Ur Fjärde internationalen 1/1991
I går kunde vi också läsa i Dagens Nyheter om OECD: s senaste rapport om Sveriges ekonomi. ”Krisen går inte att hejda” var rubriken. ”Alla siffror pekar i fel riktning och det finns inte något undermedel som kan rädda Sverige ur den ekonomiska krisen” heter det i artikeln.
Någon gång i början av seklet fanns det en teori om att socialdemokratin, genom att sätta sig som ryttare på den kapitalistiska hästen skulle kunna styra samhället mot socialism. Idag är (s) i samma situation som Gustav III på sin häst framför kungliga slottet.[1] Häst och ryttare är ett! Hur trött Gustav III än är på måsarna kan han inte hoppa av hästen. Och hur trött socialdemokratin än är på opinionsundersökningar och arbetare och låginkomsttagares protester, kan man inte bryta med kapitalismen.
Det är bara att bita ihop och försöka hålla sig kvar i galoppen allt vad tygen håller. Just nu styr färden, med (s) på ryggen, rakt in i EG.
När 12 till 14 miljarder kronor rasade ut ur landet för någon månad sedan och regeringen lade fram sitt åtstramningspaket, intervjuades LO-ekonomen P O Edin och fick frågan om det ändå inte fanns någon annan utväg än att höja räntorna och strama åt. ”Jo”, sade han uppgivet, ”det ar klart att man skulle t ex kunna nationalisera bankerna, men sådana förslag är ju inte populära idag.”
Löntagarfondsteoretikerna är demoraliserade. På (s)-kongressen fick alla förslag som på något sätt uttryckte opposition stryk. Och den socialdemokratiska regeringen försöker hålla skenet uppe och inbilla oss att de är svansen som viftar med hunden. Direkt pinsamt har det här blivit i EG-frågan där t ex arbetsmarknadsminister Mona Sahlin har visat att hon inte vet vad EG får för konsekvenser för det svenska momssystemet. Men ”det spelar ingen roll”… Det är bara att gå med i EG och se hur det blir, annars lämnar kapitalet Sverige.
En idé har blivit populär i denna situation. Den förs fram av Arbetarlistans representanter. Den förs fram av ekonomen Sven Grassman. Den förs fram av TCO, och nu faktiskt också i veckans utspel av Stig Malm. Idén är: ”Det är ingen kris. Krisen är påhittad”. Därför går det ännu, menar man, att föra en mer eller mindre gammaldags socialdemokratisk politik. Men det är en felaktig idé.
Från Stig Malms sida var utspelet förstås ett försök att lägga sig till vänster om regeringen och rädda LO-byråkratins anseende bland medlemmarna – att få LO-kollektivet att svälja ett lönestopp.
Sedan vill kanske också Stig Malm själv hålla sig utanför ett väntat socialdemokratiskt valnederlag… Förresten ”gammaldags” (s)-politik: för tre månader sedan gav Malm sitt fulla stöd till regeringen på kongressen. Tre månader är väl nu ”gammaldags” för honom…
För Arbetarlistan, däremot, tror jag att det är ett försök att försvara arbetarintressena utan att inrikta striden mot kapitalets makt… (Och här ligger deras uppfattning för övrigt också i linje med vår arbetarrörelses ”bästa traditioner”).
Men det går inte. Internationalens ekonomijournalist Sten Ljunggren diskuterade på ett partistyrelsemöte för ett tag sedan kravet på att införa den valutareglering som avskaffades för två år sedan. Han beskrev det som ett sätta ”att försöka bota en dödlig sjukdom med magnecyl”. En återinförd valutareglering skulle inte på något sätt ha förhindrat valutakrisen för en månad sedan. Kapitalisterna har otaliga sätt att utnyttja det faktum att de är härskande klass.
För att exempelvis förhindra Volvos spekulation mot kronan krävs det helt enkelt kontroll över Volvos finansavdelning. Makt att stoppa deras finanstransaktioner. Att beordra hem pengarna från redan försålda bilar i USA, att stoppa förtida betalningar av elektriska detaljer till Bosch i Tyskland osv.
Vi står helt enkelt där med vår socialistiska revolution som enda lösning på krisen. En mobiliserad arbetarrörelse måste ta makten från den härskande klassen och upprätta sitt eget demokratiska styre över samhället.
På samma sätt är det i EG-frågan. Ett Nej till EG! kan bara vara ett uppehållande försvar mot den rasering av sociala rättigheter, miljövårdslagstiftning, nedskärningar av sociala servicen, kvinnans ställning osv, som EG innebär. Utan EG flyttar kapitalet utomlands och fortsätter sin ekonomiska utpressning. Lösningen ligger bara i att samordna kampen mot kapitalismen i hela Europa. Lösningen finns i ett socialistiskt Europa. Det är det som är vårt alternativ.
Internationalens temanummer om EG fick mycket beröm. Massor av bra material om EGs konsekvenser… Men någon påpekade för mig att det ju inte fanns någonting om vårt alternativ till EG i hela tidningen!
Ja, hur skriver vi en helsidesartikel i Internationalen om vårt alternativ?! Det är en otrolig utmaning för oss. I synnerhet i dessa tider, när ordet ”socialism” är diskrediterat.
Under 80-talets ”rekordår” för kapitalismen har vi – trots att vi visste att uppgången var en stor skuldballong – talat om ”omfördelning” av pengar, om att ”ta från dom rika”. Vi kan förstås fortsätta att peka på högarna av pengar, men det räcker inte! Nu handlar det om att det är makten som arbetarrörelsen ska ta. Våra idéer om arbetarkontroll, om självorganisering för att utmana den privata äganderätten till produktionsmedlen… allt detta måste åter bli en del av vår propaganda.
Fortfarande saknar svensk arbetarrörelse exempel av typ franska klockfabriken LIP på 70-talet där arbetarna under en period tog makten över fabriken för att försvara jobben… Eller, ännu hellre, en arbetarkamp som franska maj -68 med ett nätverk av demokratiskt valda strejkkommittéer över hela landet… Eller rörelsen av samma slag i Italien 1968-69 som kallades ”krypande maj”.
Så: när kommer volvoarbetarna att, ställda inför avskedshot, ockupera fabrikerna och kräva tillverkning av kollektiva transportmedel i stället för privatbilar till den amerikanska medel- och överklassen?
Jag tror att vårt eget partis utveckling är en viktig del av svaret på denna fråga om ”när?”. Det finns faktiskt bara en strömning i Sverige som kollektivt kan diskutera dessa frågor. Där begrepp som arbetarkontroll, övergångskrav, revolutionär strategi, enhetsfront, självorganisering, arbetarnas egen stat i stället för borgarnas, arbetardemokrati, internationalism och internationell organisering o s v är kollektiv egendom och en del av vårt ”arv”. Och där dessa termer av grundläggande solidaritet med den kamp som förts under ett halvt sekel mot den stalinistiska urartningen och terrorn kan diskuteras. För det är inte arbetarpartiet kommunisterna eller vänsterpartiet som håller kongress här idag.
Vi kan också diskutera vad vårt parti ska göra utifrån erfarenheterna från den tyska fascismens seger, spanska inbördeskriget, den nicaraguanska revolutionen och, (ännu bättre, om vi ansträngde oss mer): vi kan diskutera våra problem och vårt läge i levande kontakt med den politiska utvecklingen i väst, öst och söder med hjälp av det nätverk av systerpartier som Fjärde Internationalen, trots sin svaghet, trots allt utgör.
Med detta i minne – låt oss då gå över och tänka på det som kongressdiskussionen så mycket kommit att handla om.
Först till frågan om det är ”vargavintern som stundar” enligt en del Göteborgs-kamraters modell, eller om ”läget aldrig har varit bättre för att rekrytera till Socialistiska Partiet”, som Matts Nilsson anser.
Om jag säger att läget är ”mittemellan” är det kanske inte särskilt dialektiskt… Men några fakta är klara för alla att se:
Å ena sidan ser vi en politisk och ideologisk offensiv utan motstycke för ohejdad kapitalism, mot kollektiva lösningar, mot socialistiska lösningar över huvud taget… Sedan tre månader tillbaka ser vi också en kampanj för ett imperialistiskt storkrig i Mellanöstern.
Allt detta sker i skydd av stalinismens sammanbrott i öst och massakern på Himmelska fridens torg, som i tiotals miljoner människors ögon kopplas samman med socialismen. Allt detta också i skydd av krisen för socialdemokratin och den etablerade arbetarrörelsen i väst som sammankopplas med åtstramningspolitik och byråkrati.
1900-talets två dominerande traditioner i arbetarrörelsen i Europa vacklar och deras apparater befinner sig i olika grad av upplösning. I deras ställe finns ännu nästan ingenting. Och vi har också länge talat om alla de politiskt hemlösa, det vakuum som har uppstått. Allt fler människor som inte tror på något längre… Det är den ena sidan av saken.
A andra sidan befinner vi oss inte i samma situation som vid inledningen av det kalla kriget. Det imperialistiska systemet kunde då basera sin propaganda för ”the american way of life” och ”sugar in the morning” på en gigantisk ekonomisk uppgång. På den tredje teknologiska revolutionen, som faktiskt förbättrade situationen materiellt för majoriteten i hela västvärlden.
Nu baserar de i stället sin propaganda på det enda kända alternativets sammanbrott, samtidigt som deras eget system går in i en djup kris.
De talar om Marknaden, att den betyder ”välstånd och frihet”. Men i verkligheten har de bara olika varianter av Thatchers Liverpool att erbjuda majoriteten. USA är faktiskt världens mest skuldsatta land i dag. Vi kan nu se hur Bush tigger om ekonomisk hjälp för krigsuppladdningen i Persiska viken. Kan ni föreställa er att USA skulle gjort det under Vietnamkriget?
Och under 80-talets ”uppgång” har Tredje världens massor pressats tillbaka. 50 år tillbaka i tiden enligt Förenta Nationernas siffror. Vid horisonten tornar dessutom de ekologiska problemen upp sig.
Trots att socialismen dödförklarats så vet vi att arbetande människor kommer att gå ut i strid för sina intressen, att de kommer att göra det organiserat, att de kommer att söka övergripande samhällslösningar. Och i de samhällslösningarna kommer idéer om jämlikhet och bestämmanderätt för majoriteten över samhällets tillgångar och samhällets rörelseriktning att ingå. Det vill säga: grundläggande socialistiska idéer.
Vi kan se det i Sovjetunionen. Här har arbetande människor själva upplevt stalinismens brott mot mänskligheten, inte bara läst om dem. Här förkastas hela den gängse marxistiska terminologin. Ändå är det så, att idéerna om jämlikhet och de arbetande massornas bestämmanderätt lever. Ändå kämpar man, om än ibland till och med under paroller om ”privatisering”!
Och i det perspektivet, på medellång sikt, är det naturligtvis en historisk fördel att de stalinistiska regimerna har fallit. Snart är det för övrigt kanske vi som kan säga ”Åk till Ryssland så får du se på marknadskrafternas renande inverkan”.
Inför krisen i den svenska vänstern, inför den relativa stiltje som den svenska klasskampen befinner sig, föreslår vi följande till kongressen i PS-majoritetens resolutionsförslag:
Dels breda enhetsinitiativ i klasskampen, för att bekämpa åtstramning, arbetslöshet och nedpressning av levnadsvillkoren. Enhet – inte som en slags manöver för att bygga oss själva, utan som något som motsvarar ett djupt behov inför kapitalets offensiv bland arbetare och låginkomsttagare.
Dels att vårt parti ska stå för politisk klarhet i både de historiska och de grundläggande politiska frågorna och gentemot imperialismens kampanjer, som nu i mellanösternfrågan. Vi ska gripa in i den övriga vänsterns kris med våra idéer.
När Arbetarlistan dök upp på scenen i februari blev det lite av alarm i partiet. Var detta brytningen i arbetarrörelsen med ”stort B”? Det som vi talat om i kongressresolutioner sedan 70-talet. En brytning där vi på inga villkors vis får stå utanför utan måste delta i och bygga så stark som möjligt.
Den reaktionen var djupt sund. Att från början avfärda ett ärligt uppbrott vänsterut p g a dess oklara program vore djupt felaktigt. Sedan är det en annan sak att vi i Arbetarlistan sett ett rekord i politisk urartning. Efter ett första genomslag i massmedia och en positiv opinionsmätning har Arbetarlistan fångats i sin egen isolerade utveckling utan ett program som är förankrat bland medlemmarna. I brist på ett uppsving i klasskampen är man nu ett offer för olika fraktionsprojekt – och vi har sett en uppvisning i toppstyrning och intrigmakeri i ledningen med passiva medlemmar i andra änden.
Vi har på sista tiden hön mycket om den interna striden. Det senaste utåtriktade bottennappet såg vi i ett tidningsklipp från Falukuriren nu i veckan, där Arbetarlistans talespersoner på ett torgmöte i Falun anklagar våra svenska Glistrupar – Bert Karlsson och lan Wachtmeister – för att ha ”knyckt Arbetarlistans program i flyktingfrågan”. ”Vi vill också begränsa invandringen” säger Arbetarlistan i Falun (och Falun är ju Arbetarlistans födelsestad!). Tankarna går till Danmark där det invandrarfientliga Faelleskurs, ledd av Sjöfolksförbundets Preben Möller Hansen, gick i valallians med Glistrups nya Trivselparti.
Vi hade kunnat göra bättre ifrån oss i förhållande till Arbetarlistan. Men med tanke på de förslag vi hade under våren, de motstridande förslagen i partistyrelsen, tyckte jag vi gjorde i stort sett rätt. Vi förhöll oss aktivt och gick med för att bygga Arbetarlistan under öppen flagg på några ställen. Vi propagerade för ett begränsat klasskampsprogram. D v s vi agerade på det sätt som vi ska göra inför en brytning i arbetarrörelsen. Inför denna lilla brytning – som sammanföll med en proteststorm mot regeringens februaripaket men som inte bars fram av något uppsving i klasskampen – borde vi dock ha dragit oss ur tidigare. Vi har olika åsikter om detta, jag vet det, men jag tycker själv att vi skulle ha varit med fram till delegatsvalen. Däremot skulle vi inte ha utmanat interimsstyrelsens byråkratiska agerande och också åka på kongressen. Det var så vi gjorde i Malmö. Det borde vi ha gjort över hela landet. Det hade kanske givit oss ett bättre läge, nu när Arbetarlistan har gått i stå (och t o m faller sönder – vi hörde rykten om en djup spricka igen på senaste partistyrelsemötet), att diskutera i en lugnare atmosfär med de friska krafter som säkert finns i Arbetarlistan.
Vilket ska då vårt förhållningssätt vara nu? Hård politisk kritik mot ställningstaganden av den typ jag nämnde. Dessutom konfrontera Arbetarlistan med deras sekterism. Det gäller både enat fackligt arbete, kampanjer mot högeroffensiven på alla plan och i debatten om valunion.
Vänsterpartiet är ett större parti. Och ett större problem för oss. Det är ett parti som nu också formellt står nästan utan program. Det är stalinismens historiska parti i Sverige (eller hur man nu ska formulera det) som brutit med stalinismen utan att göra upp med den och som genomgått en process av socialdemokratisering sedan 50-talet. Utan fungerande demokrati i partiet. Där stalinismens sönderfall skapat stor turbulens och förvirring och där regeringens februaripaket skapat en diskussion om partiets roll som regeringspartiets stödparti. Särskilt som Werner och kompani agerade på ett annat sätt än det vanliga i februari – åtminstone i första omröstningen om paketet.
Tre tydliga markeringar har skett sedan dess i förhållande till socialdemokratin. För det första ställer man upp tillsammans med oss och oberoende i det kommande klubbvalet på Volvo. För det andra ställde man upp en motkandidat och vann ordförandevalet i Metall på SAAB-Scania i Södertälje. För det tredje har vi den kommunala budgeten i Göteborg – som faktiskt var tydligt påverkad av debatten med oss. Och där debatten nu fortsätter. Den är också offentlig i Göteborgsposten. Vänsterpartiet gick med på en uppgörelse med (s) och stöd till (s)-budgeten efter en överenskommelse om 150 oklara miljoner som på något sätt ska dimpa ned. Samtidigt tror jag det ingår i budgeten att mer än 2 000 offentliga jobb ska skäras bort inom en viss period. Jag är oklar om vad överenskommelsen betyder. Kanske kamraterna från Göteborg kan förklara följderna och vad som föregått vänsterpartiets agerande i Göteborg.
Alltså: vad gäller vänsterpartiet har vi att göra med ett parti i kris och på många ställen i upplösning. P g a sin stalinistiska historia. P g a att dess strategi att vrida (s) till vänster har kört in i en vägg. Där man skolat sina medlemmar i en ”fredlig samexistens med (s)” och därmed raserat sitt fackliga arbete. P g a sin parlamentariska nedkördhet. Vars medlemmar och lokala ledningar på vissa ställen är påverkade av oss, eller delade i sin inställning till oss och till övrig vänster. Vi vet att en minoritet börjat läsa Internationalen efter Ny Dags nedläggning… och att en majoritet börjat läsa Norrskensflamman.
Som en följd av allt detta: under interna slitningar öppnar de sig för oss för ett gemensamt arbete och en debatt med oss och med andra.
Allt detta, både med Arbetarlistan och med (v) äger rum i en situation när klasskampen går på sparlåga. Detta är viktigt: För hade Arbetarlistans formering ackompanjerats av en strejkrörelse, hade budgetdiskussionerna i kommunerna under hösten – som undantagslöst handlat om nedskärningar – följts av proteströrelser bland offentliganställda eller dagisföräldrar, då hade den linje vi drivit under hela året om enhet i kamp (och som en del i det, en verklig valunion som ger uttryck åt en arbetar- och ungdomsprotest) varit betydligt lättare att driva och få stöd för.
Men ändå märker vi – och jag tar ett exempel från Nacka där jag bor – att när två, tre personer tar initiativ till att organisera, så kan hundratals sluta upp i protester. Så skedde i Värmdö kommun där ett par SP:are tillsammans med några andra radikala föräldrar med organisationsvana, lyckades få 300 värmdöbor att ställa politikerna till svars på ett stormöte. De lyckades nästan slå tillbaka nedskärningarna. Uppgiften i Värmdö är nu att försöka permanenta en kampanjorganisation bland föräldrar och personal. Våra kamrater har faktiskt väckt tanken på en lista mot sociala nedskärningar i kommunvalet.
Detta är den absolut viktigaste uppgiften under de kommande månaderna – inte ”perioden” som det brukar stå i resolutionerna, utan månaderna! – nu när hyreshöjningar slår igenom i februari, när avtalsrörelsen ska börja under överinseende av Rehnbergskommissionen, i den fortsatta marschen mot EG. I allt detta kan vi också få draghjälp av en lyckad klubbvalskampanj på Volvo i februari som markerar att arbetarna har fått nog.
Jag vet att vi inte kan stampa fram saker ur marken, men någon gång måste folk ha fått nog. Samma uppgift ställs också omedelbart i förhållande till krigshotet i Mellanöstern. Vi måste med alla medel, trots politiska skillnader, bygga breda fredsdemonstrationer i januari.
Till slut om debatten om gemensam vänstertidning. Norrskensflamman har byggt sin tidning under hösten, vi har byggt vår och (v):are från Bonalägret – som är utan tidning – är pigga på att diskutera hur en gemensam vänstertidning ska skapas. Diskussionerna har nu hamnat där, att vi föreslagit ett par kampanjtidningar för massutdelning riktade mot sociala nedrustningen och skattereformen, som ett instrument att använda i kampen för sådana organisationer som ”Folkkampanjen mot social nedrustning i Göteborg”. Där ligger bollen nu. Vi försöker alltså rikta in diskussionen om vänstertidning på massarbete.
Inte lägga ett förslag om en allmän politisk tidning. Vi har sagt: ”Kan man inte göra en enda tidning i en enda fråga där man är någorlunda enig, så kan man inte göra en tidning varje vecka, eller än mindre varje dag, om alla frågor där man är djupt oeniga.”
Göte Kildén har i Internationalen skrivit ett inlägg som har givit eko i hela vänstern om enat parti. Götes idé om gemensamt parti ingår inte i majoritetens förslag.
Vad gäller vår egen framtid säger vi: i majoritetens resolutionsförslag är inte perspektivet på ett ”paraplyparti”, ett PT á la Brasilien, utraderat för hela nittiotalet. Det kan vara en möjlighet. Och vår linje i förhållande till Arbetarlistan under våren var faktiskt att väcka den idén! Men en period av stiltje i klasskampen, av avvaktan och misströstan, av passiv protest, skiljer sig från en period av uppsving, optimism och klasskamp, som föder fram nya brytningar och aktiva ställningstaganden mot de traditionella partierna och programmen.
Så vi säger: För det första har hösten visat att vi trots stiltjen kan få nya läsare och nya kontakter. Internationalens upplaga kommer när året börjar att vara över 2 000. Under våren ska vi ha en partikampanj tillsammans med Ungsocialisterna. Vi ska gå ut och försöka värva ungdomar till våra idéer.
För det andra: Den akuta krisen i (v) har skapat en öppning både för gemensamma kampanjer och politisk debatt. Krisen för stalinismen har skapat en helt ny organisation i Malmö, Spartakus, med nästan hundratalet medlemmar där vår lilla lokalförening är välkomna på lika villkor som andra, där ledande kamrater i den nya organisationen har åsikter som inte är så olika Socialistiska Partiets. Striden i Nässjö med SAFE har nu kulminerat i uteslutningar av de radikala socialdemokraterna. Kommunistisk Ungdom inbjuder ungdomar till en vänsterfront och debatterar samtidigt internt ledningens klavertramp om FN och Mellanösternfrågan. Röd Press chefredaktör skriver regelbundet i Internationalen.
Att inför denna allmänna oreda, placera vår organisation i det parti där oredan och förvirringen är som störst (som Göte Kildén föreslog) …så att säga späka oss och känna deras kris inpå bara huden, samtidigt som vi omedelbart skulle tvingas strida för rätten att försvara våra idéer i en främmande organisation, är huvudlöst. Då handlar det inte om ”vargavinter” längre. Då handlar det i stället om istiden för 15 000 år sedan.
Alla dessa öppningar ska vi i stället utnyttja till att skapa det som är nödvändigt i klasskampen och utnyttja legitimiteten i att olika vänsterorganisationer går ihop i klasskampen: Gemensamma motkampanjer mot högeroffensiven, gemensamma fackliga oppositioner, gemensamt organiserande arbete bland arbetare och låginkomsttagare, kvinnor i offentlig sektor och ungdomar, gemensam strid mot krigshotet. I det perspektivet reser vi frågan om en valunion som ett uttryck för allt detta.
Dels ska vi utnyttja situationen till att vara mitt i den debatt som förs, med vårt program och här utnyttja vår organisations fulla styrka. Och här hoppas vi inte på något politiskt omtänkande bland politrukerna över 40 år (eller var man ska dra gränsen?), utan på de fördomsfria medlemmar som inte har förstörts av åratals harvande, och på den periferi som finns runt de organiserade krafterna, som kan fås att delta i verkliga kampanjer. (Sådana människor finns redan runt vänstersamarbetet i Nacka).
Samtidigt fortsätter vi vår satsning på Internationalen, på att organisera vår periferi av stödmedlemmar, på att gå ut till ungdomar direkt med våra idéer. Då har vi alla möjligheter att gå framåt!
[1] Talaren misstar sig vad gäller statyn utanför slottet. Gustav III sitter på en stol nära slottet. Däremot sitter Karl XIV Johan på en häst vid slussen. /D.F/