Ur Fjärde Internationalen nr 3/1992.
Den 18 oktober firades 90-årsdagen av den turkiske poeten Nazim Hikmets födelse vid ett möte i Stockholm. Skådespelaren Sven Wollter läste dikter, Sevim Belli delgav åhörarna personliga minnen av poeten och undertecknad gav sin egen syn på Nazim Hikmets poesi utifrån en svensk horisont. Artikeln bygger på detta tal.
Det är i år 90 år sedan Nazim Hikmet föddes i Saloniki, som då ingick i det ottomanska imperiet. Nazim Hikmet var både poet och kommunist. Han var kort sagt kommunistisk poet. För oss revolutionärer finns det ingen motsättning mellan att vara poet och att vara kommunist.
I likhet med många andra revolutionära poeter kommer Nazim Hikmet att råka ut för det öde som brukar drabba författare som uppträder som språkrör för de förtryckta och kämpande.
Man banaliserar och försöker bortse från hans politiska övertygelse, för att införliva honom med det borgerliga kulturarvet.
Därför är det en viktig uppgift för oss att rädda den revolutionära, upproriska kärnan i Nazim Hikmets och andra revolutionära poeters verk. För oss framstår det inte som konstigt att Nazim Hikmet eller John Reed, amerikanen som skrev Tio dagar som skakade världen, är begravda i Moskva. Huvudstaden i det som en gång var Oktoberrevolutionens land är allt annat än opassande för oss, i den mån vi fäster någon större vikt vid gravar och allt vad där tillhör.
Sovjetryssland tog sig an många av de arbetare, intellektuella och andra som förföljdes i sina hemländer. I Moskva vilar deras kvarlevor som ett bevis på den internationalism och kampanda som besjälade den unga sovjetstaten. Det är inte bara poeter och andra intellektuella som begravts i Moskva. Där finns också sådana som den amerikanske arbetarkämpen Big Bill Haywood, som flydde undan den amerikanska bourgeoisins förföljelser.
Även den franska revolutionen uppvisar samma fenomen. En av det förra århundradets stora revolutionära poeter, tysken Heinrich Heine, har fortfarande inte blivit accepterad av den tyska bourgeoisin. Hans grav finns i Paris, som långt in på 1800-talet ännu i symbolisk form representerade den franska revolutionens ideal.
Nazim Hikmet erkänns överallt i världen som den turkiska poesins största namn under 1900-talet. Han är alltså en stor poet. Detta kan vara anledning nog för att fira hans minne. Men Nazim Hikmet är också en av de främsta bland de poeter i världen som har deltagit i de utsugnas och förtrycktas kamp och som lyckats integrera denna erfarenhet i sin diktning.
Hans bakgrund var aristokratisk och 1918 debuterade han med sina första dikter. I dikten ”Självbiografi”, från 1961, beskriver han själv de viktigaste etapperna i sitt liv. Han räknar sig som poet från och med sitt fjortonde år: ”alltsen mitt fjortonde år är mitt yrke att vara poet”.
I likhet med andra turkiska intellektuella sökte han sig 1920 till Moskva, den nya tidens huvudstad. Han studerade vid universitetet i Moskva och blev övertygad kommunist.
Nazim Hikmet var inte ensam om att utifrån sina känslor fördetegna förtryckta landet dra slutsatsen att endast kommunismen och anslutning till den mäktiga proletära rörelse som bredde ut sig i hela världen, kunde innebära räddningen för hans plågade folk.
Det kan vara på sin plats att i dag påminna om den omvälvande förändring som arbetarrörelsen i Europa genomgick i och med bolsjevismens framträdande som ledare för alla förtryckta och utsugna. I dag smutskastar man Lenin, Trotskij och de andra bolsjevikledarna. Det påstås att Oktoberrevolutionen bara efterträdde Tsarryssland som förtryckare av de icke-ryska nationaliteterna.
I verkligheten var det så att bolsjevikerna förändrade och vidgade perspektivet för den kamp som fördes av revolutionära arbetare i de imperialistiska länderna. Kampen fick en världsomfattande dimension. Bolsjevikernas politik hade två sidor. De förtryckta länderna kunde, å ena sidan, bara vinna oberoende och utveckla sina samhällen genom att slå in på den väg som Oktoberrevolutionen stakat ut.
Men arbetarklassen i Europa och Nordamerika kunde, å andra sidan, inte vinna sin frihet från utsugning annat än genom att understödja de förtryckta folkens kamp mot de europeiska och amerikanska imperialisterna. Proletariatet måste stödja den egna bourgeoisins främsta fiender.
Denna medvetenhet skapades av bolsjevismen. Bolsjevikpartiet drog sina slutsatser utifrån den egna erfarenheten i Ryssland. Bönderna och de undertryckta nationaliteterna i Ryssland kunde bara vinna frihet och jord genom proletariatets seger. Kampen i de imperialistiska och de koloniala och halvkoloniala länderna hängde ihop på det mest intima sätt.
Med stolthet skriver Nazim Hikmet i dikten ”Självbiografi”:
Jag träffade inte Lenin, men jag
stod vakt vid hans sarkofag,
det var 1924.
Den turkiska revolutionen, under Kemal Atatürks ledning, tog aldrig språnget över till den väg som Oktoberrevolutionen beträtt. Nya priviligierade och härskande grupper tog över makten. Nazim Hikmet kom själv att drabbas av denna utveckling. År 1938 dömdes han av en militärdomstol till 35 års fängelse för spridande av kommunistisk propaganda. Straffet sänktes senare till 25 år och av dessa avtjänade han 16 år. I samband med en allmän amnesti frigavs han i början av 1950-talet och sökte sig återigen till Moskva, där han dog 1963.
Han belönades med Leninpriset 1953 och nya upplagor av hans böcker publicerades ständigt, men inte i Turkiet. Det dröjde faktiskt ända till 1964 innan hans landsmän kunde läsa Nazim Hikmets verk i turkiska utgåvor. Under närmare 30 år var Turkiets största poet under detta århundrade belagd med publiceringsförbud i sitt eget land.
Under 50-talet besökte han Sverige ett par gånger i samband med sitt arbete i Världsfredsrådet.
Hans samlade verk utgavs i Sofia 196772 i åtta volymer. Författarskapet omfattar ett imponerande antal verk. Däri ingår 28 teaterpjäser; en självbiografisk roman, med den för Nazim Hikmet typiska titeln Vad det är skönt att leva, broder; två långa resereportage; ett aldrig fullbordat epos, Mänskliga scenerier, som i lös prosalyrisk form speglar Turkiets och världens 1900-talshistoria i enskilda människors öden; och tretton diktsamlingar.
Dessutom bör det påpekas att Nazim Hikmet kom att påverka den turkiska prosan genom sina kontakter i fängelset med de två författarna Kemal Tahir och Orhan Kemal.
I Nazim Hikmets tidiga dikter är inflytandet från den samtida sovjetiska poesin märkbart. Tjugotalets ryska futurism, med Majakovskij i spetsen, visar Nazim Hikmet en av de möjliga vägarna att formulera sina drömmar om framtiden.
I dikten ”Till konstnärerna av år 2000”, skriven i Moskva 1923, utsträcks perspektivet framåt, långt utöver Majakovskijs samtida råd till den nya tidens poeter om att vräka Pusjkin och den gamla poesin överbord.
Om poeterna år 2000 skulle ”vilja veta hur proletärpoeterna arbetade med sina dikter” år 1923, så erbjuder Nazim Hikmet följande sammanfattning av deras roll i tidens omtumlande händelser:
Vi var hundratals mitt i strömvirveln
vi proletärpoeter
Med hinkar framför oss och penslar i händerna
skrev vi revolutionsdikter
på arbetarkaféerna
emblem på de röda fanorna
dekret på fabrikernas väggar
Liksom andra revolutionära diktare är Nazim Hikmet kamratskapets diktare. I dikten ”Farväl” från 1930 anropar poeten sina medkämpar:
O bröder i striden
kompanjoner i arbetet kamrater!
Full av tillförsikt avslutar han sin dikt med att teckna en bild av återseendets glädje:
Vi kommer att ses igen, vänner
och skratta tillsammans, när solen skiner,
och föra kampen vidare, bröder
kompanjoner
kamrater
Det finns någonting gemensamt hos de flesta poeter som har sökt sig till den revolutionära rörelsen. Det finns faktiskt även några sådana i den svenska litteraturen. Ett litet exempel, som visar hur stor den själsliga gemenskap är som förenar dessa revoltörer som bär poetens känsliga penna i handen, är den svenske författaren Josef Kjellgren. Temperamentsmässigt och med sin politiska övertygelse liknar han på många sätt Nazim Hikmet, César Vallejo, Vladimir Majakovskij, Pablo Neruda och många andra revolutionära poeter.
Det finns ett urval med dikter av Josef Kjellgren, vars titel — Jag är tusenden — redan den antyder det visionära drag som dessa diktare har gemensamt. Det är en vision som inte gäller människan i allmänhet, människan utanför historien, utan som gäller den arbetande och kämpande människan här och nu. Proletären bär mänsklighetens framtid i sitt hjärta, med sina muskler och sin strävan efter lycka och frihet personifierar han framtiden. (Någon kvinnlig kamrat är dock svårare att upptäcka vid den här tiden.) Uttryckt än mer drastiskt, så är proletären Framtiden. Han är framtidens människa i embryonal form, den människa som kommer att växa fram när väl utsugning och förtryck har avskaffats och den arbetande människan kan ordna samhället efter sina egna behov.
I dikten ”Dikt”, som ingick i boken Fyrsken 1931, lyfter Kjellgren blicken mot framtiden och knyter samman nuet och det som en gång skall bli: proletären med sina verktyg anger takt och ton och formar framtiden på sitt smidesstäd:
Kom in till oss där vi står i de sotiga smedjorna.
Giv oss timmar, skänk oss dagar,
hopa dem runt omkring oss.
Vi skall gripa dem en för en,
varje minut skall vi lägga upp på smides städet framför oss.
Med våra släggor skall vi hamra ut dem till kostbara ting,
klenoder som en gång skall smycka Fram tidens ansikte.
Dessa anonyma hjältar, den nya tidens och framtidens heroer, möter oss i de av Nazim Hikmets dikter som hämtat motiv från den unga sovjetstaten. I ”Jag tänker på dem...”, från 1932, ger han oss korta, snabba bilder av den djupt mänskliga dimensionen i denna nya heroiska hjälte. Den namnlöse mannen i diktens första avsnitt har pistolen beredd på väggen, men han drömmer om annat:
Jag skulle vilja vara en bokvaktare
i en bokhandel där solen skiner in
Jag älskar att vaka med en nött och välkänd bok
som att stanna till gryningen under söder havets stjärnor
I diktens andra del talar tavaritsj Marusja, en av revolutionens kvinnliga soldater. I den korta episoden från inbördeskrigets år, när hon lät två tillfångatagna bönder som kämpat i Machnos friskaror undkomma, erkänner poeten öppet den känslighet och humanism som mitt i all hårdhet kunde överraska de röda soldaterna. Bönderna hör klagan-det från sina oxar och jorden, som ropar efter deras närvaro, och den erkänt skickliga skytten Marusja missar sitt mål sex gånger. Men trots att man inte kan vakta ”revolutionen med vekt hjärta”, som poeten uttrycker det, så kan tavaritsj Marusja inte förmå sig att skjuta ner bönderna. Hennes medkänsla med dessa hårt arbetande, förtryckta och lurade bönder vinner övertaget.
Denna universalitet, där den kämpande och arbetande människan lyfts till höjder som i den klassiska litteraturen blott bestods aristokrater och gudar, är litteraturhistoriskt sett en tradition som utgår från den amerikanske poeten Walt Whitman på 1800-talet.
I den enda diktsamling som Whitman skrev, Leaves of Grass, som ständigt utökades och publicerades i nya upplagor av poeten själv, besjunger Whitman sig själv i den berömda dikten ”Song of Myself”. Men Whitmans jag är, på samma sätt som i Nazim Hikmets diktning, inte bara identiskt med den egna personen. Jaget blir världen; i Whitmans fall den väldiga amerikanska kontinenten, befolkad av arbetande människor.
Naturligt nog har de borgerliga esteterna, som söker det färdiga, det avslutade, den fullbordade tanken i litteraturen, känt sig illa berörda av Whitmans och hans efterföljares brist på respekt för det hävdvunna, det traditionella. Whitman besvarade dem redan i sin dikt om sig själv:
Do I contradict myself?
Very weil then I contradict myself.
(I am large, I contain multitudes.)
Poeten rymmer i sin egen person och sin dikt hela livets och världens mångfald.
Nazim Hikmets kärlekspoesi hör kanske till det mest kända, mest beundrade och lästa i hans författarskap. Förutom det uppenbara sambandet med hans politiska övertygelse, finns det säkerligen också inhemska, turkiska traditioner inom poesin som har spelat en avgörande roll för dessa dikters utformning.
Nazim Hikmets kärlek är en del av det visionära i hans livsåskådning. Den representerar ett element av Framtiden, en stråle från den ljusa tid som väntar oss när kampen är över och segern vunnen. I fängelset välkomnar han sin kära, i dikten ”Välkommen”, som om det vore till en vackert smyckad bostad, men”mitt rum är lika fattigt och fjättrat som mitt land”, säger poeten.
Den älskades ankomst förvandlar den trista fångcellen: det nötta stengolvet grönskar som en sommaräng och rosor slår ut på järngallret vid fönstret. Allt förvandlas genom kärleken.
En av de traditioner som uppenbarligen influerat Nazim Hikmet är den gamla arabiska och persiska diktgenren rubai, för svenska läsare mest känd genom den persiske poeten Omar Kahayyam.
Rubai består i regel av en fyrradig strof, där den fjärde raden innehåller en sammanfattning av diktens huvudtanke. Genrens tema är den mystiska kärleken, uppfattad i enlighet med den nyplatonska traditionen.
Nazim Hikmet ersätter i sina nyskapande rubaidikter mystiken med materialism och hans hustru, dikternas adressat, förknippas med de ideal för vilka han avtjänar sitt fängelsestraff.
En av dessa dikter, från mitten av 40-talet, som gestaltar brytningen mellan den gamla Orienten och det nya industrisamhället, lyder så här:
”Livet förgår, njut du av ögonblicket före den drömlösa sömnen,
Än är gryningen, unge man, häll vin i glaset av kristall.”
Den unge mannen vaknade i sitt iskalla rum utan gardiner.
Vaknade av fabrikens sirentjut, som ej tål förseningar.
Om Nazim Hikmet överger den nyplatonska panteismen, där det gudomliga genomströmmar allt, så överger han inte det sökande efter identiteter av olika slag och på olika nivåer, som går som en röd tråd genom mystikens historia. Låt mig som ett exempel citera en dikt från fängelsetiden på 40-talet, där hustrun helt och hållet identifieras med staden Istanbul:
Vad du är vacker, herregud,
vad du är vacker
med Istanbuls luft och vatten
i ditt leende
hela min stads vällust i din blick
o min sultaninna, o min
Härskarinna, om du tillät det
och om din slav Nazim Hikmet
vågade det
skulle det vara så som om han
inandades och kysste Istanbul
på din kind.
Det oavslutade verket Mänskliga scenerier publicerades posthumt 1966, men påbörjades redan 1941. Jag kan inte säga så mycket om detta verk i sin helhet. Det enda som finns översatt till svenska, av den kända svenska författaren Göran Tunström, är den så kallade Moskvasymfonin, som ingår i verket.
Den symfoni som hörs över radion från Moskva är rapporterna om krigshändelserna under det andra världskriget. Lyssnar gör tre anatoliska borgare, med jordägaren Jevdet Bey i spetsen. Men på annat håll, i ett avlägset fängelse, förvandlas frontrapporterna till musik, till en symfoni för tre fångar. Fångarna är poeten själv och två ungdomar ur den uppvaknande arbetarklassen.
I Moskvasymfonin blandas det gamla med det nya, som identifieras med Sovjetunionens kamp mot invaderande nazistarméer och kampen mot förtryck och utsugning världen över. Det personliga blandas med det allmänna. Poeten Halils öde är förbundet med den stora kamp som pågår där ute i världen.
När jag läser den mäktiga symfonin, som tydligt arbetar med musikaliska förebilder, får jag en instinktiv känsla av att många detaljer, många anspelningar går förlorade på grund av min okunnighet om den turkiska historien.
Jag känner visserligen inte till Nazim Hikmets personliga politiska åsikter i detalj. Det jag vet, får mig dock att tro att han och jag inte skulle ha varit överens i alla frågor. Men det är en bisak i sammanhanget; med sina dikter har han ändå tjänat vår gemensamma sak på ett oefterlikneligt sätt. I dikten ”Självbiografi” låter han ana sina åsikter om kanoniseringen och förvandlandet av Lenins idéer till en religion. Han skriver:
Det mausoleum jag nu besöker
1961 — är hans böcker.
I dessa tider kan jag känna en djup sympati för denna ståndpunkt och delar den helt och fullt. Vi är inga fetischister. Lenins storhet finns inte bevarad i mausoléet i Moskva, utan i hans böcker och skrifter. Det behöver inte påpekas att detsamma naturligtvis också gäller för Nazim Hikmet.
När 1900-talet nu närmar sig sitt slut, detta århundrade som Nazim Hikmet i dikten ”Det tjugonde seklet” svurit sin trohet och kärlek - ”mitt eländiga, skandalösa sekel, mitt stora härliga heroiska sekel”, finns det all anledning att citera några rader ur dikten ”Om livet”, en dikt som jag vet är uppskattad bland många svenska läsare. Dikten uppmanar oss att ta livet på allvar och därför bör vi alla ta livet på så stort allvar, att vi vid 70 års ålder
...planterar olivträd
inte för att dina barn skall få dem
utan därför att du inte tror på döden
även om du fruktar den
utan därför att livet väger tyngre
i vågskålen.
>Per-Olof Mattsson
Musiken i radion avbryts av en ungdomlig insmickrande röst med discotrummor bakom:
”Vet du om att Sverige har västvärldens högsta skattetryck...”
Om och om igen. Två gånger i timmen, sedan fem år tillbaka. I korta snärtiga ”jinglar” har budskapet bokstavligen trummats ut: hur den offentliga improduktiva sektorn tär på välfärden, hur privata alternativ förkvävts av en reglerande storebrorsstat, hur de höga lönerna hotar ekonomin och hur företagens växtkraft fjättras av avtal, arbetsmarknadslagar och annan kollektiv ofrihet.
Nu är det sommaren 1992, och den ”enda vägens” systemskifte viner över landet, effektivt påbörjat under åttiotalet.
— Budskapet har uppenbarligen gått fram, säger Patrik Itzel, chef för City Radio i Göteborg.
— Det här är inte propagandaradio. Propagandaradio för mig är en radio där man smyger in en uppfattning och talar om sanningar som ska uppfattas som objektiva. Vi sänder ideologisk reklam. Det är hederligare. Innan varje reklambolk, vi kallar dem så, har vi en pling som folk känner igen, berättar Patrik Itzel
Pling:
”De lagar i Sverige som reglerar anställningen är mycket detaljerade. Problemet är bara att de ger företag och anställda för liten möjlighet att träffa sina egna avtal Det är stor skillnad mellan en bilfabrik och en sybehörsaffär. Därför säjer det sig självt att en lag som ska reglera för precis varenda anställd och varje arbetsplats kommer att bli knasig för många av dem. Det är nog så att litet färre regler i Sverige skulle ge litet mer utrymme för sunt förnuft”
En reklambok modell 1992, från SAF: s propagandaradio.
— Syftet med det här är ju förstås att få folk att fundera, och på sikt påverka dem, säger Patrik Itzel.
Varje dygn lyssnar mer än 200 000 göteborgare på City Radio, som alltså inte heter Radio SAF. Enligt en lyssnarundersökning 1988 kände 90 procent av ungdomarna i åldern 15 -19 år till radion och lyssnade på den ibland. Endast 15% visste att det var SAF som låg bakom.
Det började 1986. SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson utvecklade idén om att utnyttja också närradion för att nå ungdomar med opinionsbildning.
Men egentligen började det 1969. I januari det året beslöt SAF:s styrelse att ”utvidga informationsverksamheten” i syfte att ”motverka de alltmer företags-och samhällsfientliga tendenserna i opinionsbildningen” Den politiska vänstervågen skulle dämmas upp.
När Sture Eskilsson anställdes året därpå som informationschef med specialuppdraget att utforma kampanjen hade den stora gruvarbetarstrejken i Sverige ytterligare understrukit behovet för direktörerna. 1971 antog SAF-styrelsen Eskilssons första treårsplan.
Kampanjens sikte var långsiktigt inställt; att förändra hela idéklimatet i samhället. Bokutgivning och tidningsartiklar skulle bearbeta de intellektuella och skolan pekades ut som det viktigaste området för ”information” till de unga. Sedan rullade det på. Skolbroschyren Välfärd spreds i massupplaga, talande företagardockor turnerade och affischkändisar uppmanade oss att ”Satsa på dig själv”, följt av kampanjen mot löntagarfonder, Näringslivets ekonomifakta...
Och sedan då närradion. Sture Eskils-son kom i kontakt med Patrik Itzel och Rolf Legefors som tidigare hållit på med studentradio i Göteborg. De hade redan då siktet inställt på kommersiell radio och ville driva på för att göra det möjligt. Intressena sammanföll, SAF satsade pengarna och City 103 drog igång 1987. En likadan station hade startat i Stockholm året innan.
Receptet, eller konceptet för att använda en mer marknadsmässig term, var enkelt och importerat från USA: bra musik till unga lyssnare. Inga pratprogram. Bara musik. Och jinglar med ”åsiktsmaterial”
Det är idag de unga som lyssnar mest på City Radio, 65% av ungdomarna mellan 15-19 år i Göteborg lyssnar fyra dagar i veckan. Det är fler än de som lyssnar på P3 och betydligt fler än de som lyssnar på Radio Göteborg, lokalradion, i samma åldersgrupp.
— Det är en utopi att göra radio för alla. P3 är en pyttipannaradio. Vi har hittat en musikmix som passar vår målgrupp, människor mellan 15 och 35.
Direktör Itzel, själv med knapp marginal kvar inom ålderintervallet, talar i termer av handlingskraft och framgång. Han talar om stationens trimmade organisation där 10 personer sänder 12 timmar per dag och jämför med Radio Göteborg med 37,5 tjänster på samma sändningstid.
— OK, det är inte samma programutbud, säger Itzel, men vi har valt vår målgrupp och de sin.
I dag har City Radio inga resurser att göra samhällsprogram, berättar han. Men för honom handlar det inte om samhällsprogram. Det handlar om att ”nå resultat i målgruppen”. Han berättar stolt om hur de ”slagit ut” Radio Göteborg bland unga lyssnare och ”tagit rollen som lokalradio”, en målsättning de satt upp och lyckats med. Med musik.
För City Radio är musik. Bra musik<zz, den senaste musiken, och snabbpratande diskjockeyröster mellan låtarna. Korta avbrott för tävlingar, nöjestips och intervjuer. Och litet nyheter. Men mest musik. Hela dagen. Högt tempo. Inga pauser. ”City Pulsen” heter det dagliga programsjoket. Musik, musik. Och två gånger i timmen ett pling och en sanning:
”De senaste åren har Sverige inte haft någon tillväxt. Och när vi inte har någon tillväxt så kan ingen grupp i samhället få det bättre, utan att någon annan får det sämre. Utan tillväxt finns inget nytt ekonomiskt utrymme att kämpa för. Den som vill att vissa grupper ska få det sämre än de har idag, kan nöja sig med ingen, eller till och med negativ tillväxt. Men den som vill att åtminstone några ska få det bättre än vad de har idag måste hoppas, tro på och arbeta för att vi åter ska få fart på tillväxten. Tillväxt betyder att många kan få det bättre utan att andra behöver få det sämre”
Innehållet i jinglarna har delvis ändrats efter valet, berättar Patrik Itzel. Regeringsskiftet gjorde att den del av syftet har uppnåtts. Men bara en del.
— Allting förändras ju inte över en natt, jinglarna är fortfarande kritiska till mycket. SAF driver ju fortfarande opinionsbildning och försöker påverka den nya regeringen. Det handlar fortfarande om skatterna, om arbetslösheten, om produktiviteten, säger han.
SAF har satsat åtskilliga miljoner, antalet är hemligt men en uppskattning som tidningen Nöjesguiden gjorde slutade på mellan 6 och 12 per år, på radiostationen för att nå detta resultat. Har då SAF-jinglarna bidragit till att förändra det politiska klimatet?
— Mycket möjligt. Vi beskylls ju i alla fall för att vara orsak till det hemska som har hänt, säger Patrik Itzel. Han menar regeringsskiftet och högervridningen och har svårt att dölja sin belåtenhet.
— Tydligen har reklambudskapet gått fram, säger han igen.
I arbetarstaden Göteborg har en moderatledd kommunledning tagit över efter valet. Politiskt ointresse, uppgivenhet och facklig passivitet är utbrett i andra ändan. Borgerliga idéer och ideal har fått allt bredare fäste. Att SAF:s och högerns politiska budskap har slagit igenom kraftigt är tveklöst.
Hur det har gått till är kanske inte riktigt lika lätt att se. Fler ingredienser måste vägas in och helheten ge svar. Internationella ekonomiska och politiska förändringar som stärkt kapitalismens krafter har påverkat liksom, inte minst, bristen på ett kraftfullt politiskt arbetaralternativ som kunnat utmana högern. I denna mylla har SAF:s långvariga propagandasatsning skördat frukter. Och där har City Radio varit en del.
Forskaren Jan Strid på Göteborgs universitet som gjort flera radiolyssnar-undersökningar menar att det är i stort sett omöjligt att vetenskapligt mäta det ideologiska resultatet av SAF-jinglarna i närradion.
Och bedömningarna om i vilken utsträckning de påverkat varierar, men de flesta är nog beredda att hålla med Patrik Itzel på en punkt; att City Radio ”nått resultat i målgruppen”.
Hemma, i bilen, i väntrummet, i affären, överallt i staden lyssnar folk på City Radio . Inte minst på arbetsplatserna.
I Volvos fabrik i Tuve monterar arbetarna lastbilar till musik. Radion står på i centralanläggningens högtalare. City Radio.
I fikarummet sitter sju bilmontörer, unga killar allihopa. Det är frukostrast. Även där står en radio på. Det är mest City Radio eller P3 de lyssnar på, berättar de.
— När man jobbar vill man bara höra musik, säger Jörgen Eriksson, som tycker att musiken möjligtvis kan blandas med reportage om musik.
Han får medhåll av de andra. Ingen av dem önskar mer allmänna reportage eller debattprogram i radion. Nyheter är OK. Sedan ska det vara musik. Inte en massa tjat.
— Det var häftigt när City Radio kom, med en massa ny fräsch musik. Man brydde sig inte så mycket om propagandasnacket emellan, säger Jörgen.
1988 reagerade verkstadsklubben på all SAF-propaganda som gick ut på verkstadsgolvet i i centralhögtalarnas City Radio-sändningar. De gjorde framstötningar till företagsledningen för att ändra på det. Men många av jobbarna ville ha sändningarna kvar. Och ingen av killarna här på Tuve tycker att det skulle vara rätt att stoppa sändningarna.
— Det måste ju vara frihet, säger någon och får medhåll.
Och de lyssnar fortfarande. På musiken. Nu har de börjat tröttna på propagandan. Nu när högerpolitiken accelererar.
Ingen gillar propagandajinglarna. Men de tror att de har haft effekt.
— De har ju marknadsfört högerpolitiken den vägen, och titta nu hur det ser ut, säger Jörgen Eriksson.
Alla är de övertygade om att propagandan har påverkat, men ingen av de sju tror att de själva blivit påverkade. Ingen av dem själva är höger. Men ingen av dem är heller fackligt aktiv. - Det är bara en massa tjat, säger någon. De andra instämmer.
Som med radion. Det ska inte vara en massa tjat. Radion mal på när de går ut för att jobba igen.
”Produktiviteten i Sverige, dvs hur mycket vi producerar per arbetad timme har ökat med drygt 40% sedan 1970.
Linder samma period har lönekostnaden per arbetad timme inklusive sociala avgifter sjufaldigats, dvs lönekostnaden per timme har ökat med drygt 650 procent.
Resultatet av att våra löner ökat så mycket mer än produktionen är att vi under lång tid haft en högre inflation än omvärlden.
Och när resultatet bara blir ökad inflation, blir det också bara mer luft i plånböckerna. Även för dig.”
På bandet i Torslandafabriken, där personbilarna slutmonteras, går också City Radio ut i högtalarna. Lars Henriksson är ordförande för den fackliga gruppstyrelsen där.
- Jag tror att jinglarna i SAF-radion fungerar ungefär som Coca-Colareklam som mals in ständigt, nästan omedvetet. Det är nog inte så många som svarar att de blir påverkade av Coca-Colareklam om de blir tillfrågade. Men det säljs rätt mycket Coca-Cola... säger Lars Henriksson.
- När det hela tiden kommer påståenden som står oemotsagda, som inte kommenteras eller går att invända mot, så har det effekt. Tillsammans med allt annat i den borgerliga offensiven under åttiotalet har de återkommande ”sanningarna” i SAF-jinglarna påverkat. Sammantaget har kampanjerna haft en förödande politisk effekt, menar han.
- Det skulle behövas en effektiv mot-information mot SAF-propagandan. Ska man konkurrera med City Radio måste man kanske ha en egen radiokanal, med bättre musik, säger Lars Henriksson.
Några fackföreningar i Göteborg gjorde ett försök. De startade en egen närradiostation, Radio FM, och fick visst ekonomiskt stöd från LO-distriktet och socialdemokratiska arbetarekommunen.
De använde i stort sett samma recept som SAF-radion. Mycket musik, ungdomlig stil. Men litet mer reportage och ett annat innehåll. Radio FM tog upp konkurrensen om utrymmet i etern och lyckades ta sig in på den inarbetade SAF-radiofrekvensen 103, ett krig som slutade med att SAF-radion bytte namn och frekvens. Men tog med sig lyssnarna till den nya frekvensen.
Nu finns inte Radio FM mer. Pengarna från Folkrörelsernas Mediaförening räckte inte, och ägarna ville inte satsa mer. Efter ett års drift sades personalen upp.
Men personalen blir kvar och stationen kommer att fortsätta sända. Den har köpts upp av det nystartade bolaget Kilohertz där Medvik Förlag, ett dotterföretag till Jan Stenbecks Kinnevik, är delägare. Stationen döps om till Z-radio och ska drivas kommersiellt med reklamsändningar...
SAF-radion vann alltså överlägset mot den folkrörelseägda utmanaren. Deras pengar räckte. Och nu breddar de verksamheten. City Radio arrangerar sommarparty på en av Göteborgs klubbar. I Stockholm har SAF-radion startat ett eget discotek där kända artister uppträder och drar mycket folk.
För en hundralapp kan man också gå med i radions egen medlemsklubb. Då får man rabatter i affärer och på vissa nöjesevenemang, och en medlemstidning. Här värvas själar på olika sätt.
”Vad är det som händer på Börsen? Hur påverkar det din ekonomi? Gå med i unga aktiesparare, hos oss får du svaren. Ring och anmäl dig nu - 08 -728 85 50. Alltså 08 - 728 85 50. Unga aktiesparare.”
Ett par dagar efter telefonsamtalet dimper den 150-sidiga Aktieboken ner i brevlådan. Gratis.
När Sture Eskilsson, huvudarkitekten bakom SAF:s opinionskampanj får frågan om vilken han tycker är deras mest lyckade massmediesatsning blir betänketiden inte så lång
— Närradiostationerna i Stockholm och Göteborg. De har verkligen nått ut till ett stort antal lyssnare med information. De har bidragit till ändringen i opinionsklimat hos ungdomar
Han tycker att det finns all anledning för SAF att fortsätta med jinglarna i radion.
— Regeringsskiften är icke det viktigaste när det gäller opinionsbildning, utan just opinionen som formas och den påverkan den har på samhällsutvecklingen i stort. Systemförändringarna påbörjades under den förra regeringen. Och det är viktigt att man fortsätter med dem, säger Sture Eskilsson.
Nittiotalet blir en skördetid för SAF:s idéer, menar Sture Eskilsson
När SAF för några år sedan trängde in bland fattiga ideella föreningar i närradion var målsättningen förutom att sprida propaganda också att bana väg för kommersiell radio. I fiket i SAF-huset vid Brunnsparken i Göteborg gläds Patrik Itzel åt kommande skördetider när detta syfte snart uppfylls.
— Vi har hela tiden byggt upp oss som en prekommersiell station och kommer därför att vara konkurrenskraftiga när det smäller, säger han.
Då tar hans företag ICB över stationen. Och då räknar han med att kapa åt sig en bra bit av de 75 miljoner som han beräknar finns att hämta i Göteborg från kommersiell radioreklam.
Och SAF kommer att köpa utrymme för att sända sitt ”åsiktsmaterial”.
Om och om igen. Allting förändras ju inte över en natt.
”Är Sverige på rätt väg? Ja, det beror på vad man menar. Om man med rätt väg menar att vi inte får devalvera eller öka de offentliga utgifterna, utan att vi istället måste börja sänka skatterna, avreglera, privatisera och spara i de offentliga utgifterna - ja då är Sverige på rätt väg.
Men det skulle behövas ännu fler positiva åtgärder. Den viktigaste vore att sänka arbetgivaravgifterna, löneskatterna, med fem procentenheter. Sänks arbetsgivaravgifterna så hindrar vi att kapital och arbeten slås ut i Sverige.
Sänkta arbetsgivaravgifter gynnar dig”
Björn Rönnblad
Bo Hammar, Ett långt farväl till kommunismen, Brombergs förlag 1992
Förre partisekreteraren och riksdagsmannen för vänsterpartiet, Bo Hammar, hade precis kommit ut med sin memoarbok Ett långt farväl till kommunismen, när den svenska resultatpolitiken började producera ett krispaket. Resultatpolitik är ett av de honnörsord Hammar använder för att beskriva den politik han förgäves försökte få sitt parti att slå in på. Givetvis är det inte den resultatpolitik socialdemokratin i höst fortsatte på för att tillsammans med Bildts regering rädda den heliga marknadens frid, som Hammar tänkt på. Men frågan är om inte vilken vänster som helst till sist hamnar där den svenska socialdemokratins ledning i dag står, om den slår in på en politisk praxis som inte vet gränser för sin kompromissvilja.
Nu är inte Ett långt farväl till kommunismen till formen en politisk debattbok. Delvis refererar författaren —partiskt med all rätt—den till stor del offentliga debatt som förts de senaste åren om vänsterpartiets politik. Hans försök att sammanfatta den egna politiska hållningen är få, kortfattade och luddiga. Något nytt tillför han inte debatten om den så kallade vänsterns väg.
I övrigt är det en resumé över Bo Hammars 50-åriga liv med glimtar ur en idyllisk barndom i Malmö, pikanta episoder från umgänget på toppnivå i de statsbärande partierna ide stalinistiska diktaturerna och grälsjuka efterslängar mot tidigare partikamrater. En del av det trista dramat försiggår i riksdagsgruppens grupprum och på particentralen på Kungsgatan 84 i Stockholm. Även kärleken finns med — två av slutkapitlen bär rubrikerna ”Ylva uppenbarar sig” och ”Familjeliv i riksdagen”.
Det finns ändå goda skäl att först granska Bo Hammars politiska budskap sådant det redovisas i boken. Författaren spelade till för inte alls länge sedan en ledande roll i vpk/v. Han är en av de mest kända förnyarna som kämpar mot traditionalisterna — för att nu låna massmedias förenklade terminologi.
Jag vill gärna låta Bo Hammar själv beskriva motsättningarna inom v:
”Förrädiska avhoppare och journalister har förfört massorna. Partiet förutsätts aldrig företräda en politik som kommer i konflikt med arbetarklassens intressen och erfarenheter. Den första huvudmotsättningen i det kommunistiska partiet har därför alltid handlat om förhållandet till verkligheten (...) Den andra huvudmotsättningen har gällt förhållandet till socialdemokratin (...) Jag väckte stor förargelse på många håll i partiet när jag tyckte att vi borde utgå från att vpk för all överskådlig framtid skulle förbli ett litet minoritetsparti inom arbetarrörelsen. Vi borde därför finna möjligheter att tillsammans med socialdemokratin och kanske också andra politiska krafter formera en hållbar gemensam majoritet.”
I ett avseende kan Bo Hammars politiska vilja sägas vara att överge marxistiska perspektiv för att i stället se ”verkligheten”. Det gäller att vara ”realistisk” och i stället vara med om att fatta beslut inom de ramar som ges av de rådande styrkeförhållandena. Ändå tycks han tillsammans med socialdemokraterna och ”andra politiska krafter” vilja genomföra reformer av något slag.
I förordet anger han temat för sin hopplösa kamp för att förnya v:
”Det handlar om den långa marschen från kommunismen under mer än ett kvarts sekel. Ofta togs det några tuppfjät framåt, lika ofta var det både två och tre steg bakåt. Ibland trodde jag att man ”marxist-leninistat” färdigt i partiet. Och så återföddes igen extremism och exegetik. Till sist besannades Karl Marx ord att historien upprepar sig. Först som tragedi och sedan som fars. Genom att minnas försöker jag begripa kommunismens ständiga återfödelse, som alltid förhindrat oss att utveckla ett demokratiskt reformparti till vänster om socialdemokratin.”
Frågan är ju om inte den socialdemokratiska ledningen med sina uppgörelser högerut i höst har lämnat ett ännu större fält till vänster om sig än hittills. Kanske kan Bo Hammar och hans meningsfränder få ihop ett parti som kan föra den politik Olof Palme förde på 80-talet. En svårighet är förstås den där ”verkligheten”, som i dag är Marknadens verklighet och därför ställer krav på en politik som låter sig ”korrigeras av marknaden” - en populär massmedial beskrivning för dagen. En sådan verklighetsbild tillåter ju egentligen bara en politik - varför inte den enda vägens...?
För att nu stanna hos Bo Hammar så är det dock ett demokratiskt reformparti till vänster om socialdemokraterna som föresvävar honom. Det ger anledning att fundera över vad reformer egentligen kan innebära. De numera historiska löntagarfonderna vållade partisekreteraren Hammar bekymmer i början av 80-talet. Ska man tro memoarerna har han alltid varit socialdemokrat i den frågan:
”Vpk förkastade Rudolf Meidners ursprungliga och mycket långtgående förslag. Det stämde inte med partiets revolutionära idéer. Man kunde inte köpa ut kapitalismen så fredligt och enkelt menade C H Hermansson, Bror Engström och de andra stora tänkarna i partiet. Meidners förslag saknade den rätta revolutionära glöden.”
Tänkaren Bo Hammar har hela tiden sett hur LO och s steg för steg urvattnade det ursprungliga fondförslaget och vpk hela tiden stött det näst senaste förslaget och försuttit tillfällen att påverka. Politiskt klanteri blir hans betyg och åberopar Radikalismen — kommunismens barnsjukdom:
”Den gamla mumien hade faktiskt en och annan tanke som fortfarande stod sig. Den funderingen hade jag redan när LO-kongressen 1976 drog in också småföretagen i fondprojektet med resultat att t o men del varmkorvgubbar började bli nervösa. Det var upplagt för storfinansen att skapa en massrörelse i fondmotståndet.”
Vpk-kongressen 1981 formulerade partiets slutliga fondlinje efter en ”förskräcklig” debatt med ”fullkomligt hatiska inlägg mot sossarnas klassamarbete”. Efter att Bo Hammar kallat kongressdebatten ”sekteristisk smörja” i Dagens Nyheter blev han ”med nöd och näppe omvald till partistyrelsen”.
Efter valet 1982 blev det ”arbetarmajoritet” i riksdagen och då kunde partisekreterare Bo Hammar triumfera trots att ”åtskilliga ledamöter i vår riksdagsgrupp inte kände något politiskt ansvar och dessutom var så korkade att de trodde att en regeringskris skulle gynna vpk”.
”Samtalen med Palme och Feldt slutade med erbjudande om sänkt mjölkpris, billigare ost och några andra politiska läckerbitar i utbyte mot att vpk accepterade den allmänna momshöjningen eller åtminstone släppte igenom den med nedlagda röster.”
Mycket mer än så berättar inte memoarförfattare Bo Hammar om vpk:s reformpolitik under den tid han själv var en mäktig partisekreterare. Han nämner en uppgörelse om höjd bensinskatt och kommer slutligen in på sitt förslag till kongressdokument 1985, som ”i görligaste mån” skulle utgå från verkligheten.
Partiet skulle trots sin litenhet ”ha möjlighet att spela en betydelsefull roll i svensk politik men huvuduppgiften måste då vara reformistisk”.
Med facit i hand efter det att Bo Hammar skrev sina memoarer kan vi ju se att reformismen med krispaketen är lika stendöd som kommunismen. Det vill säga kommunismen definierad som de stalinistiska diktaturernas avskyvärda verklighet.
Bo Hammar berättar givetvis även om den. Mest handlar det om hur han som internationell sekreterare, partisekreterare och slutligen riksdagsman tillsammans med Lars Werner och andra rest ut i världen för att på toppnivå samtala med ledarna i de statsbärande monolitiska partierna österut.
Bo Hammar vill gärna framstå som båld kämpe för vpk:s förnyelse även i förhållandet till Moskva. Men liksom med de reformistiska ansträngningarna blir de politiska resultaten av de 16 åren i vpk/v-toppen även här klena. Det handlar mest om redaktionella ändringar i gemensamma dokument från dessa märkliga statsbesök. Som i Berlin 1976, när ”Europas samtliga kommunistledare” möttes. Där hade Lars Werner sällskap med Bo Hammar och Urban Karlsson ”som ett tecken på att vpk olyckligt förenade eurokommunismen och brezjnevismen”. Här är Hammar uppriktig:
”Ofta handlar det om ett finlir som är totalt obegripligt om man inte är habitué på området kommunistiska deklarationer och har haft möjlighet att läsa alla dokumentutkast.”
Vilken kamp mellan kaviarmiddagarna! Efter utbrytningen kom apk:s ställning som av Moskva erkänt svenskt kommunistparti att vålla vpk-ledningen bekymmer. Nu följde nya ordstrider på ambassaden i Marieberg och vid resor till olika internationella evenemang inom den stalinistiska gemenskapen. I kampen för att få behålla de uppriktiga och vänskapliga samtalen som nationellt självständigt kommunistparti kunde både Ceaucescu och kinesiska ledare vara viktiga allierade. I Qiao Shi, då chef för det kinesiska kommunistpartiets internationella avdelning, fann Bo Hammar en vän:
”Qiao Shi och jag hade lätt för att diskutera med varandra och blev goda vänner. Vänskapen fortsatte under åren och vi utbytte årligen jul- och nyårshälsningar. Nyheterna sommaren 1989 om att Qiao Shi blivit högste ansvarig för säkerhetsfrågor i partiledningen och därmed var medansvarig för massakern på Himmelska fridens torg både chockade och bedrövade mig djupt.”
Överhuvudtaget är Bo Hammars skildringar av umgänget på internationell toppnivå det mest läsvärda, även om jag har svårt att avgöra om Bo Hammar är skoningslös eller bara aningslös när han berättar om sin egen medverkan.
Däremot ger uppgörelserna med de tidigare partikamraterna en sur eftersmak. Här haglar invektiv och arrogant nedsättande personporträtt. I ett par fall ställs de direkt mot författarens ohöljda självbeundran:
”Ofta avslutade han sina utläggningar med ”à la bonheure”, vilket brukade förstumma menigheten. Jag är nu något bevandrad i franska språket men ändå begrep jag aldrig vad Bror [Engström] menade.”
”När jag kom in i riksdagen 1985 var en sak fullständigt given. Eftersom jag kunde mer om internationella frågor än någon annan i partiet måste jag till varje pris förhindras att syssla med utrikespolitik. Där hade vi ju internationella giganter som Bertil Måbrink och Oswald Söderqvist med utvecklade kontakter med överste Mengistu i Etiopien och andra proletära ledare.”
Hammars skildring inifrån vpk/v handlar mycket om bortmanipulerade ”kompetenta” eller ”dugliga”. Motståndarna kallas omväxlande ”yxfolket” och ”oxkommunisterna” med mera. Argumenten och resonemangen saknas. Mest tycks det handla om att få fria händer att bedriva statsmannakonst i slutna rum med Ingvar Carlsson eller Feldt och Palme förr om åren.
Bo Hammar är långt ifrån ensam om att uppfatta den egna rollen i politiken som en ren yrkesroll. Det handlar inte om att organisera, leva med och ta vara på de mångas resurser. Det är fråga om att på hög nivå göra något för andra. Det gäller att vara en duktig och kompetent politiker.
Därmed blir det också vådligt att ge sig in på sådant som utmanar de högsta makthavarna. Därför hajar jag till längst ner på näst sista sidan i boken:
”Många av dem som förordar väntans strategi brukar efter en tid falla i djup sömn. Kanske vaknar de någon dag upp och finner att de så kallade massorna sökt sig egna vägar till socialismen.”
Skall jag här finna en överraskande slutsats i linje med att arbetarklassens frigörelse måste bli dess eget verk? Men då inträder magister Hammar igen och förklarar vad han anser att massorna ska finna:
”Och med socialism förstår jag då en solidarisk politik inriktad på att utjämna klassklyftorna, skapa jämlikhet mellan män och kvinnor, ekologisk balans samt en ny och rättvisare världsordning. Det har förstås inte så mycket med kommunistisk ortodoxi att göra. Men det är eftersträvansvärt.”
Ack ja, visst är det eftersträvansvärt. Men vad bör göras? Boken igenom väntar jag på att förre kommunisten Bo Hammar ska berätta om sin vånda att finna tänkbara vägar till denna bättre värld. Resonemang om strategi och taktik. Hur ska ett socialistiskt parti möta de människor som söker nya — och egna — vägar till socialismen?
Min egen tid i vpk (bland annat som riksdagsman för vpk) sammanfaller delvis med de år Bo Hammar var med i toppen. Visst diskuterade vi dessa svåra frågor i studiecirklarna i Karlstad. Visst sökte vi svaren hos oss själva och inte i Stalins Leninismens problem. Frågorna hade ju sitt ursprung ide egna erfarenheterna.
Den ”kommunism” som för alltid är fastslagen som den skräckinjagande verkligheten i ”realsocialismens” diktaturer, massmedias enda tänkbara ”kommunism” — den må Bo Hammar gärna ta farväl till. Det blev kanske ett väl långt farväl, men det må vara hänt.
Klasskampen är något helt annat. Den torde komma att återfödas. Dessvärre kommer Bo Hammars demokratiska reformparti — om det uppstår — att stå där tomhänt och förstummat.
De människor som under kampens gång söker nya vägar till socialismen har inte mycket att hämta i denne trötte partibyråkrats memoarer.
Därmed inte sagt att boken saknar läsvärde. Även om den inte är någon självrannsakande bekännelse bjuder den på en träffande skildring av det uppslitande, hätska och förlamande inbördeskriget inom vänsterpartiet och pikanta detaljer ur familjeumgänget i ”den världskommunistiska rörelsen”.
Raul Blücher
Krisen som inte fanns—det är titeln på den sammanfattande rapport som skrevs av en internationell expertdelegation som nyligen besökte Sverige för att studera det svenska sjukvårdssystemet.
Delegationen beskriver hur de först fått sig förmedlat en bild av ett central-styrt och ineffektivt sjukvårdssystem, höga kostnader och byråkratisk stelhet som dåligt tillfredsställer människornas förväntningar och snarast står inför sin kollaps. Vid sin undersökning sedan hittar de visserligen en mängd problem, men sammanfattar sina intryck med att ”vi kan inte hitta några fel på de principer som har burit upp den svenska modellen i det förflutna”.
Detta var nog inte riktigt vad värdarna SNS, Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, hade väntat sig när de bjöd hit experterna. Sedan rätt många år har ju borgerligheten här drivit en kampanj som gått ut på att det krävs ett radikalt systemskifte för att ersätta den krisande offentliga sjukvården med ett marknadssystem. SNS är en organisation med nära band till SAF. SNS bet dock i det sura äpplet, översatte och gav ut delegationens rapport under titeln Svensk sjukvård bäst i världen? Dock först efter att ha kompletterat den med ett efterord med kommentarer av tre svenska experter som på olika sätt försöker (bort-)förklara delegationens slutsatser.
Delegationen bestod av fem professorer från USA, England, Kanada, Holland och Tyskland. Tre av dem är nationalekonomer, en professor i sjukvårdsförsäkring och en försäkringsekonom. Förutom den gemensamma sammanfattande rapporten består skriften av fem fristående uppsatser, skrivna av var och en av de fem.
Rapporten är en del i SNS:s projekt ”Nya spelregler för hälso- och sjukvården”, en serie forskningsrapporter om marknadsanpassning och privatisering. Projektet finansieras av ett flertal storföretag, bl a läkemedelsindustrier, försäkringsbolag och privatläkarnas branschföretag Praktikertjänst.
Sedan en tid pågår marknads-”reformer” i den svenska sjukvården, framför allt i form av att så kallade köp- och säljsystem införs. Bildtregeringen tillsatte kort efter sitt tillträde en stor utredning om hälso- och sjukvårdens framtida organisering och finansiering, som ska vara färdig 1994. SNS:s ”skuggutredning” är ett inslag i den mycket omfattande verksamhet som nu pågår i kapitalägarnas kretsar för att utarbeta en helhetlig marknadsmodell. I bakgrunden finns här SAF:s ”avregleringsplan” för den offentliga sektorn som antogs på dess kongress 1990.
I en av uppsatserna, ”Reflektioner om den svenska revolutionen”, kommenterar den kanadensiske professorn Robert G Evans de förändringar som pågår i Sverige.
”Många så kallade reformförslag innebär att klockan skulle vridas tillbaka, och att ta över idéer och institutioner från system som är betydligt underlägsna det nuvarande svenska — dyrare, mindre effektiva, mindre rättvisa och förknippade med sjuklighet och dödlighet.”
Påståendena om den svenska sjukvårdens ”dåliga produktivitet”, huvudargumentet i borgerlighetens kampanj för systemskifte, kommenteras i rapporten. Expertpanelen menar att det finns mycket få bevis för detta.
Ekonomiprofessorn Ingemar Ståhl, en av dem som mest ihärdigt framfört sådana påståenden (han är en av de tre ”kommentatorerna” i efterordet) får svidande kritik för att han i brist på vetenskapliga data helt enkelt bara har använt antalet intagningar på sjukhus i sina produktivitetsberäkningar. Inga hänsyn togs till vilken vård som följde eller vad det ledde till. Delegationen menar att det i dag saknas bra metoder för att beräkna resultat, och därmed produktivitet, i sjukvården.
Rapporten innehåller vidare intressanta avsnitt som ”Teknologi — att kontrollera ångvälten” och ”Incitament — för vem, för vad?”. I en passage förs en något akademisk men ändå spännande diskussion om vad ”behov” egentligen är för något.
I ett kapital gör gruppen en tänkvärd bedömning av metoden att införa konkurrens mellan sjukvårdsproducenter, vilket är grundbulten i köp- och säljsystemen. Professorerna betonar att tre av dem själva ger sitt stöd åt sådan konkurrens, men konstaterar trots det att ”fördelarna för närvarande är ytterst teoretiska” och att ”man har bristande erfarenhet av hur man gör för att undvika gräddskumning”.
Därför, menar de, är producentkonkurrens ”riskabel som strategi, speciellt som de fördelar som den kan påstås medföra kommer att visa sig vara klara nackdelar för dem inom systemet som skulle förlora på det eller i varje fall hotas av det. Deras makt att sabotera och motarbeta bör inte underskattas. Resultaten av amerikanska experiment med konkurrens är inte uppmuntrande...”
De fem professorernas egna utgångspunkter är traditionellt akademiska och politiskt snarast allmänborgerliga. Detta ger rapporten en särskild tyngd eftersom de inte kan beskyllas för att ha egna intressen som skulle kunna förklara deras skepsis till det planerade systemskiftet.
För socialister i behov av att utarbeta en stategi för att bemöta nedskärningar, marknadsanpassning och privatiseringar finns det av naturliga skäl inga färdiga lösningar att hämta i rapporten. Däremot rikligt med matnyttiga fakta och resonemang som bör studeras för att diskutera fram sådana.
En uppgift som brådskar. För som professor Evans skriver i rapporten: ”om man klämmer ut tandkrämen ur tuben genom att tillåta ”privatisering' och mångfald när det gäller finansiering och vårdutbud, så kommer det att bli ett helvetiskt jobb att få in den igen.”
I mitten av 1700-talet ville Tabellverket, dåtidens nystartade motsvarighet till våra dagars Statistiska Centralbyrån, ta reda på hur snabbt ”folkhopen” tillväxte i riket. Abraham Bäck, preses i Collegium Medicum, började undersöka dödsorsaksstatistik och kom fram till att ”när jag eftersinnar orsakerna till sjukdomar och omåttlig folkdöd ibland Allmogen, och sämre-hopen i städerna, så ställa sig i första rummet Fattigdom, Elände, brist på Brödfödan, Ängslan och Misströstan.”
Mer än 300 år senare, i dagens Sverige, finns fortfarande systematiska klasskillnader i dödsrisk från första levnadsåret till sena ålderdomen och arbetare löper 50 —100% högre risk att drabbas av långvarig sjukdom än tjänstemän.
Antologin Klass och ohälsa handlar om dessa kvarstående, och på senare år till och med ökande, klassolikheter i hälsa. Ett femtontal forskare från olika specialiteter har i boken sammanställt det mesta av vad man idag vet om orsakerna till dessa olikheter.
Och det är grundligt gjort. I faktaspäckade kapitel betar författarna av ämnesområdena arbetsmiljö, arbetslöshet, boende, levnadsvanor och invandring och påvisar hälsoeffekter i olika samhällsklasser.
Här kan läsaren utrusta sig med vetenskapliga belägg för redan kända fenomen, som exempelvis utslagning bland arbetare på grund av belastningsskador eller hur arbetslöshet orsakar psykiska besvär, men också ta del av nya mer okända forskningsrön. Visste ni till exempel att det är påvisat i dagens svenska befolkning att kroppslängden i vuxen ålder hänger samman med vilken samhällsklass man är uppfödd i?
Dessa konkreta faktagenomgångar ramas in av mer allmänna avsnitt om ”klass och dödlighet”, ”klass och sjuklighet” och ”vetenskap och politik”, där också vetenskapsteoretiska utgångspunkter diskuteras. Det finns också ambitiösa litteraturreferenser för den som vill gå vidare.
Den som eventuellt fortfarande bär på myten om det svenska folkhemmet får den spräckt i kapitlet om ”Klass och ohälsa i ett generationsperspektiv” där Finn Diderichsen och Göran Dahlgren gör en intressant historisk analys av hälsoutvecklingen i tre olika generationer.
De utgår från människor födda 1915, 1940 respektive 1965 och visar att klassmönstret i sjuklighet och dödlighet— trots att hälsopolitiken under samma tid lyckats undanröja många orsaker till olikheter — återskapas i varje ny generation, men i nya former och med nya specifika orsaker.
”I dag handlar det om utslagning och segregation, tidigare var det näringsbrist och trångboddhet.”
Initiativet till att ge ut denna kunskapsöversikt har växt fram inom ramen för det hälsoprojekt som LO bedriver sedan 1987 i syfte att engagera sina medlemmar i arbetet med att bekämpa orsaker till ohälsa. LO har gett stöd till arbetet med boken.
I förordet betonar redaktörerna att de medvetet begränsat sig till en analys av utvecklingen och därför inte lägger fram konkreta förslag till åtgärder. Deras ambition är att boken ska vara ett ”instrument i dialogen mellan forskare och övriga samhället”
En liten invändning i det sammanhanget är att grundligheten i boken ibland går ut över tillgängligheten. Ämnet i sig liksom antologiformen gör ju visserligen att det inte är en sträckläsningsbok, men ibland blir framställningen krånglig och onödigt tråkig.
Några av forskarna har litet för svårt att omsätta de akademiska rapporternas kunskaper i pedagogisk form och ge dem en tillräckligt lockande språkdräkt.
Det är synd, men det vore ännu mer synd om det avskräckte från läsning. För alla som vill göra ”insatser i syfte att undanröja de förhållanden som ytterst styr de hälsoproblemen som analyseras i boken”, vilket utgivarna hoppas att den ska medverka till, är den gedigna kunskap om dagens klassamhälle boken innehåller mycket användbar.
Bo Södersten (red), Den offentliga sektorn SNS Förlag 1992
Vård och omsorg i sex europeiska länder Socialstyrelsen SoS-rapport 1991:37
Lennart Nygren, Trygghet under omprövning; välfärdsstaten och 90-talets utmaningar. Publica 1992
Vår trygghet, Folksams sociala råd Folksam 1991
När tre dagstidningar samma novembervecka sätter ordet ”depression” i rubriken, kan man fundera över hur djup och långvarig den ekonomiska kris som världen genomgår verkligen är.
Snart har 200 000 arbetstillfällen försvunnit i den svenska industrin, hart när var femte metallarbetare riskerar att stå arbetslös nästa år. Sett till den totala sysselsättningen har sysselsättningen inom tillverkningsindustrin minskat med 18 procent jämfört med 1989; för byggnads och handel är motsvarande siffror minus 6 respektive 9 procent.
Det finns bara en vinnare - inte oväntat finans som under samma period ökat antalet sysselsatta från 382 000 till 39900. Allt enligt SCB:s undersökning av den totala sysselsättningen tredje kvartalen 1989-1992.
Regeringen Bildt och socialdemokraterna har under hösten reagerat med det ena krispaketet efter det andra; samtliga har haft som bärande tema att hjälpa svindlande banker och stjälpa de arbetandes sociala rättigheter. Karensdagar inom sjukförsäkring, höjd pensionsålder, indragna semesterdagar och lönestopp är den Gemensamma vägens patentmedicin mot krisen.
För socialdemokraterna var höstens tumult ett gyllene tillfälle att definitivt förskjuta sitt eget barn: den svenska folkhemstanken.
Gyllene därför att socialdemokratins välfärdsbygge inte bara byggt på en genuin strävan- något som ofta underskattats av vänstern - att reform för reform bygga bort det gamla fattigsverige, utan framför allt på ekonomisk tillväxt och samförstånd med kapitalet (och ett tyglande av fackföreningarna).
Sverige har haft en ekonomisk tillväxt som nästan saknar motstycke i världen och som inte bara varit hög utan också jämn. Mellan 1870 och 1980 beräknas den svenska bruttonationalprodukten per invånare ha ökat med i genomsnitt 2,5 procent om året, inflationen borträknad.
Under kvartsseklet 1950-75 var tillväxten emellertid ännu högre. Den svenska industriproduktionen ökade sammanlagt med nästan 35 procent under 1950-talet, och under det följande decenniet med hela 70 procent. Kulmen nådde den under rekordåren 1960-65, då BNP i genomsnitt ökade med 5,3 procent och arbetsproduktiviteten ökade med 5,6 procent årligen.
Det är också under denna period som den svenska välfärdsstaten byggs ut: Så sent som 1945 uppgick de offentliganställdas antal och andel av den totala sysselsättningen bara till 248 500 respektive 8,3 procent. De sociala utgifternas andel av BNP uppgick till 7,6 procent.
Mellan 1950 och 1984 ökade de reala offentliga utgifterna i Sverige med 620 procent, medan ökningen i real BNP endast uppgick till 182 procent. Under samma period ökade det totala antalet sysselsatta i den svenska ekonomin med 25 procent, medan sysselsättningen i den offentliga sektorn ökade med hela 324 procent.
Och det som ökat mest är transfereringarna - omfördelningen via pensioner, sjukförsäkring, sysselsättnings-skapande åtgärder och bostadsbidrag från fattig till rik, från ung till gammal och vice versa, från den som har arbete till den som går arbetslös o s v.
De trettio åren mellan 1950 och 1980 kan med rätta kännetecknas som de omvälvande reformernas tidevarv.
Det är framför allt kvinnorna som påverkats: Det arbete som tidigare utfördes som obetald informell omsorg inom familjen har ersatts med en formell omsorg, där en stab av professionella utför omsorgen som betalt arbete.
I dag arbetar omkring 80 procent av de svenska kvinnorna - två tredjedelar av dem jobbar inom den offentliga sektorn.
Men under 1980-talet har den ekonomiska krisen blivit allt djupare - högkonjunkturen byggde till stora delar på en gigantisk kreditexpansion och spekulation, som vii dag får betala för. Över hela världen har regeringarna fört en ”stram finanspolitik”, med åtstramning och nedskärningar; inflationen har prioriterats framför sysselsättningen; omfördelningen från fattig till rik, från offentligt till privat har tilltagit.
Även den svenska socialdemokratins 80-tal har präglats av en markant högervridning (läs EG-anpassning), genom frisläppandet av de flesta restriktioner som omgärdat valutors, varor och företags rörelsefrihet.
Skatterna - det som finansierar välfärden och den offentliga sektorn - har förändrats, så att den gamla modellens ”skatt efter bärkraft” inte längre gäller. Statsskattens andel har minskat så att i dag betalar omkring 85 procent av skattebetalarna ingen statlig skatt - den enda som är progressiv...
Det som särskiljer det svenska skattesystemet är att det totala skattetrycket fortfarande är mycket högre än i Europa - räknat som andel av BNP var den svenska skattekvoten 53,5 procent 1991 jämfört med EG-genomsnittets 40 procent.
Det är sant att även socialdemokratin skurit ner den offentliga sektorn under 1980-talet. Men märk väl: det handlar om en minskad ökningstakt .1982-88 var den reala ökningstakten en tredjedel av vad den var mellan 1976 och 1988. Räknat som andel av BNP minskade utgifterna från 67 till 61 procent.
Går man tillbaka till SCB:s sysselsättningsstatistik, som nämndes i början, finner man att ”offentlig förvaltning” behållit samma antal anställda 1989 och 1992 -1 675 000 anställda.
Det verkliga nedskärningsåret är i år, 1992. Det är nu som de skuldtyngda kommunerna börjar dra ner på verksamheten (och inte bara omfördelar mellan olika delar) och avskedar människor - trots att de fått allt fler uppgifter från stat och landsting.
Kommun- och Landstingsförbundet anger att de har 20-25 000 färre anställda än för ett år sedan. Hittills har det mest handlat om vikariat som inte förlängts och lediga tjänster som inte besatts. Men nästa år kommer en våg av nedskärningar, som inte bara förvärrar arbetslösheten utan också urholkar det finmaskiga trygghetsnätet.
Mot denna rapsodiska bakgrund är det intressant att läsa ett urval av de böcker som kommit ut om den offentliga sektorn.
Och det är viktigt att inför de verkliga nedskärningarna läsa på och fundera på vad som var bra och vad som var dåligt i världens bästa socialförsäkringssystem!
Bo Södersten är före detta riksdagsman för socialdemokraterna och redaktör för boken Den offentliga sektorn som kommit ut på SNS förlag.
Egentligen borde en man (som dessutom är professor i internationell ekonomi vid Lunds universitet) som för några år sedan på fullt allvar hävdade att daghem var ”improduktiva”, av rena trovärdighetsskäl vara diskvalificerad från en bok i detta ämne. Men... SNS är en organisation som står SAF nära och med det i baktanke är Södersten som klippt och skuren att redigera boken.
I rättvisans namn ska det ändå sägas att boken är bra. För den ger ett bra faktaunderlag och man får en inblick i hur borgerliga nationalekonomer resonerar om välfärd, rättvisa och offentlig omsorg.
Magnus Henrekson bidrar i ett kapitel med förklaringen till den offentliga sektorns utveckling, såväl i ekonomiska mått som i socologiska förklaringar. Det är välfyllt med siffror och olika förklaringsmodeller.
Jonas Agell redogör för det svenska skattesystemet och Bo Söderstensjälv går igenom det svenska pensionssystemets utformning och brister. Dessutom innehåller boken tre kapitel om staten och institutionerna, offentliga nyttigheter samt socialförsäkringarnas ekonomi.
Det som framför allt saknas i boken är tre saker: För det första en ordentlig genomgång av vad som skiljer det svenska systemet från det som finns i EG-länderna. Det är viktigt, inte minst för att bringa klarhet i den lätt förvirrade diskussion som uppstod efter regeringens och socialdemokraternas andra krispaket, där sjukförsäkringen lyftes ut till ”arbetsmarknadens parter” - vad det nu innebär - och där de flesta journalister karaktäriserade detta som en ”västtysk modell”.
Vill man få klarhet i denna fråga ska man med fördel läsa Socialstyrelsens rapport Vård och omsorg i sex europeiska länder. Det är en mycket gedigen jämförelse mellan de ideologier, traditioner och politik som utformat trygghetsnätet i Sverige, Danmark, Frankrike, Holland, Storbritannien och (Väst)-Tyskland.
Det andra som saknas i Söderstens bok är i vilken mån det svenska systemet har utjämnat skillnaderna i samhället. På sina ställen antyds det att Sverige är det land där gapet mellan fattig och rik, ung och gammal, frisk och sjuk o svär minst i världen, eller att den keynesianska politiken med statliga ingripanden i ekonomin var framgångsrik under 1950- och 60-talet.
Även denna aspekt visar sig tydligt i Socialstyrelsens bok: den sammanställning av barnadödlighet, dödlighetsorsaker, antal hål i tänderna på skolbarn, mödrahälsovård och ett otal andra fakta, visar att den svenska modellen är skyhögt överlägsen alla andra europeiska!
Det är detta som så ofta ”glöms bort” i SAF:s och de borgerliga partiernas missnöjeskampanjer mot de höga skatterna - och det är denna höga levnadsstandard som riskerar att gå om intet i nedskärningarnas tidevarv.
Den tredje - och mycket allvarliga - bristen i Söderstens bok är att den inte tar upp kvinnornas roll i den offentliga sektorn, vare sig som anställda eller som de som flitigast brukar de offentliga nyttigheterna.
För det är just den offentliga sektorn och det generella trygghetssystemet som gjort det möjligt för de svenska kvinnorna att komma ut på arbetsmarknaden, att få en egen ekonomi, att kunna kombinera arbete och barn.
Självfallet är även svenska kvinnor satta på undantag i det mesta. Men det går ändå inte att jämföra med de tyska kvinnornas ställning. I ett land där fortfarande inte mer än varannan kvinna förvärvsarbetar, där skolorna ständigt kör med halvdagar, där Kindergarten inte handlar om barnomsorg utan mer om förvaring, där stora delar av trygghetsnätet är knutet till en anställning i ett företag - ja, där blir kvinnan ett bihang till mannen.
En diskussion om detta saknas helt i Söderstens bok!
Pärlan i bokfloden är Lennart Nygrens välskrivna och välgenomarbetade bok Trygghet under omprövning; välfärdsstaten och 90-talets utmaningar.
Sakligt och argumenterande tar han oss igenom trygghetssystemens historia, sociologiska teorier, finansieringen, fördelningseffekterna och de utmaningar som det står inför.
Till detta kommer kapitel som handlar om professionaliseringen - eller den ständigt växande klyftan mellan de anställda, byråkraterna, väljarna och brukarna, en klyfta som skär igenom på alla håll och på alla nivåer.
Just dessa avsnitt får en att tänka efter både en och två gånger.
Finns det något som man kan kritisera socialdemokraterna för, så är det just den sociala ingenjörskonsten; tanken på att staten, byråkraten, politikern, ombudsmannen - ja, alltid någon annan! - ska ta hand om samhället, aldrig medborgarna.
För tänk efter: vad har du som förälder att säga till om när det gäller den undervisning som dina barn får i skolan? Ingenting! Vad har du för direkta möjligheter att påverka pedagogiken på daghemmen? Ingenting! Vad har sjukvårdsbiträdet att säga till om på sjukhuset? Ingenting!
Diskussionen om den offentliga sektorn borde inte bara handla om finansieringen utan också om verksamhetens innehåll. I dag ställs vi inför nya inslag: skolpeng, föräldra- eller personalkooperativ. Hur ska man ställa sig till dem?
Det är ett dilemma. För föräldrar och personal kan det handla om att för första gången få ett verkligt inflytande över sina barns vardag. För politikerna handlar det om ett smart sätt att skära ned verksamheten och låta föräldrar eller personal arbeta mer, eller bidra med pengar.
Den avgörande frågan i dag är hur vi både ska få en omfördelning av pengarna och makten över vardagen. Det räcker alltså inte att kräva det ena...
Till sist: Folksams sociala råd ger varje år ut boken Vår trygghet. För en dryg femtiolapp får du en översiktlig och välskriven redogörelse för varenda en av alla våra sociala rättigheter.
Vilka är de kostnadsfria förbrukningsartiklarna? Hur får man högkostnads-kort? Vilken ersättning får man från tandvårdsförsäkringen? Hur lyder sambolagen? Hur stor är barnpensionen? Vad får en värnpliktig i ersättning?
Det kan låta fånigt; men samtidigt vet vi att människor inte känner till alla rättigheter de har - därigenom går de miste om en massa pengar.
För varje facklig förtroendevald och alla andra som arbetar med eller företräder människor borde boken vara en självklarhet!
Lars Gus Kaage
I dagens politiska konjunktur där marxism förknippas med stalinism är det förvånande att finna en ny bok om Marx ekonomiska tänkande, särskilt som den här utgiven på SNS! Kanske är det för att ”lära känna motståndaren bättre”.
Författaren, Hans Lind (HL), är verksam vid nationalekonomiska institutionen i Stockholm och aktiv socialistisk debattör. HL har undervisat i marxistisk ekonomi, och det är från dessa föreläsningar som boken har sitt ursprung. Den ska alltså passa som introduktion till marxism för studenter i nationalekonomi.
Som titeln antyder är det inte bara Marx idéer som redovisas, utan också efterföljares - ”i Marx anda”. Här har vi en kraftig övervikt för det senaste decenniets litteratur, och däribland många av vänsterpartiets intellektuella (Lönnroth, Hermansson, Therborn, Andersson) och ganska många s k analytiska marxister (Roemer, Cohen, Elster).
Boken är indelad i sex kapitel: Världsbild (människo- och historiesyn som ligger ganska nära Marx); Arbetsvärde-teorin (som behandlas som ett alternativ till neoklassisk prisbildningsteori); Kristeori och krispolitik (som får en tämligen keynesiansk betoning); Den dynamiska kapitalismen (som handlar om konkurrens och monopol, ägande och makt, imperialism, statens roll och postfordism); Efter kapitalismen (diskuterar varför kapitalismen ska avskaffas, vad som har kommit i stället och vad som borde komma istället); Slut och början (talar om upp- och nedgångsperioder för marxismen, analytisk marxism och marxismens bestående bidrag).
Problemet med bokens uppläggning är att författaren, trots insikten om den stora spännvidden, försöker omfatta ekonomi ”i Marx anda”. Eftersom det är svårt, för att inte säga omöjligt, att omfatta den spännvidden i en kort introduktionsbok, blir urvalet bestämt av vad HL själv gillar. Det är alltså nationalekonomi i Linds anda vi läser. Det betyder inte att boken inte skulle vara läsvärd, eller omöjlig att använda som introduktionsbok, men studentens behov kunde ha tillgodosetts på ett bättre sätt.
En mer Marx-trogen framställning, inklusive en placering av Marx tänkande i historisk tid, hade gjort det möjligt att diskutera styrka och svaghet hos Marx på ett annat sätt. Det hade blivit lättare att skilja på Marx å ena sidan och hans efterföljare å den andra. Som det nu är blandas det ena och det andra samman, och den marxism efter Marx som tas upp är begränsad till det senaste decenniet nästan helt och hållet.
Det innebär att den klassiska marxismen från årtiondena kring sekelskiftet lyser med sin frånvaro. Så gör också Frankfurt-skolan, strukturalisterna, kapitallogikerna, nyricardianerna, Sweezygänget, de engelska historikerna, Oskar Lange, Praxis-filosoferna, med flera. Nu kan man inte göra dessa ”skolor” rättvisa på ett begränsat utrymme, men man kan välja bland dem efter vilka teoretiska och praktiska problem de sökt lösa.
När det gäller arbetsvärdeteorin tror jag att HL missat vilken roll den spelar i Marx teori. För det första borde man starkare framhålla att alla klassiska ekonomer (främst Smith och Ricardo) använde sig av arbetsvärdeläran. Det Marx gjorde var att utveckla den genom kritik. Den kritiska metoden är ett viktigt arv som står sig än i dag och kan appliceras på t ex neoklassisk teori.
För det andra ställde sig de klassiska ekonomerna fundamentalt andra frågor än vad dagens prisbildningscentrerade ekonomer ställer sig. Då var det en fråga om dynamik - om ”orsaker till nationernas välstånd”. Det var inte i första hand en fråga om hur givna resurser skulle fördelas på effektivaste sätt, utan hur resurserna växte (eller inte växte). Det Marx gör ide inledande kapitlen av Kapitalet är att lägga fram en arbetsvärde-teoretisk tolkning av marknadsekonomin som avstamp för hur en kapitalistisk ekonomi utvecklar produktivkrafterna och samtidigt producerar skrankor för dessa krafter.
Marknadsteorin syftar inte till att förklara priser, utan vill nå fram till de värdeskapande krafterna. Den förutsätter förekomsten av endast ”enkel varuproduktion”, d v s marknadsekonomi exklusive kapitalism, just för att framhålla de specifika kapitalistiska relationerna. Om man framställer arbetsvärde-teorin som ett alternativ till neoklassisk prisbildningsteori, sätter man de bägge i samma dimension, vilket är vilseledande.
HL menar att arbetsvärdeteorin är krånglig och klumpig eftersom man måste lägga till så många lager av modifieringar för att komma upp på den ”yta” där priser finns. Ja, det är sant att det är ett omständligt sätt att nå fram till registrerade priser. Men en neoklassiker har också stora problem att förklara dessa priser, då imperfektioner, skatter och fackföreningar stör den ideala marknaden. För att komma fram till de reellt existerande priserna måste även neo-klassikern bli krånglig. Dessutom är det svårt att återföra dessa priser på konsumenters nytta (som är den egentliga parallellen till arbete).
I själva verket är Arbete och Nytta, på den mest grundläggande nivån, heuristiska [ungefär hypoteser, som kan väcka tankarna red.] begrepp, med vars hjälp man kan tänka ekonomi. Men de är inte avsedda att bli föremål för empirisk prövning. Valet av sådana begreppsliga utgångspunkter låter sig inte avgöras i en vetenskaplig diskussion, utan valet kommer i stället att avse hela paketet, d v s utgångspunkten plus den teori som byggs ovanpå den. Och då är det viktigt att framhålla avsikten med, eller körriktningen hos, teorin.
Om man nu riktar in teorin på frågan om ekonomisk tillväxt — i Marx termer hur produktionsförhållandena befrämjar eller hämmar den teknologiska utvecklingen — är det inte prisbildningen på kort sikt som kommer i fokus utan produktionskostnadsbestämda relativa priser på längre sikt. Enligt Marx genomgår kapitalet ett kretslopp både inne i fabriken och på marknaden, men det är bara i produktionen som värdet förökas. Marknaden blir här ett nödvändigt ont för att realisera värdet i reda pengar.
Här förläggs centrum för de ”välståndsskapande faktorerna” till företaget internt, i skarpaste kontrast till dagens neoklassiska teori som förflyttat ekonomins avgörande beslut till hushållen och där företagen i grund och botten betraktas som transformatorstationer för prissignaler. Det är dynamik och ”internal economies” som är viktigt hos Marx.
Och det är denna syn på kapitalismen som ett dynamiskt system som gör Schumpeter, som hade helt andra ideologiska böjelser, så tvehågsen inför Marx idéer. Schumpeter både förlöjligade och berömde Marx, och ägnar honom stort utrymme i Socialism, Capitalism and Democracy. Schumpeters syn på Marx måste tas som ett bevis på att marxism inte kan reduceras till en ekonomisk teori för socialister, utan ligger (också) i ett annat fack där man studerar ekonomi historiskt-dynamiskt.
Jag tycker det finns skäl att betona detta eftersom många, inte minst socialister, ofta lägger ett snävt fördelningsperspektiv på Marx, som om kapitalismen uteslutande handlade om ”orättvis fördelning”. Här någonstans ligger socialistiska ekonomers mättnadslösa förtjusning i keynesiansk teori - en teori som är fullständigt blind på frågan om produktivitet.
För det tredje använde de klassiska ekonomerna sig av funktionella inkomstkategorier. Lön, Vinst och Jordränta motsvarades av vissa samhällsklasser som utförde bestämda funktioner i ekonomin. Hos Marx gjordes arbetsvärdeteorin om så att klassernas (främst arbetarna och kapitalisterna) reproduktion kunde förklaras. Det var kapitalisternas beslagtagande av arbetarnas obetalda arbete som var förklaringen.
Den alternativa förklaringen, att vissa personer späker sig med ”väntan”, d v s uppskjuten konsumtion, är bedrövligt usel då den förutsätter det som ska bevisas. Men svagheten i Marx förklaring ligger i något underförstått- att kapitalist-funktionen i stort sett var onödig, vilket får anses som väl optimistiskt. Vissa produktivitetshöjande åtgärder, såsom tayloristisk arbetsorganisation, går emot arbetarnas omedelbara intressen och kan därför inte tas över av dem.
Det finns också en annan sida av Marx Kapitalet som inte alls, eller åtminstone svårligen, låter sig anpassas till det dynamiska perspektivet. Det paradoxala är nämligen att han ville komma fram till kapitalismens ”lagbundenheter”, vilket ligger långt från idéer om klasskamp. Det är tom så att arbetarna reduceras till ”variabelt kapital” - en livlös del av kapitalistens egendom. Inte ens i kapitlet om kampen om normalarbetsdagen uppträder arbetarna som en klass mer stridbar än (den engelska) staten. Det är som om Kommunistiska Manifestet hade glömts bort.
Man kan tolka denna paradox som att Marx ville med Kapitalet visa vad kapitalismen leder till om arbetarna inte gör något motstånd: ”Om ni inte organiserar er i fack och parti kommer kapitalismen att leda er hit!” Men det är onekligen märkligt av en sociologiskt inriktad ekonom att göra den ”revolutionära” klassen helt passiv på verkstadsgolvet.
En bättre förklaring ges indirekt av Sven-Eric Liedman i Motsatsernas spel, där författaren framhäver de vetenskapliga ideal som var förhärskande på 1800-talet. Vetenskap var främst naturvetenskap, i synnerhet sågs fysiken som den metodiskt normbildande. Marx ville göra sin kritiska teori så vetenskapligt oantastlig som möjligt, och han var inte mindre barn av sin tid än att han influerades av naturvetenskapens ideal om fysiska ”lagar”. Han blev därmed en samhällsvetenskapens Newton i en utsträckning som jag tror skadade hans teori.
Jag menar att HL borde redogjort för denna paradox hos Marx. Det förklarar varför Kapitalet, första boken (som var den enda del som Marx själv färdigställde) utmynnar i ”Kapitalackumulationens allmänna lag”. Det förklarar också varför han formulerade lagen om profitkvotens fallande tendens på det sätt han gjorde. Denna ”lag”, som antagligen skulle bli mästerverkets krona, sökte bevisa att kapitalismen var sin egen dödgrävare. Systemet hade en tendens att ersätta värdeförökande direkt arbete med indirekt värdeöverförande arbete - variabelt med konstant kapital.
Men denna ”lag” förutsätter att produktiviteten i investeringsvaruindustrin inte uppväger den tendensen, och att nya investeringar alltid innebär en förlust för arbetarnas förmåga att kontrollera arbetet. Lagen har en teknisk och deterministisk slagsida. Med dagens kunskaper om Taylorism och Toyotism, vet vi att arbetet kan organiseras så att produktiviteten höjs utan att några större investeringar i realkapital behöver göras. I HLs framställning skuffas idén om profitkvotens fall undan till några få rader på s 45.
En annan sak som HL i ärlighetens namn borde föra fram, var att Marx med största sannolikhet ansåg att marknaden skulle ersättas med planen. ”Varans fetischkaraktär” är omöjlig att begripa om man inte ställer sig utanför en oplanerad och omedvetet koordinerad ekonomi. Det är det anonyma som gör att sociala samband överförs på varan och ”försakligas”. Bara om man jämför med relationerna i en familj eller by, kan man förstå det fetischistiska med marknaden. Om man då eftersträvar en ”genomskinlig” ekonomi, måste marknaden bort.
Jag tror inte att Marx hade fel när det gäller marknadens fetischism, men man kan fråga sig hur pass odrägligt våra liv blir av den anledningen, och framförallt vilket alternativet är när det gäller nationell och global ekonomi. Marx borde i stället ha lagt större vikt vid det han skrev i Kapitalet, tredje boken: ”Frihetens rike börjar i själva verket först där det arbete som är bestämt av nödtvång och yttre ändamålsenlighet, upphör ... Att förkorta arbetsdagen är grundbetingelsen.” (s 726).
Slutklämmen på en lång recension av en kort bok är att Nationalekonomi i Marx anda är läsvärd men kunde ha gjorts bättre genom en mer Marx-nära framställning.
Mats Bladh