Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 3/1990
Den fackliga februarirevolten i Sverige välte den socialdemokratiska regeringen över ända. Från hundratals klubbar och avdelningar och tusentals medlemmar inom LO steg protesterna mot regeringens åtstramningspaket i kombination med lönestopp och strejkförbud. Men också mot att den egna fackföreningsledningen — med Stig Malm och Leif Blomberg i spetsen — okritiskt slöt upp bakom det historiska anti-fackliga övergreppet.
Allt sedan socialdemokraterna 1982 återkom i regeringsställning har man fört den ”Tredje vägens politik”. En politik som i korthet inneburit en rekordartad omfördelning från vanliga arbetare och låginkomsttagare till storföretag, banker och de redan rika. Och de uppenbara ”sveken” har också fortplantats utanför rena fördelningsfrågor: Scan Link och Öresundsbron; kärnkraften och koldioxidmålet; avvisningarna av asylsökande... Uppräkningen är på intet sätt uttömmande. Kännetecknande för decenniet är inte bara att socialdemokratin gått högerut. Det är den verkliga högern — SAF och borgarna som haft det ideologiska och politiska initiativet.
Socialdemokraterna har förlorat sin historiska ställning som ett parti med stabilt mer än fyrtio procent av väljarna bakom sig, av vilka LO-medlemmarna utgjort den trogna majoriteten. Moderaterna är i dag det näst största partiet bland arbetarna.
Det finns självklart ett djupt missnöje bland arbetare och låginkomsttagare mot socialdemokratin i regering och fackföreningsledning. Det har kommit till uttryck i Dalauppropet och under den fackliga Februarirevolten, men också till viss del i rörelsen bland Trädkramare och Öresundsbromotståndare. Men det avspeglas framför allt i de 17-18 procent av väljarna som i dag inte kan uppge något parti i väljarundersökningarna. Här finns till stora delar 80-talets förlorare, som vare sig uppfattar Vänsterpartiet[1] (som trots höga opinionssiffror befinner sig i en allvarlig kris[2]), Miljöpartiet eller för den delen Socialistiska Partiet som något reellt alternativ.
Ute i den stora världen är det framför allt stalinismens fullständiga kollaps i Östeuropa som skall framhävas. På några månader revs hela det politiska mönster upp som varit förhärskande sedan andra världskriget och det kalla krigets dagar. I flera länder var det regelrätta folkliga uppror som störtade de stalinistiska enpartidiktaturerna. Men i upprorens kölvatten kom de imperialistiska monopolföretagen in. De ”fria marknadskrafterna” försöker bryta igenom, inte bara som ekonomiskt system, utan också i hög grad ideologiskt.
Det är mot denna rapsodiska bakgrund Arbetarlistans bildande ska ses. Det parti som grundades på Vasa Gymnasium i Stockholm den 19-20 maj 1990 efter bara fyra månaders förberedande arbete och diskussion.[3]
”Ett tjugotal personer som samlas i Uppsala är inte så mycket att kommentera.” Så reagerade socialdemokraternas partisekreteraren Bo Toresson när just ett tjugotal fackligt aktiva sammanstrålade den 21 januari. På mötet diskuterades ”möjligheterna att skapa ett nytt parti för lågavlönade, fotfolket i samhället, de grupper som i dag är satta på undantag och vars röst ingen bryr sig om”.[4] Bedömningen av SAP och Vänsterpartiet var hård:
Socialdemokraterna, som en gång skapades för att politiskt företräda arbetarna och småfolket, har alltmer vridits åt höger och motsvarar inte de krav vi har rätt att ställa på ett arbetarparti. (s) har förlorat kontakten med vår verklighet och allt färre tror i dag på (s) som småfolkets talesman. Många aktiva inom (s) och fackföreningsrörelsen har hoppats på en förbättring, men det står i dag klart att SAP:s strategi för vår gemensamma framtid inte duger.
VPK är inte heller något alternativ. I alla år har de använt dubbel bokföring vad det gäller förhållandena i Östeuropa, hyllat de s k broderpartierna i öst och samtidigt talat om demokrati på hemmaplan. Partiets inriktning har varit parlamentarisk kohandel och har i praktiken fungerat som en vänsterflygel till SAP.[5]
Efter att ha avfärdat såväl SAP som Vänsterpartiet, vände man sig till...
...alla som vill vara med i bygget av ett brett, socialistiskt och demokratiskt parti. Lågavlönade, aktiva inom miljöpensionärs- och kulturföreningar, kvinno-, drogpolitiska och invandrarorganisationer, hyresgäströrelsen, ungdomar, människor som kämpar för en allsidig utveckling av landet.[6]
En interrimsstyrelse med tio personer valdes på mötet. Interrimsstyrelsen fick i uppdrag att förbereda den konstituerande kongressen i maj, utarbeta förslag till program och stadgar och övriga praktiska frågor. Ett arbetsnamn — ”Arbetarlistan” — antogs.
I en opinionsundersökning gjord av TEMO i februari — då Arbetarlistan bara var ett par veckor gammal — tillfrågades 1 000 personer. 26 procent av de svarande skulle kunna tänka sig att rösta på Arbetarlistan. Fyra procent svarade att de definitivt skulle rösta så. Nu är det minst sagt långt mellan en opinionsundersöknings resultat och en riksdagsplats, det visar inte minst Miljöpartiets försök att komma in i riksdagen 1982-1985. Men undersökningen visar på potentialen för ett nytt arbetarparti i svensk politik.
På mellan 50 och 75 orter i landet genomfördes möten, med som mest 200 åhörare (Göteborg). Antalet medlemmar ökade, för att på kongressen uppgå till omkring 1 800. En tidning gavs ut i samband med första maj i 50 000 exemplar. Däremot ställde inte Arbetarlistan upp vare sig i några av de enhetsdemonstrationer vänstern (Vänsterpartiet, Socialistiska Partiet m fl) anordnade vid sidan om LO/SAP-demonstrationerna, eller — med undantag för Malmö, Helsingborg och Göteborg — ens några egna möten. I Arbetarlistans Första maj-tidning redovisades kontaktpersoner i 84 av landets 175 kommuner.
Interrimsstyrelsen fattade beslut om hur Arbetarlistan skulle förhålla sig till enskilda medlemmar som också var medlemmar i ett annat parti. Dubbelorganisering accepterades under en icke specificerad övergångsperiod; dock med förbehållet att dubbelorganiserade inte skulle få väljas som ombud till kongressen. Interrimsstyrelsen stod inte enig bakom beslutet. Och från lokalorganisationen i Stockholm kom motioner med en mycket mer öppen inställning i frågan.
Trots att inte ambitionen med programmet var ett ”A-Ö-program”, som skulle lösa all världens problem, utan ”bara” ett ”idéprogram”, var det förslag som kom ut till medlemmarna två veckor innan kongressen innehållsmässigt ogenomarbetat. Delvis kan detta förklaras med sättet hur partiet bildades. Ett tjugotal personer utropar själva ett skinande blankt parti, utan att förankra diskussionerna med andra vänsterkrafter (också partianslutna), aktiva inom fackförenings-, miljö- och andra rörelser — d v s stick i stäv med intentionerna i uppropet.
Till detta kommer naturligtvis den skriande avsaknaden av organisatoriska och ekonomiska resurser. Att från ingenting bygga upp ett nytt arbetarparti, med t ex en egen veckotidning, utan det mångmiljonstöd från stat och kommun som bär upp riksdagspartierna, är ingen liten uppgift... Mycket av det förberedande arbetet, med mötesturnéer, programskrivande o s v, har vilat på en handfull personer (Kjell Eriksson, har under våren i stort sett arbetat heltid med Arbetarlistan.)
Enligt den officiella kongresstatistiken närvarade sammanlagt 108 kongressombud på kongressen. Detta motsvarar alltså 1080 av de cirka 1 800 medlemmar Arbetarlistan hade veckan innan kongressen (det valdes en delegat per tio medlemmar). Av de 104 ombuden var 76 män och 28 kvinnor. Det bör dock noteras att t ex Falun, där det enligt uppgift finns cirka 200 medlemmar, bara representerades av fyra ombud av de tjugo de hade rätt att skicka. Detta avspeglar en del av problemen med medlemsaktiviteten i Arbetarlistan.
67 ombud var LO-medlemmar (varav 20 från Kommunal, 18 från Metall, 9 från Statsanställda, 5 från Grafikema, 3 från Fastighets o s v). Tjänstemannafacken representerades av 21 ombud ( SHSTF 4, TCO 3, SFL 3 SIF 2 o s v). Av dessa var 7 kontaktombud, 15 medlemmar i sektions- eller klubbstyrelser, 3 i avdelningsstyrelser, 1 i LO-sektionsstyrelse, 1 medlem i förbundets avtalsråd, 3 studieorganisatörer samt 3 skyddsombud.
Åldersfördelningen bland ombuden var följande:
| -20 år | 1 | 41-50 år | 23 |
| 21-30 år | 18 | 51-60 år | 17 |
| 31-40 år | 45 | 61- år | 4 |
Som synes är medelåldern hög; andelen ungdomar är mycket låg. Detta är förvisso ett problem som Arbetarlistan delar med alla andra partier... Andelen kvinnor skiljer sig inte heller särskilt från övriga partier. I dag rör sig kvinnorna — framför allt de som jobbar inom den offentliga sektorn — vänster ut i politiken, medan männen går högerut. Arbetarlistan har alltså inte lyckats göra några större inbrytningar bland de kvinnor som i dag drabbas av nedskärningar, dagisbrist och tunga lyft inom den solidariska sektorn.
Det är inte lätt att särskilja de olika kongressombudens olika traditioner och bakgrunder. Följande är inte någon ”åsiktsregistrering” utan bara ett försök till ungefärlig uppskattning av vilka som bildat Arbetarlistan och deras respektive styrka samt i viss mån en avspegling av hur långt uppbrottet från den traditionella arbetarrörelsen har gått. Först några inledande kommentarer. Det var mycket få ombud som jag uppfattade som före detta Vänsterpartister — Arbetarlistan har inte inte framstått som ett alternativ till (v). Många ombud kan inte inräknas i några av de nedan nämnda strömningarna. Det finns dessutom klara begränsningar med en kongress: Det är bara de mest aktiva som åker dit. Detta är den representativa demokratins dilemma, de aktiva får också företräda de passiva. Det är mycket lätt att bli medlem i Arbetarlistan. Medlemssiffran säger inte något om vare sig engagemanget eller aktivitetsgraden. Delegaternas mandat var baserat på antalet anslutna medlemmar — inte antalet aktiva medlemmar. Därför är det svårt att säga hur det står till ute i de olika lokalorganisationema. I flera lokalorganisationer var det svårt att få ihop folk. I andra fanns det bara en eller ett par medlemmar, som i mån av intresse åkte till kongressen.
Flera av nyckelpersonerna som organiserade Arbetarlistan har sin forna hemvist i kretsarna kring Sveriges Kommunistiska Parti. Dit hör t ex interrimsstyrelsens talesman Kjell Eriksson, Lars Aronsson och Jörgen Larsson. Bland dessa återfinner vi de verkligt organisationsvana, de som lärt sig konsten att hantera en kongress. Flera av dem har också varit aktiva i Dalauppropet.
Den mest ”diffusa” gruppen — cirka 30-35% av ombuden — är uppenbart gamla socialdemokrater (eller folk som uppfattar sig som ”demokratiska socialister”), som tröttnat på sitt gamla parti och vill bygga upp något nytt. Men det finns olika grunder till varför man vill göra detta. Dels finns det människor som Sören Westerholm, klubbordförande på Saab-Scania i Oskarshamn, ordförande i stadens LO-sektion, med 17 års aktivt arbete inom socialdemokratin bakom sig, varav nio som ledamot i kommunfullmäktige och några år som suppleant i kommunstyrelsen. Han har drivits vänsterut till Arbetarlistan i sökandet efter ett reformistiskt parti som står för mycket av det goda i den gamla socialdemokratins ”folkhemstanke”. Dels finns det traditionella ”gråsossar”, som visserligen tröttnat på regeringens högerpolitik, men som icke desto mindre vill fortsätta på samma väg: För kärnkraft, mot varje samarbete med andra vänsterkrafter, primitiv ”anti-kommunism”, utan något som helst perspektiv på att en radikal samhällsförvandling (också om man vill uppfylla det socialdemokratiska partiprogrammet) kräver kamp av breda massrörelser.
Ett mindre antal har sin förankring på arbetsplatser, som stridbara fackliga företrädare i t ex Dalauppropet. Dit hör främst kretsen kring Åke Wiklund på Saab-Scania i Falun. Men ser man till Dalauppropet i sin helhet har Arbetarlistan hittills inte lyckats värva fler tongivande medlemmar än Miljöpartiet gjorde från t ex Miljöförbundet. Däremot försöker Arbetarlistan profilera sig på mycket av vad Dalauppropet stått för.
Kongressens ”värstingar” — cirka 10% av ombuden — var utan tvivel de före detta medlemmarna i Förenade Socialister (FS). (FS härstammar ursprungligen från Socialistiska Partiet/Kommunistiska Arbetarförbundet.) De hade upplöst sig innan kongressen (så sent som åtta dagar innan!) och gått in i Arbetarlistan som enskilda medlemmar. I stället för att konstruktivt delta i uppbygget av Arbetarlistan, komma med ändringsförslag, seriöst ingripa i debatten — och inte minst försöka bilda en motpol mot kongressens dominanter kring Kjell Erik-son — straffade FS ut sig. Genom att ta strid kring en ren skrivbordsprodukt (ett alternativt upprop), genom att varje ”fraktionsombud” yttrade sig på varenda punkt på dagordningen, genom att inte förhålla sig till de liggande förslagen och försöka göra det bästa av situationen, kunde majoriteten driva ut de tre personer från fd FS som en enig valberedning föreslagit till partistyrelsen. Det sista kongressen fick höra från en av deras representanter, var att gruppen skulle bilda en tendens (!). En annan ”trotskistisk” grupp, Socialistiska Förbundet (som också upplöst sig lagom till kongressen), fick visserligen in en person i partistyrelsen — men detta berodde på att man lade sig platt inför kongressen...
Mot bakgrund av den korta tid (två veckor) programförslagen funnits ute till diskussion i lokalorganisationerna, motionerade flera lokalföreningar (Göteborg, Stockholm, Sundsvall, Luleå) om att ett program inte skulle antas på kongressen. I stället skulle ”kongressdiskussionerna koncentreras på de grundläggande frågorna om partiets karaktär och de övergripande politiska målen och att detta uttrycks i en kortfattad plattform.”[7] Utifrån diskussionerna skulle en av kongressen vald programkommission utarbeta ett förslag som efter diskussioner i lokalorganisationerna kunde antas på nästa kongress. Så blev dock inte fallet.
Genom dagordningens uppläggning — där redan i början av kongressen frågan om bordläggning av beslut om programmet, till förmån för något av de kortare uttalanden eller plattformar som lagts fram som motioner inte togs upp — blev det interimsstyrelsens olika delförslag som under en pressad dagordning låg till grund för diskussionen. En redaktionskommitté på femton personer fick det inte helt lätta uppdraget att förvalta synpunkter, ändrings- och tilläggsförslag som kom fram under diskussionens gång. Interrimsstyrelsens ursprungsförslag antogs nästan ograverade. Det antagna programmen är refererade i en bilaga till denna artikel.
Efter en del ändringar i ursprungsförslaget antogs mycket demokratiska stadgar. Här uppmärksammas riskerna med en politisk professionalisering. T ex antogs en maximitid på sex år för förtroendeuppdrag i såväl partiet som parlamentariska församlingar, liksom att förtroendevalda inte skall ha högre lön genom sitt uppdrag än vad de tjänade tidigare. Den viktiga frågan om hur man betraktar minoriteter inom partiet, de rättigheter och skyldigheter de har, avhandlades så här:
Varje medlem har lika rätt att delta i utformningen av Arbetarlistans politik och löpande verksamhet, genom att enskilt eller tillsammans med andra, framföra synpunkter, ställa förslag eller organisera sig kring alternativa handlingslinjer. Enskilda medlemmar och minoriteter verkar genom interna sammankomster och i instanser, samt behandlas med respekt för sin suveränitet inom partiorganisationens ramar. Att offentliggöra särskiljande ståndpunkter åsidosätter respekten för majoritetens vilja och motiverar sanktioner.[8]
Det slås alltså fast att minoritetsströmningar inom Arbetarlistan har rätt att organisera sig för att påverka eller ta strid för en förändring av partiets politik. Detta är snarlikt med den rätt till tendens- och fraktionsbildning Socialistiska Partiet har i sina stadgar. Två skillnader finns dock: För det första minoritetens rätt till automatisk plats i partistyrelsen hos SP. Detta för att inom partiets ramar och valda organ — och inte i form av kotterier och mer eller mindre hemliga sällskap — föra diskussionen, försöka reda ut var motsättningarna går och helst komma till en konstruktiv lösning. Med Arbetarlistans stadgar finns det möjlighet för kongressmajoriteten att genom strykningar utesluta alla ur minoriteten i valet till partistyrelse. För det andra: tendensmedlemmarnas rätt att på SPs bekostnad (om tendensen organiserar minst 10 procent av medlemmarna) kunna åka omkring i lokalorganisationerna för att föra ut sina ståndpunkter.
Men vad är att ”offentliggöra särskiljande ståndpunkter”? Vilka sanktioner vidtas om man skriver en debattartikel i den egna offentliga partipressen om att t ex en ”Stopp NU”-linje borde vara Arbetarlistans i kärnkraftsfrågan? Utesluts man om man skriver samma artikel i t ex Dagens Nyheter?[9] Är inte lärdomen — inte minst efter stalinismens monolitism och odemokratiska undertryckande av särståndpunkter — att enskilda medlemmar har rätt att uttrycka egna, personliga åsikter, men just betrakta dem som personliga, samtidigt som man klargör att partiet har en annan åsikt?
Det restes bara ett motförslag till det väl inrotade namnet Arbetarlistan: Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti (även om det fanns andra motionsförslag som inte presidiet brydde sig om att ställa). Men med bara en eller ett par nejröster mot, antog kongressen som partinamn Arbetarlistan.
Den partistyrelse som valdes består av 25 ordinarie ledamöter och 13 suppleanter. Röstetalen varierar mellan 89 och 57 röster för de ordinarie och 37 och 18 röster för suppleanterna. I valberedningens ursprungsförslag ingick tre personer från f d Socialistiska Förbundet som ordinarie.[10] Men under pläderingarna piskades en hätsk stämning upp mot dem. I omröstningen petades de till suppleanter. Till detta kan noteras att Kjell Eriksson till en början inte ville ingå i partistyrelsen. Motiveringen var att han dels var utbränd efter vårens arbetsinsatser och dels ville undvika allt tal om personkult, eftersom han framstått som interrimsstyrelsens centralfigur. Men efter ivriga pläderingar från ett stort antal ombud accepterade han till slut att ingå i partistyrelsen (och är i dag partisekreterare och heltidsanställd). I partistyrelsen ingår (antalet röster inom parentes):
Åke Wiklund, metallarbetare, Falun (89)
Kerstin Wiklander, sekreterare i hyresgäströrelsen, Helsingborg (88)
Gunilla Danielsson, arbetar på taltidning, Trelleborg (87)
Sören Westerholm, metallarbetare, Oskarshamn (87)
Gunnar Törnér, lärare, Malmö (83)
Stig Östlund, tjänsteman, Sundsvall (82)
Roland Brunk, metallarbetare, Borlänge (82)
Ingmari Wallberg, barnsköterska, Uppsala (79)
Anja Lindblom, bussförare, Stockholm (79)
John Andersson, bussförare, Ronneby (79)
Sven-Olof Järn, arbetar vid lokaltrafiken, Södertälje (78)
Kjell Eriksson, trädgårdsarbetare, Uppsala (77)
Lars Aronsson, lagerarbetare, Stockholm (77)
Kurt Myrén, skogsarbetare, Kil (76)
Krister Olsson, metallarbetare, Mönsterås (74)
Per-Arne Almgren, banktjänsteman, Stockholm (74)
Erik Andersson, småbrukare och kontorsarbetare, Arvika (73)
Kalle Starck, grafiker, Skövde (70)
Jörgen Larsson, socialarbetare, Gävle (70)
Cary Eriksson, arbetar inom äldreomsorgen, Örebro (69)
Egon Aspman, metallarbetare, Falun (65)
Alexander Fuentes, arbetar inom lokaltrafiken, Stockholm (62)
Ulla Andersson, bamskötare, Gävle (61)
Ulf Johansson, fabriksarbetare, Falkenberg (59)
Keith Eliasson, fastighetsskötare, Alvesta (57)
Lars Karlsson, metallarbetare, Göteborg (37)
Karin Pettersson, röntgenassistent, Stockholm (35)
Kerstin Åkare, hemma med barn, Stockholm (32)
Elsie Olsson, hotell- och restaurang, Kristianstad (30)
Catrin Wingmar-Everbäck, studerande, Umeå (29)
Kjell Berglund, företagare, Gällivare (28)
Leif Almqvist, tecknare, Stockholm (24)
Bo Nilsson, sjukskötare, Luleå (22)
Mats Anefjärd, studerande, Uppsala (20)
Marco Poblete, hotell- och restaurang, Stockholm (20)
Magnus Bergqvist, fabriksarbetare, Sunne (19)
Hadi Rahimi, flyktingmottagare, Uppsala (19)
John Karlsson, arbetsledare, Helsingborg (18)
Till talespersoner utsågs Åke Wiklund, Gunnar Törn& samt Ingmarie Walberg (utsedd av partistyrelsen).
Frågan om samarbete med de befintliga partierna och organisationerna till vänster om socialdemokratin var en het potatis, som interrimsstyrelsen inte ville ta i. Tre motioner om att Arbetarlistan skulle fortsätta de överläggningar om en teknisk valallians mellan Arbetarlistan, VPK, Socialistiska Partiet och enskilda vänstermänniskor, som enskilda grafiker i Stockholm (med Sture Ring och Lars Isaksson i spetsen) tagit initiativ till hade inkommit. Lars Isaksson fick inte ens tala till kongressen! Med de knappa röstsiffrorna 56-50 röstades ett förslag om att bordlägga frågan igenom. I den knappa minoriteten var flertalet helt och hållet avvisande till ett samarbete med ”vänstern”.
Efter en längre debatt antog kongressen med röstsiffrorna 48 mot 35 det förslag som Interrimsstyrelsen lagt fram. Beslutet innebar att Arbetarlistan accepterar att enskilda medlemmar, som samtidigt är medlem i ett annat parti, får lov att vara det under en övergångsperiod på två månader. Därefter måste den enskilde bestämma sig för vilket parti han eller hon vill tillhöra. Undantag görs för dem som är stödmedlemmar i andra partier, eller tillhör en annan partiorganisations fackklubb på en arbetsplats. Man kan heller inte väljas som kongressdelegat om man samtidigt är dubbelorganiserad. En följd av detta var att fyra medlemmar i Socialistiska Partiet, som valts till ombud i sina lokalorganisationer, inte godkändes som kongressdelegater.
En rad motioner, däribland flera om den fackliga inriktningen samt utgivande av en tidning, bordlades till partistyrelsen och den kommande kongressen. Nästa kongress blir i februari 1991.
Att bilda ett nytt arbetarparti med bred förankring och ett reellt inflytande i fackföreningar och rörelser är ett sisyfosarbete. Det visar inte minst alla havererade projekt från 60- och 70-talet i Sverige. Om det nya partiet inte bara ska bli ytterligare ett rivaliserande vänsterprojekt måste det omfatta de viktigaste delarna av den radikala rörelsen i Sverige, alltifrån den fackliga vänstern till miljörörelsens vänstersinnade. Det är ur de olika erfarenheterna ett program för detta nya parti måste utarbetas. Och partiet måste bygga på en öppenhet så att de olika krafterna kan förenas och medlemmarna med olika bakgrund kan känna att det är ”deras” parti.
Tyvärr valde Arbetarlistans initiativtagare en annan väg och kringgick helt de organiserade vänsterkrafterna: de radikala krafterna inom SAFE, starka fackliga vänsterfästen inom Dalauppropet och t ex grafikerna i Stockholm, radikala medlemmar av t ex Miljöförbundet och Riksförbundet Stoppa Rasismen, de vänsterpartister som inte ser någon väg ut ur återvändsgränden för sitt parti, medlemmar i Socialistiska Partiet och andra. Detta bekräftas av Kjell Eriksson i en intervju i tidskriften Forum:
[Arbetarlistan] är inget parti enbart för missnöjda socialdemokrater som massmedia så gärna vill framställa det. De flesta som stödjer detta initiativ röstar på SAP, men det är inte vårt syfte att splittra SAP eller vinna delar av partiapparaten. Det var därför vi inte tog kontakt med SAFE eller andra grupper inom SAP som tidigare haft diskussioner om att ställa upp spränglistor i valet. Vi vill också klart hålla isär detta initiativ från Dalauppropet.[11]
Forum frågade också Kjell Eriksson om vad han ansåg om pågående diskussionen inom Socialistiska Partiet om att kollektivt gå in i det nya partiet:
Det är helt vansinnigt. Det skulle slå sönder hela organisationen. Det nya partiet får inte bli en tummelplats för vänstern. Vi befinner oss naturligtvis i en konkurrenssituation gentemot andra partier som SP och VPK, och motsättningar är oundvikliga. Vi får se vad som kommer att hända. Några officiella kontakter på central nivå har vi inte haft.[12]
I Göteborg förlamades diskussionen inför kongressen av att det inte fanns något programutkast att ta ställning till. I stället blev det allmänna diskussioner om den ekonomiska och politiska krisen i landet. Inte heller försökte man bredda basen genom att bjuda in andra organisationer och enskilda från miljö-, anti-rasistiska- eller fackliga rörelser till diskussionen. I Göteborg är utrymmet till vänster om socialdemokratin inmutat. Socialdemokratin har ett fast grepp över fackföreningsrörelsen. Det finns förvisso undantag, t ex Facklig Opposition på Volvo och några oberoende metallklubbar, men den ”vänstersocialdemokrati” som finns på andra orter är frånvarande. Vänstern har sina revir. Vänsterpartiet, KPML(r) och Socialistiska Partiet har en röstmässig andel kring 12-13 procent i kommunalvalen, d v s klart högre än genomsnittet i landet. Arbetarlistan har därmed redan på förhand svårt att armbåga sig fram till en egen plats i solen.
I Göteborg finns klara problem med att bygga upp ett nytt parti utan att bredda diskussionen, dra med sig redan organiserade eller oorganiserade. Men förutsättningarna är naturligtvis olika på olika orter. Även om Arbetarlistan inte lyckats i storstadsregionerna, har de haft vissa framgångar i t ex Arvika, Sunne och Falun.
Risken är alltså uppenbar för att Arbetarlistan bara blir ytterligare ett av alla de försök att proklamera ”arbetarklassens parti” vi sett så många gånger under 70-talet. Skillnaden denna gång är att partiet inte är ”revolutionärt” utan har en ”vänstersocialdemokratisk” profil och därmed kanske klarar sig bättre i valen. Men utan att den grundläggande frågan har lösts: Hur skapa ett kämpande massparti för Sveriges arbetare?
Under arbetarrörelsens hundraåriga historia har ett otal antal organisationer uppstått. Några har blivit beständiga, medan andra snart gått i graven. Var och en har haft sitt eget politiska program, det ena mer radikalt och revolutionerande än det andra. Det finns ett avgörande kriterium när man bedömer ett partis program: Hur ska de goda målsättningarna genomföras? Men det finns också en annan lärdom, som tål att upprepas: Lita inte på vad partierna säger bedöm dem efter deras handlingar!
En övergripande bedömning av de antagna programmen visar att kongressen inte gick på några av de ”minor”, man skulle ha kunnat befara. Partiet strävar efter att bli ett brett, socialistiskt och demokratiskt parti som vill ställa produktionens inriktning och produktionsresultatets fördelning under demokratisk kontroll och arbetar för jämlikhet i fördelningen av egendom, inkomster och makt men också i tillgången till utbildning och kulturella värden. Arbetarlistan bekämpar all rasism, går emot kärnkraft och miljöförstöring utifrån en socialistisk ekologisk grundsyn (även om det finns en kärnkrafts-vänlig minoritet). Detta är en god grund att stå på. Å andra sidan har Arbetarlistan ingenting nytt att tillföra, som inte Vänsterpartiet redan har sagt...
När det gäller hur är det lätt att kritisera. För genomgående i de olika resolutionerna är avsaknaden av ett genomarbetet perspektiv för Arbetarlistans förhållande till olika massrörelser. Stämningen på Arbetarlistans kongress var sådan att endast en mindre del av ombuden hade ett klart perspektiv på att det nya partiet skulle vara ett handlingsparti; ett parti som aktivt och i samarbete med andra, tog strid mot högerpolitiken. Där medlemmarna parallellt med uppbygget av Arbetarlistan kämpar i fackföreningar, miljö-, anti-rasistiska och andra organisationer.
Det är nästan häpnadsväckande att interrimsstyrelsen inte lagt ett förslag till hur Arbetarlistan ska arbeta i fackföreningsrörelsen. Arbetarlistan har ju ändå till dels bildats av människor som varit aktiva i Dalauppropet. Och det föddes jämsides med en av de mest omfattande proteströrelserna inom svensk fackföreningsrörelse på mången god dag Kampen för att göra fackföreningarna till kämpande och demokratiska är en nyckelfråga för den som vill ha ett socialistiskt samhälle. Det är också i fackföreningarna som socialdemokratin effektivast kan utmanas. Och det är här som socialdemokratin har störst chans att — med alla upptänkliga medel — slå tillbaka en opposition. Se bara på vad socialdemokratin gjorde med Vänsterpartiet på 50- och 60-talet!
Det fördelningspolitiska programmet är svagt. En rad ”viljeyttringar” radas upp, målsättningar som man i sig inte kan resa några större invändningar mot. Men hur skall detta förverkligas? Arbetarlistans ekonomiska program bygger på den rättmätiga kritik Dalauppropet fört fram mot socialdemokratins ”omvända Robin Hood-Politik”.
I skrivande stund redovisar Volvo en halvering av vinsten under första halvåret och aviserar att 5 000 arbetstillfällen skall bort inom Volvo Personvagnar inom ett par år. Pratet om att flytta produktionen till EG-medlemmen Belgien blir allt högljuddare. Visserligen skall man ta Volvo-direktörernas hot med en stor nypa salt. Likviditeten är stor, Volvo står genom nya produkter och stora investeringar under 80-talet starkare i dag än man gjorde i slutet av 70-talet. Till stor del handlar Volvos utspel om att skapa en image av handlingskraft och att våga ta ”impopulära beslut” inför skeptiska aktieägare. Men samtidigt skärps konkurrensen på världsmarknaden allt mer överproduktionen av bilar i världsmåttstock är cirka fem miljoner bilar per år.
Enligt Torbjörn Israelsson på arbetsmarknadsstyrelsens prognossektion kan arbetslösheten hösten 1991 stiga till 2,5 procent — en ökning med en procent. I klartext handlar det om drygt 80 000 fler arbetslösa (122 000 i juli i år.).[13] Det finns klara tecken på en allmän lågkonjunktur.
Då räcker det inte att framstå som en aldrig så socialistisk Robin Hood. Frågan om en arbetstidsförkortning med bibehållen lön finns över huvud taget inte nämnd i Arbetarlistans program. Ändå är det den springande punkten i hur arbetslösheten skall bemötas. Arbetarlistan kommer att tvingas ta itu med en konkretisering av sina ståndpunkter. Hur stärker man vanliga arbetares och låginkomsttagares ställning i en värld som kanske går mot en kapitalistisk kris? Hur ska det hela finansieras? Hur ska den demokratiska kontrollen över samhällets rikedomar se ut? Hur kombinerar man arbetet i en parlamentarisk församling med ett utomparlamentariskt arbete i olika rörelser? Hur gör man för att fackföreningarna skall bli kämpande och demokratiska?
När det gäller det andra kriteriet är det svårare. Å ena sidan är Arbetarlistan ett fullständigt oprövat kort i svensk politik. Partiet har bara funnits i några månader och har inte gjort några som helst politiska utspel i den ena eller andra riktningen. Å andra sidan tyder detta på en inneboende svaghet: Kongressen blev inte det kraftfulla avstamp många förväntade sig. Visserligen har det varit sommar — och med den politisk semester — men till dags dato har det varit så gott som tyst om Arbetarlistan.
Vad är då Arbetarlistan för ett parti? Är det bara ett nytt ”socialdemokratiskt” parti (som Proletären menar)? Står det till ”vänster” om (v)? Är det ett ”revolutionärt” parti? Eller ett ”centristiskt”, som vacklar mellan revolution och reform? Att kritisera Arbetarlistan för att det inte är ett uttalat revolutionärt parti, är att slå in öppna dörrar. Målsättningen har varit att ”skapa ett brett, socialistiskt och demokratiskt parti”.[14]
Den bästa karaktäriseringen på Arbetarlistan är nog ”vänsterreformistiskt”. D v s ett parti som strävar efter att omvandla det kapitalistiska samhället till ett socialistiskt, jämlikt samhälle, men som samtidigt saknar ett program för handling som organiserar arbetare och låginkomsttagare, aktivister i sociala rörelser o s v, för att ta över makten i samhället.
Detta förenar på många sätt Arbetarlistan med (v). Men det finns vissa skillnader. Till den sociala sammansättningen är Arbetarlistan ett arbetarparti. Den blytunga barlast som (v) dras med i förhållande till stalinismen saknas hos Arbetarlistan.[15] Inte heller är partiet brännmärkt av dåliga uppgörelser med socialdemokratin. (v) är i dag helt beroende av det ekonomiska stödet från stat och kommun för att överleva. Å andra sidan har Arbetarlistan inga som helst pengar. Partistyrelsen har beslutat ansöka om ett banklån på 250 000 kronor ”för att kunna bygga upp partiet, anställa [Kjell Eriksson], köpa in nödvändig utrustning, planera för veckotidningen o s v.”[16]6 (v) lägger tonvikten vid arbetet i statliga och kommunala parlamentariska nämnder. Det är bl a därför som (v) har så få aktivister i fackföreningar och sociala rörelser.
Men Arbetarlistan saknar i dag en egen profil som ger dem ett politiskt existensberättigande vid sidan av (v). Det räcker inte att profilera sig som ”fotfolkets” parti, ”vi som är ärliga och vill något nytt”, vilket var det genomgående temat i Arbetarlistans masstidning inför Första maj. Partinamnet är inte särskilt aptitretande — vilken ungdom, sjuksköterska, lärare blir det minsta lockad av ”Arbetarlistan”? Ett grått parti med bara arbetare som har en vallista? Ser man till den sociologiska undersökning som gjorts i Katrineholm visar den att allt färre arbetare och tjänstemän upplever sig själva som ”arbetare”.
Det finns heller inga garantier för att Arbetarlistan av sig själv kommer att hamna rätt i politiken. Det är troligt att en framgång i valet, med lika många poster att besätta som Miljöpartiet fick 1989, kommer att suga upp dugliga aktivister i nämnder. Folk som kommer att drunkna i motioner om radikala reformförslag, möten och utskott. Men där inte tonvikten läggs på den utom-parlamentariska kampen; i uppbygget av självständiga rörelser — de rörelser som kan tvinga igenom förbättringar. Risken är uppenbar om den politiska temperaturen i samhället inte höjs.
Ett annat problem är fixeringen vid riksdagen. Det finns hos många en lättsinnig tro på att Arbetarlistan kommer att hamna över fyraprocentsstrecket i valet i september 1991. Men tiden är knapp. Vad händer om socialdemokratin, mot bakgrund av de låga opinionssiffrorna i arbetarleden, plötsligt gör en vänstergir? Lyckas Arbetarlistan skaffa sig en hållbar politisk profil? Ett val är en kraftmätning för ett parti — och en mätare på vilket ”förtroende” ett parti har. Arbetarlistan har ingen organiserad daglig verksamhet i fackföreningar eller sociala rörelser, inte heller ett klart perpektiv på detta. Om Arbetarlistan ”bara” når 1-2% av rösterna, kommer besvikelsen vara stor och luften gå ur partiet.
Ändå finns det en sund bas i de socialdemokrater och partilösa som söker sig vänster ut i politiken, som söker formera sig i ett nytt parti, som vill göra upp med den socialdemokratiska ledningens rena högerpolitik. Och det är detta man måste ta fasta på. Frågan är bara: Hur många av de gamla socialdemokraterna har aktivt tagit strid inom SAP? Hur många har drivits till Arbetarlistan — efter att ha stångat pannan blodig mot pampväldet inom SAP? Det är en viktig fråga. För SAP är en oerhört odemokratisk och toppstyrd organisation, med lågt i tak — vänsterut. Här serveras färdiga beslut uppifrån. Här formas inte människor i en levande rörelse, ”till kamp emot kvalen”. Samma dåliga och odemokratiska organisationsvanor kan också tas i arv i Arbetarlistan. Och här finns å andra sidan sådana tongivande som partisekreteraren Kjell Eriksson — organisationsräv, administratör och politiker — med ett förflutet inom den stalinistiska skolan.
Ett levande arbetarparti kan inte bygga på människor som fungerar som ”brevbärare”, som för ut ledningens politik i partikampanjer och dessemellan verkar som det passiva ”fotfolket”. En klar medvetenhet om att ett nytt arbetarparti måste vara genuint demokratiskt och bygga på ett — efter förmåga och förutsättningar - aktivt deltagande måste genomsyra såväl partiledning som den vanlige medlemmen.
Stämningen på kongressen påminde en aning om ett frälsningsmöte. Interrimsstyrelsen ville till varje pris framstå som enig inför kongressen — avvikande uppfattningar hölls tillbaka. Till viss del är det förståeligt. Det ligger väl i sakens natur att ett nytt parti grundas i enig och positiv anda. Men det innebär också att man skjuter de politiska problemen framför sig. I ett så heterogent parti som Arbetarlistan — med medlemmar som formats av vitt skilda erfarenheter och med olika perspektiv — måste man ta tjuren vid hornen och reda ut ideologi och program och låta olika åsikter brytas mot varandra.
Den avgörande frågan är dock hur långt uppbrottet i svensk arbetarrörelse har gått. För var femte väljare — de flesta tillhör 80-talets förlorare; arbetare och låginkomsttagare — finns det enligt samstämmiga opinionsundersökningar i dag inget parti som är tillräckligt lockande. Socialdemokraterna befinner sig på en rekordlåg nivå kring 35-procentsstrecket. 1988 års stora valundersökning visar att en fjärdedel av socialdemokraternas väljare placerar sig mycket långt till vänster på den politiska skalan. Detta gäller framför allt kvinnorna i den offentliga sektorn. Trots Vänsterpartiets politik, dess icke-existens som organiserad kraft i fackföreningar och massrörelser, dess lättsinnigt avklippta band till de havererade stalinistiska diktaturerna i öst och parlamentariska uppgörelser med socialdemokratin, ligger partiet i dag i opinionsundersökningarna stabilt över resultatet från valet 1988.
Men 80-talet har satt djupa sår i vänsterns själ och självtillit. De stalinistiska systemen visade sig vara långt mer fruktansvärda än t o m många inom Socialistiska Partiet — trots långvarig kamp mot och den mest utvecklade analysen av den stalinistiska diktaturen — någonsin kunnat ana. I Östeuropa tränger de fria marknadskrafterna allt djupare in. Och i avsaknad av ett demokratiskt socialistiskt alternativ, börjar marknadsekonomin sprida sig, som den reella lösningen i folks medvetande.
Det är också under detta årtionde bollen legat på borgarnas planhalva. Socialdemokratin har tagit över allt fler av dess idéer. En verklig radikalisering bland arbetare och låginkomsttagare — med vilda strejker, kamp mot storföretag och miljöbovar, massdemonstrationer mot (s)-regeringens högerpolitik, fackföreningar där byråkrater slängs ut och ersätts av radikala ledningar — är inte för handen.
Med bara ett år kvar till valet är det svårt att se att Arbetarlistan kommer att bli ett alternativ till vare sig Vänsterpartiet eller socialdemokratin. Framför allt inte om Vänsterpartiets ledning kan köra över såväl sin egen kongress som många tongivande medlemmar i partiledningen när det gäller ett vänstersamarbete i valet (och annars). Då krymper Arbetarlistans utrymme ihop.
Ändå vill jag avsluta med en brasklapp: Det är massmedia som bestämmer vilken ställning ett politiskt parti eller rörelse har. Att för ett litet parti — utan draghjälp från de stora tidningsdrakarna och TV — lyckas spränga fyrapocentsvallen till riksdagen är hart när omöjligt. Jämför bara med Miljöpartiets försök; när väl massmedia bestämt sig för att Miljöpartiet i valet 1989 hade en reell chans att komma över ”Berlin-muren”, så lyckades man också med konststycket.
Och de borgerliga ledarskribenterna har fattat vilken potential Arbetarlistan har. På ledarsidorna gnuggar man händerna över Arbetarlistans möjligheter att ge socialdemokratin en smäll på fingrarna genom att dra till sig de tusentals missnöjda socialdemokrater och icke-röstande som finns, och på så vis bana vägen för en borgerlig regering. Arbetarlistan kan också slå två flugor i en smäll genom att stjäla röster från det krisdrabbade och inte särskilt attraherande alternativet (v). Dagens Nyheters[17] ledarsida uttrycker det klart:
Mycket tyder nu på att även Arbetarlistan har en verklig chans att bryta in bland de partier som räknas. Gamla lojaliteter och auktoriteter har upplösts. En stor grupp väljare tycker att s-regeringen har gått för långt åt ”höger”, med för mycket nedskärningar i den offentliga sektorn och för stora ”orättvisor” främst genom skatereformen. Men flertalet drar sig samtidigt för att rösta kommunistiskt. Arbetarlistan fyller alltså ett verkligt tomrum för rejält missnöjda socialdemokrater som inte vill bli kommunister. /.../ Allt utom ett totalt platt fall innebär att Arbetarlistan får stora verkningar i svensk politik. Om det nya arbetarpartiet tar några få procent kan det bidra till borgerlig majoritet 1991. Om det växer sig större, kan det tvärtom förhindra borgerlig majoritet genom att mobilisera s-väljare som annars hade lagt sig på soffan. Samtidigt försvagas det socialdemokratiska partiet och dess regeringsförmåga. /.../ Arbetarlistan blir också något att bita i för VPK. Tanken på allians kan VPK avskriva.
Platt fall lär det inte bli om inflytelserika tidningar som Dagens Nyheter — som fullständigt lade locket på och censurerade allt vad Dalauppropet gjorde — fortsätter att puffa för Arbetarlistan.
Augusti 1990
[1] Vänsterpartiet Kommunisterna bytte som bekant namn vid kongressen. För att vara enhetlig används konsekvent Vänsterpartiet, trots att det inte alltid är kronologiskt rätt.
[2] 2 Någon kanske tycker att ”allvarlig kris” är att ta i. Men ser man till medlemsantal har (v) under 1980-talet gått från 17 000 till 12 000 medlemmar. Av dessa är enligt uppgift cirka 7 000 aktiva. Och av dessa är i sin tur hela 4 000 uppsugna av arbete i parlamentariska nämnder i kommun, landsting och stat. Ytterligare ett tecken är prenumerantstocken för Ny Dag. Från 19 000 prenumeranter 1980 till omkring 6 000 i dag. I skrivande stund meddelas att tidningen har lagts ner. (v) befinner sig dessutom i ett programlöst tillstånd. Det tiopunktsprogram som ersatte det förlegade, tre år gamla, tidigare programmet har långt ifrån löst den ideologiska krisen: uppgörelsen med stalinismen i öst, socialdemokratin på hemmaplan osv.
[3] Själv deltog jag under våren till och med kongressen aktivt i uppbygget av Arbetarlistan i Göteborg. Jag valdes som kongressombud i Göteborgsavdelningen, och var en av de fyra som inte tilläts yttra mig på grund av dubbelorganisering (jag är medlem i Socialistiska Partiet). Diskussionen om Socialistiska Partiets agerande gentemot Arbetarlistan faller utanför ramarna för denna artikel. Den intresserade hänvisas till Internationalen nr 7/86 (om behovet av ett nytt arbetarparti); nr 5/90 (om SPs syn på Arbetarlistans bildande); nr 22 och 24/90 (för en debatt om SP-medlemmars medlemskap i Arbetarlistan).
[4] Arbetarlistans upprop
[5] Uppropet
[6] Uppropet
[7] Förslag till motion i programfrågan, antagen av Arbetarlistan i Stor-Stockholm, kongresshandlingar.
[8] Arbetarlistans stadgar, § 2 mom 3.
[9] Ett exempel på problemet med denna stadgepunkt infinner sig i Arbetarlistans partistyrelseledamot Keith Eliassons uttalanden i Smålandsposten 23 maj 1990. Eliasson säger i intervjun: ”För min del vill jag ha en ny omröstning i kärnkraftsfrågan. Avveckla inte kärnkraften förrän det finns vettiga och miljövänliga alternativ. Och avveckla inte före 2010.” /.../ ”Däremot vill inte Keith nu ta ställning till ett stopp redan nu för svensk vapentillverkning, en fråga som tagits upp vid Arbetarlistans partikongress. — Man kan inte bara stoppa en så stor svensk industri över en enda natt...” Båda uttalandena strider definitivt mot stadgarna.
[10] Lars Karlsson, Bo Nilsson och Catrin Wingmar-Everbäck.
[11] Forum , nr 1 1990 s 18
[12] Forum , nr 1 1990, s 18-19
[13] Göteborgsposten 31 augusti 1990
[14] Uppropet
[15] Vänsterpartiet kan i dag inte beskyllas för att vara ett stalinistiskt Moskva-parti, långt därifrån. Men man har varken gjort upp med det gamla Östeuropa, eller gjort en analys av utvecklingen där i dag. Enligt uppgift diskuterade (v):s partistyrelse östeuropa på ett möte i september 1989. Trots raserade Berlin-murar och ”broderpartiernas” fall i ”de reellt existerande socialistiska staterna” tog partistyrelsen inte på nytt upp frågan innan kongressen i maj! (v) har drivits till ett ställningstagande utifrån händelserna, inte genom ett självständigt ställningstagande och analys.
[16] Utskick till medlemmar ”Arbetarlistans 1:a kongress”, juni 1990.
[17] Dagens Nyheter 21 maj 1990.