Fjärde internationalen 2/1991
För drygt ett år sedan satte den svensk-norska bestsellerförfattaren Margit Sandemo punkt för sin serie Sagan om Isfolket med bok nummer 43. I åtta år hade hon då sex gånger om året producerat ett nytt avsnitt i denna bokserie, som nästan varje gång kunde glädja förläggaren genom att gå rakt upp i topp på bestsellerlistorna.
Fyra miljoner svenskar beräknas ha läst åtminstone någon bok i serien. Nu går Sagan om Isfolket i repris med nya upplagor av alla 43 böckerna.
Fenomen som denna serie om progressiva norska häxor och trollkarlar uppmärksammas sällan eller aldrig på kultursidorna och ingen har egentligen på allvar försökt förklara dess enorma dragningskraft. Men några typiska titlar i serien kanske kan ge en antydan om svaret: Demonen och jungfrun, Nattens demon, Lucifers kärlek, Demonernas fjäll...
Det handlar om demoner och passioner, om stormande kärlek och högresta män med magiska krafter och en märklig gul glimt i de sneda ögonen. Sagan om Isfolket fångar därmed upp ett tema som finns närvarande i många kioskromaner, men som sällan utvecklas så hämningslöst som hos Margit Sandemo.
Det är många demoner av olika slag som flyger genom kioskernas populärlitteratur. Poängen är att de flyger genom många kvinnors fantasier också, annars skulle böckerna inte sälja.
Och kanske är det så här: i många kioskromaner finns teman, myter och strukturer som rör vid stora och viktiga frågor i kvinnors liv. Och det är inte bara kiosklitteraturen som fångar upp dem. Bland de mest lysande verken av kvinnliga författare finns romaner som gör verklig litteratur av samma teman.
Ett exempel på denna tes: det finns en typ av kioskromaner som kallas ”mysrysare”. Omslagsbilden på dem föreställer alltid en kvinna i negligé med en tung och hotande byggnad i bakgrunden, ett slott, en borg, ett herresäte. Kvinnan ser skrämd ut och sårbar, på flykt från något som försöker fånga in henne.
Låt oss så ta ett hopp i tid och rum från den svenska pressbyråkiosken till England, år 1831, och Roe Head, Miss Woolers skola för unga damer. 15-åriga Charlotte Brontë, blivande författare men just nu olycklig elev, är klar med dagens lektioner och smyger upp till sovrummet för att äntligen få vara ifred med sina dagdrömmar. I sin dagbok skriver hon senare samma kväll:
”Tanken kom över mig: ska jag tillbringa hela den bästa delen av mitt liv i detta eländiga slaveri... Mina fantasier blev onaturligt tydliga. Jag minns att mina ögon tycktes se en kvinna stående i hallen till ett herresäte som om hon väntade på någon. Det var skymning och man såg dunkelt konturerna av ett par hjorthorn. Hon hade en ljusstake i handen och tycktes komma från köket eller något sådant ställe. Medan hon väntade hörde jag tydligt en dörr öppnas och såg månljuset på gräsmattan utanför...”
Visst är det slående vilken likhet det finns mellan Charlotte Brontës vision och mysrysarens eviga omslagsbild, denna mycket starka och tydliga bild av en kvinnogestalt i silhuett mot patriarkatets symboler.
Litteraturforskarna Gilbert och Gubar har också påpekat att det är denna bild, detta kioskromantema om man så vill, som Charlotte Brontë egentligen utvecklar i hela sitt författarskap.
Genom kvinnors dagdrömmar går ett stråk av sådana romantiska bilder, av tornprydda herresäten, stormpiskade hedar, demoniska hjältar med rovdjurslik gång och tigerlikt blixtrande ögon. Men det är inte något man gärna låtsas om eller tar på allvar.
Jag tänker mig en kvinna i min 40-tals-födda generation, välutbildad och socialistiskt och feministiskt medveten som sätter sig vid skrivbordet med ambitionen att skriva en roman.
Då börjar hon med att omsorgsfullt sopa undan de gulögda hjältarna och de vindsvepta hedarna med de hotande slottsruinerna till sinnets skamvrår. Sedan skriver hon en realistisk nutidsroman om en traversförare i Oxelösund eller en kulturskribent i Stockholm.
Här finns egentligen det dilemma som en ung lärarinna från Värmland för 100 år sedan vandrade på Stockholms gator och brottades med. Hon ville skriva en roman, hon skulle skriva en roman, hon visste att hon hade förmågan men det ville sig liksom inte. I flera år hade hon brottats med sitt romanprojekt utan att komma någonstans. Flera år senare skrev hon:
”Varför kom aldrig inspirationen till henne? Varför gled pennan så långsamt över pappret? ... Hon började tro att hon aldrig skulle bli färdig med sin roman. Hon var tjänaren som grävde ner sitt pund i jorden och aldrig använde det. Det förhöll sig så att allt detta tilldrog sig under 80-talet, den stränga verklighetsdiktens bästa tid...”
”För egen del tyckte hon mera om romantikerna, men romantismen var död och hon var inte den som tänkte på att ånyo upptaga dess form och uttryckssätt. Ehuru hennes hjärna var uppfylld av historier om vild kärlek, om undersköna damer och äventyrslystna kavaljerer, sökte hon skriva om detta på lugn och nykter prosa. Hon var inte mycket klarsynt.” (Selma Lagerlöf, En saga om en saga.)
Förmodligen kämpade Charlotte Brontë med samma problem när hon 1846 satt och arbetade med det som var tänkt som hennes första ”riktiga” roman, The Professor.
Skrivit hade hon gjort i många år dessförinnan. Hemma i prästgården i Haworth hade de fyra syskonen Brontë – Charlotte, Emily, Anne och Branwell – sedan 1829 drömt sina väldiga kollektiva dagdrömmar om fantasirikena Angria och Gondal och fyllt anteckningsbok efter anteckningsbok med berättelser om deras hjältar och hjältinnor, historier som först var barnsliga men efterhand blev allt mognare.
På flera sätt är det överraskande berättelser för att komma från de blyga och oerfarna prästdöttrarna från den isolerade prästgården i Yorkshire. I Angria härskar hertigen av Zamorna, som kunde vara prototypen för många kioskromaners gulögde hjälte – poet och krigare, äventyrlig och erotiskt vidlyftig, älskad av och älskare åt den ena sköna kvinnan efter den andra.
”Ack Zamorna! dessa ögon som blickar fram under den korpsvarta hårkronans korpsvarta skugga. De bådade inget gott... Satan gav dem deras glans för att fördjupa den nattsvarta dysterhet som alltid följer där deras sken har fallit mest kärleksfullt...”
”...Allt i dem är lidelse och eld som inte går att släcka. Stormig stolthet, våldsam syndfullhet, en entusiasm som dyker mot djupen och svävar upp mot skyn, krig och poesi – alla tänder de sina eldar i hans ådror och hans vilda blod kokar från hjärtat och tillbaka som en glödande lavaström.”
Men liksom Selma Lagerlöf var Charlotte Brontë övertygad om att de berättelser som fyllde hennes fantasier inte var av det stoff som riktiga romaner vävs av och hon skulle skriva en riktig roman. Med sammanbitna tänder tog hon farväl av Angria och satte avskedet på pränt:
”Jag längtar efter att för en tid få lämna det brännande klimat där vi har vistats för länge – dess skyar flammar – solnedgångens glöd vilar alltid över det – sinnet stannar av upphetsningen och vänder sig nu till ett kallare område där dagen gryr, nykter och grå, och den nya dagen åtminstone för en tid dämpas av moln”.
Adjö, demoniska Zamorna! Nu skrev Charlotte en städad, realistisk roman om en fattig och ganska trist ung man, William Crimsworth, som får anställning som lärare vid en flickskola i Brüssel och där förälskar sig i en likaledes fattig och föräldralös vikarierande slöjdlärare.
Denna realistiska samtidsroman blev ingen succé utan kom i retur från förlaget. I sitt nästa romanförsök lade Charlotte de nyktraste grådagrarna åt sidan och skrev Jane Eyre, en våldsam och dramatisk berättelse, fylld av våldsamma känslor, familjehemligheter, herresäten, ondskefulla präster, osympatiska societetsskönheter, en hjälte vars ögon blickar mörkt under hårkronans korpsvarta skugga samt med en galen kvinna inspärrad på vinden.
Jane Eyre kom inte i retur från förlaget. Den gavs ut och blev en kritiker – och publiksuccé.
Och Selma Lagerlöf gav till sist upp sina ambitioner att skriva en 80-talsroman och åstadkom i stället Gösta Berlings saga, en vilt krängande samling berättelser om spöken, ylande vargflockar, äventyrslystna kavaljerer och sköna damer. Även den blev en kritiker – och publikframgång.
Jane Eyre och Gösta Berlings saga, som är två våldsamma, ojämna och briljanta böcker, har en del gemensamt, inte bara att de skrivits av oansenliga lärarinnor i 30-årsåldern med många livsbesvikelser bakom sig. Och sensmoralen kanske är: kämpa inte mot dagdrömmarna – det undermedvetna kan ha något viktigt att säga även om det klär det i romantisk rekvisita.
Frågan är då vad.
Jane Eyre kan på sätt och vis ses som prototypen för en hel genre inom populärlitteraturen-den klassiska guvernant-romanen. Tematiskt har den också överraskande mycket gemensamt med just den typiska mysrysaren, boken med den negligéklädda kvinnan i silhuett mot slottet.
Den yttre handlingen i Jane Eyre är välbekant. Den fattiga och föräldralösa Jane kommer till Mr Rochesters gods Thornfield som guvernant åt hans myndling Adéle. Hon förälskar sig i sin arbetsgivare, olyckligt tror hon, tills han en dag överraskande friar till henne.
Men något mystiskt pågår på Thornfield. Vansinniga skratt hörs och anlagda bränder blossar upp på nätterna. Och när Jane och Mr Rochester står framför altaret dyker en budbärare på en löddrig springare upp och meddelar att bröllopet måste stoppas – Mr Rochester är redan gift. Hustrun är galen och inspärrad på vinden och det är hon som skrattar vansinnigt och anlägger bränder.
Jane flyr ut i natten undan Mr Rochester, som vill att hon ändå ska leva ihop med honom. Först långt senare möts de igen. Då har Jane funnit sina släktingar och fått ett arv, medan Mr Rochester blivit blind– han har förlorat synen, godset och den galna hustrun i en eldsvåda. Äntligen jämlika kan de båda älskande nu förenas.
I The Madwoman in the Attic har Sandra Gilbert och Susan Gubar gjort en berömd analys av Jane Eyre. De har visat hur den galna kvinnan på vinden i romanen fungerar som Janes andliga dubbelgångare, som agerar ut de känslor Jane trycker ner.
För Jane tvekar egentligen inför bröllopet. Hon är rädd för att i äktenskapet med Mr Rochester förlora den integritet och den vasstungade självständighet som först dragit honom till henne. Hon blir inte glad när han efter förlovningen börjar tala om henne som ”min flickbrud”.
Hon sväljer sin irritation men på natten dyker i stället den galna Mrs Rochester upp och sätter eld på Mr Rochesters säng. Jane känner sig illa till mods när hon provar brudslöjan; på natten dyker den galna kvinnan upp och river sönder den. Jane önskar att bröllopsdagen kunde skjutas upp; den galna kvinnan gör att bröllopet stoppas.
Och mycket av samma motiv finns i den typiska mysrysaren. Den handlar ofta om en kvinna som passerat den första ungdomen, lever ensam, har ett ansvarsfullt jobb som hon trivs med och i stort sett är nöjd med sitt liv.
Till exempel i Skuggspel av Marianne Ruuth:
”Jag tog examen vid high school och fortsatte vid college där jag skaffade mig en allsidig sekreterarutbildning. När jag var 21 fick jag en bra plats som sekreterare hos två advokater... Jag har ett ansvarsfullt arbete med mängder med utrymme för egna initiativ... Mitt privatliv känns också tillfredsställande... Jag tjänar bra och klär mig bra... Jag skulle inte vilja byta ut mitt liv för någonting i världen.”
Eller Beth i Häxsabbaten av Raymond Giles:
”Jag hade ett par tre sekreterarjobb innan jag blev statistiker i ett försäkringsbolag. Jag avancerade snabbt, såg ett par chefer gå i pension och visste att om jag inte gifte mig skulle jag så småningom bli avdelningschef.”
Men så händer något i mysrysarhjältinnans välordnade liv. Hon träffar Mannen och dras till honom av en kraft som förbryllar henne själv – det är knappast romantisk kärlek utan ett strömdrag som blint suger henne med sig. Mycket hastigt blir hon gift.
Men mysrysarhjältinnan känner liksom Jane Eyre att något är fel. Äktenskapet ”tar” inte riktigt och bröllopsnatten blir sällan som den ska.
Stackars Eleonora, till exempel, som trots starka dubier gift sig med den gåtfulle läkaren Max:
”En dörr öppnades någonstans på lätt knarrande gångjärn i tystnaden... Mitt hjärta bankade. Jag kunde inte röra mig. Skräcken bröt över min hud och tvingade fram kallsvett ur varje por på min kropp. Ja, sådan var min bröllopsnatt.”
Också Beth i Häxsabbat får vänta förgäves på sin nyblivne make. I stället får hon sällskap av ett ondskefullt väsen:
”Jag tvingade mig upp på armbågarna och såg mig omkring i rummet. Jag hade haft rätt -det dämpade ljuset från sängens ena sida skapade skuggor som hotade med död. Och något bland dem iakttog mig, något flinande, något väntande...”
”Jag vände på mig, satte mig upp, sträckte armarna mot Robert, men knappt hade mina händer nuddat vid honom förrän han stött undan mig... Han stirrade ner på mig några sekunder. Så vände han på klacken och lämnade rummet. Det var min bröllopsnatt.”
Efter mysrysarens misslyckade bröllopsnatt följer en hemsk period, fylld av onda aningar, spänningar och ovisshet. Hjältinnan börjar tro att mannen tänker mörda henne eller något annat fasansfullt som i Häxsabbat, där den arma Beth klart för sig att hennes nyblivne make är med i en djävulssekt och pressas hårt av sekten för att få också Beth att försvära sin själ åt den onde.
I grunden är det här en gång på gång upprepad berättelse om rädsla för att bli utplånad som ett själv i förhållande till en man, en oro för att förlora sin integritet. Den lockande könskärleken kan vara inkörsporten till en fångenskap där onämnbara faror hotar.
I böckerna får rädslan symbolisk form. Rädslan för att bli mördad är vanligast. Rädslan för att tvingas försvära sin själ åt djävulen är mer originell men uttrycker i grunden samma sak.
Det är den varnande rösten från den galna kvinnan på vinden som ljuder också i dessa böcker. Skuggspel och Häxsabbat kom ut för några år sedan som nr 109 och 115 i Wennerbergs serie ”Mysrysare”, men grundberättelsen och budskapet är detsamma i bok efter bok i serien.
Att det här är ett av de vanligaste motiven i kioskromaner säger en del om en underström av undertryckt uppror som rinner under samhällets synliga yta. En underström av motvilja och skräck för att ge upp sin självständighet och sitt eget liv för att anpassa sig till ett liv tillsammans med en man.
Mysrysaren ger möjlighet både att släppa fram ångesten och att besvärja den. Jane Eyre gör stor litteratur av samma tema.
Låt oss också se på hertigen av Zamorna och hans efterföljare i världslitteratur och populärkultur. De är skönlockiga, rebelliska, demoniska hjältar som rätteligen hör hemma i den kategori som brukar kallas 'byronska hjältar”.
Birgit Munkhammar skrev en gång i Dagens Nyheter om Jan Guillous romanhjälte Carl Hamilton att han är en sådan hjälte som bara kvinnor brukar skriva om – greve, radikal, bäst och duktigast i allt från närstrid till vinkännedom.
Och visst ligger det något i det. Fast Carl Hamilton är något för präktig, samhällsanpassad och entydigt manlig för att kvala in bland de byronska hjältarna.
Den riktige byronske hjälten kan förvisso allt, han är både poet och oförvägen ryttare, vältalare och fäktare, vinkännare och utrikespolitisk expert. Det finns en stark erotisk laddning kring den byronske hjälten, han är oemotståndlig för kvinnor -och ofta också i någon mån för män; det finns en viss sexuell ambivalens i bilden av den byronske hjälten, mer eller mindre tydligt uttalad. Han är i varje fall aldrig storväxt och kraftig.
Han är ingen samhällets stöttepelare utan oftast något av en rebell. Selma Lagerlöfs Gösta Berling är en typisk byronsk hjälte, ”ung, hög, smärt och strålande vacker” med ”en skalds djupa ögon och en fältherres fasta runda haka”, periodvis alkoholiserad men oemotståndlig för herrgårdarnas sköna kvinnor såväl som för de gamla kavaljererna på Ekeby som avgudar honom.
Inom populärlitteraturen blev Dorothy Sayers societetsdetektiv Lord Peter Wimsey, från starten som långnäst fåntratt, med åren allt mer av byronsk hjälte – underbar älskare, skicklig ryttare, vinkännare, lika hemtam på kommunistiska källarklubbar som på hertigliga slott.
Ett av de mest fulländade exemplen på byronsk hjälte är föga känt i Sverige: Lymond, hjälten i den skotska författarinnan Dorothy Dunnets svit historiska romaner från 1500-talet, som blev en internationell succé på 60 – och 70-talet. Lymond har allt. Han är ohyggligt karismatisk, trollbinder kvinnor och män, är fältherre, diplomat, poet, musiker och till på köpet bisexuell.
Vad står då den byronske hjälten för?
Gilbert och Gubar återfinner honom i den engelske 1600-talspoeten John Miltons Paradise Lost som Satan, den fallne ängeln, rebellen mot den gudomliga ordningen, ormen som rubbar Paradisets patriarkala frid när han lurar Eva att äta av frukten från kunskapens träd (en ”stilig jävel” är han dessutom).
Enligt Gilberts och Gubars tolkning har en stor del av den engelska kvinnliga 1800-talslitteraturen – som Mary Shelleys Frankenstein eller Emily Brontës Svindlande höjder – skrivits i mer eller mindre uttrycklig dialog med eller polemik mot Paradise Lost, mot Miltons magistrala predikan om rätt förhållande mellan man och kvinna (”He for God only, she for God in him) och i hemlig sympati med djävulen.
Härav de många byronska hjältar som sticker upp sina lockiga hjässor och låter de ljungande ögonen flamma här och där i böckerna.
Intressant, men lite långsökt, tyckte jag när jag först läste Gilbert och Gubar. Sedan råkade jag för första gången på många år slå upp Gösta Berlings saga och hittade en ganska perfekt illustration till den långsökta tesen.
Gösta Berling är, om någon, en fallen ängel. Han är den bildsköne och vältalige unga prästen som i första kapitlet stöts ut ur det kyrkliga paradiset och får dra runt som tiggare på vägarna.
I andra kapitlet ingår han i spetsen för de tolv kavaljererna på Ekeby – en omvänd Jesus med lärjungarna – en pakt med djävulen för att få makten över Eke-by. Sedan far han omkring mellan herrgårdarna och lockar under ett stormigt år den ena sköna kvinnan efter den andra från de utstakade vägarna.
För att hitta en variant på samma tema inom populärlitteraturen kan man återvända till Margit Sandemo och Sagan om Isfolket. Här återkommer gång på gång bilden av föreningen mellan kvinnan och den mörke, demoniske rebellen.
Hos Sandemo är den byronske hjälten ibland till och med på riktigt demon eller Satan och hon är mer rakt på sak än Mary Shelley och systrarna Brontë. Gång på gång i isfolkssagan pläderar Margit Sandemo snusförnuftigt pratsamma berättarröst för ett kosmiskt uppror mot den bestående patriarkala ordningen.
Om den byronske hjälten sålunda är en sinnebild för det otillåtna upproret är han knappast i egentlig mening något mansideal. Det är inte drömmen om den fulländade mannen som uttrycks i den byronske hjälten.
”Jag är Gösta Berling”, sade Selma Lagerlöf. Hos den byronske hjälten finns i övermått allt det som amputerats från kvinnligt själsliv genom en traditionell fostran till kvinnlighet – sexualiteten, vreden, upproret, kraften.
Splittring och fragmentering av kvinnors olika förmåga har genom seklerna varit ett av sätten att hålla kvinnor på plats därför att den bestående ordningen hotas om kvinnor kan för mycket.
Den byronske hjälten kan allt därför att kvinnor inte får göra det. I sina fantasier om den byronske hjälten rider städade och stillsamma kvinnor som Charlotte Brontë och Selma Lagerlöf ut om natten i sin rätta skepnad – som en mörk, vild och fri rebell.
Därför är den sanne byronske hjälten ofta sexuellt ambivalent: han är i själva verket en kvinna, han är drömmen att bli en hel människa, att återfinna de förlorade och bortstötta delarna av jaget.
Därför kommer den byronske hjälten så länge kvinnoförtrycket består att behålla sin demoniska dragningskraft.
Någon gång på förmiddagen den 28 mars 1941 fyllde Virginia Wolf fickorna med stenar och steg ner i floden Ouse, inte långt från sin lantbostad i Rodmell i Sussex. Fjorton dagar senare hittades hon drunknad. Hon var 59 år och hade just avslutat arbetet på sin sista roman, Between the acts.
Virginia Woolf hade då nått internationellt erkännande som modernistisk författare och hon var den mest kända i Bloomsburygruppen.
Denna grupp hade sen flera decennier ett rykte som iskall intellektuell elit, men bestod egentligen av en grupp vänner sinsemellan mycket olika, som alla sysslade med kreativt arbete. Gruppen hade, trots att den saknade program, inflytande på smaken och idealen i mellankrigstidens England.
Bland ”medlemmarna” märktes biografiförfattaren Lytton Strachey, ekonomen John Maynard Keynes, konstteoretikerna Roger Fry och Clive Bell, samt målarna Duncan Grant och Vanessa Bell, Virginia Woolfs syster. I vänkretsens utkanter fanns också Bertrand Russel och E M Forster, samt T S Eliot.
Flera av Woolfs romaner översattes tidigt till svenska, t ex hennes första modernistiska roman Jacobs rum. Den är inte hennes bästa, men är bland de första, där ”den inre monologen” används som verkningsfullt stilmedel,
Mot fyren och Mrs Dalloway brukar räknas till hennes främsta verk, medan faktiskt den burleska pikareskromanen Orlando är den mest populära.
Romanen skildrar Orlandos liv från en ung man, som flirtar med en rysk prinsessa, under Elisabet I regering. Via en ambassadörspost i Konstantinopel på 1700-talet och en tillvaro som vacker zigenerska i ett jämngrått viktorianskt 1800-tal dyker Orlando 1928 upp som ung kvinna med bil. Modell för denna könsbytare och tidsbesegrare var hennes väninna Vita Sackville-West – högadlig, öppet lesbisk och författare till populära romaner.
En liten lustig roman är Flush, som handlar om Elizabeth Barrett Brownings hund, där tillvaron ses ur hundens perspektiv.
Den mest poetiska av hennes romaner och den som går längst i modernistisk djärvhet är Vågorna.
Den är en höjdpunkt i den engelska 1900-talslitteraturen. Där låter hon sex personer föra varsin inre monolog, som sträcker sig genom deras liv, som cirklar kring den sjunde personen. Denne ses bara av de andra och kommer aldrig själv till tals. Romanen är mycket elegant i formen, dubbelbottnad och med ett rikt poetiskt språk. Många i samtiden såg Wirginia Woolf som ett konstnärligt geni.
Hon framställs ofta som sexuellt frustrerad, deprimerad och möjligen galen.
Det är sant att hon vid flera tillfällen försökte begå självmord och att hon regelbundet drabbades av depressioner i samband med avslutandet av en roman. Men det är naturligtvis inte hela sanningen. Hon var också en kvick konversatör, maliciös skvallerbytta, en ytterst skämtsam dagboksförfattare och underhållande brevskrivare.
Bloomsburygruppen ägnade avsevärd tid till practical jokes och Virginia Woolf deltog ivrigt. Som ung och respektlös var hon med som utklädd etiopisk prins, när en skock ungdomar drog den engelska flottan vid näsan.
Man lurade chefen på marinens flaggskepp HMS Dreadnought att en abbessinsk furstesvit skulle besöka fartyget. Amiralen och hans officerare visade vördsamt runt den ”orientaliska” delegationen och bjöd på förfriskningar.
Strecket lyckades över förväntan och det blev ramaskri i parlamentet, när skämtarna avslöjade sitt spratt.
En annan av lustigkurrarna den gången var målaren Duncan Grant – då ännu ung och okänd. Han råkade ut för en skock officerare, som ville prygla upp honom som straff. Men hans naiva oförmåga att se det förskräckliga i gärningen charmerade dem och de skildes som vänner.
Virginia Woolfs syskonbarn, bland dem Quentin Bell, som skrivit en biografi över henne, vittnar om hur hennes påhitt drog dem med sig in i hennes fantasivärld, där allt var möjligt.
Målaren Duncan Grant lyckades ofta få henne att komma loss i allt befängdare berättelser, där personer i deras bekantskapskrets utrustades med häpnadsväckande egenskaper och placerades in som aktörer i vansinniga äventyr.
Seriös var Virginia Woolf däremot i sitt arbete. Romanskrivandet var hennes liv. Allt annat underordnades det.
Hennes äktenskap med den politiske skriftställaren Leonard Woolf var hennes skydd mot en påträngande omvärld. Han såg till att hennes arbete fick komma i första hand, hjälpte henne att undvika alltför många sociala förpliktelser och höll oönskade personer på avstånd.
Under senare år har alla hennes romaner, men också hennes feministiska böcker publicerats i Sverige. Den viktigaste av dem är Ett eget rum, där hon visar de ojämlika villkoren i det akademiska livet och orättvisorna mot intellektuella kvinnor. Tre guineas, som länge negligerats, har på sistone uppmärkammats både för sitt framsynta kvinnoperspektiv och sitt fredspatos.
I höstas utkom i översättning hennes noveller och prosastycken i en volym utgiven på bokförlaget Forum. Den har sitt speciella värde, därför att texterna satts in i kronologisk ordning och att man därför kan följa henne från de första försöken till ett mognat författarskap.
Här återfinner man så olika stycken, som de eleganta Tecknet på väggen och Kew Gardens, förarbetena till Mrs Dalloway och den lustiga sagan Änkan och papegojan, för att bara nämna några.
Det är en utmärkt bok, för den som lite lättsamt vill bekanta sig med detta författarskap – ett av 1900-talets viktigaste.
I samma veva har också en biografi över hennes vän målaren Duncan Grant publicerats. Det är konstvetaren Simon Watney, medarbetare i numera nedlagda Gay News, bekant med målaren sedan 60-talet till hans död 1978, som 93-åring som nu utnyttjar sin förstahandskunskap om denne den mest tystlåtne, men mest älskvärda ur Bloomsbury-kretsen.
Grants föräldrar – fadern var överst – bodde mest utomlands och han växte upp i sin kusin Lytton Stracheys hem. Tidigt visade han intresse för måleri. Ett arv gjorde det möjligt för honom att göra resor till Italien och Paris, där han också delvis utbildade sig.
Det var dock genom Roger Fry som han kom han i kontakt med postimpressionismen. Han och målarkollegan Vanessa Bell blev konstnärliga ledare det av Fry som startade konstnärskollektivet Omega Workshop. Där fick arbetslösa konstnärer chansen att tjäna en slant samtidigt, som de nya kontinentala konstidéerna fördes fram.
Grant och Bell arbetade tillsammans i många år och deras ömsesidiga påverkan är tydlig. Annars tog Grant framför allt intryck av de franska kolleger, som han också umgick med, André Derain och Pablo Picasso.
Han målade under 1910-20-talen framför allt i modernistisk stil, men lämna aldrig kontakten med föreställande konst. Han fick uppdrag att dekorera hem och institutioner. Han arbetade också med att rita mönster för tyger.
Några gånger gjorde han också teaterdekorationer, bl a i Paris. En beställning av en rad dekorationer för Cunardlinjens ”Queen Mary” inhiberades dock, då de ansågs för djärva.
Hans motiv var annars det vardagsnära, gärna motiv från gården Charleston i Sussex, som han delade med makarna Bell.
Men i en rad homoerotiska bilder visar han den naivt sensuella charm, som är hans speciella kännemärke. Han tycks ha varit lyckligt fri från de vanliga homosexuella skamkänslorna och hans kärleksaffärer utvecklades till varma, livslånga vänskaper.
En av hans tidiga pojkvänner var John Maynard Keynes, som delade hans intresse för konsten och författaren David Garnett, som sedermera gifte sig med hans och Vanessa Bells dotter Angelica.
Som de flesta i Bloomsburygruppen med undantag av Maynard Keynes—var han värnpliktsvägrare i första världskriget, men självklart för kriget mot Hitler i det andra.
Då hade hans konst börjat falla i glömska, för att åter komma i ropet, med renässansen för Bloomsbury-gruppen under 70-80-talen.
Men även under den tiden av glömska arbetade han hårt och fick bl a uppdraget att dekorera katedralen i Berwick — en grannlaga uppgift för en agnostiker.
Watneys bok, The Art of Duncan Grant, är rikt illustrerad och kostar 25 pund dyr, men värd varje penny.
En måndagskväll i januari 1985 råkar Bengt Erik Olsson ut för en obehaglig överraskning. På Rapport meddelar fyra statsråd, med industriminister Thage G Peterson i spetsen, att Volvo skall bygga en bilfabrik på Uddevallavarvets tomt. Dessutom skall en ny motorväg dras från Stenungsund till Uddevalla.
Olsson är miljövårdsdirektör i Göteborgs o Bohus län. Normalt brukar hans avdelning på länsstyrelsen tillfrågas om betydligt blygsammare byggnadsprojekt än motorvägar och bilfabriker. Bara att ge Volvo den gamla varvstomten skulle i vanliga fall ta ett och ett halvt år av prövningar i olika instanser. Nu vet Olsson ingenting.
Överraskad blir också, fast en månad före Olsson, Bengt Wolffram. Wolffram är vägdirektör och sitter på konferens i Tällberg när en tjänsteman på kommunikationsdepartementet ringer upp honom: ”Vad kostar det att bygga en motorväg till Uddevalla? Du får en timme på dig att ge besked.”
Wolffram tar ett par timmar på sig. Sedan meddelar han, från en telefonkiosk i Tällberg (detta utspelar sig före mobiltelefonernas genombrott i den statliga förvaltningen) att, jo, det kostar mellan 450 och 500 miljoner. Det skulle senare visa sig att Wolffram inte är så bra på att räkna snabbt.
För dom som klagar över tempot i den svenska politikens kvarnar erbjuder boken Att offra västkusten av Gunnar Falkemark och Peter Westdahl en tröstande läsning.
När Sveriges i särklass mest kritiserade vägbygge drivs igenom saknas nämligen varken handlingskraft eller snabba beslut.
Den elfte december 1984 samlas Svenska Varvs styrelse för att lägga ner Uddevallavarvet, en gång ett av världens tio största, och ställa 2 300 människor utan arbete. I juldagarna ber Volvos koncernchef P G Gyllenhammar att få träffa Kjell-Olof Feldt. Han har en julklapp till regeringen, eller som Feldt själv uttrycker saken: ”en komplett bilfabrik, det kom som en fullständig överraskning.” Men Gyllenhammars plötsligt påkomna omsorg om Uddevalla förutsätter vissa motprestationer från Feldts sida.
Således beslutar regeringen att släppa tolv och en halv skattefria miljarder ur investeringsfonderna. Av dom ska knappt två användas till Uddevallafabriken. Dessutom får Volvo lokaliseringsbidrag, en billig tomt och för säkerhets skull varvets förlustavdrag på 1 000 miljoner. Och, som grädde på moset, en motorväg.
Bara några dagar innan uppgörelsen blir offentlig gör Gyllenhammar och Feldt ett uppmärksammat framträdande inför Göteborgs börssällskap. Upprymd av Uddevallapaketet, som fortfarande är hemligt, öser Volvochefen beröm över Feldt: ”Man bör ta av sig hatten för honom, för den politik han fört. Jag tror att vilken regering som än suttit vid makten hade varit stolt över resultatet.”
Förre industriministern Nils G Åsling är däremot förbannad. Kränkt av kritiken mot sin egen ”akutmottagning” under de borgerliga åren räknar han ut att regeringen, med skatteeffekten inräkna, skänker Volvo mellan tre och fyra miljarder. Till detta skall läggas en, som det skall visa sig, samhällsekonomiskt olönsam motorväg.
Handlar regeringen i panik? Det finns en del som talar för det. Gyllenhammar visar inte alla kort. Som att Volvo är i trängande behov av att möta en ökad försäljning med en större kapacitet. Eller att han gärna vill rädda en växande bolagsvinst från 50-procentig skatt. Här kommer investeringsfonderna och Uddevallafabriken som brev på posten.
Men det vore fel att tro att regeringen gör ett misstag. Uddevallapaketet är del av ett politiskt program. Inte socialdemokraternas program, inte regeringens eller riksdagens program, utan P G Gyllenhammars program.
Två dagar efter beskedet om Uddevallavarvets nedläggning håller Gyllenhammar presskonferens i London. Som ordförande i ”Roundtable of European Industrialists” presenterar han ett program för hur de europeiska företagen skall kunna möta konkurrensen från USA och Japan.
I planen, som kallas Missing Links, ingår bland annat en motorväg längs västkusten, ”den skandinaviska länken” mellan Oslo och norra Tyskland.
Bakom kulisserna har Gyllenhammar redan förankrat sitt program i toppskiktet av nordiska industrimän och politiker. Sedan 1984 är han själv ordförande för ”Arbetsgruppen för utvidgat ekonomiskt samarbete i Norden”, en lokal variant av Roundtable, dominerad av storföretagare. Samtliga nordiska statsministrar ger, efter påtryckningar från Gyllenhammar, gruppen sitt stöd.
”Vi är inte en vanlig lobbygrupp”, förklarar Gyllenhammar, ”vår strategi är handlingsorienterad”. De närmaste månaderna skall han visa att han menar allvar. Samtidigt som Uddevallapaketet läggs fram i januari 1985, presenterar de nordiska finansministrarna en plan, Norden i Vekst, som är ett eko av Gyllenhammars idéer. I planen föreslås bland annat en motorväg mellan Stenungsund och Uddevalla.
Vägverket får direktiv att utreda olika sträckningar för en motorväg. Utåt ger regeringen sken av att också andra alternativ undersöks. När kritiska frågor kommer mumlar kommunikationsminister Hulterström något om motortrafikled, som skulle bli betydligt billigare. Detta mummel når emellertid aldrig Vägverket som har order att projektera en motorväg.
Beslutet är fattat. Nu återstår bara att, i efterhand, lotsa det igenom en demokratisk beslutsprocess.
Det stöter på vissa problem. Den nyvaknade miljödebatten är ett. Bohuslän är svårt drabbat av luftföroreningar, 60 procent av kväveoxidutsläppen kommer från vägtrafiken och miljöfrågan är en av regeringspartiets svaga punkter.
När miljövårdsdirektör Olsson har hämtat sig från chocken kräver han därför en miljökonsekvensutredning. Men en sådan görs aldrig.
Vägverket är ett annat bekymmer. En motorväg från Stenungsund till Uddevalla finns inte med på verkets lista över prioriterade vägprojekt och Vägverkets generaldirektör säger rakt ut att ”vi har betydligt angelägnare projekt ur trafikpolitisk tyngdpunkt”. Detta sagt om den största satsningen i verkets historia.
Dessutom visar sig Wolfframs snabbkalkyl i Tällbergs telefonkiosk ha vissa brister. Inom ett år ligger beräkningarna nära det dubbla och stannar så småningom en bit över 1 000 miljoner kronor. Wolffram kommenterar själv fyra år senare: ”jag skäms, jag kommer aldrig att göra om detta”.
Enligt 1979 års trafikpolitiska beslut måste det göras en samhällsekonomisk kalkyl före motorvägsbeslut. En sådan görs också, fast efter beslutet.
Jan-Eric Nilsson på Vägverket i Borlänge får två veckor på sig att ta reda på om Sveriges hittills dyraste motorväg är lönsam. Han får inte utreda alternativ till motorväg, bara olika sträckningar. Nilsson inser själv att hans jobb är ”en ren formalitet” och riksdagen ger grönt ljus till vägen innan Nilsson ens hinner börja räkna.
Dessvärre visar ”formaliteten” att vägen är en förlustaffär för samhället. Kanske är det därför politikerna i länsstyrelsen inte får ta del av Nilssons beräkningar när dom fattar beslut om arbetsplan för vägen.
Samhällsekonomisk vinst på motorvägar räknas i tid och människoliv. På den 40 kilometer långa sträckan Stenungsund-Uddevalla ger investeringar på över 1000 miljoner en tidsvinst på nio minuter och en möjlig minskning av antalet trafikoffer med ett eller två om året.
Det är lätt att inse att en mindre styrd utredare skulle frestas att undersöka alternativ som ger mer för pengarna.
Regeringen har emellertid ”tur”. Just 1985 ökar dödssiffran på sträckan från två personer till sju. Trafiksäkerheten blir hädanefter ett av huvudargumenten för en motorväg, särskilt värdefullt att ta till när regeringen så småningom på den socialdemokratiska kongressen pressas att ta avstånd från idén om en skandinavisk länk.
Motorvägsförespråkarna lyckas slussa ärendet genom alla viktiga instanser utan att avslöja vilken förlustaffär hela bygget är. Inte ens när riksdagen våren 1987 tvingas fatta ett nytt beslut, eftersom kostnaderna börjar avlägsna sig alltför mycket från Wolfframs telefonkioskkalkyl, verkar någon ledamot känna till Nilssons utredning. Den har visserligen varit offentlig ett halvår men är så försåtligt formulerad att vägen framstår som lönsam.
I september samma år avslår regeringen de 300 (!) överklaganden som kommit in och ger därmed klarsignal till grävskopor och motorsågar. Och poliser. Det märkliga är att när riksdagen fattar sitt beslut har regeringens främsta argument för att bygga vägen redan hunnit smulas sönder av verkligheten.
I själva riksdagsdebatten påpekar den blivande landshövdingen i Göteborgs o Bohuslän, Kjell A Mattsson, att Uddevalla inte är något krisområde längre. Snarare håller arbetsmarknaden på att överhettas.
Och trafikoffren har blivit färre igen. Åren efter 1985 är dödssiffrorna till och med lägre än åren före; ett människoliv per år. Utan motorväg.
Kvar finns egentligen bara ett argument, ett som inte kan användas offentligt; Gyllenhammars politiska program, den skandinaviska länken. Bara så blir den rekorddyra, 40 kilometer korta vägstumpen logisk.
I dag håller ”länken”, tvärtemot vad alla ledande socialdemokrater försäkrade när motorvägsdebatten stod som hetast, på att förverkligas.
I den så kallade tillväxtpropositionen som lades fram i februari föreslår regeringen en ny bro över Svinesund och att motorvägarna i Halland och Bohuslän ”kompletteras”. Öresundsbron är, efter ett överkört rådslag och hårda strider på två (s)-kongresser, snart ett faktum. I Danmark byggs en väg över Stora Bält och den svenska regeringen trycker på för att danskarna skall gå vidare med en bro över Fehmarn Bält.
En annan huvudpunkt i ”Roundtables” plan från 1984 är en tunnel under engelska kanalen. Att den faktiskt byggs i dag är en händelse som ser ut som en tanke. Liksom att Kjell-Olof Feldt, som slöt ett muntligt avtal med P G Gyllenhammar om 40 kilometer motorväg för fem år sedan, i dag står på Volvos avlöningslista.
Och bilfabriken, själva lockbetet i Uddevallapaketet, hotas av en vikande bilkonjuktur. Den kan läggas ner nästa år. Då är Uddevalla tillbaka där de började igen.
På första maj i Göteborg syntes första gången på många år organiserade nynazister. Ett trettiotal rakade snuskskallar i uniformsliknande klädsel stod uppställda i trappan vid ingången till Allégården.
Demonstrativt tysta, med banér – en ren styrkeuppvisning. Hade detta skett för bara fem, sex år sedan hade de rättmätigt åkt på stryk-minns ni fortfar den underbara bilden på invandrarkvinnan i Växjö som pucklade på ett av slöddren med handväskan. Eller de som gråtande och slörvlande tvingades låsa in sig på järnvägsstationens toalett...
Men nu står vi mitt i nittiotalets iskalla högervindar. Bert och Ian är massmedias gunstlingar. Borgarna gör sig redo att ta över regeringsmakten. Socialdemokratin har gett upp loppet.
Det går absolut inte att dra några paralleller till nazismens uppmarsch under den oroliga mellankrigstiden eller till andra världskrigets fasor.
Men det är alltid nyttigt att ”nypa sig i armen” ibland och läsa om hur det gick till då. Och det har dessutom givits ut två mycket bra böcker i ämnet.
Maria-Pia Boëthius Heder och samvete – Sverige och andra världskriget är en utmärkt sammanfattning av Sveriges svek.
Boken är en historiebok för efterkrigsfödda; en anklagelseakt, ett syndaregister och en debattbok för de generationer som är födda under efterkrigstiden, och som, enligt Boëthius, vet synnerligen lite om Sverige och andra världskriget.
Uppenbarligen beror detta på makthavarnas ovilja att inte presentera hela sanningen – hur obekväm den än är-och att ställa till med storbyk.
Här berättas om transiteringen genom Sverige, division Engelbrekt och samlingsregeringens ”midsommarkris”:
Tysktågen for genom Sverige, till Norge och Finland, och transporterade soldater, oljeprodukter och vapen. Inalles transporterades 2 140 000 (!) tyska soldater och 100 000 vagnslaster tyska vapen och krigsmateriel från juni 1940 till augusti 1943 (då kriget höll på att vända).
Den svenska pressen lydde i stort sett Utrikesdepartementets propåer om att tysta ner eftergifterna mot Nazityskland. Det fanns förvisso undantag, t ex GHT i Göteborg eller tidningen Socialdemokratens chefredaktör Zäta Höglund. När han i en artikel protesterade mot transiteringstågen avsattes han...
Läs också om familjen Wallenbergs skumma affärer, interneringen av kommunister och radikaler, de förföljda judarnas tragiska öde...
Maria-Pia Boëthius skriver själv: ”Detta är det allra svåraste för mig som efterkrigsfödd att förstå: Vi bidrog aktivt till en krigsansträngning vars yttersta mål var vår egen undergång. Hellre än att stå upp för demokrati och frihet beredde vi oss på ett liv som lydstat åt en av de värsta regimer som hemsökt jordklotet.
Tänk om detta ämne också stod på de efterkrigsfödda generationernas schema under skolans historietimmar...
Christer Bergström levandegör i sin bok Mot avgrunden – spelet som ledde fram till andra världskriget den svekfulla eftergiftspolitik som genomfördes av de borgerliga regeringarna i väst – och stalinisterna i Sovjetunionen.
För visst kunde andra världskrigets och nazismen och fascismens – fasor ha avvärjts.
1938 stod den brittiske premiärministern Neville Chamberlain i München i strilande regn under ett paraply och yttrade de numera bevingade orden ”Peace in our time”. Sedan dess har ingen politiker av självaktning låtit fotografera sig stående under ett paraply.
För det blev inte ”fred i vår tid”. Då hade redan Nazityskland redan slukat Österrike, Sudettyskland, Tjeckoslovakien...
Frankrike och Storbritannien såg stillatigande på. Kriget var ett krig om världsherravälde. Mot andra imperialistiska makter. Men också en kamp mot arbetarrörelsen och revolutionen – Sovjetunionen, Frankrike, Spanien...
Ändå kunde kriget ha hejdats. Det är om dessa blockerade utvägar som Christer Bergströms utmärkta bok handlar. En självklar bok i historieundervisningen!