Ur Fjärde internationalen 4/1989
Å skog! De skär ut ditt grönskande hjärta. Gräsen, paranötsträden, de vilda djuren känner redan doften från fängelset. Detta säger vi: Människor längtar efter frihet, så Vem kommer sedan att bli herrar över vår historia?
Samba do Quinze
AC: Kanske vi skulle börja med att få en uppfattning om vilken omfattning det är på det som händer med skogarna i Amazonas.
SH: Om Amazonas låg i Förenta staterna skulle det börja i Kalifornien och sluta i New York. Det är världens största sammanhängande område av regnskog. Förra året antydde det brasilianska jordinstitutet att omkring 12 miljoner tunnland skog brändes upp och cirka 50 miljoner tunnland röjdes. Röjningstakten är nu exponentiell. Problemet är att dessa skogar inte ersätts av någon stabil jordanvändning, eftersom marken förr eller senare blir betesmark i händerna på små jordägare.
Vi har alltså ganska uttalade förstörelseprocesser, men också koncentrationsprocesser som är ytterligt uttalade.
Det avgörande är att man inte bara kan säga, "Åh de stackars träden om vi bara kunde få en bättre politik för att stoppa det." Det skapas verkligt kapital, verkliga människor flyttas och verkliga motståndsrörelser går emot händelseutvecklingen. Det är ett gränsland och saker och ting utvecklas enligt den starkes lag eller om du så önskar djungelns lag.
Om vi ett ögonblick skulle hålla oss till de vulgära rubrikerna, vad finns det för relationer mellan skogsavverkning och syreförluster?
Inga egentligen. En mogen skog andas - dvs använder syre - och producerar också syre, så produktion och konsumtion av syre är mer eller mindre i jämvikt. Om man hugger ner skogen och låter yngre träd växa upp, får man faktiskt mer syre, eftersom deras produktion av syre är större än deras konsumtion. Så teorin om "syreförlust" är felaktig, och bör överges. Sanningen är faktiskt värre. Ta förra året, då sexton miljoner tunnland brändes ner. En enorm mängd kol frigjordes i atmosfären, och vad det kan leda till är naturligtvis växthuseffekten. Bara det som pågår i Amazonas står för tjugofem procent av det ökade koldioxidtillskottet i världsskala.
En annan klimatfaktor är nederbördens kretslopp i skogen. Beräkningar med radioisotop-teknik har visat att omkring hälften av atmosfärens vatteninnehåll i Amazonas kommer via vindarna från Atlanten, medan den andra hälften består av vattenånga som träden själva återvinner. Så en förändring av skogstäcket kommer att ändra mängden vattenånga i atmosfären, och detta kanske redan har allvarliga effekter på regioner utanför Amazonas. Dessa klimateffekter diskuteras våldsamt, och de flesta beräkningar befinner sig fortfarande på modellstadiet. Men ändå, de preliminära resultaten är ganska oroande.
Och mer?
Vi har frågan om mångfalden av arter. Amazonas skogar står ensam för flest arter i världen, och är hem för mer än två miljoner olika arter, och när man hänsynslöst och hämningslöst hugger ner skogen försvinner givetvis en del av dem, även om vi inte vet när eller var. Det är svårt att säga vad "okända" arter är värda. För hundra år sedan var gummiträden trots allt bara ett träd vilket som helst i djungeln, som alstrade en ointressant växtsaft, men detta förändrades över en natt i och med den industriella revolutionen och Mr Goodyear. Var sjätte läkemedel som används idag görs av kemikalier som har sitt ursprung i tropikerna; infödda folk använder åttio procent av arterna i ett givet område till allt från födelsekontroll till häxkonster, medan vår vetenskap känner till, men fortfarande inte har dokumenterat, deras betydelse som medicin, födoämne, boskapsfoder etc. Det finns fortfarande mängder av kemiskt aktiva växter som inte studerats där ute, och det som inte är värt något idag kan bli värdefullt i framtiden. Men även om det inte har något värde, varför bränna upp världens mångfald utan någon orsak?
För att inte tala om religiösa, moraliska eller filosofiska frågor om det riktiga i att utrota arter.
Ja. Och sedan har vi den lilla frågan om infödda och nybyggare som bor där. Vi måste komma ihåg att dessa tropikområden inte bara är oerhörda vidder av urskogar från Perm-perioden, utanför tid och rum och historia. Mäktiga civilisationer bodde i Amazonas. Machu Picchu ligger trots allt vid en biflod i övre delen av Amazonas. Vi har Marajo-kulturen vid Amazonasflodens mynning. En del analytiker tror att vi först nu börjar närma oss den befolkningstäthet som fanns under perioden före Columbus. De kvarlevande stammarna, som har hotats och slaktats under århundraden, är källor av kunskap med erfarenheter av att sköta skogsresurserna på ett hållbart och produktivt sätt. Långt från att vara "utanför historien" har många av de infödda folken integrerats i marknader och har alltså varit en del av större ekonomiska system i evigheter. Långväga handel uppstod inte med européerna. Amazonas saltrutter sträckte sig från Anderna till Atlanten, och ceremoniella förråd av mediciner och växter har funnits längs floderna i årtusenden.
Det är fjärran från den gamla uppfattningen om okunniga och odugliga vildar som smyger omkring.
Det där är bara rasistisk romantik. Pga det sätt infödda stammar har flyttat växter, manipulerat vegetationen, planterat andra saker, flyttat frön är själva regnskogarna ett resultat av mänskligt arbete. Medan människor beklagar att regnskogarna försvinner med allt vad det innebär, inklusive samhälleliga kostnader som nordamerikaner sällan tänker på eller pratar om, pågår en betydligt mer smygande katastrof, som har mycket allvarliga effekter på lokalbefolkningen såväl som ekosystemen. Det är problemet med kvicksilverförgiftningen.
Kvicksilverförgiftning av vad?
Jord, vatten, djur och människor. Kanske den viktigaste guldrushen under detta sekel äger rum just nu i Amazonas. Man har funnit stora guldfyndigheter i Colombia, Venezuela, Ecuador, Peru och i synnerhet Brasilien. Den brasilianska delen av Amazonas tillhör de tio främsta guldproducentema i världen, och Gruv- och Energidepartementet beräknar att, som ett resultat av det, mellan 300.000 och 500.000 människor riskerar att förgiftas av kvicksilver.
Hur har det gått till?
Utöver de ytterst hårda fysiska villkor under vilka malmbrytningen genomförs - arbete i vatten mesta tiden, där leran görs till slig varifrån guldet utvinns - finns det något som kallas blandningsprocessen, där man i princip blandar sligen och kvicksilver och guldet faller ut. Man värmer upp guld och kvicksilver tillsammans, vilket innebär att man får kvicksilverångor - problemet med de "spritt språngande galna". Folk tar det i händerna också, så de tre vägar vilka kvicksilver kan ta sig in i kroppen - lungor, hud och mun - är samtliga aktuella.
Minimata, den välkända kvicksilverkatastrofen i Japan, omfattade i själva verket bara cirka fyrahundra personer. I Amazonas är det frågan om storleksordningen en halv miljon människor. Inte heller är det bara frågan om direkt intag. Grytor och kannor som använts i guldförädlingen återanvänds ofta i hemmen. Gasbehållare som använts i gruvorna hamnar i köken. Foster är mycket känsliga för kvicksilver, eftersom det snabbt påverkar celldelningen. Så hos kvinnor och småbarn kan t o m små subkliniska mängder ge fruktansvärda resultat. Kvicksilver hamnar också i floderna, där fisk och djur får i sig det, och sedan fortsätter det upp i näringskedjan. En av de främsta proteinkällorna för människor och djur i Amazonas är fisk, och det finns gott om bittra skämt om det. Områden som Rio Madeira, som tidigare var kända för sitt fiske, får nu kusliga fångster. Nedströms dessa garimpos, vaskningsställen, ser man många obehagliga indirekta effekter. Vidsträckta områden kan förorenas, såsom nationalparker, reservat, och indianstammars boplatser. Bland Kayapo-folket, exempelvis, börjar man se mycket höga koncentrationer av kvicksilver i vävnaderna hos barn.
Och gott om sjuka människor.
Offret för kvicksilverförgiftning blir en nyckfull, tokig dåre, verkligt sjuk, och det finns inte mycket man kan göra eller kommer att göra för de fattiga, jordlösa som är mest i riskzonen. För varje ton guld som produceras hamnar ett ton kvicksilver i ekosystemet. Dessutom smugglas en stor del av Brasiliens guldproduktion, så problemet är statistiskt underskattat. Jag skulle vilja säga att vi börjar se en miljökatastrof av helt oerhörda proportioner, Tredje världens största industriella/miljökatastrof, enormt mycket större än Bhopal. Den är utan jämförelse. Givetvis påverkar den också flyttfåglarna som övervintrar i tropikerna, så fågelskådare borde bli upprörda över det, även om de inte bryr sig om hur gruvarbetarna har det.
Hände samma sak under 1800-talets guldrush i Kalifornien?
Ja, i viss utsträckning. Vad gäller situationen i Amazonas finns det inte mycket man kan göra - ersätta kvicksilver med arsenik, skydda gruvarbetarna lite bättre, öka mekaniseringsgraden. Men mekaniserad teknik har stött på hårt motstånd från guldgruvorna.
Många människor argumenterar att civilisation och ekonomisk utveckling oundvikligen medför att skogar och, tyvärr, även deras invånare försvinner. Trots allt såg det en gång ut på samma sätt i Förenta Staterna och Europa.
Folk vore mindre upprörda över skogsavverkningen om en stor del av den röjda marken förblev produktiv. Men i dessa områden är jorden extremt mager. När man hugger ner skogen och bränner den till aska kan man få några produktiva år, men sedan är det slut. Sedan får man fruktansvärda problem med skadeväxter, växtsjukdomar och fördärvad jord. Av de femtio miljoner tunnland som blivit röjda i Amazonas har redan mer än hälften övergivits därför att de är fördärvad betesmark.
Mikroklimatet kommer också att ha blivit ändrat till det sämre. Många tropiska skogsväxter sprids av djur, och i och med att skogen förfaller försvinner även dessa spridare. Frön i marken bränns. Frön från skogen rotar sig inte särskilt bra i de fördärvade markerna - så föryngringen av öppna områden är dålig. Om vi till detta lägger erosion och konsolidering, inser man att det är svårt att återta mark som blivit röjd och fördärvad. Och så har vi de sociala kostnaderna för bönder, indianer och liknande invånare.
Vilken är böndernas roll? Är det deras vårdslösa arbete som förstör skogarna?
Det är en vanlig uppfattning att det är böndernas pyromani som är ansvarig för det mesta av skogsförstörelsen i Amazonas och andra ställen i Latinamerika. Verkligheten är den motsatta. Man kanske har en kort tid av odling, men ofta blir mark som röjts betesmark direkt, och den fördärvas snabbt och blir i själva verket improduktiv inom tio år.
Varför?
Jorden i tropiska skogar är ytterst mager, så växtligheten har utvecklat komplicerade sätt att återvinna näringsämnena. Dvs. praktiskt taget alla näringsämnen flyttar sig mellan levande material. De finns inte i marken som de gör i de tempererade zonerna. När man hugger ner skogen och bränner den får man ett utflöde av näringsämnen, en gödseleffekt, under de första åren, och sedan rinner eller eroderar alltihopa iväg, eller en del fixeras t o m i vissa av lerorna i marken. Även med den markgödsling som förbränningen ger upphov till blir marken sällan tillräckligt bördig för att producera gräs till bete. Jorden konsolideras - vatten kan inte komma ner, och inte frön, luften når inte ner till rötterna - och det sker erosion. Om man kör runt i eller flyger över Amazonas lägger man bl a märke till hur lite djur det är i förhållande till storleken på betesmarkerna. Boskap för med sig andra fördelar som inte har att göra med produktionen av kött eller kalvar. Mäktigare krafter är i rörelse.
Vad då för sorts krafter?
Innan 70-talets början fanns inte särskilt många större röjda skogsområden i Amazonas. Under tidigare uppsving, som t.ex. gummi-boomen, var folk betydligt mer intresserade av att utvinna produkter från skogen - nötter, latex, mediciner - och hade inget behov av att förstöra skogen. 1964 grep militären makten i Brasilien, och på typiskt maner utvecklade generalerna en ideologi av klara regler och nationell säkerhet - och man befäste rikets gränser, ofta i avlägsna skogsområden mot vad armen ansåg vara potentiella fiender i Ecuador, Peru, Colombia, Guyana och Bolivia. Generalerna började öppna regionen.
Den gamla vanliga historien. De byggde vägar till isolerade trakter som de ville försvara, och gjorde dem därmed tillgängliga för ödeläggelsen.
De hade också planer på nationell ekonomisk integrering. Amazonas utgör mer än femtio procent av Brasiliens yta. De tre generaler och tre affärsmän som utarbetade detta projekt ville få grupper att investera där. De knöt sina förhoppningar till de dynamiska företagarna i södra Brasilien, och gav dem rikligt understöd: omfattande markförmåner, bidrag som täckte 75 procent av kapitalkostnaderna för att utveckla regionen, lånerabatter som med tanke på inflationen medförde negativa räntor, och ytterst gynnsamma skattelättnader - upp till hundra procent i sjutton år - rätt mycket om man är, låt oss säga, Volkswagen do Brasil. Tanken var att dessa företagare skulle utveckla områden för boskapsproduktion som kunde ge mat till den efter kött hungrande brasilianska befolkningen, som under den nya militärregimen var ganska vresig. Om härskarna kunde hålla nere köttpriserna skulle det inte bli det stora missnöje som de förväntade sig. De hoppades också kunna göra inbrytningar på den internationella köttmarknaden, som vid denna tidpunkt expanderade kraftigt.
Hur svarade företagarna i söder?
Omkring 350 stora rancher bildades under denna skatte-semester. Med stor menar jag 500.000 tunnland eller mer. Men givetvis dök även en hel del mindre företagare - ungefär 60.000 - upp för att få vara med i rörelsen och få en bit av lånekakan, och strax därefter ville regeringen hjälpa nybyggare med bosättningar. Så generalerna startade en regional utvecklingspolitik som grundades på boskap, och följaktligen skogsavverkning - och kolonisering och vägbyggen, vilket också gav bränsle åt en cirkus av en fantastisk markspekulation, som också ledde till skogsavverkning. När gruvprojektet i Carajas kom igång utgjordes ett av dess underprogram av att smälta tackjärn i masugnar som eldades med träkol. Så under det senaste året har ytterligare en faktor dykt upp. Denna efterfrågan på träkol kommer att öka avverkningstakten i östra Amazonas med mer än 100.000 tunnland per år.
Jordägandet i Amazonas har sina rötter hundratals år bakåt i tiden och är ytterst komplicerat. Många av egendomarna grundas på resurser ovan jord, som t ex träd. Under gummiboomen fanns andra regler för jordägandet, som t ex invecklade statliga arrenden. Det fanns traditionella nybyggarrättigheter. I andra fall mutade folk helt enkelt in ett område och svor att skjuta alla som satte sin fot där. Ovanpå dessa fyrahundra år av förvecklingar gjorde ett modernt kapitalistiskt markuppsving sitt inträde. Lurendrejeri var utbrett, eftersom ett sätt att lägga vantarna på mark utan att behöva erlägga de förargliga inmutningskostanderna var att förfalska äganderätter. Delstaten Mato Grosso gav bort mer mark än den hade - i själva verket hälften så mycket till. Federala och statliga myndigheter överlämnade samma markstycken.
Under dessa omständigheter kunde man konsolidera sin inmutning genom att hugga ner träden - vilket ibland gav rätt inte bara till det röjda området utan så mycket som sex gånger till, utöver alla skatteförmåner. Jordreformens hot om expropriering var ytterligare en pådrivande faktor i den intensiva skogsavverkningen. Det började uppträda professionella markspekulanter som röjde mark precis för så mycket värde som deras investeringar. De sålde mahogny eller annat värdefullt virke, röjde marken, och kunde ändå sälja marken för tre gånger så mycket som när den var täckt av skog. Och under tiden förvandlades marken till död betesmark.
I stora delar av den brasilianska delen av Amazonas röjdes och inmutades alltså marken långt innan småbönderna anlände. Vad de fick se var tomma landområden som de ockuperade - och från vilken de periodvis drevs bort med våld. Samma sak hände med de infödda indianerna. Även om man erkände deras jordrättigheter var det lätt för ranchägarna och godsägarna att driva bort dem. Det ägde rum betydande massakrer av indianer, bl.a. bombningar av byar. På samma gång hetsades indianerna mot småjordbrukarna, som trängde djupare och djupare in i skogen för att hitta sig en liten jordlott. Och som alltid var indianerna känsliga för de vitas sjukdomar, precis som de alltid varit ända sedan de för första gången kom i kontakt med spanjorerna, vilka - kom ihåg det - orsakade den största befolkningskatastrofen i världshistorien.
Så det är ett område med mycket våld, fattigdom och elände. Varför? Därför att folk inte klarar sig. Varför inte?
Av flera orsaker. Folk lever inte av jordbruk allena. De har kött, foder, virke som en liten källa till kapital. De gör slut på en viktig inkomstkälla för att hålla sina ynkliga jordbruk under armarna. Mer än sextiofem procent av nybyggarna har ett lönearbete, arbetar åt någon annan, oftast röjningsarbete eller gruvarbete.
Allt detta liknar de nordamerikanska erfarenheterna ganska mycket. De flesta nybyggarna klarar sig inte på sin jord, och ovanpå det finns det inget Kalifornien.
Det finns inget Kalifornien, och det är ett annan historisk period. Den främsta produkten från den norra delen av det expanderande USA vete - sögs upp av den industriella utvecklingen i mellanvästern. Man hade vad ekonomer kallar länkar framåt och bakåt: dvs kravet på högre jordbruksproduktivitet för att leverera mat till städerna, och efterfrågan på de verktyg och maskiner med vilka man kunde uppnå detta, skapade grundvalarna för det industriella mellanvästern och dess bilindustri. I Amazonas finns det mycket få regionala band av detta slag. Och, på samma sätt, även om det fanns stora jordbruk i västra och sydvästra USA, fanns det också en verklig nybyggarfront som kunde överleva och reproduceras i generationer. Det fanns också en ideologi om att jordegendomar och självägande bönder var grunden till demokratin. I länder där det inte finns någon demokrati i ordets egentliga mening, och där man inte kan klara sig som isolerad kapitalistisk producent, sker ingen regional utveckling. I Amazonas är faktiskt betydligt fler anställda och småindustrier knutna till råämnesproduktion - virke, gummi, paranötter och liknande - snarare än jordbruk. Den nuvarande kalhuggningen förstör således vad som kanske är en skrattretande industriell bas, men i alla fall en som skulle kunna byggas upp för en regional, nationell och internationell marknad, snarare än att sopas undan till förmån för betesmarker.
Nå, hur är det med kon - det kända hamburgarsambandet - och påståendet att varje hamburgare man äter är en gravsten över ett tropiskt träd? Folk tror ofta att den mest skadliga vara som forslas norrut från Latinamerika är kokain, och kanske det är så. Men är det inte också sant att oxkött, själva symbolen för ett gott liv, är lika skadligt, om inte värre, både vad gäller dess hälsoeffekter på konsumenten och hur det påverkar marken och samhällsstrukturen i de länder som producerar det? Eller är det bara struntprat?
Delvis. Folk tror att det är hamburgama som är drivkraften bakom det hela, och det är fel. De gör misstaget att tro att de kalhuggna betesmarkerna finns där pga. att folk vill föda upp nötboskap och sälja köttet till MacDonald och Burger King. Så har det varit i Centralamerika, Costa Rica och Guatemala, men inte i Brasilien. Amazonas är ett köttimporterande område.
Varför börjar folk i Amazonas föda upp boskap? Jag har försökt visa att den verkliga frågan gäller jorden och tillgång till den. Syftet, i hela Latinamerika, med att röja betesmark är att tjäna pengar. Och man tjänar pengar på de sätt jag beskrivit: skattelättnader, finansiella stimulansåtgärder, subventionerade lån, markspekulation. Brasiliens våldsamma inflation, omkring 600 % per år, är ytterligare ett motiv att skaffa fast egendom som mark. Statliga undersökningar visar också att det fortfarande finns gott om mineraltillgångar under jorden, även guld. Så om man röjer marken från träd får man rättigheter till royalties på det som finns under marken - en särskilt viktig faktor i delstaterna Para och Rondonia. Av alla dessa skäl - ökande markpriser, inflation, understöd, rättigheter till tillgångar under jorden, markrättigheter, möjligheter att tjäna pengar, undvikande av expropriering - hugger man ner skogen. Man måste titta på lokala faktorer och inte anamma den imperialistiska uppfattningen att köttätarna i USA anger tonen. I själva verket är det så, att om man tittar på inkomsten per tunnland av boskapsskötsel i Amazonas visavi andra sätt att bruka jorden, så ger köttproduktion ensam den lägsta avkastningen, men om man lägger till de extra förmånerna hamnar den på första plats.
Så min teori är galen?
Jag sade "delvis". Ditt argument att boskap är mer ödeläggande för den lokala ekonomin än kokablad är helt riktigt, och kokaproduktionen är en viktig del av Amazonas historia och skogens framtid. Förvisso ödelägger boskap de lokala ekonomierna. Den suger inte upp någon arbetskraft. Den lägger monopol på marken. Den marginaliserar befolkningar som skulle kunna utveckla godtagbara sätt att bruka jorden. Till skillnad från detta är kokaväxten en fantastisk gröda. Den är väl anpassad till förhållandena i Amazonas. Som ekonomerna säger har den en komparativ fördel för produktion i tropikerna, och den kultiverades faktiskt för första gången av indianerna i övre Amazonas. Den är anpassad för att odlas som mellankultur till jordbruks- och trädgrödor. I motsats till många perenna växter kan man börja skörda kokaväxten redan eftersex månader; och eftersom den kan förökas med sticklingar eller frön är den lätt att ta med sig. Man har en avsalugröda nästan omedelbart - vilket är ganska intressant för fattiga bönder.
Så det är drömgrödan för en ekolog?
Koka har en del fantastiska fördelar för bönder, och om man tittar på utflyttning av nybyggare i Amazonas, så finns de lägsta siffrorna i de kokaproducerande områdena. Vinsten på koka är tillräckligt stor för att finansiera t.ex. gödsel; den är arbetsintensiv, den ger upphov till mycket arbete lokalt, och betalningen är ganska hög. Kokaproducenterna tillhör inte världens mest utsugna arbetare. I de kokaproducerande områdena finns det faktiskt välbetalda daglönare. Detta alstrar i sin tur en lokal efterfrågan på jordbruksprodukter, vilket gör det möjligt att utveckla en hygglig lokal jordbruksekonomi. Den första bearbetningen av kokabladen är ganska enkel, så det finns lokal förädling och en begynnande industrialisering.
Fler bra nyheter för den lille mannen.
Det är en modell för hur en avsalugröda borde se ut. Boskap ger några få dollar per tunnland; kakao kanske 150 till 200 dollar per tunnland; en kortsiktig skörd av majs kanske 150 dollar per tunnland På koka tjänar man 5000 till 10.000 dollar per tunnland.
Utan konkurrens.
Just det. Så låter bondens rationella resonemang. Här har vi alltså en ytterst intressant gröda utifrån Amazonas lokala, långsiktiga utveckling i de fuktiga tropikerna. Det blir kanske lite erosion när man odlar den på bergsidorna, men det gäller all gröda. Och eftersom den lokala förädlingen är så enkel är det lätt att bryta monopolen. Utan monopol över den första bearbetningen får man gott om lokala mellanhänder, lokal handel osv. Här har vi Jeffersons drömbonde.
Problemet är att den är illegal. Och koka tenderar att odlas i områden som kontrolleras av revolutionära grupper, och där relativt osympatiska maffiatyper också strövar omkring. Bara närvaron av dessa rörelser gör att koka-områdena hamnar i blickpunkten för kontrarevolutionen, ofta under täckmantel av att bekämpa droger. Alltmer blir dessa områden platsen för våld. Titta på strukturen i sin helhet. Man har upprorsmakarna som stöder sig på bönderna; man har militären som stöder sig på statsmakten, vilken finansieras av staten och internationella organ; och sedan har man försäljningsorganen, dvs kokainmaffian och dess privata arméer. Resultatet är ett allmänt slagsmål utan att någon grupp har tillräcklig herravälde för att kontrollera regionen, även om en allt starkare koalition mellan maffian och militära högergrupper har lett till systematiskt övervåld mot upprorsrörelser, åtminstone i Colombia. För övrigt är denna klassallians ytterst förutsägbar - maffiabossar som bärgar arbetets produkter har mycket mer gemensamt med kaffebaronerna än med bönderna.
Så pga sitt avlägsna läge och kokaväxtens anpassning till regionen får vi en explosion på leveranssidan. På efterfrågesidan har åttiotalet medfört ökande ekonomisk misär, socialt sönderfall, och följaktligen efterfrågan på kokain och tjack i botten på den sociala stegen, liksom en kokainsniffande psykologi bland samhällstoppens maniska statusjägare.
Resultatet är en ekonomisk explosion i några särskilt ödelagda ekonomier i Tredje världen. Kokainodling är på ett mycket grundläggande sätt utvecklingspolitiken med stort U för dessa länder.
Så kokain är ett resultat av Philip II och Milton Friedman. Där fick du så du teg, George Bush!
Du betraktar kokain alltför mycket ur ett internationellt perspektiv. I ett lokalt perspektiv har den bokstavligen och symboliskt varit viktig för dessa kulturer i tusentals år. Vi bör också komma ihåg att allt i dessa kokaproducerande länder, från höger till vänster, vilar på denna mäktiga ekonomiska bas. Vi talar om något som alstrar enorma summor av pengar: kokaexporten från Anderna är värt omkring 60 miljarder dollar. Den delen av Amazonas lever av kokahandeln. Den skapar mer jobb och mer exportvaror än någon annan produkt.
Hur kommer det sig att kokainet plötsligt fick vind i seglen? Det är som socker och kaffe i kapitalismens barndom.
Du menar, hur kom det sig att sockret utvecklades från något som ingick i drottningarnas hemgift till att bli något som alla har i sitt te? En sak med kokain är att produktionen rationaliserades i början av 70-talet. Enligt min uppfattning satte kokainmaffian några väldigt bra agronomer i arbete - en process som liknade vad som hände sockerproduktionen under 1700- och 1800-talen. Jordbruk är ju inte bara vad man odlar i marken. Det pågår alltid en massa forskning, och det är en dynamisk process, med en ständigt pågående manipulering av ekosystemet och arvsmassan. Kokain är ett perfekt exempel på hur god teknologi fungerar. Givetvis skedde stora framsteg när man tog något som odlades i trädgården för hemmabruk och gjorde det till en fältgröda. Det kan man inte göra utan att förändra produktionsteknologin, lära sig när gödningsämnen skall användas, osv.
Kokaodling förstör inte regnskogen?
I sig själv mycket lite. Den odlas på små åkrar i skogen, oftast på mindre än ett hektar. Små jordlotter är viktiga för att gäcka militären. Man förstör inte stora områden för att odla den, och till skillnad från andra grödor är den stabil eftersom den bär ett intensivt jordbruks insatser och arbete.
Ta en sniff och rädda ett träd!
Till en viss punkt, ja. Det som har en benägenhet att bli destruktivt är att folk i ett kokaproducerenade område, vars ambitioner i livet var att äga en åsna, helt plötsligt finner att de, med sin måttstock, har massor av pengar - även om det nätt och jämnt skulle gå att klara sig på dem i Förenta staterna. Vad investerar de i? Tja, historiskt sett investerar bönder i saker som har med jord att göra. Så en av de saker som har givit bränsle åt boskapsskötseln i dessa områden är profiter från kokaodlingarna, eftersom det saknas andra investeringsobjekt. I Guaviare i Colombia, t ex, används 12.000 tunnland av marken för kokaproduktion och 330.000 till boskapsskötsel.
Från kokablad till banken till mark till vår gamle fiende, kon. Ta en sniff fäll ett träd. Hur som helst, för att sammanfatta: vi har en skog som försvinner, en nervös politik, och en ekonomi vars uttrycksformer är kokain, guld, mineraler och timmer. Vi har en planet som alltmer blir som ett växthus, den genetiska mångfalden undergrävs, och infödda folk drivs bort från sin mark eller dränks av galna dammprojekt som byggnadsindustrin drömt fram. Hur kan man ändra på allt det här?
Problemet är att "miljökrisen" i USA mest beskrivs i termer av föroreningar (sura regn osv) eller i estetiska termer - den romantiska bilden av naturen som förstörs av andra människors närvaro, motorsågar, eller opassande prydnadssaker. Många nordamerikanska miljöaktivister missar alltså de verkliga sociala och ekonomiska faktorer som ligger bakom förintelsen av skogarna i Latinamerika - faktorer som t ex social rättvisa och människors umgänge med andra människor.
Jag skall säga ett par ord om de vetenskapsmän som jobbar inom detta område, och som tenderar att se skogar utan folk som ett ställe där män är män och lokalinvånarna är infödda innehavare. Ibland låter deras alster som välutbildade versioner av "Soldier of Fortune". En sorts manschauvinism får dessa vetenskapsmän att gå fram som stridsvagnar genom lokala indian- och nybyggarsasmhällen som har upplevt djungelgrabbar av en eller annan sort i fyrahundra år. Dessa samhällen har ofta en alldeles utmärkt kunskap om den lokala ekologin, även om det tills helt nyligen har förbisetts av folk som är mer intresserade av kattdjurens fortplantningssystem eller fladdermöss än av lokalbefolkningen.
Det är den sorts personer som till svar på skogsavverkningen säger, "låt oss fixa några nationalparker och utbyte av skulder" (dvs ett inteckningssystem där ett lands skulder återköps av naturvårdsgrupper som en mild form av kreditlättnader för naturvård).
Problemet är att mycket av denna typ av naturvård aldrig tar itu med andra faktorer: t ex finns det människor som vill leva i dessa nationalparker, och har bott där i årtionden. Resursbevarande och människor är inget som ömsesidigt utesluter varandra. Om man tittar på fotografier som Landsat tagit av Amazonas, ser man att indianreservaten och de områden där man producerar extrakt är några av de få ställen där det inte finns särskilt mycket kalhyggen, eftersom dessa befolkningar i allmänhet skyddar de tillgångar de lever av. Dessutom måste analysen grundas på den verkliga kampen mellan de som lever på att ödelägga skogarna och de som lever av skogen. Reservat är svåra att försvara utan en otrolig militärapparat. Det är inte förvånande att många nationalparker har invaderats av bönder, guldgrävare osv.
Det andra problemet är att miljövårdsrörelsen i USA egentligen växte fram ur en romantisk artonhundratals-uppfattning om naturens gränser och uppgifter. De sa att den var till för "skönhet, hälsa och beständighet", och en sådan miljöstrategi kommer inte att fungera i Latinamerika. Det är viktigt att ha nationalparker, men det betyder turism, folk som vandrar in och ut ur dem. Det finns inte mycket där. Det finns inte mycket att se om man inte är tränad att se det. Biljontals träd. Det är varmt, fullt av insekter som bits, och om man är vanlig turist drabbas man säkert av någon tarmparasit. Man kan vandra runt, men det finns få blommor. Det är svårt att se djuren, men man riskerar ständigt att bli skrämd av ormar. Så om man söker en häftig turistupplevelse hittar man den inte i de tropiska regnskogarna, utom i form av senare glamorösa samtalsämnen till cocktailpartyt, eller den sorts smörja som skrivs av folk som Redmond O'Hanlon. Det finns många vackra vyer, men det är ingen lätt turism. Så naturvård är viktig, men motiveringen till den måste vara en annan.
Vad kan man mer göra, frånsett att ha orörda nationalparker?
Man kan ha inhemska reservat där lokalbefolkningen sköter området. Problemet är att dessa resrvat skulle utsättas för hårt tryck. Varje gång man gör mineralfyndigheter på indianernas mark flyttar man snabbt gränserna. Ett annat alternativ är att ge folk som sysslar med utvinning i liten skala - gummi, paranötter etc - nyttjanderättigheter och undandra marken från marknaden. Det viktigaste är att hjälpa de som behöver skogen för att överleva. Det finns en hel massa andra patentlösningar. Sluta bygga vägar - men även om staten inte bygger dem kommer privata företagare att bygga dem bara för att pressa upp markpriserna. Regeringen åberopar den nationella säkerheten, precis som när den byggde vägsystemet mellan delstaterna på 50-talet. Denna utveckling är under uppsegling, och det går inte att vrida tillbaka klockan till innan regionen utvecklades för tjugo år sedan. Det är för sent. Och så säger de: förbättra politiken. Men politiken utarbetas av politiska skäl, och även om lånen för markröjning har minskat, är skogsavverkningen nu större än någonsin.
Jag tror inte på tekniska lösningar, men det finns tekniker som att ha mellankulturer eller agronomiskt skogsbruk, vilka gör det möjligt att ha kvar röjd mark i produktionen. Sedan finns det politiska strider som måste kämpas. Motståndsgrupperna i Amazonas är många och skiftande - det klassiska exemplet är gummitappama i Acre. Man kan säga att Amazonas är en sorts fristad för frågor som är olösta i nationell skala, som t.ex. jordreformen och snedfördelningen av rikedom och makt. Det slutgiltiga slaget om Amazonas kommer att utkämpas med politiska termer, på ett sätt som vi nu bara kan skymta. Även om Chico Mendes förvisso var den mest kände organisatören på landsbygden finns det hundratals som honom. Och precis som honom mördas många av dem - inte för att de vill rädda skogarna i Amazonas eller är bekymrade över växthuseffekten, utan därför att de vill skydda de resurser som är grundläggande för invånarnas överlevnad.
Vad kan nordamerikaner göra? Eller kanske vi först skall komma ihåg vad en nordamerikan gjorde. Det var Kennedyadministrationen som understödde militäreliterna i Latinamerika i början av 60- talet, och på så sätt framkallade kuppen i Brasilien som inledde hela utvecklingen.
Ja, man kan skylla mycket på John F. Kennedy och hans efterföljare. Men vad kan nordamerikanema göra nu? Ge pengar till Enviromental Defense Fund, World Wildlife Fund eller andra icke regerings-bundna organisationer som agerar kring dessa frågor på ett progressivt sätt. Det finns en del bra utbyten av skulder som inte är helt tokiga. Folk kan också skrika och hojta när det blir tal om "massiva förbud" i de kokaproducerande områdena. Kriget mot droger ska riktas mot narkotikalangarna, inklusive de internationella bankmännen, inte mot producenterna, som är bönder och flyktingar från en dynamik i sina egna länder som delvis upprättats av Förenta Staterna. Man kan också pressa de multilaterala bankerna, som hjälper till med finansieringen av dessa skadliga investeringar.
Men om du vill veta sanningen så finns det i stort sett inte mycket som nordamerikaner eller européer kan göra, eftersom krisen beror på inhemska faktorer i regionen. Idag är den inte den imperialistiska värld som alla tror, där nordamerikanerna bara behöver stampa med foten. Men skogsavverkning och miljöförstöring är sociala och inte biologiska processer. De kan stoppas av sociala strömningar och rörelser. Så stöd dessa revoltörer och förtvivla inte.
Översättning: Göran Källquist. Översatt ur New Left Review 173