Fjärde internationalen 2/1991
Detta var ursprungligen en uppsats för Kvinnohistoriska seminariet i Göteborg, i mars 1991. Det var alltså tänkt som en deskriptiv bakgrund för en diskussion i ett tvärvetenskapligt forum, inte som en nationalekonomisk uppsats, även om tonvikten ligger på ekonomi. Mina källor är dels publicerat material, främst av västliga forskare och skribenter, dels offentlig sovjetisk statistik och dels samtal med sovjetiska forskare vid en resa till Moskva i januari i år. I en kort avslutande genomgång av kvinnopolitiska frågor som väcks av de pågående omvälvningarna ingår utblickar på övriga Östeuropa. I övrigt handlar uppsatsen enbart om kvinnor i Sovjet, eller kanske snarare stadsbefolkningen i den europeiska, främst den slaviska, delen. Sovjetunionen är en kontinent och man bör vara försiktig när man generaliserar.
Vid andra världskrigets slut utgjordes 57 % av Sovjets befolkning av kvinnor — det vill säga det gick fyra kvinnor på tre män. Första världskriget och inbördeskriget hade reducerat andelen män i befolkningen. Även stalintidens utrensningar och tvångskollektiviseringen krävde flest dödsoffer bland männen.
Med den första femårsplanen hade den sociala strukturen ändrats fort och brutalt. Den snabba industrialiseringen krävde stora mängder arbetskraft, även kvinnlig. Antalet kvinnliga anställda fyrdubblades 1928-40.
Efter detta och efter 30-talets gigantiska massmord följde alltså andra världskriget. Dels måste miljoner änkor och hustrur till soldater, stupade och fängslade försörja sig och sina barn, dels krävdes kvinnornas arbetskraft för att hålla ekonomin igång.
1946-56, när männen återvände från armén, minskade andelen kvinnor bland de förvärvsarbetande, för att åter stiga från slutet av 50-talet. Mellan 1961-65 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen från 55 till 70 %.[1] Under denna period ökades incitamenten för kvinnor att förvärvsarbeta kraftigt. Den unga generationen kvinnor hade högre utbildning och kunde få bättre jobb, lönerna ökade[2] och den offentliga barntillsynen byggdes ut. De senaste 20 åren har kvinnorna utgjort majoritet i arbetskraften (50,9 % 1989 mot 52,9 % av befolkningen).
Samtidigt skedde en stark förskjutning från jordbruk till industri och servicenäringar. Andelen i jordbruksarbete bland de förvärvsarbetande kvinnorna minskade från 3/5 1939 till 1/5 1970 och har förmodligen gått ner ytterligare något sedan dess.
Av minskningen gick ungefär hälften vardera till ”annat manuellt arbete” respektive icke-manuella arbeten. 1970 hade ungefär en tredjedel av de förvärvsarbetande kvinnorna icke-manuella arbeten. För män har andelen i icke-manuella jobb bara ökat obetydligt under samma period.[3]
Nationalekonomen Susanne Oxenstierna beräknar den kvinnliga förvärvsfrekvensen till 86 % i åldersgruppen 1654 år för 1987.[4] Enligt en uppgift är 84% av kvinnorna i arbetskraften och 90 % arbetar eller studerar. (Såvitt jag kan förstå räknas dock tjänstlediga mödrar med barn [5]upp till tre år – till nyligen var det ett år – som förvärvsarbetande).
Pensionsåldern är 60 år för män och 55 år för kvinnor. Pensionerna är låga. Förmodligen yrkesarbetar var fjärde eller femte pensionär.
Naturligtvis varierar den kvinnliga förvärvsfrekvensen starkt mellan republiker. Den är högst i Baltikum och lägre än genomsnittet i Centralasien. En studie av regionala data över förvärvsfrekvens, baserad på folkräkningen 1970, fann dock att om man tog hänsyn till nativiteten så var den kvinnliga förvärvsbenägenheten ungefär densamma i muslimska och icke-muslimska områden.[6]
Tabell 1. Genomsnittslöner i olika branscher i procent av genomsnittet för arbetare och tjänstemän i hela ekonomin.*
| Bransch | 1960 | 1975 | 1986 | 1988 | 1990*** |
| Industri | 114 | 111 | 110 | 110 | 106 |
| Jordbruk** | 68 | 87 | 98 | 96 | 86 |
| Byggnads | 115 | 121 | 125 | 131 | 126 |
| Transport | 108 | 119 | 117 | 118 | 117 |
| Kommunikationer | 78 | 85 | 84 | 89 | 90 |
| Handel o restaurang | 78 | 75 | 85 | ||
| Information etc | 81 | 84 | 96 | ||
| Komm. o service | 76 | 76 | 78 | ||
| Utbildning | 90 | 87 | 80 | 78 | 75 |
| Kultur | 61 | 63 | 60 | 57 | 61 |
| Konst | 79 | 71 | 76 | 71 | 71 |
| Vetenskap | 137 | 107 | 106 | 113 | 125 |
| Kredit och försäkring | 88 | 92 | 98 | 94 | 122 |
| Hälsovård | 73 | 70 | 69 | 69 | 69 |
| Statlig och ekon. förv. | 107 | 90 | 90 | 93 | 119 |
Tabell 2. Genomsnittlig månadslön för arbetare och tjänstemäns
| År | 1960 | 1975 | 1986 | 1988 | 1990*** |
| Rubel /m | 80,6 | 145,8 | 195,6 | 219,8 | 256,0 |
* Källor: För 1960 och 1975 Oxenstierna a.a., Uppgifterna för 1986, 1988 och 1990 lämnade vid besök på Goskomstat januari 1991.
** Observera att detta gäller anställda i jordbruket, alltså ej kolchossektorn.
*** Uppgifterna för 1990 avser första halvåret, övriga uppgifter är årsgenomsnitt
De sovjetiska kvinnorna verkar emellertid på en starkt könssegregerad arbets”marknad”. Den brittiske ekonomen Alistair McAuley (se not ovan) ger ett mått på könsuppdelningen genom att beräkna hur stor andel av de förvärvsarbetande kvinnorna respektive männen som finns i yrken med olika stor andel kvinnor.
Från 1939 års folkräkning till 1959 års, och ännu tydligare från denna till 1970 års har bland män och kvinnor i manuellt arbete, andelarna i yrken med högst 25 % av det andra könet ökat markant. Inom icke-manuella yrken finns en tydlig, men inte lika stor ökning av andelen kvinnor inom sådana jobb, medan männen kommit att fördela sig jämnare på mans- och kvinnodominerade arbeten.[7]
Kvinnorna utgör, till exempel, 46 % av de industrianställda, 42 % i maskin- och metallindustri, 70 % i textilindustrin. 74 % av skollärarna är kvinnor, 76 % av de anställda inom handel, restaurang o. dyl.[8]
Det är en gammal och obesvarad fråga huruvida kvinnorna hamnar i de branscher som har lägre lön eller om lönen sjunker när en bransch blir kvinnodominerad. I vilket fall ger tabell 1 en bild av lönefördelningen mellan olika branscher. (Som alltid när det gäller sovjetiska löner ska man komma ihåg att de betydande – inte bara för de privilegierade grupperna[9] – men svårmätbara naturaförmånerna inte ingår.)
Genomsnittliga mans- och kvinnolöner publiceras inte. I intervjuundersökningar finner man ofta att kvinnorna har löner kring 2/3 av männens. Enligt McAuley verkade könsskillnaderna (i slutet av 70-talet) vara aningen mindre än i Västeuropa, men större än ide skandinaviska länderna.
De sovjetiska kvinnorna har ungefär lika lång genomsnittlig utbildningstid som männen och fler kvinnor än män har högskoleutbildning. Men de har inte samma utbildningar. Kvinnorna får inte lika välbetalda jobb.
De samlas alltså i de sektorer som har lägre löner och, dessutom, ju högre upp man kommer inom varje sektor desto fler män och desto färre kvinnor. Tex utgör alltså kvinnor 4 /5 av de anställda i hälsovården, drygt 3/5 av läkarna, 60 % av de högskoleutbildade, men 28 % av ”kandidater” (ungefär fil. lic.) och 13 % av de med doktorsgrad.[10]
Här finns inte utrymme att gå in på social skiktning i Sovjet i allmänhet. Inomstadsbefolkningen finner man de fattigaste först bland pensionärer, därefter bland ensamstående mödrar och mångbarnsfamiljer. Det är svårt att säga hur löneskillnaderna mellan könen varierat över tiden, men eftersom kvinnorna har lägre löner, bör de ha gynnats av den allmänna minskningen av inkomstklyftorna under Chrusjtjov. Låginkomstfamiljer med barn, ensamstående mödrar och mångbarnsfamiljer får bidrag, men dessa är små.
Könssegregeringen i förvärvslivet åtföljs av en stark ideologi om ”mansarbete” och ”kvinnoarbete”, även om de yrken som räknas till respektive kategori inte är exakt desamma som i Väst. Även i Sovjet är de flesta skollärare, textilarbetare och sjuksköterskor kvinnor. Däremot utför sovjetiska kvinnor tungt kroppsarbete oftare än kvinnor ide utvecklade kapitalistiska länderna.
Enligt en forskare arbetar 4,5 miljoner kvinnor under någon form av dåliga arbetsförhållanden, därav har 3,8 miljoner nattskift, 400 000 har alltför fysiskt tungt arbete, drygt en miljon arbetar i starkt rökig eller dammig luft.[11] Fler kvinnor än män har nattarbete. De utgör 60 % av ingenjörerna (fast arbetar oftare i den lågbetalande lätta industrin) och majoriteten av läkarna (ett låglönejobb).
Men skall man peka på en enda, dominerande faktor som hindrar kvinnorna från att hävda sig på lika villkor i yrkeslivet är det deras dubbelarbete.
Den stalinistiska industrialiseringen genomfördes med minimal hänsyn till reproduktionssfären. Den tunga industrin prioriterades före allt annat. Konsumtionsvaruindustrin och servicesektorn lågprioriterades.
Näst bönderna var det kvinnorna som betalade högsta priset för (de delvis lögnaktiga) tillväxtsiffrorna för kol och stål, dammbyggen och stridsvagnar. De pressades av ekonomiskt tvång, lagstiftning och en enorm ideologisk kampanj att med sitt slit och köande offra sig för familjens behov.
Den samhällsmodell som grundlades då lever kvar i att den tunga industrin, i synnerhet det militärindustriella komplexet i alla sammanhang går före, får det bästa och mesta av resurserna. Detta patriarkala system har teknik för att producera månraketer men inte reglerbara värmeelement...
Det härskande skiktet i Sovjet har traditionellt hävdat parollen ”lön efter arbete” under ”socialismen” och har valt att tolka det som att arbete i produktionsmedelsindustrin är ”mer produktivt” än i konsumtionsvaruindustrin och arbete i den materiella produktionen är mer värt än produktion av tjänster. Därför skall det också vara skillnad i lön.
Den officiella ideologin rättfärdigar de låga (kvinno)lönerna i tjänste- och vårdarbete med Marx' teori om ”produktivt” och ”icke produktivt” arbete.
När Marx inför dessa begrepp i Kapitalet band I är det uttryckligen ett sätt att beskriva socio-ekonomiska relationer i ett kapitalistiskt samhälle. Där är arbete ”produktivt” om och endast om det framställer mervärde för kapitalisten. Han framhåller noggrant att det inte har med arbetets ”nyttighet” att göra eller dess konkreta innehåll – t ex om det är varu- eller tjänsteproduktion – utan med de samhälleliga former under vilka det utförs.
Att beteckna sovjetisk industri-, bygg-och transportsektor som ”produktiva” och barntillsyn, service eller distribution som ”icke-produktiva” med hänvisning till detta är ett skolexempel på hur lite den sovjetiska byråkratins teorier har med marxism att göra.[12]
Fortfarande är den sociala service som generationer av sovjetiska ledare utlovat skulle befria kvinnorna från hushållsarbetets börda obefintlig, otillräcklig eller av dålig kvalitet.
Daghem finns, men bara för 60 % av barnen (70 % i städerna) och de kritiseras hårt för den låga personaltätheten och de dåliga pedagogiska och hygieniska förhållandena.[13]
Läkartätheten och antal platser på sjukhus är höga vid jämförelse även med OECD-länder, men inte standarden på sjukhusen. Offentliga tvättinrättningar och serveringar täcker långtifrån efterfrågan.
Enligt en sociolog lägger sovjetiska kvinnor lika mycket tid på hushållsarbetet i dag, som på 30-talet – skillnaden är (förutom att de också förvärvsarbetar på heltid) att de har bättre utrustning i hemmen.[14]
På 100 hushåll fanns 1988 92 kylskåp, 70 tvättmaskiner, 65 symaskiner och 44 elektriska dammsugare.[15] Av arbetar- och tjänstemannahushåll har 87 % centralvärme, 79 % har bad eller dusch och 37 % har telefon.[16]
Enligt samma källa har 9 % av kolchozhushållen centralvärme, 8 % telefon. Andel med bad /dusch uppges inte.[17] Bostadsbristen, trångboddhet och påtvingat samboende mellan generationerna, gör bördan ännu tyngre.
Lejonparten av hushållsarbetet utförs av kvinnorna. Bland industriarbetare och -tjänstemän ägnar männen i snitt elva timmar i veckan åt hushållet, varav drygt tre timmar åt inköp av varor och tjänster. Till det kommer cirka tre timmars arbete med trädgård eller odlingslott.
Kvinnorna ägnar 28 timmar och 40 minuter per vecka åt hushållet, varav 6 timmar 40 minuter åt inköp. (Fast mindre än en kvart åt odlingar).
Männen har en kvart om dagen mer till sömn, hygien o dyl och en och en halv gång så mycket fritid.[18]
Detta är genomsnitt. Den stora skillnaden i hushållsarbete uppträder först när man fått barn. Enligt en studie av sociologen Leonid Gordon använder mödrar 35 timmar per vecka till hushållsarbete, fäder 15.[19]
Det är inte underligt att en stor majoritet av kvinnorna i intervjuundersökningar brukar uppge att de är överansträngda eller att anekdoterna om hur kvinnor stannar hemma från jobbet, handlar, springer ärenden, sminkar sig, dricker te och vilar på arbetstid ständigt återkommer.
Det är inte heller underligt att nativiteten är låg ide europeiska delarna av Sovjetunionen. Och inte underligt att få kvinnor orkar engagera sig politiskt.
Mödraledighet med full lön har man tio veckor före och åtta veckor efter förlossningen. Därefter får man ett bidrag (35-50 rubel/månad) i 18 månader och har rätt att vara tjänstledig utan lön ytterligare 18, vilka räknas som obruten, pensionsgrundande anställningstid. Detta gäller inte fäder, däremot får de och andra släktingar vara hemma med sjukt barn, med betalning.
Uppfostran, skola och propaganda har inpräglat att kvinnorna skall yrkesarbeta, men samtidigt också en mycket traditionell kvinnosyn och att det är kvinnan/modern som har det känslomässiga och praktiska ansvaret för familjens välbefinnande.
Det ideologiska/kulturella trycket på kvinnor att leva i familj är stort. Barnlösa kvinnor har låg status. Den ekonomiska situationen för många ensamstående kvinnor är svår, i synnerhet om de har barn.
Ändå sker nästan en miljon skilsmässor per år. En femtedel av kvinnorna i åldrarna 25-49 år är ogifta eller frånskilda, en tredjedel i storstäderna.[20]
En del feminister, som Francine du Plessix-Gray[21] och författaren Tatjana Tolstoja, talar om en rysk ”matriarkal” tradition av starka kvinnor och svaga män, där mor-dotter-relationen är viktigare än parfamiljen och alltfler hushåll skulle bestå av mor-dotter-barnbarn.
Skulle man fråga en sovjetisk kvinna i dag vad perestrojkan inneburit för henne skulle svaret med stor sannolikhet bli ”att det inte finns några varor i affärerna”.
Det mest överhängande problemet nu är den svåra försörjningssituationen. Trots att produktionen inte sägs att ha minskat mer än med någon procent under 1990 och skördarna var goda minskade tillgången på varor påtagligt.
I år verkar den faktiska nedgången i produktionen bli avsevärd. Det dagliga livet kräver mer kraft än någonsin.
Förutsatt att den akuta krisen kan lösas, kan man se några mer långsiktiga frågor som väcks av de påbörjade eller planerade förändringarna, i Sovjet och Östeuropa. Jag skall nämna några av de debatter som speciellt gäller kvinnorna och som förs i olika länder.
Jag kommer att diskutera i termer av ”marknadsekonomi”[22] – inte för att jag tror att kapitalismen skulle varit det enda tänkbara alternativet till den diktatoriska centralplaneringen, utan för att de krafter som förespråkade en annan, socialistisk möjlighet är så små och fattiga på inflytande.
Tidigare har Sovjets och de flesta östeuropeiska ekonomier kännetecknats av brist på arbetskraft. (Även om man kan tala om en stor dold arbetslöshet, dels regionalt i Centralasien, dels i form av överbemanning och meningslösa jobb.) Idag är arbetslösheten hög i Polen och fd DDR.
Utöver den öppna arbetslösheten arbetar många i östra Tyskland ”korttidsvecka” ner till noll timmar utan kompensation för lönebortfallet. Samtidigt skärs offentlig service utförd av kvinnor, som daghem, ner till västtysk nivå.
I Ungern är den öppna arbetslösheten än så länge inte så hög, men den kommer med stor säkerhet att stiga. På grund av det restriktiva bidragssystemet är det många som inte anmält sig arbetslösa.
Hittills är fler män än kvinnor registrerade som arbetslösa och det är traditionellt ”manliga” industrier, som gruvor och stålverk, som främst kommer att läggas ner, men med dem försvinner en mängd kvinnors arbeten i administration och förvaltning.
I Sovjet har jag svårt att få en bild av vad som egentligen hänt. Arbetslöshet verkar vara mer hot än verklighet än så länge i de europeiska delarna (däremot inte i Centralasien) men man ser också uppgifter om miljoner arbetslösa redan i dag!
Med den överbemanning och de många lågproduktiva arbeten som finns kommer en effektivisering och modernisering av produktion och administration att innebära att många jobb försvinner. Samma gäller en öppning mot konkurrens från världsmarknaden.
En grupp oberoende sovjetiska kvinnoorganisationer hävdar att den ”vitt uppreklamerade reduktionen av förvaltningsapparaten i [bransch]ministerier och departementsorgan till 80 % har genomförts på kvinnors bekostnad! Man kan bara ställa en retorisk fråga: Var det många bland dem som fattade beslut, som verkligen styrde?”. [23]
Produktivitetshöjning och personalminskning behöver inte innebära en orimligt forcerad arbetstakt när utgångsläget är det sovjetiska – t ex skulle många företag kunna ha betydligt färre anställda om råvarorna anlände regelbundet och produktionen inte behövde koncentreras till sista halvan av månaden.
Det är inte bra för människor att göra uppenbart onödigt arbete eller att tvingas slå dank på arbetsplatsen för att inget finns att göra. Den stora och skrämmande frågan är vad som händer med dem i stället.
Jag hörde för ett halvår sedan en ekonomiprofessor från Tjeckoslovakien förklara att han inte var särskilt orolig för stor arbetslöshet. Visserligen borde den tjeckoslovakiska industrin minska sin personal med cirka tre miljoner. Men en miljon kunde omedelbart sugas upp av handels- och servicesektorn och en eller ett par miljoner husmödrar skulle säkert vilja ”look after their children and husbands” om de inte var tvungna att förvärvsarbeta. Den kvinnliga förvärvsfrekvensen i landet var ju så onaturligt hög...
Moskvas kommunalfullmäktige har infört ett bidrag på 70 rubel i månaden för mödrar som inte har sina barn på statliga daghem, berättade en av de fåtaliga kvinnliga ledamöterna. Enligt hennes uppskattning av den kommunala subventionen per daghemsplats innebär detta inte någon utgiftsminskning för staden även om den sparar daghemsplatser.
Den officiella publikationen ”Kvinnor i Sovjetunionen” (Zjensjtjiny v SSSR) som ges ut varje år förklarar plötsligt i 1990 års version att ”den lämpligaste (naibolee uaobnoj) formen för sysselsättning för kvinnor som har barn är arbete i hemmet och med deltidsvecka eller förkortad arbetsdag”.
Med arbetslöshetshotet växer trycket på kvinnorna att minska sitt förvärvsarbete. I ett utgångsläge där kvinnor arbetar för mycket (om man räknar med hushållsarbetet) välkomnar även många kvinnor en minskning av arbetsbördan och anammar en ideologi om ”kvinnans naturliga roll som maka och mor”. Andra slår vakt om rätten till egen försörjning och avancemang i yrket.
Tidigare har sovjetiska enkätundersökningar entydigt visat att majoriteten av kvinnor, både arbetare och tjänstemän, skulle vilja förvärvsarbeta även om det inte var ekonomiskt nödvändigt. Nu håller detta på att ändras, skriver sociologen Maja Pankratova.[24]
Samtidigt som hon framhåller vilken grund avståndstagandet från satsning på yrkesliv har i den enorma belastningen i det dagliga livet, förklarar hon också attitydförändringen med en flod av propaganda för ”äkta kvinnlighet” och husliga dygder som sveper genom sovjetiska media. Det är säkert sant, men man bör även lägga till den allmänna reaktionen mot det förflutna, avskyn mot alla tankar som förknippas med regimen.
Jag har inte sett någon forskning om attityder till barntillsyn, men flera kvinnliga sociologer jag talade med trodde att högutbildade kvinnor snarast är mer benägna att bli hemmamammor än de med okvalificerade jobb.[25]
Jag fick olika förklaringar: att gemenskapen med arbetskamraterna är viktigare för arbetarkvinnor, att de högutbildade är mer kritiska mot daghemmen, att arbetarskor har stora möjligheter att ta det lugnare på jobbet än hemma (i synnerhet kontorsarbetare – vid ett löpande band är det förstås svårare).
En forskare misstänkte att de högutbildade mödrarna som vill vara hemma skulle klättra längs väggarna efter ett tag medan en annan, tvärtom, trodde att arbetare nog hade tråkigt ensamma hemma medan intellektuella kvinnor lätt kunde sysselsätta sig – läsa en bok till exempel. (Det sista säger kanske mer om somliga sovjetiska intellektuellas inställning till arbetare än om något annat.)
Samtidigt finns förstås också åsikten att teknisk utveckling, utvidgad och förbättrad service osv skall göra det möjligt för kvinnorna att förena yrkes- och modersrollerna. Men detta har sagts så länge och följts av så lite resultat att det inte låter trovärdigt idag.
En jämnare fördelning av hushållsarbetet mellan könen, lika faders- och modersansvar förespråkas sällan offentligt. Det finns små kvinnogrupper, mer eller mindre uttalat feministiska, som hävdar detta ide flesta länderna, men de har inte mycket inflytande eller genklang i massmedia.
I Polen har föräldrarna formellt lika rätt att vara tjänstlediga under barnets tre första år, men eftersom de bidrag som utgår är minimala har få hushåll råd att låta fadern vara hemma. Hans lön är ju oftast den högsta. I DDR fanns fullt betald föräldraledighet under ett år för endera föräldern – vad som gäller nu vet jag inte.[26]
Utan att gå in djupare på frågan är det tydligt att ju mer företagen styrs efter vinstprincipen desto mer kommer de att dra sig för att anställa, vidareutbilda och befordra arbetskraft som kan tänkas föda eller sköta barn och är ständigt överansträngd på grund av dubbelarbete.
Den redan starka könssegregationen riskerar att i högre grad utvecklas till en dual arbetsmarknad, där kvinnor oftare måste ta de sämst avlönade arbetena, inte kan få heltidsarbete, blir de första avskedas vid nedskärningar.
Reglerna för anställningstrygghet och sociala rättigheter i de privata företagen (s k kooperativ) är oklara. En sovjetisk ekonom som anser en fullt genomförd kapitalism vara nödvändig skriver:
”Utvecklingen av demokrati i produktionen (sic!) är inriktad mot produktionens lönsamhet, därför kommer [företags]ledarna att försöka att befria sig från den svagaste länken, som har belastningen av barn, av familj osv.” [27]
På samma sätt som den minskade inkomstspridningen under 60- och 70-talen gynnade kvinnorna kommer större lönedifferentiering med stor säkerhet att ge mer ojämlikhet mellan könen. Större löneskillnader är i sig ett huvudmål för reformekonomerna och inkomstklyftorna har redan ökat.
Vad betyder arbetslöshet och större skillnader för kvinnors position i familjen och deras möjlighet att välja livsform? Vem kommer att utnyttja vårdnadsbidraget i Moskva? Det är knappast tillräckligt att leva på om kvinnan är ensamstående eller maken lågavlönad.
Den stora fördel kvinnorna kan få av marknadsreformer är om mer varor blir tillgängliga. Att ständigt köa, leta, grubbla över hur man skall få tag i den ena eller andra nödvändighetsartikeln, är i sig oerhört betungande. Ransonering genom köer blir ofta ransonering genom kontakter, mutor och ”fixande” vilket knappast är jämlikare än högre priser.
I vilken mån och i vilken takt utbudet av varor och tjänster faktiskt kommer att öka måste variera mellan branscher och länder. I Polen finns det varor att köpa i dag, men många har inte råd. I Sovjet råder brist och förvirring.
Viss typ av service t.ex. reparationer, caféer och restauranger som verkligen underlättar det dagliga livet lämpar sig bättre för produktion i små självständiga enheter än i stora organisationer. Inom den tyngre industrin däremot har den stalinistiska utvecklingsmodellen medfört att varje produkt tillverkas av mycket få företag. I ett mer marknadsinriktat system får de en monopolställning med allt vad det innebär.
Tidigare, när delegater till lokala och nationella församlingar nominerades uppifrån garanterades en viss andel kvinnor – å andra sidan var dessa kvinnor varken utsedda av, representativa för, eller ansvariga inför den kvinnliga befolkningen. Den verkliga makten låg ju dessutom i den manliga, åldersstigna partitoppen.
När de första verkliga valen hållits har resultatet överallt varit detsamma mycket färre kvinnor. Förut var en tredjedel av delegaterna i Högsta Sovjet kvinnor, nu är det 6-7 %. I de polska parlamentsvalen föll andelen kvinnor från 20 till 13 %, i de ungerska från 20 till 7 %, i de tjeckoslovakiska från 30 till 6 % och i de rumänska från en tredjedel till 3 %. [28]
I en opinionsundersökning i den sovjetiska tidskriften Argumenty i Fakty uppgav både män och kvinnor att bland de viktigaste egenskaperna hos en kandidat de vill rösta på, är den att vara man. Har människorna i Ost blivit mer sexistiska? Jag tror snarare att de tidigare förhållandena var artificiella, dvs att den dåliga kvinnorepresentationen i dag speglar den verkliga inställningen både förr och nu.
Glasnost'
Den mest positiva förändringen för kvinnorna är öppenheten, glasnost'. Tidigare fick den officiella versionen att ”kvinnofrågan” var löst – så när som på detaljer och ytterligare teknisk utveckling så att kvinnornas arbete underlättades genom mekaniseringen – inte ifrågasättas. Självständig organisering var förbjuden för kvinnor, liksom för arbetare och alla andra.
Nu är det möjligt att överhuvudtaget diskutera öppet. Naturligtvis framförs då åsikter som är oerhört och ohöljt patriarkala.
Det rysk-nationella Pamjat' vill ”befria kvinnan från den ofrivilliga emancipationen och återföra henne till familjen där hon fyller rollen av mor, bevarare av den husliga härden och värn för nationen.[29] Men det handlar inte bara om högerextremister som Pamjat'.
Gorbatjov har talat om möjligheten för kvinnorna att ”återvända till deras kvinnliga funktion” i familjen. I pressen kan man läsa om kvinnor som sätter makens och sönernas karriär främst och inriktar sina egna krafter på att skapa ett gott hem.[30] Också den klassiska debatten om ”familjeförsörjarlön” för männen väcks på nytt. Och inte alls bara av män.
Det ger ändå kvinnor möjlighet a diskutera nya idéer och att organisen. sig. I Sovjet och de östeuropeiska länderna (åtminstone Ungern, Polen och f d DDR) har som nämnts ovan frön till en kvinnorörelse med feministiska förtecken skapats. De är små och har inte mycket in flytande, men de utgör något nytt, en möjlighet.
Tre av de fyra kvinnorna i den ryska feministiska gruppen Lotus har starta ett ”Centre for Gender Studies”[31] inom ett forskningsinstitut och förbereder lagförslag för Högsta Sovjets utskott för ”moderskap, barn och familj”.
Lotus hör till de få som explicit hävdar männens rätt och skyldighet att vara delaktiga i hushåll och barnuppfostran.
Den kvinnofråga som verkar ha haft störst genomslag och lett till de starkaste kvinnoprotesterna är rätten till abort. I Tyskland är den liberala abortlagstiftningen i stort sett det enda av DDRs lagar som bibehållits – för en viss tid. Den eftergiften gjordes efter protester i båda delarna av landet. I Polen har debatten väckt starka känslor – på båda sidor – i flera års tid.
Det handlar om kvinnors självbestämmande men också om vilken makt kyrkan skall ha över samhället. Även katolska kvinnor ser möjligheten till abort som en nödvändig rättighet. I juni 1990 lades ett förslag fram som starkt inskränker rätten till abort. I skrivande stund är det inte färdigbehandlat.
I Sovjet känner jag inte till några lagförslag, men alla ser de många aborterna som ett stort problem. (1989 registrerades cirka 7 miljoner aborter i statistiken, dvs nästan en per 10 kvinnor i åldern 15-49 år och 4 aborter per 3 födda).[32]
För vissa betyder de moraliskt och religiöst förfall, eller ett hot mot nationens återväxt. För andra är problemet att kvinnor tvingas genomgå dessa många aborter, ofta utförda under dåliga förhållanden, på grund av bristen på preventivmedel.
[1] Posadskaja, A. Sotsial 'no-ekonomitjeskije problemy trudovoj aktivnosti zjensjtjin, Moskva, 1989. Hon anger inte källa eller åldersgrupp, men förmodligen gäller det 16-54 år.
[2] 1960 var minimilönen 40 rubel, 1975 70 rubel, dvs ökningen var 75 %. Mellan samma år ökade genomsnittslönen från 80,6 till 145,8, dvs 81 %.
[3] McAuley. A. Women 's Work and Wages in the Soviet Union, 1980
[4] Oxenstierna, S. From Labour Shortage to Unemployment? The Sovjet Labour Market in the 1980's, Stockholm 1990.
[5] Zakharova, N. & Posadskaya, A. Economic Reform and Women 's Status in the USSR, 1989. De uppger inte vilken åldersgrupp som avses.
[6] Berliner, J. ”Soviet Female Labor Force Participation: A Regional Cross-Sectional Analysis”, Journal of Comparative Economics, 4/1989. ”Observationerna” i undersökningen är alltså inte individer utan regioner, i de flesta fall oblasti, d v s den administrativa enhet som ligger närmast under republikerna. Det nämnda resultatet kan tolkas som att skillnaden ligger i att man i de muslimska delarna hade fler barn och därför yrkesarbetade i mindre utsträckning – inte i motvilja mot kvinnligt förvärvsarbete i sig.
[7] Se McAuley, a. a. figur 4.1. McAuley använder den yrkesklassificering som görs ide sovjetiska folkräkningarna. Segregationsmått av den här typen är mycket beroende av indelningen, men tidstrenden är slående
[8] ”Narodnoje Chozjajstvo SSSR v 1988 g.”, Goskomstat, 1989
[9] På många arbetsplatser – från fabriker till SUKPs Centralkommitté – finns möjlighet inte bara att äta utan också att köpa hem matvaror, ibland kläder och att ställa sig på väntelista för varaktiga konsumtionsvaror. Tillgången och kvalitén på dessa varor kan vara väl så väsentliga för levnadsstandarden som lönen mätt i rubel. Via arbetsplatsen kan man också få tillgång till bostad, hälsovård, semesterresor m m.
[10] ”Zjensjtjiny v SSSR” Goskomstat 1989.
[11] Shineleva, L. ”Nuzjda gosudarstvennaja programma reshenija zjenskogo voprosa”, Sotsialistitjeskij Trud 8/89. Det sägs inte klart ut men förefaller av sammanhanget gälla kvinnor inom industrin, eventuellt också gruv-, bygg- och transport-de områden som i sovjetiskt språkbruk kallas ”produktiva”. I så fall är nattarbete, tunga lyft etc i vårdyrken inte medräknade.
[12] ”Endast den arbetare är produktiv som producerar mervärde åt kapitalisten eller bidrar till att kapitalet förökas. Om vi tillåter oss att välja ett exempel utanför den materiella produktionens område kan vi säga att en lärare är en produktiv arbetare om han inte endast bearbetar barnasinnen utan arbetar ut sig för att berika en företagare. Att denne har placerat sitt kapital i en lärofabrik i stället för en korvfabrik, har ingen betydelse.” Marx, K., Kapitalet. Första boken, Cavefors, 1969
[13] Vad gäller de senare har jag bara enskilda personers berättelser att gå på, inga systematiska studier.
[14] Pankratova, M. Zjensjtjiny i perestrojka, uppsats presenterad vid IV World Slavic Congress, Harrogate, juli 1990
[15] ”Sotsial'noje razvitije i uroven' zjizni naselenija SSSR”, Goskomstat 1989, s. 142. Det framgår inte hur uppgifterna samlats in.
[16] ”Sostav sem'i, dochody i zjilisjtjnye uslovija”, Goskomstat SSSR Informatsionnoizdatel 'skij tsentr, s 382 resp. 506. Uppgifterna baserar sig på en surveyundersökning mars 1989 av 250 000 arbetar- och tjänstemannahushåll samt 46 000 kolchozhushåll. Märk väl att rena pensionärshushåll, där en stor grupp mycket fattiga ingår, inte finns med ide här redovisade uppgifterna! Samma källa uppger också att det finns 96 kylskåp, 79 tvättmaskiner och 61 dammsugare per 100 arbetar- och tjänstemannahushåll. En del av skillnaden mot siffrorna ovan beror antagligen på tidpunkten (ett år senare), men mer just på att de sämst ställda (pensionärer och kolchosbönder) inte ingår. Vilka felkällor som finns i urval och hantering av data kan jag inte bedöma.
[17] Enligt Sotsial 'noje razvitije... (se not ovan) fanns 28 % av bostadsytan i hyres- och bostadsrätter på landsbygden i bostäder med bad eller dusch och 34 % med centralvärme. Kolchozniki i egna hus bor förmodligen sämre.
[18] ”Sotsial'noje razvitije i uroven' zjizni naselenija SSSR”, Goskomstat 1989, s. 300 Baserat på 51000 hushåll, stratifierade efter hushållsstorlek. Urvalet omfattar alltså bara industrianställda och det framgår inte hur det är gjort.
[19] Muntlig information. Han nämnde inte när undersökningen var gjord och hur mycket hushållsarbetstiden skiljer sig mellan förvärvsarbetande och icke-förvärvsarbetande mödrar eller deras makar.
[20] Muntlig uppgift från sociologen Tatjana Tjistjakova som baserar den på enkätundersökning av ett slumpurval av sovjetiska hushåll.
[21] du Plessix Gray, F. Soviet Women. Walking the Tightrope,Doubleday, 1990
[22] Begreppet borde förstås definieras. Marknadsmekanismer – i viss utsträckning – är fullt förenliga med icke-kapitalistiska ekonomier. Här använder jag för enkelhets skull ordet i slentrianbetydelsen av en ekonomi där marknaden (inklusive kapital - och arbetsmarknader) och det privata ägandet av produktionsmedel dominerar. Att ta upp den diskussionen här skulle föra för långt från ämnet.
[23] Demokratija minus zjensjtjina – ne demokratija. Deklaration från NEZjDI (”Oberoende, Demokratiska Kvinnoinitiativet”), januari 1991.
[24] a.a.
[25] Det skulle också stämma med ett par ekonomiska studier gjorda på regionala folkräkningsdata som i flervariabel-regressioner fann att hög utbildning hos kvinnorna gav positivt utslag på antalet barn och negativ på kvinnligt förvärvsarbete. Se Kuniansky, A. ”Soviet Fertility, Labor-Force Participation, and Marital Instability” samt Berliner, J., ”Education, Labor-Force Participation and Fertility in the USSR”, båda i Journal of Comparative Economics, vol. 7 nr 2 (juni 1983).
[26] Heinen, J. ”Poland and East Germany (GDR): The impact of social policy on the behaviour of women workers”, Critical Social Policy, 1991 (forthcoming)
[27] Nochevkina, L. La perestroika en la URSS y la ocupacion de la mujer, uppsats presenterad vid konferens ”Las Mujeres ante los cambios producidos en los países del Este y en la Union Sovietica”, Santander, juni 1990
[28] Molineux, M. ” 'The 'Woman Question' in the Age of Perestroika”, New Left Review 183, 1990
[29] Citerat på engelska i Molineux a.a.
[30] Leninskoje znamja,16 februari 1990, cit. i Pankratova a.a..
[31] På svenska har man börjat använda begreppsparet ”kön” och ”genus” som motsvarighet till den engelska distinktionen ”sex” (biologiskt kön) och ”gender” (kön format i samhället och sett i sina sociala roller) men språkbruket är ännu inte allmänt och etablerat.
[32] ”Narodnoje Chozjajstvo SSSR v 1989 g.”, Goskomstat 1990.s. 226. Det är fullt möjligt att ännu fler aborter görs, privat, utan att registreras. Journalisten Kerstin Gustafsson (Perestrojkans kvinnor, Stockholm, 1991) anger det årliga antalet aborter till 11 miljoner men ger tyvärr ingen källa.