Ur Fjärde Internationalen 1/1991
Kriget i Persiska viken är en katastrof för hela mänskligheten. Tusentals människors liv utplånade, samhällen i spillror under bombmattorna, fruktansvärda miljöhot och miljarder på miljarder till massförstörelse varje dag när jordens fattiga inte har råd till en skål ris.
Detta krig, startat av diktatorn i Bagdad och imperialisterna i Washington, är en förbrytelse mot en mänsklighet som mer än någonting annat behöver mat, kläder, tak över huvudet och fred.
För socialister världen över kan därför inte en minut gå förlorad i kampen mot kriget. En massrörelse utan motstycke för villkorslöst eld upphör och fred måste byggas upp över gränserna. De första stegen har redan tagits. Nu måste vi göra vår del i Sverige.
Ett av hindren för att bygga upp en stark fredsrörelse är insikten om den irakiska diktaturens blodsvälde mot den egna befolkningen och mot kurderna, liksom dess övergrepp mot Kuwait.
Ockupationen av Kuwait hade inget som helst syfte att ”försvara palestinierna” eller bidra till ”den arabiska nationens kamp mot imperialismen”. Dess enda syfte var att rädda Saddams diktatur från ekonomisk bankrutt efter kriget mot Iran och att lösa konkurrensen med Kuwait på oljemarknaden med militära medel. Invasionen ligger också i linje med det styrande Baathpartiets stormaktsplaner.
Detta kan emellertid på intet sätt rättfärdiga USA-alliansens blockad eller angrepp mot Irak. Detta har ingenting att göra med någon ”befrielseaktion” eller demokratisk omsorg om folken i området. Tvärtom: det handlar om en hänsynslös fortsättning på den imperialistiska politik som förts mot arabvärlden under hela 1900-talet.
När Saddam var en pålitlig västallierad hördes inga invändningar mot honom från dem som i dag låter bomberna falla över Bagdad. Vare sig mot hans överfall på Iran, gasningen av kurderna eller mot massakrer på oppositionella. Ja, samma imperialistiska stormakter som i dag förfasar sig över Iraks krigsmaskin lät själva bygga upp den.
När Turkiet ockuperade Cypern, Israel Västbanken och Gaza, när palestinierna terroriseras och varje oppositionsröst i Saudiarabien tystas, kommer på sin höjd ett ”beklagande” från dem som i dag utsett sig själva till världspolis. Bakom deras stolta frihetsord mot Saddam döljer sig det krassa imperialistiska intresset att kontrollera oljan och att slå ned varje konkurrent till Israel och andra USA-allierade i området.
En efterträdare till Saddam som utses av Bush blir inte någon demokratisk folkvän som ger kurderna frihet och bidrar till en upplösning av diktaturerna i området. Nej, det blir en USA-vänlig diktator i ett ödelagt Irak. Just sådana som nu slåss på USA:s sida i kriget.
Alla argument mot att fredsrörelsen skulle försvåra de västallierades försök att bekämpa ockupation och diktatur är därför genomfalska. USA-alliansens krig har inga sådana syften. Att en internationell fredsopinion sätter käppar i hjulet för dess krigsansträngningar är inget att beklaga! Tvärtom: Fred NU! innebär ofrånkomligen att ställa sig i vägen för USA:s målsättning att med militärt våld förstärka sin imperialistiska kontroll över regionen. Ja, ett nederlag för dessa krigsplaner är i dag en första förutsättning för en fred på folkens villkor, inte bara i Mellanöstern.
Och omvänt kommer en seger för Bush att skapa oerhörda svårigheter för befrielserörelser och progressiva regimer i hela Tredje världen. Den politiska chocken i USA från det amerikanska nederlaget i Vietnam för femton år sedan skulle då vara övervunnen för lång tid framåt och inga frihetskrafter skulle komma undan militära angrepp från amerikanskt håll.
Ett nederlag för de amerikanska krigsplanerna kommer inte att ske på slagfältet i Persiska viken. Irak kan inte vinna detta krig militärt, även om slaktandet kan pågå längre än vad segerrusiga krigsanhängare i väst trodde i början. Freden kan bara åstadkommas genom att fredsrörelsen gör det politiskt omöjligt för USA och dess allierade att fortsätta angreppet och pressar dem att ta hem sina trupper.
Om ett sådant nederlag för USA också blir en seger för Saddam Hussein avgörs bland annat av den internationella opinionens agerande. Om denna konsekvent stödjer människornas demokratiska och nationella rättigheter i Mellanöstern; palestiniernas och kurdemas sak, demokratiska oppositionella i såväl Irak som i Saudiarabien, den turkiska arbetarrörelsens kamp... och om världsopinionen blockerar vapenprofitörernas upprustning av förtryckarregimerna, då finns utsikterna för den fred som aldrig kan uppnås genom bombterror i oljebolagens och imperialisternas intresse.
Om någon promille av de krigsmiljarder som nu går till att döda det irakiska folket i stället brukades för att stödja de undertryckta i hela regionen, skulle diktaturernas saga vara all.
Vi vet inte om Saddam skulle stärkas av ett eldupphör eller om hans krigsäventyr in i Kuwait leder till hans fall genom en statskupp eller ett folkligt uppror. Men vad vi vet är att massdödandet måste få ett omedelbart slut som en förutsättning för alla lösningar! Det är bara folken själva som kan lösa de nationella och demokratiska frågorna i området, inte stormakterna.
Ett särskilt hinder för fredsrörelsen och kampen mot kriget är FN:s roll. Säkerhetsrådets stöd för terrorkriget leder till osäkerhet och förvirring inom stora delar av fredsopinionen.
För oss socialister är FN:s agerande ingen överraskning. Organisationen har sedan begynnelsen i sista hand kontrollerats av USA och andra makter som upprätthåller den nuvarande orättvisa världsordningen. Att radikala regeringar under en period lyckades radikalisera FN:s profil i vissa avseenden kunde inte omvandla organisationen till ett instrument för internationell solidaritet. Nu blottas den fulla innebörden av vems intressen som i sista hand styr.
Hänvisningar till FN-beslutet bakom kriget är därför inget argument som fredsrörelsen kan ta på allvar. Vi socialister kan inte heller se FN-sanktionerna på annat sätt. De drevs igenom av USA och upprätthölls av den massiva krigsuppladdning som just ingick i att förbereda det nuvarande kriget. De var från allra första början en del av den politik som betyder att imperialismen ska kontrollera området.
Bojkotter och blockader mot Irak och andra förtryckarregimer, som den i Sydafrika, kan vara viktiga för att stödja ett folkligt motstånd. Men om de utlyses som ett led i ren stormaktspolitik kan vi inte ge dem vårt stöd.
Den svenska regeringen och alla partier utom (v) och miljöpartiet ger sitt fulla stöd till USA-alliansens krig i FN:s namn. Och det är inte bara ett stöd i ord. Regeringen har på begäran från Storbritannien beslutat att skicka ett fältsjukhus till Saudiarabien som i första hand ska vårda irakiska soldater och krigsfångar. Detta ska enligt Genèvekonventionen ställas under Storbritanniens ”taktiska befäl”, och detta förhållande ska anmälas till Iraks regering. Sverige är därmed krigförande part.
Regeringen fortsätter också leveransen av vapen till USA och andra stater under amerikanskt kommando i kriget. Man hänvisar till FN-beslutet när detta ”undantag” görs från bestämmelserna om att vapen inte får säljas till krigförande länder.
Ingen humanitär fernissa som för opinionens skull smetas på detta stöd kan dölja faktum, att Sverige nu står under Pentagons befäl i världspolitiken. Till slut blev Sten Andersson och Ingvar Carlsson helt eniga med de borgerliga partierna och George Bush. ”Inga eftergifter! Inga samtal som kan tolkas som förhandlingar! Krig är enda lösningen!”
Den svenska regeringen är nu medansvarig i massbombningen av Irak och alla de katastrofala konsekvenser som kriget för med sig. Medansvarig i ett krig som hotar sprida sig i hela Mellanöstern, denna region som är ett ammunitionsupplag av olösta politiska motsättningar. Medansvarig i ett krig som redan efter tio dagar skapat en miljökatastrof.
Det är ett avskyvärt ställningstagande. Det är ett brott mot de miljoner människor som drabbas av krigets fasor och som inte är skyldiga till det. Det är ett brott mot Iraks barn, mot barnen i hela Mellanöstern och därmed mot alla världens barn.
Den svenska fredsrörelsen måste i dag först och främst få till stånd gemensam handling på gator och torg. Den minsta gemensamma nämnaren för sådana opinionsyttringar bör vara: ”Stoppa kriget NU!” och ”Inget svenskt deltagande i kriget!” Inom ramen för detta kan sedan olika uppfattningar föras fram.
I takt med att opinionen utvecklas och med hänsyn till lokala förhållanden kan paroller och krav gemensamt läggas fram som uttrycker större klarhet, både riktade mot USA och den irakiska diktaturen, om det inte splittrar försöken att bygga en massiv opinion mot regeringens krigspolitik och det massmördande som nu pågår.
Vi socialister förklarar för vår del att vi fördömer Iraks ockupation av Kuwait, men också att vi kräver USA:s totala och villkorslösa tillbakadragande. Saddam Hussein ska ut ur Kuwait, men USA-alliansen ska ut ur Mellanöstern oavsett detta!
USA-alliansen ut ur Persiska viken! är därför vår huvudparoll när vi deltar i fredsrörelsen för att Stoppa Kriget Nu!
Enhälligt antagen av Socialistiska Partiets partistyrelse
Stockholm 27 januari 1991