Ur Fjärde Internationalen 2/1992
5 Sedan Claude Gabriels artikel skrevs, har EG-länderna — efter 18 månaders förhandlingar — kommit överens om en genomgripande reform av jordbrukspolitiken.
Att det hela varit en seg process råder det inget tvivel om: Redan 1968 lades EG-kommissionen fram sitt första förslag om att förändra jordbruksstödet — först 1992 blev avtalet underskrivet, trots att Italien kämpade emot i det längsta.
Även om bönderna ide tolv medlemsländerna bara utgör 8 procent av antalet sysselsatta, har deras våldsamma protester — och inte minst som en betydande väljarbas i Sydeuropa — lett till att de är en av de mäktigaste påtryckargrupperna inom EG.
Detta kan innebära att de fastlåsta förhandlingarna om ett nytt GATT-avtal underlättas. Ursprungligen fördes den nu fem år gamla Uruguayrundan mellan 108 nationer — men under senare tid har den reducerats till bilaterala förhandlingar mellan EG och USA. Optimistiska ekonomiska bedömare (bl a OECD) uppskattar att ett nytt GATT-avtal kan leda till ökad världshandel med 1 800 miljarder kronor under en tioårsperiod.
EG:s nya jordbruksavtal innebär en kraftig reducering av stödet till bönderna — och samtidigt en väsentlig minskning av det betungande jordbruksstödet för en tyngd EG-budget.
Målsättningen med avtalet är att i högre grad marknadsanpassa priserna på jordbruksprodukter. För spannmål innebär det en prisminskning för bönderna på hela 29 procent fram till 1996, men även mejeriprodukter och nötkött berörs.
Att plantera skog på odlingsbar jord — eller bara lägga marken i träda — ska löna sig för bönderna. EG:s jordbruksareal ska minska med 15 procent.
Och samtidigt svälter världen...
Källa: Dagens Industri