Ur Fjärde Internationalen 1 / 1992
Lehi, mest känt under namnet Sternligan, är fortfarande bara en fotnot i många västerländska verk om Palestina-konflikten. Detta trots att Lehi hade en ledare som hette Yitzhak Shamir – numera Israels premiärminister...
Yitzhak Shamir (född Yzernytzky) föddes 1915 i Ruzjanij, en typisk shetl (östjudisk småstad) i den del av Vitryssland, som 1921 tillföll Polen. Yitzhaks far grundade en hebreisk skola i Ruzjanij och sonen blev därmed hebreisktalande från barndomen. Yitzhak Yzernytzky studerade juridik vid Warszawas universitet, men avbröt studierna 1935 för att emigrera till Palestina.
Han tänkte där fortsätta studierna, men blev i stället politiskt aktiv. Redan som barn hade han gått med i Betar, en revisionistisk (högersionistisk) ungdomsrörelse. När den palestinska revolten utbröt 1936, blev han instruktör i en revisionistisk ungdomsgrupp och militärt aktiv i Tel Avivregionen.
Vid andra världskrigets utbrott avbröt revisionistledaren Ze'ev Jabotinsky den terrorkampanj mot britterna som dess väpnade gren Irgun Zvaj Leumi (Nationella militärorganisationen) genomförde. Men en Irgunledare, Avraham Stern, vägrade att acceptera detta. Han hade 1925 emigrerat till Palestina från Polen och därefter studerat i Italien.
Kring 1930 återvände han till Palestina som övertygad fascist. Under 1930-talet krävde han att revisioniströrelsen skulle bli helt underjordisk och militärt mera aktiv. I september 1940 bröt Stern med Irgun och bildade en ny organisation med nästan exakt samma namn.
Den italienska fascismen var egentligen inte rasistisk och ännu mindre antisemitisk. Revisionisterna var också så hängivna Mussolini-anhängare, att de inte övergav honom ens efter hans allians med Hitler. En amerikansk revisionisttidning skrev i stället:
”I många år har vi varnat judarna för att förolämpa det fascistiska Italien. Låt oss vara uppriktiga, innan vi anklagar andra för de nyligen instiftade anti-judiska lagarna i Italien; varför inte i stället anklaga våra egna radikala grupper för vad som har hänt.”
Avraham Stern publicerade efter brytningen ett manifest — Ikarei HaTehiyah (Renässansens principer) – med bl a krav på en judisk stat från ”Egyptens flod till Eufrat”, ”ett befolkningsutbyte”, d v s fördrivning av den palestinaarabiska befolkningen och byggandet av det tredje templet.
Stern var övertygad om att axelmakterna skulle vinna kriget. I januari 1941 skickade han Naftali Lubinczik till det Vichykontrollerade Beirut för att träffa Werner Otto von Hentid, Tysklands emissarie i Syrien och pro-sionist. Lubinczik överlämnade ett dokument från Stern – Fundamentala drag i förslaget från Nationella militärorganisationen i Palestina (Irgun Zvai Leumi) rörande lösningen på den judiska frågan i Europä och Nationella militärorganisationens deltagande på Tysklands sida i kriget – som vidarebefordrades till den tyska ambassaden i Ankara.
Man föreslog att avtalet skulle grundas på bl a följande principer:
”1. Gemensamt intresse kan föreligga mellan etablerandet av Nyordning i Europa i enlighet med den tyska uppfattningen, och det judiska folkets sanna nationella strävanden som de förkroppsligar sig i Nationella militärorganisationen.
2. Samarbete mellan det nya Tyskland och ett förnyat völkisch-nationellt [”Den världsåskådning som kallar sig 'völkisch' erkänner de rasliga urelementens betydelse för mänskligheten”. Adolf Hitler] Hebraium skulle vara möjligt och
3. Upprättandet av en historisk judisk stat på en nationell och totalitär basis, förbunden med det Tyska riket, skulle vara en i enlighet med en bibehållen och stärkt framtida tysk maktposition i Mellersta östern.”
Nazisterna stödde under 1930-talet sionisterna för att få tyska judar att utvandra till Palestina. Men utvandringen gick trögt, vilket framkallade missnöje hos nazisterna. Detta, ihop med en nyväckt misstanke om att en judisk stat skulle kunna bli en framtida fiende till Tyskland, gjorde att man satsade på araberna i stället. Sterns förslag hamnade därför i papperskorgen.
Vad anser Shamir om dessa förhandlingar? 1979 förklarade han att han var mot kontakterna med Italien.
”Men Stern hade goda minnen från sitt arbete i Polen före kriget. Han fick många judar till Palestina genom att utnyttja anti-semitismen hos polska officiella företrädare. Han trodde att det skulle fungera i Italien.”
1983 förklarade han i en israelisk tidningsintervju att ”det fanns en plan om att vända sig till Italien för att få hjälp och att kontakta Tyskland, i antagandet att dessa kunde åstadkomma en massiv judisk utvandring. Jag var emot detta, men jag gick med i Lehi efter det att idén om kontakter med axelmakterna hade övergivits.”
Shamir lär dock ha tillhört Sterns tidigaste anhängare. Baruch Nadel, medlem i Lehi efter 1945, bekräftar att alla ledarna visste om kontakterna med axelmakterna: ”De visste alla om det.”
Precis som andra sionister, så accepterade Stern anti-semitismen som något oundvikligt eller rent av naturligt. Han hade uppehållit sig i Polen i många år, men aldrig organiserat något motstånd mot anti-semitismen. Tvärtom var hans kontakter med de polska överstarna så goda att de hade försett Irgun med vapen och organiserat ett militärt träningsläger i Zakopane åt dem. Shamir accepterar dock detta än i dag:
”Det var en politisk överenskommelse. De hjälpte oss av anti-semitiska skäl. Vi förklarade för dem att 'om ni vill bli av med judarna, så måste ni hjälpa den revisionistiska rörelsen.”
Under andra världskriget motiverade Lehi kampen mot britterna så här:
”Det är skillnad mellan en förföljare och en fiende. Israel [här: judarna] har förföljts i alla generationer och under alla perioder av vår diaspora, från Haman till Hitler... Källan till våra lidanden beror på att vi fortfarande befinner oss i exil, och frånvaron av ett hemland och en stat. Vår fiende är därför utlänningen, som genom sitt styre av vårt land blockerar vårt folks återvändande till det. Fienden är därför britterna, som erövrade landet med vår hjälp och som stannat med vårt godkännande, och som förrått oss och som placerat våra bröder i Europa i förföljarens händer.”
Snart drog dock de flesta Sternanhängare öronen åt sig. Antingen gick de tillbaka till Irgun eller också in i den brittiska armén. De få kvarvarande övergick till utpressning och bankrån. Under 1941 blev större delen av dess kader arresterad, däribland Shamir. I januari 1942 rånade man en Histadrut-bank, varvid två bankanställda mördades. Samma månad dödade Sterngruppen två och sårade två män från CID (brittiska hemliga polisen). Stern var till slut helt isolerad, när CID den 12 februari 1942 tillfångatog och sköt ihjäl honom.
Sternligan svarade med att aptera bomber i polisbilar: en polis mördades och en annan undgick med nöd och näppe samma öde. Men i praktiken hade gruppen kollapsat under sommaren. Först sedan Shamir och Eiyahu Giladi rymt från fängelset den 1 september 1942, kunde Sternligan återuppstå – nu som Lehamei Herut Yisrael (Kämpar för Israels frihet) eller bara Lehi.
Giladi försökte likvidera hela ledarskapet inom Världssionistorganisationen. Shamir var dock inte med på noterna, utan lät avrätta Giladi. Efteråt erbjöd han sig att bli ställd inför partidomstol om hans motiv ifrågasattes – vilket aldrig skedde...
I december 1941 fängslades Natan Yellin-Mor när han på Sterns uppdrag försökte kontakta Tyskland på nytt. 1943 lyckades han smuggla ut ett dokument, där varje Lehi-aktivist förbjöds att överlämna sitt vapen till polisen: ”Döda, bli dödad, men inget fängelse!”. Antalet dödade poliser och Lehi-män ökade nu drastiskt. I november 1943 rymde han och 19 andra Lehi-män från Latrunlägret. Efter detta blev Yitzhak Shamir chef för operationerna och Israel Eldad och Natan Yellin-Mor propagandachefer.
1943 förstod Lehi att axelmakternas dagar var räknade och sökte därför efter nya allierade. De insåg att Sovjetunionen skulle bli en mäktig kraft efter kriget, som förr eller senare skulle hamna på kollisionskurs med Storbritannien. De vädjade även till araberna, genom att framställa sig som Mellersta österns antiimperialistiska förtrupp.
I november 1944 begick Lehi sitt dittills mest uppmärksammade dåd: mordet på Lord Moyne, personlig vän till Churchill och minister i Mellersta östern. De två ungdomarna Eliyahu Hakim och Eliyahu Bet Zuri utförde mordet – mordvapnet hade använts i sju andra mord – men organisatören var Yitzhak Yzernytzky, eller som han kallade sig då: Rabbi Dov Shamir. Shamir försvarar fortfarande mordet:
”Han var den som frågade, när det fanns en chans att rädda en miljon judar från den nazistiska massutrotningen: 'Vad ska jag göra med dem?'.”
Men redan 1940 hade Sterngruppen föreslagit nazisterna att deras militära aktiviteter skulle spridas ”utanför Palestina”. 1941 hade Stern instruerat YellinMor att man skulle mörda ministern för att visa att man kämpade mot hela det brittiska imperiet. Samma år utnämndes dock en australier på posten och det hela avblåstes; ingen skulle ju förstå det symboliska i aktionen. Men när så Lord Moyne utnämndes 1944, dammades planen av.
1944 var egyptierna inte särskilt engagerade i sionismen, men däremot djupt fientliga mot den gamla brittiska kolonialmakten. De två mördarna, som britterna sedan hängde, blev folkhjältar i Egypten. Men i övrigt ledde dådet inte till något positivt för Lehi – i stället blev de hårt åtsatta av den efterföljande brittiska klappjakten på högersionister.
Efter krigsslutet upprättades Tnuat HaMeri Halvri (Hebreiska motståndsrörelsen), bestående av Haganah, Irgun och Lehi. Trots att Lehi bara hade 300 medlemmar och tidigare stämplats som fascister och galningar, fick även de vara med. Lehis mest uppmärksammade aktion var sprängningen av raffinaderiet i Haifa. Men man tillgrep också sina gamla terroristmetoder: 1947 skickade de brevbomber till ett antal brittiska statsmän.
När Irgun i juli 1946 sprängde det brittiska högkvarteret i Hotel King Da-
vid i Jerusalem, var ”rabbi Shamir” indirekt också inblandad. Shamir arresterades några månader senare och deporterades till Entrea. I januari 1947 lyckades han återigen fly, men haffades i Franska Somaliland. Den franske premiärministern Robert Schumann var uppretad över britternas framgångsrika försök att sparka ut fransmännen från Mellersta östern och lät därför Shamir få politisk asyl. I maj 1948 kunde Shamir resa till den nya staten Israel.
Yellin-Mors demagogi hade vid det laget gett Lehi ett oförtjänt rykte som anti-imperialistisk förkämpe. I november 1945 proklamerade han i New York Post:
”Vi är för ett sant demokratiskt, såväl som fritt och självständigt Palestina. Vi motsätter oss varje form av exploatering. Vi är inte anti-socialister. Vi tror på en stark stat, grundad på samarbete. Majoriteten av det judiska folket i Palestina är arbetare – vi tror att de kan styra landet på ett bra sätt.”
Förhandlingar skedde med Meir Vilner från Palestinas kommunistiska parti och en delegation från det bulgariska kommunistpartiet mötte Lehi i Tel Aviv 1947. Stalin själv lär ha haft en mycket hög uppfattning om Lehi! Men när Sovjetunionen gick in för en delning av Palestinamandatet, stämplade Lehi detta som ett förräderi mot det judiska folkets rätt till hela Eretz Yisrael (Palestina) på båda sidor om Jordanfloden.
När kriget mellan judar och araber bröt ut i december 1947, gjorde Lehi ett par uppmärksammade terrordåd. I januari 1948 sprängde de en lastbil full med dynamiti Jaffa. Cirka 100 personer dödades, till stor del barn, varefter palestinierna började fly från staden. I april 1948 fick Lehi- och Irgunstyrkor in i den arabiska byn Deir Yassin och massakrerade 254 människor.
I juni 1948 upplöstes Lehi och dess medlemmar gick ini den reguljära armén. Moshé Dayan, då major, rekryterade åtskilliga Lehi-män till sin 89:e bataljon. Mest ökänd blev bataljonen för sin massaker i byn Al Dawayama den 29 oktober 1948. En israelisk soldat berättade efteråt att ”erörvrarna dödade omkring 80 till 100 [manliga] araber, kvinnor och barn. De dödade barnen genom att slå in skallarna på dem med påkar. Det fanns inte ett hus utan döda.”
Under kriget hade FN-medlaren Folke Bernadotte retat sionisterna, genom att bl a kräva att Israel skulle avstå Negev och att de palestinska flyktingarna skulle få återvända. Lehi-pressen hetsade våldsamt mot Bernadotte och när han mördades i september 1948 av en dittills okänt organisation- Haziz HaMoledet (Fosterlandsfronten) – så var denna Lehi i ny form.
Världen var i uppror efter dådet och den israeliske premiärministern David Ben-Gurion förbjöd Hazit HaMoledet. Förövarna greps, men lyckades ”fly”. Yellin-Mor och en rad andra gamla Lehimedlemmar arresterades, men Shamir och Eldad hann gå under jorden. YellinMor kunde, enligt de israeliska myndigheterna, inte klart kopplas till mordet. Han dömdes i stället enligt anti-terroristlagen till åtta års fängelse för att ha lett en terroristorganisation. Inför domstolen fördömde Yellin-Mor Bernadotte: ”Han stod i vägen för en judisk absorption av hela Kungariket Transjordanien, såväl som hela Palestina.”
Yellin-Mor invaldes i Knesset (parlamentet) den 25 januari 1949 för Lohamel (Kämparna), den politiska efterföljaren
till Lehi. Den 14 februari 1949 röstade Knesset igenom en lag som gav amnesti åt alla politiska fångar. Natan Yellin-Mor och andra Lehi-män var nu fria och Sha-mir kunde komma upp ur underjorden – och den israeliska regeringen hade omöjliggjort en eventuellt fortsatt utredning av Bernadotte-mordet och andra besvärande historier.
När de två överlevande Bernadotte-mördarna 1988 framträdde offentligt och erkände dådet, var detta en sensation i Sverige. Men de avslöjade bara något som varit känt i 40 år. Slår man upp i den i Israel utgivna Encyclopxdia Judaica så står där klart och tydligt att Israel Eldad var ledare för Hazit HaMoledet. I själva verket kände den alltid välunderrättade Ben Gurion till mordplanerna och lät dem med största säkerhet ske med hans goda minne. Föga förvånande blev den man som avlossade de dödande skotten, den numera bortgångne Yehusua Cohen, senare Ben-Gurions livvakt och nära vän...
Var Shamir hjärnan bakom mordet? Den israeliske forskaren Amitsur Ilan är efter att ha granskat otaliga källor och intervjuat folk säker på detta. Själv vägrade Shamir att bli intervjuad av honom. Även den kände israeliske historikern Benny Monis är säker på att Shamir låg bakom.
Andra lägger skulden på Yellin-Mor: Bernadotte-mördarna uppgav detta 1988. Men detta beror knappast på någon större lidelse för sanningen. För det första dog Yellin-Mor 1980, så kan inte försvara sig. För det andra utvecklades han politiskt på ett sådant sätt som knappast tilltalade gamla Lehi-män.
I Kämparnas parti var Yellin-Mor ledare och Shamir sekreterare. Men YellinMor hade drivit sin socialistiska demagogi så långt att han började tro på den själv. Eldad och ultrahögern reagerade starkt på detta och lämnade partiet 1950. Vid Knessetvalet 1951 var Lohamei så svagt, att det inte kunde ställa upp. Snart hade Yellin-Mor totalt förkastat sionismen. 1956 grundade han Semitisk aktion, som förespråkade en judisk-palestinsk konfederation. Gruppen existerade fram till 1965 då Yellin-Mors kollega Uri Avineri startade ett nytt vänsterparti.
Efter sexdagarskriget 1967 fick han en ny roll. Medan de flesta i Israel drogs in i ett chauvinistiskt rus, fördömde Natan Yellin-Mor under lång tid nästan ensam den israeliska ockupationen och övergreppen på palestiniernas rättigheter – något oväntat kanske av en gammal högerextremist!
Yitzhak Shamir blev efter 1948 småföretagare, men stod inte ut med detta gråa liv. 1955 rekryterades han till den israeliska underrättelsetjänsten Mossad. Mossadchefen är direkt underställd premiärministern, så dess dåvarande chef, Isser Harel, hade säkerligen fått grönt ljus för att anställa Shamir av den dåvarande premiärministern, socialdemokraten Moshe Sharett.
Under lång tid nämndes Shamir bara i förbigående i israeliska uppslagsverk, medan hans kumpaner Yellin-Mor och Eldad fick ordentliga biografier. Även efter det att Shamir blivit premiärminister uppgavs det bara att han 1965 pensionerats från ”civil tjänst”. Vidden av hans aktiviteter är än i dag långt ifrån kända. Shamir låg bakom en kampanj mot några i Egypten aktiva tyska vetenskapsmän – de fick också ett antal brevbomber, men om han var ansvarig för detta är osäkert. Vid pensioneringen lär han ha avancerat till chef för Mossads europeiska byrå.
Därefter fortsatte han som småföretagare. Senare engagerade han sig i Kommittén för Sovjetunionens judar, innan han 1970 gick med i Herut, föregångaren till Likud. I Knessetvalet 1973 stod han dock bara på 27:e plats på Herutlistan. Han gjorde inget större väsen av sig i parlamentet, men blev 1975 partiordförande och 1977 talman i Knesset. Sedan 1980 tillhör Shamir regeringen: först som utrikesminister och därefter som premiärminister mellan 1983-84 och från 1986. Inte illa, med tanke på att han 1983 sågs som en övergångsfigur – en expert uppskattade hans regeringstid till ”trettio dagar”...
När Shamir utsågs till premiärminister, protesterade Israeliska förbundet av antifascistiska kämpar och nazistoffer mot detta, med hänvisning till Sterngruppens förslag om samarbete med nazisterna. Men från den socialdemokratiska oppositionen var tystnaden öronbedövande. De insåg att om någon tvingas att tvätta sin smutsiga byk, så vet man aldrig var det slutar...
Ännu samlas de gamla Lehi-medlemmarna årligen på Avraham Sterns dödsdag. Det har gått bra för de flesta av de gamla terroristerna och inte bara för Shamir. Israel Eldad fortsatte att vara en svamlande högerextrem mystiker, med ett för sionismen proklamerat yttersta mål i ”Malchut Yisrael” (Kungariket Israel), med gränser från Egyptens flod till Eufrat. Sedan 1967 har han varit en ideologisk förgrundsfigur för de sionister som vägrar att avstå något landområde. Ändå har han under årens lopp kunnat undervisa på högskolor och är fortfarande kolumnist i de stora dagstidningarna Ha'Aretz och Yediot Aharonot.
1943 gick den 1S-ånga Ge'ula Cohen med i Lehi. Med en far från Jemen och en mor, vars släkt ursprungligen kom från Marocko, skiljde sig hennes bakgrund markant från de tre ”polackernas” i toppen. Hon tillhörde ledarskiktet närmast under dem och skötte Lehins underjordiska radiostation. Britterna dömde henne till nio års fängelse, men hon lyckades rymma och återupptog sändningarna. 1948 spred hon ut rykten i Lehiradions arabiska sändningar om att de syriska och irakiska soldaterna hade tyfus, vilket ytterligare ökade paniken bland palestinierna.
På 1950-talet samarbetade hon med Eldad i hans tidning Sulam och senare med Shamir för Sovjets judar. Hon var även kolumnist i den stora kvällstidningen Ma'ariv. 1970 gick hon in i Herut och hamnade i Knesset 1973. Hon motsatte sig återlämnandet av Sinai-öknen till Egypten så häftigt att hon 1979 utträdde ur Likud och bildade Tehiyah (Renässans), efter titeln på Sterns manifest från 1940. Partiet dominerar inom den militanta bosättarrörelsen Gush Emunim. Sedan sommaren 1990 är Cohen också medlem i Shamirs regering.
I Knesset sitter också rabbi Avraham Ravitz, ledare för Degel HaTorah, ett religiöst parti som stöder Shamirs regering. Som mycket ung student vid en yeshiva (religiöst”gymnasium”) gick han också in i Lehi. Ravitz är emot alla israeliska landavträdelser.
Ändå finns det Israelvänner som fortfarande påstår att Lehi var en extrem grupp utan betydelse för israelisk politik...
Vad tycker Yitzhak Shamir om Lehitiden? I samband med dess 51-årsdag, sa han så här:
”Det var rätt att använda terror i kampen för den judiska staten.”
Palestinsk kamp är dock något helt annat för Shamir:
”Deras mål är inte rättfärdigt. De slåss i ett land som inte är deras.”
Yitzhak Shamir — mannen som rän- ??? (text saknas)