Ur Fjärde Internationalen 1/1992
Den sovjetiske akademiledamoten S S Sjatalin publicerade ide största sovjetiska tidningarna hösten 1990 en artikel med rubriken ”Individen, friheten och marknaden” i vilken han presenterade sitt ”500-dagars” reformprogram. I den framställde han privatiseringarna som en sorts gottgörelse för det tidigare lidandet — en sorts återföring av den kollektiva rikedom som den byråkratiska administrationen lagt beslag på och slösat bort. Detta skulle leda till ett friare och bättre liv för alla.
Kan man verkligen nå detta mål genom privatiseringar och marknaden? Den frågan ska jag här försöka besvara. Det förutsätter ett skärskådande av det viktigaste argumentet som förs fram för att rättfärdiga privatiseringarna: löftena om större ekonomisk effektivitet och ökad social rättvisa.
Även om jag på intet vis vill försvara den tidigare byråkratiska skötseln av ekonomin, bortser, enligt min mening,
Sjatalin och andra i sitt alternativ från historien. Inte heller leder det till större effektivitet eller ökad social rättvisa.
Eftersom orättvisorna i samhället spelade en väsentlig roll i det gamla systemets misslyckande, hävdar jag att det är nödvändigt att söka en annan lösning en som varken är byråkratisk eller liberal.
Utgångspunkten för detta sökande måste vara alla samhällsmedlemmars strävanden efter ett bättre och friare liv, inte bara en minoritets. Alternativet blir heller inte genomförbart om det långsiktigt hålls inom de nationella gränserna. Om det ska bli hållbart, måste det också vara resultatet av att olika samhällen och organisationer i världen strävar mot samma mål.
Det sägs ofta i Sovjetunionen att privatiseringarna kommer att göra det möjligt för varje individ att bli herre över sitt eget arbete, d v s att kontrollera resultatet. Men man måste vara klar över begreppen i denna debatt.
Kravet på kontroll och individuellt ansvar leder inte nödvändigtvis till individualism. Det innebär framför allt att man förkastar det anonyma kollektiva slöseri som skapats av byråkratin, liksom förtrycket av individen i namn av förment socialistiska värderingar (som förmodades komma till uttryck ide sociala rättigheterna).
Denna ”officiella marxism” förbisåg ett mycket viktigt inslag i Kommunistiska Manifestet, som förespråkade att individens frigörelse förutsätter allas frigörelse. Med andra ord är valfrihet och självbestämmande för de förenade producenterna liksom för nationerna, inte bara etiskt oavvisligt utan dessutom en ekonomisk nödvändighet.
Därför måste det finnas olika val. Ytterligare ett utmärkande drag i den liberala offensiven är förnekandet av valfriheten. Olika former av privat ägande framställs som det enda rationella alternativet till det byråkratiska systemet. Med denna lösning hamnar egendomen i händerna på dem som har pengar.
Möjligheten att under demokratiska institutionella former beröva staten bestämmandet över ekonomin genom en socialisering [församhälleligande], d v s genom att skötseln av ekonomin förs över till de ”förenade producenterna”, till ”samhället” [i motsättning till staten ö a], avfärdas.
De positiva värden som liberalerna tillskriver den enskilde medborgaren, riktas direkt mot själva innebörden i detta samarbetande, självförvaltande alternativ: det samhälleliga ägandet och kontrollen över resurserna och samhällssolidariteten begränsar ofrånkomligen individens frihet och ansvar. Eftersom liberalernas argument i så hög grad grundas på de tidigare misslyckade försöken att reformera den ”reellt existerande socialismen”, är det på sin plats att undersöka dem.
De nuvarande radikala marknadsreformerna i Östeuropa och Sovjetunionen utgör ett brott med de tidigare försök att reformera den byråkratiska planeringen som gjordes i Jugoslavien, Polen och Ungern. De försökte få marknaden att försonas med den ”kollektiva egendomen”. Detta tycktes också vara målsättningen under den tidigaste perestrojkan, då 1987 års Företagslag tillerkände arbetarkollektiven en omfattande, om än tvetydig, rätt till självförvaltning.
Men den kritik mot de tidigare försöken som dagens radikala marknadsanhängare för fram skjuter bredvid målet och är snarare förvirrande. För de tidigare reformerna förändrade på intet vis den centrala statsmakten. Egendomen förblev ”allas och ingens” — fastän byråkraternas mer än någon annans. Reformerna hade inget verkligt demokratiskt innehåll; de ifrågasatte aldrig den existerande byråkratiska staten.
Och låg det något bakom reformerna så var det just att förhindra detta. De tillerkände inte befolkningen fulla rättigheter att självständigt organisera sig politiskt, fackligt och socialt. Detta är den viktigaste orsaken till att de inte lyckades uppfylla de ekonomiska självförvaltningsmålen.
Men de misslyckades också att upprätta en effektiv form av marknadsreglering av ekonomin, eftersom den konkurrens som skapades var konstgjord. De framgångsrika företagen och branscherna kammade hem vinster och blev rika.
Men de olönsamma företagen gick inte i konkurs. Arbetarna hade givetvis allt intresse av att rädda jobben och levnadsstandarden. Och för dem — i ett ineffektivt system som de inte hade något inflytande över — var det enda förnuftiga att försvara sitt företag eller bransch, d v s den existerande produktionsstrukturen.
Varken arbetarna eller byråkraterna var intresserade av att störa det relativa sociala lugnet och framför allt inte riskera sina egna privilegier. På så vis kunde de acceptera att ineffektiviteten och slöseriet ökade, alltmedan räkenskapens dag uppsköts genom ökad import. Men det hela blev allt mer ohållbart genom skuldsättningen till utlandet i 1980-talets början.
Marknaden avskaffade vare sig byråkratin eller skapade en effektivare ekonomi. De självförvaltande företagen frigjorde sig från de byråkratiskt införda planernas diktat, men bara för att hamna ur askan i elden när varje företag isolerat slogs på egen hand, när den nyvunna ekonomiska friheten snabbt ställde kollektiven inför ojämlika marknadsförhållanden och hotet om arbetslöshet.
Därför utnyttjade kollektiven helt naturligt sin rätt till självförvaltning för att skydda sig mot marknadens lagar och konsekvenser. Sedan de tvingats in i hörnet, beskylldes de och självförvaltningen för att försvåra marknadens möjligheter att fungera effektivt.
De slutsatser som dagens marknadsentusiaster drar är enkel: marknaden och självförvaltningen är oförenliga, d v s marknaden kan bara vara en effektiv reglerare, rikta investeringar och tvinga fram nedläggandet av olönsamma fabriker om den är generaliserad:
* Arbete och kapital måste alltigenom bli varor; * Det måste finnas en arbetsmarknad där anställning och avskedanden underordnas vinstens kriterier; * Det måste finnas samhällskrafter som förmår genomdriva dessa kriterier på de arbetande; * Det måste finnas en kapitalmarknad; * Marknaden måste vara den enda länken till ekonomiska beslut som är verkligt ”privata” och alltså ansvarsfulla. * Staten måste med andra ord fullständigt dra sig ur alla former av ekonomisk aktivitet. Det statliga understödet måste upphöra och de statsägda företagen privatiseras.Den centrala punkten i det liberala argumentet är att utan incitamentet att tjäna pengar (för arbetaren i proportion till hans eller hennes arbetsinsats; för företagaren i förhållande till kapitalinvesteringen) och utgifter som står i proportion till kostnaderna, kommer slöseriet och likgiltigheten att breda ut sig.
Liberalerna hävdar i synnerhet att när de byråkratiska regimerna gjorde det svårare för det privata ägandet — vars syfte var att göra vinster och kasta sig in i konkurrensen på marknaden — så eliminerade de samtidigt det viktigaste incitamentet för att minimera kostnaderna (framför allt för arbetskraften) och att anpassa sig till efterfrågan. De drog också undan det viktigaste påtryckningsmedlet för att arbetarna skulle underkasta sig disciplinen — hotet om avsked. Det är därför nödvändigt att återinföra trycket från marknadens konkurrens och dess risker.
Här kan jag bara kortfattat ta upp två frågor som hör samman med det ovannämnda.
Den första är hypotesen att det är möjligt att privatisera olönsamma företag i de östeuropeiska länder och att privatiseringarna — mot bakgrund av läget i världsekonomin — kommer att göra det möjligt för dem att ta sig ut ur krisen.
Den andra frågan rör arbetsmotivationen och det möjliga i ett alternativ till kapitalismen och incitament som skulle tillåta en kombination av ekonomisk effektivitet och solidaritet i samhället.
Den bittra besvikelsen hos invånarna i det forna DDR, de oerhörda problem som de polska reformerna ledde till men också thatcherismens erkända misslyckande i Storbritannien, borde självklart ge upphov till eftertankar om det realistiska i liberalernas löften.
Men det absoluta bakslaget i de latinamerikanska länder som under 1980-talet genomförde de liberala programmen ger förmodligen en bättre uppfattning om vad Östeuropa och Sovjetunionen har att vänta sig. De kommer inte att kunna dra nytta av den ekonomiska dragkraften hos det tidigare Västtyskland för att mildra smällarna och undgå de oundvikliga sociala motsättningarna.
För att verkligen förstå vad det hela handlar om, måste man ha en uppfattning om hur omfattande privatiseringsplanerna är: den övervägande delen av industriföretagen, tusentals fabriker som sysselsätter miljontals människor och som producerar omkring 70 procent av bruttonationalprodukten. Det är alltså något helt annat än de tiotalet bolag med några hundratusen anställda som såldes ut under Thatcher!
Men det privata kapitalet kommer bara att vara intresserat om det finns vinster att hämta och om riskerna är acceptabla. I Östeuropa och Sovjetunionen är de investeringar som krävs för att göra företagen lönsamma relativt stora om man ser till den usla infrastrukturen och distributionssystemet.
Och dessa företag antas alltså — efter att ha förlorat statsstödet — att kunna konkurrera med en kapitalism som blivit alltmer internationell och extremt koncentrerad: två tredjedelar av världshandeln sker mellan multinationella företag som till hör ”Norr”, d v s den utvecklade kapitalistiska världen.
Uppslutningen bakom en frihandel med resten av världen kan liknas vid rävens förespråkande av ett fritt förhållande till kycklingarna. Östeuropas och Sovjetunionens byråkratiska kycklingar är givetvis alltför svaga för att kunna motstå detta: de har varken kapital, tekniskt kunnande (”know-how”) eller teknologi.
Av liknande orsaker kommer otvivelaktigt alla förhoppningar om en ”organisk” framväxt av hemvävda privata företagare ur medelklassen och ”skuggekonomin” att komma på skam. Uppskattningsvis uppgår den del av hushållssparandet som kan avsättas till köp av statliga företag (vilket inte innebär att de nödvändigtvis vill köpa dem) bara till 10-20 procent av företagens värde.
Det är klart att det går att göra goda affärer, men det handlar mest om mindre privatiseringar som inte kräver stora investeringar. Det kommer att förekomma mycket spekulation. Den ”borgerliga” revolution som förutsätts återinlemma de östeuropeiska länderna i den kapitalistiska världen kommer att vara ”byråkratiskt” auktoritär, utåtriktad, export-inriktad och, i den utsträckning som investeringar sker, dominerad av utländskt kapital.
Det kommer att finnas vinnare och förlorare bland alla kategorier inom befolkningen (vinnarna kommer oftare att vara unga, män och högutbildade, såvida de inte lämnar landet för att söka sin lycka utomlands). Men i stort sett kan man förvänta sig en omfattande arbetslöshet och en allt mer djupgående ojämlikhet — utan att det finns några garantier för att omvandlingen kommer att öka och förbättra produktionen för befolkningens behov. Följden av privatiseringarna kommer med all säkerhet att bli massiva industrinedläggningar.
Det vore helt felaktigt att bara se detta som en oundviklig kostnad för den tidigare byråkratiska ineffektiviteten. Det finns en oerhörd mänsklig, kulturell och industripotential i Östeuropa och Sovjetunionen (och den existerade tills helt nyligen i det forna DDR). Det knyts förhoppningar till att kapitalismens återupprättande kommer att utveckla denna potential genom att byråkratismen elimineras. I själva verket kommer de föreslagna liberala reformerna att förstöra mycket av den, eftersom det, enligt kapitalistiska kriterier, inte är lönsamt att investera för att utveckla den.
Att bevara och utveckla denna potential och samtidigt avskaffa slöseriet kräver en annan sorts radikal reform, som måste grundas på såväl individuell som kollektiv frihet och ansvarstagande. Det skulle bana vägen för de mest optimala formerna av ägandeförhållanden, de som bäst motsvarar en effektiv och rättvis omstrukturering, som underordnas människorna.
I sista hand handlar det om att finna vägar för att reducera utgifter och spilltid, att minska den arbetstid som går åt till att utföra tråkiga uppgifter — och samtidigt tillfredsställa samhällets behov. För det måste man uppställa vissa grundläggande kvalitativa kriterier. Dessa kommer i sin tur att vara avhängiga de behov som finns och de sociala intressen som avgör de kriterier som tillämpas på såväl behoven som kostnaderna.
Tillfredsställandet av behoven av kakor och kläder, privatägda bilar och ambulanser, tillgången till samhällskultur och potatisar, ren luft och arbetstillfällen, uppnås bäst på olika sätt och kräver olika kriterier för effektivitet och ägandeformer.
Det är också klart att arbetarkollektivens och/eller konsumenternas uppfattning om vad som är väl utnyttjad tid och vad som är bortkastad, vad som ska produceras och var och till vilken kvalitet och arbetsintensitet, ofta kommer att skilja sig från t ex de privata företagarnas.
Är det verkligen sant att det enda sättet att få folk att verkligen arbeta är att behandla dem som ting, som bara en produktionskostnad på samma nivå som maskinerna? Har inte Taylorismen visat sina begränsningar? Finns det inga andra sätt att minska kostnaderna än genom ägarens ensidiga rätt att avskeda, arbetslöshetens spöke eller konkurrens på marknaden (med jättelika multinationella företag) om vinsten? Är det verkligen omöjligt att hitta mekanismer och kriterier för effektivitet som är förenliga med rätten till arbete, utbildning och ett samhällsansvar som innefattar alla?
Detta är en del av de outtalade avgörande frågor som döljs i de liberala programmen för en ”övergång till marknadsekonomi”. I en fungerande demokrati borde de utsättas för en ständigt pågående offentlig debatt. Men för att detta ska vara möjligt, måste man erkänna att det förutom objektiva ekonomiska tvång också finns etiska — i själva verket politiska, i begreppets vidaste mening som avgör hur ett samhälle förvaltar sina ekonomiska resurser.
Men ett av de utmärkande dragen för liberalerna är att de insisterar på att politiken— och därmed demokratin — ska skiljas från ekonomin. En av de vanligaste invändningarna mot de ”socialistiska” regimerna är att de har ”politiserat” ekonomin. Men detta är en sammanblandning av helt olika frågor.
Å ena sidan fanns det ett byråkratiskt godtycke och inkompetens, en avsaknad av en rationell ekonomisk kalkylering, politisk voluntarism grundad på strävan efter politisk makt och privilegier liksom metoder för förtryck och politiskt favoriserande. Partiet monopoliserade också de ekonomiska valmöjligheterna.
Men å andra sidan blir, vilket redan noterats, de ekonomiska valen oundvikligen politiska och det gäller att göra dem uttalade och underkasta dem en demokratisk diskussion och beslutsfattande.
Man måste bestämt avvisa de två första formerna av politiskt ingripande i ekonomin. Men den tredje måste utvidgas och stärkas. Vi kan inte acceptera att samhället blir ett passivt objekt, underställt de beslutade pseudo-ekonomiska kriterierna, vilka framställs som om de inte påverka samhällssystemet, dess sociala organisation och etik.
Frågor som rör förhållandet mellan nationer, ekologi, prioriteringar av regional och social utveckling, kriterier för rättvisa i fördelningen av inkomster och formerna för social välfärd, arbetsvillkoren och i konsekvens med detta äganderätten, den andel av de nationella resurserna som går till utbildning, service, armén o s v — alla leder de till politiska beslut utifrån alternativa lösningar. Och de leder i sin tur till att man väljer det samhälle man vill ha.
Det främsta beslutet är: vem beslutar vad? Om man eftersträvar en demokratiskt fungerande ekonomi, är den viktigaste frågan ur effektivitetssynpunkt platsen och den optimala tidsramen inom vilka olika ledningsbeslut måste fattas.
Är det effektivt att besluta på fabriks-, företags-, stads- eller regionnivå? Och ska man bedöma resultatet omedelbart eller över en längre tid, säg fem år?
Frågan kommer t ex oundvikligen att uppstå ide sovjetiska kolfälten om huruvida det för arbetarna och medborgarna är ekonomiskt sundare att hålla en gruva öppen än att importera ett annat energislag.
Men är verkligen arbetarna i en isolerad, ekonomiskt beroende gruva kapabla att besvara denna fråga?
Den frihet och självständighet som prackas på de sovjetiska gruvarbetarna kommer i praktiken att vara mycket ojämlik — oavsett gruvarbetarnas arbetsinsatser — beroende på om de råkar arbeta i en bra eller dålig gruva utifrån geologiska förutsättningar, var den ligger och tidigare investeringar.
Denna frihet kan reduceras till ett val mellan de lika oattraktiva alternativen att lägga ned gruvan — med andra ord att ge sig själv sparken — eller att försvara sina jobb oavsett vad det kostar samhället, oavsett gruvans verkliga effektivitet. Vilket är det mest rationella valet?
Ur arbetarnas och medborgarnas synvinkel är en jämförelse mellan kostnaderna för den lokala kolproduktionen och priset på den importerade energin nödvändig, men det räcker inte.
Man måste också inbegripa:
* att världsmarknadspriserna kan förändras; * landets möjligheter att betala i hårdvaluta; * att andra varor skulle kunna importeras för denna utländska valuta; * de sociala kostnaderna för att stänga gruvan—för arbetarna, deras familjer, för regionen; * produktionens ekologiska påverkningar och vad det innebär för miljön att använda andra bränslen; * möjligheten att öka produktiviteten genom ny teknologi och den tid det skulle ta att utveckla den...De arbetare som direkt berörs måste få möjligheter att föra fram sina förslag och med vetorätt delta i det avgörande beslutet. Men som företagsledare kommer de att fångas i fällan om stängningen av gruvan innebär ekonomisk och social katastrof för dem. Det är därför oerhört viktigt att konsekvenserna av beslutet utifrån såväl effektivitetssynpunkt (möjligheten att fatta det beslut som bedöms vara det ekonomiskt bästa) som social rättvisa — inte helt och hållet faller på de närmast berörda.
Arbetarna måste få garantier för att kostnaderna delas av hela arbetarkollektivet. Men solidariteten får inte leda till att någon förlorar rätten till arbete och värdighet. Arbetslöshetsförmåner vars syfte är att göra en social utslagning acceptabel för de arbetslösa är heller inte riktiga. Omskolning är en annan sak, men den måste kombineras med garantier om jobb, utan löneförluster eller försämrad levnadsstandard.
Ur kortsiktigt lönsamhetstänkande, ur ett kapitalistiskt perspektiv, är detta slöseri. Å andra sidan är det oerhört lönsamt om målet är att få ur arbetarna deras tekniska kunskaper och erfarenheter för att öka produktiviteten. Det är också bra för att tillfredsställa behoven, alla behov: garantera rätten till arbete åt alla och en förbättring av arbets- och levnadsvillkor jämte en rationell skötsel av resurser, regional utveckling, miljöskydd o s v.
Men det finns också ett allmänt problem: även om självförvaltningen ger arbetarna värdighet och ansvar och på så vis leder till ökad effektivitet, undanröjer den inte de konflikter som kan uppstå om fördelningen av företagens vinster mellan löner och andra ändamål, i synnerhet kapitalinvesteringar. Inte heller upphäver den konflikterna mellan individens och kollektivets intressen.
En arbetares kortsiktiga intressen kan hänga samman med hans eller hennes arbete och löneökningar, även om det ur hela samhällets perspektiv kan vara ett direkt slöseri att hålla just den fabriken igång. Arbetaren kan personligen uppleva denna konflikt i egenskap av att också vara företagsledare och medborgare.
Men konflikterna kan lösas om rätten till arbete och ekonomisk trygghet garanteras så att de är förenliga med en ekonomisk omstrukturering. En demokratiskt styrd samhällelig investeringsfond som får medel från företagens vinster kan grundas. Lokala och regionala utvecklingsplaner kan styra fördelningen av resurser från fonden för att garantera att såväl mänskliga som materiella resurser utnyttjas på bästa sätt.
Fackföreningar, oberoende av stat och självförvaltningsorganen, måste under alla förhållanden försvara arbetarnas intressen som producenter gentemot företagsledningens beslut. Samtidigt måste det bli möjligt att demokratiskt besluta över överskottet och överblicka följderna av de olika besluten. Där måste också breda intressegrupper och opinioner delta: experter och motexperter, berörda samhällsorganisationer (miljögrupper, konsumenter), ledningar för branschorganisationer, lokala och regionala regeringar o s v.
På så vis kan självförvaltningen möjliggöra ansvar och beslut utifrån såväl kvantitativa som kvalitativa värderingar av resultaten på olika nivåer. Men detta kan bara ske under förutsättning att självförvaltningen inte begränsas till företagsnivå eller helt underkastas kortsiktiga marknadsövervägningar.
Om dessa villkor uppfylls, behöver inte rätten till arbete och solidariteten undergräva effektiviteten. Tvärtom, kan den bli en sporre för att öka den och en grund för ett ökat ansvarstagande. Detta är varken möjligt under den byråkratiska ”reellt existerande socialismen” eller under kapitalismen.
Det är oerhört viktigt att definiera vad som menas med effektivitet och hur den mäts, om man ska kunna bryta med uppfattningen att det bara finns ett kriterium för effektivitet: prissättningen. Man måste veta vad som döljs bakom priset om man ska kunna få full kontroll över de olika valmöjligheterna.
Alla vet att priserna i det sovjetiska systemet inte är ”marknads”-priser, d v s de avspeglar varken genomsnittskostnaden eller tillgång och efterfrågan. Vissa priser är oerhört subventionerade, på andras bekostnad: vissa basala konsumtionsvaror, kött, hyror och annan service har priser som ligger långt under produktionskostnaderna. Med sådana priser blir efterfrågan stor, och kan inte tillfredsställas av de byråkratiska planerarna.
Å andra sidan är andra varor oerhört dyra – en del grundläggande i vardagslivet och speciellt varaktiga konsumtionsvaror [tvättmaskiner, bilar ö a]. De verkliga kostnaderna för konsumenterna är större än vad prislappen visar. Förutom den tid som går åt för att hitta dem, förekommer det också olika mutor och nödvändigheten av att utveckla ett ”kontaktnät”. Detta får också moraliska kostnader.
Kommer konsumenterna att garanteras fler och bättre varor när subventionerna avskaffas? Kommer marknaden naturligt att införa rationellare priser och ett rättvisare distributionssystem? Och slutligen, om man utgår ifrån att konkurrerande marknadspriser införs, vilka följder kommer det att få?
Det är inte möjligt att ge några fullständiga svar på dessa komplicerade och delvis tekniska frågor här. Svaret på frågor som rör prisbildning är beroende av samhällsekonomin. Det som ur den självförvaltande socialismens perspektiv är förnuftigt för Frankrike, kan vara ogenomförbart i ett land som Sovjetunionen, där marknaden under lång tid undertryckts och där den som fanns korrumperades av byråkratin. Ändå vill jag bidra med en del av svaren.
Låt oss börja i slutet. Tidigare hävdade jag att det som är effektivt och ”kostsamt” – ur mänsklig synvinkel – inte enbart kan mätas genom priser och att det också beror på vem som bedömer faktorer som tunga och skadliga arbetsvillkor, miljöförstöring, organiseringen av vardagslivet eller bara det att ha ett arbete att gå till. När det handlar om att uttrycka behov – eller tillfredsställa dem – kan man inte begränsa sig till priser.
Oavsett om det handlar om en planerad eller en marknadsinriktad produktion, är det oerhört viktigt att utveckla organisationer eller sammanslutningar av såväl producenter som konsumenter, d v s att i en enda förvaltning låta såväl producenterna som brukarna av varorna och tjänsterna mötas. På samma sätt måste det på de olika geografiska nivåerna finnas utrymme för att arbetare och konsumenter kommer med förslag om hur de tillgängliga resurserna ska användas för att tillfredsställa de behov som finns. Och det är inte bara de som har pengar som ska få lov att uttrycka sina behov. De lokala eller geografiska demokratiska institutionerna ska sedan överväga de olika möjliga yttrandena över de förslag som fått folkets godkännande.
Så snart produktionsprioriteringarna har beslutats (t ex anständiga bostäder till alla, utveckling av kollektivtrafiken), måste tillgångarna i samhällsfonderna fördelas. Detta kan ske utifrån konkurrens bland de olika företag som kan tillfredsställa behoven och få de nödvändiga krediterna. Företagens förslag måste bedömas utifrån kriterier som gjorts offentliga: t ex hur många arbetstillfällen som skapas, kostnader, energibesparingar, miljöskydd, minskad import, konsumentföreningarnas preferenser. När väl ett förslag godtagits kan ett självförvaltningsorgan med egen finansiell service övervaka att de beslutade prioriteringarna följs.
Priskontrollorgan, med bred representation från olika intressegrupper, ges i uppdrag att sätta ihop periodiskt utkommande offentliga rapporter om orsakerna, oavsett vad de beror på, till prisförändringar och göra jämförelser med andra regioner. De skulle ha rätt att modifiera prisförändringar som kraftfullt ifrågasatts.
Mot denna bakgrund måste understöd och subventioner behandlas från fall till fall, och konsumentundersökningar av hur väl nyttigheter och tjänster fungerar måste offentliggöras. Frågan om det bästa sättet att finansiera produktion och distribution av nyttigheter eller tjänster måste beslutas efter en tidsbegränsad offentlig diskussion: införande av ett enhetspris samtidigt som vissa grupper får höjda inkomster; differentierad prissättning för samma tjänst utifrån inkomst; fri distribution till alla jämte en debatt om hur finansieringen ska gå till. Samhällsservice med dålig kvalitet måste systematiskt undersökas av företrädare för alla berörda parter, som åläggs att komma med förslag till förbättringar.
Det är viktigt att understryka att det inte finns några allmängiltiga lösningar. Om exempelvis telefonnätet är överbelastat under vissa timmar av dygnet, kan det vara förnuftigt att införa en differentierad prissättning för att uppmuntra folk att ringa på andra tider eller ringa färre samtal. Att betala mer är mindre byråkratiskt än att tillsätta kontrollanter överallt. Dessutom kan lönerna vid behov justeras.
Men det som är effektivt när det gäller telefonerande kan vara rent improduktivt för t ex tunnelbanan. Högre biljettpriser under rusningstid leder inte till att problemen löses – de uppmuntrar i stället folk att använda privata transporter, med alla dess ekologiska konsekvenser. Är det mest effektiva och rättvisa sättet att skydda miljön att ta betalt för tillträde till grönområden, stränder och natur?
Att ekonomiskt skyddas, protektionism, från världsmarknaden är inte det samma som att dra sig undan från den eller självhushållning, autarki. Om en viss form av protektionism utan tvivel är nödvändig, får den inte utnyttjas för att försvara slösaktiga eller olönsamma industrier som medför en (kvalitativt) försämrad levnadsstandard jämfört med resten av världen. Syftet måste vara ett skydd mot det som är bakåtsträvande, eller leder till försämringar, på andra håll, eller åtminstone mot det som påverkar landet i fråga negativt.
Därför är det viktigt att analysera innehållet i världsmarknadspriset för en viss vara, eftersom vi vill undvika att bli indragna i en konkurrens som grundas på ett urholkande av sociala rättigheter och förmåner. Samtidigt måste motståndet mot dessa påtryckningar utifrån, genom en självförvaltning gå hand i hand med sökandet efter nya sätt att öka produktiviteten och minska slöseriet, som inte bara kan få ekonomin att växa utan också minska de protektionistiska åtgärderna.
I sista hand handlar det om att påvisa att sociala rättigheter som full sysselsättning, subventionerad kultur med fri tillgång för alla, fri hälsovård o s v kan vara en källa till kvalitet och effektivitet i en ekonomi, vars grundläggande inriktning är att öka friheten och välbefinnandet hos alla medborgare.
Det är dessa valmöjligheter som måste skyddas från de kriterier som dominerar världsmarknaden, kriterier som dömer ut dem som alltför kostsamma. Men för att protektionismen verkligen ska kunna användas för att öka produktiviteten i ett alternativt system, krävs tid och utrymme.
Erfarenheten visar att ett land som utsätts för konkurrens från mer utvecklade länder inte kan få ett ekonomiskt ”uppsving” om det inte finns en viss protektionism. Men detta innebär ändå inte att man avskärmar sig från allt utbyte med världen utanför. I stället måste man se till att de politiska val som ett samhälle gör inte underkastas världsmarknadens kontroll.
Det är givetvis inte alltid uppenbart vid vilken punkt protektionismen blir improduktiv för olika områden. Men å andra sidan är illusionen om att ett land rätt upp och ner kan ge sig in i konkurrensen på världsmarknaden och avskaffa kontrollen över hela samhällsekonomin utan att detta får allvarliga och rentav skadliga konsekvenser så mycket farligare. Ändå förespråkas en sådan inriktning i dag i Östeuropa och Sovjetunionen.
Därmed blir också frågan om hur omfattande och vilken sorts kontroll som ska finnas över samhällsekonomin (makroekonomin) den avgörande frågan. Å ena sidan handlar det om att demokratiskt omvandla samhället och i synnerhet att undvika att återinföra de konservativa monopol som dominerade kommandosystemet. Å andra sidan handlar det om behovet av att gå utanför nationalstatens skrankor när det gäller att utöva makt över makroekonomin.
För det uppstår allt fler problem som ur ekonomisk effektivitet eller social rättvisa bara kan få sin lösning internationellt. Det gäller inte bara de problem som de misslyckade GATT-samtalen om frihandel för jordbruk, råvaror och tjänster handlade om, utan också om staternas skuldsättning, miljöförstöring, svält och att en allt större andel av världens befolkning marginaliseras ekonomiskt och socialt.
Mot bakgrund av att det behövs handel och att handeln internationaliseras, kommer alla försök från enskilda stater att angripa dessa problem på egen hand att kraftigt begränsas av de rådande världsmarknadskriterierna. Detta understryker att det är oerhört nödvändigt att förena alla som har intresse av att kämpa emot de multinationella företagens, Världsbankens och Internationella valutafondens politik.
Comecon, de östeuropeiska ländernas ”gemensamma marknad” är död. Men i stället för att ersätta den med fri konkurrens — som faktiskt inte existerar någonstans — skulle den kunna omvandlas till en frivilligt ingången, demokratisk gemenskap mellan länderna, där målet är att försvara sig mot Internationella valutafondens diktat, den bristande jämvikten i det monetära systemet i världen och att de marginaliseras av den världsomspännande kapitalismen. Detta kunde också utgöra en grundval för att öka förbindelserna med andra stater som slåss för samma mål.
I själva verket har en demokratisk planering bättre förutsättningar än marknaden att uppfylla de olika kriterier som måste vägas in om man vill minska ojämlikheten i ett system av ojämnt utbyte. En demokratisk planering kan bättre respektera nationella och regionala intressen.
Det är faktiskt både ironiskt och tragiskt att ledningarna för de olika republikerna i Jugoslavien och Sovjetunionen, som slutit upp bakom de liberala idéerna, har märkt att kreditgivarna i Väst i allmänhet hellre förhandlar med en stark federal myndighet och att de föredrar en enhetlig marknad.
Här visar också marknaden, företrädd av Internationella valutafonden och andra offentliga och privata kreditgivare i Väst sin totalitära sida, när den från ovan försöker tvångsinföra sin ekonomiska och sociala politik i dessa länder, liksom hur relationerna mellan republikerna och maktcentra ska fungera.
De svåra internationella ekonomiska förhållandena är inte unika för de tidigare ”socialistiska” länderna. Den Europeiska gemenskapen, EG, med dess tolv medlemsstater, kommer att få stora problem att fungera som en enhetlig marknad med en gemensam valuta. Även där reser skilda utvecklingsnivåer, nationella och regionala realiteter hinder för den planerade integreringen.
Frihandeln kommer att öka ojämlikheten och spänningarna, och det är lång väg kvar till en gemensam valuta. Den har redan visat sig mycket kostnadskrävande under den tyska återföreningen. Därför innehåller Jaques Delors plan för en europeisk integrering en del intressanta idéer.
Åtminstone i teorin kommer den att tillämpa ett ”subsidiaritets”-kriterium [ung biträdande, understödjande ö.a.]: besluten kommer att fattas på nationell nivå och det är bara då det står klart att man inte kommer någon vart där, som högre instanser får ingripa.
En socialistisk demokrati i form av ett självförvaltningssystem uppbyggt underifrån, kommer emellertid att vara mycket bättre anpassat än marknadsliberalismen att tillämpa dessa kriterier. För när allt kommer omkring respekterar inte det fria kapitalflödet den nationella suveräniteten.
Slutsatser
Krisen för Jugoslavien och länderna i det tidigare sovjetblocket, skall därför inte tas som intäkt för att en socialistisk självförvaltning är en utopi eller dömd till ineffektivitet om den genomförs. Vi har inga erfarenheter från ett system där såväl marknad som plan är underordnade en pluralistisk, självstyrande demokrati. Systemet ide tidigare ”socialistiska” länderna var en följd av den stalinistiska, huvudsakligen politiska, men som ändå fick långtgående ekonomiska konsekvenser, kontra-revolutionen.
Den undertryckte den kapitalistiska marknadens reglering av ekonomin, frigjorde investeringar från den privata vinstens restriktioner och kortsiktighet, möjliggjorde en extensiv tillväxtform (det fulla utnyttjandet av de tillgängliga resurserna) och en betydande kulturell utveckling under flera årtionden: industrialisering av hela regioner som kapitalet tidigare hållit sig undan ifrån; en alfabetiserings- och utbildningsnivå som var långt högre än i jämförbara kapitalistiska länder på samma utvecklingsnivå.
Men den parti-stat-byråkrati som oftast beslutade om planen, och den av marknaden splittrade och atomiserade själv-förvaltningen i andra (Jugoslavien), hyste en oförmåga att effektivt reglera ekonomin. Detta ledde till ökat slöseri och de oerhörda mänskliga, moraliska, politiska, ekologiska och kulturella kostnaderna är i dag välkända. Den protektionism som infördes mot världsmarknadens tryck, blev ett skydd för slöseriet, på vilken diktaturen och byråkratins privilegier grundades.
Drivkraften bakom kapitalismens innovativa eller nydanande förmåga, när den ställs inför sin egen kris, är jakten på profit. Alla mänskliga dimensioner är i bästa fall underordnade. Därför tenderar innovationerna att ta bort arbetstillfällen i stället för att omstrukturera dem i syfte att göra arbetstiden mer human.
De byråkratiska regimerna visade för sin del också liten hänsyn till arbetarna och utsög dem så mycket de kunde på sitt eget sätt. De var dessutom helt oförmögna till nydaningar. De förhärskande sociala förhållandena i dessa länder undertryckte de viktigaste kapitalistiska mekanismerna för att öka produktiviteten (i synnerhet arbetslösheten), samtidigt som de grundligt förstörde alla alternativ: utvecklingen av ett ansvarstagande bland arbetare och intellektuella, ett uppmuntrande av att de tog egna, självständiga initiativ och kreativt tillämpade sina kunskaper och färdigheter för sitt eget bästa.
Under en marknadsreform kommer arbetarna, om de förblir isolerade i sina företag eller branscher, aldrig att kunna lösa sina problem. Detta gäller än mer på en marknad dominerad av ”maffian”, än under den plan som till stora delar styrdes av samma ”maffia”, om än i en annan, byråkratisk, täckmantel. De kommer att tvingas försvara sig mot varandra genom ett inflationsdrivande krig med prishöjningar som kommer att leda till ännu större kaos.
Ett självförvaltningssystem kan bara bli riktigt effektivt om det verkar på just de nivåer som producenterna/medborgarna anser verkningsbara för att uppnå solidariska lösningar och om det innefattar frivilligt ingångna avtal om utnyttjandet av tillgängliga resurser och minska slöseriet.
Samtidigt som de samhällsekonomiska förhållandena måste rivas upp från botten, kan inte detta ske utan att kontrollen över makten och förvaltningen av ekonomin tas från dem däruppe. Det är ju där som den verkliga makten ligger.
Översatt ur: Socialist Alternatives nr 1/1991. Översättning & redigering: Lars Gus Kaage.