Fjärde internationalen 2/1991
Ytterligare ett brott kan läggas till Michail Gorbatjovs digra brottsregister mot de icke-ryska folk som kämpar för sina nationella rättigheter.
Den 12 januari intog sovjetiska centrala regeringstrupper flera viktiga byggnader i den litauiska huvudstaden Vilnius, däribland ett tidningstryckeri där självständighetssträvande och oppositionella publikationer trycks. Dagen därpå intog samma trupper TV-tornet i Vilnius och dödade tretton obeväpnade civila.
Den anonyma Litauiska nationella räddningsfronten, som påstod att republiken stod på randen av ett inbördeskrig, tog på sig ansvaret för aktionerna och krävde att presidentstyre genom dekret infördes i republiken.
Helt uppenbart var syftet att kasta ut den självständighetssträvande litauiska regering, som valdes av en majoritet i ett val som Kreml som ett led i ”demokratiseringen” hade gått med på i februarimars 1990. Liknande händelser inträffade i Lettland en vecka senare.
Gorbatjov försvarade aktionerna, även om han påstod att han inte givit order om dem. (Komsomolskaja pravda publicerade officiella dokument som visade att inga sådana aktioner skulle ha tillåtits utan order från landets högsta ledning — med andra ord av Gorbatjov själv.)
Gorbatjov har klart och tydligt ställt sig bakom en fortsatt centralistisk dominans, i motsättning till de mäktiga och växande rörelserna för nationella rättigheter och rätten till självständighet.
Gorbatjov-regimens första stora förbrytelse i den nationella frågan skedde den 9 apri11989 i Tblisi, den georgiska republikens huvudstad. Då mördade sovjetiska trupper tretton georgier, de flesta kvinnor, och satte in giftgas mot tusentals människor då de försökte bryta upp en demonstration för självständighet.
I september 1987 inträffade pogromen mot armenier i den azerbajdzjanska staden Sumgait – organiserad av de lokala myndigheterna, troligen i samråd med KGB och centralregeringen.
Det var ett försök till terror och vedergällning mot den framväxande massrörelsen i den av armenierna dominerade Karabach-regionen (som Josef Stalin hade satt under azerbajdzjanskt styre under det tidiga 1920-talet).
Den överväldigande majoriteten av befolkningen i Karabach gick ut på gatorna och krävde förening med den armeniska republiken.
För ett år sedan, i januari 1990, sände Gorbatjov stridsvagnar med mullrande kanoner för att ockupera Baku, den azerbajdzjanska huvudstaden, där en massrörelse under ledning av den Azerbajdzjanska folkfronten blivit en kraft som den lokala Moskva-vänliga byråkratin inte längre kunde kontrollera.
Den gången såg George Bushs administration genom fingrarna med Gorbatjovs våldsamma förtryck. I själva verket var Bushs godkännande en motprestation för att den sovjetiska byråkratin i tysthet accepterade den amerikanska imperialismens invasion av Panama.
I januari i år, strax innan ”deadline” för kriget i Persiska viken, då hela världen väntade för att se om Bush verkligen skulle ”använda våld” mot den före detta brittiska kolonin Irak (efter att ha ”bänt upp” Förenta nationernas armar för att tvinga fram ”lagliga” rättigheter att gå till anfall), slog reaktionära krafter inom den sovjetiska byråkratin till i Litauen.
Det verkade som om USA, som tack för att Sovjetunionen gick med på att inte lägga veto mot FNs Säkerhetsråds resolution, skulle gå med på att titta åt andra hållet om den sovjetiska byråkratin återtog kontrollen över det tsaristiska Rysslands gamla kolonier i Baltikum – det område som Stalin erövrat strax före andra världskriget genom ett hemligt fördrag med den tyska imperialismen [Molotov-Ribbentrop-paktens hemliga tilläggsprotokoll ö.a.].
Men som tur är så är utgången av händelserna i år inte avhängiga hemliga överenskommelser mellan egennyttiga imperialistiska och byråkratiska regeringar.
Tidigare hade Gorbatjov sänt fallskärmsjägare till de baltiska republikerna för att ta fast värnpliktsvägrare. Alldeles i början av februari drogs – just på grund av de kraftiga protesterna mot förtrycket – en del av trupperna tillbaka och Kreml gjorde några försonande gester.
Men samtidigt utposterades armépatruller på gatorna i åttiosex sovjetiska städer (officiellt för att bekämpa ”brottslighet”, men i själva verket var det för att avstyra vidare folkliga demonstrationer).
När detta skrivs har inga ytterligare militära insatser gjorts för att kasta ut de självständiga regeringarna ide tre baltiska republikerna. Faktum är att den litauiska Nationella räddningsfronten, vars medlemmar aldrig tillkännagivits, har upplöst sig själv. Fortfarande håller centralregeringens trupper de byggnader de ockuperat (en del på grundval av de var de Moskva-vänliga lettiska och litauiska kommunistpartiernas ”tidigare egendom”).
Samtidigt vidtog den litauiska regeringen åtgärder för att åtala ledare för det rumphuggna Moskva-trogna kommunistpartiet för deltagande i försök till statskupp. Dessutom utlyste de en nationell omröstning till den 9 februari för eller mot ett självständigt och demokratiskt Litauen. 90 procent röstade för självständighet. Valdeltagandet var mycket högt.
Den estniska regeringen utlyste en liknande omröstning den 3 mars. Georgien gick till omröstning om republikens ställning den 31 mars. Armenien har kännetecknat Gorbatjovs planer på en unions-omfattande folkomröstning den 17 mars som ”oacceptabel”.
Dagen efter den första attacken gjorde den ryska rådsrepublikens president Boris Jeltsin ett gemensamt uttalande med ledarna för de tre baltiska republikerna.
I uttalandet krävdes en FN-konferens om situationen i Baltikum och att FNs ”deadline” för kriget i Persiska viken skulle skjutas upp! (Deras uppfattning var att om kriget skulle bryta ut, så skulle reaktionära krafter i Sovjetunionen utnyttja den spända atmosfären som ursäkt för att öka pressen ytterligare.) Jeltsin uppmanade också soldater från den ryska republiken att inte skjuta på obeväpnade civila.
I Litauen gick folket man ur huse för att under begravningen hedra de mördade. På samma sätt som i Baku ett år tidigare visade den massomfattande uppslutningen under begravningarna av offren på rörelsens styrka – trots att massakern godkänts av Gorbatjov.
I år försvarade Gorbatjov attacken, även om han lät påskina att han inte givit order om den.
Ett TV-program som arrangerats av centralregeringen – under den nyutnämnde radio- och TV-chefen Leonid Kravtjenko – kritiserade skarpt begravningsprocessionen och påstod att offren var uppdiktade. (Det sägs att Kravtjenko, som Gorbatjov utnämnde i slutet av 1990, effektivt gjort slut på all glasnost i den centrala televisionen och återinfört samma censur som förekom under ”stagnationseran”.)
TV-kändisen Aleksandr Nezvorov, som sägs ”vara mycket populär i centrala Ryssland” på grund av sina angrepp mot den organiserade brottsligheten, har genomgående kallat den litauiska regeringen för ”fascistisk”.
Samtidigt som han erkände att attackerna i januari lett till ökat folkligt stöd för den självständighetssträvande (”separatistiska”) regeringen, anklagade Nezvorov cyniskt den litauiska regeringen för att den själv hade organiserat attackerna.
Stalinisterna är i alla fall sig lika. För många år sedan, 1940, skrev den stalinistiska pressen att Leo Trotskij måste ha legat bakom att maskingevär besköt hans eget hus i Mexiko – allt för att dra till sig uppmärksamhet och vinna sympati. (Det hela var givetvis organiserat av Stalins NKVD [dagens KGB ö.a.] i samarbete med det mexikanska stalinistiska kommunistpartiet och lett av David Siqueiros.)
Någon dag efter morden i Litauen strömmade 100 000 (vissa rapporter talar om hundratusentals) människor ut på Moskvas gator för att protestera mot attackerna – och lögnerna om dem i officiell media. En skylt som demonstranterna bar hade texten: ”Gorby, ta bort den äcklige typen Kravtjenko från Tse-Te [den centrala televisionen].”
Den 1 februari anslöt sig sovjetiska armétrupper till den patrullerande polisen i alla stora städer i Sovjetunionen. Tidigare, den 25 januari, gav Gorbatjov den politiska polisen (KGB) och armen nya befogenheter att gå in i och undersöka hem eller företag -befogenheter som lika mycket var avsedda för politiska motståndare som ”ekonomiska brottslingar”.
Den 7 februari meddelade Gorbatjovs regering att en rättegång mot miljonären Tarasov – ledare för ett joint venture-företag med sovjetiska och utländska ägare, en affärsverksamhet som regeringen uppmuntrat i perestrojkan anda – skulle inledas.
Det verkar som om Tarasovs verkliga ”brott” är att han är rådgivare åt Jeltsin, som förespråkar samma pro-kapitalistiska marknadsreformer som Gorbatjov fram tills nu har förespråkat. Skillnaden mellan Jeltsin och Gorbatjov är att den förre visat solidaritet med självständighetsrörelserna i Baltikum.
Det närmar sig alltmer ett undantagstillstånd. I stället för att införa det över natten, som Jaruzelski-regimen i Polen gjorde i december 1981 för att försöka stoppa Solidarnosc, genomför Gorbatjov-regimen det hela steg för steg. Detta ger också regimen chansen att dra sig tillbaka om det ser ut som om det ökade förtrycket kommer att tända en massrevolt.
Och motståndet är starkt. De självständighetssträvande regeringarna i Georgien och Armenien vägrade genomföra det dekret som krävde gemensamma patruller mellan den lokala polisen och centrala armétrupper. Den georgiska republiken förklarade att man tänkte bilda sin egen armé.
Inom den högsta sovjetiska ledningen gjordes en tydlig politisk högergir under den period som ledde fram till dessa händelser.
Under det sovjetiska kommunistpartiets (SUKP) centralkommittés plenum och vid de Folkdeputerades fjärde kongress under slutet av förra året, utsatte hårdhudade högerelement inom byråkratin, framför allt inom armen, KGB och kommunistpartiets administrativa apparat, Gorbatjov för hårda påtryckningar om att ”återinföra lag och ordning”.
Under ett möte med medlemmar ur den sovjetiska militärens officerskår togs Gorbatjov i häftig upptuktelse för att han ”låtit landet falla samman” – d v s för att inte ha gått emot självständighetsrörelserna i de icke-ryska republikerna tillräckligt hårt.
De beskyllde framför allt Gorbatjovs förutvarande liberale rådgivare och allierade, Aleksandr Jakovlev, för att ha legat bakom den politik som lett till en upplösning av Sovjetunionen. De krävde att makten i Sovjetunionen skulle ges till en Nationell räddningsfront.
Gorbatjovs svar blev på nytt att begära större makt för presidentämbetet och att upplösa Presidentrådet, Jakovlevs enda återstående uppdrag inom ledningen.
Den sovjetiske presidenten avsatte också Vadim Bakatin som chef för MVD (Inrikesministeriet). Bakatin hade gått emot användande av våld mot de republiker som ville bryta sig loss. Han ersattes av Boris Pubo, tidigare KGB-chef i Lettland. Som ställföreträdande fick han den före detta befälhavaren för de sovjetiska trupperna i Afghanistan, Boris Gromov.
Det var då som Gorbatjovs utrikesminister Eduard Sjevardnadze avgick i protest mot den ”annalkande diktaturen”. Sjevardnadze sade till Moscow News att en diktatur var oundviklig på grund av det växande kaoset och de ökade ekonomiska problemen.
Hans skäl att avgå var hans oro för att Sovjetunionens goda förbindelser med de mäktiga kapitalistiska länderna, som han hade hjälpt till att upprätta, skulle sättas på spel.
Detta är kanske ändå inte den verkliga orsaken. Sjevardnadze är georgier och var partibyråkrati toppställning i Georgien innan han blev utrikesminister; hans administration utmärkte sig redan innan perestrojkan inleddes för en större ärlighet om de verkliga ekonomiska och sociala problemen än vad som var fallet under ”stagnationseran”.
Efter den sovjetiska arméns bärsärkagång i Tblisi, spelade Sjevardnadze en viktig roll i avsättandet av lokala partifunktionärer som förespråkat att armén skulle angripa demonstranterna.
Sjevardnadze var säkerligen också medveten om planerna på att slå till mot de nationella rörelserna, t ex i Georgien. Även om han inte öppet och aktivt gick emot åtgärderna, ville han heller inte bli förknippad med dem. På så vis kan han skaffa sig en ställning som ett möjligt liberalt alternativ för ett fortsatt byråkratiskt styre om diktaturens förtryck misslyckas.
De framväxande massrörelserna i de icke-ryska republiker som står utanför centralregeringens kontroll har ökat problemen för de byråkratiska arkitekterna bakom perestrojkan.
De vill förändra och modernisera sitt styre av Sovjetunionen, och samtidigt behålla sin makt och sina privilegier. De vill få fart på ekonomin, men utan att ge arbetarna och de vanliga medborgarna någon kontroll över de avgörande ekonomiska frågorna.
De demokratiska massrörelserna, som är särskilt starka ide nationella republikerna, har brutit sig loss från den byråkratiska kontrollen och söker sina egna vägar för att förändra systemet och förbättra sina livsvillkor.
Massrörelsernas styrka visades framför allt under valen i februari och mars 1990. Då kom självständighetssträvande regeringar till makten inte bara i de tre baltiska republikerna, utan också i Georgien, Armenien och Moldova (tidigare Moldavien).
Faktum är att valens utgång blev att alla de femton republikerna, även den ryska under ledning av Boris Jeltsin, intog ståndpunkter som visade större självständighet i förhållande till centralregeringen.
Händelserna 1990 i Ukraina, den näst största republiken när det gäller befolkning, yta och ekonomisk potential, var särskilt störande för de styrande byråkraterna.
Där vann självständighetsrörelsen Ruch och andra liknande grupper en stor minoritet av platserna i den ukrainska republikens Högsta sovjet. Tack vare det skräddarsydda nomineringssystemet fick byråkraterna majoritet, men deras delegater kände av trycket från de uppväckta ukrainska nationella stämningarna och förenade sig med minoritetens ”nationalister” i en gemensam deklaration om Ukrainas suveränitet.
Men under den byråkratiska ledningen har det gått mycket långsamt och trögt när det gäller att genomföra åtgärder som verkligen förbättrar villkoren för det ukrainska folket.
I mitten av september 1990 utlyste en rad arbetarkommittéer en endagsstrejk till den 1 oktober. Bland kraven återfanns förkastande av Gorbatjovs föreslagna unionsavtal (mer därom nedan), upphävande av kommunistpartiets kontroll över arme och polis samt arbetarkontroll över avnationaliseringen av ekonomin.
Uppslutningen i strejken var ojämn. Exempelvis höll gruvarbetarna i östra Ukraina – även om de inte slöt upp i strejken – ett massmöte i Donetsk där krav ställdes på att samtliga Tjernobyls reaktorer skulle stängas (trots centralregeringens strävan att fortsätta köra dem), nationalisering av kommunistpartiets egendomar och arbetarkontroll över avnationaliseringen av ekonomin.
Den 1 oktober avvisade också den byråkratiska majoriteten i Ukrainas Högsta sovjet kraven.
Den 2 oktober inleddes en hungerstrejk i tältlägret framför Högsta sovjets byggnad i Kiev. Studenterna krävde:
* att premiärminstern Vitaly Masol (ledare för det ukrainska kommunistpartiet) skulle avsättas;
* nationalisering av kommunistpartiets egendomar;
* att unionsavtalet skulle förkastas;
* ingen militärtjänst utanför Ukraina
* nyval med flera partier.
Det hela väcker minnet av Himmelska fridens torg i Beijing och Paris i maj 1968. Stödet till demonstranterna blev massomfattande och växte för varje dag. Den 17 oktober gav den byråkratiska majoriteten vika och tillkännagav att Masol skulle avgå och lovade nya val med flera partier, även om de inte sade när de skulle hållas.
Högsta sovjet i Ukraina gick med på att åtminstone inte just då skriva under Gorbatjovs förslag till unionsavtal; de skulle överväga nationalisering av kommunistpartiets egendomar och militärtjänst utanför Ukraina skulle vara frivillig.
I allmänhet har den centrala byråkratins svar på de växande rörelserna för nationella rättigheter i sovjetrepublikerna bestått av styrkeuppvisningar, hot om militära insatser, införandet av en fem månader lång ekonomisk blockad mot Litauen, och att vidta nödåtgärder som går stick i stäv med en ”demokratisering”.
Hur lyckades Gorbatjov få igenom sitt krav på speciell makt åt presidenten i Folkdeputerades råd? Genom att förlita sig på de kvarvarande hårdnackade partibyråkraterna där. Detta organ uppstod efter de unionsomfattande valen 1989, då reglerna för kandidatnomineringar skrivits för att ge partiapparaten kontrollen, under ett ”demokratiskt” sken.
De Interregionala deputerades grupp utgjorde en liberal opposition, men förblev i minoritet. De liberala ”reformivrarna” förespråkade främst en snabb övergång till en marknadsekonomi, men hade ingen helhetspolitik när det gällde frågan om utökade rättigheter för republikerna.
1990, efter att de lokala valen och valen i republikerna i februari och mars visat att de nationella rörelserna hade blivit starkare, bredare och bättre förankrade, kontrade byråkratins centrala ledning med att inrätta ett ämbete som president i Sovjetunionen och ge den nye presidenten, Gorbatjov, större makt, däribland rätten att regera genom dekret i varje republik där, ur hans synvinkel, situationen så krävde.
De försökte till och med ställa innehavaren av detta nya ämbete över all kritik. En lag som gjorde det brottsligt att förolämpa presidenten eller hans ämbete infördes. (Jämför med ”majestätsbrott”.)
I december 1990 stärktes presidentens makt ytterligare. Det sägs att Gorbatjov på pappret nu har större makt än vad Josef Stalin någonsin gavs officiellt.
I själva verket begränsas centralregeringens makt och manöverutrymme av de massrörelser som under de senaste åren vuxit fram i Sovjetunionen, inte bara de nationella rörelserna utan också den självständiga arbetarrörelsen – framför allt efter gruvarbetarstrejken sommaren 1989 och den massomfattande demokratiska rörelsen i alla de stora sovjetiska städerna (t ex student- och kvinnorörelsen).
Dessa krafter ”underifrån” vann inte bara – trots de delvis uppgjorda valen en rad viktiga poster i Moskvas, Leningrads, Donetsks och i hela den ryska republikens sovjeter.
Under de senaste fem åren har de också dragit fördelar av glasnost (en betydande uppmjukning av censuren och den centrala kontrollen) för att bygga upp alla möjliga oberoende grupper och organisationer (även mindre revolutionära, socialistiska) och en strid ström av oberoende tidningar och tidskrifter. De har också hittat nya vägar att framföra åsikter som inte gillas på officiellt håll, inte bara genom tryckta publikationer, utan också i radio och TV och genom dokumentärfilmer.
De problem som uppstått genom de oberoende media visade sig när Gorbatjov gick till angrepp mot Moscow News artiklar om händelserna i Baltikum. Tidningens förstasida den 13 januari brännmärkte den ”blodiga söndagen” i Litauen, och kallade den ”ett brott begånget av en regim som vägrar lämna scenen”.
Dagen innan hade Moscow News förstasida avslöjat sanningen om de ”svarta baskrarna”. Svarta baskrarna är speciella MVD-trupper som gick i spetsen för attackerna mot byggnader och i dödandet av civila i Litauen och Lettland.
På bilden sitter en ung, blond rysk medlem av svarta baskrarna, i sitt rum i de speciella baracker som reserverats för styrkorna utanför Riga. På väggen bakom honom hängde pornografiska bilder av kvinnor, en dödskalle och korslagda benknotor, och från taket flera löpsnaror. En sergeant i svarta baskrarna, Aleksandr Kuzmin, citerades: ”Vi ska återupprätta ordningen, återupprätta sovjetmakten och ställa nationalisterna inför rätta.”
En av de svarta baskrarna, som gick över till den lettiska regeringens sida, beskrev hur stämningen piskats upp under förberedelserna för attacken av KGB, arméofficerare och företrädare för kommunistpartiet.
I ett försök att bemöta kraven på självständighet i Baltikum och andra republiker, föreslog Gorbatjov ett nytt ”unionsavtal” för att på nytt reglera förhållandet mellan de femton republikerna och centralregeringen.
Avtalet sägs ge republikerna större suveränitet, men innebär ändå att centralregeringen behåller kontrollen över utrikespolitiken, militären, kommunikationerna och beskattningen. De tre baltiska republikerna, liksom Georgien, Armenien och Moldova, har deklarerat att de inte kommer att underteckna avtalet. Andra republiker har kraftigt ifrågasatt det.
Dessutom insisterade Gorbatjov på en unionsomfattande folkomröstning den 17 mars, då frågan om Sovjetunionen skulle förbli en enda stat eller inte skulle avgöras.[1] Den 6 februari inledde han i ett TV-tal ja-kampanjen genom att ställa frågan:
”Anser ni det nödvändigt att bevara Sovjetunionens socialistiska republiker som en moderniserad federation av likställda, suveräna republiker, i vilka rättigheter och friheter för folk av alla nationaliteter blir fullständigt garanterade?”
”Jag är helt inriktad på”, förklarade Gorbatjov, ”att bevara unionen”. I en krass appellation till stormaktskänslor betonade han Sovjetunionens ställning som en ”supermakt”. ”Stora ansträngningar har gjorts för att göra landet så mäktigt”, argumenterade han, ”och vi kan förlora [hela denna makt] mycket snabbt.” Som om det vore ett mål i sig att vara mäktig i storpolitiken.
Gorbatjovs militäre rådgivare, marskalk Sergej Achromejev, gick in i kampanjen med en artikel i tidningen Sovjetskaja Rossija.
”Kommer Sovjetunionen att förbli förenat, eller kommer landet att upplösas i ett dussin stater, var och en beroende av Väst?”, frågade han retoriskt. Han fortsatte genom att betona behovet av en starkt centraliserad stat och en stark armé, och anklagade ”separatisterna” och de som försvarar dem för att vilja bryta sönder landet, paralysera regeringen och söndra de väpnade styrkorna.
Gorbatjov har även vädjat till opinionen i de imperialistiska länderna och varnat för att Sovjetunionens sammanbrott skulle kunna destabilisera läget i världen. I sitt tal den 6 februari, deklarerade Gorbatjov att ”ingen i världen, med undantag för hårdhudade reaktionärer och militarister, vill att Sovjetunionens roll i den internationella politiken skall försvagas”.
Förutom Gorbatjovs ”fula gubbar” (reaktionärer och militarister), finns det revolutionära socialister och demokrater som ställer frågan: Vilken nytta är det med Sovjetunionens roll i världspolitiken, när dess byråkratiska härskare utnyttjar sin makt till att stötta imperialismen? (T ex genom att rösta för Förenta nationernas krigsresolution om Persiska viken.)
Den avgörande frågan gäller de förtryckta nationernas rätt till självbestämmande, även rätten till utträde, som en del i en världsomspännande rörelse för utökade rättigheter och friheter för var och en – ett mål som slutligen bara kan nås genom kapitalismens avskaffande och upprättandet av ett socialistiskt samhälle över hela världen, med ekonomisk planering för att tillfredsställa alla behov utifrån en ekologiskt sund grund; inte en kapitalistisk-imperialistisk världsmarknad, grundad på produktion för profit, med förtryckta nationer, klasser och individer och som ödelägger jorden.
Rätten till utträde ur Sovjetunionen är ingen liten fråga. 1922-23 var det en revolutionär socialist (och inte en reaktionär eller militarist) som kämpade mot Stalin för att få rätten till utträde inskriven i Sovjetunionens första konstitution. Det var Lenin.[2]
Lenin skrev också under flera avtal som tillerkände självständighet för nationer som tidigare styrts av det tsaristiska Ryssland, däribland Finland, Polen och de baltiska länderna. Detta gick i linje med hans kamp för en världsomspännande socialistisk revolution. Mot Stalin, skrev Lenin att ”nödvändigheten av sammanslutning mot imperialisterna i Väster” givetvis inte ifrågasattes.
”En annan sak är det då vi själva... hamnar i imperialistiska förhållanden gentemot förtryckta folkslag och därmed fullständigt undergräver hela vår principiella uppriktighet, hela vårt principiella försvar av kampen mot imperialismen.” [3]
Det är omöjligt att förutspå om de sovjetiska byråkraterna kommer att fullfölja sin högervändning helt ut, eller om de av det folkliga motståndet kommer att tvingas tillbaka.
De utnyttjar givetvis den ekonomiska krisen för att försöka skrämma människor, få dem att upphöra att lägga sig i politiken, och utmåla ”separatisterna” och andra som syndabockar.
Att vända den reaktionära utvecklingen är ingen lätt uppgift, men byråkratin har inte längre den fulla kontrollen. Om den försöker sig på samma oerhörda förtryck som Ceausescu, kan den också möta samma öde som Rumäniens förre diktator.
Deng Xiaoping, Li Peng och deras anhang har – hittills – klarat sig. Men detta beror på att Kina är mycket mer underutvecklat och att de kan stödja sig på politiskt efterblivna bönder inom armén.
Sovjetunionen är mycket urbaniserat. Massrörelsen är som starkast i städerna och bland industriarbetarna, även om den också sprider sig till landsbygden.
Krisen förvärras. Byråkraterna tar till anklagelser om imperialistisk intervention som ursäkt för att slå till mot befolkningen. Den bästa lösningen på denna svåra situation vore om de illegitima byråkratiska härskarna ersattes av ett revolutionärt, demokratiskt styre som har sin bas i de breda befolkningslagren, framför allt industriarbetarna, och som stöder rätten till självbestämmande för de ickeryska nationaliteterna.
I januari hoppades reaktionära krafter inom Sovjetunionen kunna ta tillfället i akt att utnyttja det imperialistiska krigets utbrott i Persiska viken för att förtrycka den nationella rörelsen där den var som högst utvecklad — i de baltiska republikerna.
Men hundratusentals människor gick ut på gatorna i Baltikum, i Moskva och på andra håll för att protestera mot denna ”stormakts”-chauvinism och militärbyråkratiska dominans i Stalins anda.
Kanske tog de till sig rapporterna om de hundratusentals människor i Förenta staterna, Västeuropa, Nordafrika, Pakistan, Indien och Japan (och på många andra håll) som demonstrerade mot det imperialistiska kriget.
Man kan alltid hoppas på det. Gorbatjovs regering tillkännagav efter ett gemensamt uttalande av Sjevardnadzes efterträdare Bessmertnych och hans amerikanske kollega Baker, att en del av de trupper som sänts till de baltiska republikerna skulle dras tillbaka (även om många soldater fortfarande finns kvar).
Revolutionära socialister måste kräva att alla centralregeringens trupper dras tillbaka från Baltikum och övriga republiker. Just på samma sätt som vi kräver att USAs och andra imperialistiska länders trupper dras tillbaka från Mellanöstern.
7 februari 1991
Översatt ur: Bulletin in Defense of Marxism mars 1991. Översättning: Lars Gus Kaage
[1] Folkomröstningen som hölls den 17 mars löste inga problem. 75 procent (med 80% valdeltagande, även om flera republiker bojkottade) röstade för Gorbatjovs förslag om en ”moderniserad union”. Innan Gorbatjovs omröstning hade de tre baltiska republikerna hållit sina egna omröstningar — samtidigt som de bojkottade centralregeringens. Stödet för självbestämmande var överväldigande: I Litauen röstade 90 procent för självbestämmande med 85 % valdeltagande; I Estland 83% respektive 88%; i Lettland 77,8% och 73,6%. Enligt konstitutionen krävs mer än två tredjedelar rösterna för att ett utträde skall vara möjligt. Vad väljer Gorbatjov nu...? Motståndet är också starkt i Moldova, Armenien, Georgien (som också utropat sig som självständig republik) och västra Ukraina. I stora städer, som Moskva och Leningrad fick Gorbatjov bara 50 % av rösterna. Gruvarbetarna i Ukraina och västra Sibirien gick dessutom ut i öppna politiska strejker under folkomröstningskampanjen och krävde att Gorbatjov skulle avgå. /ö.a./
[2] Se Antonio Moscato ”Den nationella frågan i Sovjetunionens historia” i Fjärde Internationalen, nr 2 /1989. /ö.a./
[3] ”Till frågan om nationaliteterna eller om 'autonomiseringen”' i V. I. Lenin, Valda Verk Moskva 1979.