Ur Fjärde internationalen 4/1991
Vad gäller Lenin och Trotskijs roll började vi med att definiera vad en marxist är som utgångspunkt för att definiera Lenin och Trotskijs förhållande till marxismen. Vår slutsats var (och är) att både Lenin och Trotskij var ortodoxa marxister.
Vi gick också vidare och ställde frågan om vad ”leninism” och ”trotskism” egentligen är och hävdade att det inte finns någon speciell ”leninistisk” eller ”trotskistisk” doktrin som utgör en särart av marxismen.
Det distinkta eller speciella var de frågeställningar de ställdes inför och försökte besvara: Den ryska revolutionens och den proletära världsrevolutionens strategiska och taktiska problem; bygget av en ny stat; skapandet av en revolutionär international; och i Trotskijs fall, hur förklara sovjetstatens förfall och inte minst hur både försvara och utveckla de teoretiska och politiska erövringarna från det mäktigaste revolutionära uppsving som någonsin skakat Europa.
Men om man tittar närmare på hur de försöker formulera och besvara frågeställningarna så är det utifrån ett ortodoxt marxistiskt synsätt.
Vi hävdade dessutom att ”Lenin och Trotskij, eller rättare sagt den revolution de satte sin prägel på, haft en utomordentlig betydelse, ja avgörande, betydelse för marxismens genombrott som den dominerande riktningen bland de radikala arbetarna och intellektuella.”
Och vår slutsats var:
Så när Matts Nilsson och Håkan Jörnborn vill försvara den ‘revolutionära marxismen’ mot Lenin och Trotskij så innebär det i själva verket att de föreslår att marxismen skall avskäras från 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika marxistiska politiker och tänkare!
Men det är fullt begripligt att Nilsson och Jörnborn kan påstå att de inte blev mycket klokare av vår argumentation med tanke på att deras egen definition av marxismen – ”ingenting mer (men heller ingenting mindre) än kritik av allting – alltid” – inte har mycket med Marx att göra. Med den definitionen är varenda skeptiker, ja varenda notorisk gnällspik, en marxist!
Det är pinsamt att behöva påpeka det, men marxismen är faktiskt betydligt mer än en attityd. I själva verket är den en mycket komplex teoribyggnad vars utgångspunkt är Marx’ och Engels’ revolutionering av den materialistiska filosofin. En omstöpning som resulterade i det som brukar kallas för dialektisk materialism.
Och då är vi tillbaka till hörnstenen i diskussionen om Lenins och Trotskijs roll i den marxistiska traditionen:
Varje seriös definition av marxismen leder obönhörligt fram till vår slutsats att Lenin och Trotskij är 1900-talets viktigaste och mest inflytelserika marxistiska politiker och tänkare – varje försök att förvisa dem ur den marxistiska traditionen leder lika obönhörligt till ett ifrågasättande av marxismen.
Detta var kanske inget större problem för de ”tusentals marxister runt om i både Öst- och Västeuropa” som bara några år efter den ryska revolutionen hårt attackerade Lenin, Trotskij och bolsjevikpartiets ståndpunkter.
Alldeles bortsett ifrån att Nilsson och Jörnborn är alldeles för blygsamma – i själva verket handlade det om tiotusentals, om inte fler – berodde det främst på att dessa revolutionärer hade en mycket primitiv uppfattning om marxism och politik. De hade radikaliserats av det första världskriget och gick till storms mot de härskande med alla tillhyggen de kunde hitta, inklusive en förenklad slagordsmässig marxism.
I sin otålighet och oerfarenhet försökte de forcera utvecklingen utan hänsyn till de verkliga styrkeförhållandena eller arbetarmajoritetens inställning. I exempelvis Tyskland överflyglade de fullständigt erfarna marxistiska politiker som Rosa Luxemburg och drev igenom att det nybildade kommunistpartiet bland annat skulle bojkotta parlamentet och bryta med den etablerade fackföreningsrörelsen.
De var en drivande kraft bakom sådana äventyrligheter som det misslyckade resningsförsöket i Berlin i januari 1919 och det vådliga äventyr som höll på att bryta nacken av kommunistpartiet 1920 och som går under namnet Marsaktionen – där man till och med försökte tvinga arbetare att delta i den generalstrejk som kommunistpartiet proklamerat genom att med våld driva ut dem från fabrikerna.
När bolsjevikerna vägrade att ställa upp på dessa äventyrligheter fick de naturligtvis sin beskärda del av sleven. (Eller rättare sagt när bolsjevikledningens majoritet vägrade, eftersom även detta parti hade sin beskärda del av denna strömning.)
Mycket av kritiken var primitiv och okunnig, men det fanns även en del teoretiskt bevandrade personer som klädde sin voluntarism i en mer sofistikerad argumentation – och sökte roten till bolsjevikernas ”felaktiga” politik i deras ”bristfälliga” eller ”vulgära” förståelse av marxismen – antingen började syndafallet med Karl Kautsky, den tongivande teoretikern inom Andra Internationalen, eller i de mer djuplodandes fall, med Friedrich Engels. Självfallet var det enkelt att hitta brister i bolsjevikernas förståelse av marxismen.
Inte minst av det enkla skälet att även bland bolsjevikerna var de teoretiskt bevandrade marxisterna få – utan att begå någon överdrift kan man nog lugnt säga att den överväldigande majoriteten av bolsjevikpartiets medlemmar hade en ganska rudimentär uppfattning om vad marxism egentligen var för något, annat än att det var en doktrin som lett deras parti till seger och därför säkert var helt rätt. Det kunde inte vara på något annat sätt.
Det var ofrånkomligt att det var ett gigantiskt intellektuellt gap mellan yrkesrevolutionärer som Lenin och Trotskij som tillbringat hela sitt liv i den marxistiska rörelsen (och grundligt studerat och debatterat marxismen) och partiets, ofta mycket unga, fotfolk som vunnits för det genom dess förmåga att klä deras förhoppningar i ord och ange en väg som ledde till seger.
Jämfört med Lenin och Trotskij som inte bara skolats av Plechanov utan även ägnat marxismen djuplodande studier på egen hand (och i Lenins fall även gått i clinch med den Hegel som drivit till och med professionella filosofer till förtvivlan genom sin obskyra stil), framstår dock dessa ”vänsterkommunister” (i brist på en bättre gemensam beteckning) som en samling omogna tonårsvalpar.
Ett påstående som säkert skulle ha renderat ett instämmande från den utan tvekan filosofiskt mest bevandrade av dessa ”vänsterkommunister”, Georg Lukács. Det var nämligen inte bara på grund av sina försök att överleva i Stalins Sovjet som han tog avstånd ifrån sina ”lärlingsverk” på den revolutionära banan (varav det mest kända och inflytelserika är Historia och klassmedvetande.) Utan också utifrån ett senkommet erkännande av Lenins storhet som marxist.
Som fenomen betraktat var – och är – denna ultravänsterism en av de typiska ingredienserna i ett radikalt uppsving då breda grupper kommer i rörelse och söker alternativ till den etablerade ordningen. Även många av oss har upplevt vår beskärda del av dessa stolligheter – även om det i Sverige huvudsakligen tog sig form av mao-stalinism, eftersom det var den rörelse som hade störst attraktionskraft när tusentals ungdomar på 60-talet började söka en annan mening med livet än den det tillväxtberusade Sverige erbjöd.
Kommen så har långt är det väl uppenbart att vi förkastar det mesta av Nilssons och Jörnborns grova karikatyr av de ledande ryska revolutionärernas teoretiska ståndpunkter. Om de verkligen haft ambitionen att göra en seriös marxistisk karaktäristik av Lenins och Trotskijs förhållande till marxismen praktik skulle de ha baserat den på en grundlig analys av de båda revolutionärernas teoretiska och politiska praktik i dess historisk-sociala sammanhang. Men av detta finns inte ett spår. I stället sticker okunnigheten i ögonen.
Ta bara de tvärsäkra påståendena om Vad bör göras, det verk Lenin skrev 1903. Hos Nilsson och Jörnborn blir detta verk Lenins ”bibel” och en av de teoretiska grundvalarna för bolsjevikpartiets ”maktfullkomlighet och elitism”.
De känner uppenbarligen inte till att Vad bör göras inte är något speciellt ”leninistiskt” verk utan en sammanfattning av Iskra-riktningens ståndpunkter – d.v.s. ståndpunkter som vid tidpunkten delades av de teoretiker och politiker som skulle spela en ledande roll inom både den bolsjevikiska och mensjevikiska delen av den ryska arbetarrörelsen.
De tycks inte heller ha en aning om att Lenin bara några år senare påpekade att Vad bör göras tillhörde ”en passerad period” av bolsjevikpartiets utveckling.
Det är värt att notera att när han 1921 blev tillfrågad om Vad bör göras borde översättas för att bli tillgänglig för kommunistpartierna i andra länder så svarade han att det inte var önskvärt eftersom det så lätt kunde missförstås.
Så mycket var alltså denna ”bibel” värd i dess upphovsmans ögon!
Eller ta frågan om Karl Kautskys inflytande över Lenin.
Det är sant att Karl Kautsky utövade ett mycket stort inflytande på Lenin, och alla andra marxister med för den delen, före det första världskriget. Som den ledande teoretikern i det tongivande och till synes mest framgångsrika partiet i den andra internationalen, det tyska SPD, var det inte så märkligt att Kautskys ord vägde tungt. Men att Lenin skulle ha ”identiskt samma syn på klass och parti, parti och stat” som Kautsky är rent struntprat.
Det är sant att Lenin sent började bli skeptisk mot både det tyska socialdemokratiska partiet och Kautsky, och att det definitiva brottet inte ägde rum förrän i och med den tyska socialdemokratins kapitulation för den tyska borgarklassen i augusti 1914.
Men som Paul LeBlanc påpekar i en av de främsta studierna av bolsjevikernas partiuppfattning,[1] hade Lenin utan att fullt ut inse det förrän 1914, utvecklat en organisationsmodell som kvalitativt skiljde sig från den tyska. I stället för att som det traditionella socialdemokratiska partiet försöka omfatta hela arbetarklassen och alla de olika ståndpunkter som rymdes inom den, syftade Lenins partimodell till att skapa ett kollektiv av revolutionära aktivister samlade kring ett gemensamt program.
Kort sagt, Lenin hade redan de facto kommit en bra bit på väg bort från den rådande ortodoxin när han väl tog det medvetna steget bort från den socialdemokratiska tankevärld som definitivt bröt samman 1914.
Nu över till den andra frågeställningen vi tog upp; den om Lenins och Trotskijs ansvar för stalinismens framväxt.
Här har uppenbarligen Nilsson och Jörnborn svårt att läsa innantill. Vi påstår faktiskt inte att bolsjevikerna genomförde det sovjeterna, de ryska rådsorganen, bestämde. Vad vi hävdar och som tydligen är så svårt att acceptera är att bolsjevikerna vann majoriteten av sovjeterna för sitt program.
Sovjeterna var nämligen både det främsta instrumentet för massornas mobilisering och samtidigt det främsta slagfältet i den politiska kampen mellan de partier som hade stöd bland de upproriska massorna.
Vi vidhåller dessutom att revolutionen innebar en radikal utvidgning av demokratin genom att den frihet arbetarna tillkämpat sig nu backades upp av deras egna maktorgan.
Det är för övrigt slående att Nilsson och Jörnborn i likhet med de flesta radikala män som yttrat sig om frågan aldrig uppenbarligen aldrig noterat en sak som många kvinnor som inte ens är socialister noterat, nämligen att oktoberrevolutionen gav kvinnorna rösträtt och förbjöd all könsdiskriminering. Visst, till en början med var det inte stort mycket mer än en viljeinriktning eftersom verklig jämställdhet förutsätter en mycket långvarig och djupgående revolutionering av alla relationer. Men både vad gäller jämställdhet och, för den delen, erkännande av etniska minoriteters rättigheter innebar bolsjevikrevolutionen ett jättekliv framåt i demokratisk bemärkelse.
Vi vidhåller också att de verkliga inskränkningarna av denna demokrati började i och med inbördeskriget, utan att för den skull påstå att bolsjevikernas förhållningssätt till sina meningsmotståndare står över all kritik.
Det vore lika löjligt som att påstå att deras meningsmotståndare både inom och utom arbetarrörelsen var sannskyldiga dygdemönster. Det är så lätt att bortse ifrån att både revolutionspartiet och dess motståndare kämpade om makten i ett samhälle som befann sig i fullständig upplösning – ett samhälle som inte bara styrts av en brutal och primitiv regim utan också var djupt påverkats av ett långvarigt och blodigt krig som dödat och lemlästat hundratusentals människor.
Men även om bolsjevikpartiet aldrig förnekade att de var beredda att försvara revolutionen med alla medel – inklusive terror – och också gjorde det, berodde inte dess urartning på några inbyggda totalitära ambitioner, utan på att de ogynnsamma villkor revolutionen hade att kämpa med till slut blev bolsjevikerna övermäktiga. Kombinationen av ett förhärjande inbördeskrig och revolutionära nederlag i det industrialiserade väst banade väg för den stalinistiska byråkratins seger över revolutionens parti och ideal!
Det är för övrigt slående hur Nilsson och Jörnborn undviker att gå närmare in på den utveckling som omvandlade det levande revolutionspartiet från 1917-1918 till den monolitiska karikatyr som Stalin satte sitt signum på. Tesen om bolsjevikernas totalitära arvsynd kollapsar nämligen obönhörligt när den konfronteras med den verkliga historien om bolsjevikpartiets urartning. En historia fylld av fräna debatter, hårda strider, byråkratiska intriger och, slutligen, ren terror mot dem som höll fast vid bolsjevismens ideal.
Den stalinistiska totalitarismen och bolsjevismen var i själva verket med Trotskijs ord ”dödliga fiender”. Han hade fullständigt rätt när han 1939 skrev att stalinismen inte uppstod som en organisk utväxt ur bolsjevismen utan som en blodig negation av den, och pekade på att detta kunde utläsas med tydlig åskådlighet ur bolsjevikledningens historia:
Stalinismen måste först politiskt och därefter fysiskt utrota bolsjevismens ledande kader för att bli vad det är i dag: En de privilegierades apparat, ett brott i den historiska processen, en agent för världsimperialismen.
I det här inlägget har vi inte kunnat mer än antyda den politiska och intellektuella rikedomen och mångsidigheten hos den revolutionära tradition som formades av de ryska marxistiska revolutionärerna och som ligger till grund för Fjärde Internationalen. Vi hoppas att vi kunnat visa att den har föga gemensamt med den groteska karikatyr som Nilsson och Jörnborn håller upp.
[1] Se Paul LeBlanc; Lenin and the Revolutionary Party, 1990 [ sv övers: Lenin och det revolutionära partiet]