Ur Fjärde Internationalen nr 4-92
Hersh Mendels verkliga namn var Hersh Mendel Shtockfish. Han deltog i revolutionshändelserna i Moskva i oktober 1917 och tillhörde de första frivilliga i Röda armén. I början av 1920-talet återvände han till Polen och dömdes 1924 till fyra års fängelse för kommunistisk verksamhet. År 1930 återvände han till Polen och kom att bli initiativtagare till bildandet av den polska vänsteroppositionen.
I förordet till Mendels bok, skriver Isaac Deutscher, som kände Mendel personligen: ”I fängelsehålorna i Polen och Österrike kämpade han för sin revolutionära värdighet och vid mer än ett tillfälle tillgrep han ett så skarpt vapen som hungerstrejk. Och slutligen, under ett långt decennium – en tid av stora händelser, en tid full av politiska tragedier – återfann han sig själv som kamrat och lärjunge i cirkeln av aktiviteter kring Leo Trotskij.”
När Mendel återvände till Sovjetunionen 1928, efter fyra år i polska fängelser, återfann han en stämning, en anda som han inte kände igen från sin tidigare vistelse i landet. Mendel berättar följande om vad som hände i samband med att han blev inskriven vid Leninskolan i Moskva.
Vid min ankomst till Moskva 1928 begav jag mig till min gamla kamrat Miron, en före detta vänstermedlem i Poale Zion och en tillgiven, god man. I hans hem mötte jag en kamrat som jag av olika anledningar inte kan namnge. Hans första ord var, ”Det är bäst att du får veta, Hersh Mendel, att Trotskij inte besegrades av partiet, utan snarare av GPU.” Denna hans deklaration gjorde ett djupt intryck på mig. Men vad som gjorde ett ännu djupare intryck på mig var den skräck med vilken Miron reagerade; han bad oss att avsluta samtalet. Den förskräckelse som stod skriven i hans ansikte var samma uttryck som jag en gång hade sett i min fars ansikte när han bad mig att sluta läsa illegal litteratur.
Följande dag begav jag mig på besök till två kvinnliga kamrater från Vilnius. Båda två hade deporterats till Sibirien under tsaren för att ha tillhört Bund och hade senare anslutit sig till kommunistiska partiet tillsammans med Combund. Det var redan åtta år sedan jag hade sett dem sist och jag förväntade mig ett kärleksfullt återseende. Men till min förvåning, satt de där tysta och bedrövade. När jag frågade, ”Varför ett så kyligt mottagande efter så många år”, brast de i gråt och viskade, ”Hersh Mendel, om du visste vad de har gjort mot oss, hur GPU har plågat oss och drivit oss från våra arbeten, skulle du också gråta.” Det gjorde mig sjuk i hjärtat att se hur rädda de var för att jag skulle ange dem.
Jag var emellertid oförmögen att säga dem, att jag delade deras åsikter, eftersom jag själv ännu inte hade skaffat mig någon bild av situationen. Jag avhöll mig från att tala och lämnade med brustet hjärta. Jag avgudade praktiskt taget de två, två hjältinnor som hade förslösat sina flickår i Sibiriens ödemarker. Deras tårar skar mig i märgen. […] Det stalinistiska nätet höll redan på att vävas, det stalinistiska mordmaskineriet fanns redan på plats. Den stalinistiska moralen, grundad på smickrets, angiveriets och mördandets treenighet, hade redan tagit form.
En tid gick innan jag fick grepp om denna kusliga sanning, men under tiden började tvivel ansätta mig.
Jag lade märke till saker och ting som först var obegripliga. Bredvid ingången till Leninskolan stod, till exempel, en liten grindstuga, som var bemannad dag och natt. Mot bakgrund av mina egna erfarenheter, kunde det inte finnas något tvivel om att mannen innanför var angivare, att han befann sig där för att kontrollera oss. Det stod på en gång klart för mig att man spionerade på oss. Och vilken vild idé det var – att spionera på världsrevolutionens stab!
Ur Hersh Mendel, Memoirs of a Jewish Revolutionary, s. 256–257
Översättning: Per-Olof Mattsson