Ur Fjärde internationalen 3/1991
För några år sedan, under Motlänkens och trädkrameriets intensiva år, pratade vi i Miljöförbundet om behovet av en heltäckande skrift om bilismens konsekvenser.
Vi hade under 80-talet lyckats få erkännande i den offentliga debatten för att bilavgaserna var en av huvudorsakerna till skogsskadorna.
Men, i fråga om motorvägsbygget i Bohuslän fick vi olycksargumenten emot oss: ”Man måste välja mellan träd och människoliv” tycktes bli en vanlig slutsats.
Vi suckade, hur skulle vi lyckas nå ut med alla våra starka argument mot ökad vägtrafik: avgaser, buller, olyckor, stadsmiljö, utrymmeskrav, barriäreffekter, funktionsuppdelning av städer och hela samhällen, resursslöseri, energianvändning... och dessutom ifrågasätta de ständigt ökande transportbehoven och visa vilka alternativ som finns?
Ett första steg var att vi själva inom Miljöförbundet, skulle förse oss med klara, lättillgängliga argument på alla områden. Vi behövde göra en argumentsamling.
Så småningom kom Hälften Bort! som är en utmärkt argumentsamling i artikelform. Men en sak, som vi diskuterade vid de ursprungliga planerna, kom inte med. Det var att vi bättre måste förstå människors känslomässiga förhållande till sin bil. Det är ju så tydligt att det inte bara handlar om ett transportbehov. Men det är svårt, hur ska man uttrycka något sådant och bli tagen på allvar?
Nu finns emellertid en bok som täcker det mesta av personbilens humanistiska och samhälleliga dimensioner. Det är Emin Tengström, professor i Humanekologi vid Centrum för tvärvetenskapliga studier av människans villkor, Göteborg, som i några år gediget studerat all möjlig litteratur på området.
Boken heter Bilismen – i kris? En bok om bilen, människan, samhället och miljön. Den är framför allt en översikt över västvärldens litteratur på området.
Med tanke på bilens oerhörda betydelse i vårt samhälle är det märkligt att så lite skrivits om dessa aspekter, medan det finns hyllkilometer om olika bilmodeller, hjulupphängningar, vägbeläggningar mm.
Boken ger en mycket intressant historisk översikt över bilens roll och viktiga händelser som ändrat vår syn på den. Bilen var t ex till att börja med ett sportredskap för överklassen.
Biltillverkningens historik är också mycket intressant, den går hand i hand med industrisamhällets utveckling. Många bedömare anser att industrisamhället står och faller med bilindustrin.
Emin Tengström (ET) skildrar hur det gick till när bilen fick sin huvudsakliga tekniska utformning, som ju stått sig förvånansvärt länge. I början fanns t ex såväl el- som ångdrivna bilar vid sidan av de bensindrivna. En bidragande orsak till de senares segertåg kan ha varit oljeindustrins intresse av att bli av med den restprodukt från fotogentillverkningen som kallades bensin.
ET:s analys av makten över bilismen visar att vi som kämpat mot massbilismen är små möss i förhållande till de elefanter som har något att säga till om. Men, som ET torrt konstaterar, måste det ligga en hel del i våra argument, eftersom vi fått så pass stor genomslagskraft i debatten.
När han kommer till bedömningar av personbilens framtid i ett globalt perspektiv, får i alla fall jag rätt ont i magen: Det är så torrt och sakligt med prognoser för befolkningsutveckling, trender till ökad urbanisering, den östeuropeiska befolkningens uppdämda bilefterfrågan (för att inte tala om befolkningens i u-länderna). Svart på vitt blir resultatet: 1985 fanns i världen 363 miljoner bilar och prognosen för år 2000 pekar på 540 miljoner (och då är inte Kina medräknat).
Inför sådana prognoser är det lätt att bli vanmäktig. Men så ej Emin Tengström: Han citerar och diskuterar olika bedömningar a v bilismens globala mättnadsnivå och resonerar om möjligheten av ett trendbrott dessförinnan med hjälp av en modell från humanekologin.
Av de faktorer som avgör om människor i fortsatt stor utsträckning kommer att välja bilen som persontransportmedel finner ET att det är två som skulle kunna minska bilens funktionalitet (förmåga att underlätta uppnåendet av bl a geografiska mål): knapphet på drivmedel och knapphet på vägutrymme.
Även om larmet om oljereservernas ändlighet har ljudit några gånger de senaste decennierna och transporttsektorn svarar för en sjättedel av den globala oljekonsumtionen (i USA så mycket som 63 procent), så bedöms inte en absolut oljeknapphet sätta några avgörande käppar i hjulen för bilismens expansion under den första halvan av nästa århundrade.
Men koldioxidutsläppen och den förstärkta växthuseffekten är ett osäkert kort. Det kan tvinga fram en övergång till andra drivmedel och motortyper. Såväl övergångstiden som knappheten på alternativa drivmedel kan framtvinga ett trendbrott.
En trovärdig bedömning är att det tar 30 år från ett strategiskt val av utvecklingslinje för drivmedel och motortyp tills den nya tekniken ger full effekt. Den svåraste frågan är vilka aktörer som skulle kunna driva fram ett sådant strategiskt beslut.
De nationella regeringarna är för svaga och beroende av sin exportinriktade bilindustri. Bilindustrin gör investeringar på 10 års sikt, oljeindustrin på 40-50 år i fasta anläggningar. De senare är naturligtvis ointresserade av alternativa drivmedel — och mycket mäktiga.
Vilka alternativa drivmedel skulle det kunna handla om? Var ska den primära energin tas ifrån?
Vissa bedömare tror på en stark expansion för konventionell kärnkraft eller fusionsenergi (som möjligen skulle kunna ge något substantiellt bidrag till världens energiförsörjning efter år 2040), andra diskuterar biobränslen och högteknologiska solenergilösningar.
De ökade riskerna med kraftigt utbyggd kärnenergianvändning, ekonomiska och ekologiska frågetecken kring fusionsenergi, biobränslenas arealbehov (konkurrens mellan att odla mat till människor och drivmedel till bilar — Brasilien planerar att år 2000 använda 44 procent av sin odlingsareal till biobränslen) och de tekniska osäkerheterna kring solceller gör att knapphet på drivmedel kan framtvinga ett trendbrott i bilismens tillväxt.
Kommer bristen på vägutrymme också kunna minska bilens funktionalitet så mycket att människor slutar att välja att köpa och använda bil i en omfattning som leder till ett trendbrott?
Här blir svaret förvånande nog nej, eftersom erfarenheten visat att bilister har ett nära nog oändligt tålamod att sitta i bilkö.
I Japan kan man dock se en tendens till att människor väljer kollektiva transport‑
medel i rusningstid. Men bilåkandet på fritiden ökar i stället t o m nattetid – för att få tillgång till vägutrymme som medger högre hastigheter).
Detta måste tyda på att bilen har en stark annan funktionalitet än att transportera innehavaren från en plats till en annan. Det blir intressant att se om ET:s vidare forskning om bilismen leder fram till en diskussion om vad som skulle kunna bryta den.
Det finns en undersökning från Chalmers som tyder på att halva det pris bilköparen är beredd att betala för en bil hänför sig till annat än dess någorlunda säkra transportfunktion.
Ett än högre pris vi tycks vara beredda att betala, är antalet dödade och skadade i vägtrafiken. För närvarande är siffran 500 000 döda /år, och trots att den troligen dubbleras till 1 miljon /år i världen år 2 000 (och 30 miljoner skadade), antas detta inte leda till en minskad social acceptabilitet, vilket är den sista av de faktorer som ET diskuterar som möjliga trendbrytare.
Däremot anser ET det ”långt ifrån osannolikt” att bilens sociala acceptabilitet kan gå förlorad i stora delar av befolkningen under de närmaste decennierna på grund av dess effekter på människans kollektiva hälsomiljö och på den ekologiska miljön.
Och detta är naturligtvis inget som är opåverkbart. Här kan miljörörelsen över hela världen verka för att öka människors kognitiva dissonans (den kolliderande insikten om att bilåkning är ohållbart för miljön och ställningstagandet att det är det bästa sättet för en själv att ta sig fram), så att allt fler är beredda att välja ett annat handlingsmönster.
Sammanfattningsvis anser jag den nya boken som en oerhörd tillgång för studiecirklar och diskussioner i miljögrupper och i andra grupper som är engagerade i bilism och miljö. Låt Bilismen – i kris? bli en ny kick i trafikmiljöarbetet!
Marie Arehag f d ordförande i Miljöförbundet och Motlänken
Det är inte alltid det finns anledning att tacka Svenska Dagbladet, men här ges tillfälle. Tidningens förlag skall ha all heder av att ha publicerat denna avslöjande bok. Det behövs sannerligen (fler) skildringar av det moderna affärslivets funktionssätt.
Bluffpoker utspelar sig på 1980-talets finans- och kapitalmarknader. Det var gyllene år på Wall Street, man kunde tjäna en hel förmögenhet bara genom att lyfta på telefonluren. Lewis ger högintressanta inblickar i den absurda pennningkarusellen där det mesta var och är tillåtet. 1980-talet var de fantasifulla finansiella innovationernas årtionde. Ingenting verkade omöjligt.
Läsaren följer med förvåning och avsmak den oerfarne universitetsutbildade författarens upplevelser från trainee till accepterad obligationshandlare och slutligen superklippare hos firman Salomon Brothers i New York och London. En utbildning vars viktigaste komponent bestod i hjärntvätt. Stilen var rå och aggressiv – det enda som gällde var att förmera dollar. Lewis jobb var, enkelt uttryckt, att förflytta kapital från småspararnas gömmor till penningtörstande aktörer på finansmarknaden.
Finansiella kriser och spekulationer är ständigt återkommande fenomen i kapitalismens historia. Redan i de italienska stadsrepublikerna på 11/1200-talet, var handeln med fiktiva värden och manipulation av marknaden utbredd.
Till de mera spektakulära spekulationsbubblorna hör tulpansvindeln i Holland, under 1630-talet, John Laws projekt i Frankrike och det engelska Söderhavs-kompaniet, järnvägsjobberier under 1850-och 1860-talen, Panamaskandalen på 1880-talet, Wall Street 1929 och Kreuger-kraschen 1932. Under 1987 kom ”svarta måndagen”, då kurserna rasade över hela världen och marknaden för skräpobligationer havererade ungefär samtidigt.
Skräpobligationerna måste för övrigt vara en av världshistoriens största blåsningar. De amerikanska arbetarna kommer länge och dyrt att få betala för sina finanskungars profitbegär.
Spekulationsmönstret är genomgående det samma genom historien. Först enorma profiter på kort tid i lovande projekt. Sedan minskat förtroende – panik krasch – konkurser och ruin. Därefter tunga år av återhämtning av samhällsekonomin.
Den konventionella nationalekonomins kurvritande fantomer brukar framhäva kapital- och värdepappersmarknadernas stora samhällsbetydelse, ty ”de allokerar kapital dit det gör störst nytta”. BAH!
För de inblandade går det hela ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Om några aktörer sprängs i bitar på vägen eller om fabriker läggs ned – so what!
Som Lewis skriver: ”En dollar ut ur min kunds ficka var en dollar in i vår, och vice versa.” Allt enligt principen att köpa billigt och sälja dyrt.
Bluffpoker är en utmärkt lärobok i modern kapitalism, även om författaren skriver som en kratta och översättningen är slarvig. Läs den. Avskyn kommer att växa, jag garanterar. Någon får alltid betala för finansherrarnas aktiviteter. Denna någon är DU!
Christer Franzén
Det har skett en enorm teknisk omvälvning inom typografin under bara de senaste åren. Kring 1970 försvann blysättningen för fotosättning och offsettryck. Senare under samma årtionde datoriserades sätterierna och bara några år därefter förvandlades bokstavsformerna till beskrivningar i det binära matematiska språkets ettor och nollor.
I dag håller persondatorer med den så kallade Desk Top Publishing och laserskrivare på att ta över en allt större del av bok- och tidningsproduktionen.
Den nya tekniken har stora fördelar framför allt ekonomiska – men även när det gäller att utöka yttrandefriheten.
Ett av de stora problemen med att införa persondatorer i Sovjetunionen var inte bara teknisk efterblivenhet utan också att oppositionella – och vanliga medborgare, studenter och arbetare-genom den nya tekniken skulle kunna sprida sitt budskap.
Även i vårt land blir det lättare för mindre bemedlade personer, grupper och politiska partier att framställa böcker, flygblad, tidningar och tidskrifter genom den nya tekniken. Denna tidskrift är t ex sedan några år satt på persondator och utkörd på laserskrivare innan den trycks på konventionellt sätt.
Men genom den nya teknikens intåg har också stora delar av en stor och yrkeskunnig hantverkargrupp, som känt stor yrkesstolthet – grafikerna – försvunnit. Och i deras ställe finns det risk för att nog så kreativa och hejiga – men ack så långt ifrån yrkesskickliga – enskilda kommer in.
Det grafiska yrket är ett hantverk och kräver stora kunskaper och lång erfarenhet. Somt kan man lära sig genom att ha ett bra öga, någorlunda estetiskt sinne. Annat tillhör en många hundra år gammal konst – typografin.
Christer Hellmark har på Ordfronts förlag och med Ytterlids sätteri givit ut den – som sig bör – vackert formgivna Typografisk handbok.
Boken är en pedagogisk genomgång av typografins regler, skrivregler, korrekturläsning, ombrytningsregler, hur man formger en boksida, vilket typsnitt som fungerar...
Boken är en mycket rik källa för varje socialist som i flygblad, pamfletter eller böcker vill få ut sitt budskap på ett snyggt, tilltalande och lättläst sätt.
Lars Gus Kaage
Att övertyga är en konst. Det har vi nog alla blivit varse, vare sig vi nu grämt oss över att ha misslyckats med det eller kanske fallit platt för någon annans vältaliga argumentation. Vad är det som gör att man övertygar eller låter sig övertygas? Varför lyckades såväl Joseph Goebbels som Martin Luther King så väl med detta i sina tal, trots den avgrund som skiljer innehållet? Och hur lyckas egentligen P G Gyllenhammar? Och vad kan vi själva lära och använda?
Om detta – talandets konst – handlar Kurt Johannessons bok Retorik – eller konst en att övertyga. Det är en mycket fascinerande genomgång av talekonstens olika element såsom de formulerades när retoriken som konst eller vetenskap skapades av grekerna och romarna under antiken. Allt ifrån uppläggningen av argumentationen till kroppsspråket. Uppbyggnaden av ett tal skärskådas från inledning till slutkläm. Allt detta, och hur språket kan användas för de mest skilda syften, för både ”gott” och ”ont”, illustrerat med rikliga och utförliga exempel. Några av världshistoriens kända talare från antiken till våra dagar framträder.
I ett kapitel kan vi stanna upp och njutningsfyllt ”lyssna” till Martin Luther Kings berömda tal I have a dream. Johannesson analyserar hur dess rika bildspråk fick hundra tusen människor i medborgarrättsmarschen i Washington 1963 att gripas. I ett annat avsnitt kan vi med fasans och fruktans fascination lära oss att förstå hur nazisternas propagandaminister Goebbels skickliga disposition övertygade så många om nödvändigheten av ”det totala kriget” i ett tal i Berlins Sportpalats i februari 1943.
I ett mera näraliggande exempel gör Johannesson en spännande analys av P G Gyllenhammars svar på protesterna mot Volvos miljöförstöring 1987. Efter att en annan volvodirektör, Rune Svensson, i ett uttalande sagt att man måste acceptera att skogarna dör ökade trycket mot Volvo. Företaget gick då ut i en försvarskampanj där Gyllenhammar från helsidesannonser i tidningarna personligen talade till hela det svenska folket.
”Men inte bakom ett blänkande skrivbord med många telefoner, inte heller mot bakgrund en av väldiga fabriker med bolmande skorstenar. Ändå är han ju faktiskt företagsledare. Men i detta fall skulle en sådan inramning väcka olämpliga associationer till maktmissbruk och miljöförstöring. Därför får vi se honom i seglarjacka bland klippor och någon sorts strandråg ute vid Vinga fyr. Redan bilden är ju ett försvarstal...” (sid 53)
Johannesson visar sedan hur Gyllenhammars försvarstal använder retorikens alla knep för att ta loven av kritiken och skjuta över ansvaret på andra. SIFO gjorde en undersökning för att mäta effekten av de fem volvoannonser som publicerades. Före kampanjen tyckte 27 procent i SIFOs utfrågning att Volvos miljöpolitik var bra. Efter de fem annonserna hade dessa 27 procent stigit till 42!
Här finns en av Johannessons viktiga poänger i boken: att vi bör lära använda oss av retorikens samlade kunskap både för att kunna övertyga och för att kunna lyssna kritiskt och självständigt ta ställning till allt som sköljer över oss.
Vad medierna och framför allt TV inneburit för talekonsten tas upp i en spännande passage som handlar bl a om det offentliga språkets förmenta intimisering i TVs hörnsoffor. Vi får också exempel på hur olika politiker förmår utnyttja medierna, bl a hur Ronald Reagan kunde bli vad Johannesson kallar ”the great communicator” Här skärskådas också Olof Palme, Torbjörn Fälldin och Gösta Bohman.
Johannesson menar att retoriken, som var ett obligatoriskt skolämne i alla västerländska skolor i tvåtusen år sedan länge fallit i glömska, men nu till viss del börjar återkomma. Hans bok är den första moderna läroboken i retorik på svenska.
Jag tror att det är första gången jag läst en lärobok på samma sätt som man läser en fängslande roman. Här finns mycket att lära och begrunda för politiskt aktiva. Johannesson leder nu ett forskningsprojekt om ”Den svenska arbetarrörelsen och språket”. Det finns all anledning att återkomma till resultatet av det.
Björn Rönnblad
I gamla tiders kungahus fanns en speciell yrkesgrupp. Det var historieskrivarna eller krönikörerna som hade till uppgift att skriva kungens eller hovfolkets historia.
Det är dessa som givit namn åt Åke Olssons bok Maktens krönikörer – Journalistik som myt och verklighet, där han undersöker om nyhetsjournalisterna i vår tid fyller samma funktion. Det gör han genom att ställa och besvara frågorna: Vad står det egentligen i tidningen? Vad gör en nyhet till en nyhet? Vilka samhällsgrupper har tillträde till medierna?
Till grund för boken ligger, förutom Åke Olssons egen 20-åriga yrkeserfarenhet som journalist, en undersökning av de två tidningarna Dagens Nyheter i Stockholm och Dagbladet Nya Samhället i Sundsvall. Olsson har systematiskt studerat inrikesnyheterna i dessa under 14 dagar åren 1932, 1957 och 1982. Till denna nya, och helt omarbetade, upplaga av boken (den första kom 1984) har han gjort ett nedslag även 1990.
Av denna undersökning drar författaren slutsatsen att det finns mycket bestämda regler för hur överklassen respektive underklassen tillåts framträda i medierna. ”Överklassen får plats i medierna i kraft av sin normalitet, medan underklassen tillåtits framträda på grund av sin brist på normalitet.” Visserligen ser tidningarna annorlunda ut än DN 1932, där underklassen fick namn och ansikte nästan uteslutande i artiklar som gäller brott och olyckor, men inga avgörande förändringar av denna klassuppdelning har skett, menar Olsson.
Mellan borgerliga Dagens Nyheter och den socialdemokratiska Dagbladet Nya Samhället blir skillnaderna efter 1932 allt mindre och slutligen sammanstrålar de båda tidningarna vid den förhärskande ”verklighetsmall” som numera är gemensam för alla nyhetsmedier.
Från båda dessa tidningar – från alla nyhetsmedier – talar i förgrunden maktens representanter till oss förklarande det övergripande och viktiga medan underklassen figurerar bakom som utfyllnad eller dramatik.
Åke Olsson tar oss med på en journalistisk rundtur för att beskåda hur det fungerar. Vi får följa med in i den politiska maktens korridorer till utspelsmaskinernas presskonferenser, vi ser hur gränsen mellan toppolitikernas och nyhetsjournalisternas liv suddas ut. Vi möter direktörsligan som ger kapitalets företrädare namn och ansikte i medierna. Vi gör ett besök på DN, ”den goda smakens ämbetsverk” och träffar mediaterapeuterna som ger oss ett ställföreträdande själsliv och experterna som bäddar in de hårda konjunkturernas svängningar i mjukare tidstrender.
I ”Brottsplats Sverige” följer vi kriminalitetens dramaturgi i medierna ur ett klassperspektiv och ett kapitel ägnas åt den kvinnobild som medierna skapar eller snarare bevarar.
Olsson har också kopplat grepp om ett bevakningsområde som expanderat kraftigt den senaste tiden – miljön. Han häv-- dar här den provocerande slutsatsen att så som medierna fungerar, så har ett årtiondes intensivt skrivande och pratande om miljöförstöring snarast motverkat möjligheterna att uppnå bra lösningar.
Åke Olssons förklaringsmodell till att vår tids nyhetsjournalister också de är maktens krönikörer är att samhällets struktur byggs in i medierna och styr dess innehåll och inriktning. ”Den som har den ekonomiska och/eller den politiska makten behärskar medierna, trots allt vackert som står i tryckfrihetsförord vingen.”
Detta fortplantas sedan ner via de redaktionella rutinerna och konventionerna, tidningarnas ”anda”. Allra underst finns den enskilde journalistens spelrum som ”i ingången till 90-talet förefaller tämligen trångt”.
Författaren belyser hur det nära beroendeförhållandet mellan makt och medier underlättas av att journalister och makthavare ofta har samma sociala och bildningsmässiga bakgrund, vilket leder till samma övergripande och abstrakta sätt att betrakta samhället.
Nu är det nog förstås rätt få journalister som skulle vilja vidkännas epitetet ”maktens krönikörer”. Författaren understryker att mediasystemet är så mäktigt och samtidigt så integrerat i den övriga samhällsmakten att de processer som styr osynliggörs för och /eller införlivas av de enskilda journalisterna; ”processerna accepteras som givna och riktiga, trots att de ständigt borde ifrågasättas.”
Åke Olssons bok hjälper oss att göra det senare.
Björn Rönnblad
Så har då äntligen andra delen av Leo Trotskijs revolutionsepos utkommit. Det blir skäl att återkomma med en längre recension när den svenska utgåvan är komplett. Här skall endast några markeringar göras.
Ursprungligen skrevs revolutionshistorien 1932-33, av en i landsflykt till Turkiet förvisad Trotskij. Boken är synnerligen aktuell mot bakgrund av de senaste årens händelser i Sovjetunionen och Östeuropa. I dag diskuteras överallt vad oktoberrevolutionen stod för. Trotskijs inlägg är ett tungt argument i den debatten.
Revolutionshistorien är en på många sätt oöverträffad bok. För den politiskt intresserade kan den studeras som en lärobok i marxism och marxistisk historieskrivning. Verket kan även konsulteras som ett historiskt dokument, en uppslagsbok, som förmedlar kunskap om en viktig världshistorisk händelse. Det går också att läsa revolutionshistorien som ren skönlitteratur, en historisk roman, och en spännande sådan full av händelser och liv.
Det är inte bara borgare av skilda kulörer som förklarat att marxismen är död, dess snara hädanfärd utropas även av vänstermänniskor som borde veta bättre. Stalinismens förstörelse av marxismen har varit så total att inte ens folk inom vänstern kan skilja på verklig marxism och den stalinistiska avarten.
Trotskijs mästerverk visar hur sinnrik, subtil och fruktbar den marxistiska teorin och metoden är. Framställningar av denna kaliber är tyvärr sällsynta. Jag kan på rak arm bara påminna mig om ett enda verk som behandlar historien på samma marxistiskt, infallsrika vis, nämligen G E M de Ste Crois The Class Struggle in the Ancient Greek World (1981).
Revolutionshistorien är så långt man kan komma ifrån fyrkantiga och träiga stalinistiska framställningar. Här flyter prosan elegant även när komplicerade samhällsprocesser förklaras.
Oktoberrevolutionen 1917 var första, och hittills enda, gången i historien som arbetarklassen organiserad i sovjeter (arbetarråd) och beväpnade milisenheter (röda garden) tog makten. Oktoberrevolutionen är fortfarande det främsta exemplet på arbetarklassens maktövertagande. Sedan dess har mångahanda revolutioner passerat revy, men de har alla haft en annan klassbas eller annat politiskt innehåll än 1917 års revolution. Det har bli vit på modet att framställa den ryska revolutionen som en kupp ledd av blodtörstiga fanatiker. Trotskijs analys dementerar eftertryckligt sådana påståenden.
Utifrån den politik som ledde till seger i Ryssland, företrädd av Lenin och Trotskij i spetsen för bolsjevikpartiet, drog den Kommunistiska Internationalen under åren 1919-1924, en mängd lärdomar, vilka än i dag behåller sitt värde. Kunskaper och erfarenheter som senare förvrängdes till oigenkännlighet av den stalinistiska byråkratin och dess lärjungar i olika länder.
Trotskij börjar sin revolutionshistoria, i del ett, utifrån en noggrann analys av särdragen i Rysslands utveckling. Som en effekt av lagen om den ojämna och sammansatta utvecklingen, kom den ryska arbetarklassen att inta en position i samhället som inte motsvarade den traditionella marxistiska uppfattningen. Genom sin starka koncentration i jättelika fabriker och avsaknaden av starka reformistiska traditioner, kom den ryska arbetarklassen, att bli mer mottaglig för, med Trotskijs ord, ”den revolutionära tankens djärvaste slutsatser”.
Då Ryssland var ett övervägande agrart land kom bondefrågan helt naturligt att stå i främsta ledet bland de taktiska problem som konfronterade de ryska marxisterna.
Bolsjevikernas främsta motståndare inom arbetarrörelsen, mensjevikerna, tilldelade borgarklassen den d rivande rollen i kampen mot tsarväldet.
Lenin och Trotskij, som i vissa frågor stod långt ifrån varandra, var dock helt överens när det gällde arbetarklassens centrala och ledande roll i revolutionen. Trotskij förklarar ingående de skillnader som fanns dem emellan. Hans anslutning till bolsjevikpartiet grundades på uppslutningen bakom Lenins politik, som i sin tur hade närmat sig Trotskijs. Trotskij visar också hur massorna många gånger låg före de politiska partierna i den dynamiska och tumultartade händelseutvecklingen. Det var inte alldeles enkelt att övertyga den (betydande) del av bolsjevikpartiet som fortfarande höll fast vid föråldrade föreställningar som från början dömde ut arbetarklassens kamp för statsmakten.
I del två skildras uppladdningen av krafterna som ledde fram till revolutionen i oktober. Framställningen koncentreras på tiden från juni till september 1917. En period av förrevolutionära händelser, strejker och protester.
Den provisoriska regering som övertagit makten från den på alla plan bankrutta tsarregimen visade sig vara oförmögen att lösa Rysslands verkliga problem, exempelvis krigsfrågan och livsmedelsförsörjningen. Men regimen satt löst, pressad som den var både från höger och vänster.
Under det som benämns julidagarna reste 300 000 beväpnade Petrogradbor kravet att sovjeterna skulle ta makten. Revolten slogs ner och det blev början till en svår tid för bolsjevikerna. Lenin tvingades under jorden och Trotskij fängslades. I augusti försökte delar av militären under ledning av Kornilov genomföra en statskupp. Där andra partier ville kompromissa var bolsjevikerna de enda som försökte bekämpa kontrarevolutionens styrkor. Deras svar var all makt åt sovjeterna och att beväpna de röda gardena på fabrikerna.
Marx var skoningslös i sin polemik mot olika företrädare för borgarsamhället. Trotskij står honom inte långt efter, han ger en rad elaka porträtt av politiska ledargestalter, som exempelvis den stackars Kerenskij. Tack vare februarirevolutionen gjordes denna odugling till justitieminister. Aprildemonstrationerna upphöjde honom till krigs- och marinminister. Julikampen ställde honom i ledningen för regeringen och i september blev han också överbefälhavare för att sedan störtas i oktober.
Boken är föredömligt försedd med en mängd olika typer av förklaringar (namn, platser, organisationer, ovanliga uttryck), kronologisk översikt och register vilket i högsta grad underlättar läsningen för den som inte är helt familjär med Rysslands historia.
Det tog byråkratin, med Stalin i spetsen, närmare ett decennium att nedkämpa revolutionens kraft och inflytande. Genom en lång och blodig kontrarevolution förvanskades inte bara revolutionens lärdomar, utan diskrediterade och förlamade marxismen som vetenskapligt verktyg. Under de decennier som följde gjordes nästan inga som helst landvinningar i den marxistiska teoretiska arsenalen. De få icke-stalinister som var verksamma förblev isolerade. Tvärtom glömdes viktiga erfarenheter bort. Marxismen kom, för generationer av arbetare och ungdomar, att förknippas med förtryck och lögn i stället för frihet och sanningslidelse.
Att läsa Trotskijs revolutionshistoria ger inte bara en vision om hur det kunde ha gått, men framför allt är den en viktig påminnelse om hur en marxistisk analys ser ut, och hur den kan användas, när den är som bäst.
Christer Fransén
Omkring 2 000 författare och poeter försvann under Stalins terror i Sovjetunionen; det är ändå en försiktig uppskattning. Omkring 1 500 dog, hundratals försvann.
— Ingen vet vad som hände med dem, eller var de ligger begravda. All dokumentation om dem förfalskades. Deras manuskript är det viktigaste beviset vi har. Tvivlet och uppgivenheten var givetvis stor om vad vi kunde göra. Människor höll fast vid att allt material om dem hade bränts och att vi aldrig skulle få tillstånd att komma in i Lubjanka.
Orden är Vitalij Sjentalinskij. Han är medlem i Kommissionen för det förlorade litterära arvet i Sovjetunionen, grundad i mitten av 1980-talet. Kommissionen samlar ihop och publicerar material av författare som förföljdes eller fängslades av de sovjetiska myndigheterna innan perestrojkan. Och inte fick de mycket stöd från Författarförbundet...
— Det tog två år innan vi fick tillgång till arkiven i Lubjanka. Vi möttes förstås av motstånd, säger Sjentalinskij. En sorts gummivägg som inte gav med sig utan bara sköt oss tillbaka till utgångspunkten. Det finns många myndighetspersoner som inte har något intresse av att se det funna materialet publicerat.
—Många av dem är inblandade ide fall jag undersökt; författare skvallrade ofta på sina kollegor. En del av dem lever fortfarande ett bekvämt liv och är knappast entusiastiska inför vårt arbete.
— Projektet är inte bara akademiskt; materialet är explosivt. KGB-arkiven innehåller en dossier om var och en...
Sjentalinskij och kommissionen arbetar nu med ett trebandsverk med material från lägren, Arkieplagens ö.
Index on Censorships temanummer om ”Den gömda litteraturskatten i Lubjanka” innehåller förutom intervjun med Vitalij Sjentalinskij, ett unikt material om och av stora ryska författare och poeter som drabbades av Stalins terror:
Michail Bulgakov, Nina Gagen-Torn, Osip Mandelstam, Nikolaj Klujev, Isaac Babel, Andrej Platonov.
Ta Osip Mandelstam. Vilken ”kontrarevolutionär” verksamhet var det han åkte in för? Varför gick han under i Kolyma i maj 1941? Jo, för att i november 1933 ha skrivit följande dikt...!
Vi lever som om landet inte fanns.
På tio stegs håll hörs inga samtal.
Men där orden räcker till samspråk,
där minns man Bergsbon i Kreml.
Hans fingrar är feta som daggmask,
hans ord är som blytunga lod.
Hans stövelskaft blänker, mustaschen
kryper av kackerlacksskratt.
Kring honom bossar med tupphals
— han leder med deras fjäst:
De piper och visslar och jamar.
Han ensam får peka och slå.
Som hästskor smids Bergsbons dekret
att slungas mot ögon och ljumskar.
Han suger på dödsstraff som hallon
— det är fest i hans breda bröst.
(Översättning: Hans Björkegren ur Osip Mandelstam, Rosen fryser i snön, Wahlström & Widstrand 1976.)
Index on Cencorship, en tidskrift ägnad åt att avslöja och sprida opinion mot censur och åsiktsförföljelser runt hela världen, kan beställas från Bokhandeln Röda Rummet, Box 3077,400 10 Göteborg, tfn 031/11 75 25. Priset är 30 kronor (plus porto).
Lars Gus Kaage