Ur Fjärde internationalen 1/1989
I en artikel[1] kritiserar Håkan Blomquist den nuvarande demokratin och skisserar vad han anser en socialistisk demokrati vara. Jag ska här kritisera både Blomquists kritik och skiss.
För det första instämmer jag inte i att dagens demokratimodell bör betecknas som ”borgerlig demokrati”. Riktigare bör vara att, om man nu anser att sådana etiketter vara någonting värda, beteckna den som en ”socialistisk demokrati”. De klassiska liberala filosoferna var nämligen motståndare till allmän och lika rösträtt. Det kravet fördes istället fram av arbetarrörelsen, först av den engelska chartiströrelsen och sedan av den socialdemokratiska parti- och fackföreningsrörelsen. Den allmänna och lika rösträtten är resultatet av arbetarklassens kamp och ungefär lika ”borgerlig” som t ex införandet av åtta timmars arbetsdag. Med detta vill jag inte säga att demokratin i ett socialistiskt samhälle bör inskränka sig till enbart representativ demokrati. Tvärtom, om man anser att socialismen är en egalitär ideologi så måste en socialistisk strategi innefatta ett fördjupande av den politiska demokratin: en strävan att införa direktdemokrati i så hög grad som praktiskt möjligt är.
Blomqvist har rätt i att dagens demokrati på sätt och vis är en form av kompromiss mellan arbetar- och borgarklass. I den socialistiska traditionen har det alltid funnits idéer om en än mer fördjupad form av demokrati. En demokrati där folket har rätt att delta i det direkta förslagsställandet och beslutsfattandet. Dessa idéer glömdes bort när kampen för representativ demokrati var över och byggandet av välfärdssamhället påbörjades. Det är nu hög tid att ta upp dessa idéer igen. Borgarklassen vill naturligtvis förhindra varje form av fördjupning av demokratin, liksom man var emot den allmänna och lika rösträtten, då man inser att det är ytterligare ett steg mot vad vi kan kalla ett socialistiskt samhälle.
Blomquist använder begreppet ”borgerlig stat” som jag också vill invända emot. Menar Blomquist att det inte ska finnas en stat i ett socialistiskt samhälle: inga lagar, poliser, domstolar? Sådana idéer kanske passar anarkister men knappast om man vill utforma en realistisk socialistisk politik som man kan vinna folkmajoritetens stöd för. Staten är oumbärlig i ett storskaligt samhälle. Om man vill återgå till stamsamhällena behöver man naturligtvis ingen stat, men det är en politik som varken är möjlig eller önskvärd. Det behöver man heller inget parti för att förverkliga – det är bara att flytta ut i skogen.
Vi kan därför anta att staten med stor sannolikhet kommer att finnas kvar och se ungefär likadan ut även i ett socialistiskt samhälle. Den kommer troligtvis vara mer decentraliserad än idag, dvs den lokala staten kommer att få större betydelse på den centrala statens bekostnad. Statens uppgifter kommer fortfarande att vara att upprätthålla lag och ordning, att driva in skatter och betala ut bidrag till medborgarna och olika verksamheter som skola och sjukvård osv. Något realistiskt alternativ till detta finns inte. Demokratin, alltså den beslutsstruktur som styr staten, kommer nog och bör se annorlunda ut, med en hög grad av direktdemokrati. Att statstjänstemän bör ha löner som bättre överensstämmer med genomsnittslönen är närmast en självklarhet.
Den ekonomiska modell som Blomquist anser socialismen ska innebära är, om jag tolkar artikeln rätt, en slags planekonomi där alla är med och styr. Detta är nog inte särskilt realistiskt. Dessutom förklarar inte artikeln varför marknadsekonomin ska upphävas. Det skäl som anförs är inte hållbart, att de som har flest pengar, ”röster”, via marknaden kan styra produktionen. Detta är inte sant. Att det finns en minoritet som har höga inkomster skapar naturligtvis en marknad för lyxvaror som vanliga löntagare inte har råd med. Men på marknaden för vanliga varor, mat och kläder osv, är det den stora massan av konsumenter som via sina köp styr produktionen. Dessutom ska det inte finnas stora löneskillnader i ett socialistiskt samhälle, så alla kommer att ungefär lika många ”röster”.
Marknadsstyrningen är naturligtvis inte perfekt. Endast det som redan produceras kan konsumeras, därför visar inte systemet efterfrågan på önskade varor som inte produceras. Men det kan korrigeras inom marknadsekonomin, genom att t ex kommunerna initierar produktion som ett visst antal medborgare önskar. Andra metoder att korrigera produktionen är t ex styrning av kapital, produktionsskatter.
Skillnaden mellan kapitalistisk och socialistisk marknadsekonomi är givetvis att ägande av kapital inte ger någon makt över företagen i en socialistisk ekonomi. Istället är det de arbetande som gemensamt förvaltar företagen. Så långt är nog Blomquist och jag överens. Men Blomquist tycks mena att arbetarförvaltningen kan förverkligas i en modell med central planering. Men om man avskaffar marknaden så måste ju planeringen och den administrativa resurallokeringen ta över allt. Detta reducerar ofrånkomligen de enskilda företagen till kugghjul i ett stort maskineri, dvs underminerar arbetarförvaltningen. Ren arbetarförvaltning kan bara förverkligas i en marknadsekonomi, där företagen är självständiga enheter. Detta var också den modell som höll på att uppstå i ryska revolutionen. Ägarna och direktörerna flydde fältet och arbetarna tog över företagen och drev dem i egen regi. (Detta experiment blev dock mycket kortlivat – efter några månader togs företagen över av nyskapade planmyndigheter.) Om jag förstår saken rätt är det på ett ungefär denna modell, dvs arbetarstyre och marknadsekonomi, som Jugoslavien har rent formellt. I verkligheten lär det dock inte fungera så, pga ineffektiv statlig politik. Företagen är inte helt självständiga då de är utsatta för olika improviserade regleringar, vilket gjort ekonomin kaotisk. Däremot saknas långsiktig ekonomisk styrning, och ingen marknadsekonomi kan fungera oreglerad.
[1] Syftar på Håkan Blomqvists artikel Den borgerliga demokratin i FI 2-1988.