Ur Fjärde internationalen 1/1993
Under senare år har tusentals brott med rasistiska inslag förekommit i Sverige. En lång rad flyktingförläggningar har utsatts för mordbrand och skadegörelse. Även andra brott — som terror, hot, mord, slagsmål, våld och attentat med rasistiska inslag — har anmälts. Många anser att den blodiga veckan mellan den 22 och 30 januari 1992 utan tvivel bevisade att fascism och rasism är ett levande och starkt monster i Sverige. Många svenskar känner en djup oro över att rasismen håller på att bli rumsren.[1]
Man ser den oro och ångest inför den växande våldsinriktade rasismen, som griper tag i invandrare och många svenskar. Situationen är allvarlig och de rasistiska attentaten tycks nonchaleras av svenska domstolar. Det tycks som om domstolarna inte vågar döma rasister. De avfärdas som ”pojkstreck” eller ”ungdomligt oförstånd”.[2]
Regeringen fick blandad kritik för sina insatser mot rasism och främlings fientlighet. En undersökning som Svenska Dagbladet /SIFO gjorde i december 1992 visar att 44 procent anser att regeringens insatser är för små, medan 41 procent anser att regeringens insatser är tillräckliga. Det är de borgerliga väljarna som är mest tillfredsställda med regeringens insatser (58 procent). Endast 25 procent av de socialistiska väljarna anser att regeringen gjort tillräckligt. Kvinnor är mer kritiska till vad regeringen åstadkommit. Endast 34 procent av dem tycker att regeringens insatser är tillräckliga, jämfört med 48 procent av männen.[3]
Många anser att det behövs ytterligare lagstiftning för att hejda den organiserade rasismens framfart. Även på internationellt plan kritiserades Sverige av FN vid upprepade tillfällen för att inte uppfylla konventionsåtagandena vad gäller förbud mot rasistiska organisationer.
Sveriges hittillsvarande ställning har varit att den svenska lagstiftningen, främst genom brottsbalksbestämmelsen om hets mot folkgrupp och motsvarande bestämmelse i tryckfrihetsförordningen, innebär ett faktiskt förbud mot rasistiska organisationer genom att deras verksamhet hindras och att Sverige härigenom uppfyller sina åtaganden enligt konventionen.
Varför har Sverige hittills undvikit att förbjuda rasistiska organisationer? Vilka är argumenten för eller mot ett förbud? Vilka alternativ finns för att med bibehållen respekt för föreningsfriheten — genom lagstiftning — på lämpligaste och effektivaste sätt utöka skyddet mot organisationer som i sin verksamhet främjar och uppmanar till rasdiskriminering?
Syftet med denna artikel är att undersöka de lagstiftande åtgärderna mot rasistiska organisationer och svara på de ovanstående frågorna.
Syftet är också att visa att det lagförslag om skärpt förbudslagstiftning mot rasistiska organisationer, som Hans Stark och Nina Töcksberg lagt fram i Organiserad rasism, delbetänkande av utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering inte är tillräckligt.
Rasism kan beskrivas som en ideologisk föreställning om olika människoraser, deras olika människovärde och olika rätt till skydd genom de mänskliga rättigheterna, vilket berättigar medlemmar av en mervärdig ras att förtrycka och utnyttja de andra med hårda medel och vid behov deportera, sterilisera eller utrota dem.[4]
Före detta Diskrimineringsombudsmannen (DO) Peter Nobel anser att man ska akta sig för att använda ordet rasism. Han uppfattar rasism som att den dels utgår från att mänskligheten skall indelas i olika raser, dels att dessa raser har olika värde vad avser moraliska, intellektuella, kulturella, fysiska eller andra egenskaper, dels att det på grund av dessa olikheter i värde skulle vara tillåtet eller till och med lämpligt att i större eller mindre utsträckning beröva dem, som mindervärdiga betraktade, deras mänskliga, civila eller medborgerliga rättigheter och att kanske exploatera, utnyttja dem politiskt, ekonomiskt, vetenskapligt eller sexuellt eller bara ha dem under kontroll, hålla dem nere till antal, hålla dem borta eller på vissa platser helt åtskilda (apartheid) och slutligen för att lyckas med detta använda hårda medel utan hänsyn till deras rättigheter.
FN-konventionen för avskaffande av alla former av rasdiskriminering antogs av generalförsamlingen år 1965 och trädde i kraft 1969. Den har nu erkänts av 129 stater. Sverige undertecknade konventionen 1966 och ratificerade den 1971. Konventionens mål är faktisk jämlikhet mellan människor utan åtskillnad på grund av ras, hudfärg eller nationellt och etniskt ursprung.
Första avdelningen av konventionen innehåller (i artikel 1) en definition av rasdiskriminering: att det föreligger en särbehandling som grundas på ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung och har ett visst syfte eller verkan, nämligen att inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på områden inom det offentliga livet.
Artikel 2-7 handlar om en konventionsstats förpliktelser. Artikel 2 innebär att staterna åtar sig att a) fördöma rasdiskriminering b) föra en politik som syftar till att avskaffa rasdiskriminering c) genom positiv särbehandling främja jämlikhet mellan raserna.[5] Artikeln kräver att ”konventionsstat skall vidtaga effektiva åtgärder för att ändra, upphäva eller ogiltigförklara alla lagar och bestämmelser som ger upphov till rasdiskriminering”. Bestämmelsen har följande lydelse:
”envar konventionsstat skall förbjuda och med alla lämpliga medel däribland den lagstiftning som omständigheterna påkallar, göra slut på rasdiskriminering från personers, gruppers eller organisationers sida.”[6]
Konventionsstaterna fördömer all propaganda och alla organisationer, som grundar sig på uppfattningar eller teorier om att någon ras eller persongrupp av viss hudfärg eller visst etniskt ursprung är överlägsen någon annan eller som söker rättfärdiga eller främja rashat och diskriminering i någon form, och förbinder sig att vidtaga omedelbara och konkreta åtgärder syftande till att avskaffa allt främjande eller utövande av sådan diskriminering.
I detta syfte skall konventionsstaterna, med vederbörligt beaktande av de principer som omfattas av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna och av de rättigheter som uttryckligen anges i artikel 5 av denna konvention, bl a
a) som brottslig handling, straffbar enligt lag, förklara allt spridande av på rasöverlägsenhet eller rashatsgrundande idéer, uppmaning till rasdiskriminering, varje våldshandling eller uppmaning till sådan handling mot någon ras eller persongrupp av annan hudfärg eller annat etniskt ursprung och även lämnandet av stöd i någon form av rasförföljelse, inklusive finansiering därav
b) olagligförklara och förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig gärning, straffbor enligt lag
c) icke tillåta offentliga myndigheter eller offentliga institutioner, vare sig nationella eller lokala, att främja eller uppmana till rasdiskriminering.[7]
Artikel 4 bedöms vara den mest kontroversiella i konventionen (se rutan ovan).
Endast en liten minoritet stater har reserverat sig mot artikel 4. En del pekar på konflikten mellan förbudsföreskriften i artikel 4 och yttrande- och föreningsfriheterna. Samtidigt har många stater tolkat det som att artikel 4 inte innebär en ovillkorlig skyldighet att vidta åtgärder som inte är i full överensstämmelse med konstitutionella garantier för frihet. Man pekar även på konflikten mellan artikel 4 och 5 i konventionstexten.
Artikel 5 upprepar det grundläggande åtagandet att eliminera alla former av rasdiskriminering och kräver att staterna garanterar allas rätt till likhet inför lagen, utan åtskillnad av ras, bl a ”rätten till åsikts- och yttrandefrihet” och ”rätten till församlings- och föreningsfrihet i fredligt syfte”.[8]
Artikel 2 fastslår att lagstiftning endast behöver tillgripas om andra åtgärder inte är tillräckliga för att avskaffa rasdiskriminering. Artikel 4 ålägger staterna ovillkorlig skyldighet att lagstifta mot bl a rasistiska organisationer, vilket dock skall ske med vederbörligt beaktande av bl a de rättigheter som anges i artikel 5. Kravet på lagstiftning enligt artikel 4 uppfattas som ovillkorligt och kan komma i konflikt med kravet på respekt för yttrande- och föreningsfriheten i artikel 5.[9]
Andra avdelningen (artikel 8-16) ger bestämmelser om övervakning av konventionens efterlevnad. Bestämmelserna innebär att en ständig kommitté tillsätts av konventionsstaterna.
”Kommittén för avskaffande av rasdiskriminering” granskar medlemsstaternas rapportering och dessutom avger man årligen verksamhetsrapport till FN:s Generalförsamling (artikel 9). Kommittén behandlar också klagomål som en medlemsstat kan framställa till kommittén mot brister i annan stats efterlevnad av konventionen (artikel 11-13). Enligt artikel 14 har kommittén behörighet att pröva framställningar från enskilda personer eller grupper som påstår sig ha blivit kränkta med avseende på någon rättighet i konventionen.[10]
Sverige är ett av de länder som medgivit kommitténs kompetens att pröva klagomål. Kommittén har inte tillagts någon jurisdiktion över konventionsstaterna eller någon generell slutlig tolkningsrätt över konventionens regler.[11]
Kommittén ledamöter har under olika tillfällen kritiserat Sverige för att inte i alla avseenden uppfylla konventionens krav, bl a för att rasistiska organisationer inte är föremål för ett direkt förbud i svensk lag.[12]
Utformningen av den svenska lagstiftningen mot rasistiska organisationer och dess betydelse har sedan länge varit föremål för diskussioner. Kan man överhuvudtaget stoppa rasismen med hjälp av lagar? Är de svenska lagarna tillräckliga för att motverka rasism?
Vi vet redan att rasismen inte kommer att försvinna med hjälp av lagar. Rasism kan heller inte bekämpas effektivt enbart genom lagstiftning. Trots det behövs en lagstiftning, både för att markera samhällets avståndstagande och för att förhindra yttringar av rasism och skydda individens rättigheter.
Många anser att det inte saknas lagar i Sverige som skyddar individen mot olika former av rasistiska övergrepp, utan snarare att myndigheterna saknar en klar vilja att tillämpa redan existerande lagar. Karin Wettermark och Lotta Engelbrektson har specialstuderat omständigheterna kring 33 attentat i 15 olika kommuner. Trots att de åtalade anger flyktingfientliga motiv till sitt handlande tas det sällan upp i domskälen. Inte i något fall dömdes de för hets mot folkgrupp.[13]
Etnisk diskriminering innebär att en person eller grupp av personer missgynnas i förhållande till andra eller på annat sätt utsätts för orättvis eller kränkande behandling på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse (artikel 1). Grundlagen bygger på tanken om alla människors lika värde, och möjligheter för de etniska, språkliga och religiösa minoriteterna att behålla och utveckla ett eget kulturliv som bör främjas enligt kapitel 1 i paragraf 2 i Regeringsformen (RF). Enligt kapitel 1, paragraf 9 i RF skall domstolar och myndigheter beakta allas likhet inför lagen. Det direkta förbudet mot etnisk diskriminering finns i kapitel 2, paragraf 15:
”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn till ras, hudfärg eller ursprung tillhör minoritet”.[14]
Vidare stadgas i kapitel 2 paragraf 20 att utlänning här i riket är likställd med svensk medborgare i fråga om skydd mot att missgynnas på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Lagen mot etnisk diskriminering trädde i kraft den 1 juli 1986 och samtidigt inrättade myndigheterna en ombudsman mot etnisk diskriminering, DO, som skall verka för att etnisk diskriminering inte förekommer i arbetslivet eller inom andra områden av samhällslivet.
Det finns också ett flertal straffrättsliga regler i brottsbalken, som kan användas när brottsligheten ingår som ett led i organiserad verksamhet:
”En näringsidkare som i sin verksamhet diskriminerar någon på grund av hans ras, hudfärg, nationella eller etniska ursprung eller trosbekännelse, skall dömas för olaga diskriminering till böter eller fängelse i högst ett år.” (Kapitel 16, paragraf 9)
Däremot saknas det regler för arbetslivet som direkt tillkommit som skydd mot etnisk diskriminering.[15]
Men det finns lagregler vars syfte är att motverka diskriminering, bl a paragraf 7 i Lagen om anställningsskydd, vilken kräver saklig grund vid uppsägning och paragraf 18 om grund för avskedande samt regler om turordning vid uppsägning och återanställning. Även allmänna avtalsrättsliga regler, paragraf 36 och Lagen om Medbestämmande kan användas för att motverka etnisk diskriminering.
Trots att det i stor sett gäller samma regler på den offentliga som på den privata arbetsmarknaden, finns det en betydande skillnad. Inom den statliga sektorn och för kommunala tjänster som är statligt reglerade gäller den viktiga bestämmelsen om sakliga grunder för tillsättning av tjänster. I kapital 11 paragraf 9 i RF, finns ett förbud mot diskriminerande anställningsbeslut. Inom den privata sektorn är rätten att anställa i princip, med några undantag som till exempel könsdiskriminering.[16]
Rasistisk propaganda är förbjuden genom bestämmelsen om hets mot folkgrupp i brottsbalken (artikel 4). Den bestämmelsen är central och den viktigaste i den svenska lagstiftningen mot rasism. Den har utformats så att den i praktiken skall förhindra rasistiska organisationers verksamhet. Brottsbalkens kapitel 16 paragraf 8 lyder:
”Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktion för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.”[17]
Det är även straffbart att göra ett uttalande som att sprida vad man hört av någon annan.
Redan 1942 väcktes i riksdagen ett par motioner om hatpropaganda. 1944 lades ett förslag fram och 1948 tillkom bestämmelser om hets mot folkgrupp. Lagrummet ändrades år 1971 i samband med att Sverige anslöt sig till rasdiskrimineringskonventionen och skärptes genom att kravet på att sådana hot eller att förtalet skulle ha skett offentligt för att vara straffbart.
År 1982 utvidgades bestämmelsen till att omfatta även andra kollektiv av personer än ”folkgrupp”. Den 1 januari 1989 skärptes lagen så att det för straffbarhet skall vara tillräckligt att uttalanden görs. Skärpningen tillkom med den uttryckliga motiveringen att det var ett starkt samhälleligt önskemål att försvåra för de rasistiska organisationernas interna verksamhet.[18]
Det finns en viss skillnad mellan svensk rätt och FN-konventionen. Exempelvis är det i svensk rätt inte straffbart eller kriminellt att uppmana till rasdiskriminering om det riktar sig mot privatperson och samtidigt inte utgör stämpling. Sverige saknar både förbud i lag mot rasistiska organisationer och straffbestämmelser mot deltagande i deras verksamhet.[19]
Svensk lag innehåller inte heller något förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet eller fullgoda möjligheter att i alla lägen som konventionen förutsett få tillgång till rättsmedel eller skadestånd.[20]
Trots att Sverige skärpt lagarna mot rasism vid olika tillfällen kvarstår kritiken mot Sverige. Vad är anledningen till att Sverige undviker att förbjuda rasistiska organisationer?
Ett argument mot att förbjuda rasistiska organisationer är att det strider mot den grundlagsförda föreningsfriheten. Åtgärder mot rasistiska organisationer verkar vägas mot de inskränkningar av yttrande- och föreningsfriheten som kan bli följden.
Enligt kapital 2 paragraf 1 i RF är varje medborgare gentemot det allmänna tillförsäkrad bl a yttrandefrihet: Frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor.
Föreningsfriheten innebär rätten att sammansluta sig med andra för allmänna eller enskilda syften. Den gäller för alla sammanslutningar utan gradering med hänsyn till deras syften eller form. Sverige saknar en generell lagstiftning om föreningar. Yttrandefriheten får enligt kapitel 2 paragraf 13 (RF) begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, enskilds anseende, privatlivets helgd eller förebyggande och beivrande av brott. Dessutom får friheten att yttra sig i näringsverksamhet begränsas.
Föreningsfriheten får enligt kapitel 2 paragraf 14 begränsas endast när det gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, hudfärg eller etniskt ursprung.
När det gäller offentligrättsliga regler kan man hävda att RF:s grundläggande föreskrifter allmänt ger utrymme för särbehandling av rasistiska organisationer så att deras verksamhet begränsas.[21]
I Sverige är man mycket försiktig och så långt som möjligt inskränks inte yttrande- och föreningsfriheten. Ett fritt opinionsutbyte är en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Erfarenheter från andra länder har visat att det inte går att undertrycka idéer under en längre tid och framför allt att detta inte kan ske utan att hela samhället får betala ett högt pris.
Det råder enighet i Sverige om att den grundläggande fri- och rättighet som åsikts-, yttrande- och föreningsfrihet innebär skall respekteras i största möjliga utsträckning. Denna respekt hänger samman med den relativt djupgående demokratiska traditionen i svensk historia, där konflikter har lösts med fredliga medel. Det är omkring 200 år sedan som Sverige hade krig. 1921 avskaffades dödsstraffet. Även konflikten mellan arbetarklass och arbetsgivare löstes till stor del genom förhandlingar efter Saltsjöbadsavtalet.
1930-talets svenska fascister ”Högerns korsriddare” som I. Starkenberg såg dem i Social-Demokaten i november 1931. Från vänster tidningen Aftonbladet (tysk-vänlig tidning innan LO köpte den efter kriget), högerledaren Arvid Lindman som gav dem sanktion, ledaren för ”Munkska frikåren”, en av de fascistiska organisationerna, löjtnant Hedengren och den tyske kaptenen Pflugck-Harttung, en av de inblandade i morden på Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg 1919.
När en stat har ratificerat en internationell konvention blir staten folkrättsligt bunden därav. Men detta innebär inte att staten omedelbart och automatiskt börjar tillämpa det internationella traktatets bestämmelser.
I Sverige talar man om den s k transformeringsläran: om en internationell bestämmelse kommer i konflikt med en inhemsk eller nationell domstols dom eller myndighets beslut, så viker den internationella bestämmelsen såvida den inte genom en särskild lagstiftningsakt ”transformerats” till nationell lag.[22] Detta kan innebära stora skillnader gentemot en lojal tolkning av internationella konventioner och leda till konflikt med eller kritik från internationella domstolar eller överstatliga organ för bristande efterlevnad av traktaten.
Den svenska tolkningen av artikel 4 har konsekvent varit att bestämmelsen inte innebär ett absolut tvång att lagstifta. Enligt svensk uppfattning har varje nation rätt att själv bestämma vilka tekniska och lagliga metoder som ska användas för att uppfylla konventionens syfte.
Sverige anser att konventionens krav tillgodoses genom bestämmelserna om hets mot folkgrupp och olaga diskriminering, som i praktiken gör det straffbart att verka för en rasistisk organisation. Av dessa skäl har det hittills inte införts en generell förbudsregel mot rasistiska organisationer.[23] Den effekt man ville nå med ett uttryckligt förbud kunde man i viss utsträckning nå genom dessa bestämmelser.
Det principiella argumentet mot att förbjuda rasistiska organisationer utgår ifrån att inskränkningar av grundläggande demokratiska rättigheter endast bör ske i yttersta undantagsfall. Många tycker samtidigt att ett sådant förbud skulle bli svårt att tillämpa om organisationens program skall utgöra den objektiva grunden för ett förbud.
Det skapar ett problem — det är svårt att fastställa vilka organisationer som skall betraktas som rasistiska och de som ligger på gränsen, men inte förbjuds, skulle kunna betrakta sig som ”legitima” av samhället.
Å andra sidan kan en för bred definition leda till en oacceptabel inskränkning av yttrande- och föreningsfriheten.
Man kan dessutom befara att de organisationer som förbjuds får en martyrgloria och att deras verksamhet kan fortsätta underjordiskt och bli farligare i allt mer ljusskygga former.
Själva förbudet skulle ge organisationerna en ökad uppmärksamhet. Ingripanden mot dem kunde av grupperna upplevas som spännande och ge allmänheten en överdriven föreställning om deras betydelse.
Även bland antirasister finns det många som tycker att ett förbud mot rasism inte är effektivt. De tror att det rent praktiskt är ytterst tveksamt om man skulle komma åt flera av de organisationer som står för rasistisk propaganda och eventuellt även våld, om organisationens program utgör det enda eller främsta kriteriet.
Rasismen kommer inte alltid till klart uttryck i program och det är heller inte så svårt att ändra ett skriftligt program för att hålla sig inom lagens ramar. Det är också ett faktum att en del av de mest drivna rasisterna har ”infiltrerat” organisationer med högerextrema eller diffust populistiska ståndpunkter. De skulle inte drabbas av ett förbud.[24]
Sist men inte minst vill man undvika att ge staten större befogenheter och legitimitet att avgöra vad som är ”fara” för demokratin. Man påkar på erfarenheterna från andra länder — inte minst Tyskland — där polisen och statsapparaten använder förbudslagarna mot många radikala vänstergrupper med samma argument; de utgör en ”fara” för demokratin.
Det kan också betonas att av de länder som har ett förbud mot rasistiska organisationer är inte dessa eller de rasistiska våldet mindre förekommande än i länder som saknar förbud.
I Frankrike kan rasistiska organisationer upplösas och det är ett brott att förneka nazismens folkmord. Men dessa vapen har visat sig trubbiga — få fällande domar har avkunnats under 80-talet. Le Pens högerextrema och rasistiska parti Front National har haft stora framgångar och flera rasistiska terrordåd har begåtts. Denna utveckling har skett trots att Frankrike har skärpt lagen mot rasism vid flera tillfällen.
1986 fick Front National tre miljoner (cirka tio procent) av rösterna i valet till nationalförsamlingen. I presidentvalets första omgång 1988 erhöll Le Pen 4,4 miljoner röster. 1989 fick partiet 11,7 procent av rösterna till Europaparlamentet.
Även Österrike har förbud mot nazistiska och samhällsfarliga organisationer och överväger att förbjuda åsikter om förnekandet av förintelsen. Uppskattningsvis finns mellan 15 000 och 20 000 organiserade högerextremister och flera nynazister har dömts för attentat mot judiska mål. Nörbert Burger, ledare för det invandrarfientliga partiet Nationale Demokratische fick 3,2 procent av rösterna i presidentvalet 1980. I senaste valet hade partiet större framgångar.
I Tyskland finns ett förbud mot terroristiska och kriminella organisationer med författningsstridiga mål. Enligt artikel 95, paragraf 1, 2 och 3, omfattar föreningsfriheten inte föreningar vilkas verksamhet eller ändamål strider mot strafflagar och grundläggande principer i författningen. Men trots att flera nazistiska organisationer har upplösts finns det fortfarande 70 högerextremistiska organisationer med cirka 25 000 medlemmar.
Storbritannien har inte något organisationsförbud, men däremot är det straffbart att ”framkalla rashat”. Trots det är rasistiska våldsdåd vanliga, ungefär 7 000 fall per år.
I Belgien antogs 1981 en lag som kriminaliserar medlemskap i grupp eller sammanslutning som uppenbart eller vid upprepade tillfällen tillämpar eller förespråkar rasdiskriminering eller rassegregation. I praktiken har lagen inte haft någon större effekt, den har tillämpats mycket sparsamt. 1979 greps 60 medlemmar av organisationen Flamländska militanta orden för olaga vapeninnehav och gruppen hade kopplats samman med terrorism. Trots att ingripanden mot medlemmarna skedde först 1982 anses gruppen ha överlevt bakom nya täcknamn och spelar alltjämt stor roll för de internationella nazistiska kontakterna. Vidare finns i Belgien ett parti (Flamländska partiet) som är ytterst invandrarfientligt. 1989 fick partiet cirka 20 procent av rösterna i Antwerpen, det starkaste fästet i valet till Europaparlamentet.[25]
I Danmark omfattar inte föreningsfriheten rätten att bilda föreningar i otillåtet syfte och enligt grundlagen kan föreningen också upplösas. Något ingripande mot någon rasistisk förening har inte förekommit sedan 1940-talet. Enligt Danmark är kravet på kriminalisering av deltagande i rasistiska organisationer uppfylld genom strafflagens paragraf 132 a. Den danska lagstiftningen mot rasdiskriminering har inte varit föremål för nya överväganden.
Inför FN-kommittén har Danmark förklarat att man helt uppfyller artikel 4 och sagt sig inte känna till några rasistiska organisationer i landet (1986). Faktum är att Framstegspartiet, som har ett invandrarfientligt program, fick 10 procent av rösterna i valet 1990. Fælles Kurs i folketinget har också ett invandrar-fientligt program. Det finns även flera högerextrema grupper som har ett klart rasistiskt program, bl a Dansk Nasjonal Socialistisk Bund som fick stor publicitet i kommunalvalet i Danmark 1988. Grönjackorna, som är kända för gatuvåld mot invandrare, Medborgarlistan och Stop Invandring fick 6 000 röster i Köpenhamn.[26]
Trots allt finns det motsatta aspekter som argumenterar för ett förbud.
Sverige följer mer eller mindre samma utveckling som övriga västeuropeiska länder där rasistiska och högerextremistiska idéer på senare år fått ett förvånansvärt fotfäste och där rasistiskt våld utvecklats och fått en oroande utbredning. I Sverige har attentat riktats mot flyktingförläggningar var tredje vecka under de tre senaste åren. Situationen är oroande — en knapp majoritet av det svenska folket (enligt SvD/SIFO 1992) vill förbjuda rasistiska organisationer trots att detta innebär en inskränkning av organisationsfriheten.
Påståendet i undersökningen var: ”I dag är det straffbart att sprida rasistiska budskap. Tycker du att det även borde vara förbjudet med rasistiska organisationer, trots att detta innebär en inskränkning i organisationsfriheten eller tycker du att dessa inte bör förbjudas?”
52 procent svarade ja och 12 procent var tveksamma, medan bara 36 procent svarade nej. Inställningen till förbud har ett direkt samband med den politiska uppfattningen. Av de socialistiska väljarna ville 64 procent ha ett förbud mot rasistiska organisationer, jämfört med 45 procent av de borgerliga.[27]
Många av de som vill ha förbud har inga illusioner om att en sådan lag löser själva problemet med rasistiska våldsdåd. Men det kan ge myndigheterna och särskilt domstolarna större möjligheter och resurser att komma åt denna brottslighet och döma rasistiska handlingar.
Att rasismen inte, enligt dem, kan bekämpas effektivt enbart genom lagstiftning, utesluter inte att man kan använda dessa medel. Samma argument kan anföras mot all lagstiftning. En lag mot rasistiska organisationer och en strikt tillämpning av denna har inte enbart en brottsavhållande effekt utan kan också vara ett bra stöd för opinionsbildning mot rasism.
Även de övertygade demokrater som är rädda för att en lag mot rasism kolliderar med yttrande- och föreningsfrihet erkänner att inskränkningar ibland kan vara nödvändiga för att skydda andra intressen. Frågan är var gränsen går och hur förhållandet bedöms i Sverige. Diskrimineringsombudsmannen anser att ”förhållandena i det svenska samhället [inte] har ansetts motivera en annan avvägning mellan föreningsfriheten och intresset av att förhindra rasism än den som legat bakom utformningen av den nuvarande lagstiftningen” och ”att den organiserade rasismen i dag inte utgör något hot mot den demokratiska ordningen”.[28]
Detta innebär att det även för dem kan vara tänkbart att förbjuda rasistiska organisationer om ”förhållandet” ser annorlunda ut än i dag.
Kanada har hävdat att förhållandet i landet inte motiverar införandet av förbud mot rasistiska organisationer. Kanadas inställning till FN:s konvention påminner om Sveriges. Vissa har anfört att rasdiskriminering är sällsynt och att rasistiska organisationer har ett ytterst litet inflytande på den allmänna opinionen i Kanada. De för fram liknande argument om att Sveriges inställning kan ske kunde vara acceptabel för tio år sedan. Men situationen är helt annorlunda i dag. Invandrar- och flyktingfientligheten har ökat dramatiskt.
På kort tid bildades Ny demokrati, som har en klart invandrarfientlig inställning och som fick cirka 6 procent av rösterna i senaste valet. De rasistiska organisationerna, som Sverigedemokraterna, fick 30 000 röster och hade ett stort stöd bland skolungdomar. Den militanta rasistiska organisationen VAM, Vitt ariskt motstånd, ökade sin aktivitet.
En omfattande våg av rasistiskt våld, attentat och terrordåd har skett under 1991 och 1992, vilket även oroade omvärlden. Frågan är hur långt det måste gå innan man kan bedöma ”förhållandena” annorlunda och det är dags att skärpa lagen och förbjuda rasistiska organisationer.
I Tyskland har utvecklingen varit dramatisk, vilket tvingat myndigheterna att förbjuda flera rasistiska organisationer under 1992. ”Nu har det gått för långt i Tyskland”, trots att ”vi egentligen inte tycker om att förbjuda partier”, enligt författningsskyddets president, Klaus Werthebach.[29]
Måste det gå lika långt här som i Tyskland för att man ska kunna göra en annan avvägning och förbjuda rasistiska organisationer?
Många av dem som vill ha ett förbud mot rasistiska organisationer anser att organisationer med antidemokratiska syften inte borde skyddas av föreningsfriheten. De anser inte att förbud mot rasistiska organisationer är en inskränkning eller begränsning av de demokratiska rättigheterna — tvärtom är det ett sätt att försvara demokratin.
Ett demokratiskt system måste kunna säkerställa jämlikhet, respekt för människor, mänskliga värderingar, frihet och säkerhet i samhället. Det är många, som likt Carlos Moreno frågar sig om man ska försvara de rasistiska organisationernas frihet att få fungera som terrorismens legala gren i skydd av åsiktsfriheten, eller om man ska försvara individers rätt till människovärde.[30]
Här behövs en djupare diskussion om demokratins förutsättningar.
Journalisten Stefan Jonsson förklarar att för att värna demokratin skall det råda yttrande-, åsikts- och mötesfrihet så att alla kan påverka samhällsbesluten. Det finns dessutom lagar som avgör vem och vad som kan åberopa demokratins friheter. Att trakassera någon är inte en demokratisk rättighet. På de demokratiska friheternas arenor måste varje samhälle stänga ute två slags företeelser: Dels sådana som personligen kränker och som inte kan främja något annat syfte än deras. Dels sådana som utgör ett hot mot själva demokratin eller de etiska principer varpå den vilar. Rasismen förkroppsligar båda dessa företeelser. Om någon föreslår att man bör stifta nya lagar för att bekämpa rasismen, rycker alltid en regeringsmedlem ut och drar en lans för demokratin. Att demokratin går i baklås innebär enligt Stefan Jonsson att den liberala demokratins principer förvandlas till en ideologi som används för att bekämpa verklig demokrati.[31]
Författaren Theodor Kallifatides frågar sig vilka som är demokratins nödvändiga villkor och om alla är lika viktiga? Kan man tänka sig undantag och i så fall när? Han betonar att man inte kan offra demokratin för att rädda den. Om den slaktas återuppstår den inte igen. Med jämna mellanrum sätts demokratiska begrepp på undantag, antingen på grund av ett krig eller en djupgående ekonomisk kris eller av andra skäl utan att systemet för den skull upphör att vara demokratiskt. En grundläggande princip för demokrati är alla människors lika värde. Enligt Kallifatides måste alla andra demokratiska begrepp följa ur detta antagande. Rasismen angriper just den föreställningen, den angriper demokratins livsnerv. Det är då som demokratin har rätt att försvara sig även genom att förbjuda rasistiska organisationer.[32]
Det verkar som att de som anser att ett förbud mot rasism inskränker yttrandefriheten glömmer bort att även bestämmelsen om ”hets mot folkgrupp” är en inskränkning av yttrande- och tryckfriheten. Ändå är det allmänt accepterat. Det borde därför inte vara så märkligt att göra en begränsad inskränkning i organisationsfriheten.
Stefan Jonsson skriver i en annan intressant artikel att något unket och själv-gott lägras över Sverige. I stället för att tala om hur man skall komma tillrätta med att invandrare dagligen hotas till livet talar man om vikten av att försvara rasisternas och fascisternas demokratiska rättigheter. Han påminner om historiska upplevelser och betonar att demokrati kräver strategi.
Det har funnits situationer i historien när de som värnar de demokratiska principerna stillatigande har sett på när man med demokratiska medel avskaffar demokratin. På samma sätt finns det situationer då man för att försvara demokratin måste göra avsteg från demokratins principer. Den som vägrar leva med denna skenbara motsägelse blir principryttare och söker skydd i teorin. Jonsson konstaterar vad det verkliga problemet är i dag; det är inte mötesfriheten och föreningsfriheten som är i farozonen, det som hotas är främlingens liv, invandrarens rätt att vandra trygg på våra gator, vår egen rätt att se varandra i ögonen utan fruktan.
Enligt Jonsson finns det i dag två slags demokrater, den ena fundamentalist, den andre strateg. Fundamentalisten anträder offentlighetens kateder för att tuta ut rasisternas rättigheter. Första dagen betonar han deras rätt att yttra sig. Andra dagen säger han att de har rätt att demonstrera. Tredje dagen försvarar han deras rätt att bilda parti. Fjärde dagen medger han att man av demokratiska skäl måste låta dem vara med i riksdagsutskott. Femte dagen tvingas han acceptera att de får bilda regering. Sjätte dagen förtvivlar han i tysthet när de avskaffar invandrarnas rösträtt. Sjunde dagen säger han att vi i demokratins namn måste acceptera åtgärderna i den nyvalda nazistiska regeringens nya regeringsform.
Strategen å andra sidan undviker sådana yttranden. Hon vet att detta högljudda värnande om principerna för närvarande bara bidrar till att legitimera utlänningshatet därför att det accepterar rasismen och fascismen som en del av det demokratiska samfundet. I stället deklarerar hon att rasistiska element är oacceptabla i det demokratiska samhället.[33]
Frågan är om man i yttrandefrihetens namn har rätt att vräka ur sig vad som helst och kan yttrandeförbud någonsin vara rätt?
Noam Chomsky, som tillhör de mest konsekventa förespråkarna av en långtgående yttrandefrihet, hävdar att utvidgningar av yttrandefriheten ofta har vunnits genom försvar av de mest avskyvärda åsikter. Enligt Chomsky finns det när det gäller yttrandefriheten i grunden två ståndpunkter: antingen försvarar man resolut ståndpunkter man hatar, eller så förkastar man den till förmån för en stalinistisk-fascistisk inställning. Men även Chomsky antyder att saken kanske inte är helt avgjord; till exempel då ett yttrande närmar sig gränsen för när det sporrar till brottslig handling eller när rätten till personlig integritet hotas.[34]
Enligt Leif Ericsson kan inte alla yttranden avgöras med påståendet att ”lögn ska besegras med sanning”, vilket ibland används som argument för en total yttrandefrihet. Frågan blir i stället om kravet berättigar eller oberättigar. När det gäller mänskliga grundläggande rättigheter är problemet om kravet tar hänsyn till allas jämlika mänskliga värdighet. Ett uttalande som inte gör det (t ex missaktning av folkgrupp) kan inte vara berättigat, säger Ericsson.
Ericsson frågar sig hur man avgör en fråga där två medborgare står mot varandra, där två individer har kränkt varandras rättigheter. Är yttrandefriheten den mest fundamentala friheten, eller kan allas jämlika, mänskliga värdighet mäta sig med den och bryta den? Att säga att ”jag har rätt till mänsklig värdighet” är språkligt logiskt sett detsamma som att säga ”alla andra människor har en plikt att respektera min mänskliga värdighet” eller ”ingen har rätt att missakta någon annan”. Allmänt gäller att ingen mänsklig frihet kan gälla oinskränkt utan endast så länge ingen annan människas frihet kränks. Respekt för individens mänskliga värdighet och rättighet är en så fundamental plikt att den inte får överskridas. När rätten till mänsklig värdighet ställs mot yttrandefriheten tar rätten till värdighet över, enligt Ericsson.[35]
Många av dem som kräver ett förbud hänvisar till att Sverige anslutit sig till FN:s konvention mot rasdiskriminering, som bland annat kräver förbud mot rasistiska organisationer. Att det kravet inte har uppfyllts har kritiserats med allt större skärpa från FN åren 1979, 1981, 1983, 1987 och 1989. Enligt rasdiskrimineringskommittén innebär artikel 4 ett ovillkorligt åtagande att förbjuda rasistiska organisationer. Staterna är skyldiga (enligt artikel 2) och skall i sin inhemska lagstiftning både kriminalisera rasistiska handlingar och förbjuda rasistiska organisationer. Enligt kommittén är en begränsning av fri- och rättigheterna i vissa fall oundviklig och acceptabelt och den godtar inte hänvisning till yttrande- och föreningsfriheten som en anledning att underlåta lagstiftning. Dessa rättigheter är inte absoluta, tvärtom får de aldrig utövas i strid mot principerna i FN-stadgan, bl a människors lika värde och rätt till skydd mot varje åtskillnad.
Den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter tillåter inskränkningar av yttrande- och mötesfriheten för att skydda andra grundläggande rättigheter. Eftersom rasdiskriminering utgör ett klart brott mot internationell rätt, bör inskränkningar i yttrandefriheten vara väl motiverad. Kommittén anser att straffbeläggning av främjande eller uppmaning till rasdiskriminering inte är tillräckligt. Organisationer som ägnar sig åt sådan verksamhet måste också förklaras olagliga — dessutom krävs straffbestämmelse för deltagande i organisationerna.
Kommittén påminde 1983 om att Sverige enligt konventionen var tvunget att olagligförklara och förbjuda rasistiska organisationer. De kritiserade att den svenska regeringen juridiskt skulle motivera varför Sverige inte ansåg sig förpliktigat att införa de lagregler som kommittén begärt. 1989 granskade kommittén bestämmelsen om ”hets mot folkgrupp” i svensk lagstiftning. Trots positiva förändringar ansåg kommittén att lagstiftningen mot rasistiska organisationer var otillräcklig.[36]
Det finns förslag, men det är märkligt att man hittills inte åtgärdat något.
Många av dem som är emot ett förbud mot rasistiska organisationer pekar på att detta är svårt att tillämpa. De kan byta namn och ombilda sig och få en ny identitet. Det räcker med att ett föreningsmöte antar nya stadgar och väljer en ny styrelse. Ett generellt förbud mot rasistiska organisationer skulle därför inte gå att upprätthålla utan snarare leda till att kampen mot rasism lätt skulle kunna förlöjligas. Samtidigt hävdar man att bestämmelsen om ”hets mot folkgrupp” uppställer ett faktiskt förbud.[37]
Det ligger mycket sanning i det argumentet. Men det är också svårt att tillämpa nuvarande lagar. Kan det vara ett argument för att hävda att de inte är nödvändiga? Hets mot folkgrupp är redan förbjudet. Hittills har lagen i endast ett fåtal fall lett till åtal, trots att brottet inte är ovanligt.[38]
Vad kan det bero på? Bevissvårigheter eller att myndigheterna inte ser särskilt allvarligt på brottet? Eller olikhet i tolkningen av brottets motiv? Till exempel tolkar ofta domstolar rasistiska attentat som ”fyllegrejor” eller ”ungdomligt oförstånd”. Riksåklagare Torsten Jonsson tycker att domstolarna är flata som inte markerar samhällets avståndstagande från rasistiska brott.[39]
Det verkar som om de nuvarande lagarna hittills inte varit tillräckligt effektiva när det gäller att bestraffa rasistiska brott. Däremot kan ett förbud mot rasistiska organisationer, enligt dem som kräver det, trots alla svårigheter ge eventuellt större möjlighet och bättre instrument att döma rasistiska handlingar. Att skärpa lagen måste rimligtvis göra omständigheterna svårare när det gäller att begå brott. Enligt Kallifatides är hets mot folkgrupp inte med nödvändighet rasistiskt betingat.
Ett annat argument är om man kriminaliserar rasistiska organisationer finns det risk för att en rasistisk organisation anmäls men inte fälls. Det skulle genast ge dem legitimitet. Då är det lika bra att de är legitima från början! Fritt översatt betyder det, enligt Kallifatides, att man inte skulle lagstifta mot exempelvis mord, eftersom det alltid finns en viss risk att någon mördare inte blir fälld.[40]
Ett annat argument är att det finns risk för att dessa organisationer går under jord eller byter namn om man förbjuder dem. Det är möjligt, men också i dag är rasistiska organisationer och väpnade fascistiska ligor verksamma under olika namn och underjordiskt. Det kan vara farligt om de går under jord, men det är inte farligare än att hänvisa droghandeln till underjorden eftersom det är den hör hemma. Samtidigt blir det alltid svårare för en underjordisk organisation att mobilisera eller propagera än om den skulle vara laglig.
Att förbjuda rasistiska organisationer innebär klart och tydligt att man begränsar deras möjligheter att använda samhällsresurser i lagens namn mot mänskliga rättigheter. Man vill gärna ha debatt med dem. Problemet är att rasister inte ofta debatterar utan går till direkt handling.
Sist men inte minst pekar motståndarna på upplevelser i andra länder som visar att förbud inte varit effektiva. Det ligger något i det. En lag löser inte problemet, men kan bidra till att kampen mot rasism blir effektivare om den praktiseras och används i kombination med andra åtgärder. Det är omöjligt att jämföra olika länder och dra någon slutsats om lagens effektivitet mot rasism om man inte tar hänsyn till alla andra faktorer som kan påverka utvecklingen i varje land.
Trots alla dessa argument kan man inte förneka att det finns fler nackdelar och även risk för samhällsintressen om en förbudslag införs. Den största risken är att man förstärker statens möjlighet att inskränka yttrandefriheten, något som även andra grupper kan drabbas av. Men finns det något alternativ? I nästa avsnitt skall jag beskriva kompromissförslagen och deras för- och nackdelar.
1978 tillsatte regeringen en särskild utredning om fördomar om och diskriminering av invandrare (Diskriminerings-utredningen, DU). DU föreslog 1984 att ett regelrätt förbud skulle införas, vilket dock inte gjordes. Kommissionen mot rasism och främlingsfientlighet som tillsattes 1987 kom fram till samma ståndpunkt, men regeringen hade starka betänkligheter.
Huvudskälet för ett förbud var enligt DU Sveriges konventionsåtagande och att FN-kommitténs kritik kunde ha effekt på Sveriges allmänna trovärdighet internationellt.
1990 fick dåvarande justitiekansler Hans Stark i uppdrag att utreda åtgärder mot etnisk diskriminering. Syftet med det nya lagförslaget är främst att uppfylla FN-konventionens krav på ett effektivt stopp för rasistiska organisationers verksamhet. Stark har gjort en juridisk analys av konventionstexten och anser att det nya förslaget borde kunna utgöra en acceptabel lösning. Samtidigt är Starks förslag ett försök att skapa effektivare instrument för att komma åt organiserad rasistisk förföljelse.[41] Förslaget kompletterades senare.
En av de lagar som föreslagits, först genom DO (1989) och senare av Hans Stark, handlar om lagstiftning mot etnisk diskriminering i arbetslivet. DO:s förslag innebär en lag som skall vara tillämplig på hela arbetsmarknaden och för alla slags anställningar. Stark föreslår en arbetsrättslig lag uppbyggd kring två förbud mot otillbörlig särbehandling på etnisk grund. Det första förbudet gäller när arbetsgivare särbehandlar anställda, till exempel när det gäller lön och arbetsvillkor.[42]
Huvudförslaget som formulerades i Organiserad rasism handlar om:
¨ Att delta i eller stödja organisationer som ägnar sig åt rasistisk förföljelse med inslag av våld, hot eller tvång skall bli straffbart. Även de som bara ger ekonomiskt stöd eller ställer upp med lokal åt organisationer kan straffas. En förutsättning för att deltagande skall vara straffbart är att organisationen ägnar sig åt rasistiska brott med en viss intensitet.
¨ Straffen för vanliga brott skall skärpas om det finns rasistiska motiv eller inslag.
¨Särskilda tvångsmedel som telefonavlyssning och längre häktningstider skall kunna användas för utredning av organiserad rasistisk brottslighet (1952 års tvångslagstiftning).
Allmänt var reaktionen på Starks förslag positiv. Att skärpa lagen mot rasism innebär åtminstone en kraftig markering av samhällets inställning.
Kenneth Lewis, jurist och aktiv i Stoppa rasismen, menar dock att det nya lagrummet möter samma bevissvårigheter som andra redan befintliga. Ändå är förslaget, som riktar sig mot organisationers brottsliga handlingar och inte deras program tilltalande i sig. Det som kommer att få stor praktisk betydelse är förslaget att skärpa straffen för rasistiskt våld och förslaget om ändring i lagen (1952:98) med särskild bestämmelse om tvångsmedel i vissa brottmål:[43]
Diskrimineringsombudsmannen Frank Orton, som noggrant utvärderade Hans Starks förslag, antar att Sverige även i fortsättningen kan komma att utsättas för kritik, även om de förslag på skärpningar av lagstiftningen genomförs. Utredningslagen innebär att man inriktar sig direkt på individer och inte tvingas att dessförinnan i särskild ordning klassificera den sammanslutning som dessa individer tillhör.
Frank Orton hävdar att utredningens val är att inskränka den föreslagna kriminaliseringen till deltagande i våldssammanslutningar. Utredningens argument är att en sådan inskränkning är ”lämpligare och tillräcklig” (s 118), och därför ”bör avgränsningsproblemen bli mindre” (s 120). Utredningens förslag i detta avseende är otillräcklig och olämplig.
Enligt Frank Orton finns det inte tillräcklig anledning att undanta några rasistiska sammanslutningar från den föreslagna kriminaliseringen.
Tvärtom blir avgränsningsproblemet liksom bevisproblemen större om man väljer att göra skillnad på olika rasistiska sammanslutningar. Till exempel skulle ekonomiskt stöd till ”vanliga” rasistiska sammanslutningar bli straffri, liksom sådant stöd till ”våldssammanslutningar” där bidragsgivarens uppsåt ej kan bevisas omfatta bl a just våldet. I detta sammanhang bör framhållas att en kriminalisering av deltagande i alla rasistiska sammanslutningar uppenbarligen i än högre grad än utredningens förslag innebär ett uppfyllande av Sveriges konventionstaganden och ett tillmötesgående av den internationella kritiken.[44]
Utredningsförslaget är en kompromiss mellan nuvarande svensk lagstiftning och FN:s krav. Det är ett steg framåt. Som tidigare nämnts har förslaget olika svårigheter med definitionen, bevisproblemen och även diffusa gränsdragningar mellan straffbar och straffri. Det skulle t ex vara straffritt att klistra upp dekaler, men att köpa dem eller bära symbolen skulle vara straffbart. Köp av propagandamaterial skulle vara straffbart, men inte en tidningsprenumeration. Bidrag ”utan eftertanke” i en insamlingsbössa skulle vara straffritt, men i normalfall däremot straffbart.[45]
Jag tror att förslaget är en svensk eftergift. Tack vare internationella och inhemska kritiker vill man på effektivare sätt stoppa rasismens utveckling. Frågan är om detta är tillräckligt för att möta kritiker och fylla FN-konventionens krav. Jag anser att en utveckling av rasismen i Sverige och en fortsatt internationell och inhemsk kritik kan leda till att Sverige ytterligare ger efter och skärper lagen mot rasism.
Naturligtvis kan man inte förbjuda rasistiska åsikter, men man kan förbjuda och motverka deras aktivitet. Om man blundar i dag, kan det blir försent i morgon.
Det är därför som Hans Starks och Nina Töcksbergs förslag är bra — men inte tillräckligt kraftfullt. Rasistiska organisationer måste förbjudas i lag.
[1] Dagens Nyheter 5/12 -91
[2] Aftonbladet 26/6 -92
[3] Svenska Dagbladet 17/2 -92
[4] Nobel, Peter, Etnisk diskriminering DO 1. Affärstryck, Linköping 1991, s 23
[5] Nobel, Peter, De fyra första åren – en redovisning DO 1. Motala 1990, s 109.
[6] Kling, Eva Helena, FN-konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering och svensk lagstiftning i förhållande till rasdiskrimineringskonvention ur Rasism och rättsmedel i Norden, DO Stockholm 1989, s 10
[7] A. a.
[8] A. a.
[9] Stark, Hans & Töcksberg, Nina ”Organiserad rasism, delbetänkande av utredningen för åtgärder mot etnisk diskriminering”, SOU 1991:75 Stockholm, s 39.
[10] A. a.
[11] A. a.
[12] Kling, Eva Helena, a. a., s 7
[13] Stark & Töcksberg, a.a. s 36.
[14] A. a. s 44.
[15] Jan Karlsson ”Hatets Sverige” i Aftonbladet 26/6 1992.
[16] Nobel, Peter a. a. 1991.
[17] A. a.
[18] A. a.
[19] A. a. s 18.
[20] Stark & Töcksberg a. a. s 52.
[21] Kling, Eva Helena a. a. s 90.
[22] Nobel, Peter a. a. 1990, s 112.
[23] Stark & Töcksberg a. a., s 56-58.
[24] Nobel, Peter a. a. 1990, s 90.
[25] Kling, Eva Helena a. a. s 91.
[26] Lewis, Kenneth ”Förbud mot rasistiska organisationer” i Stoppa Rasismen nr 3 1992.
[27] Lotta Schullerqvist ”Svårt hindra rasismen med lagar”, Dagens Nyheter 16/2 1991 och Stark & Töcksberg.
[28] Tomas Lundin ”Bonn redo förbjuda nynazistiska partier” i Svenska Dagbladet 19/ 11 1991.
[29] Stark & Töcksberg a. a. ss 98 och 112.
[30] Tomas Lundin i a. a. Svenska Dagbladet 19/11 1992
[31] Carlos Merono ”Förbjud rasistiska organisationer” i Stoppa Rasismen nr 4 1991.
[32] Stefan Jonsson a. a. i Dagens Nyheter 30/11 1992.
[33] Teodor Kallifatides ”Därför ska vi lagstifta mot rasismen” i Expressen 20/2 1992.
[34] Stefan Jonsson a. a. Dagens Nyheter 30/ 11 1992.
[35] Leif Ericsson ”Kan åsiktsförbud någonsin vara rätt?” i Tidskriften OM nr 3 1992.
[36] A. a.
[37] Franck, Hans-Göran, Anförande vid seminarium mot rasism i Borlänge 16/5 1992.
[38] Stark & Töcksberg a. a. ss 106-107.
[39] Lewis, Kenneth a. a. i Stoppa Rasismen nr 3-1992.
[40] Jan Karlsson ”Hatets Sverige” i Aftonbladet 26/6 1992.
[41] Kallifatides, Theodor a. a. i Expressen 20/2 och Schullerqvist, Lotta a. a. i Dagens Nyheter 16/2 1992.
[42] ”Lag mot rasism på jobbet” i Svenska Dagbladet 29/9 1992.
[43] Franck, Hans Göran, Motion till riksdagen 1991-92.
[44] Lewis, Kenneth a. a. i Stoppa Rasismen nr 3 1992.
[45] Orton, Frank Yttrande över organiserad rasism, DO/Kulturdepartementet 10/6 1992.