Ur Fjärde internationalen 4/1989
Hösten 1923 konfronterades ledningen i det Ryska Kommunistpartiet med en ny oppositionell grupp. Det är inte helt klart hur gruppen formerades, men det råder ingen tvekan om frågorna som fick den att ingripa. De Fyrtiosex plattform, det enda gemensamma uttalandet av någon betydelse som oppositionen gjorde under 1923, tog upp två viktiga frågor: det ekonomiska läget och hur partiet styrdes. Som ämnen för opposition var frågorna inte nya. Det särskilt intressanta med De Fyrtiosex plattform var att de knöt samman dem... Uttalandet deklarerade att ”den ekonomiska och finansiella krisen... obevekligt avslöjat partiledningens bristfälligheter... framför allt vad gäller de interna partiförhållandena.” Det diskuterade den ekonomiska politikens brister, och hävdade att partiet höll på att ersättas av ”en rekryterad byråkratisk apparat... som ofrånkomligen misslyckas i kristider”.[1]
Den ekonomiska krisen (den komplexa ”sax”-krisen – vars orsaker och natur är av underordnat intresse för denna artikel och därför lämnas därhän) hjälpte oppositionen på traven på flera olika sätt. För det första såg oppositionen den officiella partiledningens oförmåga att effektivt komma tillrätta med de ekonomiska problemen som en konsekvens av den byråkratiska partistrukturen.[2] För det andra fann sig de som utgjorde oppositionen själva i allmänhet förespråka lösningar (d v s effektiv planering för industriell utveckling) som utmanade den officiella partiledningens åsikter. För det tredje, resulterade den ekonomiska krisens skadliga effekter för arbetarklassen, den sjunkande levnadsstandarden och den ökande arbetslösheten, i strejker som stöddes av grupper (Arbetarnas grupp, Arbetarnas sanning) som innefattade partimedlemmar. Detta gav grogrund åt en allmänt utbredd känsla av oro över den interna situationen i partiet. En oro som sträckte sig utanför den begynnande oppositionens led.
De Fyrtiosex plattform visar att oppositionen inte främst oroade sig för byråkratismen som en ondska i sig. Av mer grundläggande betydelse var de konsekvenser som byråkratismen fick för partiets vitalitet och förmåga att på ett avgörande sätt påverka händelserna. Som De Fyrtiosex plattform visar, var oppositionen oroad över att partiet inte effektivt skulle kunna ta itu med den internationella situationen som var särskilt kritisk hösten 1923. Läget förvärrades genom att Lenin på grund av sjukdom tvingades träda tillbaka. Hans närvaro skulle mycket väl ha minskat de spänningar som ledde till att oppositionen tog strid. Kanske skulle Lenin, som han gjort förr, ha lett partiet in i en ny riktning som situationen krävde. På så sätt skulle han ha kunnat undvika en permanent spricka. I vilket fall ledde Lenins frånvaro till att friktionen mellan Trotskij och den officiella partiledningen tog sig politiska uttryck.
Det första stadiet i Vänsteroppositionens kamp (oktober 1923 – januari 1924) kan indelas i tre perioder: Först försökte oppositionen att i hemlighet föra fram frågor till partiets högsta nivåer som en inledning till en bredare diskussion – detta möttes av fördömanden. Därefter följde en period av tillmötesgåenden från den officiella partiledningen. De tillät en relativt öppen diskussion om frågorna och godkände en resolution om partidemokratin, i vilken de gjorde stora eftergifter till oppositionen. Till sist repression mot oppositionen. Repressionen kulminerade i fördömandet av oppositionen på den trettonde partikonferensen i januari 1924.[3]
Den första perioden inleddes med ett brev från Trotskij till Centralkommittén den 8 oktober. Detta brev reste, delvis föranlett av ett försök att begränsa Trotskijs makt över Militära Revolutionskommittén, frågor om ekonomisk politik och kritiserade rent ut ”byråkratiseringen av partiapparaten”, som hade utvecklats till ”aldrig skådade proportioner genom sättet att välja sekreterare”. Det avslutades med hotet om ”att tillkännagöra det sanna läget för varje partimedlem... de som Trotskij ansåg vara tillräckligt förberedda, mogna och sansade...”[4] Brevet följdes snabbt av De Fyrtiosex’ plattform som det förmodligen hade föranlett. Flera av plattformens undertecknare måste åtminstone säkert ha varit medvetna om Trotskijs drag. På samma sätt var Trotskij säkert medveten om intentionen bakom en sådan deklaration.[5]
Den officiella partiledningens svar blev att samla Centralkommittén till ett möte med den centrala kontrollkommissionen och delegater från tio ledande partiorganisationer. Detta möte ägde rum i Trotskijs frånvaro, men med tolv inbjudna undertecknare från de Fyrtiosex. De begrundade en resolution som lades fram av Preobrazjenskij (se Resolution om partidemokratin), men avvisades till förmån för en resolution Om den interna partisituationen. Resolutionen, som antogs med 102 röster mot 2 och 10 nedlagda, innehöll inte de frågor som oppositionen framfört. I stället ”fördömde [den] resolut” de Fyrtiosex handlande ”som ett steg mot en fraktionell splittringspolitik”, och karaktäriserade Trotskijs agerande som ”ett allvarligt politiskt misstag” som ”objektivt antagit karaktären av ett steg i fraktionell riktning”.[6]
Orsakerna till övergången från den första till den andra diskussionsperioden är inte helt klarlagda. Helt visst spreds nyheterna om oppositionens uttalande, och gav förmodligen upphov till rykten som var ofördelaktiga för den officiella partiledningen.[7] Kanske fanns det ett tryck från partiledningens inre kretsar att gå längre än bara till ett fördömande. Kanske hoppades också den officiella partiledningen kunna hålla Trotskij isolerad från resten av oppositionen genom att gå med på olika eftergifter. Oavsett anledningen fanns på revolutionens årsdag den 7 november en artikel av Zinovjev i Pravda om det ofrånkomliga i att ”praktiskt tillämpa arbetardemokrati inom partiet” och ett erkännande av att ”nästan alla viktiga frågor beslutas i partitoppen för att sedan föras ut i partiet”. En redaktionell fotnot tillkännagav att Pravda skulle stödja en debatt i frågor om partidemokrati.
Stridens andra stadium inleddes tyst och utan att några framträdande personer deltog. Först mot slutet av november tillspetsades debatten. Preobrazjenskij förklarade i Pravda att sedan den Nya Ekonomiska Politiken (NEP) infördes hade partiet följt ”en i grunden felaktig linje i dess interna partiinställning”. Zinovjev och Stalin gjorde uttalanden i vilka de framförde varningar till oppositionen[8], även om de givetvis förklarade sig vara för arbetardemokrati. I början av december inleddes striden på allvar. Oppositionens talare hade på partimöten – främst i Moskva – vunnit relativt stort stöd och den officiella partiledningen var angelägen om att skicka dit sina bästa talare.
Under december månad hade en kommitté – som helt klart hade upprättats för att söka nå en kompromiss – bestående av Kamenev, Trotskij och Stalin, skrivit en resolution. Den antogs av politbyrån och den Centrala Kontrollkommissionens presidium den 5 december.[9] Resolutionen, som var lång och detaljerad, visade omisskännliga tecken på vänsterns inflytande. I själva verket refererades den som ”en felaktig eftergift till Trotskij.”[10] Den inleddes med uppräknandet av en rad negativa tendenser, som härleddes ur den Nya Ekonomiska Politikens motsättningar. Dessa tendenser innefattade ”faran för att perspektivet på en socialistisk uppbyggnad i sin helhet och världsrevolutionen förlorades och... byråkratiseringsprocessen som man måste lägga märke till i partiapparaten”. Resolutionen hävdade att arbetardemokratin var nödvändig för att kontra dessa negativa tendenser, och åtgärder för att uppnå den skisserades. Dessa inkluderade framför allt ”frihet i partilivet” och val av ”alla ledande partifunktionärer och kommissioner... av de organ som finns omedelbart under dem”. Resolutionen krävde också bättre tillgång till information och skolning för gräsrotsmedlemmarna; mer uppmärksamhet från den centrala kontrollkommissionen för att bekämpa ”byråkratisk förvridenhet”; och ett bättre deltagande av alla i partiadministrationen. Fraktioner fördömdes, men partiledningen instruerades att inte uppfatta all slags kritik som ett tecken på att fraktioner höll på att bildas. En praktisk rekommendation var att nästa partikongress borde anta en norm om att provinsiella och allryska partikonferenser skulle hållas två gånger om året i stället för en gång. De viktigaste förslagen i resolutionen gällde emellertid rekommendationer om attityder och en praktik som för att lyckas var avhängig det sätt den tolkades och efterföljdes på.
För att understryka sin framgång med att ha fått resolutionen antagen, hur kortlivad denna framgång ändå var, publicerade Trotskij sin egen tolkning av resolutionen. Han gjorde detta i form av ett brev till sin partiavdelning, och bad om ursäkt för att han på grund av sjukdom inte närvarat på ett möte.[11] Brevet tillskrev resolutionen en ”oerhörd betydelse”, och hävdade att den ”nya kurs” som den slog in på för att överflytta ”tyngdpunkten som felaktigt placerats i apparaten av den gamla kursen... till aktiviteten, initiativet och den kritiska andan hos alla partimedlemmar som arbetarklassens organiserade förtrupp”. Byråkratismen vållade svåra skador på den ”unga kommunistiska generationens” politiska skolning. Det var den, ”partiets mest tillförlitliga barometer”, som kraftigast reagerat mot den byråkratiska ordningen. Ett demokratiskt förhållande mellan de gamla och unga kommunistiska generationerna (senare definierade som de partimedlemmar som varit med före respektive anslutit sig efter oktoberrevolutionen)[12] var nödvändigt för att skona partiet från byråkratismen. Trotskij visade på exemplet med den tyska socialdemokratin för att illustrera den historiska möjligheten att det ”gamla revolutionära gardet” skulle kunna urarta. Den förändring som främst krävdes för att motverka denna urartning var en förändring av den ”anda som är förhärskande inom vår organisation”.
Stridens andra stadie ändades i ett möte med den lokala partiavdelningen i Moskva den 11 december. Mötet bevistades av mer än 1 000 personer.[13] På mötet höll Kamenev det inledande talet.[14] Den brittiske historikern E. H. Carr har bedömt det som ”det sista tillfället till en uppriktig och allomfattande debatt som kunde förändra åsikterna inom partiet”. Kamenev erkände behovet av att förnya partilivet och partiapparaten och att avskaffa utnämningarna till förmån för val. Inga grupperingar kunde emellertid tillåtas, oavsett om de var fraktionella eller inte. Till skillnad från Kamenev hänvisade Sapronov, oppositionens huvudtalare, öppet till Trotskij, citerade honom och stödde hans argument. Efter de två talen följde en allmän debatt. Bland andra talade Preobrazjenskij, Radek och Zinovjev. Stalin förblev – trots att han deltog på mötet – tyst.[15] Jarovslavskij var den ende talaren som gick till direkt angrepp mot Trotskij, ett angrepp som inte mottogs väl. Men Kamenev beklagade i sitt avslutande tal vissa aspekter i Trotskijs brev och uppmanade honom att ytterligare förklara sin inställning.
Några dagar efter mötet hade den relativa diskussionsfrihet som rådde på mötet fått ge vika för repressionen. Återigen är orsakerna till förändringen inte helt klara. Kanske är hypotesen om att den officiella partiledningen hade hoppats att resolutionen från den 5 december skulle tillfredsställa både Trotskij och oppositionen, och att de skulle mildra sin kritiska hållning den bästa förklaringen. Men de följande händelserna visade att detta var en falsk förhoppning.[16] Trotskij själv påstod att den förändrade inställningen kan ha berott på att Zinovjev riktade ett tillräckligt kraftigt angrepp för att dra med sig Stalin och på så sätt förhindra en kompromiss mellan Stalin och Trotskij på Zinovjevs bekostnad.[17] Oavsett anledningen till tidpunkten för förändringen är det inte förvånande att den skedde, när man ser till splittringen mellan den officiella partiledningen och oppositionen. En splittring som bara skylts över av resolutionen den 5 december.
Stridens tredje fas, som förebådats av en växande kritik i Pravda, öppnades av Stalin genom en artikel i Pravda den 15 december, och i ett tal av Zinovjev samma dag.[18] Ett utmärkande drag för perioden var angreppen mot Trotskij. Tidigare hade han inte utsatts för någon speciell kritik. Nu riktade den officiella partiledningen dock en attack fri från politiska principer mot honom. Ett typexempel på detta var Bucharins följetong i Pravda: Ner med fraktionalismen, som följde på Trotskijs artiklar Grupper och fraktionsbildningar och Generationsfrågan inom partiet.[19] Bucharin anklagade ”Trotskijs, Sapronovs och Preobrazjenskijs fraktion” för att ha lämnat leninismen på frågan om den interna partiuppfattningen. Med anspelning på Trotskijs tidigare mensjevikiska förbindelse hävdade han:
Bolsjevismen har alltid särskiljt sig från mensjevikernas formella demokratism... Den döljer inte för partiet och arbetarklassen det faktum att partiet leds av ledare... De mer medvetna leder de mindre medvetna... De mindre medvetna och mindre aktiva blir alltmer medvetna och aktiva. Dessa inre mekanismer utgör en verklig demokratism.
Förutom att Trotskij inte förstod ”verklig demokratism”, begrep han inte böndernas ”masspsykologi”. Och i de tre stora debatterna sedan oktoberrevolutionen (fredsförhandlingarna i Brest-Litovsk under första världskriget, fackföreningsdebatten och den nuvarande kontroversen) hade han förespråkat en lösning som saknade kontakt med verkligheten.[20]
Det avgörande fördömandet riktades mot Trotskij och oppositionen på den trettonde partikonferensen i januari 1924. Detta som gjorde slut på det första stadiet i Vänster-oppositionens strid. Återigen var Trotskij på grund av en utdragen sjukdom frånvarande. Preobrazjenskij höll oppositionens huvudtal. Den officiella partiledningen fördömde oppositionen i samma ordalag som förut, och skrev en resolution som förklarade att oppositionen representerade ”inte bara ett försök till en revidering av bolsjevismen, inte bara en direkt avvikelse från leninismen, utan också en uppenbar småborgerlig avvikelse.”[21] Resolutionen krävde åtgärder för att bevara ”en järnhård bolsjevikisk disciplin”; jämställde konferensen med resolutionen från den tionde partikongressen som förbjöd fraktioner; och publicerade den tidigare hemliga punkt sju i den resolutionen. I denna punkt föreskrevs det att såväl vanliga medlemmar som ordinarie medlemmar av centralkommittén kunde uteslutas för ”varje brott mot disciplinen eller återupplivandet eller godtagandet av fraktionalismen”. Resolutionen avslutades med att diskussionen förklarades avslutad och uppmanade alla partiorganisationer att fortsätta sitt aktiva arbete.
1923 bidrog även frågorna om den ekonomiska politiken och den internationella revolutionen upphov till debatten och fördjupade den. Dessa frågor hade emellertid inte lika stor betydelse som frågorna om partidemokrati, vilken ägnades stor uppmärksamhet.[22] Detta skiljer sig från situationen 1926-27 då vänsteroppositionen praktiskt taget alltid reste frågorna om beslutsfattande i samband med de aktuella besluten som togs. Då koncentrerade man sig särskilt på den ”skärpta” Nya Ekonomiska Politiken, och Kominterns politiska underordnande under ”socialismen i ett land”. Det råder inget tvivel om att detta delvis berodde på en förändrad analys: 1923 diskuterade oppositionen byråkratismen, byråkratins tillväxt inom ett administrativt system. Men 1926 började den hävda existensen av en byråkrati som en förstelnad partiledning som höll sig fast genom maktutövandet. I vänsteroppositionens analys medverkade byråkratiseringens överskridande i en byråkrati till en mer allsidig och sammanhängande analys genom att peka på byråkratin som den centrala politiska faktor som bestämde politiken.
En annan kontrast mellan vänsteroppositionens olika stadier är att oppositionen 1923, till skillnad från 1926-27, aldrig publicerade ett program. Detta avspeglar det faktum att oppositionen bara höll på att formeras. Till synes fungerade den 1923 utan några former för intern disciplin. I många avseenden var oppositionen då mycket mer informell än den senare blev. I detta skede var oppositionen en relativ lös samling individer som samlades kring den specifika frågan om intern partidemokrati.[23] Detta var långt ifrån den organiserade och subversiva kraft som senare karaktäriserade den. Det närmaste den kom ett program var De Fyrtiosex plattform. Uttalandet avlutades med en uppmaning om att partiet skulle styras på ett annat sätt, ”i första hand av dem som skapat det”. Detta skulle ersättas av ”ett styre av kamratlig enighet och intern partidemokrati”. Det ställdes inga andra förslag om hur detta skulle gå till än att centralkommittén ”som ett första och brådskande initiativ” skulle sammankalla ett möte med ”de mest framträdande och aktiva partiarbetarna” och de ”kamrater som hade en annan syn på läget än majoriteten inom centralkommittén”.
Eftersom oppositionen saknade ett definitivt program, måste man för att kunna värdera dess idéer se till de tal, artiklar och resolutioner som lades fram av olika individer. Framträdande bland dessa var Preobrazjenskij, som ofta tog på sig rollen som talesman för oppositionen. I försvaret av de Fyrtiosex handlingar vid det utvidgade mötet med centralkommittén i oktober, lade han fram en resolution som senare upprepades i hans tal till den trettonde partikonferensen. Denna resolution, av E. H. Carr beskriven som det mest ”koncisa uttalandet för vad oppositionen då menade med arbetardemokrati”[24]. De yrkanden som gjordes på rätten att diskutera och kritisera utan repressalier och frihet att välja, var typiska för oppositionens uttalanden då.
Under den period då den officiella partiledningen mötte oppositionen med eftergifter, bemöttes oppositionens krav på intern partidemokrati med att man var ense om att en förändring var nödvändig. Detta skapade problem för oppositionen: i frågan om vad som skulle göras åt byråkratismen, fann de sig till synes vara i allians med den officiella partiledningen. Denna situation kan mycket väl ha förvirrat en del gräsrotsmedlemmar i partiet. En järnvägsarbetare förklarade på ett partimöte i Moskva den 11 december:
Arbetarna kommer att fråga mig vilka de grundläggande skillnaderna mellan er är. För att vara uppriktig: jag vet inte hur jag skall svara dem.[25]
Det fanns emellertid verkliga skillnader mellan oppositionen och den officiella partiledningen även om dessa var något oklara för gräsrotsmedlemmarna. Oppositionen såg byråkratismen som motsatsen till arbetardemokrati och ett grundläggande problem som var oerhört viktigt att lösa. Den officiella partiledningen hävdade generellt att oppositionens kritik var alltför överdriven. Men samtidigt erkände man ganska motvilligt att det kanske fanns för mycket byråkratisk stelbenthet, för många utnämningar och inte tillräckligt många val, och kanske var inte diskussionen så fri som den borde vara. Oppositionen tenderade att se att byråkratismen som ett allvarligt problem efter NEPs införande och att den på många sätt stärktes av NEPs motsättningar. Den officiella partiledningen föredrog att se byråkratismen som en baksmälla från krigskommunismen, även om man erkände att NEP kunde utöva negativt inflytande på partiet.
Grunden för skillnaderna mellan oppositionen och den officiella partiledningen var olika uppfattningar om ledarnas och gräsrotsmedlemmarnas respektive roll. Oppositionen underströk behovet av frihet att kritisera och samspelet mellan ledare och ledda, erfarna och oerfarna medlemmar inom ramen för demokratin. En av ledarskapets viktigaste uppgifter var att samordna och ta fram de viktigaste erfarenheterna inom partiets olika delar. Den officiella partiledningens åsikt var emellertid att ledarnas viktigaste uppgift var att utfärda direktiv. Gräsrotsmedlemmarnas roll var att bli en lydig transmissionsrem.
Oppositionen var allvarligt bekymrad över att karriärism, undergivenhet och ett förlitande till traditionen skulle hota den flexibilitet som partiet behövde om det skulle förmå att anta en ny politik då det var nödvändigt. Utan rätten till diskussion och kritik skulle gräsrotsmedlemmarna hämmas. Följden skulle bli en tvekan att kritisera den politik de skulle genomföra, och en förvrängning av den information som nådde ledarna underifrån. Den officiella partiledningen kontrade kritikerna genom att hänvisa till partiets forna bragder och tradition och menade att dessa garanterade att politiken skulle bli den rätta i framtiden.[26]
I framför allt en fråga i var och förblev oppositionen och den officiella partiledningen oeniga: synen på fraktionerna. Oppositionen begärde en exakt definition av bestämmelserna för fraktioner, och hävdade att inte alla grupper utgjorde fraktioner och att åsiktsyttringar från grupper i vissa former både var önskvärda och oundvikliga. Den ansåg också att ett repressivt styre i partiet i sig självt var upphovet till fraktionalism, eftersom diskussionen skulle tillåta att missförhållanden och meningsskiljaktigheter togs upp och löstes. Ett undertryckande ledde bara till hemliga handlingar. Vidare hävdade oppositionen att den nuvarande ledningen i själva verket var en fraktion som utnyttjade makten till omplaceringar och till att vidta disciplinära åtgärder i sitt eget fraktionella intresse. Den officiella partiledningen avvisade dessa anklagelser och erkände bara att om man behandlade varje kritik som fraktionell skulle detta leda till fraktioner. Man påstod bara att varje lättnad av reglerna för fraktioner skulle gå mot en uppsplittring av partiet och att partiet skulle öppnas för avvikande sociala intressen. Detta skulle i denna situation vara mycket farligt för den Nya Ekonomiska Politiken. Oppositionen accepterade att fraktioner skulle kunna bli talesmän för icke-proletära klassintressen, men hävdade att detta på samma sätt var tillämpbart på den ledande fraktionen, eftersom byråkratismen hotade att rycka loss partiet från massorna. Den officiella partiledningen karaktäriserade i sin tur oppositionen som en småborgerlig fraktion, och hänvisade därigenom indirekt till NEPs inflytande.
Frågan om fraktioner, av Trotskij beskriven som ”diskussionens kärnfråga”[27], blev avgörande eftersom det var i denna fråga som skillnaderna mellan de två sidorna utkristalliserades. Om man läser resolutionen från den tionde partikongressen Om enighet i partiet strikt, skiljde den mellan fraktioner och grupper. Icke desto mindre var alla former av kritik från grupper illegala. Detta berodde delvis på att den officiella partiledningen hade makt att definiera och bestraffa fraktioner. Rekommendationerna om en fri diskussion och val förblev formella och kunde bara få ett verkligt innehåll efter ledningens gottfinnande. Även om en resolution som omdefinierade fraktionerna enligt oppositionens önskemål inte på något sätt garanterade rätten till kritik från grupper, var det ett steg i denna riktning. Inte ens under perioden av eftergifter gav den officiella partiledningen efter på denna punkt.
Den officiella partiledningens vägran att tillåta någon översyn eller omdefiniering av fraktionernas status visade dess syn på gränserna för partidemokratin. Gräsrotsmedlemmarna var fria att välja och föra de diskussioner de ville, förutsatt att valen resulterade i att partiledningens kandidater valdes (detta tillförsäkrades genom att antalet valbara kandidater alltmer begränsades till en enda) och förutsatt att partiledningen kontrollerade diskussionens former och begränsningar. Gentemot denna inställning upprepade oppositionen fruktlöst sina varningar för faran för byråkratism.
Det kan inte råda någon tvivel om att oppositionen utmaning grundades på en viss styrka. Detta visas av det faktum att partiledningen var beredd på att göra vissa eftergifter. Även om delar av partiledningen utan tvivel var känslig och allvarligt oroad över byråkratismens utbredning, kan man inte betrakta eftergifterna som frivilliga. Detta på grund av att de följde och föregick perioder av repression. Det är omöjligt att exakt bedöma oppositionens styrka. Emellertid kan man ge några antydningar på hur många de var, inom vilka områden de fanns och var de var starka.
Den trettonde partikonferensens fördömande av oppositionen antogs med bara tre röster mot av 128 röstande delegater.[28] Inte ens den officiella partiledningens talesmän hävdade emellertid att detta verkligen avspeglade oppositionens styrka. Under konferensen förklarade Rykov att striden ”nästan ledde till en splittring av Moskva-avdelningen”, och att oppositionen ofta fick majoritet på mötena.[29] Oppositionens representation var utan tvivel reducerad på grund av partiapparatens påtryckningar under valen. Sapronov gav i ett tal på konferensen en bild av hur oppositionens styrka begränsades av de indirekta valen. Oppositionen hade erhållit 36 procent av representanterna vid distriktskonferenser i Moskva-provinsen. Från dessa distriktskonferenser fick de bara 18% av rösterna på delegater till provinskonferensen, vilken i sin tur valde delegater till den allryska konferensen. Sapronov hävdade att oppositionen hade en majoritet på cellnivå i hela provinsen.[30]
Förutom en avsevärd styrka i Moskva, kanske till och med en verklig majoritet, hade oppositionen lyckats vinna partiorganisationerna i Ryazan, Penza, Kaluga, Simbirsk och Cheljabinsk. Oppositionens styrka i dessa provinsstäder berodde rimligen på att det där fanns ledande partimedlemmar som hade förflyttats som bestraffning för sina oppositionella åsikter.[31] I Moskva låg oppositionens styrka i den statliga administrationen (främst i de ekonomiska organen) och studentcellerna. Utan tvekan var detta delvis ett resultat av olika oppositionsmedlemmars förflutna i frågor om hur industrin skulle ledas, men också delvis på grund av att frågor av omedelbart intresse för arbetarklassen, som lönerna, inte fick någon framskjuten plats. Oavsett orsaken vann oppositionen i Moskva, vid en tid då den hade majoritet bland studenterna, bara 67 av 346 industriarbetarceller.[32]
En enkel jämförelse av valresultaten ger ingen sanningsenlig bild av oppositionens styrka och svaghet. Till och med så tidigt som 1923 utsattes oppositionen för olika former av bestraffning och diskriminering. Arbetare kunde förlora sina jobb. Studenter kunde avstängas från universiteten. Parti- och statsfunktionärer kunde förflyttas från en inflytelserik och ansvarig ställning. Detta kom att innebära att det inte fanns några passiva medlemmar inom oppositionen, medan de allra flesta som stödde den officiella partiledningen var passiva: Ledningen stöddes just därigenom att den utgjorde ledningen. På så vis är en jämförelse i röstetal missvisande. På en nivå av aktiva och framträdande oppositionella medlemmar gentemot aktiva och framträdande medlemmar som stödde den officiella partiledningen, skulle jämförelsen i antal personer ha blivit mycket jämnare. Det var dock makt och inte numerär som räknades.
Den officiella partiledningen kontrollerade partiapparaten och möjligheterna till kommunikation. Oppositionen hade ingen oberoende tidning eller tillgång till några sätt att kommunicera. Gräsrotsmedlemmarna utanför Moskva var helt beroende av partipressen och de lokala sekreterarna som informationskällor. Eftersom dessa var helt under den officiella partiledningens kontroll är det nästan omöjligt att merparten av gräsrotsmedlemmarna ens förstod vad som stod på spel. Oppositionen blev utmålad som de som ville avskaffa partiapparaten och tillåta alla sorters konkurrerande fraktioner och grupper, om så bara som täckmantel för sina egna strävanden. Pravda kontrollerades, även om det för en relativt kort period lämnades utrymme för oppositionen, helt och hållet av den officiella partiledningen och tjänade dess intressen. Efter den 15 december gällde detta i allt högre grad innehållet i de artiklar och rapporter som publicerades.[33] Förutom att kontrollera Pravda, lyckades den officiella partiledningen också förhindra att De Fyrtiosex plattform publicerades. Likaså lyckades den hindra och försena publiceringen av Trotskijs Den nya kursen.[34]
Man måste komma ihåg att merparten av partimedlemmarna nyligen gått med i partiet, att de inte hade några erfarenheter från tiden före revolutionen samt att de hade liten politisk skolning. Även om enskilda gräsrotsmedlemmar på grundval av sina egna erfarenheter oroades av hur byråkratin fungerade, minskade den officiella partiledningens positiva uttalanden om demokratin deras oro. I den fråga där skillnaderna framträdde klarast – frågan om fraktioner – kunde den officiella partiledningen ganska känslomässigt appellera till den enighet som grundats på Lenins resolution om partidisciplin, vilken skrevs i ett kritiskt skede av revolutionen, och uppmana till handling och inte en oändlig fraktionell brottningsmatch. Det är inte förvånande att oppositionen fick jämförelsevis litet stöd utanför Moskva.
I huvudstaden kunde oppositionen i viss utsträckning förhindra den officiella partiledningens kontroll över kommunikationerna genom att själva ingripa. Även i Moskva lyckades den officiella partiledningen emellertid genom partiapparaten och framför allt genom partikommittéernas sekreterare pressa på för att förvissa sig om oppositionens nederlag.
Olika författare har hävdat att Trotskij och oppositionen förvärrade problemen genom taktiska misstag. Trotskij borde t ex ha intagit en mer aggressiv inställning och öppet fört fram sina meningsskiljaktigheter på den tolfte partikongressen (april 1923). Oppositionen borde ha organiserat sig som en fraktion, vilket den i vilket fall anklagades för att göra.[35] Det ligger utanför ämnet för denna artikel att i detalj gå igenom denna kritik, även om det måste erkännas att det kan bidra till förklaringen av nederlaget för 1923 års opposition. Oppositionens dilemma kan hur som helst inte ignoreras. Oppositionen accepterade, uppenbarligen helt enig, att partiet kunde reformeras och riktade därför sina appeller till partiet.[36] Den handlade på ett sätt som uppenbarligen sågs som principiellt. Den förnekade anklagelsen om att utgöra en fraktion, och avstod från att i hemlighet publicera en plattform. En av de grundläggande förutsättningarna för oppositionens argument var emellertid att den officiella partiledningen manipulerade partiets administration och disciplin i sitt eget intresse. Även om oppositionen gjorde klart att den inte försökte störta den nuvarande partiledningen[37], var de som satt vid makten knappast intresserade av att ta emot kritiken i samma kamratliga anda som den utsattes för. På så vis ställdes oppositionen inför ett dilemma som den aldrig lyckades ta sig ur.
Olika skäl kan föras fram för oppositionens beslut att pressa på för reformer och att stanna kvar inom partidisciplinens gränser (även om oppositionen måste ha insett att den skulle bemötas av partiapparatens makt). I viss utsträckning grundades förmodligen beslutet på en rädsla för följderna av att splittra partiet. I själva verket splittrades oppositionen 1926 på denna fråga. Trotskisterna vidhöll att huvudfaran var en borgerlig restauration som skulle ledas av krafter utanför partiet och vägrade därför att agera som ett alternativt parti. Oppositionen saknade också en organisatorisk bas från vilken den kunde rikta ett effektivt angrepp. Oavsett vilken betydelse dessa två faktorer hade, hade Oppositionen dock ingen särskild anledning att betrakta situationen som hopplös. Det är bara i efterhand som frågan om taktiken kan tillmätas särskilt betydelse.
Inte ens efter revolutionens nederlag i Tyskland kunde det internationella läget betraktas som helt ofördelaktigt. I en stor del av Europa rådde politisk och ekonomisk instabilitet, och i Kina fanns det redan förebud om det kommande revolutionära läget. I Sovjetunionen förblev partiet, i kraft av dess politiska medvetande och ärvda traditioner, dess bas i arbetarklassen, och dess kontroll över ekonomin, den enda revolutionära organisationen. Även om dessa faktorer hade sina negativa sidor, kunde oppositionen realistiskt hoppas på stöd från de delar av partiet som tidigare inte tagit ställning i politiken.[38] Men allt eftersom kampen utvecklades visade partiapparaten upp sin styrka att kontrollera oppositionens effektivitet. Framför allt oppositionens förmåga att föra ut sitt program till gräsrotsmedlemmarna, en faktor som måste ha varit oklar innan striden inleddes. Oppositionen blev också medveten om att den sittande partiledningen inte skulle tolerera något hot mot sin ställning. Zinovjev och Kamenev, och senare Bucharin, kom i sinom tid att plädera för demokrati, men bara efter att ha blivit utkastade från politiskt inflytelserika poster.[39] I detta kritiska ögonblick kände de sig oförmögna att ge partidemokratin en verklig innebörd. Om detta berodde på misstro gentemot de nyvunna medlemmarnas, det stora flertalet, politiska medvetenhet, och att de föredrog det gamla gardets politiska erfarenhet, eller på antipati och misstro mot Trotskij (en inte oviktig faktor), ledde deras motvilja att ge efter i denna fråga till nederlag för 1923 års opposition, liksom för deras eget nederlag längre fram.
Utan eftergifter ovanifrån ställdes oppositionen inför mycket stora problem. Partiapparatens makt och handlingar grundades på gräsrotsmedlemmarnas passivitet. Passiviteten var ett resultat av det objektiva läget (den allmänt minskande medvetenheten och självaktiviteten inom arbetarklassen hängde samman med en rad faktorer: historiska, internationella, ekonomiska; och partiets utveckling efter revolutionen 1917). Detta var oppositionen väl medveten om. Men passiviteten underblåstes och upprätthölls absolut av själva partiapparaten. Denna passivitet kunde bara brytas av ett förändrat politiskt läge (över vilket oppositionen inte hade någon verklig makt), eller av en förnyelse inom partiet som kunde uppmuntra politisk skolning och aktivitet. Det objektiva läget utvecklades inte av sig självt i en för arbetarklassen positiv riktning. Enligt oppositionen kunde man bara anta en riktig politik om man kunde tämja byråkratismens verkningar. Följaktligen krävde ett förändrat objektivt läge, åtminstone på kort sikt, med nödvändighet en förnyelse av partiet. Men detta förutsatte i sin tur vissa eftergifter ovanifrån. Om all information till gräsrotsmedlemmarna filtrerades genom partiapparaten, om alla oppositionens sympatisörer och följeslagare rensades ut från inflytelserika positioner över gräsrotsmedlemmarna, och om partiapparaten förhindrade gräsrotsmedlemmarnas aktiva deltagande i partiets politiska liv, då blev en sådan omfattande förnyelse inte särskilt trolig.
Argumentet leder tillbaka till frågan om taktik. Oppositionen ställdes inför valet att antingen ståndaktigt föra fram frågor om partiets politik och hoppas på eftergifter från ovan, eller att presentera sig själv som en alternativ ledning för partiet, nonchalera partidisciplinens begränsningar eftersom de bestämts av deras motståndare och, om nödvändigt, försöka gripa makten. Av olika skäl – av vilka ett skulle kunna innefatta hypotesen att inte ens oppositionen var fullt medveten om byråkratismens faror – förkastades den senare taktiken. Man måste ändå komma ihåg att – även om det var ett nödvändigt första steg – en politisk förnyelse av partiet utan ett förändrat objektivt läge skulle bli partiell. Förnyelsen skulle ske i ett vakuum, och alltid hotas av de motsättningar som kom ur omständigheternas makt, främst isoleringen. Trotskij och oppositionen vägrade med få undantag att ta de steg – vars konsekvenser inte var förutsägbara och vars följder i stort sett var otänkbara 1923 – i ett läge som inte framstod som hopplöst och som i vilket fall kanske bara skulle leda till att oppositionen tvingades att leda den isolerade sovjetstaten.
Översättning: Lars Kaage Översatt ur: Critique nr 2 1974
[1] David Law är lektor i Sovjets historia på universitetet i Keele.
De Fyrtiosex plattform skrevs den 15 oktober 1923. Den sammanförde Trotskijs anhängare (Preobrazjenskij, Serebrjakov, Pjatakov, Antonov-Ovsejenko och I. Smirnov), och medlemmar av den före detta Demokratiska centralistiska oppositionen (Osinskij, Sapronov, Bubnov, V. Kosior, Maksimovskij och V. Smirnov). Även om oppositionen inte på något sätt var homogen kan 1923 års opposition med rätta ses som grundandet av vänsteroppositionen. E. H. Carr, ”Mellan Lenin och Stalin, Sovjet 1923-24”, Bo Cavefors Bokförlag, Nacka 1979, återger hela plattformen, med alla underskrifter och reservationer. Den finns även här: De Fyrtiosex plattform.
[2] Termen den ”officiella partiledningen” används här praktiskt för att beteckna de partiledare som var motståndare till oppositionen, främst Zinovjev, Kamenev och Stalin. Termen ”ledning” är i sig själv otillräcklig eftersom många framstående oppositionella kan betraktas som partiledare. Användningen av termen är praktisk, och avser inte att utmåla någon inofficiell ledning.
[3] Eftersom denna artikel inte kan behandla detaljerna i kampen, hänvisas läsarna till I. Deutscher: ”Den avväpnade profeten”, René Coeckelberghs Bokförlag, Stockholm 1973, kapitel II. E. H. Carr: a a, kapitel 12. R. V. Daniels: ”The Conscience of the Revolution”, Simon and Schuster, New York, 1969, kapitel 9. Källhänvisningar som gäller Oppositionens och den officiella partiledningens åsikter är så få som möjligt.
[4] Trotskijs brev, politbyråns svar och Trotskijs svar har aldrig publicerats i sin helhet. Längre utdrag publicerades i Sotsialistitjeskij Vestnik (Socialistisk budbärare), en mensjevikisk tidskrift utgiven i Berlin, nr 11(81), 28 maj 1924, ss 9/123. Delar finns översatta i Max Eastman: ”Since Lenin Died”, Boni and Liveright, New York 1925, s 36, ss 142/145.
[5] Flera av Trotskijs närmaste politiska anhängare fanns bland de Fyrtiosex, (se not 1). Trotskij anklagades senare för att ha spelat en ledande roll i organiseringen av de Fyrtiosex, men det är mindre troligt att han gjorde så. Under hela den kamp som 1923 års opposition förde, vägrade Trotskij att direkt ansluta sig till oppositionen (även om denna artikel betraktar Trotskij som en del av oppositionen). Även Deklarationen gick längre än Trotskij genom ifrågasättandet av fraktionsförbudet. E. H. Carr anser i ”Mellan Lenin och Stalin” att Trotskij var inbjuden att ansluta sig till gruppen.
[6] KPSS v Rezolutsijach (SUKPs resolutioner) 1898-1924, Moskva 1954 ss 767/768. Resolutionen finns översatt i Against Trotskyism (en dokumentsamling), Progress Publishers Moskva 1972, ss 235/236.
[7] En resolution från den Trettonde partikonferensen (januari 1924) deklarerade att Trotskijs brev av den 8 oktober, och De Fyrtiosex deklaration omedelbart blev ”gemensam egendom inom vida kretsar av partiet”. Resolutionen finns i KPSS v Rezolutsijach, ss 778/785. Översättningar finns i International Press Correspondence, (Inprecor) vol 4 nr 20 och i Against Trotskyism, ss 236/245.
[8] Preobrazjenskij, Pravda 28 november 1923. Zinovjev varnade (i ett tal den 1 december vid den fjortonde partikonferensen för Petrograd-provinsen, Pravda 7 december 1923) för ett lättande av förbudet mot fraktioner. Stalin uppmanade (i ett tal den 2 december till det utvidgade mötet för Krasnaja Presnja-distriktets partikommitté, Pravda 6 december 1923) att de ”två extremerna” skulle avvisas: dels att vilja ha ”val över hela linjen”, dels att ”kräva obegränsade diskussioner”.
[9] Pravda 7 december 1923. Resolutionen Om partistrukturen antogs senare av den trettonde partikonferensen och finns i KPSS v Rezolutsijach, ss 771/8. Översatt i Inprecor, vol 4 nr 7, 29 januari 1924.
[10] S. L Gusev, vid ett möte med den centrala kontrollkommissionen 1926, citerat av Trotskij i en deklaration till politbyrån den 13 augusti 1926. Trotskijarkiven, dokument T2998. R. V. Daniels: ”Conscience of the Revolution”, s 223.
[11] Brevet daterades den 8 december 1923. Det publicerades i Pravda den 11 december och finns på denna webbplats: Den nya kursen.
[12] Trotskij, ibid.
[13] Stalin: ”Collected Works”, vol 5 , Moskva 1953, s. 583.
[14] Carr: ”Interregnum”, s 322. Alla sidhänvisningar till denna upplaga. Kamenevs tal finns i Pravda 13 december 1923. Hela debatten finns i de följande numren av Pravda. /Carrs bok finns på svenska. Se not 1./
[15] Stalin: ”Collected Works”, vol 6, s 12.
[16] Trotskijs brev hänvisades senare som ”en plattform som fördes fram i motsättning till centralkommitténs resolution” omedelbart efter att den resolutionen enhälligt antagits. Stalin, tal vid den trettonde partikonferensen, vol 6 s 13. Trotskijs relativa inaktivitet gjorde detta till ett gynnsamt tillfälle för den officiella partiledningen att gå till angrepp.
[17] Trotskij: ”Stalin”, Hollis and Carter, London 1947, s 387.
[18] Zinovjevs tal till en partikonferens i Petrograd med över 3 000 åhörare finns i Pravda den 20-21 december 1923. Till skillnad från mötet i Moskva återgavs bara Zinovjevs tal i Pravda.
[19] Trotskijs artiklar publicerades i Pravda den 28 och 29 december. De finns i ”Kampen mot Stalin”, s. 26 respektive s.14. Bucharins artikel publicerades i Pravda den 28, 29 och 30 december 1923 och den 1 och 4 januari 1924. Stalins tal förekom som en osignerad artikel. I Stalin: ”Collected Works”, vol 6, s. 38, hävdas det att författaren var Bucharin.
[20] Ironiskt i sammanhanget är råheten i Bucharins angrepp om man drar sig hans inställning i de två första frågorna till minnes.
[21] Se not 7 för hänvisning till denna resolution.
[22] De skilda åsikterna i synen på partidemokratin avspeglades i uppfattningen om den ekonomiska politiken, där oppositionen allmänt krävde mer utbredd och effektiv planering som en väg ut ur ”saxkrisens återvändsgränd”. Meningsskiljaktigheterna om den tyska revolutionen förvrängdes, i synnerhet av Zinovjev, på olika sätt för att utnyttja situationen till den officiella partiledningens fördel. Till skillnad från det ekonomiska läget där det fanns verkliga och uttalade skillnader, var ”den tyska frågan” betydelsefull eftersom den ifrågasatte den officiella partiledningens politiska förmåga och på grund av att den höjde den allmänna spänningen. Den underströk också det farliga i Trotskijs stöd inom Kommunistiska Internationalen för triumviratet (Stalin, Zinovjev och Kamenev) och utgjorde en situation som kunde utnyttjas.
[23] Gruppens relativa löshet visas av det faktum att 43 av deklarationens 46 undertecknare skrev under den med reservationer. Elva olika reservationer uttrycks.
[24] E. H. Carr, a a, s. 308. Hela uttalandet återges här: De fyrtiosex’ plattform
[25] Pravda, 18 december 1923.
[26] Som exempel se: Kamenevs tal i Pravda 13 december 1923 och Stalins artikel i Pravda 15 december 1923.
[27] Trotskij: Den nya kursen. Se särskilt kapitlet ”Grupper och fraktionsbildningar” och Preobrazjenskijs tal den 11 december, Pravda 16 december 1923.
[28] KPSS v Rezolutsijach, s. 771, s. 785.
[29] Trinadtsataja Konferentsija R. K. P. (B), Moskva 1924, s. 91, s 108.
[30] Ibid, ss. 130/131.
[31] Ibid, s 124, s 133.
[32] Ibid, s 134.
[33] Under december blev två av Pravdas redaktörer, som hade varit ansvariga för ”Partilivet”-spalten där många kritiska artiklar mot centralkommittén hade stått, avsatta efter ingripande från Zinovjev. Förändringen i Pravda ledde till en framgångslös protest från Trotskij, Radek och Pjatakov. E. H. Carr: ”Mellan Lenin och Stalin”.
[34] Publiceringen av De Fyrtiosex plattform förbjöds på grundval av att den utgjorde en plattform för en illegal fraktion. De hinder som Trotskij: ”Den nya kursen” mötte omvittnas av Max Eastman: ”Since Lenin Died”, s 81; och Boris Souvarine: ”Stalin”, Secker and Warburn, London u. å. s 374. Den nya kursen var Trotskijs viktigaste inlägg i partidebatten. Förutom hans brev den 8 december, och det fåtal artiklar han skrev i Pravda under december 1923, innehåller boken andra kapitel som utgör en inträngande analys av byråkratismen. Byråkratismen behandlas som ett socialt fenomen, inte som ett sekundärt drag i partiadministrationen eller att den bara skulle utgöra ”ombudsmännens dåliga vanor”. Den nya ekonomiska politiken, NEP, understödde byråkratismen på flera olika sätt. T ex genom att rikta partiets uppmärksamhet mot administrativa ärenden (stat- och partilänkar och utvecklingens tempo var viktiga i sammanhanget), och genom att partiet accepterade icke-proletära sociala skikt och klasser.
[35] Max Eastman, Boris Souvarine, E. H. Carr, R. V. Daniels och Isaac Deutscher riktar alla kritik mot taktiken.
[36] Enigheten om en reformering utgör en kontrast mot åtminstone en del av 1927 års opposition, de Demokratiska centralisterna, som leddes av Sapronov och V. Smirnov, båda en gång bland de Fyrtiosex, som ville att ett annat parti skulle byggas upp.
[37] ”Hur mycket vi än skiljer oss från dem... tar vi för givet att de nuvarande ledarna inte på några villkor skulle utnämnas till de viktigaste uppdragen i arbetarnas diktatur av partiet”. Citerat ur De Fyrtiosex plattform.
[38] Det fanns en del tecken på att fler än de oppositionella var oroade för partidemokratin. Dzerzjinskij, ledare för CPU, förklarade i september: ”Partiets långsamma död, det utdöende partilivet, utnämningar i stället för val, håller på att bli en politisk fara och paralyserar vårt parti i dess ledning för arbetarklassen.” (Citerat av Kamenev i ett tal den 11 december i Pravda. 13 december 1923.) Vid ungefär samma tid höll Bucharin ett tal där han högljutt klagade över begränsningarna för diskussionen och valen. (Citerat av Trotskij vid den trettonde partikongressen, maj 1924. Trinadtsatyi Sezd R. K. P. (B), Moskva 1963 ss 147/148.
[39] Inte helt utan grund anklagades även Trotskij för att ha blivit intresserad av en demokratisering när hans ställning var hotad. Sjljapnikov, Pravda 19 januari 1924. Stalin: ”Svar i diskussionen vid den trettonde partikonferensen”, vol 6 s 29.