Fjärde internationalen 2/1991
Kära första maj-demonstranter! Saddam Hussein lever ännu – i högsta välmåga och utan en enda skråma. Men Iraks barn – dess kvinnor och män – araber, kurder och assyrier fortsätter att dö.
USAs terrorbombningar är över. Nu är det Saddam som fortsätter sitt blodiga hantverk. Som fortsätter att döda sitt eget folk. Han fortsätter att mörda därför att USA-alliansen gett honom fria händer.
Vissa kemiska stridsmedel har förbjudits. Men han får bränna landets barn med napalm. Han får flytta sina elittrupper för att slå ner uppror. Han/ar flytta sina attackhelikoptrar och sitt pansar. Hyckleriet från det som kallades det nya världssamfundet är kväljande!
Visst. Bush älskar inte Saddam. Men han föredrar honom framför ett demokratiskt Irak. Bush skulle gärna ge Saddam respass – men inte hans regim.
Bush, Major, Mitterand och Kohl. De korrupta schejkfamiljerna i Saudiarabien och Kuwait, Syriens diktator Assad, militärens Özal i Turkiet. Prästernas och handelsmännens Rafsanjani.
Alla är de överens om att regimen i Irak skall bestå. Ett demokratiskt Irak skulle hota kapitalismen i hela regionen.
För några veckor sedan såg många av oss kurdernas triumferande massdemonstrationer i det befriade Kirkut. Något generade tvingades TVs reportrar konstatera att det var väldigt mycket röda fanor i dessa folkliga glädjeutbrott…
Det är därför den kurdiska nationen alltmer förvandlas till ett fångläger! Saddam lever – men Iraks barn dör.
Gorbatjov förråder
Även Gorbatjov har förrått kurderna. Vi hör inga protester. Vi ser inga maktmedel. Ändå var det den ryska revolutionen 1917 som gav såväl Finland som de baltiska staterna nationell frihet. Det var varken tsaren eller Karl XII, utan just den ryska revolutionen.
Det var stalinismen som ersatte den frivilliga sammanhållningen med stövlar och gevär. Revolutionen gav frihet och nationell självbestämmanderätt – stalinismen tog den.
Och i dag orkar inte Gorbatjov – eller vill inte – ge frihet. I stället har balterna fått svarta baskrar och Gorbatjov tiger om kurderna. Ingen kastar sten i glashus.
Krupit och svassat
Oavsett en hård kritik i övrigt vet vi att Olof Palme skulle ha haft en annan roll än den som Ingvar Carlsson haft i Gulf-krisen och kurdfrågan. Ända sedan mordet på Palme har Ingvar Carlsson krupit och svassat för Reagan och Bush. Palme var över huvud taget aldrig inbjuden all Vita huset.
Den svenska regeringen lät Saddam Hussein slå ner Iraks folkliga uppror – innan man började prata om ens humanitär hjälp. Denna undfallenhet internationellt – mot imperialismen – svarar väl mot kapitulationen på hemmaplan.
Besvärande barlast
Under åttiotalet – med Kjell-Olof Feldt, socialdemokraternas egen Bror Duktig, i ledningen – har den socialistiska ideologin blivit till en besvärande barlast.
* rättvisan har blivit ränta
* solidariteten en fråga om soliditet
* friheten blev fria A-aktier
* jämlikheten blev till konvertibler för alla
* av optimismen blev det optioner
* av visionerna blev det vinster.
Under Bror Duktigs ledning blev vi löntagare till blott låntagare.
Tydligare kan det inte bli. Ändå försöker socialdemokraterna att förklara sin historiska sammanklappning med att man varit otydliga.
När sanningen är den att man varit obarmhärtigt tydliga i sitt stöd åt storföretagen och åttiotalets spekulationsekonomi.
Palme utanför
Titta bara på Odd Engström. Vice statsminister och l majtalare uppe på Götaplatsen. För några veckor sedan bröt SKFs bolagsledning mot gamla traditioner och släppte in honom på ett besök innanför grindarna. Erlander och Palme fick alltid stå utanför.
Vad var det då denne l majtalare hade att säga jobbarna på SKF? Vad var det som föll bolagsledningen så i smaken att den sade sig dela varje ord som Engström hade att säga?
Jo, inne i verkstaden lät Engström som en gammal barsk brukspatron:
– Sluta gå omkring och ställ krav! Sätt igång och jobba!
Och vår fråga till socialdemokraterna uppe på Götaplatsen blir helt enkelt: Kan arbetsgivarnas budskap sägas tydligare än så här? Är det då så konstigt att hundratusentals socialdemokrater inte längre känner igen sig? Och är Ödd Engströms budskap värt en flygbiljett? Eller ens en tågbiljett? Hade det inte varit bättre om han stannat i Stockholm?
Radio Citys lögner
Jag arbetar och lever en stor del av mitt liv på Volvo och hör ständigt arbetsgivarnas radio City 103 dunka fram sitt ‘Visste du att…” – och så en massa lögner. Tänk om det skulle låta så här i stället:
* Visste du att under åttiotalets åtta goda år så hårde svenska löntagarna inte fått någon påtaglig förbättring av sin levnadsstandard. För första gången i fredstid har löntagarna inte fått del av en högkonjunktur. ..
* Visste du att allt mindre resurser går till den offentliga sektorn? Under åttiotalet har den tappat från 36 till 32 procent av BNP.
* Visste du att det som tagits från sjukvård och skolor gått till reklam, butiksgallerior, banktjänster och finansbolag?
* Visste du att svenska kapitalister fortsätter att toppa listan över utländska fastighetsköpare i Tyskland?
* Visste du att Bror Duktigs skattereform fördubblat inflationen de senaste två åren?
* Visste du att de länder i Europa som har lägst lön också har högst arbetslöshet? Ju högre lön desto lägre arbetslöshet.
* City hundratre…
Nej. Nej. Naturligtvis kan inte arbetsgivarradion låta så här. Men det skulle kunna vara socialdemokraternas budskap.
Stryker flagg
Men de kapitulerar. De stryker flagg utan motstånd. Utan prut flåsar de med i språngmarschen högerut.
Sjuttiofem procents sjukersättning de tre första dagarna, sade Bror Duktigs folk.
En karensdag, rapar Alf Svensson. Han som kastat både kärnkrafts- och EG-motstånd överbord, liksom neutraliteten. Han som är så hungrig på att vara med i en borgerlig regering och ge oss arbetare stryk att han glömt både etik och moral. Undrar just vad han skall säga den dag han möter sankte Per?
Två karensdagar! Bildt och Westerberg i högeralliansen höjer budet.
Rappa mest
Nej, vi är bäst – vi vill ha tre karensdagar, ropar greven och betjänten. Vi vill rappa arbetarna mest. Det ska kosta en svensk arbetare ett par tusenlappar att bli förkyld. De rika ska få det roligare och
köra hur fort de vill. Alla andra kan trängas ute på vägrenen.
Och vem vet? När galoscherna dansat färdigt? När de slitits ut? Kanske är det då Sverigedemokraternas stövlar som trampar? Kanske är det då rasismen och våldet som härskar på våra gator? Samma våld som redan i dag ockuperat våra TV-kanaler.
Stark vänster
Nej, för den stora massan av människor, för oss alla ute på vägrenen krävs en stark vänster. Nu när socialdemokratin bryter samman.
Det som föll med Berlinmuren var stalinismen – inte socialismen! I DDR härskade säkerhetspolisen STASI. I östra Tyskland härskar massarbetslösheten. Kohls och Bildts drömmar om marknadens triumf blev i verkligheten till mardrömmar.
Det är demokratin – vår rätt att bestämma över våra egna liv – som ska bli det lösenord som förändrar världen. Det är inte marknadens eller det enda partiets diktatur som ska bestämma över oss människor. Vi säger nej både till kapitalism och stalinism. Vi säger ja till socialismen. Ja till demokratin och friheten!
Inga högerpoeter
Och vi tror inte att det kommer att komma en Victor Jara, någon Wiehe eller Afzelius, för att besjunga den klassegoism som högeralliansen, ja hela bokstavshögern, strider för.
Ingen sångare, ingen poet, ingen författare kommer att tjusas a v deras budskap.
Greven och betjänten kanske kan köpa några Herreys till att göra en svensktopps-trudelutt om sina gyllene galoscher.
Men sångerna om frihet och rättvisa och dikterna om solidaritet och jämlikhet kommer vi i vänstern att skapa!