Ur Fjärde Internationalen nr 4-92
Här är det inte möjligt att i detalj påvisa de olika grupperna ståndpunkter och program. Med uppställningen vill vi visa att den förda partilinjen inte stod utan alternativ. De olika gruppernas existens vittnar också om att debatten inte var död inom partiet under den första hälften av 1920-talet. De olika grupperingarnas verksamhet beskars visserligen kraftigt av partiledningens hårda motstånd och fraktionsförbudet. Grupperna attackerade, oavsett utgångspunkterna, den växande maktkoncentrationen i partiledarnas händer och protesterade i demokratins eller arbetarnas namn mot missbruk av denna makt.
Här relaterar vi endast till de grupper som framträdde under krigskommunismen eller NEP-perioden och därefter, men hela bolsjevikpartiets historia var fylld av debatter. Opposition mot den officiella linjen förekom flitigt i andra frågor. Exempelvis fanns det minst tre huvudlinjer angående förhandlingarna i Brest-Litovsk (1918) och mitt under brinnande inbördeskrig, vid den 8:e partikongressen 1919, utmanade en militäropposition utan framgång Trotskijs taktik att bygga upp en nationell värnpliktsarmé med yrkesofficerare som delvis kom från den gamla tsararmén.
Demokratiska Centralistgruppen (Decemisterna) uppträdde för första gången på RKP(b):s 8:e kongress i mars 1919. Men det är främst från och med 9:e kongressen 1920 som guppen är aktiv. Vid partikongressen deltog de främst i frågor kring det ekonomiska uppbygget och organisationsfrågan. Under den fackliga diskussionen 1920-21 lade gruppen fram en egen plattform.
Gruppen pläderade för partidemokrati och kamp mot den statliga byråkratin. Den leddes av namn som Osinskij, Maksimovskij, Sapronov, Drobnis och Bugoslavskij. De var inga nybörjare i politiken. Exempelvis Osinskij var medlem av bolsjevikpartiet från 1907 och efter Oktoberrevolutionen innehade han en rad ansvariga poster i staten och partiet och på det administrativt ekonomiska området. Gruppen upplöstes under 1923 och dess ledning återfinns bland undertecknarna av De 46:s plattform.
En intressant detalj kan noteras. Vid den 12:e partikongressen 1923 cirkulerade en pamflett som uppmanade alla ärliga proletärer i eller utanför partiet att resa det uttryckliga kravet på att Zinovjev, Kamenev och Stalin skulle avlägsnas ur partiets centralkommitté. Pamflettens ursprung är visserligen något oklart, men mycket tyder på att decemisternas Osinskij var upphovsmannen. Det är oss veterligen det tidigaste kravet på att Stalin skall avgå.
Arbetaroppositionen (AO) formerades under 1920. Den leddes av framstående medlemmar av partiet som Alexandra Kollontaj, Sjljapnikov, Medvedev, Kutuzov, Lutvinov m.fl. Även här var det mångåriga partimedlemmar som gick i opposition mot partiets linje. Sjljapnikov var tidigare metallarbetare och partimedlem sedan 1901. Efter Oktoberrevolutionen ingick han i Folkkommissariernas råd som arbetskommissarie och arbetade senare i fackföreningarna samt inom det ekonomiska området.
Deras kritik riktade sig mot den ökande centraliseringen av ekonomisk och politisk kontroll. AO:s arena blev diskussionen om fackföreningarna under 1920-21. Dess inriktning hade klara syndikalistiska drag. De föreslog att ledningen över folkhushållet skulle föras över till en allrysk producentkongress. Alla förvaltningsorgan skulle väljas enbart av fackförbunden. De protesterade mot de intellektuellas dominans inom partiet och krävde en drastisk utrensning av de som inte var arbetare. AO betraktade inte partiet utan fackföreningarna som arbetarklassens högsta organisationsform. Den mest kända av gruppens ”dokument” är Kollontajs broschyr Arbetaroppositionen som utkom till partiets 10:e kongress 1921.
Det finns också en paradoxal händelse i AO:s korta historia. Trots att de ständigt kritiserade partiledningen för bristande demokrati så var de en av de mest energiska förespråkarna för partiutrensningar. Kravet på utrensning av ovärdiga partimedlemmar hade rests av AO på bolsjevikernas 10:e kongress och den första utrensningsvågen kom under 1921.
Inom kort hade 200 000 medlemmar, nästan 1/3 av det totala medlemsantalet blivit uteslutna. Orsakerna kunde vara flera, somliga betraktades som vulgära karriärister, andra hade tidigare varit medlemmar av anti-bolsjevikiska partier men inte ändrat uppfattning och åter andra befanns politiskt omogna i största allmänhet.
Kravet på uteslutning av ovärdiga partimedlemmar hade en materiell grundval, annars hade aldrig AO:s krav kunnat passera. Mellan 1919 och 1922 tredubblades bolsjevikernas medlemsantal. I denna mängd av nykomlingar krympte bolsjevikernas gamla kader till en minoritet. För många av de nytillkomna medlemmarna framstod partiet blott som en karriärmöjlighet.
AO:s inflytande bekämpades hårt av partiets ledning. Vid den tionde kongressen, som drev igenom fraktionsförbudet, förklarades medlemskap i AO som oförenligt med medlemskap i partiet. Kongressen vägrade däremot att acceptera avgångsansökningarna från de medlemmar av AO som återvalts till centralkommittén och uppmanade dem att i stället respektera partidisciplinen. AO förde sin talan inför Kommunistiska Internationalen. Det föll på Trotskijs lott att bemöta AO:s överklagande. Gruppen fick inget gehör vid internationalens kongress.
På hemmafronten fortsatte AO att anklaga regeringen för att befrämja framväxten av en ny bourgeoisie, skydda kulakerna, trampa på arbetarnas rättigheter och förråda revolutionen. Trotskij fick också föra talan mot gruppen under 1922 års partikongress, där han bortsett från sakfrågorna, bl.a. kritiserade dem för den våldsamma ton med vilken de förde debatten. Som om de hade ett annat parti i reserv. Många av Arbetaroppositionens medlemmar anslöt sig senare till 1923 års opposition.
Arbetargruppen (AG; Rabotjaja Gruppa) var en mycket liten grupp som organiserades 1923 av några bolsjevikveteraner, Mjasnikov, Kusnetsov och Mojsejev. Tre arbetare som alla varit medlemmar av partiet sedan 1905.
AG:s program var främst riktat mot byråkratiseringen av parti och stat. AG önskade rådssystemet åter som det hade fungerat 1917.
AG önskade yttrandefrihet för alla från anarkister till monarkister, vilket väckte omfattande vrede på 10:e partikongressen 1921.
Efter partikongressen 1923 lät de publicera ett manifest som fördömde den Nya Exploateringen av Proletariatet och manade arbetarna till kamp för rådsdemokratin. De uppmanade till generalstrejk mot bolsjevikerna. Gruppen krossades med polisiära metoder och upplöstes under 1923. Ett 20-tal av dess medlemmar dömdes till fängelsestraff.
Arbetarnas Sanning (AS; Rabotjaja Pravda). En grupp som till skillnad från övriga oppositionsgrupper innehöll en majoritet av intellektuella. Den drivande kraften bakom var en gammal bolsjevik, Bogdanov (som inte skall förväxlas med filosofen).
Deras ”program” var mera grumligt. De anklagade fackföreningarna för att förvandla sig själva från organisationer för arbetarnas intressen till att försvara produktionens intressen.
I likhet med flera andra såg man NEP-politiken som ett sätt att upprätta kapitalismen, men de gick ett steg längre då de betraktade sovjetstaten som den direkta representanten för det nationella kapitalet.
AS var den första organisationen som företrädde en renodlat statskapitalistisk syn. Helt i konsekvens med sin politik var AS därför inriktad på att krossa denna stat. Den konspiratoriska linje Arbetarnas Sanning gav uttryck för utsattes för repressiva åtgärder.
Så gott som alla oppositionella avrättades eller dog i Stalins fångläger i slutet av 1930-talet. De dödsår som frekvent återkommer är 1936, 1937 och 1938. De bästa bland bolsjevikerna fick sina liv utsläckta i en första våg av vit terror under inbördeskriget och i en andra våg genom Stalins kontrarevolution.
Som borde framgått med all önskvärd tydlighet tvingades bolsjevikerna under trycket av yttre händelser föra en politik som gick stick i stäv med de socialistiska idealen.
Det är viktigt att man inte förväxlar de åtgärder som tillgreps för att revolutionen skulle överleva med en korrekt politik. Revolutionen degenererade under trycket av sin isolering, de påtvingade eftergifterna till bönderna, den ekonomiska förödelsen under de många åren av krig och inbördeskrig och de misslyckade eller uteblivna revolutionerna i Europa.
Det mest tragiska är dock inte att bolsjevikerna agerade på det ena eller andra viset, utan att den internationella arbetarrörelsen inte fann det mödan värt att diskutera och pröva Vänsteroppositionens program.
Istället gjorde man en dygd av Stalins kontrarevolutionära politik, där socialismen i ett land sattes i högsätet. Resultatet av 70 års stalinism är skrämmande – en total misskreditering av socialismen bland världens arbetare, intellektuella och ungdom.
Vi hoppas att vi i någon mån har kunnat besvara de frågor som uppstått och hela tiden uppstår kring den ryska revolutionens öde.