Ur Fjärde Internationalen 1 1991
Aldrig tidigare i historien har ett krig varit så förannonserat och krigsplanerna så länge kända. Den offensiv som USA-militären och dess medhjälpare drog igång natten mellan 16 och 17 januari 1991 motsvarar på alla punkter det scenario som Pentagonstrategerna tänkt ut redan i början av det man brukar kalla ”golfkrisen”.
När vi skriver detta har offensiven nyligen börjat (för mindre än 48 timmar sedan), men den första fasen kommer säkert att genomföras som förutskickat. Den baserar sig på flygvapnet och på missilerna och på det området är angriparnas överlägsenhet förkrossande.
Inför de senare etapperna har Pentagon som sig bör förutsett flera olika varianter, utifrån de möjliga resultaten av den första etappen.
Två slutsatser ligger nära till hands i det här skedet i kriget. De gör det möjligt att göra bokslut över debatterna i den antiimperialistiska och antikrigsrörelsen om två olika frågor. Två frågor med svar som berör varandra: Frågan om den imperialistiska interventionens syfte, och frågan om de verkliga styrkeförhållandena, bortom alla spekulationer med motsägelsefulla motiv och slutsatser.
Att Washingtons scenario, som basunerats ut så länge i förväg, kunde genomföras med en sådan lätthet visar för det första att man måste ta det på djupt allvar,] och för det andra att det var mycket trovärdigt. Det senare tvärtemot vad de tänkte sig som trodde på George Bushs yrande, när han jämförde insatserna i den aktuella konflikten med dem i andra världskriget, eller på Saddam Hussein när han talade om sin säkra seger.
Ända fram till timme 0 förekom det bland välmenande ”duvor” två vanliga monumentala misstag i tolkningen av USA-regeringens avsikter. Det första misstaget bestod i att tro att de enorma styrkor som byggdes upp gentemot Irak framför allt hade en avskräckande funktion. Att de skulle skydda Saudiarabien och övertyga Irak om att dra sig tillbaka från Kuwait. Det andra misstaget var att tro att det, ifall det på grund av Bagdads envishet skulle visa sig nödvändigt att använda denna vapenarsenal, skulle ske inom ramen för de mål som satts upp av FN:s säkerhetsråd. Det vill säga för att tvinga de irakiska trupperna ut ur Kuwait.
Vi har för vår del alltsedan början insisterat på att Washingtons verkliga syften gick mycket längre än till att lösa tvisten mellan Irak och Kuwait. Den internationella folkrätten var George Bushs minsta bekymmer. Det handlade för det första om att försvara kontrollen över en region som inte bara rymmer jordens största oljereserver utan också marionettstater, vilka återför sina enorma oljeinkomster till västvärlden, indirekt eller direkt till nytta för de imperialistiska ekonomierna och regeringarna.
För det andra handlade det om att slå fast USA:s absoluta politiska och militära överlägsenhet inom den ”nya världsordning”, som uppstått ur de östeuropeiska stalinistregimernas sammanfall och ur den sovjetiska byråkratins tilltagande förlamning och samförståndspolitik. Det handlade om att rättfärdiga ett bevarande, till och med en förstärkning av USA-militärens konventionella vapen, och om att tvinga de rika — imperialister eller oljemakter — som gynnas av dess militära paraply att bidra till dess finansiering.
Slutligen handlade det om att kompensera USA:s ekonomiska nedgång gentemot Tyskland och Japan genom att öka USA:s militära roll, vilken tycktes minska i euforin över den globala avspänningen. (Då hölls det ljuva tal om den ekonomiska tävlan som skulle ersätta krigen.) Tanken är att utnyttja denna militära roll för att vinna finansiella och handelsfördelar.
Just av dessa skäl, därför att så mycket står på spel, ställde sig Washington huvudsyftet, inte att ”befria” Kuwait, utan att förstöra Irak och dess militära och industriella potential.
Det var ett minimum, för den som inte bara ville undanröja den irakiska närvaron i emiratet utan också Saddam Husseins strävan att utmana USA om den regionala ledningen. Det var ett minimum för den som ville statuera ett exempel för resten av världen.
Detta minimimål kunde inte Bushregeringen backa från, och det måste uppnås, till varje pris, med krig eller med ”fredliga” medel. Med andra ord, det enda val tyrannen i Bagdad ställdes inför var mellan att kapitulera utan strid eller att krossas militärt. Förödmjuka sig eller förödmjukas.[2]
Den analysen uteslöt kategoriskt alla sådana fantasifoster som ”arabiska lösningar” eller andra kompromissformler. Det var inte Saddam Hussein som stod för oförsonligheten i konflikten, det var USA-presidenten.
Den irakiske diktatorn var förvisso beredd att acceptera mer än en kompromisslösning. Även om man utesluter varje tanke på att Irak skulle kunna vinna territorium för att tillmötesgå Bushs princip om ”att inte belöna aggression” — även om man vet hur mycket en sådan princip är värd, när den kommer från en regering som kräver stora arabiska eftergifter i utbyte mot ett hypotetiskt israeliskt tillbakadragande från en del av de territorier som ockuperades 1967 — hade det varit möjligt med en kompromiss. Saddam Hussein föreslog en sådan själv, 12 augusti 1990, tio dagar efter de irakiska truppernas invasion av Kuwait.
Despoten i Bagdad hade just insett vilket getingbo han fastnat i. Han hade rusat med sänkt huvud in i den fälla Washington gillrat.[3] Sedan han förgäves hotat emiren i Kuwait för att avpressa honom medel till den irakiska staten, invaderade han emirens territorium och lovade att dra sig tillbaka tre dagar senare. Förhoppningen var att hans krav skulle ha uppfyllts dessförinnan. Senare, när emiren vägrade, förklarade Saddam Hussein att han ”störtats” och blottställde sig slutligen inför reaktionen i USA och övriga världen genom att helt enkelt annektera Kuwait.
12 augusti 1990 föreslog Saddam Hussein att man skulle diskutera Iraks militära närvaro i Kuwait, samtidigt med den israeliska arméns närvaro på Västbanken och i Gaza, liksom Syriens närvaro i Libanon.
Syftet med den manövern var inte att rättfärdiga att ockupationen av Kuwait förlängdes, utan att göra det möjligt för Saddam Hussein att dra sig tillbaka utan att förlora ansiktet. Det blev allt tydligare med tiden. De irakiska truppernas uppträdande i Kuwait, där de plundrade och förde allt tillbaka till Irak, visade i själva verket att de inte tänkte stanna på plats för alltid.
Deras ledare ville bara stoltsera, inte med en ”belöning” för egen del (han hade förmodligen insett att det inte var att räkna med), utan med ”ett framsteg för den arabiska saken”. Han skulle troligen ha nöjt sig med beslutet att sammankalla en internationell mellanösternkonferens, i utbyte mot tillbakadragande av sina trupper.
USA-regeringen har steg för steg torpederat en sådan lösning. Det gällde även när den i allra sista stund vägrade acceptera det franska förslaget till säkerhetsrådet 15 januari 1991.
Bush uteslöt kategoriskt, inte bara varje kompromiss och varje ”belöning” utan också, uttryckligen, varje lösning som skulle göra det möjligt för Saddam Hussein att rädda sitt ansikte. För en president som omger sig med en mängd rådgivare av alla de slag, inklusive psykiatriska specialister, var det inget ”impulsivt” beteende att våldsamt och systematiskt förolämpa den storhetsvansinnige i Bagdad, att gå så långt som till att kalla honom ”värre än Hitler” eller till att förklara att han skulle få ”his ass kicked” i ett krig. Det var en medveten provokation för att få honom att bete sig så att det skulle gå att rättfärdiga det militära krossandet av Irak.
Vita Husets ynka diplomatiska försök, som mötet 9 januari 1991 i Genève mellan Baker och Aziz, hade bara till syfte att vinna den allmänna opinionen i USA och att vinna kongressens stöd. Det gällde att få irakierna att framstå som oförsonliga, eftersom de vägrade acceptera det enda val de ställdes inför = den totala och ovillkorliga kapitulationen.
Eller något ännu värre, vilket antyddes av det brev från Bush till Saddam Hussein som utrikesminister Tarik Aziz vägrade att ta emot på grund av dess förolämpande ton. Det budskapet preciserade USA:s hot. Det visade att USA inte bara syftade till att ”befria” Kuwait med våld utan till ”förstörelse” av den ”irakiska militära institutionen”. Det uttrycktes i brevet med denna förfärande mening:
Det som står på spel här är inte Kuwaits framtid — det kommer att bli fritt, dess regering kommer att återinsättas utan snarare Iraks framtid.
Själva logiken av truppmobiliseringen till Persiska viken avslöjade Washingtons verkliga syfte. USA valde redan från början medvetet ”krigslogiken”, tvärtemot vad François Mitterrand försökte ge sken av. Det fanns i själva verket inga proportioner mellan mobiliseringens omfattning och det föregivna syftet, att tvinga Iraks armé ut ur Kuwait. Inte ens om man litade på teorierna om Iraks förkrossande överlägsenhet var en sådan mobilisering nödvändig.[4]
Veckotidningen Newsweek i USA förklarade apropå de 2 000 planen i den imperialistiska flygflottan:
Det är i stort sett samma styrka som NATO ställde upp gentemot sovjetblocket i Centraleuropa. Det utgjorde 40 års försök att utplåna Warszawapaktens numerära fördel med hjälp av högteknologisk utrustning. Men irakierna har bara cirka 650 funktionsdugliga flygplan. Bara 65 eller 75 av dem är sovjetiska plan av hög kvalitet. De allierade flygstyrkorna möter ett välutbyggt luftvärn, med tredje världens mått mätt, men det är ingenting som går att jämföra med Warszawapaktens skog av sovjetiska land-luft-missiler.[5]
Dessa styrkor stod inte heller i något som helst förhållande till det som behövdes för att genomföra den åtgärd FN:s säkerhetsråd beslutat om för att driva Irak ut ur Kuwait. Den åtgärden var embargot, som i praktiken utvecklades till en avspärrning. Vita Husets argument mot de röster, även i kongressen, som föreslog en långsiktig blockad som ”fredligt” medel för att uppnå irakiskt tillbakadragande från Kuwait, var i det avseendet absurda och hycklande utan motstycke.
Bush-regeringen förklarade att omfattningen av de mobiliserade trupperna gjorde en strategi med långsiktig blockad på ett år eller mer omöjlig. Den skulle inte gå att genomföra av ekonomiska skäl för att inte tala om truppernas moral och risken det innebar att binda upp en så stor del av den amerikanska interventionskapaciteten.
Det argumentet var ruttet redan i sina förutsättningar: varför inte nöja sig då med att mobilisera så mycket trupper som behövdes för att upprätthålla en långsiktig blockad? Bush själv tillade: befrielsen av Kuwait är en brådskande uppgift, eftersom irakierna håller på att plundra landet. Som om man skulle rädda landet från plundring genom att förstöra det!
Allt detta visar att det krig som startade natten mellan 16 och 17 januari var önskat av Washington, och att dess syfte var att krossa Iraks militära och industriella kapacitet. Alla de som bidragit till att ge USA-aktionen en ”internationell legitimitet” och som har upprätthållit mystifikationen att målet med truppmobiliseringen var återvinnandet av Kuwaits ”suveränitet” — ja, återinsättandet av dess ”legitima” herrar, emiren och hans familjemedlemmar — har gjort sig till medskyldiga till USA-aggressionen.
Det gäller ”duvorna” som röstade för krigsbefogenheterna i USA-kongressen, sedan de lugnats av Bushs försäkringar att det var enda sättet att övertyga Saddam Hussein om att dra sig tillbaka utan strid, under hot.
Det gäller förvisso också den europeiska socialdemokratin som spelar falsk oskuld i den här konflikten. I likhet med den franska regeringen har den stött alla USA-resolutioner i FN, även den resolution som tillät användandet av våld efter 15 januari 1991, en resolution som innebär att man överger den ”fredliga” blockad-strategin.
Än värre, socialdemokratin har aktivt deltagit i USA:s krigsförberedelser. De franska trupperna har till slut anslutit sig till aggressionen, under USA-styrkornas befäl, även om de skenheligt hävdat att de skulle begränsa sina mördaraktioner till Kuwaits territorium.
Socialdemokratin och andra ”tvättäkta” demokrater i det imperialistiska Europa har brukat och missbrukat det bedrägliga argumentet att det handlar om en demokratisk strid mot en förfärlig diktatur. De har efterapat Bushs hyckleri. Vi vet redan vad den förevändningen är värd, särskilt när den används för att rättfärdiga en allians med den minst demokratiska och mest upplysningsfientliga staten i världen Saudiarabien. Även soldaterna i interventionstrupperna har haft svårt att stå ut i Saudiarabien!
I dag kan vi också tillägga att denna föregivna strid för ”demokratin” startar genom ett medvetet våldförande på opinionen i de krigförande länderna som är mot krigsdeltagandet.
De högtravande talen anklagar pacifisterna för att eftersträva ett ”nytt München”, och sprider samma myter som Bush och hans administration när de talar om ”den nye Hitler”. Det är löjligt att överhuvudtaget jämföra Nazityskland med dess enorma industriella styrka, och Saddam Husseins Irak, ett teknologiskt outvecklat land, som bara exporterar olja och dadlar och som är helt beroende av import på alla områden, även när det gäller vapen.
Det är tvärtom när man accepterar att USA, den främsta militärmakten i världen som nu går in i en recession, ska använda sina trupper och förstöra ett land för att bevara sin egen hegemoni, som man bidrar till att bilda ett verkligt ”Fjärde rike”. Ett Fjärde rike som ännu är formellt demokratiskt, och vars ”nya ordning” i dag kallas ”den nya världsordningen”.
Kremlbyråkratin under ledning av Gorbatjov, gårdagens fredspristagare, har gjort sig till medbrottsling på ett nesligt sätt. Moskva har bokstavligen talat sålt sig till världsimperialismen, främst till USA-imperialismen, dess främste fiende under mer än fyra årtionden.
Moskva har gått från den skamliga uppgörelsen vid toppmötet i Helsingfors 6 september 1990[6] till att lägga sin röst 29 november i säkerhetsrådet för USA:s rätt att använda våld mot Irak. Dessförinnan hade Sovjetunionen fått löften om lån i storleksordningen av sex miljarder dollar från oljemonarkierna vid Persiska viken[7] — bland annat en miljard dollar i förskott från emiren i Kuwait! Med dessa handlingar har Gorbatjov åtminstone lyckats befria antiimperialister i tredje världen från alla illusioner om ett eventuellt stöd från Sovjetunionen.
Kremltruppernas brutala och blodiga undertryckande av litauernas nationella rörelse, då man medvetet utnyttjade det faktum att världens uppmärksamhet var vänd mot Persiska viken. Bushs reaktion att bara bekymra sig om Gorbatjovs stöd till aggressionen mot Irak. Kohls uttalande som förebrådde litauerna för att ”ha för bråttom”. Det carte blanche Washington dessförinnan hade gett till sin allierade, den syriska diktaturen, för att agera i Libanon. Mottagandet av den kinesiske utrikesministern i Vita Huset. Se där hur maffiosi delar upp världen i utpressningszoner! Bara svagsinta kan se en ny ”världsera” grundad på ”respekt för internationell rätt” i detta!
Kören av hycklare visste vad som stod på spel i Persiska viken och de visste vilka Washingtons verkliga syften var. Pentagon förberedde akt två av Apocalypse Now för Irak.[8]
När Bush försäkrade att det ”inte kommer att bli ett nytt Vietnam, det kommer inte att bli ett långt krig”, sade han sanningen. Hans generaler förberedde ett nytt Hiroshima.[9]
Enbart under första dagen av bombningar fälldes mer än 20 000 ton bomber över Irak. Deras totala sprängkraft uppskattades till en och en halv gånger så stor som atombomben över Hiroshima!
Jämför den siffran med de 3 000 ton bomber som dagligen fälldes ”under höjdpunkten av de räder som ödelade Tyskland under andra världskrigets sista år”,0] eller med de 40 000 ton som fälldes över Hanoi och Haifong under två veckor, i december 1972.
På mindre än ett dygn genomförde USA-alliansens flyg 17 januari 1991 mer än 1 300 flygningar över Irak och Kuwait. Det var lika många som samtliga dödsbringande flygningar över Vietnam under de två förfärliga julveckorna 1972.1] Det som nu genomförs är den mest omfattande luftattacken i historien.
USA:s avsikt är att fortsätta att bomba Irak i den här takten flera dagar i sträck, ja, upp till en månad om nödvändigt enligt Newsweek.2] Angreppet är också en chans att öva på verkliga mål, på samma sätt som vid atombombsövergreppet mot Japan. Massmedialanseringen av kriget är utan motstycke i historien. Det presenteras som ett teknologiskt ”videospel”. Det finns också en vadslagning mellan olika delar av USA-militären om möjligheten att vinna kriget enbart genom flygbombningar. Det vore den bästa hypotesen för Washington eftersom det skulle innebära färre förluster i amerikanska soldaters liv.
Det är inte en grundlös lek. Det finns något att vinna. Samma nummer av Newsweek förklarar öppenhjärtligt att de olika försvarsenheternas roll i den här striden kommer att avgöra antalet miljarder dollar i anslag i framtida Pentagonbudgetar.
Irak har alltså blivit ett ofantligt experimentfält för den amerikanska krigsmaktens senaste prylar, och ett fält för tävlan mellan krigsmaktens olika delar. Denna makabra tävlan har givetvis mycket litet att göra med Kuwaits ”befrielse”. Det räcker att se på målen för bombningarna. Det rör sig inte bara om militära mål, utan även kärnkraftsanläggningar, kemiska och biologiska industrier, kommunikationscentra, elcentraler och så vidare.
Hur många Bhopal och Tjernobyl riskerar USA-militärens vansinnesförstörelse att utlösa? Hur många kommer det slutliga antalet offer för dessa bombningar och deras konsekvenser att bli?
Ingen vet. Inte heller Pentagon och Vita Huset. I deras ögon stod så mycket på spel i det här kriget att det var värt att riskera hela befolkningars överlevnad, inte bara i Irak utan också i grannländerna dit Saddam Hussein lovat att utvidga konflikten.
Vi måste stoppa blodbadet och utplåningen, inte bara av en despot, utan av ett helt folk och ett helt land. Irak, det nya Kartago, håller på att förstöras av dagens romare, så mycket mer mordiska och våldsamma än de antika föregångarna.
Det gäller att hejda den imperialistiska aggressionen, så som vi förberett oss att göra sedan början av USA-mobiliseringen till regionen. Den kraftfulla antikrigsrörelsen, som började byggas upp före krigsutbrottet och som breddats efter det, särskilt i de länder som delar i korståget mot Irak och i arabregionen, kan hindra USA-aktionerna och, åtminstone, genomdriva ett omedelbart stopp för bombningarna.
Rörelsen måste fortsätta kampanjen utan avbrott och förstärkas tills dess alla imperialistiska styrkor dragit sig tillbaka från Persiska viken.
Just på grund av de mål den imperialistiska aggressionen ställt sig, måste vi önska dess nederlag. Men vi får inte göra oss illusioner. Den enda verkliga möjligheten att skapa villkoren för ett politiskt nederlag för imperialismen — även i Vietnam var USA:s nederlag mer politiskt än militärt — bygger i dag på att massrörelsen mot kriget utvecklas och radikaliseras. Dessutom skulle det förutsätta att Irak kunde göra motstånd tillräckligt länge, vilket är långt ifrån säkert.
USA-militärens herravälde i luften ger den en avgörande fördel i ökenregioner, där terrängen är öppen, och gör det möjligt att genomföra förstörelsen utan större svårigheter. Ingen armé som är teknologiskt underlägsen kan motstå det. I städerna kan en beslutsam armé hålla ut länge, även gentemot en fiende med mycket överlägsen eldkraft. Det visade Beiruths försvarare under den sionistiska arméns attacker 1982.
Men vilken beslutsamhet kan man vänta sig hos de irakiska soldaterna i Kuwait — för det är ju dem som Pentagon ska driva ut? Saddam Hussein har samlat stora trupper helt hänsynslöst i Kuwait, där de kommer att lida stora förluster. Flertalet av dem utgörs av enheter i ”folkarmén”. Det är ett slags miliser, dåligt närda och illa tränade, som Baa'thmakten skapat.
Många av dessa soldater är tvångsrekryterade egyptiska arbetare, och diktaturen har helt cyniskt lockat dem till Kuwait med löften om full frihet att plundra och våldta. Sådana övergrepp skulle annars lätt ha kunnat hindras av Baa'thterrorn.
Det är till och med troligt att Saddam Hussein valt att skicka dessa kontingenter till Kuwait därför att de är de minst pålitliga av hans soldater och hade kunnat vända vapnen mot honom. Gränsen mot Kuwait bevakas av Saddam Husseins elittrupper, det berömda presidentgardet. Det kan alltså förstås inte bara som en åtgärd för att försvara Iraks egentliga territorium, utan också som ett sätt att hindra trupperna i Kuwait från att desertera eller gå till reträtt. Dessa trupper skulle alltså pressas mellan imperialismens hammare och Baa'thregimens städ!
Den enda som kan mäta sig med George Bushs mordiska vansinne är Saddam Hussein. Han har dragit med sitt land och sitt folk i ännu ett vanvettigt äventyr, som håller på att kosta Irak det som landet lyckats rädda ur förstörelsen och massakern under det vansinniga kriget mot Iran.
Även om man skulle vilja se något som helst progressivt i invasionen av Kuwait, är det uppenbart att styrkeförhållandena gjorde det till en vettlöst, och därför kriminellt, företag. Det sista vansinnesdådet från en diktatur i dödsryckningar. Bolsjevikerna gav upp en del av sitt nationella territorium vid fredsavtalet i Brest-Litovsk, på grund av styrkeförhållandena. Det är hela skillnaden mellan revolutionärernas realism och blindheten hos en psykopat som satsar allt på ett kort, i förhoppningen att vinna sig en lysande plats på historiens panteon, på bekostnad av sitt sönderslagna land.
Den andra sidan av denna tragedi är de enorma illusioner om Saddam Hussein som gripit många människor i arabvärlden, särskilt bland palestinierna. Visserligen har dessa illusioner skapats av åratal av besvikelser och bitterhet inför imperialisternas och sionisternas arrogans. Men de är ändå fantasifoster, och dessutom farliga, eftersom uppvaknandet riskerar att bli brutalt och hoppet riskerar att vändas i förtvivlan.
För mer än 23 år sedan nu, 1967, fäste en generation araber enorma förhoppningar vid Nassers Egypten. De trodde att Nassers armé var oövervinnlig, de trodde på hans ”raketer”. Chocken blev förfärlig när folket såg att deras hjälte kapitulerade på sex dagar.
Nasser var ojämförligt mycket mer progressiv och folklig än Saddam Hussein. Styrkeförhållandena mellan hans krigsmakt och Israels var mycket bättre än dem mellan Irak och den imperialistiska koalitionen nu.
Ändå besegrades Nasser, eftersom hans styrkor var teknologiskt underlägsna Israels. Inte heller var han förmögen att bygga en strategi på den revolutionära mobiliseringen av arabfolken, splittringen av det sionistiska samförståndet genom att vädja till de judiska arbetarna och på stödet från den antiimperialistiska rörelsen runt om i världen.
Tyvärr måste arabfolken lära denna läxa igen. Efter två årtionden av nederlag och extrem svaghet för den revolutionära rörelsen har de glömt 1967. Även Intifadafolket självt har glömt att det vann mer under uppsvinget för den folkliga massrörelsen 1988, än alla den borgerliga nationalismens sångfåglar någonsin lyckats åstadkomma.
Det är intifadan som visar vägen, inte Saddam Hussein. För att kunna segra måste intifadan sprida sig till de andra arabländerna, även till Irak. Om den hade segrat där före det nuvarande kriget, skulle det ha frigjort en mäktig kraft för den palestinska saken och för revolutionen. En kraft som despoten i Bagdad gett USA-imperialismen tillfälle att förstöra. Imperialismen kommer att vinna ett parti. Den kommer inte att vinna striden. Den kommer att besegra Saddam Hussein, men inte de arbetare i Irak som han förtryckte.
I dag, mer än någonsin, fordras: två, tre, många intifada!
19 januari 1991
Översättning: Maria Sundvall. Översatt ur Inprecor 18-31 januari 1991
[1] Se Inprecor nr 314, 315, 317 och 320 från 14 och 28 september, 26 oktober och 7 december 1990.
[2] Inprecor nr 315.
[3] I dag finns det flera dokument som visar hur USA:s regering lät Saddam Husse-in tro att den inte skulle ingripa i hans konflikt med Kuwait.
[4] Se Inprecor nr 320.
[5] Newsweek 21 januari 1991.
[6] Se Inprecor nr 314 och 315.
[7] International Herald Tribune 30 november 1990.
[8] Inprecor nr 314.
[9] Inprecor nr 320.
[10] En militärexpert som citeras i Le Figaro 18 januari 1991.
[11] International Herald Tribune 14 januari 1991.
[12] Som ovan.