Ur Fjärde internationalen 3/1989
Även om Österrike i det avtal som gjorde slut på Sovjetunionens ockupation av delar av landet förklarade sig vara neutralt, blir landets stora kapitalister allt ivrigare att gå med i ”de rikas klubb”, EG. Detta innebär också en anslutning till NATO. Ett speciellt problem som de österrikiska kapitalisterna är måna om att bli av med är den stora statliga sektorn, ett resultat av den sovjetiska ockupationen av delar av landet. Under den första tiden av världsekonomisk kris gav den betydelsefulla statliga sektorn, styrd av en högerorienterad socialdemokrati, en anmärkningsvärd stabilitet. Men allt eftersom krisen fördjupats har även de österrikiska kapitalisterna blivit allt angelägnare att göra sig av med ”välfärdskapitalismens” tvångströja. Följande artikel är hämtad ur Die Linke, januari 1988. Die Linke (Vänstern) ges ut av SOAL (Socialistiskt Alternativ) – den österrikiska sektionen av Fjärde Internationalen.
I Österrike tycks en EG-feber ha brutit ut. Alla ”samhällets stöttepelare” är för snabbast möjliga anslutning till den Europeiska Gemenskapen. Gallup-undersökningar med syftet att visa att det finns en uppslutning bakom denna linje sänds ut. I affärstidskriften Gewinn (Vinst) gör direktörerna beräkningar på vad ”ett medlemskap i EG skulle medföra för dem personligen”. Vänstern är ännu inte vaken i EG-frågan. Vi tycker inte att detta skall fortgå. Därför öppnar vi diskussionen med följande bidrag.
EG är en överstatlig imperialistisk institution. Dess syfte är att föra samman Europa ekonomiskt, politiskt och militärt under ett enda tak. På så sätt skulle det finnas ett tredje ”centrum” i Västern, vid sidan av USA och Japan.
De centrala besluten inom EG fattas i de höga byråkratiska organen (till exempel i EG-kommissionen). EG-parlamentet lever en skuggtillvaro. Trots alla myter är EG huvudsakligen en politisk konstruktion. EG har en ståndpunkt vad gäller problemen i Mellanöstern, läget i Centralamerika och Sydostasien. Det finns en uppsjö av planer för en ”Europeisk slagstyrka” (även atomvapen). Så tidigt som 1983 antogs en resolution med syftet att bygga upp en gemensam rustningsindustri inom EG.
Robert ”Bobby” Graf själv, Folkpartiets (OVP, det största borgerliga partiet) finansminister, kunde inte komma ifrån det nära sambandet mellan det politiska och det militära. ”Vad gjorde NATO under Falklandskriget? I det här fallet måste jag jämställa EG med NATO.”
Även om socialdemokraterna målar upp illusioner (ta t ex Peter Jankowitschs uttalande: ”De europeiska samhällena har öppnats för världen (även tredje världen), de har blivit mer sociala och moderna”) och Eurokommunisterna fantiserar om att ”demokratisera EG”, är den europeiska imperialismen inte ett uns bättre än den amerikanska eller japanska.
1 dag härjas EG av otaliga kriser. Den lider av en synnerligen allvarlig jordbrukskris (med en gigantisk överproduktion), som slukar mer än hälften av EGs budget. Ändå är målsättningen en ytterligare integrering. Nästa stora steg skall bli en ”fri inre marknad” för varor, tjänster, kapital och arbete 1992. Integreringens draglok är Frankrike och Västtyskland, vilka också håller på att upprätta gemensamma militära enheter.
Det annalkande 1992 och den förändrade politiska situationen under de senaste åren (slutet för Socialistpartiregeringen (SP), den ”österrikiska vändningen”[1] har givit den österrikiska EG-lobbyn vind i seglen. Den Stora koalitionen [mellan OVP och SP] strävar efter ”största möjliga integrering och samarbete”. Den socialdemokratiske premiärministern Vranitzky utesluter inte medlemskap längre fram, om man lyckas finna en väg runt problemet med Österrikes neutralitet. Denna process kan inte gå tillräckligt fort för Arbetsgivareföreningen, de stora jordbruksföretagen och FPO [Frihetspartiet, ett borgerligt ultrahögerparti], som skulle vilja se att Österrike blev fullvärdig medlem av EG omedelbart.
Invändningar mot fastare förbindelser med EG (som redan i dag står för 68 procent av Österrikes import och 63% av dess export) reses av delar av den medelklassartade Federala Handelskammaren och bondeorganisationerna. De fruktar med rätta att de kommer slås ut av EG-monopolen. De stora tidningarna (Kurler, Krone, Presse) är helt sålda på EG. Som så ofta förr har ännu ingenting hörts från fackföreningarna, förutom att de snällt vidarebefordrar regeringens politik neråt i leden.
EG-förespråkarnas offentliga argument är enkelt. Det handlar om att få tillgång till en marknad med 320 miljoner människor. Inom den finns en mängd möjligheter och även, i viss utsträckning, möjligheter att utöva ett inflytande. Står man utanför blir man marginaliserad och isolerad. 1 mer privata sammanhang är argumentet ett helt annat. Generellt krymper marknaderna, konkurrensutsattheten ökar, bara de hårdaste överlever. Därför behöver vi rationaliseringar (det vill säga ökad arbetslöshet), ökat samarbete med de multinationella företagen, avreglering o s v, även om de ”svaga” sektorerna (de nationaliserade industrierna, delar av bönderna) trillar av pinnen.
För Kommunistpartiet (KP) erbjuder EG-frågan ytterligare ett tillfälle att återigen spela upp den gamla skivan att ”försvara österrikiska intressen” och ”koalitioner riktade mot monopolen”. Karaktäristiskt nog innebär KPs inställning till den europeiska integreringen att arbetarklassen kommer i andra rummet. I första rummet kommer ”kommer hotet mot vår ställning genom internationella lagar”, ”faran för vårt ekonomiska oberoende” o s v — som om Österrike inte vore ett kapitalistiskt land med en borgerlig klasstat.
De grönas uttalanden i EG-frågan har hittills varit fyllda av motsägelser. Å ena sidan har de helt riktigt pekat ut EGs närhet till NATO och förklarat att en hårdare integrering av Västeuropa kommer att åtföljas av mer demokrati, ett utbyggt socialt skyddsnät och mer miljöengagemang. Österrikes sägs vara hotat av en sorts ”kall införlivning (Anschluss)” och riskerar att bli ”Västalliansens östra front”.[2] Helt riktigt har de också påvisat faktumet att monopolens transnationella aktivitet kräver ett svar underifrån tvärs över gränserna.
Vad de gröna konkret erbjuder går emellertid stick i stäv med en sådan övergripande inställning. ”Jordbruksfrågan kan lättare och bättre lösas nationellt än internationellt”, ”små, styrbara enheter är bättre och mer mänskliga”, ”vår egen (sic!) produktion och våra bönder måste skyddas”.
Som revolutionära marxister har vi inget intresse av vare sig en primitiv process av koncentration och centralisering av kapitalet eller någon efterblivenhet, oavsett hur den är organiserad. Därför gör vi ingen fetisch av ”EGs aldrig avstannande tillväxt” och så kallat framåtskridande inom den. Men inte heller kommer vi att falla tillbaka till inskränkt nationalism och sjunga den röd-vit-röda alpinska republikens lovsång.
Vi är motståndare till EG på grund av att den går hand i hand med ett ökat inflytande för storfinansen, ökad arbetslöshet, mindre hänsyn till miljön, en ny drivkraft bakom kapprustningen, ett fastare grepp över tredje världen o s v. Vi försvarar dock på intet sätt Österrikes andra klassens kapitalism och dess politiska vildmarksreservat mot den internationella konkurrensen.
För att kunna förstå de negativa konsekvenserna av att ansluta sig till EG, är det viktigaste inte att se till de förödande effekter som integrationen lett till för ”gränsområdena” som t ex Grekland, Spanien eller Irland. Det räcker i dag att studera experterna bland EG-anhängarna för att förstå vad vi står inför.
Så har till exempel redan ett ”Råd för utbildningsreformer” inrättats för att ”föra österrikiska universitet närmare EG-standarden”. Ordföranden för denna illustra församling är direktören för Neusiedls pappersbruk. Rådets konkreta målsättningar är att ”minska studietiden”, ”att förändra studiernas innehåll” och introducera ”snabbare kurser” – det vill säga att dra åt den teknokratiska universitetsreformens tumskruvar.
För VOEST-Alpine Donawits stålverk skulle ett inträde i EG vara detsamma som en dödsdom. Den enorma överkapaciteten inom EGs stålindustri skulle innebära omedelbara ”justeringar”, det vill säga nedläggningar. Med Blicks, personaltidning inom VOEST-Alpine, ord: ”Framför allt kommer EGs kvoter för produktion och lager att ersätta de nuvarande exportförhållandena”.
Samtidigt som veckotidningen Profil talar sig varm för EG, för att bekämpa ”monopolen”, små handelsmarginaler och släppa in frisk luft i Österrike så att det till slut blir ett ”konkurrenskraftigt land”, så är det just den österrikiska sockerindustrin som ytterligare centraliseras som förberedelse för EG. Den planerar att slå igen fabrikerna i Enns och Siegendorf.
Alla nationalistiska åtgärder (skyddstullar, kvoter, fortsatt jordbruksstöd) kommer att föra oss in i en återvändsgränd, framför allt eftersom de splittrar den internationella arbetarklassen. Den mångfaldiga kapitalistiska krisen kräver internationella svar. Arbetslöshetsproblemet kräver en internationell kampanj för det omedelbara införandet av 35-timmarsvecka med bibehållen lön (på pappret har the European Confederation of Labor redan beslutet detta). Stålkrisen kräver som svar en konferens med europeiska stålarbetare med en inriktning på en kamp som går tvärs över gränserna.
Miljöaktivister måste samarbete internationellt mot de ekologiska katastroferna. Ett de arbetandes, arbetslösas och förtrycktas Europa måste ställas i motsatsställning till monopolens Europa genom verklig aktivitet underifrån.
Vänstern i Österrike har hittills knappast ägnat EG en tanke. Det måste ske en snabb förändring härvidlag. Haider [ledare för FPO och demagog på yttersta högerkanten] för fram kravet på en folkomröstning, ett krav som i sig självt inte är felaktigt. För att kontra den manipulativa och alltför förenklade Europa-galenskapen, måste vi konkret förklara hur EG i sjäva verket är uppbyggt...
I det nuvarande ofördelaktiga styrkeförhållandet är det tillräckligt att koncentrera sig på att klargöra vänstern, delar av arbetarrörelsen, de Gröna, ”mottagliga grupper” o s v. En seriös allianspolitik (tillsammans med bönder som drabbas av ekonomisk utslagning) blir möjlig först när ”de tunga bataljonerna” har satts i rörelse, till vilken potentiellt allierade verkligen kan förhålla sig.
Även om allianser, av definition, innebär viss reträtt från en rent proletär hållning, kan stödet från delar av småborgerskapet endast fungera för att vinna denna framtid, inte att försvara deras miserabla status quo. Ett slagkraftigt svar på jordbruksfrågan skulle därför få en övergångskaraktär — nationalisering av jordbruksindustrin under kontroll av de små- och medelstora bönderna, tillsammans med konsumenterna; nationalisering av Raiffeisen under liknande villkor; småbönderna sammansluter sig frivilligt i producentkooperativ.
Förutom att vi själva genomför vår politik måste SOAL konfrontera de Gröna med EG-frågan. Problemet att Österrike rör sig allt närmare EG är alltför viktigt för att lämnas över åt regeringen och parlamentet. Liksom i fallen med Zwentendorf, Hainburg och stridsplanen[3], måste beslutet överlåtas till en folkomröstning. Så EG-lobbyn och FPO-ledaren Haider kommer inte att vinna. ”EG — Nej tack!”-kommittéer som förmår föra en färgstark, fantasifull och framåtblickande kampanj måste bildas över hela Österrike när det blir aktuellt.
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Viewpoint, nr 139
[1] En ”vändning mot en öppet arbetarfientlig politik. Termen är lånad av Kohl-regeringen i Västtyskland, som proklamerade en vändning mot fri företagsamhet, ett skarpt brott med den socialdemokratiska politiken.¨
[2] Österrike växte fram som den östra frontstaten i det medeltida katolska Europa Namnet härstammar från denna roll.
[3] Zwentendorf [kärnkraftverk som stoppades genom folkomröstning ö.a.] och Hainburg handlade om kamp för miljön. Stridsplanen var ett stort militärt köp mot vilket en kamp fördes.