Ur Fjärde Internationalen 1/1991
För varje dag nås vi av nya dystra rapporter om den amerikanska ekonomins tillstånd.[1] Den strimma av hopp, som nyheterna att bruttonationalprodukten (BNP) steg något mer än de förutspådda 0.8% under det tredje kvartalet 1990 förde med sig, förbiser en rad besvärliga fakta. Faktum är att denna ”tillväxt” beror på växande lager d v s att det på grund av den svaga efterfrågan är omöjligt att sälja vad som har producerats. För att bli av med dessa lager kommer beställningarna att sjunka, produktionen att skäras ned och arbetstillfällen att försvinna.
Under de senaste veckorna har vi kunnat läsa om följande:
• att orderingången bland amerikanska företag sjönk med 1.7% under september 1990, det tredje fallet på fyra månader.
• att antalet registrerat arbetslösa hade stigit med 400 000 i slutet av september, den högsta nivån sedan 1985 (då arbetslösheten officiellt var 7% av den aktiva befolkningen).
• att preliminära siffror visar att under det tredje kvartalet 1990 föll profiten kraftigt för 50% av företagen.
• att husförsäljningen föll med 8% jämfört med augusti.
• att General Motors förväntas stänga 11 av 28 fabriker i november och att ”denna jul kommer att bli en av de mest bistra sedan recessionen 1981 eftersom konsumenterna söker billiga varor och hellre köper vardagliga ting än lyxvaror.”[2]
Under budgetdebatten drog demokraterna faktiskt tillbaka ett förslag på en speciell skatt på pälskappor som kostar mindre än 10 000 dollar för att inte uppröra sina väljare.
Bankerna har större och större problem vilket ledde till den Svarta fredagen den 26 oktober. De har dåliga lån till Tredje världen och svårt att köpa upp skuldsatta företag. Dessutom befinner sig fastighets- och byggnadssektorn i en kris med återförsäljningen av fastigheter som nu är värda mycket mindre än då krediterna beviljades. Till sist har många konsumenter svårare att betala sina skulder.
Vem som helst med några kreditkort kan få lån på ca 50 000 dollar. Bankerna har konkurrerat intensivt på kreditkortsmarknaden. Personliga skulder har stigit från 300 miljarder dollar 1980 till 795 miljarder dollar 1990.[3]
Detta ställer frågan hur den amerikanska recessionen, som tycks bli allvarlig, ganska lång och åtföljas av finansiella sammanbrott, kommer att påverka resten av världsekonomin, även Japan och Europa.
En del av svaret ligger i ett enkelt faktum: under 1988 importerade USA varor till ett värde av 459.6 miljarder dollar, dvs 15.4% av världens totala import och 16.6% av importen av industrivaror.[4] USA är det land i världen som importerar mest. 1987 låg USA på andra plats efter Västtyskland av import av tjänster (frakter, resor etc) vilka hänger ihop med importen av varor.
USA har under de senaste åtta åren utgjort motorn i världsekonomin med krediter som bränslet.[5] Det är som George Melloan har noterat:
En amerikansk recession betyder en recession eller åtminstone en reducerad tillväxt i världen.[6]
Detta har sin orsak i minskad amerikansk efterfrågan. Denna beror naturligtvis såväl på recessionens djup och varaktighet som den inre dynamiken hos nyckelekonomier som den tyska och japanska. Detta är frågans andra aspekt. För närvarande tycks scenariot det kommande året bestå i en avsynkronisering[7] mellan den amerikanska recessionen och Tysklands respektive Japans ekonomier.
Den internationella situationen är instabil — dels på grund av krisen i Persiska viken, men mer grundläggande beroende på effekterna av de gigantiska ekonomiska omkastningarna mellan USA, Tyskland/Europa och Japan. Detta mot bakgrund av öppnandet av Östeuropa och en allt hårdare kontroll över Tredje världen. Det amerikanska finansiella systemet utgör en svag länk i systemet och kan påskynda en början till en internationell ekonomisk kris av ofattbara mått. Ekonomer, som är kända för sina försiktiga bedömningar, börjar anta toner som till och med oförskräckta marxister med katastrofperspektiv tvekar inför. Philippe Lefournier skriver i tidskriften L'Expansion i en lång artikel kallad ”Kapitalismen står inför sin verkliga utmaning”:
USA står inför oljechocken i en situation med strukturell svaghet som ifrågasätter kapitalismens förmåga att fungera. En finansiell kris med oförutsägbara konsekvenser är trolig därför att detta inte är en kris i systemet utan det är själva systemet som befinner sig i kris... Precis som 1929. Detta är kapitalismens verkliga utmaning... Den dominerande ekonomin inom systemet har gjort att själva systemet har spårat ur. Kan systemet rädda sig självt?[8]
Den amerikanska ekonomins ”lånade” tillväxt berodde på Japans, Tysklands och andra länders överskott. Pengar som flyttades över till USA kunde flyttas tillbaka om man stötte på sämre villkor än tidigare, som t ex ett fall i dollarns värde eller en stegring av räntenivån i Japan eller Tyskland. Det skulle innebära, att till vågen av konkurser kan man lägga ett sammanbrott för aktiemarknaden.
Det samtidiga fallet på världens aktiemarknader — två gånger de senaste tre åren — har avslöjat spänningama inom världens penningsystem. Å ena sidan har vi ett finansiellt system som är starkt integrerat och är igång dygnet om. Å andra sidan finns det ingen global kontroll av detta system. Dessutom kommer spänningarna att öka vid en ekonomisk nedgång eller recession mellan de tre stora ekonomiska blocken — USA/Canada/Mexico, Japan och dess ekonomiska satelliter och Tyskland/Europa. Detta kommer att äga rum vid en tidpunkt när de två ”supermakterna”, USA och Sovjet, genom olika slags ekonomiska kriser, håller på att förlora sin respektive status som supermakt.
En annan okänd faktor i situationen är oljeprisets rörlighet, vilken har förstorats genom införandet av Nymex framtida marknadsbedömning (futures market set up) 1983. Enligt detta system sätts oljepriset efter hur producenterna bedömer framtiden, om det exempelvis kommer att bryta ut ett krig i Persiska viken, och inte efter det verkliga utbudet och efterfrågan.[9]
Ett krig eller en längre kris skulle förmodligen leda till ökade oljepriser och stegra inflationen. Detta skulle påverka företagens resultat och driva upp räntenivåerna och således hålla tillbaka investeringar på grund av sjunkande profiter. Det finns inte heller några goda skäl för att tro på lägre räntenivåer. Detta beror på det amerikanska underskottets betydelse, den allmänna finansiella oron, vilket gör långivare försiktigare, och kapitalets flöde mot öst.
Att inte kunna förutse priset på olja är emellertid inte lika farligt som att förvänta sig att det amerikanska finansiella systemet skall kollapsa och att världens finansiella nätverk skall bryta ihop.
Till sist har vi tredje okänd faktor som vi kan skönja vid horisonten och som har skapat en viss oro bland ekonomer. Hur kommer den tyska ekonomin att reagera på återföreningen under de kommande två åren och vilka effekter kommer detta att få på de länder vars ekonomier är uppbundna till den tyska?
Ett av den här tillväxtperiodens karaktäristiska drag, som vi sett i flera europeiska länder och i Japan sedan 1984-85, har varit en betydande ökning av de produktiva investeringarna, vilket har skymts av den samtidiga finansiella spekulationen.[10] Dessa investeringar har stimulerats av företagens ökade vinster och sedan 1987-88 påskyndats av såväl den allt snabbare moderniseringen av företagen (datorisering /kommunikationer) som av den utökade produktionskapaciteten med tanke på ett förenat Europa och en växande hård konkurrens på världsmarknaden. Under 1989 ökade investeringarna med 6.7% i reala värden inom EG.[11]
Detta har lett till en viss minskning av antalet arbetslösa inom EG från 10.8% 1985 till 9.7% 1988 och till 9% 1989. Förutsägelserna om en ytterligare minskning under denna vinter, som gjordes i juni 1990, ifrågasätts nu. De som i första hand drabbas av arbetslösheten är kvinnor (utom i Storbritannien) och människor under 25 år (utom i f d Västtyskland), även om det finns stora skillnader mellan olika länder. Det finns inte desto mindre ett genomgående drag: arbetslöshetens varaktighet har kontinuerligt ökat sen 1974. Tre exempel: I Västtyskland hade 39.3% av de arbetslösa 1983 varit utan arbete under mer än ett år, 1988 var siffran 46.7%. I Frankrike steg siffran från 42% 1983 till 43.9% 1990; i Italien från 57.7% 1983 till 69% 1988.[12]
Över hela Europa tycks arbetsprocessen gå mot ökad flexibilitet, deltidsarbete, temporära arbeten, att hålla sig med underleverantörer etc. Det sätt på vilken flexibiliteten tillämpas på arbetskraften skiljer sig beroende på relationerna mellan de sociala krafterna, fackföreningarnas styrka och de avtalsregler som redan finns. Samtidigt uppstår flaskhalsar på arbetsmarknaden på grund av brist på kvalificerad arbetskraft. Detta hänger ihop med den snabba teknologiska förändringen.
Den lilla minskningen av arbetslösheten och en rad av ”goda år” har lett till att lönekamp återigen har dykt upp, både inom den privata sektorn och, än mer uttalat, inom den offentliga. Det är därför inget att förvånas över att vid de första tecknen på en förändring av det ekonomiska klimatet och då vissa sektorer stöter på svårigheter (bilar, elektronik), så drar kapitalet igång kampanjer för nya svångremmar och gör kraftiga neddragningar. Fiat har således infört korttidsvecka för 70 000 arbetare och Philips planerar att avskeda 15 000.
Sådana nedskärningar av tusentals arbetstillfällen är en försmak av den brutala omorganisering som kommer att inträffa med en ekonomisk nedgång och omstrukturering av produktionen i Europa under några år framöver (EG-marknaden och Östeuropa). En ny fas med avreglering håller på att ta sin början, detta samtidigt som den inom-imperialistiska konkurrensen skärps.
Men låt oss återvända till Tyskland. Innan återföreningen var Västtyskland världens största exportör av varor — med ett totalt värde av 323.4 miljarder dollar eller 11.2% av världshandeln 1988. Detta kan jämföras med 321.6 miljarder dollar för USA och 264.9 miljarder dollar för Japan. Tyskland var dessutom världens näst störste importör (250.6 miljarder dollar eller 8.4 % av världens totala import).[13] 1989 mottog sålunda Västtyskland 15.4% av Frankrikes export, 11.96% av Storbritanniens, 16.98 av Italiens, 18.76 av Belgiens/Luxemburgs, 25.86% av Nederländernas, 34.42% av Österrikes, 20.52% av Schweiz, 12.70% av Sveriges samt 5.79% av Japans export.[14] Det tyska lokomotivet kan inte ensamt dra det europeiska tåget, men å andra sidan kommer inte dess viktigare europeiska partners att alls kunna gå helskinnade genom de kommande oroliga tiderna.
De fem nya Länder i vad som tidigare var Östtyskland, Sachsen-Anhalt, Brandenburg och Mecklenburg-Vorpommern, var ingen viktig marknad för västeuropeisk export. Österrike var störst med 1.8% av dess totala import. Det är alltså den övergripande dynamiken som följer med den förenade tyska staten som betyder något för de ”europeiska kompanjonerna”, snarare än att det f d Östtyskland har 15 miljoner invånare (och konsumenter). Det finns säkerligen möjligheter där, men det är västtyska företag, som enligt Olivettis chef Carlo Benedetti beter sig som en maffia, som skall exploatera dem.
I det nuvarande politiska klimatet i Tyskland finns det olika åsikter om situationen som följt efter valet. Efter Kohls och hans finansminister Theo Waigels storslagna deklarationer har de fem viktigaste ekonomiska instituten i Tyskland redovisat en mycket mer sansad bedömning, som förutser en tillväxt med 1.5% under 1991. Ingen vet exakt hur återföreningen kommer att utvecklas. Vi möts ständigt av nya överraskningar, vanligen i form av räkningar för miljarder D-mark — bl a en på 18 miljarder mark på grund av ett tekniskt fel vid den monetära föreningen.
Enligt DIHTs (Tyska industri- och handelskammaren) senaste översikt tycks för närvarande affärslivets inställning vara optimistisk. Dess översikt bär titeln ”I väst en oavbruten boom, för öst finns ännu hopp.”[15] Investeringsplanerna ligger på samma nivå som under hösten 1989. Det finns en svacka inom byggsektorn, men en verklig förändring i de fem Länder har inletts och denna förändring hör alltså inte enbart framtiden till. Den västtyska miljöindustrin ser också fram mot ljusa tider, detta desto mer som statliga eller statligt garanterade krediter kommer att bli viktiga för att rena det gamla Östtyskland. Visserligen ligger mycket av detta fortfarande på ritbordet, men västtysk industri, som har satsat mycket inom detta område, kommer att få se sin internationella ställning förstärkas.
Konsumtionen spelar en pådrivande roll i denna fas av cykeln, dess topp. Trots en stegring av räntan för hypotekslån, stiger efterfrågan kraftigt på hus. Under de första nio månaderna 1990 steg efterfrågan med 53% jämfört med samma period 1989. Det uppskattas att ca 300 000 nya hus kommer att byggas 1990 jämfört med 239 000 1989.[16] Sedan 1987 har 800 000 hus byggts.
En annan viktig sektor för efterfrågan är bilar. Samtidigt som stagnation och t o m nedgång drabbar den europeiska bilindustrin så ökar de tyska tillverkarna produktionen. 60% av konsumtionskrediterna som ökade med 9% under 1989 — går till bilköp.[17] Nettoökningen av antalet försålda bilar i f d Östtyskland är i genomsnitt 150 000 per månad sedan början av 1990. En viktig roll i denna ökning av köpkraften har inväxlingen av öst-mark mot lika många väst-mark spelat. Många av de bilar som köpts i öst är begagnade bilar som kommit från Västtyskland och även från Schweiz. Det skapar utrymme för nybilsförsäljning i väst, vilken beräknas växa till en miljon bilar 1990.[18]
Efterfrågan i Östtyskland utgör ingen speciellt betydande marknad för en produktionsapparat med globalt omfång och kräver inte omedelbart investeringar i de fem Länder. Varaktiga konsumtionsvaror (TV, kylskåp etc) kan med lätthet fraktas till öst från väst, där de befintliga fabrikerna kan öka sin produktion för att möta den stegrade efterfrågan. Faktum är att produktionskapaciteten utnyttjas allt mer 89.9% 1990 jämfört med 89.5% 1989, 87.4% 1988 och 84.5% 1987.[19]
Investeringar av större storlek kommer att göras i betydligt mindre grad än vad som ursprungligen målades upp av Treuhandanstalt, det organ som har hand om privatiseringen av 8 000 stora östtyska företag. Enligt Detlev Rohwedder, Treuhands chef, ”är denna stora kaka värd 600 miljarder D-mark.”[20] Men det tycks inte finnas någon som vill köpa denna kaka. Maskinerna är ofta gammalmodiga och skulle hur som helst enbart utöka den produktionsförmåga som redan finns i väst. Räntebetalningarna på skulder är avskräckande — 10 miljarder D-mark. Att bygga om fabrikerna så att de skulle uppfylla västtyska miljökrav skulle bli väldigt dyrt. Dessutom är inte lönerna tillräckligt låga för att locka till sig investeringar. För att avhålla folk från att flytta från öst har lönerna bestämts att ligga på 70% av lönerna i väst.
Ytterligare ett besvärligt faktum är att f d Östtysklands traditionella östeuropeiska marknader kommer att inskränkas drastiskt mot slutet av 1990. Priset på östtyska varor kommer därefter att sättas i D-mark, samtidigt som den svagare USA-dollarn kommer att bli mer attraktiv. Östtyska motorcyklar kommer att ersättas med asiatiska mopeder. Gorbatjov har samtidigt precis fått två viktiga krediter för att köpa varor i Spanien (1 miljard dollar av vilka hälften är avsett för import av varaktiga konsumtionsvaror vilka skall betalas under tre år) och i Frankrike (10 miljarder francs av vilka en del skall betala av skulder och resten skall gå till inköp av spannmål, varor och tjänster).
Efter att ha dragit på besluten en tid så har Mercedes, BASF och Volkswagen nu skrivit under viktiga överenskommelser med Treuhand. Men dessa tre jättar vill att staten skall stå för kostnaderna därför att det antingen finns det andra ställen att investera i (för Mercedes i Portugal) eller därför att de har finansiella svårigheter (Volkswagens vinst före skatt har minskat med 1.1 miljarder D-mark jämfört med 1989).[21]
Motsättningen mellan å ena sidan de västliga företagens ockupation av marknaden i öst och investeringar för återuppbyggnaden å den andra sidan har inte lösts.
Detta är emellertid enbart en sida av problemet. Den andra sidan är återföreningens sociala kostnader över de kommande fem åren. Hans Fahning, chef för Hamburgs Landesbank och sedan lång tid medlem av den västtyska bankföreningen, har skarpt kritiserat bristen på öppenhet vad gäller de olika underskotten — den federala statens, delstaternas, kommunernas, järnvägarnas, postens och socialförsäkringarnas underskott. Återföreningens verkliga kostnader upplöses i den allmänna oredan. Efter att ha undersökt olika sektorers utgifter — f d Östtysklands inre skuld, Treuhands finansiella behov, skulderna för Östtysklands sjukförsäkringssystem, den östtyska statens åtaganden vid andra typer av försäkringar — kom Fahning fram till en summa på 100 miljarder D-mark.[22]
Det officiella federala budgetunderskottet förväntas nå 66.8 miljarder D-mark. Det är inte speciellt stort med tanke på Tysklands välstånd. Siffran utelämnar emellertid den största delen av den skuld som återföreningen för med sig. Enligt Die Zeit[23] kommer underskottet att uppgå till 100 miljarder. Med denna tillväxttakt kommer den federala statsskulden, som uppskattas till 557 miljarder D-mark 1990 om samma års underskott stannar vid 66.8 miljarder, att nå 1 000 miljarder D-mark om fyra år.
Enligt en studie av Morgan Stanley, citerad av Klaus von Dohnanyi[24], kommer återföreningens sociala kostnader för det gamla Östtyskland — arbetslöshet och sjukvård, åldringsvård och bostadsbidrag — att nå 50 miljarder D-mark per år de kommande fyra åren medan återuppbyggnaden kommer att kosta 130-160 miljarder D-mark per år under tio års tid.
Låt oss undersöka arbetslösheten. Utifrån 1,5% tillväxt under 1991 kommer olika institut fram till en arbetslöshet på 3.7 miljoner i Östtyskland och 2 miljoner i väst. Andra uppskattningar har kommit fram till en total arbetslöshet på 5.2 miljoner.[25] Hur skall en sådan arbetslöshet kunna ersättas samtidigt som statsskulden stiger med sådan makalös takt? Det tycks inte finnas något annat alternativ än att höja skatter och sociala avgifter. Det är säkerligen Hans Fahnings slutsats. Sådana höjningar kommer att efter ett tag hålla tillbaka konsumtionen. Samtidigt kommer inflationen att underblåsas, därför att förhållandet mellan skulder och sparande kommer att försämras, och räntorna att stiga, detta i ett internationellt klimat som också pressar räntorna uppåt. Vissa företag har en hög grad av självfinansiering, medan andra kommer att hamna i svårigheter, vilket vi kunde se med dataföretaget Nixdorf, som räddades av Siemens. Investeringarna kommer att hållas tillbaka.
Återföreningen kommer under de närmsta åren att förändra Stortysklands position som kapitalexportör, antingen genom att begränsa överskottet av kapital eller genom att göra det till ett kapitalimporterande land. Det är svårt att förutse konsekvenserna av en sådan förändring.
Fler överraskningar kan komma. Kohl hade säkerligen en politisk plan som han genomförde effektivt. Det är emellertid inte säkert att han har en ekonomisk plan som kan understödja den politiska, även om det inte finns några skäl att betvivla att återföreningen kommer att slutföras fullständigt.
På kort sikt kommer vi kanske att finna att DIHTs översikt för 1991 kommer att frambringa mindre entusiastiska toner än de som rådde 1990. I ett sämre internationellt klimat och med en högt värderad D-mark kan Tyskland få se sin export minska till sina huvudsakliga handelspartners — Frankrike, Storbritannien, Italien, Nederländerna, USA, Belgien och Schweiz. Detta desto mer som recessionen redan har inträtt i USA, Kanada, Storbritannien, Italien, Spanien och Sverige. Även i Frankrike har en nedgång kunnat skönjas.
Man skulle behöva en kristallkula för att kunna förutsäga vilka konsekvenser både internationella och inhemska faktorer kommer att få. Den mest sannolika hypotesen är att avsynkroniseringen mellan det tyskledda blocket, USA och Japan kommer att fortsätta ytterligare något år och att en omfattande finansiell kollaps på Wall Street inte inträffar. Vad som är svårt att förutse är huruvida världsekonomin kan omorganiseras runt de tysk-europeiska och japansk-asiatiska polerna utan att det leder till en ny global recession. För att kunna förstå det måste vi se situationen från japansk synvinkel, vilket vi återkommer till i ett senare nummer.
Översättning: Ingemar Sandström Översatt ur: International Viewpoint, nr 195, 26 november1990
[1] Se Udrys artikel ”George Bush och den ”Tredje oljechocken” i Fjärde Internationalen 4/90.
[2] Business Week, 5 november 1990 och 29 oktober 1990. The Wall Street Journal, 30 oktober 1990 och 24 oktober 1990.
[3] Sunday Times, 28 oktober 1990 och International Herald Tribune, 22 oktober 1990.
[4] GATT, Le Commerce International 1988-89 Vol II, s 3 och s 40.
[5] Se min artikel i La Breche, 13 november 1987, efter aktiemarknadens kollaps 1987.
[6] The Wall Street Journal, 23 oktober 1990.
[7] La Breche, 29 juni 1990.
[8] L'Expansion, 18-30 oktober 1990.
[9] Se Fjärde Internationalen, 4/90
[10] Se La Breche, 29 juni 1990, för en förklaring till boomens oväntade fortsättning efter kraschen 1987.
[11] Economic Forecast of the European Commission, 11 juni 1990.
[12] OECD, ”Perspectives de l'emploi”, juli 1990.
[13] GATT, Le Commerce International 1988-89 Vol II.
[14] Frankfurter Allgemeine Zeitung, 24 oktober 1990.
[15] Handelsblatt, 31 oktober 1990, s 27.
[16] Ibid, 30 oktober 1990.
[17] Die Welt, 23 oktober 1990.
[18] Handelsblatt, 30 oktober 1990.
[19] Der Spiegel, nr 44 1990, s 29.
[20] Ibid, nr 43 1990, s 152.
[21] Les Echoes, 29 oktober 1990.
[22] Handelsblatt, 30 oktober 1990.
[23] Die Zeit, 19 oktober 1990.
[24] Der Spiegel, nr 42 1990, s 244.
[25] The Wall Street Journal, 23 oktober 1990, och Handelsblatt, 26-27 oktober 1990.