Ur Fjärde Internationalen 3/91
Den 27 april 1937 dog Antonio Gramsci i sin cell i det fascistiska Italien. Den hjärna som borgarna var så rädda för slutade verka. Men i dag, fyrtio år efteråt, är hans tankar fortfarande lika aktuella.
Antonio Gramsci framstår i dag som en av de stora marxistiska teoretikerna. Han är kanske främst känd för sitt hegemonibegrepp. I sina arbeten kring den borgerliga ideologins hegemoni blev han en av de som djupast har analyserat samhällets överbyggnad, och hur ideologin håller samman systemet.
Men arvet från Gramsci är inte bara detta. Även i andra frågor har han efterlämnat material som på ett aktivt sätt kan bidra till en diskussion i dag. Det gäller t ex frågan om arbetarråden, där han stod som en av tänkarna bakom den så kallade rådsrörelsen i 1920-talets Italien.
Genom att Gramsci fängslades så tidigt drogs han aldrig in i den stora polemiken inom den världskommunistiska rörelsen i slutet av 1920-talet. Han kunde inte längre aktivt ingripa i ett konkret politiskt skeende. Det har också lett till att nästan alla strömningar inom arbetarrörelsen i dag på ett eller annat sätt åberopar sig på honom. Men vad stod egentligen Gramsci för? Och vad kan han ge oss i dag?
”I tjugo år måste denna hjärna förhindras att verka!” Så föll orden när den allmänne åklagaren höll sitt slutanförande vid rättegången mot Antonio Gramsci i Rom den 4 juni 1928. I väntan på denna rättegång hade Gramsci redan varit fängslad i 19 månader. Anklagad för ”sammansvärjning mot staten, anstiftan av inbördeskrig, för att ha uppväckt klasshat och försvarat brottsliga handlingar” dömdes han nu till fängelse i tjugo år, fyra månader och fem dagar.
Ända fram till Gramscis död på fängelsekliniken Quisana i Rom nio år senare — den 27 april 1927— lyckades därigenom Mussolinis fascistiska regim att isolera en av sina främsta motståndare från aktiv politisk verksamhet. Men trots de mest olidliga fysiska och psykiska förhållanden i fängelset kunde inget förhindra Antonio Gramsci från att verka.
Tvärtom, under tio år av pressande fängelseförhållanden var den mer verksam än kanske någonsin tidigare. Ur Gramscis hand flöt under dessa år inte bara alla de brev till modern på Sardinien, till hustrun och barnen i Moskva och sin svägerska Tatiana som i dag räknas till en av de stora litterära prestationerna i modern italiensk litteratur, utan också trettiotre med en minutiös handstil fyllda anteckningsböcker om revolutionär strategi, marxistisk filosofi, Italiens historia och mycket mer.
Dessa anteckningar är tillkomna under en dubbel censur. Dels den som fängelseinspektorn utövade över allt Gramsci skrev, dels den självcensur han tvingades till för att över huvud taget få bedriva sin verksamhet. Då Gramsci dessutom inte hade tillgång till all den litteratur han skulle behövt är anteckningarna ofta fragmentariska och svårtillgängliga.
Detta har lämnat vägen öppen för en rad olika tolkningar och de mest skiftande riktningar inom arbetarrörelsen har försöksökt finna stöd för just sin politik hos Gramsci. Detta faktum, skriver Perry Anderson i nummer 100 av den engelska tidskriften New Left Review, visar bara att det ännu saknas tillräckligt djupa studier av Gramscis arbeten och idéer.
Vi vet i dag att Gramsci var oenig med den politik Komintern förde under den så kallade tredje perioden mellan 1929 och 1934. Men det vore fruktlöst att försöka inordna honom i ettbestämt politiskt fack i förhållande till de strömningar inom den kommunistiska arbetarrörelsen som kom att utvecklas under och efter hans fängelsetid. När fängelseportarna slog igen bakom Gramsci i november 1926 tvingades han att för alltid överge den dagliga politiska verksamheten. Min uppgift är, skrev han i ett brev till sin svägerska, ”nu att försöka åstadkomma något 'für ewig'” – något mer än den dagliga journalistiken.
Även om vi inte kan hitta några färdigbyggda teorier i hans fängelseanteckningar, utgör de än i dag en otömd källa för att öka vår förståelse av det västerländska samhället och alla problem det ställer arbetarklassen och de revolutionära organisationerna inför.
Men Gramscis författarskap omspänner inte bara dessa anteckningar. Under tio år före sitt häktande stod han mitt uppe i en daglig politisk verksamhet. Under dessa år blev han en centralgestalt - teoretiskt såväl som praktiskt - inom den italienska arbetarrörelsen. För att kunna sprida ljus över ”Gramscis aska” så besjungen i Pasolinis spänningsfyllda dikt - måste vi därför gå längre tillbaka i tiden än den tragiska dag då domen föll i en av Roms domstolar, inte som åklagaren trodde över Gramscis själ, men väl hans kropp.
Antonio Gramsci föddes den 22 januari 1891 i en liten by vid namn Ales på Sardinien. Om det inte hade varit för att hans far, som tillhörde den lägre statliga byråkratin, dömts till sex års fängelse för förskingring, hade Antonio vuxit upp i en relativt välmående, om än inte rik, familj.
Nu blev det inte så. I stället var familjen under de år barnen växte upp nästan helt beroende av de små inkomster modern förtjänade som sömmerska. Efter ett par års skolgång tvingades därför Antonio att börja jobba för att bidra till familjens levebröd. Faderns frisläppande från fängelset 1904 gjorde det emellertid möjligt för Antonio att återuppta skolgången och 1908 vann han inträde vid gymnasiet i Cagliari — än i dag den största orten på Sardinien.
Under dessa år svepte en våg av nationalistiska uppror fram över Sardinien. Det var bönderna som protesterade mot den ekonomiska politik som fastlandets industrimagnater i norr drivit igenom och som drabbade Sardiniens och söderns bönder hårt. Regeringen svarade på böndernas proteströrelse med att sända trupper till Sardinien för att i blod slå ned upproren.
Den unge gymnasisten Gramsci tog självfallet djupa intryck av dessa händelser och han påpekade många år senare att hans ungdoms favoritparoll var ”släng fastlänningarna i havet”. Det är också här vi kan spåra grunden till den uppmärksamhet Gramsci senare kom att ägna förhållandet mellan norr och söder i det italienska samhället, vilket också var förhållandet mellan arbetarklassen och bondeklassen.
Efter att ha lämnat gymnasiet lyckades Gramsci med hjälp av ett stipendium för fattiga studenter från Sardinien vinna inträde vid universitetet i Turin. Under de år han studerade vid universitetet tog han djupa intryck av den intellektuella värld som då dominerade Italien. Framför allt gällde detta Benedetta Croces idealistiska filosofi som han senare kom att utsätta för en ingående granskning. Croces filosofi uppvisar likheter med Hegels och många har jämfört Gramscis förhållande till Croce med Marx förhållande till Hegel, eller påpekat att det var denna påverkan från Croces idealism som fick Gramsci att förkasta all mekanisk tolkning av marxismen.
Men det Turin den unge sardiniern kom till 1911 bestod inte bara av den in tellektuella världen i Italien. Det var här som bilfabrikerna ett tag växte upp som svampar ur jorden och det var här som Fiat-komplexet utvecklades.
Under kriget fann Fiat en lysande marknad hos Entente-länderna och mellan åren 1913 och 1918 ökade antalet arbetare vid Fiatfabrikerna i Turin från 4 000 till 20 000. Två år senare var det uppe i 30 000. Under samma tid genomgick hela staden en enorm expansion: dess befolkning ökade med närmare 150 000 människor.
Turins arbetare var också de mest avancerade och kampberedd a arbetarna i hela Italien. Under åren närmast efter Gramscis ankomst till Turin och under hela kriget gick de vid flera tillfällen ut i omfattande och militanta aktioner. Det var nästan nödvändigt att Antonio Gramsci snart skulle dras med i arbetarrörelsen i Turin. 1913 sökte han medlemskap i Socialistpartiet — PSI — och två år senare övergav han definitivt universitetet för politiken. Han blev då heltidsjournalist på partiets veckotidning i Turin — Il Grido del Popolo.
När nyheten om den ryska revolutionen nådde arbetarkvarteren i Turin reste sig arbetarna i ett spontant uppror i augusti 1917. Men hjälp av militär lyckades emellertid regeringen att isolera och slå ned arbetarnas kamp. Även om Gramsci var kritisk mot partiets passivitet under Turins augusti dagar så tog han efter dessa händelser säte i ledningen för PSI-sektionen i Turin. Han var också chefredaktör för Il Grido del Popolo.
När kriget drygt ett år senare var slut och Italiens arbetarklass åter stod inför möjligheten att omsätta oktoberrevolutionens erfarenheter i handling ställde sig emellertid Gramsci i spetsen för ett nytt tidningsprojekt.
Tillsammans med Tasca, Terracino och Togliatti bildade han i april 1919 en ”veckotidning för socialistisk kultur”. Den döpte den till Ordine Nuovo—Ny Ordning. I denna tidning utvecklade Gramsci sina idéer om hur en italiensk rådsrörelse skulle kunna utvecklas. Fackföreningarna liksom de politiska partierna, hävdade han, är sprungna ur den borgerliga demokratin och kan därför inte vara utgångspunkten för de organ som skall frigöra massornas medvetande och lägga grunden till en ny ordning — en proletär stat.
Utgångspunkten för de italienska arbetarråden, skrev Gramsci, måste vara ”Commissioni interni”som skapats på flera företag i Turin. Dessa fungerade ungefär på samma sätt som de engelska Shopsteward-kommittéerna med direktvalda representanter från verkstadsgolvet. I Ordine Nuovo lade Gramsci fram ett konkret program för hur dessa kommittéer borde utvecklas och omvandlas till fabriksråd och regionala sovjeter.
Ordine Nouvos program vann snabbt gensvar hos arbetarna i Turin och trots att tidningen aldrig nådde en större upplaga än 5 000 exemplar kom den att fungera som organisatör av hela den rådsrörelse som växte frami Turin under våren 1920. Tidningen idéer låg också till grund för en landsomfattande arbetarmobilisering i september samma år.
Ordine Nuovos roll som verklig organisatör var och förblev emellertid begränsad till Turin och Piemonteprovinsen. På nationell nivå tog ”ordonovisterna” inte upp kampen mot fackföreningsrörelsens och socialistpartiets ledningar, vilka hade siktet inställt på de kommande parlamentsvalen och därför sökte en kompromisslösning med arbetsgivarna. Socialistpartiets oförmåga — och vägran! — att nationalisera och centralisera rådsrörelsen medförde att de enorma mobiliseringarna våren och hösten 1920 kunde isoleras och begravas av regeringen. Genom dessa nederlag öppnades dörren för fascisternas framfart.
Gramsci var under Ordine Nuovo-tiden influerad av syndikalistiska idéer, även om han skarpt kritiserade dess ”övertro” på fackföreningarnas betydelse för den revolutionära kampen. I hans artiklar kan man tydligt se att han underskattade behovet av ett politiskt parti för att kunna förverkliga det program som Ordine Nuovo stod för. Den slutsatsen drog också Gramsci efter nederlagen i september 1920 och hans intresse vände sig nu mot nödvändigheten av att bygga ett starkt revolutionärt parti i Italien.
Socialistpartiet hade visserligen anslutit sig till den Tredje Internationalen, men det var ett parti med många strömningar: reformister, centrister och revolutionärer. Efter Kominterns andra kongress 1920, på vilken de 21 teserna om hur ett kommunistiskt parti borde vara uppbyggt och agera antogs, gjorde Gramsci gemensam sak med bl a Bordiga och Terrascini. De drev motsättningarna inom PSI till en partisplitting vid kongressen i Livorno 1921. Därmed hade PCI, Italiens Kommunistiska Parti, bildats.
Partiet föddes alltså i kölvattnet av stora bakslag för den italienska arbetarklassen. I själva verket hade den revolutionära efterkrigsvågen nått en avgörande vändpunkt i och med nederlagen i april 1920. Under hösten samma år började fascisterna sina raider mot arbetarrörelsens möten och högkvarter och ett par år senare hette Italiens statschef Beni to Mussolini.
Gramscis analyser av fascismen liknade till att börja med de som Bordiga stod för. I dessa analyser låg en identifikation mellan socialdemokrati och fascism snubblande nära. Gramsci avlägsnade sig emellertid snart från den synen och han kom i stället onekligen att tillhöra de marxister som klarast förstod att analysera den fascistiska rörelsens ursprung, dynamik och fara för hela arbetarrörelsen. Desto mer anmärkningsvärt är det att han under denna period inte var förmögen att dra några korrekta taktiska slutsatser av sina analyser. Ty liksom Bordigas falang inom PCI — vars vänsteristiska ståndpunkter han för övrigt bröt med 1923 — var Gramsci under hela denna period motståndare till den enhetsfronts-taktik som Komintern lade fast vid sin tredje kongress 1921.
Resultatet av PCIs sekteristiska politik gentemot socialdemokratin var en oförmåga att försvara både sig själv och hela arbetarrörelsen mot fasci mens framväxt. Trots en ganska omfattande repressions-våg efter Mussolinis makttillträde 1922 kunde partiet emellertid upprätthålla en hal vlegal existens de tre första åren av fascistiskt styre.
Under andra hälften av 1925 intensifierade emellertid regimen återigen sina attacker mot arbetarklassens organisationer. I november krossades både Socialistpartiets och Kommunistpartiets tidningar. Det var denna repressionsvåg som slutade med att Gramsci och stora delar av den övriga ledningen för PCI 1926 hamnade bakom fängelseportarna.
Antonio Gramscis Fängelseanteckningar omfattar 2 848 tätskrivna sidor och det är här bara möjligt att ge en ytterst liten glimt över deras rika innehåll. Gramsci ville skapa något bestående — für ewig. Han gjorde det utifrån de erfarenheter han fått under sin aktiva politiska tid och i relation till de problem som arbetarrörelsen stod inför under hans fängelsetid. Ett huvudproblem som ligger bakom många av anteckningarna gäller därför den revolutionära strategins utseende i Västeuropa.
Gramsci hamnade på denna punkt inte bara i skarp motsättning till den sekteristiska politik kommunistpartierna drev under hans fängelsetid. Det förde honom också till en självkritisk granskning av den politik som PCI för under hans ledarskap. I en viktig passage i Anteckningarna skriver han:
”Det förefaller mig som att Illjitj förstod att en förändring var nödvändig från det rörliga kriget som så segerrikt tillämpats i Öst 1917, till ett ställningskrig som den enda möjliga formen i Väst — där, som Krasnov observerat, arméerna snabbt kunde ackumulera oändliga kvantiteter ammunition och där de sociala strukturerna själva var kapabla att utgöra tungt beväpnade befästningar. Det är detta som förefaller mig vara innebörden av formeln för Enhetsfronten.”
Citatet ger en god inblick i den språkliga dräkt som Gramsci, på grund av censuren, tvingades klä sina anteckningar i. Illjitj — ja, det är ingen mindre än Lenin. ”Det rörliga kriget” är den taktik som bolsjevikpartiet tillämpat under den ryska revolutionen och ”ställningskrig” den militära term som Gramsci använde för att karaktärisera enhetsfrontstaktiken.
Gramsci gör nu indirekt inte bara självkritik på sin tidigare hållning gentemot enhetsfrontstaktiken. Han försöker också finna en strukturell förklaring till varför den är nödvändig i Västeuropa. Han gjorde detta med hjälp av sitt berömda hegemonibegrepp. De västerländska samhällena, menar Gramsci, skiljer sig på ett avgörande sätt från det ryska samhället 1917. I öst byggde de härskande klasserna i huvudsak sin makt på den vålds- och förtryckarapparat som staten utgjorde. I väst är inte bara denna våldsinstitution starkare och mera utvecklad än i öst.
Här utövar dessutom den härskande klassen en stark kulturell, borgerlig hegemoni över de förtryckta klasserna. ”Själva de sociala strukturerna”, däribland den borgerliga demokratin med sin parlamentarism, utgör ”tungt beväpnade befästningar” som måste övervinnas under den sociala revolutionens gång.
Enhetsfrontstaktiken är nödvändig för att kommunisterna skall kunna erövra hegemoni inom arbetarklassen och för att arbetarklassen skall kunna få hegemoni över andra förtryckta skikt och klasser i samhället. Hegemoni uppnås och utövas således inte med hjälp av våld. Men arbetarklassens hegemoni över allierade skikt och klasser i samhället gör det möjligt att upprätta ett ”historiskt block” för att, med våld, gå till storms mot den gemensamma fiendebourgeoisin och dess statsapparat.
Gramscis ”historiska block” är således inte det klassblock mellan arbetarklass och borgarklass som PCI i dag, med åkallan av Gramscis ande, försöker upprätta under namnet den ”historiska kompromissen”. Ty även om vi inte kan inordna Antonio Gramsci i ett bestämt politiskt fack inom arbetarrörelsen så var och förblev han en revolutionär i ordets fulla bemärkelse. Därför återstår askan att spridas.
Artikeln publicerades först i Internationalen nr 4/1975.
”Den historiska kompromissen” ingicks mellan PCI och Kristdemokraterna under 1970-talet. I dag är PCI ett parti i sammanbrott och förklarar sig som ”socialdemokratiskt”. Red.