Fjärde internationalen 2/1991
”Det är nu vår tur att förkasta det som inte klarade den historiska prövningen. De försöker ofta skrämma oss med att marknaden innebär exploatering, kapitalismens återupprättande, att ”skugg”-ekonomin härskar. I själva verket talar vi om övergången till en civiliserad, blomstrande marknad, öppen för alla ärliga och strävsamma människor.”
Citatet ovan kommer från det ryska parlamentets appell till befolkningen om att stödja ”500-dagarsplanen för övergången till marknad”.[1] En arbetare från Kharkov-regionen skriver i ett brev till Rabotjaja tribuna den 4 september 1990:
”Nyligen läste jag i er tidning: 'Anställda i den statliga sektorn kommer bara att gå med på att bli lönearbetare på villkor att deras löner ökar avsevärt'... Jag känner inte till några arbetare i den statliga sektorn som skulle gå med på att bli inhyrda slavar. Och hur mycket är en 'avsevärd' löneökning — säg dubbelt upp — värd, om priserna ökar 5-10 gånger och om det blir massarbetslöshet? Kriminella, som har samlat högar av pengar, håller på att bli en ägande klass som styr över statens öde.”
I början av december 1990 köpte en journalist på den liberala dagstidningen Komsomol'skaja pravda en gris från en bonde och tog med sig den till kolchozen (den privata marknaden) för att sälja den.
Marknadspriset på kött hade fördubblats under det senaste halvåret till 30-35 rubel per kilo[2] (bara under de senaste månaderna hade priset ökat med 33-66 procent) och han ville veta vad detta berodde på.
Han gick runt till 16 av Moskvas 33 marknader, men ingenstans fick han tillstånd att stå vid något av de stånd där han kunde sälja sitt kött till de köande.
Slutligen, på Riga-marknaden, Moskvas största, fick han, efter att ha betalat en ”hutlös” muta till slaktaren och inspektören, plats vid ett stånd bland äggförsäljarna.
Han satte upp en affisch ”Marknadens billigaste kött” och började sälja sitt kött fem gånger under marknadspriset.
Det blev snabba reaktioner. En man köpte ett stort stycke kött, men kom några minuter senare skrikande att köttet var skämt.
När denna falska anklagelse inte ledde till att andra kunder avskräcktes, fick vår journalist, under förevändning av att köttet var orent, inte längre tillgång till sitt stånd. Då började han sälja köttet ouppvägt, varpå fyra män försökte släpa honom därifrån. Han drog slutsatsen:
”Huvudstadens marknader, där de en gång i huvudsak fria ekonomiska lagarna härskade, är i dag fullständigt monopoliserade... Maffian på en enda marknad håvar in tiotusentals rubel per dag. Mutorna flödar som aldrig förr.” [3]
Cirka 75 procent av de som besvarade en opinionsundersökning i Sovjetunionen under sommaren 1990 menade att deras möjligheter att påverka det politiska livet inte hade ökat under de senaste två åren.[4]
I en annan undersökning i Moskva under hösten, hävdade 60% att ”makten på det lokala planet inte låg hos sovjeterna, utan hos maffiabossarna.”[5]
Under perestrojkans sjätte år börjar folk så sakteliga inse att de själva fortfarande är lika maktlösa som förr, trots den utökade yttrandefriheten, valen och att partiapparaten börjat avlägsnas från den politiska makten.
Människor som bara för ett år sedan var glödande anhängare av de radikala marknadsförespråkarnas planer, uttrycker i dag typiskt nog fruktan för att den borttagna statliga kontrollen över ekonomin innebär att kontrollen ”kommer att falla i maffians händer”.
Termen ”maffia” återspeglar den folkliga uppfattningen om en alltmer omfattande sammansmältning mellan byråkraterna – framför allt de ekonomiska administratörerna – och den privata sektorns ”affärsidkare”.[6]
Det är de här människorna som sitter på makten över ekonomin och därför också över samhället.
Varje sovjetmedborgare kan lätt räkna upp en rad exempel hämtade från personliga erfarenheter för att belägga detta.
”Maffian” har på senare tid också fått stort utrymme i massmedia, den liberala såväl som den konservativa (det finns ingen socialistisk press med stor upplaga). Som samhällsfenomen är dess konturer bedrägliga och föränderliga – dess skugglika karaktär ligger i odjurets natur.
Men termen hänförs oftast till närliggande aktiviteter, som är de viktigaste: att skapa och vidmakthålla en bristsituation genom monopolstrukturer[7] och en olaglig smygtransferering av statliga resurser och kapital till privata händer.
Båda innefattar ett hemligt samförstånd mellan administratörer i den statliga sektorn och ”skugg”- [tenevaja]ekonomin, som i sig ofta är helt oskiljbar från den legitima privata sektorn.
Maffian föddes givetvis inte under Michail Gorbatjov, något som under perestrojkans inledningsskede rättegångarna kring Rashidovs regim i Kazakhstan mer än nog visade.
Men genom den fortsatta försvagningen av den centrala kontrollen och legaliseringen av den privata sektorn, har ”Rashidovschina” blivit allt mer vanlig och utbredd. Följande är några exempel på ”maffians” aktiviteter, som lätt skulle kunna mångfaldigas.
I september 1990 begav sig en ledamot av Moskvasovjeten till Astrakhan för att ta reda på varför tomater och vattenmeloner från de södra regionerna kom i så små kvantiteter. De lokala myndigheterna visade honom en hög telegram från administratörerna för Moskvas partihandlare, som instruerade dem om att stoppa leveranserna på grund av ett alltför stort utbud i Moskva. Så var givetvis inte fallet. Ledamoten förklarade:
”Det finns inte längre någon 'fri prissättning'. Ju färre varor, desto högre priser. Vem vinner på att det finns färre grönsaker? De som säljer dem. Jag anser att maffians förgreningar mellan lageraffär-köpare är verkliga!”[8]
När det gäller specerier uppskattar en direktör för en varuhuskedja att bara 18 procent av de mest efterfrågade varorna (som faktiskt produceras och importeras) når de vanliga konsumenterna.[9]
Enorma köer bildas utanför de statliga affärerna, samtidigt som man på de privata marknaderna-och ibland bara några få meter från den statliga affärens portar – kan köpa samma varor utan att behöva vänta; men till priser som oftast ligger flera gånger över de statliga.
Sovjetunionen har under de senaste två åren importerat läkemedel för hundratals miljoner dollar. Ändå är det svårt att hitta vanlig aspirin på apoteken. Enligt direktören för Moskvas apoteksbolag tillhör de flesta av de importerade apoteksvarorna inte de mest efterfrågade och ingen konsulterade henne om importen av dem.[10]
Men någon fick säkert stora summor pengar av exportörerna. Var och en som har tillräckligt mycket pengar kan komma över de apoteksvaror eller mediciner han eller hon behöver genom att muta apoteksföreståndaren eller affärsägaren på svarta marknaden eller på Moskvas inte så välkända, men numera helt legala, apotek där man betalar i utländsk valuta. Enligt en rapport, närmar sig volymen på den illegala handeln med läkemedel redan de statliga apotekens.[11]
Vid sidan om den rena ekonomiska vinningen spelar bristsituationen också en användbar politisk roll för dem som har intresse av att tystnaden och lugnet hos folket inte bryts.
Människor är så upptagna med den materiella kampen för överlevnad att de inte har mycket tid eller energi att upprätthålla någon politisk aktivitet. Detta innebär givetvis inte att jag vill påstå att bristsituationen är en följd av en politisk konspiration, även om denna hypotes i vissa fall inte kan uteslutas. I vilket fall, om det inte vore för den politiska roll bristerna spelar, kan man lugnt påstå att strävandena att få bukt med den skulle vara mer kraftfulla och framgångsrika.
Och närde politiska spänningarna ökar allvarligt, ”kastas” defisit (en allmän term för bristvaror) plötsligt ut på marknaden.
Enligt en innevånare i industristaden Sverdlovsk, började myndigheterna strax efter en mycket stor politisk demonstration ”'kasta ut' österrikiska stövlar, rumänska blusar och deodoranter någonstans ifrån”.
Naturligtvis bildas det köer, sedan kölappar, vakter över kölapparna och vakter för de nattliga köerna. Den kommitté som valdes under demonstrationen fann sig snart själv isolerad från den övriga befolkningen.[12]
Ju värre bristen blir, desto vanligare blir det att sälja defisit direkt i företagen. Detta är ett mycket använt och förekommande verktyg som administrationen använder sig av för att öka arbetarnas beroendeställning. En arbetare som kritiserar företagsledningen riskerar att åka ut.
Samtidigt finns det inte tillräckligt mycket varor och käbblet om vem som skall få dem kan allvarligt försvaga solidariteten inom kollektivet.
Detta ökar också korruptionen inom arbetarleden, eftersom de varor som säljs inte är basvaror som det råder brist på, utan bilar, elektronisk utrustning, videokassetter och franska parfymer; varor som arbetarna i sin tur kan sälja med god vinst. Företagsledningen vet givetvis om detta.
Bristsituationen tjänar också som ett sorts politiskt slagträ för konservativa och liberaler som vill diskreditera varandra.
När potatisskörden ruttnade ute på fälten, anklagade partifunktionärerna de ”demokrater” som valdes till sovjeterna under våren 1990 för att inte mobilisera sina väljare att bärga skörden (partiapparaten brukade göra detta fram till dess de berövades sina administrativa funktioner inom ekonomin).
Den liberala pressen beskyllde i sin tur de konservativa för att sprida panik för att diskreditera ”demokraterna”. De senare satte fingret på den centrala ekonomiska apparatens misslyckande att i tid vidta åtgärder- problemet gick att förutse så långt som ett år i förväg.
Moskvas liberala borgmästare, Gavril Popovs, första reaktion var faktiskt att vägra mobilisera sina väljare. I stället föreslog han att det inkompetenta ministeriets apparat skulle sändas till fälten.
Leonid Suchov, taxichaufför från Charkov och medlem av Sovjetunionens parlament, gav uttryck för en allmän uppfattning när han hävdade att ”någon” medvetet skapar en desperat situation i akt och mening att psykologiskt förbereda arbetarna att godta varje reform, även marknaden.[13]
”Demokraterna” påstår att de saknar den verkliga makten att förändra situationen. Och samtidigt som det ligger mycket i detta, har de inte gjort mycket för att mobilisera befolkningen för att förändra styrkeförhållandena.
Liberalerna är på grund av sin ideologiska inriktning, liksom mer konkreta politiska överväganden i allmänhet, mycket motvilliga att ta till ”administrativa metoder” – de enda som effektivt kan tillämpas mot monopolet – för att tygla maffian. Vasilij Leontjev har sagt att dagens maffia är morgondagens klass av ”civiliserade” kapitalister.
Direkt plundring av konsumenterna är bara en av ”maffians” källor till profit. Parallellt med detta, och ibland överlappande, sker stölder från staten.
Arbetare berättar om ”brevlåde”-kooperativ[14] och joint venture-företag som bildats av företagsledningen för olaglig försäljning av råvaror och komponenter utomlands eller till den privata sektorn.
Ett typiskt fall är när direktören för det statliga forsknings- och produktionsinstitutet Gidrolizprom godkände att kooperativet Chimtechnika bildades och till det – gratis – överförde institutets stora lager av defekta titaniumhydrolysapparater.
Khimteknika gjorde affärer med datorer och videobandspelare (Gidrolizprom hade inga egna) för mellan sex och nio miljoner rubel.
Efter att med andan i halsen ha flytt från den polisrotel som bekämpar ekonomisk brottslighet och skattemyndigheterna, överförde Khimtekhnikas direktörer tillgångarna till ett gemensamt sovjetiskt-schweiziskt joint venture-bolag, Intercomplex, som bildats just för detta syfte (joint venture-bolag har två års skattefrihet).
Sedan dess har Gidrolizprom upplösts. Dess numera självständiga tidigare institut och fabrik har stora skulder och dystra framtidsutsikter. Men inte den förre direktören för Gidrolizprom – han sitter nu i ledningen för Intercomplex.[15]
Genom att sluta underleverantörskontrakt förvandlar kooperativen krediter som inte är kontanter till kontanta medel. I den sovjetiska ekonomin tar penningtransaktioner mellan statliga företag formen av bokföringstransaktioner mellan den statliga bankens konton för de olika företagen. I sådana transaktioner används aldrig kontanter.
I transaktioner mellan statliga företag och kooperativ, som är icke-statliga företag, betalas å andra sidan kontanter ut från dessa konton. Detta ger ofta direktörerna i de statliga företagen pengar under bordet eller lön som medlemmar eller anställda i kooperativen.
Man kan också göra sig en förmögenhet på affärer med utlandet. De flesta av Moskvas joint venture-företag inom byggbranschen är alldeles för upptagna med att importera och sälja datorer för att bygga några hus. Och varför skulle de göra det – när vinsten kan bli så stor som 4 000 procent![16]
Eller som en minister i den lettiska regeringen uttryckte det:
”Kooperativ och joint venture-företag är oftast inriktade på, inte produktion av konsumtionsvaror, utan på distributionen av dem. Från statens fickor till deras egna. För att tala klarspråk: de är indragna i en verkligt storskalig spekulation.” [17]
Under Brezjnevs tid underlättade en ”gåva” som ett par jeans eller en flaska whisky utländska exportkontrakt till Sovjetunionen. Under perestrojkan har, som en följd av decentraliseringen av handeln med utländska valutor, stora summor kontanter i utländsk valuta blivit en norm.[18]
Man bör också nämna partiapparaten. Många av dess tidigare och nuvarande medlemmar utnyttjar sina kontakter och illegalt ansamlade rikedom för affärer.
I Leningrad, t ex, har den en gång så mäktiga regionala partiapparaten reducerats till 37 personer. Men de har fullt upp med att hyra ut kontor till kooperativ, privata banker och utländska företag i Smolnyinstitutet, ett historiskt minnesmärke och ett lysande exempel på en egendom som rättmätigt tillhör folket. De har också ombildat ett av kommitténs hotell till ett joint venture-företag.[19]
Men det är inte bara medlemmar och före detta medlemmar av den byråkratiska klanen som är inblandade i dessa aktiviteter.
Det blev skandal i Moskvasovjeten när en klubb för ledamöterna, ”Stolitsa” (Huvudstaden), försökte kasta ut den lokala nykterhetslogen från dess lokaler på Tjechov-gatan. De upptäckte att denna klubbs syfte var ”produktion och kommersiella aktiviteter”.
Efter ytterligare utfrågningar avslöjades att dess grundare arbetar i Moskva‑sovjetens kommission för ekonomisk politik och entreprenörskap. Komsomolskaja pravda kommenterade:
”Exemplet Stolitsa är olyckligtvis inte unikt, utan tvärtom typiskt för samhällets existerande struktur: de lokala sovjeternas olika kommissioner bildar olika kommersiella organisationer och betalar delar av dess vinster, inte till den lokala budgeten, utan direkt till dess grundare. Och grundarna återgäldar givetvis deras vänlighet.”[20]
I december 1990 anklagade 35 medlemmar av Oktjabrskij-distriktets sovjet i Moskva sin ordförande, Ilja Zaslavskij, en liberal förgrundsgestalt, för att ha
”...organiserat monopolstrukturer, som liknar den klassiska 'skugg'-formationen lika mycket som två bär... Döm själva: ordföranden för distriktets sovjet, ordföranden för dess exekutivkommitté och nästan alla ledamöter, har hamnat i ledningen för distriktets politiska struktur och är samtidigt direktörer för kooperativ, kommersiella banker och företag.” [Här följer en lång uppräkning över dessa företag.]
”Exceptionellt fördelaktiga villkor skapas för alla dessa företags aktiviteter, och tiotusentals rubel pumpas in på deras konton från distriktets exekutivkommittés budgetmedel, de stjäl med andra ord öppet de pengar som var avsedda för distriktets socio-ekonomiska utveckling, från dig och mig.”
Ledamöterna anklagade vidare exekutivkommittén, som var strängt upptagen med att tillämpa Zaslavskijs uppfattning om ”marknadsekonomin och det ekonomiska oberoendet från distriktet”, för att sabotera distriktets kampanj för att bärga grönsaksskörden.
De hävdade att bostadsbyggandet också misslyckats: samtidigt som exekutivkommittén sålde statligt ägda lägenheter till i första hand innehavare som öppet deklarerade att de avsåg att lämna landet och sälja tillbaka lägenheterna mot utländsk valuta eller hyra ut dem till utländska företag, levde 60 000 människor i distriktet fortfarande i kommunägda lägenheter.[21]
Denna utveckling – ”övergången till marknadsekonomi”, som den okontrollerade svängningen över till monopolbildningar och den olagliga överföringen av offentliga medel till privata händer, populärt kallat ”maffians hårdnande järngrepp” över ekonomin – kommer inte som en överraskning för sovjetiska marxister, som är de enda som ens försöker göra en seriös analys av de underliggande orsakerna till ”kommando”-systemets misslyckande.[22]
Marxisterna har alltid understrukit att makten är den grundläggande frågan i den ekonomiska reformen, att makten är en samhällsfråga, och att debatten om plan och marknad handlar om regleringsmekanismer som i sig själva inte bestämmer samhällssystemets natur.
”Kommando”-systemets misslyckande kan inte förklaras genom att bara hänvisa till den påstått ”utopiska karaktären hos den planerade ekonomin”, även om marxisterna själva uppmanar till en översyn av den gamla modellen med ”en stor fabrik”, däribland också en kraftig ökning av marknadsförhållandenas roll i den sovjetiska ekonomin.
Men denna uppgift kan inte framgångsrikt lösas i den stora majoritetens intresse, oavsett hur betydelsefull den än är, utan att frågan om makten direkt ställs.
För marxister ligger den underliggande sociala orsaken till det gamla systemets kris i avsaknaden av kontroll över ekonomins administratörer, som efter revolutionen tillskansade sig makten över ekonomins officiella ägare, utan att de blev fullvärdiga ägare själva.
Under Stalins tid, i ”kommando”-systemets ursprung, existerade en viss kontroll ovanifrån. En direktör som inte lyckades uppfylla de uppställda målen visste att han eller hon skulle bestraffas, oftast på ett drastiskt sätt.
Chrusjtjov avskaffade terrorn, men han ersatte den inte med en demokratisk kontroll underifrån. Han bara lekte med demokratin.
Men även dessa blygsamma reformer väckte motstånd hos byråkratin, som kunde finna allierade hos majoriteten av det politiska ledarskapet.
Det som sovjetmedborgarna i dag kallar ”stagnationseran” var förmodligen det fullödigaste uttrycket för byråkratins herravälde, en byråkrati som i allt högre grad frigjorde sig från politisk kontroll utifrån.
Under denna period behövde administratörerna, i synnerhet de i toppen eller på mellannivåer, inte särskilt frukta bestraffningar för att de inte lyckats uppfylla de officiella åläggandena. Verkliga bestraffningar var reserverade för dem som bröt mot de informella reglerna, kårandan hos den byråkratiska kast som gått ner sig i korruptionens träsk.
Mot denna bakgrund har Gorbatjov, som även om han själv är reformanhängare, föredragit den process som han tog i arv från Brezjnev: i dag har maktcentrat blivit nästan lika maktlöst som själva folket mot den ekonomiska byråkratin, som fritt kan utnyttja sin monopolställning på ett helt förutsägbart sätt; begränsa varumängden på marknaden, försämra kvaliteten och höja priserna.
Detta är den oundvikliga konsekvensen av försöket till ”revolution ovanifrån” som har lagt de ekonomiska reformerna i händerna på byråkratin. Syftet är att bevara makten och privilegierna för åtminstone en del av byråkratin genom att förändra dominans- och exploateringsförhållandena. Detta kräver att nya personer kommer in i den härskande klassen och att en del av de gamla offras.
Den utveckling av den sovjetiska ekonomin som beskrivits ovan tvingar liberalerna att anpassa sig till den bistra verkligheten. Deras standardargument om att den fördjupade ekonomiska krisen och ”maffians fördärvlighet” beror på att det inte skett någon ”verklig” reform har mist det mesta av sitt innehåll, eftersom vanliga medborgare redan sett tillräckligt mycket av marknaden för att kunna bilda sig en klar uppfattning om vad en ”verklig” övergång till marknaden innebär för dem. Med den sovjetiske finansministerns ord:
”Man kan diskutera om vi är beredda eller ej på att gå över till marknaden, om det råder konkurrens mellan producenterna eller om konkurrensen ännu är ett avlägset mål, men verkligheten är sådan att marknaden tvingar sig in på våra liv. Mer än 60 procent av priserna kontrolleras inte av staten. Detta innebär att de stiger, och det avsevärt... Monopolen inom industri, jordbruk och transportsektorn har en mycket stark ställning.[23]
Mot bakgrund av att det inte skett någon officiell prisreform är detta ett verkligt erkännande. Under våren 1990 lovade Gorbatjov dyrt och heligt att det inte skulle bli några prisreformer utan att befolkningen först frågades till råds; en befolkning som helhjärtat motsätter sig prishöjningar.
Den liberale sociologen Leonid Radzjitjovskij hävdar att den sovjetiska ekonomin domineras av en ”tras-borgerlig” etik: strävan att öka den egna egendomen på bekostnad av den statsägda, vilken är det samma som ”ingens egendom”.
Detta har skapat ”ett unikt monster utan föregångare i historien – en fullständigt maffiastyrd ekonomi”.
Allt detta tillskriver han, givetvis, den socialistiska revolutionen. Men han skiljer sig inte särskilt mycket från marxisternas analys, när han beskriver perestrojkan som ”privatiseringen av den byråkratiska-maffia-strukturen: ministerierna blir en monopolistisk koncern och städernas handelsadministration – de privata företagarnas förening”. Ändå varnar han för att det vore dumt att tro att något annat är möjligt, eftersom ”maffia-nomenklaturan” finns där makten finns.[24]
Därför måste man, hur motbjudande det än är, hålla fast vid den inslagna kursen eftersom det ”bara är under den öppet privata egendomens förhållanden som det, steg för steg, blir möjligt att krossa monopolen och maffian... att millimeter för millimeter återupprätta den gemensamma mänskliga etike[25] och bli av med tras-borgerskapet.”[26]
Radsjichovskijs förslag innebär ytterst att man skall hålla för näsan och stödja revolutionen ovanifrån. Han nämner inte ens möjligheten av en folklig revolution som ett alternativ. För om folket tar makten från ”maffia-nomenklaturan” kan detta riskera hans mål: kapitalismens återinförande.
Leningrads socialdemokrater, som förespråkar en (i grunden kapitalistisk) ”blandekonomi”, har nyligen också insett att ”privatiseringen innebär att egendomarna överförs i direktörernas händer; och införandet av marknadsekonomin deras frihet från varje begränsning”. Följande är bara det mest slående i denna utveckling i deras stad:
”De 26 största företagen bildade 'Industriföretagens förening' och har nu bildat banken 'Rossija' i vilken de investerat miljontals rubel. De har också bildat bolaget 'Nevskaja perspektiva' genom vilket de kommer att köpa upp konsumtionsvaror och livsmedelsindustrin i staden jämte grossistföretagen – allt givetvis för att hjälpa medborgarna och Leningrad-sovjeten. När dessa affärer väl genom förts kommer staden fortfarande att vara styrd av samma gamla administrativa struktur, det är bara det att den kommer att åtnjuta nya möjligheter som hittills betraktats som kriminella.”[27]
Samtidigt som detta i sig är oroande för socialdemokraterna, som vill ha en ”normal” ekonomi så som den ser ut i Väst, fruktar de än mer den ”politiska instabilitet” och den ”sociala oro” som kommer att följa.
”Människorna i fabrikerna kommer inte att vänta länge när de upptäcker att samhället styrs av samma personer tillsammans med alla sina släktingar och vänner och en del av de mest fogliga demokraterna, när livet är det gamla vanliga, när den enda skillnaden är att de kommer att ha bytt ut sina svarta Volga mot svarta Mercedes.”
Leningrads socialdemokrater är varma förespråkare av vad de kallar den ”parlamentariska vägen”:
”Det finns två alternativ: att utnyttja situationens extrema instabilitet för att riva ner de kvarvarande strukturerna och rida på massaktionernas våg i förhoppningen om att bli de politiska ledare som 'uttrycker folkets intressen'; eller att genom alla till buds stående metoder försöka förhindra den sociala explosionen och därigenom bevara den parlamentariska vägen under händelseutvecklingen. Bolsjevikerna var 1917 de mest helgjutna förkämparna för det första alternativet... Vi känner till följderna av att försöka genomföra en social revolution.”
Följdenligt ser socialdemokraterna byråkraternas byte från Volga till Mercedes som oundvikligt. Allt de kan komma på är att inbjuda kapitalister från Väst i förhoppningen om att de kan införa ett ”civiliserande” element i den sovjetiska affärsvärlden. Ett annat förslag vore att Leningrad-sovjeten själv gav sig in i affärsverksamheten, som en motvikt till maffian. Men i så fall, tillägger de sorgligt, finns det inga garantier för att inte sovjeten skulle bli ”maffiastyrd”. [28]
Författaren vill tacka Allen Fenichel, Andrea Levy, Dave Melnychuk och Leo Panitch för deras värdefulla kommentarer till ett tidigare utkast till denna artikel.
Översatt urs International Viewpoint nr 200 18 februari 1991. Översättning: Lars Gbus Kaage
[1] Citerat ur Sovjetskaija Rossija,10 oktober 1990.
[2] Rabotjaja tribuna, 4 september 1990.
[3] Den genomsnittliga lönen inom industrin är cirka 260 rubel i månaden.
[4] Komsomol'skaja pravda, 12 december 1990.
[5] Trud, 11 juli 1990.
[6] Sovjetskaija Rossija, 30 september 1990
[7] En snarlik, men mindre använd, term är ”bandokratia” (från ordet ”banda” – gäng) som en ekonom har definierat som ”organiserad brottslighet som vuxit fram på byråkratismens grundval, och vuxit samman med denna ekonomiskt, socialt och till och med politiskt.” A. Buzgalin ”est' li u nas ekspluatatsija? – Sovjetskie Profsojuzu, nr 17-18 1990, s 26.
[8] Många faktorer bidrar givetvis till bristen, men bland dessa upptar monopolsituationen en speciell plats. För en analys av monopolens roll i den sovjetiska ekonomin, se V. Bogatjev, ”Monopolija v sovetskoj ekonomike”, Ekonomitjeskije nakui, nr 6 1990, ss 11-22.
[9] Kuranty (Moskva) 4 oktober 1990.
[10] Rabotjaja tribuna, 9 oktober 1990.
[11] Vechernaja Moskva, 27 september 1990.
[12] ”Apteka gde est' vse”, Nedelja nr 41, 8 oktober 1990, s 5.
[13] G. German ”Ochered”, Rabotjij vestnik (Perm), nr 5 maj 1990, s 3.
[14] I centrala sovjetiska televisionen den 21 september 1990. Vid samma tillfälle uppmanade Suchov också partiledningen att vara så ärlig att den kunde erkänna att det goda liv de talar om kommer att äga rum under kapitalistiska förhållanden. I så fall borde Kommunistpartiets namn ändras till Kapitalistpartiet, föreslog han.
[15] Sovjetiska kooperativ är ofta vanliga privata företag som anställer lönearbetare. Artem Tarasov, vicepresident i Kooperatörernas union, svarade så här när han i september 1990 fick frågan om vad som skulle hända om staten legaliserade privat egendom: ”Ingenting. Vi skulle bara bli av med en täckmantel och börja kalla saker vid deras rätta namn... [Mitt kooperativ skulle bli] ett bolag med privat kapital.” Rabotjaja tribuna, 4 september 1990.
[16] T. Bogatjeva ”Rasgosudarastvelenja – ne razgrablenje”. Pravitel' Stvennji vestnik, nr 50 december 1990, s 6.
[17] Detta har Moskvas forskningsinstitut kommit fram till. Samtal med M. Maljutin, direktör för Moskvasovjetens sociologiska avdelning.
[18] I. Litvinova, ”Zaslon spekuljatsij”, Nedelja nr 42, 5 oktober 1990, s 4.
[19] Samtal med tyska och italienska affärsmän.
[20] Från Leningrad-TV, 5 november 1990. Smolny var en gång en skola för adelns flickor och erövrades av bolsjevikerna och andra revolutionära organisationer 1917.
[21] Komsomol'skaja pravda, 3 oktober 1990.
[22] Rabotjaja tribuna, 9 december 1990.
[23] Den som inte läser ryska kan hitta analyser av Sovjetunionen med denna inriktning i D. Mandel (red) La perestrojka: économie et société, Québec: Presses de l'Universite du Québec 1990 (artiklar av V. Bogatjev, V. Dementev, Ju. Suchotin) liksom i tidskriften Alternatives (Montréal och Moskva) nr 1 våren 1991 (artiklar av V. Buzgalin, B. Kagarlitskij, A. Kolganov, Ju. Suchotin, G. Rakitskaja, B. Rakitskij). Ett försök att kortfattat sammanfatta de gemensamma ställningstaganden som många sovjetiska socialister gjort finns i D. Mandel ”A market without thoms: the ideological struggle for the Soviet working class”, Studies in Political Economy, Ottawa, nr 38, hösten 1990, ss 30-36.
[24] Trud, 30 december 1990.
[25] Sovjetiska liberaler sätter de ”gemensamma mänskliga värden” som förutsätts förhärska i ”normala” (kapitalistiska) samhällen, i motsättning till de ”klassvärden” som sägs ha inspirerat stalinismen. Detta ledde en Leningrad-socialist att spydigt säga att liberalernas ”gemensamma mänskliga värden” måste vara dollarn.
[26] L. Radzichovskij ”Kapitalism z otdel'no vzjatoj kvartire”, Nedelja nr 48, 25 november 1990, 2 s.
[27] V. Dudtjenko och A. Karpov ”Ovozmozjnych posledsvijach najbolee oc hevidnogo i pryamogo puti k privatizatsii”, 2 september 1990 (opublicerat dokument). Författarna är ledare för Leningrads socialdemokrater. Karpov är ledamot av Leningrad-sovjeten och medlem av dess ekonomiska reformkommission.
[28] O. Savel'ev ”Politicheskaja situatsija v Leningrade”, 25 augusti 1990 (opublicerat dokument); O. Savel'ev ”Obsluzhivanje demokratij” Informatsionnyi biulleten' Sotsial-demokratitjeskoj assotsiatij (Leningrad), nr 24 september 1990. Detta stycke bygger också delvis på samtal med socialdemokratiska ledare.