Ur Fjärde internationalen 4/1991
Kuppförsöket den 19 augusti bekräftade slutet på perestrojkan. Den är inte längre är ett genomförbart politiskt alternativ för den härskande nomenklaturan. Perestrojkans misslyckande har länge varit uppenbar och de prokapitalistiska tendenserna på offensiven.
Kuppens misslyckande utlöste en viktig utveckling av de förtryckta nationernas kamp i SSSR mot den union som påtvingats dem. Nederlaget visade också att det är möjligt att mobilisera och segra mot diktaturförsöket. Men å andra sidan har utvecklingen mot att återupprätta kapitalismen stärkts och den kan bara definitivt stoppas genom att arbetarklassen segrar.
Slutligen har kuppens internationella följdverkningar och dess politiska resultat, åter bekräftat USA-imperialismens ställning som enda supermakt. Den har inte misslyckats att dra nytta av detta. Framför allt genom att pressa Kreml till att agera bundsförvant i angreppen på Kuba och mot befrielsekampen i olika delar av världen.
Kuppen den 19 augusti var ett försök från byråkratins "konservativa" nystalinistiska flygel att upprätthålla kontrollen över statsmaktens centrala organ och att bevara de institutioner som hotas av de nuvarande omvälvningarna (det nya unionsavtalet). Kuppledarna hade redan försökt att nå samma resultat i parlamentet där deras försök misslyckades.
Delvis är omständigheterna runt kuppen fortfarande förbryllande. Vi kan förmoda att kuppmakarna räknade med Gorbatjovs växande impopularitet och att de antog att det bland de breda befolkningslagren i Sovjetunionen fanns ett samförstånd om behovet av en "stark man", liksom att de räknade med disciplinen i armén och stöd från KGB. Dessa antaganden visade sig vara felaktiga. Trots Gorbatjovs växande impopularitet, såg en del av befolkningen hans eliminering som ett steg mot en tyrannisk diktatur som de inte ville ha till något pris. Därför mobiliserade delar av befolkningen och viktiga centra mot kuppen.
Å andra sidan var armen och KGB också mycket mer splittrad än vad någon förutsett. De mest tekniskt avancerade förbanden vid Moskvas garnison – och flygvapnet i synnerhet – stödde inte kuppmakarna. De till och med hotade att ingripa mot dem. Under dessa förhållanden kollapsade kuppen som ett korthus. Dess samhälleliga bas var alldeles för liten för att den överhuvudtaget skulle haft någon chans att lyckas.
Kuppen var helt igenom reaktionär. Dess mål var att tillsätta en mer auktoritär regim, att undertrycka den demokrati och frihet som folket lagligen eller i praktiken har åtnjutit. Kuppmännen ville upphäva strejkrätten och rätten att bilda oberoende politiska organisationer, inräknat arbetarklassens. Juntan försökte ta kontrollen över alla massmedia. Dess mål var vare sig att stoppa privatiseringarna eller samarbetet med imperialismen.
Det var nödvändigt att till hundra procent motsätta sig kuppen, delta i alla folkliga demonstrationer och försöka utveckla och organisera dem. Att organisera alla upptänkliga former av motståndsnät mot den.
I avsaknad av någon tung politisk kraft som företräder de arbetande massornas omedelbara intressen, kanaliserades segern över kuppmakarna till Jeltsin-riktningen och kunde tas i beslag av denna. Det vill säga, av den militanta prokapitalistiska riktningen och byråkratins "liberala" flygel.
Kuppens nederlag ledde i praktiken till ett maktskifte inom byråkratin. Makten togs inte bara från de "konservativa" utan också från den "center" som är grupperad runt Gorbatjov.
Detta maktskifte markerar inte på något sätt att en folklig makt eller institutionaliserad demokrati har befästs. Något sådant finns inte mer i dag än vad det gjorde före kuppen.
Jeltsin-riktningen måste stämplas som reaktionär. Det handlar inte bara om dess uppenbara stöd till kapitalism. Det handlar också om dess klara auktoritära och pöbelaktiga tendens-steget mot enväldig presidentmakt och att statens verkställande organ stärkts på bekostnad av de valda sovjeterna är tydliga uttryck för detta.
Jeltsins förhållandevis stora popularitet beror på hans konflikter med den stats- och partiapparat han kommit ur, hans brytning med Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP), hans demagogiska löften (som sannerligen står i motsättning till vad de samhällsekonomiskt betyder) såväl som hans stöd till republikernas suveränitet, inräknat den ryska. Men i och med detta kommer också Jeltsins popularitet med säkerhet att vittra sönder när han testas vid makten och när hans auktoritära tendenser växer sig starkare.
Efter att ha personifierat motståndet mot kuppen var Jelstins mest slående aktion att förbjuda SUKP:s aktiviteter och att upplösa dess centrala organisation. Det var länge sedan partiet upphörde att vara Bolsjevikpartiet- som bokstavligen likviderades under trettiotalets utrensningar – och det var länge sedan det över huvud taget var ett parti.
SUKP har förvandlats till en partistat, d v sen maktapparat vars toppskikt åtnjutit enorma materiella privilegier. Om det ännu hade en viss samhällelig bas, var det mer på grund av att det skyddade och befrämjade individers och gruppers intressen, än att partimedlemmarna identifierade sig med kommunism eller socialism. Bland de miljontals partimedlemmarna kan man hitta hela spektrat av politiska åsikter, från Thatcher-anhängare till genuin marxism.
Det var länge sedan denna apparat förlorade sitt berättigande i folkets ögon. De slag som utdelats mot partiet har bara mött gillande eller lämnat människor oberörda. Partiapparaten var ett verktyg för att försvara byråkratins makt och privilegier. Men vi är mot att genom dekret upplösa kommunistpartiet och att stoppa dess tidningar. Det är att våldföra sig på demokratiska rättigheter.
Det är sant att åtgärderna mot SUKP speglar de breda folklagrens hat motpartiet på grund av dess historia. Vi stödjer åtgärder som vidtas för att beröva detta parti dess monopol på statsapparaten, på massmedia osv. Men trots det faktum att detta parti representerar byråkratin, har det rätt att organisera sig precis som varje annat parti och att ge ut sin egna tidningar. Vi är för att SUKP besegras politiskt. Men om de demokratiska rättigheterna ska kunna upprätthållas måste partiet besegras av folket i en öppen politisk kamp.
Man måste dock nyansera bilden av att SUKP:s apparat effektivt och totalt har upplösts. I själva verket är det den centrala partiapparaten i unionen som drabbats, jämte unionen som sådan, vars huvudsakliga grund var denna apparat. I vissa republiker och även i många ryska städer och samhällen fortsätter apparaten i stort sett att utöva sina privilegier.
Unionens upplösning och dess omvandling till en mycket löslig konfederation var den mest radikala förändringen av allt det som skedde i augusti. Det är en berättigad reaktion mot ett förtryckande centrum. Det är konsekvensen av att den nationella frågan fått en allt större sprängkraft, sedan företeelser och händelser samlats på hög ända sedan tjugotalet. Storrysk chauvinism, otaliga exempel på nationellt förtryck, samhällelig och ekonomisk ojämlikhet (även om de inte är lika slående som under tsarismen), förtryck i stor skala av vissa nationaliteter, tendensen att nationella byråkratier (särskilt starka sedan Bresjnevs era) växer fram i republikerna och söker stöd i, samt även uppmuntrar, nationalism. Samt den mycket djupa ideologiska och moraliska kris som skapar ett vakuum vilket nationalism (och på sina håll fundamentalism) lätt kan fylla.
Men unionens upplösning skapar allvarliga problem, särskilt som den ägt rum samtidigt med en djup ekonomisk kris. Sovjetunionen var inte endast en struktur för dominans, maktutövning och nationellt förtryck. Den var en ekonomiskt sammanflätad enhet med regional specialisering på viss produktion, och distribution på basis av territoriell arbetsfördelning. Naturligtvis utgjorde den byråkratiska hypercentraliseringen, som berövade berörda samhällen all beslutsrätt, en källa till ett enormt slöseri och växande ekonomisk ineffektivitet. Men övergången till prioriterad produktion för den egna republikens behov och t o m till något som liknar självhushållning, skulle kräva en enorm omvandlingsprocess och leda till en kraftig minskning av produktionsöverskott och sysselsättning. Dessutom är en sådan övergång omöjlig på medellång eller kort sikt.
Det gäller också för varje försök att rikta om de stora republikernas ekonomier mot världsmarknaden. Många av de varor som fann köpare under unionsregimen och under monopolet för utrikeshandeln skulle inte alls vara konkurrenskraftiga på världsmarknaden. En sådan förändring skulle betyda att tiotusentals företag stängdes med stora konsekvenser för samhället.
Under dessa omständigheter inriktar sig till och med de Jeltsin-anhängare som mest beslutsamt vurmar för marknadsekonomi och radikal privatisering på en ekonomisk union med strukturer som begränsar självständigheten. Att bestämma en gemensam valuta för den ekonomiska unionen är ett av de mest avgörande elementen för att den ska komma till stånd. Men valutafrågan hänger samma med hur stor republikernas suveränitet ska vara, särskilt vad gäller privata eller statskapitalistiska långivare.
Men om det ömsesidiga beroendet mellan republikerna är stort så är heller inte längre det fria utbytet av förnödenheter dem emellan längre garanterad, vare sig på finans- eller valutaområdet. Rubelns kollaps blir ett hinder för att ordna utbytet på denna basis. Genom att den centrala distributionen bryter samman expanderar byteshandeln. Men dess begränsningar kommer att nås mycket snabbt.
Själva principen att ha en gemensam valuta i kombination med att bibehålla en arbetsfördelning inom den gamla unionens territorium – utom kanske för några republiker – gör det också nödvändigt att ha en centralbank, att finansiera en budget för konfederationen, att ha en gemensam finans- och t o m handelspolitik. Inom den ekonomiska union som föds kommer det därför att finnas starka spänningar, särskilt om den ryska republiken försöker dominera den. Därför har en period av långvarig instabilitet börjat, åtföljd av alla slags åtgärder som ska kontrollera och begränsa. Situationen kommer fortfarande att vara långt ifrån något verkligt "oberoende" och ekonomisk "liberalism" i republikerna. Påskyndandet av unionens upplösning och offensiven för marknadsliberalism flyttar problemen med att återupprätta kapitalismen till republikerna och ökar ojämlikheten mellan dem.
Revolutionära marxister försvarar folkens rätt till självbestämmande inräknat och fram till rätten att bilda en egen stat, även om de inte själva nödvändigt för fram detta krav själva. Upplösningen av SSSR som federation åtföljs av processen att återupprätta kapitalismen, som i sitt släptåg för med sig negativa konsekvenser för alla dess folk.
Men dessa båda saker hänger inte nödvändigtvis samman och man kan inte med framgång gå mot att kapitalismen återupprättas genom att försvara en tvångsunion. Man måste motsätta sig allt tvång, vare sig det är militärt eller ekonomiskt, som syftar till att upprätthålla en union mellan folk som inte vill ha den. Och att i dag kräva oberoende är en oeftergivlig rättighet som vi stödjer.
Under de konkreta förhållanden som råder i SSSR går det bara att komma till en demokratisk union som strikt åtnjuter lika rättigheter genom att omvandla den nuvarande unionen till en eller flera former för konfederation. En ny union måste sedan förhandlas fram under frihet.
Folkens rätt till självbestämmande är en grundläggande demokratisk rättighet, men får inte tränga undan andra rättigheter som föreningsfrihet, rösträtt, pressfrihet och i synnerhet inte rätten att bilda fackföreningar och att strejka. Det är nödvändigt att bekämpa varje försök av reaktionära nationalistiska ledarskap att begränsa dessa friheter och att vända sig mot de egna nationella minoriteterna när de har fått makten. Vad som händer idag i Georgien, Azerbajdzjan, Litauen, Moldavien (Moldova) och på andra håll illustrerar detta.
Samtidigt som vi gör en nödvändig skillnad mellan nationalismen hos förtryckta och hos dem som förtrycker, fortsätter vi att verka i en anda av genuin internationalism, av solidaritet mellan arbetare mot alla former av förtryck oavsett ras, nationalitet eller etnisk tillhörighet. Vi motsätter oss varje logik mot att skapa "etniskt rena" stater och att berättigade nationella stämningar utnyttjas för att föra fram reaktionära ideologier.
Augustikrisen måste ses mot bakgrund av att den ekonomiska situationen snabbt och ständigt försämras. Detta förfall kommer inte att upphöra för att Jeltsins fraktion tar makten – tvärtom.
Den grundläggande förklaringen till det är att den redan tidigare stagnerande "kommandoekonomin" nu faller sönder – och att inget annat sammanhållet ekonomiskt system ersätter det. Under dessa villkor sammanflätas de negativa effekterna av en "kommandoekonomi" som inte fungerar, med de negativa effekterna av en spekulativ och okontrollerad – om inte öppet "maffia-styrd" – marknadsekonomi.
Republikernas och företagens större oberoende har blockerat deras tillförsel och minskat produktionen i avsaknad av en verklig marknad för produktionsmedel. Det senaste året har produktionen sjunkit med 5-10 procent varje kvartal. Statens maktlöshet när det gäller att på något konsekvent sätt styra den hybrid som uppstått-som t ex det iögonfallande exemplet att republikerna stoppar sina betalningar till unionens budget – har fört med sig ett enormt underskott i de offentliga finanserna, vilket i sin tur har givit näring till en galopperande inflation.
Detta har lett till ett växande underskott i betalningsbalansen. Och trots att en del av de stora guldreserverna som finns i SSSR nu förbrukats, är det troligt att man snart inte längre kan betala sin utlandsskuld.
Därför har imperialismen ett större intresse att ge lån och stöd till Gorbatjov / Jeltsin-regimen än till den tidigare "Gorbatjov-regimen". Men det handlar inte om att lansera en ny "Marshall-plan" som skulle möjliggöra en nystart för sovjetekonomin. Stödet kommer att portioneras ut med en ögonpipett. Det kommer särskilt att bli fråga om lån till SSSR att användas till köp av livsmedel och basvaror från länderna i Östeuropa.
Imperialismen vill uppnå tre saker: stöd till Moskva, stöd till de östeuropeiska ekonomierna och skydd för de västeuropeiska marknaderna.
Stödet kommer också att ta formen av joint-ventures [samriskföretag], genom vilka det internationella kapitalet vill lägga vantarna på de saftigaste bitarna i den sovjetiska industrin. Ett förstahandsmål kommer att vara att öka olje- och gasproduktionen och på så sätt minska de imperialistiska ländernas beroende av OPEC-länderna. Men framför allt kommer stödet att användas till att öka det samhällspolitiska trycket och utpressningen – t ex vad gäller villkoren för anslutning till Internationella Valutafonden -med syftet att lägga bördorna för privatiseringen på de arbetande och att uppmuntra bildandet av en traditionell borgarklass i SSSR.
En av nyckelfrågorna som ställs av kuppen den 19 augusti och dess omedelbara konsekvenser, är att förklara varför den folkliga motreaktionen var så begränsad. Huvuddelen av befolkningen intog faktiskt en "vänta-och-se"-inställning.
Det fanns förstås folkliga mobiliseringar mot kuppen. Jelstins uppmaning till generalstrejk gav visst eko bland gruvarbetarna. Men väldigt få, eller nästan inga, av de stora arbetsplatserna i Moskva eller Leningrad gick uti strejk. I industricentra ute i provinserna fanns nästan inga folkliga protester överhuvudtaget.
Att de folkliga mobiliseringarna var så små har flera orsaker. Å ena sidan, förblir stora delar av befolkningen avpolitiserad som ett resultat av decennier av diktatur och atomisering. Å andra sidan, är oppositionens partier och organisationer extremt svaga (utom i några av randrepublikerna). Det betyder a tt det inte finns några verktyg att använda – inte ens början till sådana – för att bjuda motstånd. Massorna har ännu inte organiserat sig själva.
Men den främsta orsaken är att befolkningen mest av allt måste ägna sig åt de omedelbara problemen: bristen på basvaror, den galopperande inflationen som fått köpkraften att falla, hoten mot deras jobb, angreppen på de sociala rättigheterna. Det råder stor skepsis om huruvida någon av de existerande stora politiska riktningarna kan åstadkomma snabba och verkliga lösningar på allt detta.
Allmänt kan sägas att det verkligen verkar vara stor skillnad mellan att rösta på de "liberala demokraterna" och att i praktiken sluta upp till deras försvar. I valen tenderar folk att orientera sig i ideologiska termer utan att direkt koppla dem till sina praktiska intressen. Men på den praktiska politikens område, där det finns risk för repression eller att förlora inkomst och jobb, tacklas saker och ting mer med båda fötterna på jorden. På den nivån finns det en utbredd känsla av att det saknas verkliga alternativ.
Ändå kan kuppmakarnas nederlag förstärka känslan hos delar av befolkningen av att det är möjligt att motsätta sig auktoritära åtgärder.
Det sätt på vilket kuppen i augusti ägde rum har påskyndat trenden mot att den arbetarstat som urartat sönderfaller och att kapitalismen återupprättas. Men de bestämmande faktorerna bakom dessa processer ligger inte på en ideologisk eller symbolnivå, utan på äganderätten. De handlar om de grundläggande ekonomiska mekanismerna, utrikeshandelns verkliga natur, omvandlingen av den politiska maktens viktigaste centra framför allt om de repressiva apparaterna (armen, statens polis) – att förvandla och ersätta dem.
Men vi är bara i början av denna process: de krafter som är för att återupprätta kapitalismen är på offensiven inom stat och regering och strävar efter att omvandla de samhällsekonomiska strukturerna. Men det är här som hindren är som störst. Även om det otvivelaktigt finns en strävan att återupprätta kapitalismen har detta ännu inte ägt rum. Sovjetekonomin fungerar ännu inte, ja långt ifrån, i enlighet med det kapitalistiska produktionssättets lagar och inre logik. För att det skulle vara fallet måste den offentliga sektorn själv lyda under kapitalistiska kriterier. Utan tvivel skulle detta under nuvarande förhållanden betyda konkurser och bankrutt överallt och därmed massavskedanden.
Dessutom finns ingen klass av industrialister/entrepenörer ("fria företagare") som med någon som helst grad av effektivitet kulle kunna agera på profitmotivets arena. De nyrika som nu svärmar upp i Sovjet – det finns hundratusen rubelmiljonärer – är inriktade på spekulation och snabba vinster, vare sig de kommer från nomenklaturan eller från maffian. Inte heller bland kollektivbönderna är entusiasmen stor för privata jordbruk.
Till detta kan läggas att det krävs bidrag på minst motsvarande ett tusen miljarder dollar för att privatisera storindustrin. Det finns inget kapital tillgängligt till detta – varken i Sovjetunionen eller internationellt – särskilt inte i det klimat av brist på kredit som i dag råder i den internationella kapitalistiska ekonomin. Det skulle ta lång tid att samla ihop detta kapital. Slutligen, och framför allt, skulle samhällskostnaderna vara så höga – 3040 miljoner arbetslösa, 60-70 miljoner totalt utblottade – att allt bredare folkliga motreaktioner, i själva verket sociala explosioner, oundvikligen skulle äga rum.
Jeltsin-falangens mest representativa ekonomer och rådgivare gör allt oftare uttalanden om att det är praktiskt taget omöjligt i Sovjetunionen, att skydda hela befolkningen från effekterna av en s k "chockterapi" av den typ som föreslogs i "500-dagarsplanen".
Den djupa instabiliteten i samhället är dessutom en av anledningarna till att det internationella kapitalet inte är berett till några massiva investeringar i Sovjetunionen.
Folkligt motstånd förblir ett av de viktigaste hindren för att återupprätta kapitalismen. Men detta motstånd, även möjligheten av explosiva proteströrelser, sammanfaller inte nödvändigtvis med någon allmän tendens till självorganisering – och ännu mindre med ett samhällsprojekt som skulle vara ett alternativ till såväl byråkratisk diktatur som till att återupprätta kapitalismen. Denna brist är i dag skriande. Det kommer att dröja länge innan den uppstår igen.
Under sådana omständigheter, kan ingen av de tre huvudsakliga lösningarna på sovjetsamhällets kris och sönderfall förverkligas, ens på medellång sikt: varken att återupprätta en varaktig nystalinistisk typ av regim, eller kapitalismens slutliga återupprättande, eller att upprätta en verklig demokratisk arbetarmakt.
Den inriktning mot att återupprätta kapitalismen som i dag dominerar, måste oundvikligen passera igenom ett utdraget och kaotiskt sönderfall av systemet, där olika slags omvälvningar fortsätter att vara möjliga.
Konkret innebär detta att det finns tre olika samhällsintressen:
* Intressena hos den fraktion av nomenklaturan som ännu är beredd att försvara sin makt och sina privilegier mot den nya borgarklassen och mot arbetarklassen.
* Intressena hos den nya borgarklassen, till vilken också en växande fraktion av nomenklaturan ansluter sig och som stöds av en bred sektor inom intelligentian och "de nya medelklasserna".
* Arbetarklassens intressen och en del av den arbetande bondebefolkningen, som har målsättningar som liknar arbetarnas.
Byråkraterna försvarar sina intressen pragmatiskt (utan någon sammanhållen teori eller uppfattning) och väljer vilket läger de stödjer utifrån styrkeförhållandena på lokal, regional eller allunionell nivå. I den nya borgarklassen är inriktning och intressen ofta motsägelsefulla, särskilt bland de nya borgare som härstammar från nomenklaturan och de som är representanter för "primitiv ackumulation" av privat kapital. Arbetarklassen är också uppdelad i samhälls- och yrkesgrupper, för att inte tala om uppdelningen i nationer.
Byråkratins nystalinistiska flygel har ännu inte slutgiltigt besegrats och förmår fortfarande ingripa politiskt. Man kan redan i Ryssland och särskilt i de fattiga republikerna, lägga märke till försök från fraktioner inom byråkratin att ge nytt liv åt en nationalism i dess anti-liberala mening. Nya kupper och liknande initiativ är fortfarande möjliga: nystalinistiska initiativ, men också, förvisso, försök att upprätta en diktatur för att tvinga fram marknaden med järnhand.
Under hela denna period måste socialistiska krafter bedriva en kamp på många fronter:
* för att försvara, bredda och institutionalisera demokratiska rättigheter, med fullständig frihet till politisk organisering och yttranderätt, särskilt på arbetsplatserna och i de väpnade styrkorna.
* för att försvara nationella rättigheter, inräknat minoriteternas rättigheter inom varje republik, och mot försöken att förhindra utövandet av dessa rättigheter.
* mot privatiseringen av storindustrin, bankerna, den offentliga sociala och kulturella servicen, för garanterad full sysselsättning, för en garanterad minimilön till alla och allas lika tillgång till basvaror.
* för att minska de militära kostnaderna, för att avskaffa den militära hierarkins privilegier, för att upplösa de repressiva styrkorna och mot att ta ut ungdomen till militärtjänst.
Sammanbrottet för ekonomi och samhälle, långtidsarbetslöshet och t o m svält, kan inte hindras utan ett envetet försvar av den samhälleliga egendomen. Men inte heller utan att världsmarknaden öppnas för sovjetiska produkter och att de hycklande tullavgifter och handelshinder som imperialisterna fortsätter att sätta upp tas bort. Detta inbegriper att COCOMs kontroller och andra imperialistiska sanktioner tas bort.
För att en sådan kamp gradvis ska kunna utvecklas och på lång sikt återföda de arbetandes politiska klassmedvetande, är det helt nödvändigt att de erövrar politisk och organisatorisk självständighet och politiskt klassoberoende.
Därför måste alla initiativ som redan pågår för att återsamla de mycket svaga och skingrade politiska rörelser som finns i samhället kritiskt stödjas och uppmuntras — pluralistiskt, utan sekterism och utan att utesluta någon, under bredast möjliga demokrati.
I sådana omgrupperingar kommer marxisterna fullt ut att försvara sin egna programmatiska och politiska ståndpunkter. Samtidigt respekterar de den aktionsenhet som upprättats på grundval av de avtal som lett till organiseringarna i fråga och också alla andra åsiktsriktningars frihet. Dessa organisationsförsök kan bara fylla sitt syfte om den inre demokratin respekteras och om de inriktas mot att praktiskt delta i att stödja all den kamp arbetare bedriver för sina omedelbara intressen. Och också, om de vägrar att för vilken anledning det än skulle vara, att underordna utvecklingen av massrörelsen någon slags "realism", om det så är inför valkampanjer eller till förmån för "ekonomisk effektivitet".
På grund av att klasskampen blir alltmer internationell, vilket återspeglas i hur imperialismen hela tiden ingriper i den dagliga debatten och kampen i det före detta Sovjetunionen, måste de sovjetiska marxisterna i teori och praktik försvara iden om att samtidigt bygga en nationell och en världsomspännande organisation. Ansträngningen att bygga en organisation som tillhör Fjärde Internationalen i Sovjet är för oss sammanbunden med försöken att bygga bredare organiseringar.
Styrkeförhållandena mellan klasserna i världsskata har ytterligare försämrats till förmån för kapitalet och på arbetets bekostnad. Det är bara i några få länder som detta inte gäller. Dock kommer i det långa loppet en masskamp från arbetarnas sida i f d SSSR och i flera östeuropeiska länder att i någon mån förändra denna balans.
På samma sätt skapar stalinismens sammanbrott i det långa loppet ett större utrymme för att på nytt bygga upp massrörelser och den organiserade arbetarrörelsen. För närvarande är det omöjligt att förutsäga i vilken takt och var detta främst kommer att äga rum.
Men omgrupperingen kommer inte att vara något automatiskt resultat av våg på våg av strider i samhället. Omgrupperingen kräver att massorna sluter upp bakom ett socialistiskt projekt, bakom en helhetlig motmodell för hur samhället och politisk självständighet för den arbetande klassen ska se ut. En motmodell där målet är att gripa den politiska makten och där denna makt skiljer sig helt från såväl borgerlig demokrati som borgerlig diktatur. Detta kan bara förverkligas på lång sikt.
Kollapsen för kommunistpartiets maktcentrum och Sovjetunionens sönderfall har stärkt tendensen hos breda massor – i Sovjet, i Östeuropa, ide imperialistiska länderna och i flera halvt industrialiserade länder i Tredje världen-att inte längre betrakta oktoberrevolutionen som någon historisk referenspunkt. Vi kan se samma trend i de flesta länder, bland stora grupper av politiska aktivister och i den yttersta vänstern.
Det negativa bokslut som görs, för stärks av en bred ideologisk offensiv från den internationella borgarklassen, som cyniskt sätter likhetstecken mellan stalinismens brott, d v s kontrarevolutionen, och revolutionens landvinningar.
Allt detta är ett resultat av likadana historiska mystifikationer och förfalskningar som gjorts av stalinisterna. Men det faktum att massorna än så länge förstår historien på detta mystifierade sätt blir i sin tur ett faktum som påverkar historiens nuvarande verkliga förlopp.
Vi kommer inte att ge efter för det trycket. Vi kommer att fortsätta försvara det berättigade i oktoberrevolutionen. Vi kommer att fortsätta att kritiskt bygga på arvet och lärdomarna från denna revolution.
Tack vare oktoberrevolutionen har Ryssland varit förmöget att göra sig fri från de barbariska maktstrukturer som särskilt förtryckte bondemassorna. På bara en generation har Ryssland kunnat omvandla sig från ett efterblivet halvt industrialiserat land till världens andra industrination.
Oktoberrevolutionen var ingen kupp. Den var resultatet av en av de bredaste och mest radikala massrörelserna i historien. Dess samhälleliga och ekonomiska landvinningar har – även efter det att de gradvis bröts ned och det byråkratiska förfallet mer och mer berövade dem deras ursprungliga innehåll – gjort decennier av oavbruten ekonomisk tillväxt möjlig. Sedan 1952 har också befolkningens levnadsnivå oavbrutet, om än blygsamt, förbättrats. Dessa erövringar- som i grunden var att de väsentliga medlen för produktion och utbyte nationaliserades, ekonomisk planering och statens monopol på utrikeshandeln- har fortsatt att vara verkliga erövringar, trots den byråkratiska diktaturen. Men de har också mer och mer smält samman med slöseri på ekonomins och ekologins område såväl som med byråkratins monstruösa brott.
Precis som en av oktoberrevolutionens ledare, Leo Trotskij, förutsade, underminerades oktobers positiva landvinningar mer och mer av byråkratiseringen. Särskilt när det blev nödvändigt att gå från extensiv till intensiv industrialisering, från att sätta kvalitet före kvantitet, från att skapa en industriell infrastruktur till att tillfred ställa befolkningens behov av konsumtionsvaror. Byråkratin visade sig oförmögen att genomföra sådana förändringar. Så småningom bromsade den helt Sovjetunionens vidare utveckling.
Av det skälet, och för att sovjetmedborgarna fick allt mer information om hur arbetarklassens levnadsstandard hade ökat i de imperialistiska länderna i den ekonomiska uppgången efter andra världskriget, upphörde de allt mer att betrakta det som återstod från Oktober som verkliga landvinningar.
Men detta gäller inte det viktigaste samhälleliga framsteg som följt av dessa landvinningar: decennier av full sysselsättning. Folken i Sovjet värderar fortfarande detta högt och identifierar detta till och med instinktivt med ett ekonomiskt system annorlunda än det som är grundat på privat ägande av produktionsmedlen. De kommer att upptäcka att ett återupprättande av kapitalismen, trots att de sociala landvinningarna de senaste femton åren har gröpts ur i Sovjet, inte kommer att förbättra dem, utan riva ned dem.
Trotskijs analys av Sovjetunionen framhärdade i att slå fast, att den regim som skapades när stalinismens blodiga kontrarevolution fullbordades under trettiotalet och de arbetande fråntagits makten, var tillfällig och av övergångsnatur. Denna analys hävdade – precis som thermid or eller bonapartismen efter den franska revolutionen inte innebar att den gamla regimen kom tillbaka till makten – att stalinismen inte var en social kontrarevolution. Den underströk att vad som hände i SSSR framför allt berodde på klasskampen internationellt och dömde ut teorin om att uppnå "socialismen i ett land" eller i en del av världen som en reaktionär utopi.
Samtidigt som det ingick i den trotskistiska uppfattningen att kraftigt fördöma förtrycket av arbetarklassen, försvara demokratiska rättigheter, nationaliteter, kvinnorna... slogs också fast, att de nationaliserade produktionsmedlen och planeringen, även om den var byråkratisk, gjorde ekonomisk utveckling och viktiga samhälleliga landvinningar möjliga – t ex full sysselsättning – och att dessa skulle sättas i fara av varje försök att återupprätta kapitalismen.
Även om den såg byråkratin som en näringspöl för sådana försök, ansåg den att den byråkratiska kasten, under en historisk period som kunde bli långvarig, kunde försvara sin makt och sina enorma materiella privilegier mot både borgarklassen och de arbetande. Den bekräftade samtidigt att utvecklingen historiskt bara kunde ta två huvudfåror: återupprättande av kapitalismen eller en socialistisk anti-byråkratisk revolution.
Alla dessa uppfattningar har i allmänhet visat sig giltiga för förståelsen av Sovjetunionens natur och utveckling. De inbegriper såväl behovet att, i befolkningens intresse, resolut bekämpa såväl tendenserna till privatisering och att återupprätta kapitalismen som att bekämpa den byråkratiska despotismen.
De som haft andra uppfattningar om Sovjetunionens natur har haft mycket större svårigheter att komma fram till sådana slutsatser och sätta sådana uppgifter främst.
Men det betyder knappast att vi idag kan nöja oss med att säga "vi hade rätt". Det går inte att förneka att vi inte förutsåg händelseutvecklingen i Sovjetunionen under 1991. Därför måste vi utveckla vår förståelse och få vår teori om övergångssamhällena och bygget av socialismen att bli i takt med tiden.
* Vi insåg sent hur Sovjetunionens systemkris tagit ett "kvalitativt språng". Något som uttrycktes i minskad ekonomisk tillväxt och alla sociala konsekvenser som det förde med sig. Detta språng ägde otvivelaktigt rum någon gång i slutet av sjuttiotalet.
* På samma sätt underskattade vi grovt vilka långvariga effekter den byråkratiska diktaturen skulle ha på de sovjetiska arbetarnas klassmedvetande och uppsplittring; den mycket djupa ideologiska och moraliska kris som skulle utvecklas ur detta och hur det sedan skulle påverka händelseutvecklingen när det byråkratiska systemet började rämna.
* Vi var också sena att inse, även om det inte var lika sent, hur socialismens trovärdighetskris skulle slå igenom hos en stor del av världens arbetarklass. Framför allt ide Östeuropeiska länderna och i Sovjetunionen. Med facit i hand kan vi fastställa tiden för detta "kvalitativa språng" till Jaruzelskis statskupp i Polen, dvs från 1982 och framåt. Till detta lades sedan de sammantagna effekterna av katastrofen i Kampuchea [Kambodja] och den militära inmarschen i Afghanistan.
Från denna tidpunkt blev det mycket osannolikt att folken i Östeuropa skulle ha liknande politiska visioner som i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 eller Polen 1980 till 1981. Diktaturens förfall skulle i stället åtföljas av att det system som identifierades med socialism tillbakavisades och ett illusoriskt sökande efter lösningar som förknippades med den kapitalistiska marknaden. Vändningen ägde rum i ett bredare sammanhang i vilket världsrevolutionen gick tillbaka: ingen ny revolutionär seger efter den i Nicaragua 1979; ingen längre generalstrejk i något imperialistiskt land under åttiotalet.
Igen: Det är nödvändigt att politiskt och teoretiskt fördjupa vår analys av det historiska bokslutet över Sovjetunionen. Detta måste täcka följande punkter:
* Den politiska maktens institutioner under övergången från kapitalism till socialism. Sätten att kombinera maktorgan för direkt demokrati med representativ demokrati, maktorgan som tillförsäkrar jämlikhet mellan könen, mellan nationaliteter, etc.
* Det praktiska innehållet i den tredje "modellen" för ekonomisk utveckling. En modell som står i motsättning till såväl statlig despotism (kommandoekonomi) som till marknadens och pengarnas despoti: producenternas och konsumenternas demokratiska modell som inbegriper den feministiska och nationella dimensionen; en mer precis definition av hur socialistisk planering ser ut på olika territoriella nivåer och som tar de ekologiska begränsningarna med i beräkningen; en precisering av formerna och begränsningarna för att använda marknadsmekanismer; en diskussion om att kombinera olika former av ägande; en diskussion om befolkningens behov av konsumtionsvaror och sätten att försäkra sig om ökad jämlikhet.
* Att från grunden tänka igenom den motsägelsefulla utvecklingen av den nationella frågan i Sovjet och Centraleuropa och utveckla sammanhängande programmatiska svar på dubbla behov: nationers och nationaliteters frigörelse, och att övervinna den kringgärdade nationalstatens begränsningar.
* Att föra in den internationalistiska dimensionen i denna strategi.
Denna vidareutveckling kommer med nödvändighet vara experimentell. Den kommer att präglas starkt av de slutsatser som efter hand dras av arbetarna och socialisterna själva i Sovjetunionen, särskilt när de diskuterar med marxister från andra delar av världen.
Att vårt tänkande sedan fyrtiotalet varit avskuret från varje form av politisk praktik i själva Sovjetunionen, är faktiskt en av orsakerna till den otillräckliga utvecklingen av vår teori. Denna klyfta måste överbryggas. Samtidigt så utgör den nya starten för arbetarrörelsen inom delar av den sovjetiska arbetarklassen (flera miljoner strejkande), den främsta positiva effekten av att den byråkratiska diktaturen faller sönder, oberoende av den förvirring som nu finns på teorins område.
På grund av detta, får det för oss en särskild mening att bygga en förenad organisation för dem som går främst i ledet för samhällsförändring i Sovjetunionen och internationellt – vilket för oss är oskiljaktligt från att bygga Fjärde Internationalen.
Resolution antagen av Fjärde Internationalens Förenade sekretariat vid mötet 5- 11oktober 1991.
Översättning: Dick Forslund Texten är bearbetad av Fjärde Internationalens redaktion