Ur Fjärde internationalen 1/1991
Valrörelsen 1991 kan mycket väl bli Socialistiska Partiets sista valrörelse som eget och självständigt parti. Också med ett blott och bart ”tekniskt” valsamarbete finns oftast ”en logisk fortsättning”. Inte alltid. Men oftast. Med det politiska samarbete som i dag inletts på många orter har vi förstått det som om alltfler politiska hinder för ett mer formellt samgående undanröjts. Flera ledande medlemmar i Socialistiska Partiet har också offentligt uttalat sig för ett samgående. Om än ”på sikt” och ännu i oprecisa och lite luddiga ordalag. Medlemmarna och partiets sympatisörer och väljare har därigenom redan ”mentalt” börjat förberedas för samgåendet, och ”samordningsprocessen” har fått hög politisk prioritet. Alla förnekanden och dementier om motsatsen tycks åtminstone för oss som ”ett spel för galleriet”.
Av denna strävan följer, helt naturligt, att framställa varje annat politiskt och organisatoriskt alternativ som ”orealistiskt” eller ”utsiktslöst”. Vår egen linje, att generellt avvisa valsamarbete med Vänsterpartiet och inrikta alla våra krafter på att bygga Socialistiska Partiet, framstår i det ljuset närmast som att svära i kyrkan. Icke desto mindre menar vi att den, i praktiken, är den enda linje som kan rädda partiet, och partiets programmatiska grundvalar, till eftervärlden!
Hur kan vi, medlemmar i en liten lokalförening — som dessutom inte delar partiets ”trotskistiska” identitet, ofullständiga och ännu till stora delar okritiska granskning av leninismens betydelse för stalinismens framväxt, påstå något sådant? För varje ”lojal” partimedlem måste en åsikt som vår framstå som inte litet förmäten. Ändå framhärdar vi i den, och kommer att ta politisk strid för den. Vi inbillar oss just inte heller att resultatet och följderna av vår politiska linje kommer att avsätta några större eller uppseendeväckande spår i den närmaste framtiden. Därtill är den politiska konditionen i både vänstern i stort och i vårt eget parti alltför dålig... Vi ser i stället framför oss ännu många långa, svåra och hårda år i politisk motvind.
På Socialistiska Partiets 13:e kongress i december 1990 diskuterades i huvudsak tre linjer för det fortsatta partibygget (med 1991 års valcirkus som ett första delmål och ”avstämningstillfälle”). Dels PS-majoritetens och PS-minoritetens relativt eniga ståndpunkt att fortsätta ”enhetsarbetet” med siktet inställt på att ge partiet en så stark förhandlingsposition som det bara är möjligt, genom att både bygga partiet och ”utveckla vänsterenheten”. I den avslutande omröstningen kom majoriteten och minoriteten allt närmare varandra i uttolkningen av denna minst sagt motsägelsefulla och mångtydiga linje.
Dels ”Göteborgs-linjen” (mest konsekvent uttryckt av Volvo-kamraterna) och vår egen. Förstod vi Göteborgs-kamraterna rätt, innebar deras linje att vi över hela linjen och överallt, skulle ställa upp på Vänsterpartiets listor, med siktet inställt på fortsatta politiska överläggningar med Vänsterpartiet, efter valet. På vilket sätt och i vilken takt tycktes den politiska utvecklingen få avgöra.
Vår linje, däremot, avvisade varje generellt valsamarbete med Vänsterpartiet, men stängde inte dörren för att lokalt, på ett mindre antal orter, pröva ett valsamarbete med (v). Den generella linjen i årets val skulle, liksom i det förra valet, vara: rösta på socialisterna med Socialistiska Partiets valsedlar. Även på orter och i regioner där vi inte går fram med en namngiven kandidatur, utan använder oss av partimarkerade valsedlar. Så, och endast så, föreställde vi oss att kunna genomföra en kollektiv och partibyggande valkampanj.
Kongressens beslut, att ställa sig bakom en slags ”kompromiss” mellan PS-majoritetens och PS-minoritetens ursprungliga förslag, riskerar nu att förlora all kollektiv karaktär på vår valrörelse. Detta insåg även Göteborgs-kamraterna, som — liksom vi — hade hoppats på att kongressen skulle bestämma sig för en mer ”renodlad” och tydlig linje. Faran för att partiets politiska förtroendekapital nu skall gå förlorat, och lämna våra gamla och nya väljare osäkra på hur dom bör rösta, är inte bara uppenbar. Den är, enligt vår mening, redan en realitet. Tjugo års organisationsarbete kan nu inom loppet av bara ett år upplösa organisationen som en nationell och något så när enhetlig politisk kraft.
Vårt ”koncept” för valrörelsen 1991 utgår också i ett annat avseende från en annorlunda syn på partibygget. Såväl ”Göteborgs-tendensen” som PS-majoriteten/minoriteten knyter sina framtida politiska förhoppningar till ett utökat samarbete inom den nu snabbt sönderfallande ”vänstern” Såväl organisatoriska ansträngningar som politiska utspel görs med allt större hänsyn tagen till hur detta uppfattas av Vänsterpartiet eller Arbetarlistan.
Vår linje innebär inte att man vänder den kvarvarande och i sönderfall stadda vänstern ryggen. Den innebär dock inte heller att den blir ”normbildande” och vägledande i vårt partibygge. Vi bygger vårt parti utifrån våra förutsättningar, våra intressen och våra behov. Sålunda tycks det oss mindre intressant vad den organiserade vänstern tycker om vår politik, vårt parti och vår tidning.
Långt mycket viktigare och vägledande för vårt fortsatta arbete borde i stället den växande skara av partikontakter, som i dag inte är eller har varit organiserad i vänstern, vara. 1990 års sista partikampanj gav också en tydlig signal om att deras antal med åren blivit allt större. Till kanske 90 procent utgörs de av tidigare (s)- eller (v)-röstande pensionärer, äldre arbetare, ensamstående kvinnor och låginkomsttagare. Antalet före detta medlemmar i (s) eller någon vänsterorganisation kan vi räkna på ena handens fingrar. Det är, enligt vår bestämda uppfattning, inte heller den nu sönderfallande vänstern som kan utgöra ”grundplåten” i uppbygget av vårt eget (eller någon annans) nya, socialistiska arbetarparti. Därtill är — dessvärre, men obestridligen — den nu sönderfallande vänstern en alltför ”förbrukad” potential att bygga ett nytt socialistiskt arbetarparti på.
Vår linje innebär till yttermera visso också en helt ny och annan inriktning på och uppbyggnad av Socialistiska Partiet. Mindre, betydligt mindre, av organiserade och/eller informella överläggningar och kontakter med den organiserade och sönderfallande vänstern. Mer, betydligt mer, av utåtriktat arbete som flygbladsutdelning, tidningsförsäljning, appellmöten och informella möten med den strida ström av partikontakter som vi nu får. Det är deras sociala villkor och miljö som i mångt och mycket borde bli ”bestämmande” för vårt politiska arbete, och hur vi ska låta utforma detta.
Denna inriktning ställer naturligtvis stora krav på vårt parti. Med all sannolikhet större krav än ett ”fortsatt harvande” med den kvarvarande vänstern gör. Detta vårt koncept för att utveckla, stärka och bygga det här partiet är inte desto mindre det enda — på sikt — möjliga, om våra idéer om ett nytt, socialistiskt arbetarparti över huvud taget någon gång skall kunna realiseras.
Avslutningsvis: det förhållande att vi i Socialistiska Partiet i Småland nu valt att gå ut i en helt och hållet självständig parti- och valkampanj har väckt farhågor om vårt fortsatta partimedlemskap till liv. Vi skall inte dölja vår stora besvikelse över kongressens beslut. Vi skall inte heller dölja att vi trots detta valt att kvarstå i och arbeta för partiet. Naturligtvis kommer det att innebära stora problem för oss, att för våra väljare och sympatisörer skapa för Socialistiska Partiets valagerande på andra orter och i andra regioner. Liksom vi, faktiskt, förstår, att det där kan bli svårt att förstå och förklara vårt. Ännu en tid kan och måste vi alla leva med detta.
För egen del tror och hoppas vi naturligtvis att 1991 års valrörelse, och utgången av denna, kommer att ge oss de nödvändiga argumenten för att vi skall kunna och orka gå vidare i vårt arbete. En betydande framgång för oss och ett oförändrat röstetal för Vänsterpartiet, där och när även vi medverkar på deras listor, kan vi naturligtvis bara tolka på ett sätt: nästa partikongress måste med nödvändighet fatta ett nytt och avgörande beslut om partiets uppbyggnad och framtid. Vi ser med tillförsikt fram mot den kongressen och det beslutet.