Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992.
Det var en gång en hyresaktivist i Örebro som gav sig fan på att reda ut hur det egentligen förhöll sig med bostadskostnaderna. Det hela började 1977-80 när vi fortfarande hade efter-dyningar av vänstervågen bland studenterna och samtidigt en borgerlig regering med Birgit Friggebo(d) som bostadsminister. Jag vet fortfarande inte hur jag fick intresse för just denna fråga, men jag hade börjat läsa på stadens universitetsfilial samma höst som Mao dog. Hyresgästföreningens lokalavdelnings årsmöten blev mycket välbesökta under denna tid, och något så ovanligt som ett avsättande av den sossestödda ordföranden kunde genomföras. Rolf Barr (skp) blev ordförande och kampen gick vidare. Jag skrev själv motioner till årsmötet vars innehåll mer kännetecknades av radikalism och engagemang än av kunskap. Det skulle nämligen vara hyresstopp varje år (för att inte säga alltid) och det mesta skulle förstatligas.
Även om de politiska och intellektuella kvaliteterna i utgångsläget lämnade en del i övrigt att önska, så fanns där ändå en slags obändig vilja att förstå den krångliga bostadsfrågan. När jag 1982 flyttade till Göteborg för att fortsätta mina akademiska studier i ekonomisk historia, blev det naturligt att välja bostadsbyggandet som avhandlingsämne när det blev dags för forskarutbildning.
Här måste tre saker sägas för utvecklingen ska bli begriplig:
Det akademiska ämnet ekonomisk historia pratar om ”utveckling”, inte händelser, och det sysslar med befolkning, produktion, inkomster med mera i ett längre förlopp. Att förskjuta ämnet bort från den politiserade bostadsfrågan till det ekonomiserande bostadsbyggandet, kan alltså förklaras med disciplinens inriktning.
Ekonomisk-historiska institutionen i Göteborg var ett vänsternäste. Professorn (Lars Herlitz) var VPKare som mitt under Kalla kriget hade startat vänskapsförbundet Sverige-Sovjet tillsammans med Erland Hofsten, och som skrev en allmänt bejublad avhandling med klar marxistisk inriktning.
Många andra på institutionen var också vänsterfolk, och de som inte var det var antingen tilltufsade eller höll sig på mattan. Det var alltså acceptabelt att använda marxistisk teori och ställa frågor från ett radikalt perspektiv. Samtidigt stimulerades mina Marx-studier av en studiecirkel kring Kapitalet.
Vägen till avhandlingen är slingrig och bör därför göras kort: i det ena förarbetet kastade jag mig fritt ut i det empiriska havet nästan utan några som helst teoretiska livbojar alls; i nästa försökte jag tillämpa Marx arbetsvärdeteori på svenska bostadspriser.
Tiden gick och jag blev varse att Kapitalet trots allt är drygt 100 år gammal och egentligen inte sade någonting om Sverige och än mindre om bostäder efter andra världskriget.
Jag såg också att ”marxism” var ett oerhört brett fält av ståndpunkter, och att andra teorigrenar kunde vara väl så intressanta.
Den rätta vinkeln ville inte infinna sig, och jag stod där med en tjock bibba om byggnadsmaterialindustrin. Och budskapet var snarast att monopoliseringen inte var så omfattande som alla sa och som andra ville höra – ganska långt från de argument som hyresaktivisten fört fram ett decennium tidigare. Snart skulle gonggongen gå, d v s doktorandbidraget ta slut. ”Allt om bostäder” måste alltså klämmas fram i en slutspurt på ett par år.
Men en lång slutspurt har också sina irrvägar. Jag kunde naturligtvis inte låta bli att kolla tesen om ”profitkvotens fallande tendens” på de svenska nationalräkenskaperna; (jodå, den föll tendentiellt 1952-1978, men sen upp igen speciellt efter 1982), men måste till slut strykas
Som av en slump dök dock en röd tråd upp. Man kunde med framgång göra en koppling mellan fordism och funktionalism (begreppen kommer att förklaras längre fram i artikeln) och mellan taylorism (en del av fordismen) och produktivitetsutvecklingen i bostadsbyggandet. Fakta la sig nu helt plötsligt till rätta, och ett mönster kunde tilldelas läsaren.
Två saker förändrade läget drastiskt: För det första ändrades det politiska läget hösten 1989 och Sverige fick en borgerlig regering 1991. För det andra fick en arbetskamrat syn på en annons för en tjänst på Byggforskningen i Gävle. Det förra innebar att avhandlingen, som mellan raderna blivit en vänsterkritik av den socialdemokratiska bostadspolitiken, nu blev både otidsenlig och oväntat extremistisk. Det senare att jag fick fast anställning som forskare och fick lov att fullborda min avhandling på arbetstid – en gudagåva om något.
Återigen var manuset alldeles för stort. Avsnittet om byggnadsmaterialindustrin bröts ut och blev en licentiatuppsats. Men det gick ännu ett år innan doktorsavhandlingen kom från trycket. Det blev kostym, disputation och en ”fil dr”.
Men avhandlingen kom i fel tid. Det sjöngs marknadens lov vid denna tid, och kommunism blev synonymt med straffarbetsläger och Alva Myrdal omvärderades till Big Brother, sitt kön till trots. Både den rosa och den röda flaggan ställdes i utvisningsbåset.
Min avhandling Bostadsförsörjningen 1945-1985. Det industriella byggandets uppgång och fall, har kopplingen mellan fordism och funktionalism som infallsvinkel. Fordism är ett slags produktionssätt inom kapitalismen. Det kännetecknas av massproduktion och masskonsumtion: Å ena sidan tillverkas standardiserade varor i långa serier, med utnyttjande av en tayloristisk arbetsorganisation. Taylorism utgår från föreställningen att arbetaren försöker smita eller maska. Därför ska hans arbete minutiöst kontrolleras och styras. Tidigare generationers yrkesskicklighet förs ned på papper och används som arbetsinstruktioner för nya arbetare. Dessa ska inte tänka eller ta några initiativ, bara göra som instruktionen och förmannen säger. Arbetet uppdelas i små delar, så att varje arbetare lätt kan bytas ut mot någon annan. Personalomsättningen blir stor, p g a det utarmade arbetet, vilket motverkas av hög lön.
Å andra sidan kompenseras det utarmade arbetet av den högre köpkraften. Arbetaren flyr in i fritiden och får råd att konsumera varaktiga varor som han inte tidigare kunnat köpa. Det ökade arbetstempot och kostnadseffektiviteten i den tayloristiska fabriken förbilligar konsumtionsvarorna så att tjänstemän och senare arbetare kan konsumera dem. Vi får ”tillväxt i ekonomin”.
Funktionalism är en speciell arkitekturdoktrin. Den hyllar en ren eller ärlig formgivning av byggnaderna och avskyr påklistrad dekor. Den förespråkar rationella, industriella byggnadsmetoder. Den vill också dela upp staden i olika zoner — trafik, bostäder, arbetsplatser och parker ska vara separerade från varann (detta var en reaktion mot 1800-talets liberala eller anarkiska stadsbyggande, dvs bristen på stadsplanering). Även lägenheterna skulle vara välplanerade, t ex framhölls behovet av ljusa bostäder.
Funktionalismen gjorde stor succé vid Stockholmsutställningen 1931. Här föddes en ny arkitektgeneration som skulle komma att prägla Sverige. I funktionalismen fanns en stark böjelse för den ”sociala ingenjörskonsten”, d v s en expert med socialt patos som från ovan reformerar samhället till folkets fromma. Denna politiska radikalism, av socialdemokratisk art, kombinerades med hyllningar till de fordistiska produktionsmetoderna.
Le Corbusier, en av funktionalismens förgrundsgestalter, hyllade uttryckligen Henry Fords metoder. Det var fråga om en slags upprensning, både i stadens slum och gytter, och på byggplatsen. Det är bokens bärande tes att byggindustrin försökte härma de fordistiska produktionsmetoderna, så långt det gick.
Samtidigt innebar funktionalismens genomslag att det estetiska motståndet mot produktionsanpassad arkitektur försvann.
Därför uppstod förorterna Tensta, Rinkeby, Rosengård, Brandbergen, Markbacken och allt vad de hette, runt de växande städerna och i centrum revs arbetarstadsdelar till förmån för ”glas och betong”.
Till denna förklaring måste också läggas den befolkningsomflyttning som inträffade, speciellt på 1960-talet. Folk flyttade då från landsbygd till städer. Det innebar att undermåliga bostäder övergavs på det ena stället och ett stort akut behov uppstod på det andra. Denna stadsinvandring, där de tre storstadsområdena stod i en klass för sig, gjorde det möjligt att bygga mycket på en gång, dvs stora bostadsområden på tidigare obebyggd mark, dvs stora byggprojekt.
Stora projekt medgav experiment med industrialiserade byggmetoder, som bl a innebar ökad användning av förtillverkning. Med förtillverkning menas att t ex trapphus i betong gjuts på fabrik och installeras som färdig vara på bygget. Många av förorterna präglas av ”prefab”fasader i betong. Förtillverkningen gynnades av byggskalan, eftersom man kunde göra fasadelement m m i långa serier.
Avfolkningen av glesbygden gjorde att dåliga bostäder övergavs (standarden har alltid varit lägre utanför städerna). Det är nyckeln till den höjning av bostadsstandarden som svenska folket fått sig till livs under efterkrigstiden. Standardhöjningen berodde alltså på att man rev och byggde nytt (vilket också gällde slumsaneringen i stadscentra), och inte på att kvaliteten i de nybyggda husen ökade år efter år.
De industriella byggmetoderna gjorde att byggandet närmade sig en monteringsindustri, alltså hopsättandet av färdiga element till skillnad från att lägga tegelsten på tegelsten i de bärande väggarna. Införandet av byggkranar och andra transportmedel på byggplatsen var förutsättningar för det (hissar var också viktiga). Man ändrade också den bärande konstruktionen så att betongelement kunde användas. Arbetet på byggena blev mindre hantverksmässigt och istället kunde tempohöjande ackord införas. 1958 inrättades byggyrkesskolor som gjorde att skolningen av lärlingar till en del flyttades bort från arbetslagen (dvs från arbetskamraterna). På 1960-talet nyrekryterades unga byggnadsarbetare samtidigt som många äldre gick i pension eller slogs ut. De nya ackorden och det monteringsinriktade arbetet befrämjade unga, snabba arbetare och missgynnade äldre, traditionellt yrkesskickliga. De unga spräckte de gamla ackorden och arbetsgivarna utnyttjade detta för att sänka priset för arbetet. Arbetstakten höjdes och produktiviteten ökade därför.
Under denna tid (fram till 1975 då ett brott i utvecklingen inträffade) försiggick också en sammanslagning av kommunerna. De fick därigenom ökad makt. Det hör till konventionell visdom att kommunerna var socialdemokratins bostadspolitiska instrument, vid sidan om bostadslånesystemet. Kommunerna skulle planera och tillgodose befolkningens behov på ett sätt som marknaden inte skulle kunna – det var fråga om ”kommunalsocialism”.
Visst planerades det och folket försörjdes med bostäder. Men den socialdemokratiska socialismen vilade på förutsättningar som inte var eviga, nämligen inflyttningen till städerna. Kommunal planering kunde hålla initiativet så länge staden expanderade geografiskt på obebyggd mark. Då stötte man inte ihop med redan etablerade intressen. Markreserver införskaffades och visioner om stadens kraftfulla expansion kunde utmålas. Men på 1970-talet vände flyttvindarna för ett tag, bort från storstäderna.
Visionerna fick skrinläggas och istället fick man brottas med tomma allmännyttiga lägenheter, och enstaka småskaliga projekt i redan bebyggda områden med etablerade intressen. Planeringen ersattes av förhandlingar med fastighetsägare. Kommunalsocialismens framsteg hade alltså byggt på ett undvikande av etablerade fastighetsintressen.
I mitten av 1970-talet fick bostadsföretagen kalla fötter. Kritiken mot de sterila förorterna kombinerades med hyresförluster. Folk flyttade till landsbygden eller mindre tätorter och köpte småhus med hjälp av ränteavdragen.
Nu inträffade en reaktion mot det industriella byggandet. Man byggde ”skrynkliga” hus, i kontrast till miljonprogrammets stereotypa och bilan-passade sovstäder. Arkitekturen blev postmodernistisk. Skalan blev mindre och utrustningen bättre. Produktiviteten i bostadsbyggandet sjönk under några år.
Samtidigt infördes ett nytt bostads-finansieringssystem. Paritetslånesystemet, som skulle vara subventionsfritt, hade misslyckats och ersattes med ett räntebidragssystem. Bostadssubventionerna rakade i höjden.
Det var under andra halvan av 1970- talet som statens problem på bostadsområdet skapades. Svenska folket kom så småningom att betala upp emot en fjärdedel av bostadskostnaderna över skattsedeln.
Om regeringarna då hade hållit igen på subventionerna, skulle den mördande neddragningen i bostadsbyggandets som genomförs idag, ha kunnat undvikas. Som det nu är kan man inte hävda att subventionerna ska bevaras, bara att tidpunkten är dåligt vald med tanke på den nuvarande lågkonjunkturen.
Låt oss övergå till bostadspriser och bostadskonsum tio n. Sverige hade ju hyresreglering 1942-1975, vilken hela tiden varit utsatt för kritik från ett marknadsliberalt håll.
Hyresregleringen infördes av samlingsregeringen under kriget därför att man befarade att den minskade bostadsproduktionen, till följd av omprioriteringar bland investeringarna till förmån för militära ändamål, skulle skapa ett efterfrågeöverskott och därmed knapphetsbetingade hyreshöjningar.
Eftersom det fanns risk att hyresvärdarna skulle kringgå hyresregleringen genom att säga upp hyresgäster (eller hota med uppsägning) för att tvinga upp hyran, förstärktes också besittningsskyddet. Hyresgästen kunde nu hävda kvarboenderätt om han förde sin sak till hyresnämnden och om uppsägningen var ogrundad.
Hyresregleringslagen förlängdes gång efter annan, även om vissa kategorier och vissa städer successivt undantogs. Lagen förlängdes sista gången 1975 och den sista reglerade lägenheten avreglera-des 1978 i Stockholm.
Dessförinnan, 1968, hade ett nytt system inrättats som hade sitt ursprung bland de allmännyttiga bostäderna som blivit allt vanligare efter kriget då de prioriterades av socialdemokraterna i stat och kommun. Där utvecklades ett förhandlingssystem som liknade partsförhandlingarna på arbetsmarknaden. Hyresgästföreningarna och bostadsföretagen förhandlade fram hyrorna varje år. Förstagångshyrorna, d v s i nybyggda lägenheter, fastställdes enligt ett poängsystem — lägenheterna tilldelades ”bruksvärden”. Utrustning, storlek, läge m m skulle ingå i den bedömningen av lägenheten.
När de allmännyttiga lägenheterna på orten fått sina poäng, skulle dessa hyror vara norm för alla jämförbara privata hyreslägenheter på orten. På så vis ville man härma marknadsprisbildningen under balanserade förhållanden och för en genomsnittlig konsument. Dvs man ville undvika att bostadsbrist utnyttjades av hyresvärdarna för att trissa upp hyrorna, och man ville att hyresläget skulle anpassas så att ett hushåll med normala inkomster skulle kunna hyra den (en rik persons köpkraft skulle inte bestämma hyresnivån).
Under decennier har hyresregleringen och bruksvärdesystemet utsatts för kritik. Man har med till dumhet gränsande envishet hävdat att ”hyreskontroll” (bruksvärdesystemet har också betraktats som en form av hyresreglering) skapat bostadsbrist.
Precis som för alla andra varor, har visan gått, innebär ett tillbakahållande av priset att överefterfrågan uppstår.
Bostadsbristen kan inte byggas bort. Jämvikt kan uppkomma bara tillgång och efterfrågan får ha sin fulla verkan på priset.
Men bostäder är inte en vara som alla andra. Utbudet förändras trögt jämfört med efterfrågan. Det tar minst ett år att bygga en bostad, i praktiken längre, eftersom upphandling, stadsplanering och tekniska förberedelser tar tid. Om efterfrågan ökar vid en tidpunkt, ökar alltså inte utbudet straxt efteråt, som det gör med tvål eller tofflor. Beståndet av bostäder är på kort sikt konstant, och eftersom det tar tid att bygga är utbudet detsamma som beståndet på kort sikt.
Det som händer när efterfrågan stiger på en vara som är stel i utbudet är att priset stiger. De som hyr ut kan alltså utnyttja en bristsituation till att ta ut mer pengar av hyresgästerna, utan att de erbjuder hyresgästerna mer service eller tar större risker. En vinst utan prestation från säljarens sida kallas ”jordränta”. Han utnyttjar helt enkelt knappheten för egen vinning utan att göra samhället en tjänst, precis som en monopolist gör.
Poängen är att det fanns ett kontinuerligt efterfrågeöverskott på en rad orter fram till 1970-talet. Det berodde på flyttningar. Glesbygden avfolkades, som nämndes tidigare, och folk flyttade till städerna. Flyttningarna var som störst från Norrlands skogslän till storstäderna, speciellt Stockholm på 1960-talet.
Varje år fanns ett inflyttningsöverskott i de attraktiva städerna, och bostadsbyggandet hann inte med. När hus blev färdigställda, kom en ny kull norrbottningar som sökte bostad. Bostadsutbudet var alltså stelare än bostadsefterfrågan. Hade inte hyresregleringen funnits på dessa orter hade hyrorna stigit kraftigt och fastighetsägarna hade håvat in extravinster utan att röra ett finger. Men flyttvindarna vände under 70-talet och den allmänna bristen var bortbyggd. Därmed kunde också hyresregleringen avskaffas.
Dessutom har hyresgästen flyttkostnader. Dessa består inte bara av spenderad tid och pengar på själva flytten, utan också av att hyresgästen anpassat just den aktuella bostaden efter sina behov, funnit sig till rätta i bostadens miljö och har sitt jobb i närheten. Undersökningar har visat att ett hushåll är berett att betala upp emot 40 procent mer i hyra för att slippa flytta.
Vid fri hyressättning kan hyresvärden utnyttja detta hyresintervall, alltså höja hyran till smärtgränsen. Naturligtvis varierar den smärtgränsen mellan olika hushåll — ungdomar är mer lättrörliga medan barnfamiljer är bundna till daghem, skola, jobb, m m.
Besittningsskydd och ”hyreskontroll” är alltså ömsesidigt beroende av varann. Utan det förra kan hyresvärden kasta ut hyresgästen för att ta in en mer betalnings-villig, och utan det senare blir besittningsskyddet en chimär då hyresvärden kan höja hyran till den nivå där hyresgästen flyttar. Bruksvärdesystemet har varit och är ett system för förhandlingar mellan parterna på hyresmarknaden. Från hyresgästståndpunkt har det den fördelen att olika hushåll inte spelas ut mot varann utan man håller en enhetlig front och kan anpassa hyresnivån till normalinkomsttagaren. Men fronten är labil eftersom det är svårare att organisera konsumenter och eftersom höginkomsttagare har intresse av att överbjuda andra hushåll. Hyresvärdarna är också betjänta av organiserade partsförhandlingar, eftersom de slipper öda tid på förhandlingar med varje hushåll. På så vis är bruksvärdesystemet en spärr mot hög hyresnivå inom hyresintervallet.
Det verkar också vara så att systemet skyddar mot prishöjningar p g a utbudsstelheten vid folkomflyttningar, eftersom hyrorna har en ganska jämn spridning mellan olika orter jämfört med priserna på småhus och bostadsrätter. Det är tveksamt om systemet skyddat mot lägeshyror, dvs att attraktiva lägenheter (t ex centralt läge i Stockholm) betingar högre hyror.
Här finns antagligen ett svart pris, ett pris på hyreskontraktet, som är svårt att veta något om av uppenbara skäl. Men svarta lägeshyror är bättre än vita, eftersom lägeshyror är en jordränta, en vinst som inte stimulerar till ett beteende hos hyresvärden som förbättrar servicen. Lägesfördelen tillfaller ju honom gratis, utan att han behöver anstränga sig.
Bostadskonsumtionen efter andra världskriget präglas, på det stora hela taget, av förbättringar: En avsevärt höjd bostadsstandard för folkflertalet. Att storleken på det genomsnittliga hushållet minskat ganska radikalt är ett talande tecken på både förbättrad utrymmesstandard och sociala förändringar under perioden.
Genomsnittshushållet har minskat från 3,2 personer 1945 till 2,3 1990. Det är framförallt enpersonshushållen som ökat i andel, från 14 procent 1945 till 40 procent 1990. Bakom denna utveckling ligger höjda inkomster som i sin tur lett till hushållssplittring. Det är framförallt ungdomar, kvinnor och pensionärer som allt mer bildat egna hushåll.
På 1940-talet var hemmafrufamiljen den vanliga hushållstypen. Den har så gott som försvunnit. Ungdomars förbättrade ekonomi fram till mitten av 1970-talet, gjorde att de kunde skaffa egen lägenhet vid allt yngre ålder.
Den genomsnittliga åldern då man bildar sitt eget hushåll sjönk från 29,5 år 1945 till 21,8 år 1975. Därefter steg den något. Den sänkningen innebar att bostadsbeståndet huserade 1 miljon fler ungdomar i åldern 20-29 år 1975, än vad som skulle ha varit fallet om ungdomarna hade väntat lika länge med att flytta hemifrån som 1945. För pensionärerna har de förbättrade pensionerna gjort det möjligt att behålla ett eget hem, istället för att bo hos barn eller på institution.
Kvinnornas ökade förvärvsarbete är nog ändå den viktigaste faktorn. Den ekonomiska självständighet som en egen inkomst ger, har gjort det möjligt för kvinnor att skilja sig från sina män och bilda eget hushåll – med eller utan barn. Det märktes särskilt tydligt 1974, då ny lagstiftning infördes. Maka eller make fick då rätt att erhålla äktenskapsskillnad utan att behöva uppge någon anledning. Skilsmässorna rusade i höjden detta år, vilket antyder att det fanns ett orealiserat behov av skilsmässa bland många familjer.
1940-talets ensamförsörjarfamilj skapade ett ekonomiskt beroende för de övriga familjemedlemmarna. Detta beroende ledde till olika grader av dominans från mannens sida, i sina grövsta former som misshandel, incest och förödmjukelser. Med den ekonomiska självständigheten kunde detta beroende förhållande brytas upp, till att börja med genom att kvinnor och ungdomar flyttade ut ur hushållet. Här uppstod en valfrihet. Äldre har inte bott hos sina barn i någon större utsträckning, men ändå känt sig beroende av barnens stöd. Det är behovet av självständighet som är viktigt här, att slippa känna sig beroende eller vara någon till last. En egen bostad är en viktig del i denna sociala självständighet. Hemmafrufamiljen är död och begraven och yngre generationer har i grunden ändrat på könsroller och samboende-förhållanden.
Med den nya regeringen från valet 1991 genomförs nu ett systemskifte inom bostadspolitiken. Denna revolution är i inte ringa grad en fortsättning på den förra regeringens liberalisering, som nu cementeras fast i form av avregleringar.
Detta sker i den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet — en ekonomisk depression som drabbar byggsektorn mycket hårt (var fjärde byggnadsarbetare är arbetslös). Vi har de trygghetssystem som arbetarrörelsen byggt upp mot de borgerliga partiernas vilja att tacka för att konsekvenserna av lågkonjunkturen inte leder till mer utslagning än den gör.
Sedan mitten av 1980-talet har svensk kapitalmarknad genomgått en omfattande avreglering. Liberalismen på detta område torde vara av en grad som kan mäta sig med Thatcherism och Reaganomics. Uppenbarligen kunde inte fastighetsbolag och banker handskas med denna frihet. Ansvarslösa lån delades ut både till fastighetsbolag och enskilda hushåll. Alla ville vara med och ta del av värdeökningen på fastigheterna. Man agerade som om fastighetspriserna alltid skulle stiga.
I stor utsträckning blev dessa investeringar i värdeökning självgenererande, dvs gav upphov till klassiska spekulationsbubblor. När den övriga ekonomin började stagnera och produktionen minska, gick luften ur dessa uppblåsta fastighetsvärden. Medan den övriga ekonomin ”egentligen” genomgick ett normalt konjunkturförlopp, kom fastighetshandeln att först förstärka den uppåt och sedan hösten 1990 nedåt.
Man bör särskilt notera att Sveriges ledande nationalekonomer inte sade ett knyst till varning för dessa tendenser. De har sedan länge varit så djupt förälskade i avregleringar och marknadsliberalism, att farorna med liberaliseringen helt enkelt negligerades.
Med regeringsskiftet försvann definitivt de politiska förutsättningarna för sedvanliga motkonjunkturella åtgärderna (men det är osäkert om socialdemokraterna fört sin traditionella politik i regeringsställning). Det är speciellt tydligt vad gäller bostadsbyggandet som nu går ner mot noll.
Under den klassiska socialdemokratiska bostadspolitikens tid reserverades en del av kreditmarknaden för bostädernas kreditförsörjning. Det var en slags öronmärkning som i princip gick ut på att bostadsobligationer prioriterades med olika tekniska medel. AP-fondernas bildande var viktiga härvidlag, då de redan från start inriktades på att förse bostadsbyggandet med krediter. Till detta kom det statliga bostads-lånesystemet.
Staten tog alltså på sig riskerna med de osäkrare lånen ovanför bottenlånen, vilket dessutom hade den effekten att Stadshypotek m fl blev mer villiga att ge de underliggande bottenlånen till bostadsföretag eller enskilda hushåll.
Men med avregleringen har öronmärkningen försvunnit och AP-fonderna står inför egna problem. Den fond för bostadslåneändamål som regeringen haft i statsbudgeten har brutits ut och blivit SBAB, Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag. Enligt ett beslut hösten 1990 ska SBAB inte längre ha ensamrätt på att förmedla statligt subventionerade bostadslån, utan ska konkurrera med andra om denna långivning. De Länsbostadsnämnder och kommunala förmedlingsorgan som tidigare utgjorde den apparat som prövade och förmedlade statliga bostadslån kommer att försvinna. Det är inte otroligt att SBAB kommer att privatiseras.
Dessutom har avregleringarna inneburit att kapital får föras in och ut ur landet i princip utan begränsningar. Detta har gjort att svenska räntor måste vara internationellt anpassade annars kommer ”marknaden”, dvs de som sitter på stora tillgångar i värdepapper och valutor, att flytta sina pengar dit räntan är högst.
Detta har spätts på av kronans knytning till Ecun. Ränteläget har höjts därmed pga a) den höga tyska räntan (som Bundesbank behöver för att få in pengar till rekonstruktionen av östra Tyskland); b) Enriskpremie för svensk devalvering; c) bankernas ökade marginaler för att klara sina stora kreditförluster.
Som bekant gjorde nästan alla svenska banker stora kreditförluster när fastighetspriserna sjönk, så de behöver öka sina marginaler för att klara sina affärer (även sedan staten gått in med nödhjälp, vilket paradoxalt nog innebär ett rellt förstatligande av dessa banker). Dessa ökade marginaler drabbar också hushållen. Man bör också inse att liberaliseringen och internationaliseringen av den svenska ekonomin gör räntor och andra lånevillkor mycket mer känsliga för förväntningar och spekulationer. Ekonomin blir mer fluktuerande och osäker. Att som konsument orientera sig i detta myller av lån och förändringar ställer högre krav på information, vilket i sin tur gynnar uppkomsten av onödiga mellanhänder – mäklare.
Än så länge har hyresgästerna inte drabbats direkt av kreditmarknadens avreglering. Här finns ännu bruksvärdesystemet intakt, vilket gör att priserna på hyresfastigheter inte beter sig som på övriga, kommersiella fastigheter.
Statens utgifter för bostadssubventioner har varit stora och växande, men utgifterna har stagnerat under senare år till följd av skattereformen. Bostadssubventionerna har legat på 40 miljarder kronor de senaste tre åren, vilket med tanke på penningsvärdesförsämringen är en minskning. Men 40 miljarder är en ansenlig summa: 3 procent av BNP, 10 procent av statens inkomster och drygt 100 procent av försvarsutgifterna.
Det måste rimligtvis finnas en gräns för hur mycket av bostadskostnaden vi ska betala över skatt. Det allmänna problemet med subventionerna är att de gjort det möjligt för många att konsumera dyra bostäder av hög kvalitet. Dessutom är ränteavdragen regressiva, m a o omfördelar till förmån för de med högre inkomst från de med lägre. Det omvända gäller för bostadsbidragen.
Det finns också problem med att sänka ränteavdrag och ta bort räntebidrag. För det första kan man inte göra det för de som redan skaffat bostad på subventionerade villkor. Bara det tar cirka 15-20 år.
Det som regeringen nu föreslår är inte heller att subventionerna för nybyggda lägenheter ska tas bort helt, utan att de successivt ska dras ned under en 10-årsperiod. Men detta är nog för att bostadsbyggandet ska minska. Samtidigt har vi nu extremt hög arbetslöshet och extremt höga räntor, vilket gör att byggandet sjunker radikalt. I och med krispaketen från hösten 1992, ska ytterligare heddragningar göras av räntebidragen.
Beställningar på nya bostäder minskar så kraftigt att byggföretagen faktiskt sänker sina priser, vilket aldrig inträffat tidigare hitom andra världskriget. I ett sådant läge är det nödvändigt att ta fasta på att det totala subventionsbeloppet faktiskt har minskat under tre senaste åren, och att kostnaderna för ”stålbadet” kan bli större än vinsterna.
En hög permanent arbetslöshet är ett reellt hot hos byggnadsarbetarna. Alla erfarenheter tyder på att det leder till utslagning. Ett års arbetslöshet tär på den bäste. Under den första tiden kan den arbetslöse skylla på systemet eller omständigheterna, men efter hand tar självanklagelserna vid.
Det finns ett otal individuella faktorer, men i slutändan drivs de långtids-arbetslösa ut över den brant nedanför vilken personliga skulder, drogmissbruk, skilsmässor och hemlöshet samlas. Samhället går då miste omen del av dess mest värdefulla tillgång, den arbetsföra, BNP-producerande befolkningen. För ett civiliserat samhälle uppstår också direkta kostnader för vård och omsorg.
Poängen med stålbadet skulle vara att företagen i branschen blir tvungna att ställa om för ett effektivare och snålare byggande.
Men en drastisk neddragning av detta slag kan gå för långt, så att det seriösa företagandet konkurreras ut. Det är nämligen inte bara nackdelar med stora företag och en stabil företagsstruktur. Risken är att ”småskuttar” – företag med kontoret på fickan och snabba vinster i blickfånget – premieras till förfång för husens kvalitet eller de anställdas löner och anställningsvillkor.
Det finns tom risk för att beredskapen och kunskapen att bygga folkbostäder helt går förlorad. Det blir bara infrastrukturbyggande (som inte ger många jobb per krona) och lyxbostäder för de rika.
Nu ökar de lediga lokalerna för kontor och butiker, den offentliga sektorn ska ju dras ned och industrin beställer heller inte nya byggprojekt. Regeringens agerande (eller brist på agerande) inträffar i ett avgörande skede, som kan bli ödesdigert för branschen och den framtida bostadsförsörjningen.
Det underliggande produktionstekniska problemet kan inte tvingas fram hur som helst. Problemet ligger i att erfarenheterna från det ena bygget inte utnyttjas i det andra. Varje bygge är unikt – man skapar, så att säga, en ny fabrik varje gång. Därför går de ”vardagsrationaliseringar” som görs i industrin förlorade. Det blir ingen kontinuitet, inget utvecklingsarbete.
Det problemet höll på att överkommas under det industriella byggandets tid. Dessa metoder hade sina egna problem, främst den arkitektoniska monotonin och utslagningen av byggnadsarbetare som inte höll tempot. Men dess positiva sida, möjligheten att bygga en folkbostad till rimliga kostnader, gick förlorade när miljonprogrammet avbröts. Reaktionen mot förorterna och subventionerna gjorde att relativt unika och dyra bostäder byggdes. Nyckeln till lösningen är att kunna kombinera det industriella byggandets kostnadseffektiva metoder med det postmodernistiska byggandets humana arkitektur. Det kan inte uppnås genom en våldtäkt på byggbranschen.
Subventionsminskningen har också effekter på bostadskostnaderna. Det är svårt att säga hur mycket, eftersom det beror på hur priser och räntor utvecklas. Men en sak är klar nämligen att nybyggda lägenheter blir klart dyrare än de som redan är byggda. Detta kommer att leda till inlåsning och utestängning. Inlåsning därför att hushåll som skulle kunna tänka sig att flytta till ny lägenhet, inte gör det när det blir för dyrt.
Utestängning därför att ungdomar och andra betalningssvaga hushåll, som skulle ha tagit över de gamla och billigare lägenheterna, inte får några realistiska valmöjligheter. Det gör att nybyggandet blir litet och att priser och hyror i beståndet kommer att stiga när konjunkturen vänder.
Från årsskiftet 1992/1993 tas tilläggslånen till ombyggnad av bostäder bort. Med tanke på de uppenbara behov av reparation och underhåll som finns hos miljonprogrammets bostäder, och hos skolor och andra byggnader, är neddragningen av ombyggnadsstödet det som är lättast att ändra på för att motverka lågkonjunkturen.
Men pga regeringens växelkurspolitik, som är en EG-anpassning innan den formella anslutningen, kommer statliga utgifter i konflikt med behovet av att bevisa för svenska storföretags finansavdelningar att man inte tänker devalvera. Ökad arbetslöshet och sänkt konsumtion är ett högt pris för EG-anpassningen.
När det gäller allmännyttan och bruksvärdesystemet är det belysande att se det i ett EG-perspektiv. Den ”svenska modellen” bygger på partsorganiserade förhandlingar, både vad gäller löner och hyror. I EG-länderna däremot, ersätter lagstiftning och statliga regleringar i långt större utsträckning det som i Sverige överlåts på förhandlande parter. Det paradoxala är, med tanke på debatten om marknad och avreglering, att Sverige ligger närmare ”marknaden” än vad normgivande EG-länder som Tyskland och Frankrike gör.
Det som i grund och botten skiljer Sverige från EG är den mycket höga organisationsgraden här – både bland hyresgäster och löntagare. Det som i marxistiska termer är ”överbyggnad” (lagar och andra politiska styrningar) har hittills också varit olika: Politiken har stött partssystemet, och den klassiska socialdemokratin (före Feldt och Sahlin) har skapat sådana villkor att styrkebalans mellan parterna uppnåtts. Bruksvärdesystemet och allmännyttan bör ses i det ljuset.
Allmännyttan attackeras nu av den nya regeringen: Georg Danell vill stödja enskilt bosparande, vilket drabbar hela hyresrätten; De allmännyttiga företagen får ingen särställning i subventions- och skattehänseende; Det har blivit lättare att omvandla lägenheterna till bostadsrätter.
Vid sidan av EG-anpassningen finns en annan ideologisk högervridning som går under benämningen ”marknadshyror”. Det är viktigt att förstå att denna föreställning om ”fri” hyressättning utgår från neoklassisk ekonomisk teori, vari fackföreningar och hyresgästföreningar inte har någon plats. I denna teori består ekonomin av individer. Utbud och efterfrågan uppfattas på det sättet. I den politiska debatten har man dock gjort en reträtt till något som egentligen borde kallas lägeshyror -man inriktar sig (än så länge) på att läget borde få större genomslag på hyrorna. Men lägeshyror (som kallas ”marknadshyror” i debatten) är heller inte försvarbara: Läget är gratis för fastighetsägaren. Ett lägespålägg på hyran leder därför till oförtjänta vinster (jordräntor).
Sådana vinster är ineffektiva eftersom hyresvärden inte behöver anstränga sig det minsta för att få dem. De stimulerar alltså inte till ett kostnadseffektivt beteende. Nu kan dock inte lägespåläggen bli så stora i de flesta städer, men i storstäderna kan de bli det och framförallt då i Stockholm.
Som påpekades tidigare är bruksvärdesystemet ett dubbelt system: dels en poängsättning av nybyggda lägenheter; dels förhandlingar mellan parter. Allmännyttan är central i systemet då dess lägenheter fungerar som norm för det privata beståndet och det är där förhandlingarna sker först varje höst.
Om nu allmännyttans roll förändras i kommersiell riktning kan man befara att hyresgästernas ställning försämras. Men det behöver faktiskt inte bli så. Medlemstillströmningen till hyresgästföreningarna har aldrig varit så stor som nu. Värvningen går bra tom på sommaren. De senaste årens hyreshöjningar och pratet om avregleringar har gjort att hyresgästerna instinktivt söker sig till en gemensam front.
För det andra betyder det minskade nybyggandet att poängsättningen av nya lägenheter minskar i betydelse. För det tredje byter folk ner sig till mindre och billigare lägenheter, vilket skapar ett utbudsöverskott av lägenheter, vilket i sin tur ger en gynnsam förhandlingsposition för hyresgästerna.
Ett problem med bruksvärdesystemet (när det kombineras med omfattande räntebidrag) är att det tillåter fördyringar av boendet som beror på höjd kvalitet. Den enda kostnadspress som finns på bostadsföretagen är den som kommer ur hyresgästombudsmännens granskning av företagens ekonomiska redovisning inför förhandlingarna varje år. Bruksvärdestänkandet ifrågasätter inte att bostäder kan vara av för hög kvalitet, som blir alldeles för dyra för normalkonsumenten när subventionerna trappas av. Ett annat problem är att de privata värdarna inte behöver visa upp sina kostnader för motparten. I förhandlingarna på den privata sidan är det endast en fråga om att hitta motsvarande lägenheter i allmännyttan som den privata lägenheten ska jämföras med (och få samma hyra som).
De allmännyttiga företagen har haft krav på sig att föra en ”social” förvaltning. Det har inneburit att man inte kan neka någon ett hyreskontrakt, att man inte vräker folk i första taget, att man håller en god standard på bostaden och att underhållet sker planmässigt.
De har alltså fungerat som ett föredöme på bostadsmarknaden – genom att sätta en hög minimistandard har man tvingat de övriga hyresvärdarna att följa efter. Eftersom dessa företag är kommunalt styrda blir den politiska majoriteten i kommunen avgörande för hur företagen ska skötas. De politiska förskjutningarna och regeringens reformer och förslag håller nu på att skjuta dessa ”sociala” företag i sank. Det är inte fråga om några drastiska förändringar, men uppluckringen av den ”goda hyresvärdens” förutsättningar öppnar dörren för mindre seriösa hyresvärdar på lång sikt.
Bostadsförmedlingarnas existens ifrågasätts i många kommuner. Där finns alltid en borgerligt ideologisk motvilja mot kommunala förmedlingar, och ibland också behov av besparingar när kommunenens ekonomi är ansträngd. Det är redan tillåtet att starta privata förmedlingar som tar avgift. Att lägga ned bostadsförmedlingarna gör det naturligtvis svårare för sökande att få tag på lägenhet. Att ta ut avgift i de privata förmedlingarna gör det dyrare att få tag på en. Bruksvärdesystemet ska ju skydda hyresgästen från knapphetsbetingade hyreshöjningar. Med avgift hos förmedlingen finns nu möjlighet att kringgå detta i viss utsträckning. När efterfrågan är hög kan förmedlingen höja avgiften.
Det kan nu tyckas som att dessa frågor är krångliga, och dessutom att förändringarna inte är så drastiska för vanligt folks levnadsvillkor. Det stämmer nog, i alla fall när vi betraktar reformerna var och en för sig. Att utfallet på kort sikt inte blir någon katastrof hör samman med de trygghetsnät som samhället är utrustat med, och att många småföretagare, tjänstemän och arbetare har marginaler att ta av. På det stora hela taget har levnadsstandarden höjts för folkflertalet under efterkrigstiden. Det har bl a skett genom höga skatter som omfördelat till förmån för de fattigare genom en generell välfärdspolitik. Missnöjet med skatterna har alltid funnits bland höginkomsttagare och företagare. Så länge tillväxten var hög kunde både löner och skatter höjas, utan att vinsterna klämdes. Men sedan slutet av 1970-talet ändrades dessa förutsättningar och skola, sjukvård, bostad mm hade blivit tillgängligt för den överväldigande majoriteten. När produktiviteten stagnerade och vinsten återupprättats i början på 1980-talet, kom löner och skatter i konflikt med varann. Medelinkomsttagarna kom nu alltmer att betrakta skatterna som en förlust för köpkraften mer än som ett bidrag till de välfärdsinrättningar de skulle kunna utnyttja. Skattemissnöjet sjönk så att säga neråt i klasshierarkin och kunde bli till en populär fråga i de allmänna valen.
Det allvarliga i situationen är inte så mycket de bostadspolitiska reformerna i sig, även om de förstås spelar en viss roll. Bostadspolitiken är egentligen ingenting annat än en städgumma för (eller anpassning till) andra effekter, nämligen de som härrör från ojämn inkomstfördelning, regionala folkomflyttningar, och sedan mitten av 1980-talet, avregleringarna av finansmarknaderna.
Liberaliseringen och internationaliseringen av ekonomin gör att den svenska regeringens möjligheter att föra en självständig politik kraftigt beskärs, att bostadsekonomin blir instabil och osäker och att räntorna bestäms av valutaspekulanter i banker och nationslösa storföretags finansavdelningar. Folkomflyttningarna, speciellt till Storstockholm på 1960- och 1980-talen, skapade överskottsefterfrågan och risk för monopolvinster och överhettningar inom byggsektorn som pressade upp byggkostnaderna.
Jämn inkomstfördelning är ändå det viktigaste om man vill lösa bostadsproblem. Det finns inget så säkert botemedel mot vräkningar och självpåtagen trångboddhet som att sätta pengar i händerna på folk.
Ju jämnare inkomstfördelning desto mindre farliga är marknadslösningarna. När jämnheten skapas av progressiva skatter tar man också bort efterfrågan på lyxkonsumtion — en källa till inflation. Men eftersom den borgerliga politiken attackerar just skatterna och progressiviteten kommer hjulen att snurra bakåt. Klyftorna ökar också genom den arbetslöshet som skapas av neddragning av den offentliga sektorn. Förr eller senare kommer detta att slå igenom på bostad s-försörjningen. Ingen bostadspolitik i världen kan motverka effekterna av ojämlikhet i inkomst. Det är därför vi har så många bostadslösa och en sådan stor segregation i Storbritannien och USA.