Ur Fjärde Internationalen 1 / 1992
Nutiden är minst sagt råruggig. En eller flera rasistiska mördare har tillsammans med en kvinnomissdådare satt skräck i Storstockholms invandrare och kvinnor. Ide norra förorterna härjar lasermannen – ide södra Farstamannen.
Vi har sedan länge sett tendenserna. För över sex år sedan mördades Ronny Landin en midsommarafton vid Nickstabadet utanför Stockholm.
Hans baneman har under den senaste tiden stått anklagad för bland annat ett bankrån i Vemdalen. En tvättäkta nynazist som är en av ledarna i ultrahögerns gatuvåldspatrull VAM.
Under åratal har flyktingförläggningar attackerats. Samtidigt sänkte den dåvarande socialdemokratiska regeringen toleransen och solidaritetens ribba genom beslutet från den 13 december 1989 då rätten till asyl kraftigt begränsades. Många har betecknat det datumet som en vändpunkt. Då fick främlingsfientligheten officiell välsignelse uppifrån...
Parallellt med detta har arbetarklass och låginkomsttagare utsatts för den ena försämringen efter den andra. Om den socialdemokratiska högerregeringen stod för sjösättningen och champagnekrossandet, råder det nu inget tvivel om vilka som intagit kommandobryggan.
Tankar och gärningar som leder till ökad jämlikhet, ett minimum av rättvisa eller en droppe av solidaritet förhånas öppet av Carl Bildt som nattstånden och unken sextiotalsretorik. Vargen är här och skallet går. Nu vädras det ut...
Den politiska högern, uppbackad och finansierad av den utomparlamentariska direktörsbyråkratin tvingar in arbetande människor i ett hörn. Hytter med höger pekfinger och vädjar om solidaritet och förståelse gentemot andra samtidigt som de berövas den ena rättigheten efter den andra.
När det är gjort, återvänder Bildtar och andra i den ungmoderata sprättgenerationen, till överklassens östermalmska groggkvällar för att inom skål och vägg odla arbetarföraktet.
Allt medan arbetande människor, svenskar som invandrare, får ta de verkliga problemen på arbetsplatser, i nedslitna bostadsområden och på gator och torg. Det är det upp till ”den enskilde att utveckla motsatsernas fredliga dynamik” för att använda hallänningen, svensken och européns politiska fikonspråk.
Vår utgångspunkt i försvaret av dem som sökt en fristad i Sverige är att ständigt storma mot den högerklasspolitik som är grundorsaken till den växande rasismen.
För även om moderata näbbar klapprar hårt och ihärdigt mot allt vad vi värdesätter och värnar kan man kanske säga att det är ”vår tid” som politisk organisation som är här.
Det är nu vi har en möjlighet att visa att vårt socialistiska parti inte bara är ”snack” utan också att vi menar allvar i vårt försvar av arbetar- och låginkomsttagarintressena. Att vii stort som i smått är beredda att konsekvent företräda våra gemensamma intressen. För nu är det frågan om ren intressekamp. Nu gäller den klasskamp som vänsterpartisten Torbjörn Tännsjö så frimodigt raljerande raderade bort från sin dator för ett år sedan. Det är vi här nere mot dom däruppe.
Och det finns ingen som helst sentimentalt odlande av någon arbetarromantik i att konsekvent försvara ”arbetarsaken”. Därtill är verkligheten för hård
och obeveklig. Samtidigt som det aldrig har varit speciellt tårdrypande att växa upp under knappa ekonomiska förhållanden. Eller ha haft en morsa eller farsa vars blotta uppenbarelser var övertydliga exempel på vad ett tungt och slitsamt arbetarliv gör med människor. För att inte tala om hur lite tid de fick över för att odla eventuella romantiska drömmar... Än mindre till att fiska abborre eller påta i någon kolonitäppa. De fick nöja sig med att drömma... Eller att någon försökte klä deras längtan efter mer mänskligt liv i ord.
För att levandegöra det ekonomiska sammanbrottet som många arbetar- och låginkomsttagarhushåll nu ställs inför hade TV:s rapport häromkvällen ett utmärkt inslag. Reportaget var från Frälsis och Stadsmissionen häri Stockholm. Det som förut var de mest utslagnas sista skyddsstation innan luckan till evigheten öppnades har förvandlats: nu köar barnfamiljer och de sämst ställda pensionärerna för att få hjälp. Och de sistnämnda är inte få. Drygt sexhundratusen pensionärer, framför allt kvinnor, har bara folkpension och ett litet pensionstillskott. Den kommunala åtstramningen har gjort att många socialkontors lampor lyser röda redan vid ingången.
Beräkningar från LO visar att ett normalarbetarhushåll genom högerregeringens politiska förslag kommer förlora 10 700 kronor i köpkraft under kommande budgetår. Vad vi nu bevittnar är bara början eller toppen på det isberg som kommer orsaka rimfrost på fler ställen än i köksutrustningens frysfack.
Vidden av den förnedring och den allmänna olustkänsla av att ingenting vara värd låter sig knappast överblickas. Men var och en förstår hur det måste kännas för den samhällsbyggare som åtminstone trodde att livets hösttimma skulle bjuda på en liten glittrande guldkant. Nu tvingas de tillbaka till det fattighelvete som deras föräldrar kom ifrån och som de själva trott sig befriade från. För att inte tala om de ensamstående tvåbarnsmorsor som förutom tusen stora och små plikter nu också blir smärtsamt medveten om att den lön hon tjänar. Den räcker inte ens till hyra och mat.
Det är inför bland annat dessa människor som vi som socialistisk organisation har ett oerhört ansvar. Från att vara vardagliga ”stödtrupper” till att ge ett trovärdigt politiskt perspektiv som kan möjliggöra en förändring av deras levnadsvillkor.
Över till ett annat TV-inslag. En småländsk vinterkväll i slutet av januari. 1 000 människor samlades på Stora Torget i Vimmerby! Träindustriarbetarförbundets avdelning i norra Kalmar hade kallat till demonstration. Mot förslaget till chockhöjning av strejkböterna och försämrad sjukersättning. För rätten till delpension och en sänkt pensionsålder.
På torget fanns träindustriarbetaren som ställs inför omedelbar arbetslöshet. Bara inom Trä i Norra Kalmar ligger den öppna arbetslösheten på tjugo procent. Här fanns gnosjöandan representerad av en mängd småföretagare inom möbelbranschen och underleverantörer till byggnadsindustrin. Alla ytterst beroende av en fungerande byggbransch.
Manifestationen gick mot sitt slut. En ensam man med trumpet klev upp på det tillfälligt hopsnickrade podiet. Han fattade trumpeten och så ljöd över det småländska stenriket Internationalen.
Det är tänkbart att reaktionerna från ”Gnosjöfolket” var lite blandad. Många av dem hade säkert röstat på KDS, moderaterna eller Ny Demokrati. Men den ensamma trumpettonen ”från rättens krater” säger en del om det politiska läget och om hur djup arbetslöshetskrisen är. Av nystarten blev nybrutalitet.
Nådatiden för högerregeringen är nog kortare än vi föreställt oss. Därtill är människor ”nödda och tvungna”.
Vi ser också de första sprickorna i högerfronten. Takten i skattesänkningarna har redan startat en debatt mellan Wibble, Westerberg och Bild t. Detta år har de hamnat på 13 miljarder och för nästa år utlovas 27 miljarder.
I det gemensamma program ”Ny start för Sverige” som höger- och folkpartiet snickrade ihop några månader innan höstens val utlovades en skattesänkningstakt på 30 miljarder på tre år. Farten har skruvats upp och Westerberg har fått så kallade kalla fötter. Bördan blir för tung för hans eget fögderi, socialdepartementet, men också för folkpartiets floskelframtoning som ett socialt ansvarskännande parti.
Samma tendenser till uppluckring finns inom KDS. Hur länge ”sjukvårdens” beskyddare numro ett Jerzy Einhorn orkar åse hur kranen på den livsviktiga droppkranen skruvas åt hårdare och hårdare av regeringskollegorna är bara en tidsfråga.
För även om Alf Svensson personligen tycks beredd till vilka eftergifter som helst för att få vara komma med in i den mer världsliga pärleporten anfrätts partiet alltmer. Ett vallöfte har redan vållat problem — införandet av ett internationellt sjöfartsregister. Det vill säga att svenska sjömän mönstrar av och underbetald filippinska eller öststatssjömän, utan ett uns av elementära fackliga rättigheter och till minimilöner, mönstrar på. Ett utslag av modern kristen etik får man förmoda.
För i valrörelsen lovade KDS dyrt och heligt att till varje pris verka mot redareföreningens krav på utflaggning. I regeringsställning genomför kommunikationsminister Mats Odell från KDS det rakt motsatta. Sittande vid Alf Svensson högra sida har också en budordsrevidering av ”du ska ej bära falsk vittnesbörd mot din nästa” genomförts.
Men de exemplariska aktioner som svenskt sjöfolk och Sjöfolksförbundet genomfört i Göteborg har fått KDS göteborgsavdelning att svänga tillbaks till vallöftet. De är smärtsamt medvetna om sitt eget väljarunderlag. Mellan femton och tjugo procent i den frikyrkodominerade göteborgska övärlden som också utgör en betydande del av det svenska sjöfolket. Carl Bildt var på storförhör i Göteborg för att återställa ordningen i KDS-leden.
Centerpartiet börjar nu också svaja i högerstormen. Så sent som för några dagar sedan annonserade centerns riksdagsgrupp att de kanske kommer gå emot indragningen på 350 miljoner från det kommunala vuxenstödet. En studieverksamhet som avbildningsminister Per Unckel betecknat som icke folkbildande utan mer av terapeutisk natur.
Börje Hörnlund, arbetslöshetsministern, ser mer och mer plågad ut för varje ny arbetsmarknadsrapport. Han om någon inom centerpartiet har under de socialdemokratiska regeringsåren angripit socialdemokraterna från vänster. För att svika de sämst ställda. Nu ska han administrera arbetslöshetssiffror som närmar sig trettiotalsnivå... Snacka om svek.
Anledningen till den växande osäkerheten från dessa tre partier är knappast ideologiskt betingad. Däremot är de lite brydda inför de obönhörliga konsekvenser som mammondyrkandet för med sig. Och till syvende och sidst är det de ständigt sjunkande opinionssiffrorna som fått dem att muttra över högerpartiets framfart.
För högerpartiet hade som Sickan i Jönssonligan tänkt ut en plan. Förutom att mer eller mindre utplåna övriga borgerliga partierna rafsade de åt sig alla avgörande tunga ekonomiska departement och lämnade de mer ”socialt ansvarskännande sektorerna” till mittenkollegorna. Men framför allt visste de samtrimmade högerfyrtiotalisterna vad de ville.
Deras nya start var planlagd i detalj. Med den ideologiska tuppkammen i topp gick de till verket. Medan de andra tre levde kvar i de fälldinska långbänkarnas förlovade sjuttiotalsland. De trodde på ett ömsesidigt givande och tagande under regeringsförhandlingarna. Men turbohögern visade tydligt ”att nu är det vi som bestämmer, men vi ger order med en älskvärd min”.
Till och med högerpopulisterna Ian och Bert, med sänkningar av skattetrycket på utlovade 197 miljarder börjar bågna. Höjningen av egenavgiften vid tandläkarbesök avvisar de. De har även svängt om när det gäller karensdagarna. Motivet är att två karensdagar upplevs som för stötande och att man måste hitta en motsvarande nedskärning som mer smygs på väljarna utan att de rör upp himmel och jord.
Men i grunden finns frön till framtida motsättningar mellan partiets två starka män. Medan Bert är en mer tvättäkta populist är Ian arbetsgivarnas omedelbara språkrör i politiken. Frontalkrocken mellan småföretagarsjälen och storbolagsdirektörens intressen är på sikt oundviklig.
Vänsterpartiets parlamentariska roll är under rådande riksdagsperiod helt överspelad. Ingen bryr sig längre om riksdagens flitigaste och duktigaste motionärer. Som ordinarie ledamöter i utskotten får de inte vara med. De sitter på nåder utan förslags- och beslutsrätt. Däremot får de öppna munnen när alla andra har sagt sitt. Frågan är om någon gitter lyssna...
Vänsterpartiet och dess fackliga utskott hade proklamerat den 10 januari då 1992 års budget lades fram som en nationell kampdag mot högerregeringen. Pro testmöten och demonstrationer över hela landet var utlovade. Av detta blev platt intet. Genom att göra det hela till ett rent partiutspel gick det som det gick. Ingen lyhördhet och ingen insikt av breda enande initiativ kring omedelbara klassintressen här inte. Det är svårt att frigöra sig ifrån att det enda utspelet syftade till var att lyfta fram det egna partiet. Egoismen sattes helt enkelt före enheten.
Om vi går tillbaks i tiden hade v för tre dr sedan runt åtta procent i opinionsmätningarna. Nu liggerdepå tre. Visserligen har det runnit en hel del vatten i både Neva och Oder sedan dess.
Men stalinistbankrutten och gamla band förklarar ändå inte allt. Vänsterpartiet förmår inte på något sätt attrahera de många som vänt sig från socialdemokratin och framför allt inte de som nu befinner sig i krisens främre frontlinje. Partiet upplevs av många som förbrukat och har varken en arbetarförankring eller arbetarpolitik som förmår att skapa en sving åt vänster.
Men för att våra egna partipjuck ska behålla markkontakten är det nog viktigt att komma ihåg vår egen litenhet i sammanhanget. Även om vi kan slå oss för bröstet och säga att vår egen politik är fasiken så mycket bättre än vänsterpartiets, så är inte vi den attraktionspol kring vilken förbittrade ”förlorare” fylkas. Uppgiften att formera ett arbetare- och låginkomsttagarparti kvarstår och för var dag blir vi alltmer smärtsamt medvetna om det.
Detta om det parlamentariska läget. Klasskampen då? Finns den, vilka krav förs fram och vad kan vi som parti göra? Finns det några som helst möjligheter att initiera en enhetsfront mot högern? Det tarvar en ordentlig diskussion!
I onsdags morse, på TT-nyheterna vid halvsjudraget, meddelades att Uppsala kommun varslar tio procent av omsorgspersonalen om avsked. Drygt 1 500 av 15 000 kommer att få gå.
Själv är jag född 1948. Under mina snart 44 år på planeten Tellus har jag förmodligen liksom de flesta i min generation vant mig vid en relativt välfungerandeoffentligomsorg. Den har förvisso en rad skönhetsfläckar, men den har ändå förkroppsligat den svenska modellen och den svenska välfärden. Den har expanderat och den har byggts ut. Vid den senaste djupa lågkonjunkturen 1977-78 användes den gemensamma sektorn för att suga upp delar av den arbetskraft som sparkades under strukturomvandlingen inom basnäringarna.
Den tiden är nu oåterkalleligen förbi. Detta säger en del om den arbetslöshetschock och den sociala nedmontering som väntar. För att inte tala om antalet mänskliga katastrofer... SKTF:s ordförande Sture Nordh uppger för tidningen Kommunalarbetaren i januari att han tror att minst 75 000 arbetstillfällen kommer att raderas bort under de närmaste två åren.
Uppsala kommun används som ett pilotfall för högerpolitiken. Allting är till salu utom pamparnas egna poster. Kommunala byråkrater åker in på snabbtvätt för att veckan efter bli kommunala entreprenörer med privata orderböcker och förmodligen privata dusörer. Utvecklingen kan på många sätt liknas vid den nya marknadsstalinismen i Östeuropa. Där sitter den samhällsförstörande makten kvar och försöker sko sig i de nya vindarna.
Men det finns ingenting som talar för att Uppsala fortsätter att vara ett särfall. Från Dalälven och söderut är i stort sett varenda kommun- och landstingskontor blåmönjat.
Hjälpredor för att ideologiskt trampa upp de nya spåren hittar vi dagligen på tidningarnas debattsidor. Den socialdemokratiska högerekonomen Bo Södersten skrev för någon vecka sedan en artikel i Dagens Nyheter där han förespråkade massavskedanden inom barnomsorg och fritidssektor. Argumenten var inte speciellt finstilta. De som jobbade inom dessa sektorer bara fusksjukskriver sig och när de är på jobbet gör de ändå ingen lytta. Så bort med dem.
Är det inte läge nu för starta massiva kampanjer mot nedrustningen nu kom-mer det förmodligen aldrig att bli det. I dag handlar det dra ihop brukare och de som jobbar inom servicen för bredast möjliga motkampanjer mot nedrivarna.
Det som sker inom omsorgen markerar på ett övertydligt sätt den nya politiska epok vi går in. Ett avgörande trendbrott som kommer att ruska om invanda 'trygghetsmönster” ordentligt.
Från Malmfälten i norr har krav rests i första hand från Gruv-tolvan i Kiruna – om en generalstrejk mot högerregeringen. Gruvarbetarna tar sin utgångspunkt, vilket är helt naturligt, i regeringens planer på att sälja ut gemensamma naturtillgångar. I deras fall handlar det om statliga LKAB:s malmbrytning men också om vattenkraften och skogen.
Nu tror jag inte att frågan om privatiseringar av malm, skog och vatten får blodet att koka i sörlänningarnas villaområden och hyreskaserner. Just den frågan anses inte som den mest akuta i övriga arbetarsverige, även om den givetvis ställer frågan om samhälls- och arbetarkontrollen över viktiga naturtillgångar.
Nu stannar i för sig inte Gruv-tolvans stridbare ordförande Lars Törnman där – gruvarbetarna kräver också en generalstrejk mot övriga inskränkningar i det sociala systemet, i första hand införandet av två karensdagar i sjukförsäkringen.
I Veckans Affärer finns en intervju med LO:s Stig Malm. Han berättar att han har fullt sjå med att värja sig inför alla de brev som kommer från lokala fackklubbar som kräver politisk strejk mot högern. Malm tvår sina händer och hänvisar ”till att det svenska folket har röstat och vi har den parlamentariska situation vi har”. Receptet för att slå tillbaka klasspolitiken är att ställa frågor till Westerberg, Svensson och Johansson om hur de kan medverka i detta.
I övrigt berömmer malmen sig för två ting. För det första att han som en i dåtidens Svenska varvs styrelse var med och tog bort 16 000 jobb. För det andra att han till skillnad från många andra förbundsbröder aktivt slagits för ackordets införande. Han kunde tillagt, men tänkte väl inte i hastigheten på det, att han inledde sin fackliga karriär med vara den metallombudsman som var bäst på att bekämpa så kallade vilda strejker i början av sjuttiotalet. En karriär som nådde sin kulmen i slutet av januari 1990, då Malm inför en mötessovande förbundsbyråkrati fick ett snarkande ja till förslaget om strejk- och lönestopp.
Lars Törnman berättade på telefon att bland andra LO:s avtalssekreterare Tore Andersson deltog vid senaste ordförandekonferensen för gruvisar i Stockholm. På en direkt fråga från Törnman om vad LO planerade centralt svarade Andersson ”ingenting”. Däremot uppmanade han lokala klubbar att protestera.
Socialdemokratin och LO-ledningens strategi är klar. Den vill på intet sätt komma till makten genom att arbetarsverige mobiliserats i en proteststorm. Som utmynnar i en politik med annat innehåll än den högerkurs som socialdemokraterna förde under nio regeringsår.
Detta behöver inte vara av ondo för vår del. Manifestationerna och protestyttringarna kan bli mer politiskt och fackligt konkreta, i stället för att bara mynna ut i krav på SAP-regeringens återkomst. Den minnesgode kommer kanske ihåg protestvåren 1977 med Per Ahlmarks ”lycka till” åt sparkade arbetare i Olofström som pricken över i-et. Då koncentrerades vreden i ett sammanfattande krav ”Ut med borgarna och in med socialdemokratin”.
I Internationalens ledare i nummer 4/ 92, skriver vi bland annat om kraven på generalstrejk att vi inte accepterar minoritetens diktatur (vi har faktiskt en minoritetsregering) och påpekar vid sidan om att ” politiska arbetsnedläggelser är lagliga i Sverige och en del av demokratin”.
Kraven på politisk strejk eller generalstrejk anser vi vara ett vapen som kan skaka om politikens förutsättningar, isolera högern och splittra regeringen. Och i det ligger i själva innebörden av det skrivna att vi stöder alla krav som utmynnar i ovanstående krav. Däremot är jag mer tveksam om de politiska och fackliga förutsättningar i nuläget är sådana att kraven blir verklighet.
Några ord om den i mitt tycke politiskt svåraste frågan. Det är också den som lämnar de mest djupa och öppna såren i dagens svenska klassamhälle: arbetslösheten. Så sent som förra lördagen demonstrerade 15 000 byggnadsarbetare för jobben. I sin appell skrev de bland annat följande:
”Vi byggnadsarbetare har fått nog.
Vi går utan jobb, samtidigt som skolor, daghem, fastigheter behöver repareras och byggas om.
Många stockholmare är helt utan bostad. Därför måste det också byggas nya bostäder.
Den borgerliga regeringen har på kort tid lyckats sprida kaos inom den svenska byggbranschen. Nyproduktionen av bostäder rasar. Ombyggnadsverksamheten och reparationerna ligger nere.
Samtidigt rasar arbetslöshetstalen i höjden för länets byggnadsarbetare.
Det är en helt oacceptabel och cynisk hantering av människor.
Det finns viktiga arbetsuppgifter. Uppgifter som måste utföras förr eller senare. Vi byggnadsarbetare kräver att byggandet därför nu ges sådana förutsättningar att mänskligt och ekonomiskt slöseri upphör.”
En helt riktig beskrivning som jag ser det. Visserligen saknas en grundläggande kritik av kapitalismen och perspektivet på det revolutionära maktövertagandet. Men det får vi nog hacka i oss eftersom byggknegarna näppeligen ställer sig den uppgiften. De kräver ”bara” ett slut på resursslöseriet och jobb för egen del.
I Stockholm, några veckor före jul, demonstrerade sju tusen byggnadsarbetare i Stockholm. Bland annat bakom en jättelika banderoll med texten ”kan vi bygga riksdagshus så kan vi också riva dem”.
Det hela var från början tänkt som en mindre manifestation av arbetslösa byggnadsarbetare med ett deltagande av i bästa fall tusen människor. Det blev något helt annat. En jättelik solidaritetsyttring jobbarpolare emellan. Här handlade det verkligen om ”rör inte min kompis”. Byggnadsarbetarna avbröt helt enkelt sina jobb under tre timmar och hela Stockholmsregionen ställde upp.
Det var den största byggnadsdemonstrationen i Stockholm någonsin och det var första gången de tvingades kräva den självklara rätten till arbete.
De borgerliga politiker som vågade lämna kammarens lugn och trygghet för att masa sig ut på riksdagshusets trappa buades ut. Applåderna gick i viss mån till Ingvar Carlsson men framför allt till Lars Werner.
Inslaget av unga arbetare var påfallande stort. Förmodligen hade ett flertal röstat blått och kanske framför allt på Ian och Bert.
Men det verkade som om det röststödet blåst bort på några få månader. Anmärkningsvärt är också att byggnadsarbetarna inte direkt tillhör förlorarna under åttiotalets makalösa byggspekulation. Det är ett yrkesstolt och självmedvetet kollektiv.
Förmodligen var det därför de agerade så kraftfullt som de gjorde. Frågan är bara hur länge den stridsviljan och gnistan finns kvar innan den mals sönder i förnedrande sysslolöshet.
Men redan nu när proteststormen nyss startat och kampen för arbete trappas upp drar Byggnads nye ordförande – efter den Winberg vars fackliga gärning slutade med neddragna brallor på en soptipp i Estland – Åke Wänman i bromsen.
”Nu kan vi inte göra mer, nu har vi uttömt alla möjligheter att påverka politikerna”, suckar Wänman i Dagens Nyheter dagen efter femtontusenmannamanifestationen. Rädslan för att tappa kontrollen över skeendet är uppenbar.
Under de senaste månaderna har vi sett demonstrationer och samhällen på marsch i bland annat Kalix, Luleå, Gävle, Malmberget och Karlsborg.
Och visst reser arbetslösheten frågan om makten och arbetarkontrollen. Men det är mer på ett propagandistiskt plan, vilket i för sig inte får hindra oss att föra fram det i tid och otid.
Lite mer på mellannivå ligger kravet på sextimmars arbetsdag eller arbetstidsförkortning. Men i nuläget har jag svårt att tro att det i dag har en mobiliserande effekt då alla signaler går åt motsatt håll. D v s de som jobbar ska jobba mer och de som inget arbete har ska heller inget få.
Tidigare har vi fört fram parollen ”sex timmars arbetsdag med bibehållen lön”. D v s åtta timmars lön för sex timmars arbete. Svårigheten att få gehör för detta i en samhällssituation då arbetsköparna genomför lönesänkning efter lönesänkning förstår alla och envar. Egentligen är det väl så att de flesta arbetare anser att man inte ska ha betalt för mer än de timmar man jobbar. Sedan är det en annan sak att timlönen för utfört arbete måste höjas ordentligt.
Överhuvudtaget verkar det som luften har gått ur kampanjerna för kortare arbetstid. Socialdemokratins nya rosenskott Mona Sahlin har trampat på all inre partiopinion, inom framför allt kvinnoförbundet, som tidigare fört fram kravet.
Men alla om och men till trots. Vi måste återigen aktualisera detta krav i vår framtoning. Under parollen ” nej till arbetslöshet - dela på jobben, förkortad arbetstid”.
Sedan har vi hela arsenalen av fabriksockupationer, öppnande av räkenskapsböcker...
Men alla inser vilken enorm stridsvilja och mobilisering som krävs på respektive arbetsplats för att detta ska bli verklighet. Och där är vi inte än. Inte på långa vägar.
Till detta kommer det dystra faktum att arbetslösheten i sig har en splittrande funktion. Man ser till sitt eget hus och sig själv i första hand. Speciellt i en situation när så mycket står på spel för varje enskild människa. För mer än en har skuldsatt sig över öronen under åttiotalet. Villor har köpts och båtar har införskaffats. Skuldbördan vilar tung över många hushåll med dryga amorteringar på höga lån...
Ställda inför hotet om en totalt sönderslagen framtid sviktar eventuella fronter av enhet på respektive arbetsplats. Har man öron att lyssna med och hör hur snacket går bland många polare förstår hur illa det är fatt.
”Fan nu ska dom sparka åttio stycken. Och oss emellan, är det inte så att Jansson borde gå först med tanke på hur mycket han krökar. Andersson förresten, han kommer alltid försent. Svensson sitter ju mest och degar och borde inte någon av svartskallarna sticka först. Inte för att jag är rasist men vi svenskar måste ju har rätten till jobb i första hand...”
Många av våra fackliga kamrater på en rad arbetsplatser befinner sig idag mitt i den här malströmmen. Det tvingas ofta bli det bästa administratörerna av något som av många upplevs som en naturlag... Speciellt med tanke på hur läget är inom fackföreningsrörelsen där tanken om gemensam kamp effektivt utplånats efter decennier av byråkratisk vanskötsel.
Förutom att fortsätta var de bästa på att fixa det så drägligt som möjligt för arbetskamraterna tvingas vi nog inse att vi som parti i denna fråga får hålla oss mer till den propagandistiska nivån. D v s peka på det groteska resursslöseriet, då speciellt kopplat till situationen i den tredje världen, och kapitalismens vansinne.
Vad jag bland annat farit efter, förutom att vi med näbbar och klor måste fajtas mot försämringarna, är att hitta ett aptitligt och brett initiativ som kan ena arbetarsverige. Ett folkupprop för rättvisa som kan ena den offentligt anställda kvinnan i Uppsala, Törnman och gruvisarna i norr, träindustriarbetarna i Småland och de unga vars framtid nu ställs på spel.
D v s hitta en nyckelgrupp av fackligt aktiva som kan få stenen att rulla åt rätt håll. Att vreden och förutsättningarna finns är det jag övertygad om. Nu är det upp till oss själva att diskutera möjligheten...
Avslutningsvis vill jag citeras några ord från Per Sandén, en äldre gentleman från Alingsås och stödmedlem i vårt parti. I ett debattinlägg i senaste numret av Norrskensflamman under rubriken ”Kontrarevolutionen pågår med vänster sysslar med annat” skriver han bland annat:
”SAP med nuvarande ledning är på alla nivåer förbrukat... Om facket gäller samma sak. Det styrs med järnhand av ombudsmän som främst ser till SAP:s intressen... Vänsterpartiet är också förbrukat och verkar mest upptaget med att gräva sin egen grav. Egotrippade ledande vänsterpartister, drabbade av den välbekanta sjukdomen parlamentarisk kretinism, är upptagna med personlig maktkamp i stället för klasskamp. Ändå finns det motstånd...”
Som exempel nämner Per en del kvinnor, motståndarna till EG, fackliga medlemmar som blivit mer militanta och spränger bojorna. Som Transports lönekamp och Sjöfolksförbundets kamp för jobben.
Så kommer det mitt i texten.
”Också inom vänsterpartiet har en del, som nu uppenbarligen hotas med uteslutning, tagit ett steg vänsterut och närmat sig SP, KPML:r och syndikalisterna som i dag organiserar motståndet och för en heroisk kamp mot kontrarevolutionen”.
Det berömmet ska vi f-n i mig leva upp till i fortsättningen. Inte bara för Pers skull. Utan det var bland annat därför vi bildade och finns kvar i Socialistiska Partiet. För arbetarna och låginkomsttagarna i kampen för deras omedelbara intressen.
Det ska vi fortsätta med.