Ur Fjärde internationalen 4/1991

Dick Forslund

Vid ”Tredje vägens” ände tar högern makten

Följande är en politisk rapport som lades fram som underlag till Socialistiska Partiets partistyrelses diskussioner två veckor efter valet. Den har redigerats något av författaren inför publiceringen i Fjärde Internationalen.

Den socialdemokratiska regeringen har fallit. Valet den 15 september blev det mest förkrossande nederlaget för socialdemokratin sedan kosackvalet 1928.

Först och främst var det ett nederlag för (s) som övergavs av runt 300 000 väljare. Men det var också ett nederlag för Vänsterpartiet som, trots tio år av socialdemokratisk högerpolitik var fortsatt oförmöget att öka sitt stöd bland arbetare och låginkomsttagare. I stället förlorade man 72 000 röster eller en fjärdedel av sitt röststöd från 1988.

Socialdemokratins ansvar

Socialdemokratin hade själv handen på den kniv man stuckits av. Den ”Tredje vägens politik” under åttiotalet, med massiv överföring av resurser från arbetarklassen till borgerlighet, storföretag och banker, lade grunden till högerns seger.

På punkt efter punkt har (s)-ledarna givit efter för SAF-högerns och storfinansens politiska projekt och argumenten från höger.

Det gäller EG-frågan med allt vad det innebär. Kovändningen framtvingades av storföretagens hot och valutaflykt.

Det gäller miljön — med Öresundsbro, Scan Link och kärnkraftsavveckling som skjutits in i dimman.

Det gäller fördelningspolitiken, med skattereformen som lågvattenmärke, och nya privilegier till den politikerkast (s)-ledningen är en del av,förödande symbolfrågor.

Det gäller de fackliga rättigheterna. I sin desperata iver att övertyga kapitalet om att (s) fortfarande kan fylla sin tämjande roll mot arbetarklassen, attackerade regeringen först strejkrätten med stöd av

LO-ledningen och satte sedan lönetak. Man utredde sedan lydigt hur nya tvångslagar kan hindra motstånd mot lönenedpressningen. Det är bara för borgarna att ta vid och fullfölja. En ny generation lönearbetare undrar vilken roll facket har. Organisationsgraden sjunker på arbetsplatserna. Den fackliga byråkratin står svarslös och handfallen.

Det gäller miljardrullningen till JAS-projektet, där handsvettiga ministrar skrivit under check efter check och SAAB-direktörerna fylleri siffrorna. Vapenhandeln går vidare och regeringen har inte kunnat tvätta den militaristiska vapenbyken.

Det gäller diskussionen om privat eller offentligt. Nedrustningen av barnomsorg, sjukvård och annan service — för att bekosta lättnaderna för höginkomsttagare och storföretagen —ger argumenten för privatiseringarna. Ledande (s)-företrädare stämmer in i kören som sjunger marknadskrafternas lov.

EG-anpassad asylpolitik

Det gäller asylpolitiken där regeringen — som en av många bitar i EG-anpassningen och för att genom eftergifter mota de flyktingfientliga stämningar som krisen skapar — infört en av de hårdaste lagstiftningarna mot flyktingar som finns i Västeuropa.

Det gäller den internationella politiken, där (s)-regeringen inte ville avstå från att dra sitt strå till stacken till USA-imperialismens totala krig mot Irak och sedan, tillsammans med hela västvärldens regeringar, lugnt åsåg kurdernas fruktlösa uppror mot den irakiska diktatur som blev kvar vid makten.

Det grundläggande projektet, att med hjälp av höjda vinster och festyra på börsen stimulera kapitalet att investera och vrida Sverige ur den internationella nedgången har havererat.

Den ideologiska kampen mot SAF och blåhögern har socialdemokratin förlorat genom att säga: ”Ja, ni har rätt, men inte så mycket”.

Guldregnet över borgarklassen användes till pappershandel och valutatransaktioner. Pengarna kom aldrig ur finansvalparnas dataterminaler utan flyttades i stället mellan dem i en spekulationsyra där Sveriges BNP under åttiotalet ökar med 18 % medan aktiernas börsvärde stiger med över 700%!

Vid vägs ände griper nu högern regeringsmakten, i samma stund som Sverige går in i en djup lågkonjuktur kantad av finanskrascher och konkurser och med en arbetslöshet som är på väg mot trettiotalssiffror.

”Sahlineffekten”

Det är lärorikt att se, hur socialdemokratins dramatiska bottenläge i början av valrörelsen bara kunde vändas uppåt sedan valstrategerna till slut bytte fot i propagandan, tvingade därtill av trycket från tiotusentals valarbetare och arbetarväljare. I ett sista självförsvar togs gamla värderingarna om rättvisa och jämlikhet upp igen. ”Sahlin-effekten” handlade om detta.

Men det räckte inte. Alltför många visste att det var ord och inget mera. Att kursen trots allt låg fast.

Högerskredet i det svenska valet är inte ett nationellt fenomen. Det är en del av den politiska vindkantringen internationellt.

Revolutionen i Nicaragua slogs tillbaka efter tio års isolering och USA-stött inbördeskrig. Frihetsrörelsen i Sydafrika hotar att brytas sönder i statsstödda interna krig mellan svarta organisationer och apartheidregimen pressar ANC till förhandlingar på sina villkor. Kuba är pressat till bristningsgränsen. Den kinesiska och vietnamesiska byråkratin behåller diktatorisk makt och söker samtidigt kapitalistiska lösningar. Den sovjetiska byråkratin överger det stöd man, som en del av maktspelet, gett till befrielserörelser.

I hopp om imperialistisk Marshallhjälp till den ekonomi man förött lämnar man i stället det internationella fältet fritt för ett USA som nu framstår som den enda supermakten. Till den internationella borgerlighetens förtjusning, kallar byråkratin sitt eget tyranni för ”socialism som misslyckats” och kämpar för en ny roll som ”riktiga” direktörer i en kapitalistisk marknadsekonomi.

Stalinismen i Sovjet

Stalinismen faller i Sovjetunionen och Östeuropa, samtidigt som arbetarklassen som politiskklass bara finns i händelsernas utkant och inte ännu kan formulera ett eget alternativ, skilt från stalinism och kapitalism. Den socialistiska vänstern är svag och splittrad.

När de borgerliga partierna i ett år TV-kampanjat tillsammans med exilbalter på Norrmalmstorg ”för demokrati” och ”mot kommunism och socialism” har bilden av Kapitalism som enda självklara alternativ för ett självständigt Baltikum, för Östeuropa och Sovjet därför kunnat hamras in utan opposition.

I de länder som stalinismen i namn av socialismen drivit i moralisk och ekonomisk bankrutt, finns ännu bara utbrott av arbetarmotstånd — som de i och för sig viktiga gruvstrejkerna i Sovjet— men inte en ny självständig arbetarrörelse för socialister att peka på. För det allmänna politiska klimatet väger detta tyngre än de mest fullödiga argument mot kapitalism och för en socialism i frihet.

En formering av en stark självständig arbetarrörelse med målet att upprätta de arbetandes eget styre i dessa länder oavsett i vilka termer det målet formuleras — är en av de viktigaste nycklarna till att vända den internationella situationen.

Vänsterpartiet i högervinden

Mäktiga krafter har alltså verkat i den svenska valrörelsen. Men det har inte gjort det oviktigt vad de partier säger som identifieras med socialismen. Tvärtom är klara argument då ännu viktigare för att inte helt köras över.

Oavsett vänsterpartiets avståndstagande från stalinismen och, givetvis, från kuppen i Moskva tre veckor före valet, har partiet varit oförmöget att ens i ord motsätta sig det officiella likhetstecknet mellan socialism och stalinism. Därtill är man alltför oenig internt om vad det egentligen är som fallit i öst och vilka slutsatser som ska dras.

Vänsterpartiets ledning ”löste” problemet genom att driva en valkampanj där alla frågor som samhällsmakten och den kapitalistiska krisens rötter föstes åt sidan — eftersom allt sådant bara igen ställer frågan om makten och grundläggande frågor. Det var i stället de borgerliga massmedia som i pressande utfrågningar och intervjuer reste frågan om socialism eller inte, allt i skenet av partiets skamliga historia.

Det offentliga intrycket blev att detta parti inte kunde svara Ja eller Nej på någon fråga om dess grundläggande mål. Carl Bildts uppmaning att upplösa partiet framstod därför inte som gripen ur luften, utan riktad till ett parti som inte har något program och som berövats sitt syfte av historien.

Fyrtiofem minuters grillning av Lars Werner i TV på frågan om socialismen kunde säkert bara väcka förtvivlan i (v). Förtvivlan i parlamentshögern som ville ha ett rejält avståndstagande från den socialistiska/kommunistiska ”utopin”. Och förtvivlan bland många basmedlemmar som å andra sidan uppfattade showen som näst intill ett sådant avståndstagande.

(V)-kampanjen inriktades på att kritisera socialdemokratin med hjälp av socialdemokratins skrivna program och gamla (av (s) övergivna) socialdemokratiska argument. Partiet blev under kampanjen den främste försvararen av den ”socialdemokratiska modellen”, mot slutet med stöd av socialdemokratin självt och med förslag om ”oförändrat (d v s höjt) skattetryck” som krislösningsförslag. På så sätt räddades partiet från att sopas under fyra procent.

Röststödet blev störst från den offentliga sektorns mellangrupper där partiet nu har sin starkaste sociala bas. Däremot förlorade man stort — precis som socialdemokratin — i de arbetarområden som röstskolkade eller la sina röster på Ny Demokrati. Ungdomen ”svek” i vallokalerna.

Öppna listor?

Beslutet att öppna listorna var från början en halvdan kompromiss mellan de som håller fast vid eget partibygge och en ”breddning av vänsterpartiet”. De som förespråkar ”breddning” är i sin tur splittrade mellan å ena sidan de som vill ha breddning mot socialdemokrati, centerparti och miljöpartister, men avskyr ”extremvänster” som Socialistiska Partiet och, å andra sidan, de som vill inkludera oss i ett nytt oklart partiprojekt till vänster om (s).

Parlamentshögern i (v) betraktade till och med en oppositionell socialdemokrat som Sven Grassman som icke rumsren och såg honom som en belastning i stället för en tillgång i valkampanjen. Namn som Sture Ring och Lars Isaksson användes sparsamt kampanjen.

Den gemensamma kampanjen i Göteborg med Göte Kildén från SP på nästan valbar plats gjorde samma höger ursinnig och drevs utan offentligt stöd från (v)-ledningen i Stockholm. Det fanns helt enkelt inget sätt för (v)-ledningen att centralt utnyttja den lilla valenhet som fanns med det anti-stalinistiska Socialistiska Partiet gentemot kosackkampanjen. Inte utan att ytterligare strö salt i de interna såren.

Centralt tegs alltså de öppna listorna ihjäl och kommenterades av Werner bara på frågor från massmedia. I den nationella medlemstidningen Vänsterpress nämndes de öppna listorna inte med ett ord under augusti och september. Officiellt var det Vänsterpartiet som ställde upp i valet. Ingenting annat.

Trots offentliga avböner är (v) fortfarande identifierat av stora grupper som de som haft ”broderpartier i öst”. Partiets inflytande borde ha vuxit under åren av socialdemokratisk högervridning men, med undantag för ökat stöd under regeringskrisen, har det inte skett. Det var bara i Norrland där klassröstningen är mer utbredd som (v) på sina håll kunde öka något (precis som centerpartiet!). Totalt förlorade (v) 25 % av sitt röststöd och fortsätter att tappa medlemmar. Valkampanjen drevs av färre aktiva än någonsin. På de håll där Socialistiska Partiet fanns på (v)-listor var dess medlemmar viktiga för att driva kampanjen över huvud taget.

Vidden av högerns frammarsch

Valets vinnare blev Moderaterna, KDS och Ny Demokrati som tillsammans fick över en tredjedel av rösterna. Det är en historisk seger för högerkrafterna grundad på stora inbrytningar i arbetarklassen och bland ungdomen.

Således: Moderaterna får 35 % av rösterna i det krisdrabbade Malmö. Framåt sex mandat alltså i arbetarrörelsens födelsestad där (s) fortfarande har 40% men förlorar majoriteten. Skånepartiet behåller sina två mandat.

Vart gick 1988 års centerväljare i valet 1991?

Källa: SV TV valvakan -91

Vart gick 1988 års folkpartiväljare i valet 1991?

Källa: SV TV valvakan -91

Miljöpartiet betalade dyrt för tre års kamp att framstå som ”seriösa” och för sin klasslöshet inför den ekonomiska krisen. Partiet har inga svar att ge arbetare och låginkomsttagare som pressas av kris och arbetslöshet. Det är heller inte, som 1988, en protest mot det etablerade att lägga sin röst på de gröna. Dess bekännande av färg i regeringsfrågan (Ingvar Carlsson) avgjorde frågan för deras borgerliga sympatisörer.

Kraften i högervågen visas också av nederlaget för Centern och Folkpartiet. Båda mer ”humanitära” borgerliga partier med bas bland krisdrabbad landsbygdsbefolkning och ”upplysta” borgerliga mellangrupper med socialt samvete. Partier som är benägna till att lägga ett gott ord i försvar för småfolket och samhällets olycksbarn.

Centern vann ingenting på sin tveksamhet i EG-frågan, sin profilering mot moderaterna och kritiken av socialdemokratin från vänster i skattefrågan.

Folkpartiet kombinerade en front med högern och regeringsambitioner, med traditionellt liberalt försvar av flyktingar och svaga grupper. För det sistnämnda betalade man dyrt.

Brunhögerns genombrott

Valet såg nämligen ett nära nog genombrott för en extremhöger med brun anstrykning. I Malmöhus län tog Sjöbo-partiet under ledning av Sven-Olle Olsson nära sju procent i riksdagsvalet i en kampanj med ”Stoppa invandringen” som enda paroll. 23 % för Sjöbopartiet i Sjöbo kommun!

Centern förlorade en tredjedel av röststödet i Skåne. I Kristianstads län fick ND och Sjöbopartiet tillsammans 12 %, cp 10,2 och fp 8,2 %. C och fp förlorade tillsammans 8 % eller nästan 15 000 av de 45 000 rösterna från 1988.

Sverigedemokraterna har tagit sitt första kommunala mandat i Dals Ed. I en stad som Helsingborg ramlar både Framstegspartiet (två mandat) och Ny Demokrati (två mandat) in i fullmäktige. Framstegspartiet tar för övrigt mandat i Landskrona, Bjuv och Åstorp. Centrumdemokraterna går från tre till sex mandat i Simrishamn.

Röstning efter åldersgrupp, riksdagsvalet 1991 i procent.

Tillsammans fick Sjöbopartiet och Sverigedemokraterna över 30 000 röster.

Den ”riktiga” nazianstrukna extremhögerns framgångar i detta val är något som kommer att ge dem självförtroende, nya friska pengar och en legitimitet för dem att arbeta vidare med.

De är nu ett verkligt hot i politiken och inte som tidigare ett hot i vardande. Mer omedelbart kommer vänstern att få känna av dem mera på gator och torg med allt vad det innebär. På inte alltför lång sikt kommer de att ha betydelse för att förvirra arbetarmotståndet och bli ”nyttiga idioter” för borgarklassen

Stabiliteten borta – till högerns fördel

Var fjärde väljare bytte parti från förra valet. 30% bestämde sig under valveckan. 88 000 personer blankröstade. Det är nytt rekord.

Överhuvudtaget ser vi, i kommun efter kommun, att det ena lokala partiet efter det andra, ramlat in i församlingarna och rubbar jämvikten. Det stabila svenska ”fem-parti-systemet” har under åttiotalet blivit ett system med sex, sju, åtta...partier.

Lokalt är detta val ett eldorado för nya partier som står mot de gamla - särskilt om de är högerpartier, extremhögerpartier, men också för mer oklara protestpartier på en enda fråga.

Ett exempel: ungdomspartiet ”Partiet - partiet” ökar från ett till åtta mandat i Emmaboda.

Från Dalälven och nedåt är den politiska majoriteten efter valet blå. Med fläck-visa undantag (t ex i Närke, Blekinge). Socialdemokratin har förlorat majoriteten nästan överallt från Dalarna och nedåt.

”De styrda vill inte bli styrda som förut. De härskande kan inte styra som förut”. Men den härskande klassen och dess politiska avantgarde - kampanjstaben SAF och Moderaterna - går ur valet med starkare självförtroende än någonsin.

På den politiska arenan har borgarklassen nu en uppsjö partier och organisationer som kan arbetsfördela och attrahera lämpliga grupper. ND blev den högerns arm in i arbetarklassen och bland småfolket som slutligen knäckte socialdemokratin.

Det är symptomatiskt att Folkpartiets tidning NU! i sitt första nummer efter valet klagar över att ”näringslivet var tyst” när ND dök upp och inte ”hjälpte

Väljarna placerar sig själva på vänster-högerskalan till”. Denna bittra anklagelse kunde de naturligtvis också rikta mot Carl Bildt.

Källa: SV TV:s valvaka 1991

Ungdomen

Enligt Aftonbladet den 19 september röstade 45 % av förstagångsväljarna på moderaterna eller Ny Demokrati. 20 % la sin röst på (s).

Vi har när detta skrivs inga samlade resultat från skolvalen. Men de spridda rapporter vi har talar sitt tydliga språk.

Intrycket från Stockholm med omnejd från Socialistiska Partiets och Ungsocialisternas kampanjarbetare (”valsamarbetet” i Stockholm/Nacka gjorde de t möjligt att möta över 1 000 elever i enskilda presentationer som SP/US) är: Ingen organiserar någon längre. Inte heller moderaterna.

Ju mer proletära klasser, desto mer diskuteras frågan om invandrare/flyktingar i förhållande till ”svenska ungdomars bostäder och jobb”, men också ren fientlighet mot andra kulturer och invandrares religion.

I klasser med elever från de högre stånden: mer idédebatt. Intressedebatten handlar här inte om flyktingar/invandrare utan om (rått uttryckt) ”varför vill socialisterna att jag inte ska få chans att bli rik”.

Frågan om ”socialismens död” var knappast närvarande alls i själva debatterna när eleverna mötte SP/US. Det var möjligt att diskutera frågan om kapitalism/socialism nästan som om stalinismen aldrig existerat. Detta trots att naturligtvis alla borgerliga partier pumpat på om denna fråga i sina klasspresentationer, precis som i den ”riktiga” valkampanjen.

Ny Demokrati ligger på många Stockholmsskolor över 10 %. (v) 2 —5 %. Socialdemokratin runt 20% och nedåt. Moderaterna över 30 %.

På flera skolor i Uppsala och i Södertälje har Sverigedemokraterna bra siffror. På flera skolor runt 10 procent.

Trots detta är det inte omöjligt att få stöd för anti-kapitalistisk kritik på skolorna. Och nu, två månader efter valet, ser vi hur anti-rasismen verkar växa fram som en politisk vattendelare i skolmiljöerna. Extremhögerns framgång har fött en mot-rörelse. Riksförbundet Stoppa Rasismens skolkampanj efter valet har dragit hundratals till möten i dryga halvdussinet städer. Majoriteten av dem har varit ungdomar. Här finns kanske fröet till nittiotalets Vietnamfråga.

Det finns undantag från regeln i detta högerval. Lärorika undantag. Arbetarpartier, med stark lokal förankring, som driver arbetarfrågorna hårt och kritiserar (s) från vänster har gjort framgångar i:

<'font-family:Symbol'>¨ Nässjö: SAFE går framåt från sju till nio mandat. Denna gång inGen (s)pränglista utan eget lokalt parti. Över 15 % av rösterna. ND utanför fullmäktige.

<'font-family:Symbol'>¨ Alvesta: De socialdemokratiska utbrytarna Alvestaalternativet går från ingenting till åtta mandat vilket är 16.7% av rösterna (medan s går från 19 till 13 mandat). ND utanför fullmäktige.

<'font-family:Symbol'>¨ Karlshamn: KPML(r) gör mycket bra resultat i Karlshamn (tredje största parti med fyra mandat!). Stark lokal- och arbetsplatsförankring. Driver arbetarfrågorna. ND hålls utanför fullmäktige i Karlshamn. I Göteborg gör (r) däremot ett dåligt val med en % av rösterna och har därmed förlorat mellan 30-40% av röststödet från 1988.

<'font-family:Symbol'>¨ Arbetarlistan gör ett katastrofval. 179 röster i Falun av 41 000 röstberättigade. Två mandat på småorter i norra Sverige.

<'font-family:Symbol'>¨ Också SP i Jönköping gör ett mycket bra val efter en furiös kampanj. I skrivande stund bara riksdagssiffrorna från Jönköpings län klara. 1988: 305 riksdagsröster i Jönköpings län. 1991: 766 riksdagsröster. Exemplen: Tranås från 3 till 60 röster, Eksjö 0 till 37, Gislaved 18 till 61, Nässjö 0 till 43 ger bilden. Samtidigt som resultatet från Jönköpingskretsen visar att det i detta val fanns ett tak för ett parti som Socialistiska Partiet, trots hårt arbete.

Fenomenet Ny Demokrati

Slutligen några ord om Ny demokrati.

1. Varifrån, partimässigt, kom ND:s 367 000 väljare? Valforskaren Sören Holmberg har gjort en analys baserad på TV:s opinionsmätning utanför vallokalerna (Aftonbladet 19 september).

43 % av ND:s väljare röstade i förra valet på ”övriga partier”. 17 % röstade blankt i förra valet. 18 % röstade inte alls i förra valet. Detta gör sammanlagt 78 % av ND:s väljare som kommer från det som Socialistiska Partiet i sina resolutioner kallat ”vakuumet”.

2. ND gör ett bra val i arbetarområdena — ofta över riksgenomsnittet på 6.7 % och tar där röster från framför allt socialdemokraterna. Detta framgår om man studerar resultaten i bostadsområde för bostadsområde.

3. 1 övrigt har sagts i andra undersökningar att ND tar sina flesta röster från (m) och (s). Radarparet Ian och Bert arbetsfördelar här nästan övertydligt, där Bert vänder sig till arbetarväljare och Ian till de högre stånden. Varje pressad småföretagare kan känna igen sig i båda. Om det som nu bara är en arbetsfördelning senare kan övergå i en öppen spricka mellan ”stor- och småborgerlighet” lär visa sig.

(s)-kritik från vänster

4. ND blandar friskt med arbetarkrav mot matpriser och kritiserar (s) från vänster om skattereformen. ”Jag har tjänat hundratusentals kronor på socialdemokratins skattepolitik. Är detta rättvist?! Sossarna är inte ett arbetarparti längre. Förut har de gjort en hel del nytta”...lät det på valmöten. Det kombineras med skattekrav som gynnar borgarklassen och östermalmsdamer.

Kraven mot regler och blanketter, mot skatter och avgifter och ”frihet för de små” kommer i rätt tid nu när konkurserna går fram som en skördetröska bland de som ”öppnat eget” under åttiotalet och när hyrorna drivs uppåt i affärslokaler.

5. Vi har vetat det länge: deras angrepp på politiker-eliten har naturligtvis djupt gensvar. Det var bara Bert Karlsson som var mot riksdagens enhälliga löneförhöjning 12 juni. Resultatet blev säkert massor av nya sympatisörer.

Efter valsegern: när Bert kritiseras för att gå i strumpläst på riksdagshusets golv er det naturligtvis bara nya sympatier. Överheten är inte längre så populär att den kan kräva ”respekt” för sina institutioner på det sättet.

Profilerar mot flyktingar och invandrare

6. Partiet profilerar mot flyktingar och invandrare och är här i takt med tiden. Hårdare tag! Som sammanknyts med stämningar mot invandrarverksbyråkratin och krav på arbete i stället för läger.

”Bort med hemspråksundervisningen” anknyter till irritationen på arbetsplatser mot språkförbistringen genom att antyda ”lösningen” att alla förstås ska tala svenska.

Ian har ”ingenting mot flyktingar” men vill påpassligt (efter Gulfkriget) inte att människor från arabiska länder ska komma hit (enkät i Helgens Nyheter från mars).

Utfall som de om lejon i Afrika, småskandaler som att Framstegspartister står på två listor, homosexskandalen i Dalarna — allt detta skrämmer förstås vissa möjliga sympatisörer. Men skandalerna är egentligen inte betydelsefulla. De sänker inte ND.

De visar förstås att ND drar till sig medlemmar som här får ett svängrum för sin rasism. Men i dagsläget—och i den allmänna högervinden — ger det snarare intrycket av att vara ”salt i politiken”. Sådant som Ian och Bert ”nog kan hålla kontroll på”, ”barnsjukdomar”.

Vi som är motståndare ropar triumferande: ”Bevis!”. Men dessa är inte alls tillräckliga för att avskräcka de krispressade arbetare och småföretagare som känner sig hotade av ”konkurrensen från invandringen”, eller landsbygdens folk som av tradition tar avstånd från det främmande. Snarare ger klavertrampen mer trovärdighet till partiprogrammets allmänt hållna markeringar mot flyktingar — att detta inte bara är så kallat tomt prat.

7. ND:s framgång måste också ses mot bakgrund av att socialdemokratin själv löst upp ”höger/ vänsterskalan' — d v s gränsen mot moderaternas politik och förslag. De flesta förslag som går igenom i riksdagen tas som bekant i koalition (s)-(m) eller (s)-(m)-(fp).

Marknadens lov har sjungits från alla håll under 80-talet. Från SAF och högern och också från ledande socialdemokrater. Många arbetare uppfattar inte sin röst på Ny Demokrati som en röst på ”yttersta högern”.

Ge makten en spark i arslet

Den viktigaste ingrediensen är att ge makten en spark i arslet. Alla klagolåtar under valkampanjen om att ”det blir sådan oreda” i riksdagen om ND kommer in har liten effekt, eller fyller motsatt syfte!

Precis som när samma klagan hördes mot Miljöpartiet inför valet 1988. ”Stabilitet” i dagens läge betyder inte ”trygghet” för arbetare och låginkomsttagare — som på 50 och 60-talets valaffischer.

Det betyder ”Oförändrad kurs”: fortsatta pålagor, fortsatt kris i hushållsekonomin, fortsatt färd mot det otrygga. I detta läge utnyttjar många den lilla makt de har att sätta in en stöd som herrarna och damerna där uppe känner av: att ställa till oreda, helst ett litet helvete för dom där uppe. ”Röra om i grytan” som det heter på ND:s valmöten.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA