Ur Fjärde internationalen 1/1993
På Socialistiska Partiets XIV:e kongress i januari 1993 antogs ett nytt förslag till Grundsatser för partiet. Förslaget ersatte 1982 års Grundsatser.
Grundsatserna antogs dock med det förbehållet att de står till fortsatt debatt inför den XV:e kongressen som hålls i januari 1994. Då skall de också på nytt ställas till omröstning.
Detsamma gäller partiprogrammets andra del: Handlingsprogrammet. Detta antogs dock bara i sina huvuddrag.
För att få igång denna debatt, publiceras på de följande sidorna utdrag ur de antagna Grundsatserna som berör några av de frågor som väckte störst debattlusta: plan och marknad samt socialism och demokrati.
Det första kritiska inlägget kommer ifrån Håkan Blomqvist, en av deltagarna i den programgrupp som skrivit förslaget.
I nästa nummer av fjärde internationalen, kommer bland andra Peter Widén, också han medlem av programgruppen, med ett inlägg.
Vi hälsar även andra välkomna att delta med mer principiella inlägg kring de två frågorna.
Vill du beställa Grundsatserna och Handlingsprogrammet kan du göra det via Socialistiska Partiet, Box 30 77, 400 10 Göteborg. Telefon och telefax: 031-13 70 13
För att den stora mängden människor ska ha en chans att förverkliga sina förutsättningar krävs att kapitalismens förslösande exploatering ersätts av socialistisk hushållning.
Få begrepp har blivit så nedsmutsade och vantolkade som detta ord ”socialism”. Liksom termen ”demokrati” på sin tid var ett skällsord inom aristokratin, synonymt med pöbelvälde och kaos, har ”socialism” fått stå för allt ifrån sovjetiska gulag till svenska social-styrelsenormer.
Vad miljoner arbetande kämpat för genom snart två sekel under benämningen socialism är emellertid någonting annat.
Det är befolkningens gemensamma styre av sitt samhälle utifrån insikten om alla människors lika värde.
Liksom de internationella sambanden idag sammantvinnar världen till en enhet är industrisamhällets olika verksamheter helt beroende av varandra. Utan överblick, planering och samverkan sönderfaller såväl det ekonomiska livet som samhällslivet i övrigt. Frågan är idag inte om människorna medvetet ska söka styra näringsliv och samhällsutveckling — utan på vems villkor det ska ske.
Resultatet av de kapitalistiska storbolagens styre i ägarminoriteternas intresse konfronterar vi dagligen. Villkoren måste istället sättas av hela befolkningen.
Det förutsätter att samhällets avgörande tillgångar och styrmedel — som sätter ramarna för utvecklingen — ägs och sköts gemensamt.
Grunden för detta är att den sektor som kallas den gemensamma — utbildning, omsorg, kultur och forskning verkligen sköts gemensamt utifrån hela befolkningens behov och inte utifrån de ramar och behov som dikteras av de kapitalistiska storbolagen.
Med storproduktionen, de viktigaste naturtillgångarna, tunga transportmedlen och kreditväsendet i gemensamma händer kan demokratiska beslut fattas om vilken väg samhället ska välja.
Då kan kortsiktiga vinstmål ersättas av långsiktig hushållning för breda behov och ”lönsamhet” få en annan innebörd.
Gemensam skötsel av de viktigaste produktionsmedlen innebär inte utradering av småproduktion och marknad till förmån för centraliserat kommandotyranni. Det var byråkratins herravälde i det forna Sovjetunionen, just i motsats till de arbetandes gemensamma styre, som krävde utplåning av varje självständigt handlande på såväl politikens som ekonomins område. Självständiga företag och marknadsrelationer kunde äventyra byråkratins totalitära kontroll.
Den befolkning som har de avgörande ekonomiska maktmedlen i egna händer och styr dem efter samhällets behov kommer inte att avskaffa oberoende företagande i skiftande ägoformer inom småproduktion, handel och servicenäringar. Tvärtom kommer en flod av sådan aktivitet att frigöras då den ekonomiska verksamheten styrs in på folkmiljonernas behov och den samhälleligt nödvändiga och tvingande arbetstiden minskas ned.
Marknaden som fördelare av varor och tjänster kan inte ”avskaffas” genom politiska beslut om inte behoven kan fyllas genom fri tilldelning eller bättre tillgodoses genom ransonering och kösystem. Marknaden kan bara övervinnas i den takt och i den mån samhället kan garantera människorna varor och tjänster i form av fria nyttigheter — som fallet under efterkrigstiden varit med exempelvis skolutbildning, delar av sjukvården, vatten och avlopp.
Marknad, ransonering och fri tilldelning utgör i själva verket alla nödvändiga verktyg för fördelning av det vi skapar. En socialistisk omvandling innebär emellertid att marknaden som reglerare av ekonomin gradvis ersätts av de arbetandes politiska, demokratiska styrning. Det är en förutsättning för förverkligandet av ett verkligt jämlikt samhälle. Användningen av marknadsmekanismer kommer alltid att utöva ett socialt tryck i riktning mot återskapandet av ny ojämlikhet och nya klyftor i samhället.
Förutsättningen för denna socialistiska hushållning reduceras i sista hand till en enda: de arbetande människornas makt.
Förstatliganden, kooperativ verksamhet, löntagarägda företag osv. inom ramen för borgerlighetens politiska och ekonomiska herravälde förändrar inte i grunden villkoren för samhällets utveckling. De statliga eller kooperativa företagen tvingas agera på kapitalets marknadsvillkor och drivs därmed i riktning mot samma blinda vinstjakt. Metoderna för ledning och styre tenderar att plagieras från det dominerande kapitalistiska näringslivet med väldiga löneskillnader och odemokratiskt direktörsvälde som följd.
Även den stora offentliga servicesektorn förvrids av det existerande klassamhällets maktförhållanden. Högavlönade byråkrater jämför sig med kapitalistiska direktörer och nonchalerar inte sällan de mest utsattas behov. Offentlig planering, byggande med mera anpassas till starka kapitalgruppers intressen. Vård och omsorg påtvingas rollen som ”städgumma” efter den kapitalistiska exploateringens följder istället för att ohälsoproblemen angrips vid roten.
En demokratisk socialistisk hushållning, där människans och livsmiljöns behov sätts främst, förutsätter därför att den nuvarande borgerliga överklassens maktställning bryts på alla samhällsnivåer.
Det är de djupa leden av arbetande människor som måste hävda sin vilja och makt i såväl vardagens arbete och liv som i politiken.
* Genom en grundläggande förändring av samhällets inkomstfördelning måste samhällsnödvändigt arbete drastiskt uppvärderas på bekostnad av inkomster från arv, ägande och förslösande verksamhet för det borgerliga klassamhällets fortbestånd. Det är det oundgängliga slitet i produktion och samfärdsel, i vården av gamla och sjuka, i omsorg och fostran — för att nämna några exempel — som ska premieras och utgöra norm för övriga inkomster. Därmed klargör samhället på vad dess välstånd vilar och samhällsutvecklingen beror.
* Genom demokratiskt valda församlingar i bostadsområden och på arbetsplatser måste makten över vardagen ligga i de berördas egna händer. Den omyndigförklaring som idag riktas mot arbetare, lägre tjänstemän och hyresgäster måste ersättas av principen en person, en röst. Där människor lever och verkar ska de också på lika villkor vara med och fatta besluten.
Det gäller också i förhållande till den samhällsservice som skapas för att möta skiftande behov. Gränslandet mellan personalens fackliga intresse och makt över sitt arbete samt brukarnas rätt till den service de önskar är aldrig konfliktlöst. Men med principen om de djupa ledens rätt att besluta förankrad i hela samhället, kommer olika lösningar att prövas utifrån en gemensam utgångspunkt. Det är inte längre ”arbetsgivaren” eller ”direktören” som diktatoriskt avgör — utan demokratisk självaktivitet som sätter villkoren.
* Att bryta den gamla ägarmakten över storföretagen, genomföra en radikal omfördelning av inkomster och upprätta folkmakt i vardagen förutsätter en avgörande förändring av samhällets centrala politiska maktapparat, staten.
Staten är ingalunda ”vi alla” eller en neutral institution ovan samhällets klassförhållanden. Tvärtom, har den formats för att garantera den existerande maktordningen och skydda dess ledande klassintressen. Lagarna som värnar borgerlighetens ägarmakt, den onåbara ämbetsmannakåren som rekryteras ur samhällseliten, den privilegierade tjänstemanna- och politikerkasten som lever långt ifrån de breda lagrens villkor, det politiska systemet som reducerar folkstyret till en rösthandling med några års mellanrum — det är några av de viktigaste uttrycken för statens nuvarande klassprägel.
För att hävda arbetarbefolkningens makt måste denna borgerliga överhetsstat ersättas av de arbetande människornas egen demokratiska och decentraliserade statsmakt.
Ett sådant demokratiskt och centraliserat arbetarstyre är inte bara moraliskt berättigad, därför att den äntligen ger befolkningsmajoriteten beslutsmakten. Den är också nödvändig för att den socialiserade ekonomin ska fungera, så att det verkligen blir människornas behov som styr ekonomin.
Istället för att hålla folket på avstånd från besluten och överlåta politiken åt en avskild yrkes- och tjänstemannakår är förutsättningen för de arbetandes statliga makt den motsatta. Den folk-styrda arbetarstaten måste bygga på de djupa ledens engagemang, självverksamhet och förtroende.
Några av de viktigaste förutsättningarna för detta är:
* Fullständiga demokratiska fri- och rättigheter. Den okränkbara yttrande- och tryckfriheten ska inte vara ett privilegium för de borgerliga mediajättarna och deras köpta åsiktsmakare. De privatkapitalistiska mediaimperierna måste brytas upp, press, radio och TV öppnas för befolkningens djupa led. Radio- och TV-stationer, lokala som nationella, ska ägas gemensamt och under demokratisk kontroll sträva efter en fri förmedling av nyheter, kultur mm utan att styras av starka kapitalintressen. Modern video, data- och tryckteknik gör det möjligt för breda lager att på ett helt annat sätt än tidigare uttrycka sig i tal, bild och skrift. Ett arbetarstyre måste garantera att de arbetandes möjligheter att bruka denna teknik och nå ut till hela samhället vidgas dramatiskt.
Församlings- och organisationsfriheten måste ges reellt innehåll genom fri tillgång till lokaler och mötesplatser. Inskränkningar mot facklig organisering och verksamhet, politiska partier och fri debatt bannlyses.
* Självorganisering och folkstyre. Dagens borgerliga parlamentariska system ersätts med ett system av arbetarråd, från verkstadsgolvet upp till regeringsnivån. Från fabriker, sjukhus, hamnar och gruvor skickar det arbetande folket sina representanter, män och kvinnor som inte tillåts klippa av banden till sin klass, som inte kommer att åtnjuta några materiella privilegier och som när som helst kan återkallas av sina väljare.
Till det landsomfattande arbetarrådet anser vi att en del av delegaterna kan väljas i direkta val. Detta för att garantera även små minoriteters närvaro.
I sista hand är det dock inte valsystemets utformning, hur demokratiskt det än konstrueras, som är garanten mot byråkratisering, utan de vanliga människornas politiska medvetenhet, aktivitet och engagemang för bygget av en jämlik och rättvis värld.
• Maktmedlen i folkets händer. Den nuvarande borgerliga krigsmakten med dess hierarkier, lojaliteter och internationella förbindelser ersätts av ett folkligt försvarssystem under ledning av de arbetandes församlingar på lokal och nationell nivå. Avrustning inleds omedelbart av det kostbara och högteknologiska militärmaskineriet avsett för nationskrig, till förmån för ett demokratiskt folkvärn för att värna de breda lagrens styre. Militärproduktionen överförs i samhällets händer, anpassas till de folkliga försvarsbehoven och omställs i övrigt till civila ändamål.
Den nuvarande statliga poliskåren ersätts av en ordningsmakt som i hög grad utses av befolkningen lokalt. Viktiga befattningshavare tillsätts genom val. Den gamla säkerhetstjänsten upplöses och dess verksamhet offentliggörs. En hård folklig kontroll upprättas över all polisiär verksamhet för att förhindra uppkomsten av kåranda och särintressen.
Det överhetspräglade domstolsväsendet ersätts av ett demokratiskt juridiskt system med folkvalda domare och jurys.
Arbetarstyret syftar inte till att inskränka de demokratiska rättigheterna utan till att drastiskt utvidga och fördjupa dem. Ja, själva förutsättningen för de arbetandes makt är att de demokratiska friheter som idag i så hög grad görs formella av kapitalismens maktförhållanden ges ett reellt innehåll för folkflertalet.
Utan denna djupa demokrati kan inte arbetarbefolkningen styra. Och utan arbetarbefolkningens styre är en socialistisk hushållning otänkbar.
Upprättandet av de arbetandes styre och socialiseringen av storföretagen skulle utgöra en revolution i ordets djupaste mening; politiskt, ekonomiskt och socialt.
När befolkningens breda massor för första gången banade sig fram till beslutanderätten över samhällets viktigaste angelägenheter skulle miljontals människors förmåga och skaparkraft efterfrågas som aldrig tidigare. Kampen för att rädda livsmiljön, ställa om samhälls- och produktionsstrukturen efter behov och förändra världsordningens orättvisa villkor skulle kräva en väldig mobilisering av de ungas vetgirighet, äventyrslust och handlingskraft. Det gemensamma styret av företag och bostadsområden skulle ta i anspråk miljoners ringaktade erfarenheter och resurser.
Den omvälvande erfarenheten skulle utlösa en kulturell revolution med omvärdering av mycket som vi idag tar för givet. Varför ska några arbeta ihjäl sig medan andras kraft och erfarenhet inte efterfrågas överhuvudtaget? Vore det inte bättre att ta till vara allas förmåga och fördela arbetstiden mer rättvist? Varför måste karusellen av produktion och konsumtion rotera allt snabbare och föröda våra livsförutsättningar? Vore det inte bättre att satsa på kvalitet som håller länge och tar hänsyn till våra resursers ändlighet? Medan kapitalismens vinstkrav måste idealisera förbrukning och ständig förnyelse av allt, från bilmodeller till livsstilar, kan en gemensam hushållning lyfta fram andra värden. Den allmänna uppfattningen om vad som anses vara ”god standard” kan förändras; frisk miljö med tid för familj, vänner och till att förverkliga de egna förutsättningarna kan bli några av de nya måttstockarna på standard när en viss materiell grund är tryggad. Pryl-raseriets köpkultur — där så många människor, uttröttade efter långa arbetsdagar, passiviseras till konsumenter — kan komma att förpassas till en svunnen epok.
I ett samhälle där alla behövs, där människor har tid för varandra och sina egna intressen och där livet i hög utsträckning grundas på självverksamhet kan djupt rotade attityder och värderingar förändras. Varför skulle det vara ”finare” att utveckla datorer än att uppfostra barn? Varför skulle den som har ett rikare arbetsinnehåll också premieras ekonomiskt?
Att klasskillnaderna kunde börja utplånas är inte samma sak som utplåning av mänskliga skillnader. Tvärtom, när den hårda styrningen av människors liv som klassamhället utgör släpper sitt grepp kan individualitet och originalitet blomma som aldrig tidigare.
En sådan revolution av samhällets normer och människors liv som skulle följa på den sociala omvälvning där folkmajoriteten upprättade sitt eget styre, förutsätter emellertid en revolution i ordets mer direkta politiska mening.
Historien lämnar inga exempel på att härskande klasser frivilligt och utan motstånd frånträder sin maktställning bara för att folket så önskar. Dagens moderna borgerliga överklass har närmast ofattbara maktmedel till sitt förfogande; såväl ekonomiska — i form av bl a valutautpressning och investeringsstrejker — som politiska och rent repressiva, både inom det parlamentariska systemet och, i värsta fall, utom det.
Och i händerna på denna överhet ligger inte bara samhällets ekonomiska tillgångar, massmedia, lagstiftning, internationella organ osv utan även den kapitalistiska ordningens vardagsmekanismer som tvingar lönearbetaren att underordna sig för att kunna leva. Ja, detta dagliga samhällstvång är i själva verket ytterst de härskandes viktigaste bundsförvant.
Det är först när den dagliga tvångssituationen avbryts och befolkningens miljoner träder in på samhällsscenen som en avgörande förändring är möjlig.
För att de arbetande ska kunna bryta den borgerliga överklassens makt krävs därför inte bara att en befolkningsmajoritet önskar det eller passivt lägger sin röst för ett politiskt parti som säger sig stå för ett sådant alternativ. En sådan rent parlamentarisk viljeyttring skulle hastigt sopas bort av makthavarna, om den ens fick avges.
Det krävs att de arbetandes stora massor organiserar och aktiverar sig som en verklig maktfaktor på samhällslivets olika områden och bereder sig att ta över ansvaret.
Genom egna demokratiska organ kommittéer, råd, föreningar och fronter — måste de arbetande se till att samhällslivets behov garanteras trots överhetens sabotage. Företag, kommunikationer, finansväsen, ja, alla verksamheter som krävs för folkförsörjningen, måste kunna övertas av de anställda och drivas vidare i befolkningens intresse.
Kapitalistklassens maktapparater inom byråkrati, polis, militär osv måste brytas ned och ersättas med det arbetande folkets makt organiserad genom demokratiska organ från botten till toppen.
Borgerligheten brukar alltid beskylla oss socialister för att med våld vilja genomföra den socialistiska samhällsomvandlingen. De är inte lite fräcka. Borgerligheten i dagens värld är rustad till tänderna. Från batonger för att möta strejkande arbetare till kärnvapen för att massakrera hela folk. När vi då påpekar att för att nå en jämlik, rättvis och fredlig värld måste borgerligheten avväpnas och dessa instrument för människoslakt, ylar de: Socialisterna vill ha våld!
Borgerligheten tvekar inte en sekund att använda våld när dess intressen står på spel. Den har visat det i Nicaragua, Mocambique, Persiska viken, Chile, Tyskland 1933 osv. Den organiserade masslakterna i första världskrigets skyttegravar för att göra upp vilken som skulle dominera världen. Den organiserade Auschwitz och Hiroshima.
Vi vill nå en värld där vapnen förpassas till muserna. Där alla människor är fria och jämlika. Mot detta kommer borgerligheten att använda alla medel den kan mobilisera. Om arbetarklassen inte förstår det, om vår klass hyser illusioner om att borgarklassen kommer att acceptera folkmajoritetens vilja i en situation när denna uttrycker socialistiska strävanden, kommer utsugarna att dränka folkets förhoppningar i blod.
För att garantera en smärtfri avväpning av utsugarna måste därför arbetarklassen göra sig av med alla illusioner. Borgarklassen är en liten minoritet. För att kunna släppa loss sin terror måste den ha stöd bland soldater, poliser och olika folklager.
Möjligheten att säkra en fredlig samhällsomvandling avgörs därför helt av arbetarklassens styrka och målmedvetenhet och graden av den härskande klassens upplösning och demoralisering. Ju starkare organisering och beslutsamhet från de arbetande, desto lättare är det att vinna över de tvekande mellangrupperna, isolera kapitalistklassen och förhindra dess motstånd.