Ur Fjärde internationalen 3/1989
Arbetarrörelsen brukade ha sina modeller. Inte nu längre. Det tvingar oss att tänka, men det garanterar inte vad lösningarna kommer att bli. Det diskuteras mycket historia idag, med årsdagar för de ryska och franska revolutionerna och utmaningar mot varje föreställning om någon revolution. Men vi måste ta tag i glasnosttendenserna i historieskrivandet. Det börjar bli möjligt för majoriteten av folk att skilja på stalinism och socialism, även om det inte är så klart vad socialism är. Samspelet mellan progressiva rörelser i motståndet mot det existerande, mot den politiska och ekonomiska ordning som dikterats av makthavarna i olika delar av världen, kan bidra till att smida ett nytt internationalistiskt medveteande och avvisa de falska svaren om en lösning på krisen som stabiliserar de faktiskt existerande sociala relationerna. Öst-Väst-kampen för ett annat Europa kan bli ett avgörande steg ur den synvinkeln.
Gorbatjov föreslår att vi bygger ett ”europeiskt hem” tillsammans. Han håller på att upptäcka de ömsesidiga beroendeförhållandena i ekonomin, det vill säga omöjligheten att bygga socialismen i ett land, och problemen med självförsörjningsstrategin. Han håller på att upptäcka andra självklara saker: de ekologiska och nukleära hoten som påverkar hela mänskligheten, och som därför måste hanteras och lösas på global nivå. Så långt håller vi med honom, men inte längre. I motsats till vad den nya Sovjetideologin säger, finns det tyvärr ännu inte någon ”mänsklig civilisation” värd namnet, bortom och ovanför klasser och system. Inte heller finns det någon universell ”ekonomisk lag” som är människornas öde, mer än banaliteten att det är omöjligt att använda mer material och mänskliga resurser än vad som verkligen existerar. Diskussionen börjar när den banaliteten konstaterats: Hur används sådana resurser bäst, för att tillfredsställa vilka behov, på ett verkligt ”civiliserat” sätt? Kan vi simma mot strömmen i världsmarknadshavet, och underordna handeln det medvetna valet av andra sociala relationer? Kan samma hus byggas på en annan grund? Och vad är det för grund de olika sidorna föreslår?
Sanningen är att i Sovjet idag, hoppas de på att lägga lite kommersiell cement till det byråkratiska planerandets skakiga byggnadsställning. Att kritisera välfärdsstaten och samtidigt försvara administrativ planering, leder till att privata initiativ och marknad ges samma värde. Men inget bestående kan byggas på dessa grunder, där vissa får ansvar men miljontals andra utesluts.
För framtiden är det nödvändigt att bryta med det falska alternativ som paralyserar alla verkligt socialistiska lösningar på de bägge kriserna: Det falska valet mellan byråkratisk planering (med dess slöseri och förtryck), och marknaden (och frihet). Socialism har inget att göra med förtryck av individuella eller kollektiva initiativ. Det är motsatsen till den ”allsmäktiga staten”, eller den hämmande byråkratiska planen som beslutar allt, kamouflerar slöseri och skyddar parasiter. Men vi kommer aldrig att döma det slöseriet efter kapitalismens kriterier och mekanismer. I kapitalismen räknas inte tomma fickor, ”arbetsfaktorn” är något som ”samverkar med kostnadsbesparande maskiner”, arbetslöshet det som möjliggör högre produktivitet, och effektivitet mäts i priser. All frihet är för den starkare, uppburen på de andras ryggar. Kapitalismens Europa är, och kommer att bli, allt det.
Om vi vill bryta med falska alternativ måste vi visa att den radikala kampen för frihet, för full sysselsättning och för solidaritet, kan födas ur en ny ekonomisk effektivitet, mätt i den fritid som kan vinnas, i
56 otrevliga arbeten som kan elimineras, i större kunskaper för alla, baserad på arbetarnas skicklighet som ger dem personlig tillfredställelse, vilket stimulerar individuellt och kollektivt ansvarstagande, både mot byråkratins och marknadens diktatur, och tillåter de omedelbart berörda att ha en direkt bestämmanderätt över de använda metoderna, över de nationella resurserna som också måste skyddas, över de viktigaste val ”civilisationen” står inför. Med andra ord, ekonomisk rationalitet måste definieras om, på grundval av en omstöpning av själva arbetets natur, och därigenom utmanas systematiskt de system som står i vägen för en sådan civilisation. Hur kan detta åstadkommas?
De traditionella idéerna hos arbetarorganisationerna i Väst har skakats om, och man söker nya. Kommunistpartier har både stärkts och skakats av gorbatjovismen: Sovjetunionen är mindre avskräckande och det är bara bra – men det socialdemokratiska hos storebror, nedtonandet av ”klasskampsspråket”, den ekonomiska politik som favoriserar marknaden och privata initiativ i Sovjet, skapar uppenbara problem. För socialdemokraterna är transatlantiska kopplingar inte längre värda något. USAs roll som motor fortsätter, men på ett för reformistisk politik destabiliserande sätt. Attraktionskraften hos Gorbatjov – och hos en östeuropeisk marknad mer öppen för västkapital – är andra sidan av den sjunkande tilltron till USA som hjälp till tillväxt.
Det finns utrymme för en kraftfull och enhetlig offensiv för hela arbetarrörelsen, den europeiska pacifistiska rörelsen och miljörörelsen, unga människor, arbetare i de nya grupper de skapat för att försvara sig och skapa nya former för solidaritet. Västlig reformism och Gorbatjov kommer båda att ställas inför logiken hos marknadskonkurrens för åtstramning, en källa till sociala spänningar som inte är speciellt gynnsam för reformismen. Krisen för välfärdsstaten är också en större anledning till att räkna med massornas egna aktiviteter.
Gorbatjov, med sin tillit till öppenhet, föder i ökande grad rörelser bland östeuropas unga och intellektuella som blickar mot Väst för att hitta ett sätt att bekämpa byråkratismen. Dessa rörelser utvecklades först kring frågor om miljö, pacifism och mänskliga rättigheter i allmänhet. Den naiva visionen, de kolossala illusionerna om västcivilisationernas natur, underbyggs fortfarande av det katastrofala en-parti-systemet som kallar sig självt socialistiskt. De nya officiella Gorbatjov-talen kommer inte att klargöra någonting. Idén att marknaden kan lösa allt, är likaså massivt spridd; med undantag av att vi i praktiken kan se marknadsreformernas sociala problem och arbetarnas motstånd mot dem. Idén att byråkratisk blockering med nödvändighet får majoriteten av arbetarna att ta ställning för reformerna har ett visst inflytande. Speciellt som den makt Solidarnosc hade – och de polska arbetarnas kapacitet till motstånd – kan mätas i jämförelse med den marginella situationen för 70-talets dissident-grupper som bevakade regeringarna för att få Helsingfors-överenskommelsen respekterad.
Den interna krisen i Sovjet gör ”normalisering” genom ekonomiskt bistånd till en omöjlig uppgift för storebror. Behovet av avspänning för att genomföra reformer i Sovjet, och att tjäna på världshandeln, gör också truppinsättningar politiskt och ekonomiskt mer kostbart. Allt detta stöder idén att en sovjetisk intervention nu är, om inte omöjlig, så åtminstone mycket otrolig, därför att det i varje fall vore ett äventyr som den sovjetiska regimen skulle förlora. Därav profiteringen av politiska och sociala initiativ på gräsrotsnivå i Östeuropa såväl som i Sovjetunionen självt – de växande ansträngningarna att koordinera dem och länka samman dem med folkrörelser i Väst. Men sedan kommer problemet med vilket program som kommer att vinna stödet från de olika folkgrupperna, att bli allt viktigare.
Det är därför vi måste starta från kriserna i de två systemen (och de olika försöken att lösa dem), för att bygga något annat, om vi ska bli övertygande. Vi måste till varje pris undvika det historiska tövädret som pågår i Sovjet och som leder till ett historiskt misstag: Den jugoslaviska oredan i kolossal skala, djupt demoraliserande för generationer framåt. Vi måste basera oss på glasnost, uppmuntra tillbakablickarna på historien med en genomgripande diskussion om misstag och deras orsaker, för att nå en förståelse för historien och göra det möjligt att välja. Det är en fråga om att börja om på nytt, med att bygga socialismen, omöjligt i ett enstaka land, i europeisk skala. Motståndet mot marknadskonkurrensen, mot dess logik med individuella risktaganden, mot massarbetslöshet, mot ökande klyftor och mot att sänka de sociala framstegen som vunnits under tillväxtperioden till den lägsta nivån, kan i sista hand bara bli framgångsrikt på den internationella nivån. Motståndet mot byråkratismen kan i sin tur anknyta till starka europeiska traditioner, från Pariskommunen till arbetarråden i Ungern och Polen, från kvinnokampen till ungdomsrörelser, de demokratiska framsteg som måste försvaras och utvidgas mot profitens logik. Och eftersom ekonomiskt och kulturellt beroende hela tiden ökar, så finns det en verklig europeisk fråga.
Det har sagts att den franska erfarenheten från 1981 stötte på ”externa begränsningar”. Kapitalismens Europa kommer att kollidera med väldigt stora regionala och nationella, ekonomiska, sociala, politiska och kulturella ojämlikheter. Liknande problem kommer Comecon att ställas inför, eftersom marknadens enande och byråkratiskt enande, båda är källor till orättvisor och förtryck, om än på olika sätt.
Det är realism, och inte utopism, att sträva efter ett Europa som är ekonomiskt integrerat, som respekterar kulturella skillnader, men som medvetet minskar ekonomiska och sociala skillnader, jämkar ihop dem på den högsta nivån och inte på den lägsta, som marknaden skulle göra. Att starta från de mest populära önskningarna, från de mest akuta behoven som känns på alla sidor om gränserna, att skriva ett gemensamt kontrakt över sociala, politiska och kulturella rättigheter, mot allt förtryck och slöseri, för respekt och för den bästa användningen av naturliga och mänskliga resurser.
Ett sådant kontrakt skulle ha en universell kallelse, och skulle rikta sig till människor i hela världen. Men det skulle kunna vara europeiskt i början, eftersom man måste börja någonstans... och då ställs Europas problem.
De existerande systemen måste belysas sådana de är, land för land med en diskussion om deras goda och dåliga sidor – och med förslag om att de mest avancerade sociala lagstiftningarna och friheterna ska göras allmänna. De skulle bli verkliga demokratiska rättigheter. Folklig kontroll över miljö och kärnteknikavveckling i Europa skulle integreras i bredare diskussioner och aktiviteter runt de viktigaste vägvalen för investeringar i kontinental skala. En massiv arbetstidsförkortning skulle på samma sätt bli ett villkor för en omdefiniering av handelsrelationer och en ny arbetsfördelning som garanterar full sysselsättning och en omvandling av arbetet självt som den första demokratiska mänskliga rättigheten.
En all-europeisk front kring dessa frågor skulle kunna integrera en sista aspekt: Solidaritet med de fattiga och skuldtyngda länderna i världen. Den skulle kunna ställa en demokratisk kontroll över bistånd, på villkoren för en omfördelning av rikedomar till folkens bästa, mot IMF:s diktat som gör dramatiska och totalt ineffektiva åtstramningar till ett villkor för förhandlingar. Detta gäller för Tredje Världen och för de små länderna i Östeuropa och Jugoslavien. Och detta skulle i praktiken ställas emot logiken att ge (eller hålla inne med) byråkratiskt stöd från Sovjetunionen.
Gorbatjovs vädjan om en bred konferens om mänskliga rättigheter skulle överträffas. Ett folkligt Helsingforsdokument implicerar skapandet av internationella kommissioner för att samla representanter för alla de ”informella”, fackliga, humanistiska, partipolitiska och andra komponenter från Öst och Väst. Ingen skulle hållas utanför som vore beredd att slåss tillsammans för denna uppsättning krav som omdefinierats underifrån och som bekände sig till att slåss för att få dem erkända som rättigheter och verkligen genomfördes. Det behöver inte finnas någon överenskommelse om definitionen av socialism, och inte heller någon förståelse om varför det är oförenligt med kapitalismen att ställa upp på ett sådant kontrakt för rättigheter. Hindren – profit, privategendom, byråkratism – kommer att visa sig själva och kommer att behöva tas bort.
Men, blir frågan, kommer vi att klara av att göra detta? Det finns ett ökande antal bidrag från Östeuropa som skulle kunna användas. Före detta ledare för Pragvåren, utvisade från sitt land, bidrar med sitt tänkande och sina krav till den internationella debatten om ”vänstern och Europas framtid” som organiseras av socialdemokratin. Förslag har ställts, speciellt av Jiri Pelikan, till Europaparlamentet, om att upprätta fonder för att utveckla alla former av öst-västligt samarbete. Möten mellan miljöorgansationer och pacifistiska rörelser har också ökat. Arbetarrörelsens organisationer skulle till exempel stödja förslaget om ett europeiskt parlament för fred och demokrati, sammansatt av utomparlamentariska organisationer och med säte i Prag. På sådana möten vore det fullt möjligt att ge ett praktiskt innehåll åt demokratiska krav och vädjanden om fred: för direkt och inte bara parlamentarisk demokrati; för kamp mot ojämlikhet som underminerar demokratin; för en fullständig eliminering av orsakerna till krig. Invändningarna från Polen och Tjeckoslovakien mot organisationer som slåss för fred utan att ställa frågan om de friheter som är nödvändiga för att garantera den, skulle kunna breddas. Det kan inte bli fred där idéer och initiativ förtrycks, och det kan inte bli social fred, eller någon fred alls, eller demokrati, så länge arbetslösheten och fattigdomen växer i världen, inklusive kärnområdena i de rikaste länderna. Det är så det skulle vara möjligt att förhålla sig till det som redan händer, inte med abstrakta ”ideologi”-liknande klyschor, utan genom att utgå från de viktiga värdena om solidaritet, vilket är det som räknas när man står inför krisen i samhället. Det är den enda trovärdiga logiken. Det är därför vi måste tänka, agera och slåss i den riktningen.
Översättning: Per-Erik Gustafsson
Översatt ur International Marxist Review, nr 1 1989