Fjärde internationalen 2/1991
I februari i år höll Fjärde Internationalen, som samlar revolutionära socialistiska organisationer från ett fyrtiotal länder, världskongress. Den trettonde sedan Internationalen grundades 1938 av Leo Trotskij och andra företrädare för den internationella vänsteroppositionen mot Stalins välde inom den kommunistiska arbetarrörelsen. Det var också den fjärde världskongress, där Socialistiska Partiet i Sverige (eller dess föregångare) hade delegater.
Näppeligen kan man tänka sig ett mer uttalat motvallsföretag än att i början av 1991 samlas för att diskutera och utforma en socialistisk politik i världsskala. Mitt under det krig som lät USA:s ”nya världsordning” visa sin överlägsenhet på miljontals TV-skärmar. Vid en tidpunkt då det offentliga samtalet bara tillåter den enda ståndpunkten, att socialismen är hopplöst föråldrad, ute och död.
Kanske var världskongressens största betydelse just att den var en av det fåtal händelser i världen idag som bidrar till att ”förebygga” denna död, till att börja lösa socialismens kris.
För det var uppenbart att världskongressen inte bara var en angelägenhet för med lemsorganisationerna. Den blev den bredaste kongress som Fjärde Internationalen någonsin har hållit, i en tid då det mer än någonsin behövs breda samlingar för dem som håller fast vid socialismens idéer. Den blev en mötesplats, ett forum för att utbyta erfarenheter mellan olika partier, olika traditioner och olika världsdelar.
Därigenom blev den en nödvändig kongress. Därigenom och därför att den tog sig an de stora nya frågorna, de nya utmaningarna och ifrågasättandena. De frågor som socialister i vår tid inte kan ducka för. Några röster från världskongressen visar dess bredd:
* En boliviansk gruvarbetare och ledare för Fjärde Internationalens sektion, beskrev hur de bolivianska arbetarna befinner sig i frontlinjen för Internationella valutafondens nyliberala attacker. Hundratusen har ställts utan arbete. Den statligt ägda gruvindustrin som redan minskats kraftigt hotas av likvidering. Gruvarbetarnas barn har gått ut i hungerstrejk mot hoten om nedläggning. Gruvarbetarfacket kräver att gruvorna förs över i arbetarnas kontroll.
* En kvinna från en inbjuden algerisk organisation berättade om hur de islamska fundamentalisterna angriper kvinnornas rättigheter under slagordet ”död åt kvinnorna”. Kvinnorna ska tvingas bort från gatorna, bort från jobben och underställas männens diktat i hemmen.
Denna ideologiska offensiv tar sig direkta uttryck i fysiskt våld mot kvinnor som går utan slöja på gatorna, i bildandet av miliser som vaktar studenthemmen för att se till att de kvinnliga studenterna inte går ut på kvällarna, i mordbränder av ensamboende kvinnors hem.
* En fransk delegat talade om hur omstruktureringen av industrin i Västeuropa utplånat de gamla starka industrifästena och försvagat fackföreningarna. Idag är endast cirka 10 procent av de arbetande fackligt organiserade i Frankrike. ”Kan man längre tala omen arbetarklass i samma mening som förr?” frågade han.
* En inbjuden gäst från Marxistiska plattformen i Sovjetunionen varnade för risken av en diktatur av Pinochettyp med nyliberala förtecken.
* Petr Uhl, chef för tjeckiska statens nyhetsbyrå, tidigare företrädare för Charta 77 och mångårig anhängare till Fjärde Internationalen, berättade om marknadsideologins frammarsch i Tjeckoslovakien, och passade på att tacka för solidariteten under de år han satt i fängelse.
* En indisk delegat beskrev kampen mot de stora miljöfarorna och miljökatastroferna i hans land, från Bhopal till Himalayas skövlade skogar.
Han berättade om de svåra val som uppstår för socialister i ett mycket fattigt land, när miljöintressen kräver att en nedsmutsande industri stängs samtidigt som den ger nödvändiga arbetstillfällen.
* Generalsekreteraren för brasilianska arbetarpartiet PT hälsade till kongressen
och berättade om presidentkampanjen häromåret då partiets kandidat Lula fick 31 miljoner röster.
Den valkampanjen ställde partiet inför nya frågor om kortsiktiga valallianser, men också om synen på demokrati och flerpartisystem. ”Vi skulle inte klara oss i det brasilianska valet, om vi inte hade en klar syn på Sovjetunionen och på demokratin under socialismen”, menade PT-representanten.
* En inbjuden företrädare för vänsterfronten A Luchar i Colombia beskrev de hårdnande villkoren för vänsterkrafter i ett land där 84 700 människor dödats på fyra år.
Han menade att det gör frågan om enhet omedelbar och brännande. Det gör det än nödvändigare att vänstern har ett trovärdigt alternativ för folkmakten, att den förstår att revolutionen måste ha latinamerikanska rötter och att den måste förena de arbetande i olika länder i Latinamerika.
Hela kongressen påverkades naturligtvis av det pågående kriget i Persiska viken, ett krig som i sig självt var ett uttryck för de stora tendenserna i världsutvecklingen:
* Imperialismens förstärkning och ekonomiska och politiska offensiv;
* Sovjetblockets kollaps;
* Tredje världens ökade utarmning och politiska underordnande.
Debatten visade tydligt hur kriget piskade upp det politiska klimatet i snart sagt alla de länder där Internationalen verkar, och hur det satte även socialister under ett hårt tryck från sina olika nationella verkligheter.
Här i Sverige var det inopportunt och att gå emot strömmen att kräva att USA skulle dra tillbaka sina trupper. I ett land som Algeriet var det lika inopportunt och djärvt att kritisera Saddam Hussein, i ett läge där det hölls dagliga demonstrationer för ”solidaritet med folket i Irak”. I Storbritannien var det inopportunt att inte bara vara mot kriget, utan också kräva att de brittiska trupperna skulle tas hem.
Världskongressen visade att det trots de stora skillnaderna fanns något gemensamt i hur Fjärde Internationalens sektioner agerade i alla dessa olika länder: de drog sig inte för att göra det mest inopportuna. Inte av allmän oppositionslusta, utan för att försvara en gemensam hållning till kriget, en hållning som också kom till uttryck i ett upprop från kongressen.
Uppropet, som senare undertecknades <v så vitt skilda organisationer som Kommunistiska aktionspartiet i Syrien, Socialistiska Arbetarpartiet i Storbritannien och Svenska fredskommittén i Sverige, fördömde ”detta kriminella krig som rivs i oljebaronernas och finansmagnaternas intresse” samtidigt som det inte gav en uns av stöd åt Saddam Husseins blodsdiktatur i Irak.
– Mot förtryckarnas ”nya världsordning” ställer vi en ny världsomspännande lidaritet med all kamp mot förtrycket! avslutades uppropet.
Analyserna av det nya världsläget och dess effekter för arbetande människor stod i centrum för debatten på flera punkter.
Den världspolitiska resolutionen betonade att vi befinner oss i en period när de imperialistiska företagen och deras regeringar har initiativet. Det betyder inte att allt är en dans på rosor för Bush, Kohl och deras gelikar.
Men det är också en period när striden om vilken makt som ska dominera världens ekonomi och politiska utveckling skärps – och när helt nya styrkeförhållanden framträder.
Däremot är det en period när de arbetande och de folkliga befrielserörelserna tillfogats ett antal bakslag, för att inte säga nederlag.
Det gäller till exempel återföreningen av Tyskland. Det handlar inte om att längta tillbaka till Honeckerregimen i DDR.
-Berlinmuren föll. Leve dess fall! Men frågan är: vem fick den att falla och åt vilket håll? sade inledaren på punkten om världspolitiska resolutionen.
Och han betonade att muren störtades, inte bara på grund av folkliga massaktioner, utan också på grund av bombardemanget från västtyska varor och pengar. Inte bara det ena, och inte heller bara det andra.
Det går inte att förstå det världspolitiska läget, annat än genom att se dess motsägelsefull het. Så skulle man kunna sammanfatta en tes i kongressens analys av det världspolitiska läget.
Om man inte gör det riskerar man att antingen falla för en katastrofsyn – att bara se marknadens intåg i Östeuropa och inte se att mäktiga folkliga rörelser tvingat fram ett demokratiskt utrymme eller för ett överoptimistiskt firande av de folkliga resningarna utan att fråga sig vad som ett år senare blivit resultatet.
Resolutionen om Sovjetunionen beskrev den djupa krisen i det sovjetiska samhället som drivit fram Gorbatjovs reformpolitik. En politik som inte bara handlade om ekonomi, utan om att den härskande byråkratin måste genomföra demokratiska reformer för att få ett folkligt stöd för sitt ekonomiska program. Glasnost var en förutsättning för perestrojka.
Fem år senare kan man säga att såväl glasnost som perestrojka misslyckats, av det skälet att den styrande byråkratin inte ville, vågade eller kunde gå långt nog i sina reformer. Den var beredd att rucka på rätt mycket – utom sin egen makt.
Världskongressen antog också ett särskilt uttalande till stöd för de baltiska republikernas självständighetsdeklaration. Uttalandet krävde också att de sovjetiska trupperna skulle dras tillbaka.
Europaresolutionen innehöll ett klart ställningstagande mot planerna för EG:s inre marknad 1992. Inledaren på denna punkt betonade att EG-projektet blivit en nödvändighet för de dominerande delarna av det europeiska kapitalet.
Han talade om den ”nya realism” som gör att allt fler vänsterströmningar accepterar EG och kapitalets lösningar, och betonade vikten av att socialister har en klar politisk profil i denna fråga.
Liksom de tidigare resolutionerna betonar också Europaresolutionen att vi befinner oss i en period av framgångar för borgarklassen och motgångar för de arbetande. Det betyder inte att det inte förs arbetarkamp. Vi har sett gruvarbetarstrejken i Storbritannien, sjuksköterskestrejker i land efter land, stålstrejker i Västtyskland – men dessa strider har genomförts i en period av allmän tillbakagång för arbetarrörelsen och för radikala idéer.
Det saknas trovärdiga politiska svar, som kan utmana de borgerligas och reformisternas krispaket. Krisen har också gått så djupt i fackföreningar och arbetarpartier att det inte längre handlar bara om att ”ta strid om ledningen” för dessa.
Resolutionen slår fast att det handlar om en långsiktig för att rusta arbetarrörelsen, från basen och uppåt. I den kampen kan vi inte vänta oss bryska uppsving eller massvågor av radikalisering under de närmaste åren.
En särskild diskussion på kongressen handlade om fackföreningarnas roll. I många länder har den fackliga anslutningen minskat drastiskt. Basindustrier, som varit fackföreningarnas vaggor och fästen, har lagts ned.
Nya grupper, till exempel inom servicesektorn har ökat, och där är de fackliga traditionerna mycket svaga. Arbetsgivarna har lyckats med medvetna kampanjer mot facket.
De svenska delegaterna betonade att fackföreningarnas försvagning inte får leda till att socialister lämnar över dem till byråkratiska ledningar.
Nej, det är fortfarande lika viktigt med tanke på att vi går mot en kris med ökad arbetslöshet och lönenedpressning ännu viktigare – att kämpa för att fackföreningarna blir redskap för samtliga medlemmar. Kongressen antog också svenska ändringsförslag med denna inriktning.
Latinamerika är förmodligen den kontinent där imperialismens förstärkning redan haft de mest ödesdigra politiska konsekvenserna.
För bara ett par år sedan var det lätt att göra optimistiska kortsiktiga förutsägelser om massuppsving och folklig organisering för att ta makten. Latinamerika hade världsrekord i generalstrejker. Revolutionära rörelser i Centralamerika kämpade om makten. I Brasilien hade det bildats ett nytt arbetarparti med rötter i storindustrin.
Mot slutet av 80-talet förändrades emellertid bilden.
Rörelserna för demokrati led en del svåra bakslag, som i Uruguay där folkomröstningen 1989 bekräftade att militären fick amnesti för sina brott under diktaturen. Upprepade generalstrejker som i Bolivia ledde till intet, och arbetarnas motståndskraft urholkades.
Sovjetblockets kollaps fick stora ideologiska effekter på den latinamerikanska vänstern som i viss utsträckning litat på stöd från Sovjetunionen.
Den nicaraguanska revolutionen, som inspirerat många, förlorade sin lyskraft i takt med krigets och krisens förödelse.
Det allvarligaste slaget var förstås sandinisternas valnederlag i Nicaragua i början av 1989. Efter det har frågan om det överhuvudtaget är möjligt att genomföra en antiimperialistisk revolution på USA:s bakgård ställts med ny skärpa.
Krafter som för tio år sedan gick åt vänster rör sig nu raskt högerut. Allt fler vänder sig i riktning mot den internationella socialdemokratin – inte minst i förhoppning om att få del av penningströmmarna från Europa. Alltfler vänstergrupper sätter hela sin lit till att delta i parlamenten och överger strejk – och gatukampen.
Världskongressens Latinamerikaresolution analyserade denna svåra period utan att falla i katastroftänkande. Den ekonomiska och sociala krisen är så djup att inte heller reformistiska lösningar har någon varaktighet. ”Den revolutionära vänstern, med nästan 30 års erfarenheter och en betydande massförankring, står inför en ny utmaning: att göra revolution i en era då allt tycks förhandlingsbart, även principer (åtminstone är det vad Kremls ny-byråkrater försöker få dem att tro).”
Resolutionen talar också om vikten av att försvara de nicaraguanska arbetarnas och fattigböndernas erövringar, liksom revolutionen i El Salvador och Kuba mot kommande attacker från USA.
En maning som bara fått ökad aktualitet efter kriget i Persiska viken, som inneburit att hotet mot Kuba skärpts.
En viktig diskussion på världskongressen handlade om ”socialism och ekologi”. Det fanns en medvetenhet om att Fjärde Internationalen, och även andra socialistiska strömningar, hamnat på efterkälken i denna fråga.
Miljöhoten är enorma och handlar om mänsklighetens överlevnad. Miljöfrågor samlar breda proteströrelser, som spänner från ungdomsgrupper i de rika länderna till ursprungsfolk som drabbas av miljöskövlingen i tredje världen.
Men det är inte i första hand vänsterkrafter som formulerat problemen och svaren. Ja, en del vänsterströmningar har haft uppenbara problem att gå emot skadliga teknologier, vilka har setts som ”produktivkrafternas utveckling”. (Jämför hur apk i Sverige tagit ställning för kärnkraften.)
Resolutionen om ekologi ska diskuteras vidare i Fjärde Internationalens medlemsorganisationer under den kommande kongressperioden. Men redan denna första diskussion visade att miljöfrågorna har en given plats i Fjärde Internationalens dagliga verksamhet. Många delegater rapporterade om aktuella miljöstrider i sina respektive länder, och om hur deras partier stod mitt uppe i dessa strider.
Andra nya frågor och nya utmaningar kom upp i diskussionen om kvinnodokumenten. Inte mindre än tre olika kvinnoresolutioner antogs:
* en om kvinnorna ide utvecklade kapitalistiska länderna;
* en om kvinnorna i Latinamerika;
* en om kvinnornas ställning i Fjärde Internationalen.
1979 antog en tidigare världskongress ett uttömmande kvinnodokument. Det var ett uttryck för den starka kvinnorörelse som vuxit fram i västländerna sedan 60-talet – och för att kvinnofrågan på ett djupgående sätt påverkat Fjärde Internationalens sektioner. Det sågs som ett dokument för framtiden.
Så blev det inte. 1979 var redan i slutfasen av den ungdomsradikalisering som präglat perioden sedan 1968. Efter 1975 hade högeroffensiven för borgerliga krislösningar redan dragit igång
Kvinnorna drabbades – som lågavlönade arbetare, som anställda i offentliga sektorn, som brukare av samhällsservicen. Ideologiskt pressades radikala kvinnoståndpunkter tillbaka.
Under 1980-talet har vi sett hur den organiserade kvinnorörelsen i västländerna fört en tynande tillvaro – på samma sätt som andra rörelser av samma slag. Även i Fjärde Internationalens partier har kvinnofrågorna hamnat i bakgrunden och de kvinnliga medlemmarna fått en mindre framträdande roll.
Av det skälet beslöt Fjärde Internationalens ledning att anta nya kvinnodokument för att uppdatera den gamla resolutionen från 1979. Att åter göra en kraftansträngning för att föra upp kvinnornas problem på dagordningen.
Men dessa resolutioner handlade inte alls ”bara” om exklusivt kvinnliga frågor. Texten om kvinnorna i de utvecklade västländerna tog upp några av de mest aktuella samhällsomvälvningarna: Arbetslivets nya organisering med ökning av otrygga anställningsförhållanden, hemarbetets återkomst och så vidare.
Inträdet av stora kvinnogrupper på arbetsmarknaden och offentliga sektorns tillväxt. Frågor om genteknik, kvinnosjukvård, AIDS-hot med mera.
Texten om kvinnorna i Latinamerika gör en intressant jämförelse: I Västeuropa och USA finns det rörelser som samlar kvinnor utifrån deras situation som kvinnor. Det finns en kvinnomedvetenhet.
Socialister har ofta frågat sig hur denna kvinnomedvetenhet också ska bli en klassmedvetenhet, hur kvinnliga arbetare ska förmås att engagera sig i facket, delta i strejker och så vidare.
I Latinamerika och andra delar av tredje världen organiserar sig kvinnor ofta som klass i första hand. Och de deltar fullt ut! Som fattiga kåkstadsbor, som arbeterskor i frizonerna, som gatuförsäljerskor, som deltagare i massrörelser för demokratiska rättigheter.
Könsmedvetenheten, insikten om kvinnofrågornas vikt, kommer däremot i andra hand. Ja, även i många revolutionära rörelser finns det en rädsla för att ta upp speciella kvinnofrågor som aborträtten, till exempel. Det skulle kunna splittra kampen mot borgerligheten, befarar man.
Resolutionen betonar just kvinnornas massiva deltagande och att socialister måste lära sig hur viktiga ”kvinnornas” rörelser är. Socialister i Latinamerika måste till exempel förstå att arbetet i slumkvarteren har en avgörande strategisk betydelse!
Världskongressen väjde inte heller för de grundläggande frågor som ställs för dem som kallar sig socialister idag: Är det inte ett faktum att alla försök till socialistisk samhällsomvandling havererat? Komprometterar det inte hela den socialistiska visionen? Har inte östsamhällenas kris visat att tanken på en planerad ekonomi lidit bankrutt? Har inte de borgerliga ideologer och socialdemokratiska politiker som hävdar att marknaden segrat rätt?
Sådana grundläggande frågor – som ju berör en socialistisk rörelses egen identitet – tas upp i det manifest världskongressen diskuterade. Ett manifest som kan ses som ett utkast till ett socialistiskt program för 90-talet, i en förändrad värld. Manifestet kommer att bearbetas vidare av Fjärde Internationalens internationella ledning och antas för publicering om cirka ett år.
Manifestet försvarar slutsatsen att bara en demokratisk och pluralistisk socialism kan lösa världskrisen. Så här säger det:
”De utsugnas motstånd mot kapitalets härjningar fortsätter ständigt. Men det hämmas av uppfattningen att från och med nu finns det ingen livaktig ”samhällsmodell” bortom kapitalismen.”
Manifestet menar att den här uppfattningen föds ur två källor. Den första är de fördomar de härskande sprider om att ojämlikheten och samhällsklyftorna är ”naturliga” och alltid kommer att bestå.
”Den andra källan till tvivel är svårare att övervinna och härrör inte från den borgerliga ideologin utan från de smärtsamma erfarenheter som den internationella arbetarklassen genomlevt. Efter stalinismens och socialdemokratins dubbla misslyckande, med deras anspråk på att
gradvis och fredligt förändra kapitalismen, kommer inte den internationella arbetarklassen att på nytt tillägna sig det revolutionära socialistiska projektet genom enbart idékamp, hur nödvändig den än kan vara. Den kommer bara att lyckas genom nya erfarenheter som kan sopa bort tyngden av tidigare nederlag och besvikelser.
Ett samhälle av fria och jämlika kvinnor och män som är befriade från löneslaveriets, förtryckets och utsugningens hämskor är mer än någonsin nödvändigt och möjligt. Under förutsättning att produktiva resurser, mänskliga och materiella, omfördelas enligt solidaritetens kriterium som är oförenligt med marknadens diktatur.”
Manifestet tar upp den brännande frågan om plan och marknad. Det skiljer mellan marknadsstyre och marknadsmekanismer.
Manifestet hävdar att en verklig demokratisk förvaltning av ekonomin, med medvetna och kollektiva beslut om prioriteringar inte går att förena med ”marknadens blinda styre och konkurrens”.
Marknadens lagar har inte förändrats av bankrutten för kommandoekonomierna. De innebär fortfarande att välståndet fördelas ojämlikt, enligt lagar som står utanför flertalets kontroll. De leder oundvikligen till arbetslöshet.
Ett beroende av marknaden gör det också omöjligt att förverkliga en verklig arbetarförvaltning på företagen. Manifestet pekar på den jugoslaviska negativa erfarenheten.
Men marknadsmekanismer är nödvändiga under övergången från kapitalism till socialism. Det gäller särskilt mindre högutvecklade sektorer somh antverksindustri, distribution och service.
Den centrala politiska frågan blir då: hur kontrollerar man marknadsmekanismerna? Med manifestets ord:
”Det förutsätter en förstärkning av demokratiska socialistiska mekanismer och offentlig kontroll över alla det ekonomiska och sociala livets strukturer.” 'Utan arbetarnas verkliga politiska kontrol1 kommer även en liten förstärkning av marknadskriterier – långt ifrån att gå i riktning mot öppenhet och demokratisering -att förstärka byråkratisering och korruption i stasapparaten.” (Vår fettning red.)
En viktig fråga på världskongressen var Fjärde Internationalens egen identitet. Inte därför att Internationalens existens är hotad. Visst är det en mycket liten International. Visst har den i likhet med åra vänsterrörelser gått tillbaka medlemsmässigt i västländerna under 80-talet.
Men många av Internationalens partier har ändå förstärkt sin förankring i arbetarrörelsen och fått ett större inflytande det nationella politiska livet. Socialiska Partiet i Sverige har till exempel en större tyngd idag i den fackliga vänstern för femton år sedan. Revolutionära kommunistiska förbundet i Spanien har spelat en helt ledande roll i kampanjen mot NATO och mot militarismen överhuvudtaget. Revolutionära kommuniska förbundet i Frankrike har ett växande inflytande i fackföreningsrörelsen och anklagas numera regelmässigt av de stora tidningarna för att leda alla strejker.
Och samtidigt har Fjärde Internationalen gjort framsteg i några viktiga tredje världens länder. Det gäller framför allt Mexiko och Brasilien. Revolutionära arbetarpartiet i Mexiko har några tusen medlemmar, vilket kan tyckas litet i ett land i 80 miljoner invånare. Men partiet fyller ett masspartis uppgifter. Bland annat-leder det ett bondeförbund som organiserar 30 000 bönder.
I Brasilien arbetar Socialistisk demokrati som en av tendenserna inom Arbetarpartiet PT. En tendens som lojalt bygger upp PT och som samtidigt kämpar för vänsterståndpunkterna inom PT.
Världskongressen godkände också anslutningen av ytterligare en förhållandevis stark organisation i Tredje världen, NSSP på Sri Lanka. NSSP har med några tusen medlemmar ett starkt arbete i fackföreningarna och andra massorganisationer. Partiet har också en representant i parlamentet.
Att diskussionen om Fjärde Internationalens identitet kommer upp nu har andra skäl. För det första, byggdes Fjärde Internationalen en gång upp som en medveten slutsats av brottet mot stalinismen, i hårdnackat motstånd mot Stalins välde i Sovjetunionen och i den Tredje Internationalen.
Vad betyder det för Fjärde Internationalen att stalinismen rasat? Många är de ”vänsterkollegor” här i Sverige och på andra håll som säger: ”Förr, ja då behövdes ni, men nu har ni inget existensberättigande. Vi har ju gjort upp med det där gamla...”
Dessutom skapar den nya föränderliga situationen nya behov och nya öppningar. Visserligen går många vänsterorganisationer raskt åt höger eller går under. Men sönderfallet innebär också omgrupperingar och omtänkande. Än så länge är det bara minoriteter som tänkt om. I hela Europa är det till exempel bara i ett kommunistparti – det grekiska – som utvecklingen i Sovjet lett till en stor vänsterutbrytning.
Alla seriösa socialister måste ta fasta på dessa öppningar och se hur långt de kan utvecklas.
Under de senaste åren har Fjärde Internationalens europeiska sektioner deltagit i sådana mer eller mindre omfattande omgrupperingsdiskussioner. Det har lett till gemensamma valkampanjer med andra vänsterorganisationer, till gemensamma kampfronter och i några fall till samgående.
Hur förhåller sig sådana initiativ till bygget av en International? Minskar det behovet av en internationell organisering? Leder det till en försvagning av Fjärde Internationalen?
Det här var en av de stora diskussionerna på världskongressen. Det var huvudfrågan för den största minoritetstendensen som varnade för att Fjärde Internationalen ska lämpas över bord när medlemspartierna närmar sig andra vänsterorganisationer.
Manifestet tar upp den frågan uttalat. Det tar upp det som måste vara utgångspunkten: internationalismen behövs. Och den behövs mer än någonsin i en tid när världen blir alltmer sammanflätad.
Manifestets slutsats är att det är en programmatisk fråga att bygga partier i varje land och en internationell organisation samtidigt.
”Det är genom att tillsammans bygga en international och kollektivt utveckla dess program som vi på samma gång kan se världen genom ögonen på den sovjetiska arbetare eller den kinesiske student som kämpar mot byråkratin, genom ögonen på superexploaterade arbetare, bönder eller kvinnor i tredje världen, genom ögonen på den brittiske gruvarbetaren eller den japanske bilarbetaren.”
Kongressen själv var en vältalig illustration av detta. Det senaste halvåret har visat att det inte gick att ta ett riktigt ställningstagande till kriget i Persiska viken utan att ha ett internationalistiskt perspektiv.
Rent konkret – Fjärde Internationalens ställningstagande byggde just på att den hade ”ögon” såväl i Mellanöstern som i imperialismens hjärta, såväl i fredsrörelser med pacifistiska traditioner som i Sverige, som i militanta antiimperialistiska rörelser i tredje världen.
Frågan om internationalismen och behovet av en verklig internationell samordning, som stöder arbetande människors intressen i alla delar av världen, är fortfarande Fjärde Internationalens grundläggande existensberättigande. Få vänsterkrafter ställer sig uppgiften att bygga en sådan samordning.
Just därför ställs Fjärde Internationalens sektioner inför problem när de närmar sig andra vänsterorganisationer vilka saknar ett sådant internationellt perspektiv. Hur ska de då förhålla sig? Manifestets svar är klart:
”Varje gång möjligheten uppstår i ett land att bygga ett demokratiskt arbetarparti i masskala oberoende av staten, bourgeoisien eller byråkratin och som garanterar tendensrättigheter, och varje gång en organisation existerar vars målsättningar och inriktning i kampen för att vinna makt vi delar, finns det inget skäl för oss att stå vid sidan och odla identiteten hos en sekt.”
I ett sådant samgående är inte enighet om Internationalen ett ultimatum, menar manifestet. Det är något Fjärde Internationalens medlemsorganisationer försöker övertyga andra om. Men om detta misslyckas, skriver manifestet, gör vi ändå anspråk på rätten att själva öppet tillhöra Fjärde Internationalen.
Just den här synen på Internationalen och olika enhetsinitiativ ställdes till omröstning och fick enhälligt stöd av världskongressen.
I praktiken visar det sig emellertid mer komplicerat. En stor del av debatten handlade egentligen om den senaste tidens utveckling i Spanien, där Fjärde Internationalens sektion LCR diskuterar samgående med en annan vänsterorganisation MCE.
LCR och MCE har en tradition av mer än tio års organiserat samarbete. De har haft samma ståndpunkt i avgörande politiska frågor i Spanien. De har agerat gemensamt i valkampanjer. De har tillsammans byggt upp och drivit arbetet i freds-och kvinnorörelserna. De har tillsammans försvarat arbetande människor över hela världen, utan ”blocktänkande” eller dubbla lojaliteter.
Nu diskuterar de att gå samman, men det finns en hake. MCE vill inte att den gemensamma organisationen, eller ens en strömning inom den, tillhör Fjärde Internationalen. Inte av förakt för Fjärde Internationalen, eller av djupgående kritik mot den.
Tvärtom, de inbjudna MCE-observatörerna på kongressen betonade sin respekt för Fjärde Internationalen som kamrater i kampen, som en samling av revolutionära socialister.
Deras huvudargument är i stället att de inte tillhör den historiska tradition som Fjärde Internationalen utgör. Den tradition som har sina rötter i Trotskijs kamp mot Stalin. Den tradition som har utvecklats under drygt femtio års existens. De är överens om många programmatiska slutsatser, men kanske inte om terminologin eller om värderingen av alla delar av historien.
Detta är i själva verket pudelns kärna. För i Fjärde Internationalens självsyn har det ända sedan 30-talet ingått en insikt om att det inte är den slutliga internationalen. Att uppgiften är att återupprätta en mass-international som Tredje Internationalen. En internationell organisering som samlar masspartier från flertalet av världens länder.
En sådan International kommer inte att skapas annat än genom en process av sammanslagningar och splittringar i reformistiska partier, det är också uppenbart. En sådan International kommer inte att baseras på historien utan på det program som är nödvändigt för att förverkliga socialismen. (Ett program som bygger på, men inte är samma sak som, de historiska lärdomarna.)
Men oavsett Fjärde Internationalens goda vilja har den kommit att ses som en snävare sammanslutning, som en ideologiskt homogen international med samma rötter och samma syn på historien. Att ändra på den bilden – särskilt i ett läge när andra överhuvudtaget inte ställer sig uppgiften att bygga en internationell organisering – är som att flytta berg.
Den slutsats flera talare drog av den spanska erfarenheten var att det är en nyttig utmaning: i bästa fall kan det bli en förstärkning för Fjärde Internationalen att utveckla ett levande samarbete med en helt ny vänsterorganisation i Spanien, att dra in kamrater utanför dess egen tradition i ett regelbundet utbyte av erfarenheter. Att lämna den ”diplomatiska nivån” i kontakterna mellan olika socialistiska partier, och ge sig in i ett samarbete på nära håll och på lika fot.
Det kan också vara ett led i en mycket större uppgift: att tillsammans med andra ta några steg framåt för att återupprätta internationalismen, från förfallet inom arbetarrörelsen.
Med det syftet antog världskongressen en appell om internationalismen, en appell som ska ligga till grund för utåtriktade initiativ. Appellen slutar med följande ord som också väl kan sammanfatta betydelsen av världskongressen själv:
”Genom att handla tillsammans i solidaritet kommer vi att visa att vi kan respektera pluralismen inom den progressiva och revolutionära rörelsen och att vi kan övervinna de fraktionella handlingssätt som varit så skadliga. Genom enheten kommer vi att lära oss mer respekt för arbetarorganisationernas och andra folkliga organisationers demokrati och autonomi.”
”Vi kommer på så sätt att bidra till att genom vårt exempel ge en ny trovärdighet till det socialistiska projektet.”
”Verklig internationalism är en levande skola i socialistisk demokrati.”
”Låt oss förena våra styrkor! Låt oss kämpa tillsammans för att ge nytt liv åt den sanna internationalismen!”