Ur Fjärde internationalen (Göteborg) 2/1990
Under de sista månaderna 1989 störtades regimen i Östtyskland av en massrörelse. Kort därefter föll den stalinistiska regimen i Tjeckoslovakien och några veckor senare störtades Ceausescus diktatur i Rumänien. Dessa händelser betyder slutet för stalinistiskt styre i Östeuropa och samtidigt upplösningen av de organisationer som skulle integrera Östeuropas ekonomier, COMECON och Warszawapakten. Europas delning i ett imperialistiskt block och i ett block av byråkratiserade, post-kapitalistiska stater upplöses. Detta innebär en stor förändring av situationen i Europa och en förstärkning av imperialismen.
Till skillnad från Sovjet och Ungern störtades regimen i Östtyskland genom en folklig mobilisering: det var en revolutionär omstörtning i meningen ”de i toppen kunde inte längre styra på det gamla sättet och de i botten kunde inte längre leva på det gamla sättet”. Från början var revolutionens huvudsakliga drivkraft demokratiska krav: åsikts- och tryckfrihet, oberoende domstolar, pluralism, fria val, rättssäkerhet och folkligt deltagande i samhällets och statens styre.
Den paroll som bäst sammanfattade denna stämning var ”vi är folket”. I mitten av september försökte oppositionen utnyttja den passivitet som drabbade det styrande SEDs politbyrå. Den manade folk att inte lösa sina problem genom att fly till Västtyskland utan att kämpa för en revolutionär förnyelse av Östtyskland. Dessa krafter utgjordes av Förenade Vänstern (VL), Nytt Forum (NF), ”Demokrati Nu” och senare det Socialdemokratiska partiet (SPD).
Den politiska revolutionens förlopp i Östtyskland har haft sina speciella drag som skiljer den från andra östeuropeiska länder.
Reformer genomfördes senare i Östtyskland. Som ett resultat av detta bröt denna process ut med desto större kraft. Sen 1953 har det inte funnits någon massrörelse i Östtyskland. Innan muren byggdes fann folket en utväg för sitt missnöje genom att fly till väst. 3,5 miljoner människor, framför allt unga, har lämnat Östtyskland sen det grundades. Efter 1961 har färre människor tagit risken att fly; några försökte testa vilka möjligheter som stod öppna för dem inom de existerande strukturerna, men de flesta valde vägen till ”inre emigration”. Reformperioder följde alltid liknande rörelser i Sovjet.
Myndigheterna ville emellertid inte befatta sig med perestrojka. De skrämdes, helt riktigt, av att processen inte skulle kunna kontrolleras och att det skulle kunna innebära slutet för SED-regimen. Då den jämförde sig med den andra kapitalistiska halvan av Tyskland, fruktade SED mer än någon annan regim i Östeuropa en politisk och ekonomisk liberalisering.
Denna attityd ledde till att det östtyska folket övergav allt hopp om att regimen skulle reformera sig själv. För många, i synnerhet de unga, som inte kände sig bundna till landet genom årtionden av arbete, var den enda möjligheten för att ”få ett bättre liv” att lämna Östtyskland.
Möjligheten till massflykt dök upp när Ungern tillkännagav sitt öppnande av gränsen till Österrike i maj 1989. För östtyska medborgare öppnades en väg för massemigration eftersom de av tradition semestrar i Ungern. Massutvandringen började i augusti och fortsätter ännu. Denna situation med möjlighet för folk att emigrera massivt från ett land, vars regering de förkastar utan att kunna förändra, är unik i Europa. Yttre förhållanden, språk, kultur och gemensamma traditioner underlättar flykten till ett land som de inte betraktar som främmande.
Å andra sidan erbjuder den västtyska regimen, som gör anspråk på att tala i ”alla tyskars” namn, alla möjligheter till omedelbar integrering i samhället (pengar, bostad, arbete mm). Östtyska medborgare åtnjuter privilegier jämfört med andra flyktingar och även västtyskar från fattigare skikt för att de är tyskar.
Regimens fall orsakades av tre omständigheter: den dagliga flykten av tusentals människor, organiseringen av den tidigare illegala oppositionen och till sist utvecklingen av en ständigt växande massrörelse. Dessa element, tillsammans med det plötsliga öppnandet av muren, som förorsakade ytterligare ekonomiska problem i Östtyskland, bestämde den politiska utvecklingens rytm och riktning de följande veckorna. Dessa allmänna förhållanden har också påverkat formeringen av nya politiska krafter:
Revolutionen ägde rum ute på gatorna, antingen på väg ut ur eller in i demonstrationerna. Det fanns inget politiskt ledarskap. Oppositionella grupper försökte skaffa sig ett inflytande, men de organiserade inte detta.
Från början fanns inga försök till självorganisering bland arbetarna i fabrikerna. Senare försökte ett antal grupper, framför allt Förenade Vänstern, stimulera detta, men det har varit svårt att få fart på rörelsen. Arbetare utgjorde majoriteten av demonstranterna. De ville sätta press på regimen att genomföra reformer. I den mån de blev besvikna valde många att packa sina väskor och åka till väst. Det är ett lättare alternativ än att bygga samhälleliga strukturer och alternativa styrelseformer. Efter murens fall dök en annan möjlighet upp, den enklaste av alla: återförening med Västtyskland.
Från början var den dominerande tendensen ”en förnyelse av socialismen”. I mitten av november påstod Sociologiska institutionen vid Vetenskapsakademien att av de östtyska medborgarna trodde 87% på möjligheten att bygga en demokratisk socialism. Den 24 november ville fortfarande 83% behålla Östtyskland som en oberoende och socialistisk stat. Endast 10% var för en återförening.
Några dagar senare, den 27 november, förändras stämningen vid de återkommande måndagsdemonstrationerna i Leipzig: 200.000 människor krävde inte bara fria val, tryck- och åsiktsfrihet samt bestraffning av regimens gamla funktionärer utan också ”Tyskland, ett fadersland”. Klimatet förändrades åt höger. Demonstranterna började bli mer och mer aggressiva mot allt som tycktes vara ”vänster”. Nationalistiska, främlingsfientliga och t o m antisemitiska paroller ökade i antal. I dag är det riskfyllt för vänstern att delta i demonstrationerna. Endast små grupper vågar göra det, samtidigt som de delar ut flygblad med uppmaningen: ”Kasta inte bort Östtyskland”. De skymfas och attackeras fysiskt av demonstranter. Talare från Nytt Forum avbryts av slagord som ”Röda, ut ur demonstrationen” och ”Sätt vänstern i koncentrationsläger”. Republikanerna, en högerextrem kraft i Västtyskland, tolereras och kan agitera öppet och provocera fram våldsamma sammanstötningar. Enligt aktuella opinionsundersökningar är 76% av befolkningen för en återförening. Hur skall denna omsvängning förklaras?
För det första: Trots snabba framsteg har processen av självreformering och självförnyelse varit för långsam och tveksam för att vara trovärdig och kunna väcka förhoppningar. SED står inför en omöjlig uppgift, att samtidigt rasera sitt styre och bygga upp ett nytt politiskt ledarskap, dvs de antas både upplösa sin makt och behålla den.
I början gäckades alla SEDs försök att återta initiativet, samtidigt som man reformerade sig. Under september-oktober vidtog man förändringar endast under press från folket och alltid ”för sent” för att folket skulle kunna känna förtroende för SED. Tio veckor av massflykt ägde rum innan Honecker avgick (18 oktober); två månader gick mellan 9 oktober, då regimen avstod från en ”kinesisk” repression och 1 december, när den gav upp partiets ledande roll. Konflikterna kring upplösningen av den politiska polisen (Stasi) förstärkte den omfattande rädslan att SED bara organiserade reformeringen på ett sätt för att rädda sin makt under andra former.
Under SEDs extraordinära kongress, som öppnade den 8 december mot det gamla ledarskapets vilja, övertog reformanhängarna ledningen av partiet. Men också de visade sig oförmögna att leda förnyelsen. Delegaterna gjorde upp med sitt stalinistiska förflutna och var helt klart för politisk pluralism. Men kongressen inbillade sig att genom att rensa ut partiets konservativa flygel och det gamla gardet från statens strukturer var förnyelsen genomförd. Den förkastade inte de nuvarande auktoritära strukturerna och ansträngde sig inte att föra fram självständiga folkliga initiativ, som skulle kunnat utgöra grunden för ett nytt politiskt system. Samtidigt förberedde den sig inför valkampanjen mot andra politiska krafter. Parollen ”Stärk SED” fördes fram. Många oppositionella var besvikna över kongressens resultat.
Under januari 1990 förstärktes befolkningens misstro om statens och partiets möjlighet att reformera sig själva. Vid ett möte som partiets politiska ledning höll förkunnade den nye partiledaren Gregor Gysi att partiet hade rätt att behålla den förmögenhet det hade samlat på sig under perioden av monolitisk makt (och därför rätten för partiet att ta från staten). Den nye premiärministern, Hans Modrow, föste Runda Bordet, som började i december 1989, åt sidan och deklarerade att han inte kunde acceptera att de skulle kunna sätta honom under press. Alla, sa han, måste respektera de existerande lagarna (dvs byråkratins lagar).
Slutligen satte sig regeringen emot många genom sin helt och hållet formella upplösning av Stasi. I själva verket föresatte sig regeringen att behålla den genom att skapa ett nytt ”Avdelningen för författningens skydd”. Endast därför att de andra partierna i koalitionen hotade att lämna regeringen gav Modrow efter för kraven från Runda Bordet. Han lovade att vänta med bildandet av en ersättning för Stasi till efter parlamentsvalen.
Under SEDs extraordinära kongress i slutet av januari stod det klart för alla att reformivrarna hade misslyckats att etablera partiet (nu omdöpt till PDS, Partiet för Demokratisk Socialism) som en levande kraft i det politiska livet. Partiledningen i Dresden lämnade partiet samma veckoslut. De följdes av en rad av olika tendenser som bildats runt olika plattformar. Partiet började upplösas. Dess medlemstal har minskat från 2,3 miljoner i oktober till 800.000 och botten är ännu inte nådd.
Under denna korta tid kunde de oppositionella grupperna inte finna något sätt att framföra ett trovärdigt alternativ. Det enda undantaget har varit socialdemokraterna. Denna svaghet beror på de omständig samhället (vilket i synnerhet gäller vänstern med dess strävan att få en bas i arbetarklassen) eller att organisera sina sympatisörer.
Deras politiska prioriteringar var demokrati, fred, mänskliga rättigheter och antifascism. Endast några få av dem ställde frågan hur ett alternativt, icke-kapitalistiskt ekonomiskt system skulle kunna se ut.
Intelligentian, som tidigare var i det närmsta helt uppknuten till SED, har blivit djupt märkt av arbetet med att bygga en postkapitalistisk stat under 40 år. En stat som de ansåg sig tvingade försvara mot de systematiska försöken från Västtyskland att ifrågasätta dess existensberättigande. Dess mest välkända representanter finns inom vänstern. De utmärks av en seriös inställning till teori och genomsyras av socialistiska idéer, inklusive de från väst. Många av den västtyska vänsterns ”tänkare” kom från öst (t ex Bloch, Dutschke, Rabehl).
Deras första analyser om den explosiva situationen gjordes 1988. Trots detta överraskades oppositionen av utbrottets styrka och den riktning den tog. Framför allt ställdes den politiska revolutionen inför ett problem som den inte var beredd på (gäller även den västtyska vänstern): Det plötsliga öppnandet av muren och, i anslutning till detta, en plötslig konfrontation med den västtyska kapitalismens sociala och politiska realitet. Bortsett från Förenade Vänstern hade nästan ingen några tankar om hur denna situation skulle kunna hanteras.
Oppositionen, som hade förenats i kampen mot den stalinistiska regimen, började mycket snart att splittras kring frågan: privat eller kollektiv egendom? Marknadsekonomi eller behålla delar av socialistisk planering? Tillsammans med återförening utgör dessa teman skiljelinjen mellan vänstern och högern. För oppositionens vänsterflygel började denna skiljelinje bli viktigare än den med SED.
SED-regimens kollaps har fortgått tillsammans med avslöjandet av dess vanskötsel av ekonomin. Hitintills har det faktum att landet varit det ledande COMECON-landet och internationellt legat i nivå med Storbritannien varit till viss tillfredsställelse för befolkningen (även om den inte kommit upp till västtysk levnadsstandard). Avslöjandena har kommit som en chock.
Tidigare hemlig information som kommit fram visar:
• Den inhemska skulden har stigit till 130 miljarder östmark.
• Den utländska skulden är 20 miljarder dollar, dvs 1.250 dollar per invånare. Chefen för valutaväxling vid Handelsdepartementet, Golodkowski,har placerat enorma summor i utländska banker, framför allt i Schweiz och Luxemburg. För att få valuta fixade Golodkowski vapenhandel med bl a Iran och Irak.
• Sex miljoner mark ställdes årligen till förfogande för politbyråns familjemedlemmar för att finansiera det luxuösa ghettot i Wandlitz.
• Den enorma korruptionen och nomenklaturans kvasifeodala privilegier (jaktpaviljonger, privata parker för jakt, bygg- och reparationslag för privat bruk etc)
• Industrianläggningarna är, med några få undantag, så gammalmodiga att det med hänsyn till konkurrensen på världsmarkanden är meningslöst att modernisera dem. Produktiviteten är 40% av Västtysklands.
• Skrämmande miljöförstörelse har ägt rum till en kostnad av 30 miljarder DDR-mark per år och kommer att leda till att vissa fabriker måste läggas ner.
Det har länge varit känt att städernas byggnader, speciellt söderut, faller sönder. Tillgången på kvalitetsvaror är mycket knapp, slöseriet i produktionen är enorm o s v.
När muren öppnades kunde miljoner människor se med egna ögon att levnadsstandarden i Västtyskland var än högre än vad de hade föreställt sig. Under de två första veckosluten besökte 4 miljoner östtyskar väst. Det blev en kulturchock. SED-symbolen blev detsamma som en värdelös ekonomi, stöld, egoism o s v. Folkets vrede blev enorm. Den har ännu inte slutat växa och folket vill inte längre höra talas om ”socialismens förnyelse”. ”Jag har stött socialismen i 40 år och vill inte ha några nya former av den. Inga nya experiment! Vi vill inte behandlas som svin!”
Efter att muren föll var den avgörande frågan i Östtyskland: Kommer folket att finna styrkan och självförtroendet för att åter bygga upp ett icke-kapitalistiskt samhälle på stalinismens ruiner? Endast ett sådant självförtroende skulle ge Östtyskland ett existensberättigande som en separat stat. Priset som måste betalas för detta innebär en påtagligt lägre levnadsstandard under en längre tid – och detta med öppna gränser. Folket måste anse att skapandet av en socialistisk demokrati är bättre än en konsumtionsökning för en del i samhället.
Oppositionen har klargjort detta. I sin appell den 8 november till de som förberedde sig att lämna landet, deklarerade Christa Wolf: ”Vad kan vi lova er? Inte ett lättsamt men ett meningsfullt liv. Inget omedelbart välstånd men delaktighet i stora förändringar.” Några dagar senare sa Nytt Forum:”Vi kommer att förbli fattiga en längre tid, men vi vill inte ha ett samhälle som styrs av profithajar och där människor slår sig fram med armbågama.”
Denna styrka och detta självförtroende existerar inte. Tusentals människor fortsätter att utvandra. Mellan augusti 1989 till februari 1990 har 400.000 människor lämnat Östtyskland. Lika många, om inte fler, väntar på valen för att besluta sig om de skall lämna eller inte. Öst-och Västtysklands regeringar uppskattar att mellan 1 – 1,5 miljoner kommer att utvandra 1990. Östtysklands ekonomi riskerar att kollapsa p g a brist på kapital och arbetskraft.
Folkets tankar är emellertid ganska motsägelsefulla: Å ena sidan är de rädda för kapitalism och att Östtyskland skall köpas upp av Västtyskland. Å andra sidan har Östtyskland faktiskt blivit beroende av Västtyskland på flera sätt. Västtyskland har alltid varit dess viktigaste handelspartner i väst, dess levnadsstandard har alltid stått som modell, regimens strävan har alltid varit att ”hinna upp och gå förbi” Västtyskland på alla områden.
På SEDs kongress i december beskrev Rudolf Bahro detta beroende på följande sätt:
Här sätter vi fingret på en avgörande punkt i den onda cirkel, som under decennier lett till att ekonomin förstörts. Dess sätt att fungera har i själva verket bestämts av jakten på hårdvaluta, i en ekonomisk tävlan med ”klassfienden”, som alltid varit den starkare på alla sätt. Ekonomin bestämdes därför inte av folkets behov. Slutsatsen är uppenbar: Den västtyska marken har dominerat; det är det oundvikliga resultatet av detta val... Hans Modrow avslutade sin rapport med att dra slutsatsen att vår ekonomiska utveckling måste bli socialt och ekologiskt hållbar. Men detta mål står i total motsättning till karaktären på de ekonomiska krafter som nu läggs över oss...
Ett joint venture som kostar 5 miljarder, som det antas röra sig om för IFA (det östtyska bilföretag som bygger Trabanten), betyder i den nuvarande situationen att samhället förlorar makt i politiskt och kulturellt hänseende. Detta sker oavsett i vilka former detta joint venture tar sig. Det är resultatet av en strategisk självförnekelse, av att inte kunna inse landets ekonomiska potential... Ett sådant joint venture innebär ett direkt accepterande av en del av kapitalismen... På detta sätt förlorar vårt samhälle sitt självbestämmande på område efter område.
Regimen Honeckers bestridande av ”det förenade tyska faderslandet”, som började i början av 1970-talet, saknade alltid trovärdighet, eftersom det baserades på argument som liknade de som borgarklassen i väst använde (som propagerade för ”ett fadersland för alla tyskar”). Det förvånar inte att folket som i decennier har fostrats med ”det socialistiska faderslandets” värderingar, nu när ”socialismen” kollapsar, ser fler fördelar i ett större och effektivare, om än kapitalistiskt, ”fadersland”.
Regeringen Modrow har inte kunnat undfly detta beroende. Den förklarar att inget kan göras åt ekonomin utan västtyskt kapital och vänder sig till den västtyska regeringen och dess industriella och finansiella kompanjoner. Folket är avväpnat. Det är övertygat om att den ledande ekonomiska principen måste vara konkurrensförmåga på världsmarkanden och strävan efter likvärdig levnadsstandard den i väst. Dessa mål kan inte nås utan D-marken. Processen måste naturligtvis genomföras på ett socialt godtagbart sätt. Denna analys delas av många oppositionella grupper, inklusive vänstern.
De möjligheter som finns för en ekonomi som är orienterad österut, mot halvindustrialiserade länder och mot de små kapitalistiska länder, som inte har tillräckliga medel att idka utpressning, diskuteras enbart bland ett fåtal intellektuella. En stor majoritet av det östtyska folket ser ingen oberoende väg framåt.
Mycket snabbt har alla ögon vänts mot Bonn. Först föreslog Modrow en pakt mellan de två tyska staterna för att bilda en konfederation. Han hoppades genom detta få den nödvändiga ”broderliga hjälpen”. Men Kohls regering har bundit all finansiell hjälp till bestämda villkor, som hela tiden hårdnar: fria val, sluta med SEDs ledande roll, inför marknadsmekanismer, slopa obligatorisk valutaväxling. Sedan har nya villkor ställts. En överenskommelse om skydd för investeringar; ingen begränsning för utländskt engagemang; frihet att starta företag och välja arbete och senare att införa Västtysklands sociala och rättsliga system och till slut monetär union. Förutom bildandet av en fond med hårdvaluta, ur vilken östtyska medborgare får 200 DM per år för resor till väst (och som de spenderar där), har den federala regeringen ännu inte gett Östtyskland ett öre i finansiell hjälp. Kohls argument: han vill inte investera i ett ”svart hål”.
Vid januarikongressen, då Modrow insåg att han inte längre kunde stödja sig på partiet, gjorde han en helomvändning och tillkännagav sin kapitulation. Han erbjöd Runda Bordet att överta en del av maktens centrala funktioner och deklarerade några dagar senare: ”Tyskland måste återigen bli ett förenat land för alla medborgare av den tyska nationen.” Planen som han presenterade, innebar först en konfederation, därefter att överföra de två staternas suveräna rättigheter till gemensamma konfederala organ och till sist en gemensam federation av Länder. Denna plan innebar att slutgiltigt överge en oberoende väg för Östtyskland. Men även denna plan har kapsejsat. I Bonn vill man inte längre ha enhet via en konfederation, målet är ett Anschluss, ett rent och skärt inlemmande i Västtyskland. I Östtyskland har ekonomin förstört alla planer: Centralbanken vill omedelbart införa DM som en andra valuta och, i utbyte mot detta, överföra en del av sin makt till Västtysklands riksbank. Modrow står kvar och sopar upp resterna och beklagar Bonns arrogans.
Helomvändningen i Östberlin har märkbart ökat Bonns ansträngningar att använda stalinismens kollaps för att lägga beslag på Östtyskland. Kohls tiopunktsprogram från november 1989 föreställde sig ännu en process som utvecklade sig steg för steg och som skulle leda till en gemensam federal stat via en konfederation. Det skulle ta tio år att genomföra föreningen av de två systemens ekonomier och processen skulle kulminera med en politisk union.
Modrows deklaration för en återförening har upphävt alla dessa planer. Därefter har den federala regeringen snabbt lappat ihop en ny plan: Först en monetär union (som skall genomföras 1 juli), sen en politisk union – som beräknas ta två år – och som skall förberedas genom att parlamentariska kommissioner bildas på olika nivåer. Den innefattar också en ”transplantering” av Västtysklands civilrätt, straffrätt, det sociala systemet och slutligen ett snabbt upprättande av det federala systemet. Östtysklands Länder ska ha möjlighet att själva kunna välja om de vill ansluta sig till Västtyskland (något som är fastslaget i den västtyska författningen).
När väl den västtyska borgarklassen har lagt beslag på statsmakten, kommer den lättare att kunna avlasta ”anpassningsprocessens” (dvs återföreningens) kostnader, eftersom den kommer att ha den politiska och juridiska makten över arbetarna i vad som i dag är Östtyskland.
De viktigaste åtgärderna i denna riktning kommer att förberedas innan de federala valen i Västtyskland och därmed ställa den kommande regeringen inför fullbordat faktum. Det är inte uteslutet att regeringen kommer att skjuta upp valen (som hålls i december 1990) för att i stället ha ett alltyskt val några månader senare.
Med Genscher-planen försöker man riva hindren för en omedelbar återförening som restes av Andra världskrigets segermakter, framför allt Sovjet. Planen har gett Bonn-regeringen en formel genom vilken ett förenat Tyskland skulle fortsätta att vara medlem av NATO med en speciell militär status för f d Östtysklands territorium. Den huvudsakliga stöttepelaren skulle vara ett nytt säkerhetssystem i Europa, i vilket alla stater utom Sovjet skulle delta. USA och Sovjet skulle garantera systemet. Detta koncept skulle innebära integrering av både Europas neutrala stater och länderna i Warszawa-pakten. Planen innebär naturligtvis att Warszawa-pakten avvecklas: Samtidigt skulle detta system på ett eller annat sätt vara associerat till NATO.
Sovjetiska trupper skulle kunna stanna kvar i Östtyskland och USA-trupper i Västtyskland. Den eventuella närvaron av västtyska trupper i öst är ett kontroversiellt förslag liksom frågan om Polens västra gräns. Problemen är emellertid inte olösliga för borgarklassen. Den tyska borgarklassen är expert på att uppfinna speciell militär status för särskilda områden. Efter Första världskriget demilitariserades bägge sidor av Rhen fram till 1930-talet.
Modrow insisterade inte på sitt ursprungliga förslag om neutralitet. Efter toppmötet i Ottawa tycks Sovjet vara redo att acceptera idén om ett nytt europeiskt säkerhetssystem, även om det inte har något att göra med Gorbatjovs ”ett gemensamt europeiskt hem”, utan betyder en imperialistisk allians i Europa under tysk ledning. Sovjets och COMECONs inre situation tillåter inte Kreml att ställa villkor.
Ytterligare ett steg på vägen till en snabb återförening är ett snabbt genomförande av en monetär union. En bilateral kommission har redan skapats för att föreslå olika tillvägagångssätt. Det har lett till en kontrovers inom den västtyska borgarklassen. Medan en majoritet av ekonomer, inklusive Bundesbank (riksbanken), varnar för riskerna med en snabb monetär union, så stöder alla politiska krafter det. Motståndet från Bundesbanks chef varade endast ca 24 timmar.
Inte desto mindre är riskerna uppenbara. Den betydande ekonomiska klyftan mellan Väst- och Östtyskland kan inte överbryggas snabbt, inte ens inom ramen för ett förenat Tyskland. Man måste först höja priserna och lönerna i Östtyskland från sin nuvarande nivå, annars kommer omflyttningen att fortsätta inom den nya staten.
Å andra sidan vill arbetsgivarna behålla lönerna låga i Östtyskland, därför att det är det enda sättet att göra öst attraktivt för investeringar. Det innebär att Östtyskland kommer att bli den fattiga delen i det nya Tyskland. Samtidigt kommer det att bli ett massivt tryck neråt på lönenivån i Västtyskland. Arbetslösheten kommer att öka snabbt. Uppskattningarna av antalet potentiellt arbetslösa i år varierar från 800.000 till 2,5 miljoner. Dessa siffror baseras framför allt på planerade nedläggningar av företag, som inte kommer att klara av den västtyska konkurrensen. Införandet av det sociala trygghetssystemet kommer att sluka enorma summor. Den massiva privatiseringen av företag, mark och bostäder kommer att leda till spekulation och inflation. Ingen kan kontrollera effekterna av dessa förändringar eller deras inverkan på internationella finansmarknader.
Representanter från de västtyska arbetsgivarna har räknat på kostnaderna för en total ekonomisk återförening. Det kommer att kosta 800 miljarder D-mark (vilket är lika mycket som det flytande kapital som söker en marknad) att rusta upp infrastrukturen, energiförsörjningen, bostäder, städer och fabriker. Men ingen, varken i öst eller väst, har räknat på de sociala kostnaderna.
Den federala regeringen hävdar, att kostnaderna för att inte förenas är lika höga, eftersom folkomflyttningen, som redan har skapat viss social oro i väst, inte går att stoppa. Men den skulle kunna dämpas om östtyska medborgare togs emot som vanliga invandrare och om Bonn var beredd att ställa upp med omedelbar finansiell hjälp. Den östtyska regeringen och Runda Bordet har begärt 10-15 miljarder D-mark. Endast under dessa villkor skulle återuppbyggandet av Östtyskland få trovärdighet bland östtyskar.
Bonn vägrar att göra detta eftersom de vill tvinga Östtyskland till en snabb och ovillkorlig återförening. De svarar på arbetsgivarnas reservationer med en annan beräkning: tidigare erfarenheter av investeringar i länder med ”statshandel” visar begränsad avkastning. Detta eftersom det finns ett politiskt system som föreskriver precisa villkor, där tillgången på arbetare inte är fri och där de övergripande ekonomiska förhållandena snarare bestäms av politiska kriterier än av marknadskrafterna.
Enligt Bonn är det nödvändigt att införa Västtysklands politiska och rättsliga system för att privata investeringar skall kunna bli verkligt vinstgivande. ”Endast då vi har den politiska makten kommer vi att kunna kontrollera villkoren för investeringar; endast då kan vi avlägsna hindren för marknaden.”
Detta är en mycket svår operation för borgarklassen. Men den tror sig ha både tillräckliga finansiella som repressiva medel (polis och speciella paramilitära enheter) och politisk förmåga att genomföra återföreningen.
Frågan är: vem får betala kostnaderna för återföreningen? Säkert inte kapitalet. Det kommer i första hand bli Östtyskland som får betala. Ett enormt antal exproprieringar hotar att ta sin början inom en snar framtid. Ca 500.000 f d markägare och åtminstone lika många husägare kräver tillbaka vad de en gång ägde.
Västtyska företag har redan börjat undersöka vilka industrier som kan vara av värde i Östtyskland och har inlett förhandlingar. Siemens har kastat sig över Robotron, Volkswagen över IFA, Zeiss Ikon över Zeiss Jena, de tre kemijättarna över Leunas verkstäder o s v. Det har publicerats en lista på 3.000 företag som vill köpa fabriker till låg kostnad eller vill skapa nya privata företag. Västtyskt kapital dikterar villkoren med oförställd brutalitet och aggressivitet.
Den andra gruppen som får betala kostnaderna är västtyska arbetare. Verkstadsindustrins arbetsgivare har redan bestämt avvisat ytterligare förkortning av arbetstiden och, vilket gäller Östtyskland, lediga veckoslut. Ordföranden för sparbankerna har gått så långt som att hävda att en återförening kräver begränsningar av fackliga rättigheter och förhandlingar om sociala frågor. Metall- och tryckeriarbetarnas avtalskrav senare i år kommer att bli ett styrketest.
Det finns också andra kostnader som hotar västtyska löntagare: Det pratas om en speciell skatt avsedd för Östtyskland. Det politiska trycket att hålla nere lönerna är redan uppenbart. Med konkurrensen från Östtyskland kommer nivån på pensioner, service och hälsovård att sjunka medan avgifterna kommer att stiga.
Den stora koalitionen, som sträcker sig från kristdemokraterna till socialdemokraterna, lovar att ”övergångsperioden” kommer att bli kort och att ett nytt ekonomiskt mirakel följer i dess spår. Det kan inte uteslutas. Men faktum är att det nya Stortyskland kommer att gå ur återföreningen mindre stabilt. I vilket fall som helst är inte löntagarnas stora bekymmer framtidslöften – de vill veta vad som händer redan i morgon.
För att tala i klartext borde vi snarare tala om Östtysklands inlemmande än om ”återförening”. Vad som är på gång är att västtyskt kapital erövrar Östtyskland som en ny marknad och att den västtyska borgarklassen griper den sociala och politiska makten över Östtysklands territorium och folk.
I Östtyskland börjar motstånd mot detta Anschluss ta form. I slutet av januari höll fackföreningarna sin kongress vid vilken de antog krav på fackligt veto för frågor som rör arbetsförhållanden och beslut som påverkar företagen (t ex ägandeform, struktur på företaget, investeringar) samt försvar av strejkrätten och försvarsåtgärder mot lockout. Den centrala ledningen vill att dessa krav skall lagstadgas innan valen annars hotar de med generalstrejk. Man kan emellertid ha sina tvivel om vilken styrka den förnyade fackföreningsrörelsen kan ha. Samma tvivel gäller för Rörelsen för arbetarrådens återuppbyggande, som också är svag för närvarande. Båda har som inriktning att ”vi måste vara i fabrikerna före kapitalet”.
Bönder som arrenderar jord är rädda för att bli av med sitt arrende och har bildat en organisation. För första gången i en byråkratiserad stat stimulerar alltså kapitalistiska planer till en anti-kapitalistisk reaktion i stor skala. Kanske kan detta motstånd mot kapitalet leda till vad motståndet mot byråkratin stimulerade till endast i liten skala: Ett anti-kapitalistiskt medvetande och en utveckling av arbetarklassens och andra befolkningsskikts självorganisering.
Socialdemokraterna i Östtyskland (SPD) var de första att resa nationalistiska paroller. SPDs kandidat till förbundskansler i Västtyskland, Oskar Lafontaine, har attackerat ”återföreningens kostnader”. Kanske blir det så att socialdemokratin lyckas bli de skickligaste arkitekterna för återföreningen. Som bäst kan en sådan linje fördröja återföreningen en aning. Men detta ändrar inget av karaktären på Anschluss och dess sociala konsekvenser för en stor del av folket.
För närvarande tycks kapitalets inlemmande av Östtyskland vara oundvikligt. T o m en strejkrörelse för specifika krav riskerar att bli en strejk för återförening och leda till seger enbart inom denna ram.
Tiden är en avgörande faktor i denna revolution. Med tanke på att den byråkratiska ekonomins kollaps står mot en kapitalistisk ekonomi som växt under sju års tid, så utsätts den politiska revolutionen för ett massivt tryck från västtysk imperialism. Det finns ingen alternativ utväg på massnivå och när kritiken av den gamla regimen överskuggar all diskussion om en annan anti-kapitalistisk väg, så är den tillgängliga tiden för att utveckla ett alternativ avgörande. Den tiden finns inte. Det finns inte tillräckligt handlingsutrymme för att vinna folket för en annan form av planerad ekonomi.
Det betyder inte att folk satsar rubb och stubb på kapitalismen. I Västtyskland har ett snabbt inlemmande av Östtyskland väckt stor oro. Löntagarna vill inte betala kostnaderna för återföreningen. Än mer oro har skapats i öst. Folk är rädda för att återföreningen kommer att leda till att Östtyskland blir en ”andra-klass-zon”. Ina Mer-kel, ordförande i Oberoende kvinnoförbundet, kan räkna med betydande stöd när hon säger att kapitalismen också har ”stora behov” av reformer.
Folket i de två tyska staterna söker efter en tredje väg mellan kapitalismens avarter och byråkratiskt styre. Detta förklarar socialdemokratins popularitet, eftersom den anses som den enda kraft som kan finna en sådan väg. Återföreningens ”när” och ”hur” kommer att bli föremål för stora sociala konflikter i de två tyska staterna. Konflikternas utgång kommer att bestämma under vilka villkor och styrkeförhållanden som återföreningen kommer att genomföras.
Översättning: Ingemar Sandström. Översatt ur: International Viewpoint nr 181