstöras.
Det finns ett intressant exempel på ekonomisk stridsåtgärd nämligen om lotsarna blockerar oljetillförseln så att folkförsörjningen hotas. Det finns ett liknande verkligt fall från Norge. Arbetarna på oljeplattformarna strejkade. Staten ansåg att konflikten var samhällsfarlig eftersom den hotade landets ekonomi och förbjöd strejken genom en tvångslag. International Labour Organisation (ILO) konstaterade att lagstiftningen stred mot ILO-konventioner om fackliga rättigheter som Norge godkänt.
Nicklasson anför till stöd för lagstiftning att gränsen mellan skyddsarbete, där arbetsskyldighet föreligger, och samhällsfarliga konflikter är oklar på sjukvårdsområdet. Han menar att en omfattande konflikt inom vårdsektorn skulle medföra irreparabla skador. Här har Nicklasson ett problem. Inte vid någon av de konflikter som varit inom sjukvårdsområdet har det uppstått några ”irreparabla skador”. De fackliga organisationerna har sett till att varslen gett goda marginaler till de förhållanden som råder ex under sommaren.
Nicklassons förslag är allvarligt. Man lagreglerar ett område som parterna skött utan anmärkningar under mer än 50 år. Ansvaret fråntas parterna och flyttas till ett statligt organ. Förslaget ändrar den maktbalans som varit en förutsättning för att det fungerat. Det ger dessutom stora möjligheter att i en krissituation genom ändring av lagstiftningen eller praxis i nämnden förklara stridsåtgärder som är olämpliga för statsmakten som samhällsfarliga och därigenom kraftigt inskränka konflikträtten.
En annan del av Nicklassons förslag som bereds i regeringskansliet och där man kan förvänta sig förslag gäller tvångsmedling.
Vi har ett, även ur internationellt perspektiv, erkänt väl fungerande medlingssystem som bygger på frivillighet. I en nyutkommen doktorsavhandling om medlingssystemet konstateras att ”nästan alla tvister som går till medling löses inför förlikningsman, oftast innan stridsåtgärder blivit utlösta” (Nyström B, Medling i arbetstvister, 1990, s 381).
I avhandlingen framhålles också att medlingen är en av hörnstenarna i det svenska arbetsmarknadssystemet i stort. Det svenska förhandlingssystemet bygger på ett ömtåligt jämviktsläge mellan parterna. Det är därför farligt att rucka på en av byggstenarna när andra delar är intakta. En förändring av medlingssystemet riskerar att slå sönder den ömtåliga balansen mellan parterna.
Förslaget att uppskjuta stridsåtgärder har tidigare avvisats av två utredningar (SOU1984:18,19 och Ds1988:2). I tidningen Lag och Avtal 1990 nr 5 (s 8) framhålles att motivet är praktiskt; Parterna kan bli benägna att stranda och begära medling i onödan enbart för att vinna extra tid. Medlingsväsendet skulle förändras från en konfliktlösnings-modell till ett instrument för taktiska överväganden. Det skulle vara en förödande utveckling.
Av liknande orsaker har tanken på en riksmedlare förkastats tidigare. Med en sådan ordning kan inte parterna själva påverka valet av medlare. Riksmedlaren kan komma att uppfattas som en ämbetsman, lojal mot statsmakten, i stället för en uppdragstagare som har parternas gemensamma förtroende. LO menar i ett utlåtande att Nicklassons förslag ”är i det närmaste farligt för arbetsmarknaden” (DN 14/3 1991). Nyordningen skulle bl.a innebära att parterna inte lägger realistiska bud — de vet ju att medlarna kommer att pruta i slutomgången.
Nicklasson föreslår att en av regeringen utsedd riksmedlare skall tillsättas.
Riksmedlaren får rätt att kalla parterna till överläggning om det kan antas främja lösningen av en arbetstvist. Vid varsel om stridsåtgärd måste alltid riks-medlaren kalla till överläggning. Parterna är skyldiga att komma. Den som inte kommer kan dömas att betala vite av arbetsdomstolen (AD).
Tvångsmedling blir ett av medlarens verktyg. Han skall kunna förordna om medling även om inte någon av parterna begärt det. Riksmedlaren får även rätt att skjuta på stridsåtgärder under högst sju dagar. Eftersom den normala varselfristen är sju dagar kan detta medföra att stridsåtgärd inte får utlösas förrän 14 dagar efter det varsel lagts.
Nicklasson anför som motiv för förslaget att antalet förlorade arbetsdagar genom stridsåtgärder sjudubblats under 80-talet jämfört med 70-talet. Från ca 1 miljon dagar till ca sju miljoner dagar.
Om man i stället valt perioden 1978 till 1980, och 1981 till 1990, skulle resultatet blivit att antalet konfliktdagar minskar. Det beror på att den av Nicolin påbjudna storlockouten 1980 står för drygt fyra av de sju miljonerna dagar. Det visar hur man genom att välja period kan styra sina resultat.
Avsaknaden av alternativ analys visar att här är det ett resultat som skall åstadkommas oberoende av de skäl som åberopas som stöd för detta.
Det föreslagna medlingssystemet kommer att förlänga avtalsförhandlingarna. Ett i tiden utsträckt medlingsförfarande gynnar i praktiken arbetsgivaren som lugnt kan avvakta medlarens agerande utan att behöva ta några egentliga initiativ.
Även förslaget om riksmedlare innebär ett trendbrott. I många andra länder, ex Norge, har staten en styrande funktion i arbetsmarknadsparternas förhandlingar. Det medför att staten ofta upphöjer den statliga medlarens slutförslag till tvingande avtal genom lag. I princip medför detta att man lyfter av arbetsmarknadens parter ansvaret för förhandlingarna.
Sammanfattningsvis kan man säga att förslaget om en riksmedlare och de nya tvångsmöjligheter som denne utrustas med, innebär att arbetsmarknadsparternas ansvar för lönebildningen minskar. Deras roll övertas av staten.
Ytterligare en typ av inskränkningar i strejkrätten som planeras är att regeringen vill förbjuda blockad mot enmansföretag. Detta skall gälla trots att det ibland kan råda delade meningar i frågan om ett företag har anställda eller inte, som man säger i direktiven. Här ska man lägga förslag med förtur.
Vad kan det finnas för rimlig anledning att vidta stridsåtgärder mot en arbetsgivare som arbetar ensam, eller som bara har familjemedlemmar anställda. Den självklara motfrågan är, vad finns det för anledning att inskränka strejkrätten. Huvudregeln i Sverige är att strejkrätten är fri. Parterna ska använda strejkrätten under ansvar och det har man gjort.
Den organisation som vidtar flest stridsåtgärder för att få träffa kollektivavtal med arbetsgivare utan anställda är Transportarbetareförbundet. Man gör det för att det fyller ett behov. Inom transportbranschen sysselsätts stora kapitalvärden. En långtradare eller en buss kostar mycket och man vill inte ha dem stående. När innehavaren blir sjuk vänder han sig till arbetsförmedlingen som anvisar honom en chaufför. Samma gäller andra fall då han kan utnyttja sitt fordon utan att själv kunna köra, ex vid tillfälliga arbetstoppar, vid semestrar och under högsäsong.
Den arbetstagare som kommer till en arbetsplats som inte har kollektivavtal saknar det försäkringsskydd som varje kollektivavtalsbunden arbetsgivare är skyldig att hålla. Inträffar en arbetsolycka är han därför inte försäkrad.
Det är inte ovanligt att denna typ av arbetsgivare inte heller betalar övertidsersättning eller avtalsenliga löner.
Transportarbetareförbundet i vårt exempel har inte möjlighet att hålla koll på arbetsgivaren varje gång han tar in extra arbetskraft. Det är just på grund av dessa erfarenheter man lägger kollektivavtal också på ensamföretagare.
Hos en arbetsgivare som bara har en anställd är denne i en mycket utsatt situation. Om den fackliga organisationen under hot om stridsåtgärder försöker tvinga på arbetsgivaren kollektivavtal är det inte ovanligt att arbetsgivaren under förevändning av arbetsbrist gör sig av med den anställde. Om regeringens förslag till lag går igenom, måste den fackliga organisationen avbryta sin stridsåtgärd. I den här typen av situationer är det ofta mycket svårt att bevisa att arbetsgivaren har ett föreningsrättskränkande syfte.
Det finns inga påvisbara nackdelar med den nu gällande ordningen. Den här typen av mål har inte förekommit i arbetsdomstolen under mycket lång tid.
I SAFs och regeringens gemensamma ideologiska målsättning ingår att kraftigt försvaga fackföreningarna. I detta syfte har man olika metoder.
Fackföreningarna har gjort sig beroende av ekonomiskt stöd från staten, bl.a i form av s k MBL-pengar. Staten har betalat en viss del av fackföreningarnas verksamhet.
Det har inte varit någon bra strategi från fackföreningens sida att göra sig beroende av understöd från staten. När regeringen nu avskaffar stödet blir effekten att det blir dyrare för medlemmarna att betala den fackliga verksamheten, och de fackliga organisationerna måste minska sin organisation. Kortsiktigt innebär det färre medlemmar och lägre facklig styrka.
Åt samma håll slår regeringens förslag att kraftigt höja avgifterna till a-kassan. Det blir dyrare att vara medlem i fackföreningen. Även den slopade avdragsrätten för fackföreningsavgiften har samma betydelse.
Den 25 maj 1934 lät arbetsgivaren vid Stockebo Byggkvarn AB sätta upp ett anslag: Kvarnen köres treskift under söndagsdygnet. Klubbordföranden Zackrisson och arbetarna vägrade att stå till förfogande. Arbetsgivarna straffade Zackrisson genom att avskeda honom.
AD sade att arbetarna med hänsyn till arbetsgivarens tolkningsföreträde var skyldiga att stå till arbetsgivarens förfogande även om tvist rådde om arbetsskyldigheten.
Denna ADs tolkning av civilrätten, var inte den gängse. Det normala i ett avtalsförhållande är att båda parterna har rätt att innehålla sina prestationer, om tvist råder om hur avtalet ska tolkas. ADs dom går enligt professor Folke Schmidt (en av de ledande arbetsrättslärde i Sverige) tillbaka från den på legostadgan hämtade grundsatsen att husbonden förfogade över tjänarens arbetskraft. Det var inte modern arbetsrätt.
I 34 § medbestämmandelagen infördes 1976 en regel som innebar att den fackliga organisationen kunde lägga tolkningsföreträde om arbetsskyldigheten. Hade detta tolkningsföreträde funnits 1934 skulle arbetstagarna inte varit skyldiga att utföra treskiftsarbete under den tid som tvisten prövades. Även när det gäller tvist om lönen förstärktes den fackliga organisationens inflytande.
Nu föreslår regeringen att enklare regler om tolkningsföreträde ska utarbetas. SAF är mer rakt på sak. ”MBLs regler i 33-35 § ska upphävas”.
Det nuvarande tolkningsföreträdet är ett sätt att närma vanligt civilrättsligt tänkesätt till arbetsrätten. Att ta bort tolkningsföreträdet, innebär en förskjutning av maktbalansen bort från arbetstagarna till arbetsgivarens förmån.
Arbetsrätten i Sverige vilar på den grundläggande princip som slås fast i § 32 i SAFs stadgar, att det är arbetsgivaren som fritt leder och fördelar arbetet. Däri gjorde medbestämmandelagen endast inskränkningar. Dessa är dock inte oviktiga. Ett viktigt exempel är den fackliga vetorätten mot entreprenader. Den gav facket rätt att förbjuda arbetsgivaren att använda grå arbetskraft, entreprenörer som fuskade med skatt, arbetsgivaravgift, arbetstidsregler eller kollektivavtal.
Regeln har i praktiken inneburit, i synnerhet på anläggningsområdet, att oseriösa arbetsgivaren har svårt att ta sig in. Den har haft en verklig effekt.
De fackliga organisationerna har utnyttjat vetorätten under skadeståndsansvar. AD har varit ganska sträng i sin bedömning av när vetorätten får användas. Några missförhållanden av regeln finns inte påvisade. Däremot är det naturligtvis en nagel i ögat på arbetsgivaren, att facket har beslutanderätt över den viktiga frågan om arbetsgivaren ska utnyttja seriösa eller oseriösa entreprenörer.
I regeringens direktiv sägs klart att vetorätten ska avskaffas. Detta är ett sätt att ytterligare förskjuta makten till arbetsgivarens fördel.
Vetorättsregeln har framförallt haft sin effekt på det preventiva planet. Entreprenörerna har successivt inrättat sig efter regeln. De har varit angelägna att skaffa kollektivavtal, att betala sina ar- betsgivaravgifter och att i möjligaste mån följa arbetstids- och arbetsmiljöbestämmelser.
Sveriges anslutning till EG, kommer att medföra att vi får entreprenörer även från andra länder. Dessa kommer inte att tillämpa svenska normer för lönesättning, arbetstider m m, om de inte tvingas till det. I detta perspektiv får avskaffandet av vetorätten en ännu större betydelse.
Genom medbestämmandelagen (MBL) infördes en skyldighet för arbetsgivaren att förhandla innan han beslutade om viktigare förändring av sin verksamhet eller för den enskilde. Detta kallas medbestämmandeförhandling. Regeln är en formföreskrift. När arbetsgivaren uppfyllt sin förhandlingsskyldighet står det honom fritt att besluta som han vill.
Inte desto mindre har regeln för medvetna och kunniga fack inneburit en kraftig förstärkning av deras position. Den har också lett till att arbetsgivarens beslut ofta blivit bättre underbyggda och mer förankrade hos de anställda.
Nu vill SAF och regeringen förändra reglerna så att informationsskyldigheten ska riktas direkt till alla anställda och inte bara till facket.
Viktiga beslut som chefstillsättnings-och budgetbeslut ska undantas från den primära förhandlingsskyldigheten.
Förhandlingsskyldigheten utsträcks till alla organisationer på arbetsplatsen, även sådana som inte har kollektivavtal.
Med detta vill man begränsa det medvetna fackets möjligheter att arbeta. Genom att man begränsar förhandlingsskyldigheten till att gälla enbart de anställda på arbetsplatsen, gör man det dessutom svårare för fackliga företrädare att söka stöd hos sin organisation. Staten lägger sig i den fackliga organisationens rätt att själv utse vem som ska företräda den i en förhandling.
En sannolik effekt om förslaget genomförs blir att det lokala facket hårdare kommer att knytas till arbetsgivarens beslut och får bära ansvaret för arbetsgivarens dåliga beslut.
SAF kräver att rätten till facklig styrelserepresentation begränsas. Vilka skäl som ligger bakom detta krav redovisas inte. Det enda man säger är att företagens behov av sekretess måste tillgodoses.
Sedan 1974 då styrelserepresentationslagen infördes har det inte förekommit ett enda fall där en domstol funnit att arbetstagarledamöter skadat företaget genom att avslöja sekretessbelagd information. Skälet är SAFs principiella krav på att de fackliga organisationernas förhandlingsposition ska försvagas.
Regeringens föreslår att den facklige styrelserepresentanten måste vara anställd i företaget. Han ska vidare inte få delta i de viktiga smågrupper där de verkliga besluten fattas. Rätten till styrelserepresentation ska vidare införas även för sådana organisationer som inte har kollektivavtal på arbetsplatsen.
I de länder som har någon typ av förhandlingsrätt för fackliga organisationer brukar man utse någon eller några organisationer som majoritetsorganisation och bärare av de fackliga rättigheterna. I den svenska lagstiftningen har man valt att utse den kollektivavtalsbärande organisationen till majoritetsorganisation. Detta stämmer sannolikt med de flesta fall. När man nu väljer att dela ut fackliga rättigheter efter andra principer sker det sannolikt i syfte att försvaga och splittra den fackliga verksamheten och inte i något rättvisepatos.
En viktig del av 70-talets arbetsrätts-reformer var att skapa förutsättningar för de fackliga företrädarna att arbeta mer jämbördigt med arbetsgivarföreträdarna. Arbetsgivarnas kostnader för förhandlingsverksamhet och övrig intresseverksamhet bars ju direkt av produktionen och var dessutom avdragsgilla. Den fackliga verksamheten finansierades däremot helt och hållet med medlemsavgifter som betalades med beskattade medel.
Den viktigaste metoden för att skapa balans mellan parterna blev rätten till ledighet och betald ledighet för facklig verksamhet enligt förtroendemannalagen.
Nu kräver SAF att den gamla ordningen ska återinföras och att fackets rättigheter enligt företroendemannalagen ska inskränkas.
Begreppet facklig verksamhet ska ändras så att förtroendemannalagen får ett snävare tillämpningsområde. SAF föreslår också att facket ska betala 20 % av lönen under facklig ledighet.
Av direktiven till arbetsrättsutredningen framgår att utredningen ska utreda hur SAFs krav på förändringar av såväl styrelserepresentationslagen som förtroendemannalagen ska kunna tillgodoses.
Med den negativa föreningsrätten förstås rätten att utträda ur och stå utanför en fackförening. I kommittédirektiv 1991:119 utvecklas detta på följande sätt.
”Med rätten att ansluta sig till en förening borde rimligen också följa rätten att utan sanktion utträda ur en förening. Rätten att stå utanför en förening är emellertid ingen självklarhet i Sverige. Det förekommer dock att fackliga organisationer nekar eller ställer upp hinder om en medlem önskar utträda eller skapa svårighet för arbetsgivare som önskar anställa någon som inte är fackligt ansluten. På samma sätt kan det uppstå svårigheter för en arbetssökande i de fall arbetsgivareförbundet säger att de endast anställer dem med viss facklig tillhörighet och den arbetssökande tillhör en annan organisation eller inte tillhör någon facklig organisation alls.”
Föreningsrätten i Sverige regleras, dels i regeringsformen (enligt vilken en medborgare har rätt att fritt ansluta sig till vilken förening han önskar) dels på det fackliga området i medbestämmandelagens regler om föreningsrätt. Dessa regler innebär att ingen får vidta åtgärder mot någon enbart av det skälet att han tillhör en fackförening eller arbetsgivarförening.
Den fackliga verksamheten är bara effektiv om fackföreningen omfattar en majoritet av de anställda på arbetsplatsen. Detta har naturligtvis arbetsgivaren insett och det finns ofta ett tryck från arbetsgivaren, att de anställda inte skall ansluta sig till en facklig organisation. Detta gäller i synnerhet på mindre arbetsplatser.
Arbetsgivarnas omsorg om den negativa föreningsfriheten beror inte på att de vill skydda vissa medborgerliga fri-och rättigheter utan på att de kan minska fackets styrka om många står utanför.
I Sverige har vi ingen lagstiftning som reglerar föreningars inre verksamhet. En grundläggande orsak till detta har varit fackföreningarnas motstånd mot att låta staten genom lagstiftning styra hur de skall fungera.
Staten och fackföreningarna som representanter för de anställda, har ofta motsatta intressen. Staten vill hålla nere löner och minska antalet störande strejker.
Fackföreningarna vill utveckla sin verksamhet för att tillvarata medlemmarnas intressen. Att låta staten styra fackföreningarnas inre verksamhet genom lagstiftning har setts med stor misstänksamhet och inte utan skäl. I England har t.ex Thatcher-regimen infört regleringar i fackföreningarnas inre verksamhet (när det gäller medlemsomröstningar och annat) som direkt begränsar medlemmarnas möjlighet att genom stadga bygga upp fackförening på det sätt de själva önskar.
Trots det i kommittédirektiven uttalade syftet att förbättra skyddet för den enskilde, kan man inte se detta såsom något annat än att den borgerliga regeringen nu vill genomföra något som man inte lyckats med under hela 1900-talet. Att införa begränsningar i fackföreningarnas inre verksamhet. Kollektiv anslutning till partier (som många LO-fackföreningar tidigare ägnat sig åt) och att vissa fackföreningar inte har utträdesregler är dåligt men det medför inga stora problem.
I den allmänna ingressen till direktiven sägs att en viktig uppgift är att undersöka hur den enskilde arbetstagarens inflytande ska stärkas.
SAF uttrycker det mer rakt på:
”Individen bör sättas mer i centrum. Arbetsgivare och arbetstagare ska själva avtala om omplacering till annat arbete, inflytande över den egna arbetssituationen m m. I småföretagen måste utgångspunkten vara att de anställda medinflytande ska hanteras av dem själva. Den centrala förhandlingsproceduren är helt onödig.”
Här finns en klar inriktning att ställa fram den enskilde ensam mot arbetsgivaren och försvaga fackets möjligheter att biträda arbetaren i svåra situationer, ex vid förhandling om omplacering
Den fackliga organisationens styrka ligger i att man är många och uppträder solidariskt. Det är endast den starka och attraktiva arbetstagaren som i egna förhandlingar kan klara sin rätt. Svagare grupper kommer att eftersättas.
Regeringens förslag innebär att man vill föra tillbaka utvecklingen till det läge som var innan de fackliga organisationerna började verka på den svenska arbetsmarknaden.
I dagligt tal är uttrycket arbetstagare liktydigt med anställda, personal eller medarbetare. I juridikens värld däremot har det faktum att någon betraktas som arbetstagare vissa bestämda effekter. Det är oftast en förutsättning för att man ska få del av det skydd som arbetsrätten ger.
Arbetstagarbegreppet är således av grundläggande betydelse för hela arbetsrätten. Innebörden av det begreppet avgör om den som utför arbete för någon annans räkning skall ha det skydd och de förmåner som LAS, MBL och övriga arbetsrättsliga lagar och kollektivavtal ger. Det har också betydelse för rätten till förmåner enligt socialförsäkringslagstiftningen.
Som exempel på det skydd man har som arbetstagare kan nämnas:
* anställningsskyddet enligt LAS
* arbetarskyddet enligt arbetsmiljölagstiftningen
* löneskydd och förmåner enligt kollektivavtal
* rätt till föräldraledighet och föräldrapenning
* rätt till semesterförmåner
* rätt till studieledighet
* lönegaranti vid konkurs
* reglerad arbetstid
* sjuklön
* ersättning vid arbetsskada såväl enligt lag som kollektivavtal (AMFTFA)
* sjukersättning enligt kollektivavtal (AMF-TGL)
* tjänstegrupplivförsäkring enligt kollektivavtal (AMF-TGL)
* avgångsbidrag vid arbetsbrist enligt kollektivavtal (AMF-AGB)
Ett vanligt sätt att försöka kringgå de arbetsrättsliga reglerna på är att påstå att en arbetstagare inte är arbetstagare utan egen företagare. För den som har att välja mellan att ställa upp på en sådan skenkonstruktion och att inte få något arbete alls finns ofta inget val. Dessutom är det väldigt få som när de börjar ett arbete tänker sig att de ska få problem av något slag.
Arbetsdomstolen har därför i sin tillämpning tolkat arbetstagarbegreppet så att de inte brytt sig så mycket om vad parterna formellt har kallat avtalet. Domstolen har istället gjort en fri prövning och sett till de verkliga förhållandena. Det har minskat utrymmet för smarta jurister att skapa olika konstruktioner för att undkomma tillämpningen av den arbetsrättsliga lagstiftningen.
SAF vill avskaffa arbetsdomstolens nuvarande metod att se till verkligheten och inte till formella avtal och genom fastare regler ge arbetsgivaren större möjligheter att konstruera avtal som faller utanför den arbetsrättsliga skyddslagstiftningens ram.
Enligt direktiven till arbetsrättsutredningen ska den undersöka om SAF:s krav kan tillgodoses. Samtidigt ska det bli tillåtet att utan begränsningar hyra ut arbetskraft och den fackliga vetorätten mot oseriösa entreprenader ska avskaffas.
Den praktiska konsekvensen av dessa förslag skulle bli att de grupper som ställs utanför arbetstagarbegreppet får ett mycket sämre skydd, och en osäkrare tillvaro, än de som är arbetstagare.
Dessutom kommer gruppen entreprenörer och liknande att öka. Det kommer i sin tur att skapa oordning och motsättningar på de arbetsplatser där både anställda och utomstående egna företagare samtidigt ska arbeta.
Ur SAF:s synpunkt har utnyttjande av inhyrda entreprenörer ytterligare en avgörande fördel. Egna företagare uppträder inte kollektivt och de tillhör ingen fackförening. Uppdragsgivaren förhandlar med var och en för sig. Dessutom skapas ur det enskilda företagets synpunkt en reserv av arbetskraft som kan användas istället för fast anställd arbetstagare.
Lagen om anställningsskydd infördes 1974 och genomgick en del förändringar 1982. Grunddragen i lagen har dock varit de samma under de 17 år som lagen varit i kraft.
Grunden är att en anställning normalt ska gälla tills vidare och inte enbart för viss tid. Tillsvidareanställda arbetstagare kan bara sägas upp om det finns ”saklig grund”.
Många av oss som idag är ute i arbetslivet har inte upplevt hur det var att arbeta utan lagens skydd och de av oss som var med före anställningsskyddslagen har kanske glömt bort vilka regler som gällde då. Nu tycker vi att det är naturligt att det måste finnas sakliga skäl för att vi ska kunna bli uppsagda och att vi har rätt till en uppsägningstid på mellan en och sex månader om vi måste lämna vår anställning.
Denna relativa trygghet har blivit så naturlig att vi har svårt att tänka oss att den kan inskränkas. Ändå är det inte mer än 17 år sedan som uppsägningstiden för en industriarbetare i bästa fall var 14 dagar.
Det gamla systemet ledde inte bara till otrygghet på jobbet, det fick också samhällsekonomiska effekter.
Vid lågkonjunktur var det de, som hade olika typer av arbetshinder eller de som inte längre tillhörde de högproduktiva som fick gå först. När konjunkturen vände var det alltså de som från början hade svårast att få arbete som också hade varit arbetslösa längst. Det resulterade i att de inte ens fick arbete när högkonjunkturen kom. För varje lågkonjunktur blev gruppen långtidsarbetslösa större
Istället för att efter sin förmåga få vara med och bidra i produktionen tvingades de att leva på bidrag som de ”unga, friska, starka” måste betala genom höga skatter och avgifter.
Det var bland annat för att förhindra dessa personliga tragedier och för att få slut på detta orimliga slöseri med mänskliga resurser som först de s k ”äldrelagarna” och sedan LAS infördes.
LAS har lett till att det blivit viktigare att lägga ner tid på nyanställningar, introduktion av nyanställda och på att utveckla företagens personal. Människorna har blivit nästan lika viktiga som företagens maskiner.
Om arbetsgivaren säger upp någon på grund av arbetsbrist så finns det ingen möjlighet att få prövat om det verkligen föreligger arbetsbrist. Det är arbetsgivaren som ensam bestämmer hur många anställda han vill ha. Om han vill minska antalet anställda går det inte att hindra även om företaget är lönsamt.
Skyddet mot godtycke finns i sådana situationer istället i två andra regler.
För det första får arbetsgivaren inte välja vem han vill säga upp. Principen är att den som varit anställd längst ska få behålla sitt arbete längst. Arbetsgivaren måste alltså följa en turordning som vilar på principen sist in först ut.
Den andra delen av skyddet består i att de som sagts upp på grund av arbetsbrist har företrädesrätt till nyanställning under ett år från det att de lämnade anställningen.
Om arbetsgivarens möjligheter att säga upp och nyanställa vem han vill i arbetsbristsituationer ökar innebär det att man tar bort det enda anställningsskydd som finns.
Eftersom arbetsgivaren själv bestämmer om det föreligger arbetsbrist skulle förändringar av turordningsreglerna leda till helt nya möjligheter att under sken av arbetsbrist säga upp arbetstagare utan krav på saklig grund.
Det andra sättet för en arbetsgivare att bli av med en arbetstagare är att säga upp, eller i mycket allvarliga fall avskeda, honom på grund av personliga skäl. Väljer arbetsgivaren den metoden måste det föreligga saklig grund för uppsägning. Arbetsgivaren måste i sista hand inför domstol kunna visa att arbetstagaren misskött skött sig på ett sådant sätt eller haft sådana samarbetsproblem att det inte kan krävas av arbetsgivaren att arbetstagaren får vara kvar på arbetsplatsen.
När arbetsdomstolen bedömer om det föreligger saklig grund för uppsägning eller ej tar man hänsyn till hur länge arbetstagaren varit anställd och hur han eller hon skött sig under hela anställningstiden. Enstaka misskötsam-het ska inte leda till uppsägning.
Oavsett om man blir uppsagd på grund av arbetsbrist eller på grund av personliga skäl har man rätt till en viss uppsägningstid vars längd är beroende av ålder. Tanken är att arbetstagaren under den tiden ska få tillfälle att skaffa sig ett annat arbete.
I vissa situationer är det tillåtet för arbetsgivaren att anställa en arbetstagare under en viss tid. Det kan gälla vikariat, arbetstoppar eller att arbetsgivaren vill pröva arbetstagaren under en prov-anställningsperiod. Provanställningar får dock pågå under högst sex månader.
Problemet för arbetstagarna med visstidsanställningar är att de upphör vid den avtalade anställningstidens utgång, utan att arbetsgivaren behöver ange något skäl. Provanställningar kan dessutom avbrytas när som helst under provperioden.
För de visstidsanställda är anställningsskyddet alltså dåligt. Skyddet mot missbruk ligger istället i att sådana anställningar bara får användas i speciella situationer.
LAS innehåller regler som ska minska osäkerheten om vad som kommer att hända med anställningen när det uppstår en tvist. Ett exempel är att arbetsgivaren inte får grunda en uppsägning enbart på sådant som han känt till mer än en månad före uppsägningen. Ett annat är att en arbetstagare som vill ogiltigförklara en uppsägning måste göra det inom 14 dagar från det att han fått uppsägningen.
Motiven till dessa regler är i det första exemplet att en arbetstagare inte ska behöva leva med hotet över sig om att arbetsgivaren när som helst kan dra upp en flera år gammal försyndelse och använda den som skäl för att säga upp den anställde.
På motsvarande sätt ska arbetsgivaren inte behöva sväva i ovisshet om han vågar anställa någon efterträdare till en uppsagd arbetstagare eller ej.
De korta tidsfristerna ställer stora krav både på arbetsgivare och arbetstagare att reagera snabbt om någonting inträffar.
Å andra sidan skapar de ordning och reda och ökad trygghet.
Svenska Arbetsgivareföreningen vill nu genomföra en hel rad förändringar i anställningsskydd slagen.
1. Anställningsskyddet vid uppsägning på grund av arbetsbrist ska urholkas genom att arbetsgivaren får större möjlighet att och själv bestämma vem som ska vara kvar och vem som ska få företrädesrätt till nyanställning.
2. Saklig grundskyddet vid uppsägningar på grund av personliga skäl ska luckras upp. Det ska bli lättare att säga upp arbetstagare exempelvis på grund av samarbetsproblem.
3. Arbetsgivaren ska få rätt att säga upp arbetstagare även när uppsägningen enbart grundar sig på händelser som ligger mer än en månad tillbaka i tiden.
4. Möjligheten till tidsbegränsade anställningar ska öka. Syftet är att arbetsgivarens ska slippa ifrån prövningar av om han haft saklig grund för att göra sig av med en arbetstagare.
5. Arbetsgivarna ska få större utrymme att som en förutsättning för anställning kräva att man accepterar anställningsvillkor som avviker från lagens regler.
6. Arbetstagarbegreppet ska förändras så att färre får del av lagens skydd.
7. Om det uppstår tvist om en uppsägning är sakligt grundad eller ej ska arbetstagaren inte få behålla arbetet tills tvisten är löst. Eftersom det tar omkring ett år innan man kan få en dom i en anställningsskyddstvist innebär det i praktiken att bara den som fortfarande är arbetslös efter ett år kan få tillbaka sin anställning vid obefogade uppsägningar.
Arbetsrättskommittén ska enligt sina direktiv utreda om och hur man ska genomföra SAF:s krav.
Regeringen har dock bara låst sig ordentligt på två punkter, nämligen att rätten till provanställning ska utvidgas och att arbetsgivaren ska få vänta mer än en månad med uppsägningar på grund av misskötsamhet.
I Sverige är en mycket hög andel av den arbetsföra befolkningen i arbete, cirka 85 % av den arbetsföra befolkningen är i arbete utanför hemmet. Motsvarande siffra är för genomsnittet av EG-länderna 65%.
Vår extremt höga sysselsättningsnivå bygger på förutsättningen att det går att kombinera föräldraskap och förvärvsarbete.
Eftersom nästan alla kvinnor i Sverige arbetar utanför hemmet måste arbetsvillkoren vara så utformade att man kan arbeta även om man har småbarn eller barn i skolåldern. Detta är bakgrunden till den lagstiftning vi har om föräldraledighet.
Under 1900-talet har det allmänna skolsystemet förändrats och byggts ut. Kostnaderna för denna utbildning av våra ungdomar har täckts genom skatter. Skatter som till stor del betalas av personer som i sin ungdom inte själva fick möjlighet att genomgå någon utbildning. Skillnaderna i utbildningsnivå har i många fall skapat ett handikapp för de medelålders och äldre i förhållande till välutbildade ungdomar. Dessutom har det försvårat möjligheterna för företagen att rekrytera välutbildad arbetskraft.
För att göra det möjligt för den som i sin ungdom inte genomgått någon vidareutbildning att utvecklas i arbetet, att förkovra sig och skaffa sig nya kunskaper har samhället vidtagit olika åtgärder. En av dessa har varit att göra det möjligt att utbilda sig utan att för den skull bli tvungen att lämna sin anställning. Det har skett genom införande av studieledighetslagen.
Eftersom så gott som alla vuxna människor i Sverige förvärvsarbetar finns det dessutom regler som ger arbetstagare rätt till ledighet för olika samhällsuppdrag t ex för förtroendeuppdrag i landsting och kommuner.
De olika ledighetslagarna vi har är en förutsättning för att vårt samhälle ska fungera på ett rimligt sätt.
SAF kräver att alla ledighetslagar ska ses över i avsikt att begränsa arbetstagarnas rätt till ledighet. Bl a begär SAF att rätten till studieledighet skall begränsas till att gälla studier som har anknytning till den anställdes arbetsuppgifter hos arbetsgivaren. Man vill också att lagen skall kompletteras med regler som bättre tillgodoser produktionens behov av närvaro.
Enligt regeringens direktiv till arbetsrättsutredningen ska ledighetslagarna ses över av en särskild utredning. I vilken anda de skall ses över framgår av en motion från folkpartiet (91/92 A 707) där det sägs att den studieledighet som lagen i dag ger är alltför omfattande. Arbetsmarknadsutskottets borgerliga majoritet, dvs regeringspartierna, ställde sig bakom detta (arbetsmarknadsutskottets betänkande 91/92 AU:2).
Bidragen till de fackliga organisationerna för central kursverksamhet och uppsökande verksamhet på arbetsplatserna slopas, liksom bidragen till utbildning av studieorganisatörer och för skolinformation. Bidragen för MBL-utbildning avvecklas under en tvåårsperiod. Det ligger inte i regeringens linje att satsa på folkbildning och möjligheter till utbildning inom fackföreningar, trots att detta under lång tid utgjort en viktig stomme i utbildningsverksamheten för vuxna i Sverige.
Det föreligger också en utredning om årsarbetstid (SOU 1992:35). Utredningens förslag innebär en sammanslagning av semesterlagen och arbetstidslagen. Den medför stora förändringar när det gäller möjligheterna till inflytande för de anställda. Arbetsgivarna får större frihet att bestämma själva och mycket av inflytandet överförs från den fackliga organisationen till den enskilde.
De enda centrala regler som enligt utredningen ska finnas i fortsättningen är i timmar fastställd årsarbetstid och semester.
Man gör skillnad på arbetsplatser där det finns kollektivavtal om löne- och anställningsvillkor och arbetsplatser där det inte finns kollektivavtal. Där det finns kollektivavtal ska det inte finnas några centralt fastställda lagregler. Utredningen säger att man bör träffa kollektivavtal om arbetstidsförläggning och semester och att parterna ska sträva efter att arbetstagaren, där så är möjligt, få stor frihet att själv påverka förläggningen av sin arbetstid. Om man inte kan träffa kollektivavtal bestämmer arbetsgivaren.
Där det inte finns kollektivavtal kvarstår i stort sett nuvarande skyddsregler, arbetstiden ska vara max 40 tim/v, det finns regler om nattvila och veckovila osv. Rätten att medge undantag läggs dock över på den enskilde arbetstagaren.
Att ge arbetsgivaren möjligheten att själv besluta om arbetstiden och därefter överlåta åt parterna, att avtala om regler, är ingen särskild lyckad förhandlingssits för de fackliga organisationerna.
Syftet med arbetstid och semesterlagstiftning är bl.a att ge den enskilde ett tvingande skydd. Detta eftersom man vet att den anställde i en anställningssituation har en mycket svag förhandlingssituation.
Att överlåta åt den anställde att avstå från lagliga förmåner strider helt mot den tradition som finns inom hela Europa, att garantera den enskilde grundläggande rättigheter när det gäller arbetstid och annan social skyddslagstiftning. Förslaget kommer därför sannolikt i konflikt med tvingande regler i EG-lagstiftningen.
I våras lade regeringen fram en departementspromemoria med namnet ”En ny svensk sjöfartspolitik”, (Ds 1992:21). Enligt förslaget skulle det bli tillåtet för svenska rederier att registrera svenska fartyg i ett särskilt fartygsregister. Fartygen skulle fortfarande vara svenska. Syftet med förslaget var att kunna anställa billig arbetskraft från tredje världen.
Internationella transportarbetarfederationen (ITF) har sedan länge fört en ganska framgångsrik kamp mot dessa s k bekvämlighetsflaggade fartyg.
Till skillnad från bekvämlighetsflaggade fartyg skulle emellertid fartygen i det svenska sjöfartsregistret finnas kvar i Sverige och i alla avseenden, utom beträffande arbetskraften, omfattas av svenska lagar och svenskt rättsskydd. Besättningarna på dessa fartyg skulle utgöras av rättslösa ”gästarbetare”” som inte skulle åtnjuta det skydd som svensk socialförsäkring och arbetsrätts-lagstiftning ger alla andra arbetstagare på svenska arbetsplatser.
De kollektivavtal som Svenska Sjöfolksförbundet hade på fartygen skulle genom lagstiftningen ogiltigförklaras och stridsåtgärder för att få till stånd rimliga avtalsvillkor för de som jobbar ombord skulle förbjudas.
I Svenska Sjöfolksförbundets remissvar konstaterade man att förslaget stred mot den svenska grundlagens fri-och rättighetskatalog i fyra fall, bl.a kraven på likabehandling i 1 kap 2 § regeringsformen (RF), kraven på föreningsfrihet i 2 kap 1§ 5 p (RF) och förbudet mot diskriminering på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung i 2 kap 15 § RF, som även gäller utländska medborgare.
Förslaget stred även mot av Sverige ratificerade konventioner i 15 olika fall, bl.a FNs konvention om ekonomiska-och sociala rättigheter, FNs rasdiskrimineringskonvention, Europeiska sociala stadgans regler artikel 19 angående migrerande arbetstagare samt ILOs konvention nr 111 om diskriminering i arbetslivet. Arbetsdomstolens remissyttrande var, trots sin formellt ämbetsmannamässiga hållning, i sak mördande. Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen ansåg att förslaget stred mot av Sverige antagna konventioner angående diskriminering eftersom det innehöll ett ställningstagande för principen att olika villkor på grund av etnisk och nationell härkomst skulle bli accepterade på svensk arbetsmarknad.
Detta bombardemang med sakliga synpunkter gjorde att kommunikationsminister Mats Odell kröp till korset och sade sig återkalla förslaget. Nu har det emellertid dykt upp i ny skepnad. I augusti kommunikationsdepartementet ut ett förslag till lagrådsremiss. Förslaget medför att man vill införa en apartheid...
Förslaget kommer nu ”endast” i kollision med regeringsformen 2 kap 15 § om förbud mot lagstiftning som leder till diskriminering och ILOs konvention nr 111 om förbud mot diskriminering på arbetsmarknaden.
Förslaget innehåller fortfarande regler som uttryckligen diskriminerar icke svenskar. De kollektivavtal som gäller för Sjöfolksförbundets medlemmar skall fortsätta att gälla, men endast för dem. Genom särskild lagstiftning förhindras Sjöfolksförbundet att sluta avtal för t.ex filippinsk arbetskraft.
Det uttalade syftet med lagstiftningen är att svenska och utländska arbetare som utför samma arbetsuppgifter ombord på samma fartyg skall kunna ges olika lön och anställningsvillkor. Det svenska Sjöfolksförbundet ska inte kunna vidta stridsåtgärder, för att få till stånd drägliga arbetsförhållanden för sina utländska arbetskamrater.
”Gästarbetarna” undantas t ex från pensionssystemet. När de slitit ut sig för Sverige dumpas de tillbaka till sina hemländer utan försörjning.
Det nya förslaget innebär viktiga brott mot svenska arbetsrättsliga regler, som är grundläggande för hela den svenska arbetsmarknadens sätt att fungera. I Sverige gäller som huvudprincip att ett kollektivavtal ska tillämpas för alla arbetstagare, oavsett om de är organiserade i det fackförbund som har slutit avtalet eller inte. Detta har inneburit att vi i Sverige har fått ett effektivt minimilöneskydd utan att behöva lagstifta särskilt om det.
Ett svenskt fartyg är lika mycket svenskt territorium, som Stora hotellet i Jönköping. Om principen att avtal endast gäller medlemmar i det avtalsslutande facket slås fast, vad är det då som hindrar att man får en lagstiftning, som medger att utländska arbetstagare enligt särskild lagstiftning särbehandlas, även då de arbetar som entreprenadstädare på Stora hotellet?
Lagen skulle då hindra fastighetsanställdas förbund att kräva kollektivavtal för dess ”gästarbetare”. I förslaget till lagrådsremiss antyds till och med en sådan lagstiftning. Man säger att den nu använda modellen skulle kunna användas även för att lösa gränsdragnings-problematiken mellan olika avtalsområden i Sverige.
Den borgerliga regeringen har infört en ny understödsform till s.k ungdomar. Som ungdomar definieras alla under 25 år. Sådana ungdomar ska beredas praktikplats hos hugade arbetsgivare. I propositionen (91/92:124) sägs särskilt att dessa ungdomar inte ska ersätta ordinarie arbetskraft.
Frågan är vad man egentligen menar.
Om ungdomspraktiken ska fylla någon som helst funktion måste de kunna utföra arbete hos företagen. Att gå och studera hur andra arbetar är ju knappast lärorikt och det finns nog inte heller någon arbetsgivare som vill ägna sig åt sådan verksamhet. De indikationer som har kommit på ungdomspraktik visar redan att arbetsgivaren utnyttjar de s.k ungdomarna i sin ordinarie produktiva verksamhet.
De som ska arbeta i ungdomspraktiken får en spottstyver i lön, under 20 år ca 5 000 kr och över 20 år ca 7 000 kr per månad. På detta belopp utgår inte semesterersättning. Som jämförelse kan nämnas att en handelsanställd, oerfaren 19-åring, inklusive semesterersättning, får ca 10 000 kr per månad. Därutöver utgår ob-ersättning och liknande tillägg.
Beredskapsarbete för arbetstagare under 25 år avskaffas. För många blir det alltså fråga om rent beredskapsarbete. I Sverige har man sedan 30-talet upprätthållit principen att vid beredskapsarbete ska avtalsenliga löner utgå.
Man kan säkerligen räkna med att arbetsgivaren, som får denna arbetskraft helt gratis, kommer att utnyttja den för att ersätta annan arbetskraft. För enklare arbetsuppgifter är det självfallet bättre för arbetsgivaren än att använda sig av motsvarande arbetskraft med avtalsenliga löner, som inkl sociala avgifter kanske kostar honom 15.000 kr per månad.
Samtidigt med beslutet om ungdomspraktikanter införde den borgerliga majoriteten i riksdagen en Lag (1922:322) om ungdomspraktikanter. Lagen innebär att ungdomspraktikanter inte ska anses som arbetstagare, även om de utför arbete i kollektivavtalets mening. Genom denna lag, som endast innehåller 18 ord, har man genom ett pennstreck ändrat förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagarorganisationer på samtliga arbetsplatser i Sverige. Lagen innebär nämligen att kollektivavtalen sätts ur spel för dessa kategorier, även om de utför arbete på arbetsplatsen.
I den svenska arbetsrätten har det varit en viktig princip att då arbete utförs inom kollektivavtalets tillämpningsområde ska detta gälla, om inte parterna kommit överens om något annat. Denna princip har upprätthållits just för att inte arbetsgivaren genom att anlita billig arbetskraft ska kunna konkurrera ut den som han får betala kollektivavtalsenliga löner för. Det är en av de viktigaste principerna i den svenska kollektivavtalsrätten.
Enligt ILOs konventioner nr 87 och 98 får en stat normalt inte ingripa i arbetsmarknadsorganisationernas fria förhandlings- och avtalsrätt.
Men det är just det som har skett här. Denna lag kommer sannolikt i konflikt med ILOs konventioner och innebär ett allvarligt brott mot principer som sedan länge gällt på svensk arbetsmarknad. Att regeringen inte är främmande för sådana ingrepp framgår även av förslaget om ny sjöfartspolitik, som på samma sätt ingriper i gällande kollektivavtal mellan Sjöfolksförbundet och dess arbetsgivarorganisationer.
Det finns inga sakliga skäl för de föreslagna och genomförda försämringarna i arbetsrätten. Antalet vilda strejker har minskat under 80-talet jämfört med 70-talet. Anställningsskyddslagen fungerar ganska väl ur de anställdas synpunkt, och innehåller en välavvägd reglering mellan arbetsgivarens behov av att kunna bedriva verksamheten effektivt och arbetstagarnas intresse av anställningsskydd. Veto och förhandlingsreglerna i medbestämmandelagen, tolkningsföreträdesrättsreglerna etc, har inte utgjort några allvarliga hinder för arbetsgivarens verksamhet, men trots det inneburit en förbättrad position för facket.
De åtgärder som Nicklasson föreslog är onödiga. Medlingsväsendet fungerar vid en internationell jämförelse mycket bra. Det finns inte ett enda exempel på stridsåtgärder som varit samhällsfarliga eller allvarligt hotat liv eller säkerhet. Parterna har själva tagit ansvar för att stridsåtgärder inte får samhällsfarliga effekter.
När det nu finns ett väl fungerande system på arbetsrättens område, vad finns det då för anledning att göra de genomgripande förändringar som redovisats i broschyren? En anledning är naturligtvis att vi nu har en borgerlig regering och en borgerlig regering för en borgerlig politik. En politik som gynnar den fria företagsamheten mer än arbetstagarna.
I ett demokratiskt samhälle är själva möjligheten till växling vid makten det som håller det demokratiska systemet levande. Men förslagen går längre än vad som är naturligt på grund av den demokratiska växlingen vid makten. De innebär en total omstöpning av hela det arbetsrättsliga systemet. Man lämnar en vedertagen och väl fungerande modell för att gå in i ett annat system.
Det är SAFs syn på den framtida arbetsrätten som präglar regeringens förändringar. SAF vill lämna den svenska modellen helt, för att närma sig den engelska. Där kämpas facket ner med lagstiftning och stridsåtgärder förhindras, inte med avtal, utan med lagstiftning.
För att förstå arbetsgivarnas och regeringens sätt att planera omstöpningen måste man se hur de anser att förutsättningarna förändrats.
Det svenska samhället har förändrats ur produktionssynpunkt. Under 50- och 60 talet var kapital billigt i Sverige, även internationellt sett. Man effektiviserade med fackets medverkan genom arbetsbesparande maskiner och snabbare arbetstakt. Idag har vi höga kapitalkostnader. För att en investering skall löna sig måste den ge mycket hög avkastning. Annars lönar det sig bättre att ha pengarna på penningmarknaden. Det är också överproduktion i hela industrivärlden.
Produktionsföretagen söker möta dessa svårigheter genom ökad och snabbare genomströmning, bättre kvalitet och ökad flexibilitet i produktionen.
För denna typ av produktion krävs en ny typ av anställda. Välutbildad, pålitlig och flexibel arbetskraft som själva fattar beslut och som kan rycka in där det behövs i produktionen, oavsett om de är arbetare eller tjänstemän. Denna arbetskraft är arbetsgivaren beredd att konkurrera om och betala bra lön till. Den kommer att vara en bristvara även om man har arbetslöshet i stora delar av samhället. Den enklare styckproduktionen vill arbetsgivaren inte betala så bra för. Den kan t.ex läggas ut på en underleverantörsmarknad med låga löner, i områden med god tillgång på arbetskraft, dvs med hög arbetslöshet.
I den svenska modellen med centrala avtal ”säljer” facken arbetsfred under avtalsperioden. Som motprestation ”säljer” arbetsgivaren riksavtal med garanterade löner, avtalsvillkor och lönehöjningar, för hela branschen. Detta system medför en förhållandevis homogen och utplattad lönebild med likartad lönesättning i hela Sverige.
Dessa båda modeller passar inte ihop. Arbetsgivaren kan inte genomföra sin modell med nuvarande fackföreningsrörelse och lönebildning. Han måste slå sönder den fackliga strukturen och ändra modellen för att sluta avtal. Det är i detta sammanhang man ska se SAFs och storföretagens planer på en ny avtalsmodell med medarbetaravtal och koncernavtal och regeringens inriktning när det gäller förändringarna i arbetsrätten.
SAFs och regeringen vill försvaga facket. Fackets position som företrädare för och samordnare av de anställdas kollektiva intressen ska ersättas med att individen sätts i centrum. SAFs skickliga marknadsföring av medarbetaravtalen har redan inneburit att många lokala fack nu vänder sig mot den centrala organisationens försök att hålla ihop det fackliga agerandet.
Fackets rätt som bärare av regler om tolkningsföreträde och vetorätt avskaffas eller minskas.
Genom att avdragsrätten för fackföreningsavgiften slopas och genom att egenavgiften till a-kassan mångdubblas blir det också dyrare att vara med i facket. Sammankopplingen a-kassa/fackförening försvinner när arbetslöshetsförsäkringen görs obligatorisk.
Sammantaget kommer dessa förändringar om de genomförs att försvaga de fackliga organisationerna och minska deras möjligheter att driva arbetstagarnas intressen mot arbetsgivaren. På längre sikt kan man säkert som en effekt av detta förvänta sig minskad medlemsanslutning.
SAFs modell bygger på lokal lönebildning. Slutmålet är att ”Lönesättningen ska ej vara förhandlingsfråga, det är chefens verktyg”. (SAFs lönepolitiska dokument från kongressen 1987 och 1990)
SAF och trodde länge att man skulle kunna få en central fredspliktsöverenskommelse, utan centrala lönehöjningar, och därefter kunna föra lokala löneförhandlingar under fredsplikt. Nu har man fått klart för sig att de fackliga organisationerna inte ställer upp på denna modell.
Utan centrala fredspliktsavtal är det enligt det nuvarande svenska rättsliga systemet fritt fram för lokala stridsåtgärder inför varje lokalt avtal. En ökad lokal facklig stridsverksamhet kommer att leda till större anspråk på strejkkassorna. Sannolikt kommer det bli mer begränsade stridsåtgärder som inte kostar så mycket, ex övertidsblockad, nyanställningsblockad etc.
Finns det inga centrala fredspliktsavtal krävs det lagstiftning som förhindrar eller försvårar lokala stridsåtgärder för att SAFs modell ska kunna fungera. Om detta sägs inte så mycket i regeringens direktiv, bara att frågorna övervägs i departementet.
SAFs PM är emellertid klargörande. SAF vill:
* ha medlemsomröstning innan stridsåtgärd får vidtas,
* ge förlikningsman rätt att frysa förhandling och hindra stridsåtgärd samt införa tvångsmedling.
* förhindra samhällsfarliga konflikter
* förhindra sympatiåtgärder när flera fackliga organisationer har gräns-dragningstvist
* ålägga lokala fackliga företrädare större ansvar vid vilda strejker
* avskaffa den möjlighet att hävda svenska kollektivavtal som den s k Lex Brittannia ger.
* ha förbud mot begränsade stridsåtgärder typ övertidsblockad
Den nya produktionsmodellen är känslig för störningar och kräver lättrörlig personal. Arbetsgivaren måste även i produktionsneddragningar få behålla den värdefulla arbetskraft han satsat på. Det är mot denna bakgrund man ska se regeringens förslag om karensdagar och ändrade turordningsregler vid uppsägning.
Genom att införa karensdagar minskar man störningar på grund av korttidsfrånvaro. Kostnadsaspekterna för samhället och arbetsgivaren spelar här en underordnad roll.
Arbetsgivaren vill i sin nya typ av företag kunna satsa på utvald arbetskraft och låta annan utföra rutinuppgifter. I ett sådant läge blir anställningsskydds-lagens rättviseprinciper om sist in först ut olämpliga. Arbetsrättskommittén kommer enligt de underhands PM som släppts, att tillmötesgå dem så att de får större möjligheter att välja och vraka bland arbetskraften.
Sakliggrundbegreppet ska också ses över, så att det bli lättare att säga upp personer. Enligt SAFs önskemål ska man ex kunna göra sig av med folk med alkoholproblem och samarbetsproblem.
Översynen av ledighetslagarna kompletterar bilden. Arbetsgivarens inflytande över möjligheten till ledighet för utbildning ökar. Han får också stora möjligheter att styra vilken utbildning den anställde kan ta ledigt för.
Den ökade möjligheten att tidsbegränsa anställningar är även den en anpassning till det nya system där arbetsgivaren behöver en kader av okvalificerade anställda som det är lätt att göra sig av med. Vikariat och andra tidsbegränsningar kommer att få större betydelse som metod för att konjunkturanpassning.
Medarbetaravtalen innebär en anpassning till arbetsgivarens nya strategi. Så länge de lokala facken har de centrala löneavtalen som botten i medarbetaravtalen när det gäller lönehöjningarna medför dessa inga större nackdelar för de anställda. Om eller när detta bottenskydd faller bort har man dock kommit avsevärt närmare SAFs lönepolitiska mål att lönesättningen ska vara chefens verktyg. Lönesegregeringen lokalt kommer att öka och det är just en av avsikterna med systemet.
Även ur en annan aspekt har medarbetaravtalen stor betydelse. Genom medarbetaravtalen skapas en motsättning mellan de lokala fackliga organisationerna och den centrala organisationen. På sikt gynnar detta sannolikt SAFs mål att slå sönder den starka fackföreningsrörelsen.
SAFs politik är både målmedveten och skicklig. Det finns också en anmärkningsvärd samstämmighet mellan den borgerliga regeringens och SAFs politik. Om man skall lyckas bevara de fackliga och sociala rättigheter som finns i Sverige i dag krävs det därför en samling. Fackföreningarna måste göra sina medlemmar medvetna om att den nuvarande politiken inte bara berövar facken makt utan medför direkta försämringar för de anställda när det gäller viktiga rättigheter som anställningsskydd, rätt till ledighet etc.
Detta är emellertid inte bara en facklig fråga. Man kan inte förvänta sig att vare sig regeringen eller SAF tar någon större hänsyn till vad de fackliga organisationerna tänker och tycker, men vi lever i ett demokratiskt land. En regering måste ha väljarstöd för sina åtgärder och majoriteten av väljarna i Sverige är anställda.
Om människor får veta vad regeringens nya politik innebär för deras sociala trygghet, för deras arbetsförhållanden och för deras möjligheter till inflytande på arbetsplatsen kommer de inte att vara oberörda! Det är du som måste informera dina arbetskamrater och dina vänner.
Regeringens och socialdemokraternas krispaket i september 1992 har en passus om att ”samtal i förtroendefull anda” ska föregå eventuella förändringar i arbetsrätten.
En effekt av krispaketet kan därför vara att förslaget om ett öppet fartygsregister tillfälligt lagts på is. Hotet kvarstår dock fortfarande.
Att socialdemokraterna genom krispaketet skaffat sig vetorätt mot förändringar av arbetsrättsreglerna som vissa påstår är inte rätt. Från både arbetsmarknadsdepartementet och regeringens expert i arbetsrättskommittén säger man att det bara rör sig om en skyldighet att samråda före beslut och försöka komma överens. Kommer man inte överens är det majoriteten som bestämmer.
Men arbetsrättskommittén fortsätter att arbeta efter de ursprungliga direktiven. Kommittén sprutar ur sig reaktionär förslag helt i enlighet med regeringens direktiv.
Skadeståndet för arbetstagarna har ju höjts till obegränsat belopp. Men enligt utredningens arbetspapper ska skadeståndsansvaret för arbetsgivaren till stora delar falla bort. Detta sker genom en lagändring inom hela arbetsrätten att allmänt skadestånd inte ska utgå om lagbrottet framstår som ursäktligt.
Facket måste i realiteten kunna bevisa att arbetsgivaren brutit mot lagen avsiktligt för att allmänt skadestånd ska kunna utgå. Det klarar man sällan bevismässigt. I praktiken kommer det därför att bli mycket svårt att få allmänt skadestånd även vid uppenbara lag- eller avtalsbrott.
Man får därför lita till arbetsgivarens goda vilja eftersom det allmänna skadeståndets syfte just är att förmå arbetsgivaren att följa lag eller avtal. Och den brukar ju inte alltid vara så god.
När det gäller blockader mot s k enmansföretag, konstaterar utredningen på ett mycket övertygande sätt, att de nuvarande reglerna inte missbrukas. Trots detta föreslår man i sina arbetspapper förbud mot sådana stridsåtgärder. Bestämmelsen om facklig vetorätt ska avskaffas och man åberopar här en krystad tolkning av EG-rätten.
Trots dessa ur arbetsgivarens utgångspunkt utomordentliga förslag får sekretariatet, som består av jurister, bakläxa av utredningens borgerliga majoritet. Man fick t ex nyligen bakläxa på sin redogörelse för sakliggrundbegreppet i anställningsskyddslagen.
Om arbetsgivaren och arbetstagaren träffar avtal som inskränker grundläggande rättigheter enligt lagen försvinner anställningsskyddet. Sådana avtal är därför ogiltiga i dag. Det är naturligt eftersom den anställde befinner sig i en mycket underlägsen ställning.
Kommittén arbetar nu efter bakläxan med ett nytt sakliggrundbegrepp för uppsägning, där avgörande vikt skall läggas vid det mellan arbetsgivaren och arbetstagaren överenskomna anställningsavtalet.
Om detta blir lag innebär det i praktiken att arbetsgivaren med arbetstagaren till stora delar kan avtala bort uppsägningsskyddet enligt anställningsskyddslagen. Det är en systemförändring som helt urholkar lagen.
De allvarliga inskränkningar som har beskrivits ovan i arbetsrätten är därför på väg att genomföras. Och detta sker trots den överenskommelse som finns i krispaketet.
Utredningen ska lägga sitt förslag i anställningsskyddsdelen redan i mars/april 1993 och de övriga förslagen i slutet av 1993.
Att försvara de fackliga rättigheterna är de fackliga organisationerna och dess medlemmars arbete. De förslag jag har redogjort för är resultatet av en långsiktig och genomtänkt strategi från SAF som man fått regeringen att genomföra. Även om krispaketet skulle ge ett visst skydd, är detta endast kortvarigt.
Den aktuella krisen kommer att göra de fackliga och arbetsrättsliga rättigheterna kommer att sitta än trängre. Ett fortsatt försvar är därför nödvändigt. Utan en medveten opinion, som gör sin stämma hörd, kommer de försämringar som jag redovisat ovan att genomföras.