Från Fjärde internationalen 1/1989.
Klasser och klassanalys har alltid haft en viktig ställning i den marxistiska teoribildningen och debatten. Problemområdet innehåller politisk sprängkraft, eftersom olika analyser och teoretiska uppfattningar ofta får direkta konsekvenser för politiska ställningstaganden, ifråga om klassallianser, revolutionens aktualitet, reformistiska perspektiv, osv.
I den traditionella marxistiska teoribildningen har klasser och exploatering av klasser i det kapitalistiska produktionssättet haft sin grund i den ena klassens ägande av produktionsmedel och den andra klassens icke-ägande. Borgarklassen har således grundat sin maktställning, inkomst och förmögenhet av sitt ägande av kapitaltillgångar. Arbetarklassen har exploaterats och avtvingats merarbete just på grund av sitt icke-ägande av kapital. De har endast sin arbetskraft att sälja till den klass som äger och kontrollerar produktionsmedlen i form av kapital.
Utifrån denna analys av det dominanta klassförhållandet mellan borgarklass och arbetarklass i det kapitalistiska produktionssättet, som många anser att Marx även menade vara en förutsägelse för hur det skulle gestalta sig i en konkret kapitalistisk utveckling, har vissa författare sett en brist och svaghet i teorin.[1] Verkligheten anses ha tagit ett annat förlopp, med en stark skiktning och uppspaltning av löne-arbetarna. Många har försökt analysera dessa företeelser med hjälp av begrepp som ”den nya medelklassen”, ”mellanskikt”, ”motsägelsefulla placeringar inom klassrelationerna”, och dylikt. Vissa har till och med låtit det ligga till grund för uppfattningen att proletariatet integrerats alltmer i systemet och inte längre kan spela en revolutionär roll.[2]
Utgångspunkten för Marx' prognos är en analys härledd från en delaspekt av kapitalets rörelse, nämligen effekterna av koncentrationen och centralisationen av kapitalet, vilken behandlas i första bandet av Kapitalet. Det är naturligtvis den viktigaste aspekten när det gäller frågan om ökad klasspolarisering, men eftersom det trots allt endast är en aspekt och på en hög abstraktionsnivå, så uttalar kritikerna en självklarhet när de hävdar att analysen är för abstrakt.[3]
Kritikerna går inte vidare till de andra banden av Kapitalet, för att få ökad och konkret kunskap om det samhälleliga kapitalets rörelse. Där vidgas och fördjupas förståelsen för klassrelationerna, trots att avsnittet om klasser i tredje bandet är minst sagt och fragmentariskt och ofullbordat.
Men frågan gäller också: vad skall man läsa in i en sådan förutsägelse? Kritikerna gör ofta en extrem vulgärtolkning, där en allt större och homogent växande industriarbetarklass är stående mot en allt mindre och mäktigare borgarklass i en allt oförsonligare klasskamp. När det snarare ska ses som en prognos om att när det kapitalistiska produktionssättet växer och sprids, så får vi en allt mindre borgarklass stående mot en allt större andel av befolkningen vars enda möjlighet till försörjning är försäljning av sin arbetskraft.
Betraktad på det sistnämnda sättet är den så kallade prognosen inte felaktig. Något som Mandel hävdar när han skriver:
I de viktigaste industrialiserade kapitalistiska länderna har den del av den aktiva befolkningen som består av säljare av arbetskraft ökat från mindre än 50 eller omkring 50 procent, till cirka 75 procent inom en generation. På ytterligare en generation har det ökat till 85-90 procent, överstigande redan 90 procent i USA, England och Sverige.[4]
Svårigheten är bara att inom den historiskt sett växande grupp som måste sälja sin arbetskraft finns grupper och individer som får mycket hög lön och andra förmåner beroende på yrke, utbildning och dylikt. Det har således skett en skiktning bland icke-ägare av produktionsmedel. Något som kritikerna observerat, men de observerade inte att Marx' prognos inte gör några förutsägelser om denna skiktning utan bara formulerar sig om ökning av lönearbetet i allmänhet.
En negativ tendens, som kan ses under senare tid, är dock att även själva grundvalarna i teoribildningen – om exploateringen som grundat på ägande av kapital – börjat urvattnas.
En representant för denna negativa trend är den marxistiske sociologen Erik Olin Wright. Trots att hans uttalade strävan är att återupprätta exploateringsrelationen som den centrala i klassanalysen, så vidgar han begreppet till att omfatta mer än ägande. Hans viktiga slutsats är att:
Klasser i ett kapitalistiskt samhälle,... skall ses som grundade i den komplexa korsningen av tre former av exploatering: exploatering grundad på ägande av kapitaltillgångar, kontrollen av organisatoriska tillgångar och innehavet av skicklighet eller meriterade tillgångar.[5]
Wright strävar efter att med sitt exploateringsbegrepp lägga sig på en mellannivå i abstraktionsprocessen. Eftersom han anser att den abstrakta nivån där den så kallade marxska prognosen finns, är för abstrakt och saknar förklaringsvärde.
Här gör han dock ett grundläggande misstag. Ska man i analysen stiga från den abstrakta nivån till den mer konkreta, i strävan att återskapa en konkret totalitet, bör en marxist använda den marxistiska metoden och om möjligt bygga vidare på de resultaten. Naturligt hade då varit att från den abstrakta bestämningen av klassförhållandet mellan borgarklass och arbetarklass från första bandet av Kapitalet, gå vidare till andra och tredje bandets konkretiseringar av totalkapitalets rörelse. Och utifrån det bygga upp en mer fördjupad och konkret analys av klassförhållandena som det utvecklats av produktionssättets konkreta historiska utveckling.
Den vägen väljer inte Wright. Från den faktiskt konstaterade skiktningen av de som lever av att sälja sin arbetskraft, abstraherar han fram att även skicklighet och organisatoriska tillgångar kan utgöra en grund för exploatering. Det är i grund och botten ett rent empiriskt tillvägagångssätt, som inte har ett dugg med den marxistiska metoden att göra.
Skiktningen bland arbetskraftssäljarna framgår klart och tydligt som en funktion av totalkapitalets rörelse och behov i produktionen och reproduktionen av det samhälleliga totalkapitalets i privat ägo. För att då mer teoretiskt konkretisera denna skiktning bland arbetskraftssäljarna, anser jag det väsentligt att som startpunkt använda de marxistiska begreppen.
Åtskillnaden mellan produktivt och improduktivt arbete ur värde-skapande synpunkt kan vara viktig att klargöra, dvs om den anställde är verksam i produktions- eller cirkulationssfären. Har arbetskraften sålts åt det produktiva kapitalet inom industri-, transport- och byggbranscherna, och har det hos det produktiva kapitalet en produktiv eller improduktiv uppgift? Eller är den anställde ur värdesynpunkt verksam hos det improduktiva varuhandelskapitalet eller penning- och finanskapitalet, eller inom utbildnings- och vårdsektorerna? Det är viktigt att fastslå att lönearbetare som är anställda i improduktiva sektorer fortfarande står i motsatsställning till kapitalet.[6] Men ur ideologisk, politisk och social synvinkel kan det ha betydelse om lönearbete bedrivs hos det produktiva eller improduktiva kapitalet.
De grupper som besitter organisatoriska tillgångar, dvs chefer och övervakare av olika slag, har tilldelats den sociala rollen av kapitalet, för att befästa kapitalförhållandet. Organisatoriska tillgångar kan inte ha någon självständig existens. De härleds ur en för kapitalförhållandet nödvändig funktion.
Idag har ägandet inom kapitalistklassen församhälleligats ytterligare i och med aktiebolagens dominans. Det har inneburit att ägarna av kapital har spaltats upp i en aktiv kärna, dit makt och inflytande alltmer koncentreras och en allt större periferi av enbart räntekapitalister. Men ägande anses fortfarande viktigt vilket vi kan se i att det anses positivt att direktörer och företagsledare har aktier i det egna företaget. De kan ackumulera betydande förmögenheter och hör givetvis till kapitalistklassen.
Produktivkrafternas utveckling och de senkapitalistiska förhållandenas ökade komplexitet gör att kapitalets behov av skicklig arbetskraft på olika nivåer och funktioner har ökat. Det är en överlevnadsfråga för kapitalet. Därför är det redo att stimulera, utveckla och belöna en sådan skicklighet det har behov av. Samtidigt är en motsatt tendens verksam, där kapitalet hela tiden försöker sänka priset på kvalificerat arbete.[7] I det spelet växlar vilka yrkeskategorier som för tillfället är vinnare eller förlorare. Skickligheten kan i sig inte ligga till grund för exploatering. Det är åter en ägarrelation av kapital som är bestämmande.
Snarare är det så att en mellankategori av lönearbetare som äger speciell skicklighet och kompetens, står småborgerskapet nära både i politisk och ekonomisk mening.[8] Det finns alltid möjligheten för vissa av dem att etablera sig som fria yrkesutövare och sälja sin skicklighet och kunskap på arvodesbasis. Exempelvis konsulter, advokater, revisorer, läkare, med flera. Som anställda har de såpass höga löner att de kan välja att öppna eget eller inte. Det var en sådan definition Lenin och Plechanov använde i det första Ryska Socialdemokratiska partiprogrammet. Från proletariatet särskilde de dels den som sålde sitt arbete för arvoden, och dels dem som med så hög lön att kapitalackumulation möjliggjordes.[9]
Ackumulationen sker huvudsakligen via ett passivt ägande i den kollektiva kapitalfonden, som Marx kallade aktiekapitalet. Ett sådant ägande uppmuntras och stöds av kapitalistklassen i syfte att knyta denna grupp närmare till sig. Den exploatering denna grupp gör sig skyldig till sker via ägande i den kollektiva kapitalfonden, och inte genom exploatering av organisatoriska eller skicklighetstillgångar. Skicklighet, vilja och motivation är snarare en förutsättning för att kapitalet ska belöna dem och ge dem tillträde till en ”organisatorisk tillgång”, dvs vissa ledningsfunktioner.
Wrights utvidgning av exploateringsbegreppet döljer och mystifierar de väsentliga dragen i det kapitalistiska produktionssättet snarare än att förklara och tydliggöra dem. Utvidgningen ligger också till grund för en revidering av den historiska materialismen. Det kapitalistiska produktionssättet betraktas inte längre som det sista produktionssättet som bygger på antagonistiska klassmotsättningar.
Istället inför han nya stabila efter-kapitalistiska produktionssätt, som bygger på hans vidgade exploateringsbegrepp. ”Statism” benämns det som ska efterträda kapitalismen, och den historiska uppgiften för revolutionär omvandling är där ”demokratisering och organisatorisk kontroll”.
Författaren säger helt riktigt att dessa åsikter utmanar tre traditionella uppfattningar: Nämligen att socialismen inte längre skulle utgöra kapitalismens omdedelbara framtid; att ”proletariatet inte längre kan antas vara den enda bäraren av en revolutionär mission inom kapitalismen”; och att socialismen utgör ett självständigt produktionssätt och inte bara en övergångsform till kommunismen.[10]
Hans utmaning håller inte. Den utgår från felaktiga föreställningar om exploateringen i de senkapitalistiska samhällena, som inte blir riktigare av att vidgas till en övergripande historiesyn. Att de existerande efter-kapitalistiska samhällena gett Wright en viss inspiration gör inte saken bättre.
De måste analyseras konkret i sin historiska utveckling. Att rent abstrakt jämföra den nuvarande byråkratins organisatoriska kontroll, vars makt vuxit fram ur en kontrarevolution i ett samhälle med låg produktivkraft och stor varubrist, med vissa gruppers ledningsfunktioner i ett senkapitalistiskt överflödssamhälle, är verkligen ohistoriskt och marxistiskt.
Wrights försök att vidga exploateringen till grundat på fler områden än enbart ägande leder till för den marxistiska teorin och samhällsanalysen ödesdigra konsekvenser. I försöket att fördjupa klassanalysen av senkapitalistiska förhållanden förintas den viktigaste grundvalen för den marxistiska teoribildningen.
[1] Till exempel Erik Olin Wright: Classes. Verso 1985, s 7f.
[2] Exempelvis Paul Baran/Paul Sweezy: Monopolkapitalet, och Andre Gorz: Farväl till proletariatet.
[3] Se not 1
[4] Ur antologin: Marx – the First 100 Years, Fontana 1983, s 201.
[5] E O Wright, aa, s 283.
[6] Se t ex Alain Lipietz: The Enchanted World, Verso 1985, s 46.
[7] Karl Marx: Kapitalet III, Cavefors/Clarté 1973, s 350-353.
[8] För en vidare analys se Michael Löwy: The Politics of Combined and Uneven Development. Verso 1981, s 207f.
[9] Se Mandels bidrag i Marx – the First 100 Years, s 200.
[10] E O Wright, aa, s 117-118.