Ur Fjärde internationalen 4/1988
I den föregående artikeln omvärderar J. Arch Getty Leo Trotskijs beslut att bryta med Komintern.[1] Getty avfärdar Trotskijs egna förklaringar till beslutet och när det fattades som ”självrättfärdigande”, och argumenterar för att båda bättre kan förklaras av det misslyckade i Trotskijs hemliga strategi för att komma tillbaka till ledningen för Sovjetunionens Kommunistiska Parti (SUKP). På så sätt avvisar han bilden av Trotskij som en kompromisslös revolutionär kämpe ledd av den marxistiska teorin, och presenterar i stället en bild av Trotskij som en opportunistisk intrigmakare. En noggrann genomgång av det tillgängliga bevismaterialet visar emellertid att Gettys teser inte håller måttet. Tvärtom bekräftar den återigen teorins betydelse som vägvisare och gränsdragare för Trotskijs politiska uppträdande.
Getty inleder med att ifrågasätta Trotskijs förklaring till den fyra månader långa förseningen mellan hans brytning med det Tyska Kommunistiska Partiet (KPD) och Komintern i sin helhet. Den 12 mars 1933 uppmanade Trotskij för första gången sina anhängare att ge upp ansträngningarna att reformera KPD. Han motiverade detta med partiets ansvar för att fascismen segrat i Tyskland. Även om han ansåg att ledningen för Komintern bar lika stort ansvar, hävdade Trotskij att man inte skulle bryta med Komintern på samma sätt förrän i mitten av juli. Trotskij tillskrev senare förseningen hans strävan ”att genomföra en avgörande vändning utan att framkalla en splittring” bland sina anhängare, i synnerhet de tyska trotskisterna. Det hade också varit nödvändigt ”att se vilket inflytande den tyska katastrofen skulle ha på de övriga sektionerna inom Komintern.” [2] Getty tillbakavisar båda förklaringarna.
Vad gäller de tyska trotskisterna, argumenterar Getty att ”Trotskij inte tagit dem på stort allvar att han på förhand rådgjorde med dem och att han aldrig hade visat särskilt mycket motvilja mot att bryta med de små europeiska vänstergrupper som trotsade honom.” [3] Tyvärr nämner Getty inte de faktiska exempel där Trotskij smärtfritt bröt med grupper som ”trotsade” hans diktat. Men det finns rikliga belägg för att Trotskij lade stor tonvikt vid att övertyga sina anhängare om behovet av att bryta med KPD. Till och med i hans brev den 12 mars erkände han att förändringen ”inte skulle godtas omedelbart av alla våra kamrater”.[4] Och under de följande månaderna framlade han flera bidrag till den Internationella Vänsteroppositionens (IVO) interna diskussion där han argumenterade för en ny orientering i Tyskland.[5]
Mot Trotskijs andra förklaring invänder Getty att ”Trotskij kunde inte varit så naiv eller blind inför Kominterns politik att han förväntade sig vare sig att Kominterns exekutivkommitté (EKKI) skulle ta på sig skulden eller en oberoende, trotsig politik från dess anslutna partier”.[6] Trotskij var emellertid inte helt övertygad om att inte antingen den centrala Komintern-ledningen eller de nationella partiledningarna frivilligt skulle initiera en reformering av Komintern. På samma sätt som förr ställde han nu sina förhoppningar till det tryck som gräsrotsmedlemmarna skulle kunna utöva inom sektionerna.[7] Nu ansåg han det möjligt att upprördheten över följderna av Kominterns ultravänsteristiska kurs i Tyskland skulle frambringa ett sådant tryck. Långt ifrån att ”förvänta” sig att detta skulle inträffa, var Trotskij uttalat pessimistisk. Ändå var han ovillig att bryta med Komintern tills denna ”teoretiska möjlighet” var uttömd.[8]
Efter att summariskt ha avfärdat Trotskijs förklaringar, försöker Getty förklara förseningen i termer av två av Trotskij anförda ”hemliga strategier” för att återta makten. Den första innefattar ett brev den 15 mars 1933 som Trotskij tillställde SUKPs politbyrå. I Gettys ögon var detta ett ”anmärkningsvärt hemligt brev” som innehöll ”ett anmärkningsvärt erbjudande”. Getty hävdar att Trotskij faktiskt begärde att ledningen i Moskva skulle kalla honom tillbaka till makten i utbyte mot löftet om att Vänsteroppositionen helt och hållet skulle avstå från kritik. För Getty kan hemlighållandet av Trotskijs brev förklaras av motsättningen mellan dess förslag och Trotskijs tidigare krav. Getty utmålar Trotskijs brott med KPD den 12 mars som mest en ploj för att sätta tryck på Moskva att ta honom tillbaka hellre än att få se en splittring inom Komintern. Och han argumenterar för att Trotskij undertecknade uppmaningen att bryta med KPD med ”Gurov” för att ändå behålla möjligheten att inte längre kännas vid sin handling om han kallades tillbaka till makten.[9]
I själva verket är det inte så mycket Trotskijs brev som Gettys tolkning av det som kan karaktäriseras som ”anmärkningsvärt”. För det första finns det ingen grund för att framställa det som ett försök i egen sak att återvända till partiledningen i Moskva. Om Trotskijs enda syfte med att skriva detta brev var att få ledningen att återkalla honom till makten, borde man förvänta sig att frågan klart uttalades i ett hemligt brev till politbyrån.[10] Trotskij antyder dock inte detta på ett enda ställe i brevet. Brevet krävde bara ”möjligheten till normalt arbete inom partiet” för Vänsteroppositionen.[11] Trotskij förklarade senare offentligt att hans brev till politbyrån bara på nytt hade upprepat Vänsteroppositionens gamla ståndpunkt:
vi stod och vi står fortfarande helt och hållet i Sovjet-republikens tjänst, och vi är beredda att genomföra varje uppgift som tjänar dess intressen.[12]
Inte heller innehöll brevet nya betydande eftergifter vad gäller diskussionen inom partiet. Trotskijs förslag om en ”preliminär överenskommelse” var bara ett erbjudande om att förhandla om hur partidiskussionen skulle föras mot bakgrund av en explosiv situation inom Sovjetunionen.[13] Det är möjligt att han hade varit villig att förhandla om valet av tidpunkt för diskussionen, men det finns inga tecken på att han var villig att uppskjuta den på obestämd tid eller att avstå från kritik över huvud taget. I själva verket innehåller hans officiella uttalanden omedelbart före och efter brevet just det motsatta. Där insisterade Trotskij på att det enda sättet att rädda Sovjetunionen från sammanbrott var genom en seriös diskussion med öppen kritik, plattformar, fraktionella grupper och en nödkongress för partiet.[14] Skulle Trotskij ha argumenterat så kraftfullt för en öppen diskussion om han i hemlighet förberedde sig på att ge upp denna diskussion över huvud taget?
Det är därför inte förvånande att Getty även misstar sig när han påstår att Trotskij försökte undanhålla sitt förslag om en ”preliminär överenskommelse” från sina anhängare. Den 30 mars skrev Trotskij en artikel i vilken han skrev att ”ömsesidig kritik [inom SUKP]... kan få en annan karaktär, beroende på i vilken utsträckning den medvetet är förberedd av båda sidor och inom vilka organisatoriska ramar den äger rum.” [15] I ett försök att framställa det på båda sätt, beskriver Getty dessa som ”kryptiska anmärkningar” avsedda att förbereda Trotskijs anhängare på att Moskva skulle kunna acceptera han erbjudande.[16] Men Trotskij sträcker sig bortom dessa ”kryptiska anmärkningar” i nästa mening, där han uttalat kräver en ”överenskommelse” mellan Vänsteroppositionen och partiledningen. Och i det avslutande stycket slänger han ur sig förslaget om ”en överenskommelse inom partiet” och ”en ärbar överenskommelse inför partiets och den internationella arbetarklassens ögon.” [17] Titeln på artikeln var Vi behöver en ärlig överenskommelse inom partiet.
Det är sant att Trotskij aldrig publicerade sitt 15 mars-brev. Men det är inte nödvändigt att leta efter motsättningar till hans tidigare förslag för att förklara detta. I brevet förklarade Trotskij att dess begränsade spridning hade syftet att ”tillförsäkra sig den nödvändiga friheten att välja metod om det anses nödvändigt att inleda förberedande samtal utan offentlighet.” [18] När han den 10 maj drog slutsatsen att det inte skulle komma något svar från politbyrån, fanns det inte längre något behov av att hålla något hemligt. Följaktligen skrev han tre dagar senare en kort men ändå uttömmande sammanfattning av dess innehåll för publicering.[19] Trotskij brydde sig aldrig om att själv publicera brevet, troligen på grund av att appellen snart förlorade all politisk betydelse när han förkastade perspektivet på en reformering av Sovjetunionen.
Vidare går det helt enkelt inte att begripa varför Trotskij skulle ha föreställt sig att en brytning med KPD skulle ha pressat partiledningen i Moskva till att ta honom tillbaka hellre än att få se en splittring inom Komintern. Den stora majoriteten av Trotskijs anhängare stod redan utanför Komintern, efter att under åren innan ha blivit uteslutna från sina respektive partier. Trotskij förstod helt och fullt att splittringen i Moskva-ledningens ögon redan hade avslutats långt tidigare. Inte heller kunde Trotskij ha hoppats på att hålla fast vid möjligheten att inte längre stå för ”Gurovs” brytning med Komintern. För under samma tid som ”Gurov” uppmanade till en brytning med KPD, publicerade Trotskij vid upprepade tillfällen uttalanden med samma innebörd i sitt eget namn.[20]
Den andra av dessa ”hemliga strategier” som Getty tillskriver Trotskij innefattar ett block av diverse grupper av oppositionella som med Trotskijs hjälp upprättats i Sovjetunionen 1932. Getty hävdar att detta block utgör nyckeln till Trotskijs fortsatta ovilja att bryta med Komintern sedan hans brev till politbyrån inte lett till något svar. När han fick reda på att Zinovjev och Kamenev hade kapitulerat inför Stalin, tvingades emellertid Gettys Trotskij att ge upp sina förhoppningar om en snabb återvändo till Moskva.[21] Strax efter bröt han med Moskva.
Vi bör först lägga märke till att det inte finns något här som stöder Gettys insinuation om att Trotskijs stöd för blocket motiverades av personliga ambitioner i motsättning till målsättningen att reformera SUKP. Det är troligt att Trotskij hoppades att blocket förhoppningsvis skulle bli en politisk kraft inom partiet. Om blocket kunde övertygas om att anta hela eller delar av Vänsteroppositionens program, kunde det bli ett verktyg för att tvinga ledningen att reformera partiet. Bland andra krav skulle blocket kunnat ha tryckt på för att alla uteslutna oppositionella, bland dem Trotskij, skulle få komma tillbaka till partiet. Men Vänsteroppositionen hade alltid sett sin återanslutning som en nödvändig del av reformprocessen.[22] Detta är en riktig iakttagelse i Gettys resonemang: ”Det är nästan som om Trotskij jämställde en reformering av partiet med sitt återvändande till det.” [23] (För Getty verkar det å andra sidan som om varje genuint försök av Trotskij att reformera partiet uteslöt hans egen återkomst till det.) Det viktiga här är inte att Trotskij saknade personliga ambitioner, utan att det är grundlöst att tro att han ställde sig över dessa ambitioner i motsättning till hans uttalade ideal eller bara cyniskt omdefinierade dem så att de skulle passa hans personliga intressen.
Ett annat problem rör Gettys påstående om att Trotskij gav upp sina förhoppningar om blockets framtid som en konsekvens av Zinovjevs och Kamenevs kapitulation. Detta är möjligt (om än inte av den orsak som Getty för fram).[24] Men det är lika troligt att blockets framtidsutsikter spolierades flera månader innan arresteringen av ett stort antal oppositionella under hösten och vintern 1932-33.[25]
Mer problematisk för Getty är förseningen mellan kapitulationerna och Trotskijs brytning med Komintern. Hela syftet med Gettys diskussion om blocket är att förklara förseningen mellan Trotskijs kommunikation med politbyrån den 10 maj och hans beslut att bilda en ny International. Även om Trotskij gav upp blockets möjligheter när han hörde om kapitulationerna, rör det sig bara om 13 dagar, medan sju veckor lämnas därhän utan förklaring.[26]
Gettys försök att förklara den fyra månader långa förseningen och hans invändningar mot Trotskijs egna förklaringar håller vid närmare påseende inte måttet. Detta innebär emellertid inte att det inte finns ytterligare förklaringar som kompletterar Trotskijs. En, som innefattar en del av det som är giltigt i Gettys argument, leder oss tillbaka till den teoretiska grund som Getty redan från början övergivit.
Under flera år hade Trotskij främst grundat sin vägran att bryta med Komintern på det faktum att massor av revolutionära arbetare förblev Internationalens partier trogna. Å ena sidan argumenterade han att detta utgjorde ett sätt att reformera Komintern. Å andra sidan dömde det redan på förhand varje ny International till en isolerad och sekteristisk tillvaro. Bara en ”stor historisk händelse” kunde skaka om de revolutionära arbetarnas tilltro till Komintern och bana väg för en Fjärde international.[27]
Trotskijs insisterande på ett reformperspektiv för SUKP innehöll emellertid ytterligare en beståndsdel. Han argumenterade för att det var otillåtligt att bryta med SUKP så länge som det fortfarande var det regerande partiet i en arbetarstat.[28] Detta medförde ett potentiellt dilemma: vilken inställning skulle Trotskij ha om en ”stor historisk händelse” påvisade Kominterns politiska bankrutt, samtidigt som ett kapitalistiskt statsskick inte tog makten i Sovjetunionen? Hur skulle han kunna bryta med Komintern utan att också bryta med SUKP?
Före mars 1933 ställde frågan aldrig på sin spets. Under de föregående åren hade Trotskij förutspått att antingen den sovjetiska arbetarstaten eller fascismens seger i Tyskland skulle nödvändiggöra bildandet av en ny International. Men en fascistisk seger skulle, enligt Trotskij, ytterligare öka möjligheten av, eller t o m det troliga i, en kapitalistisk restauration i Sovjetunionen.[29]
Det var först när han hade dragit slutsatsen att fascismen verkligen hade segrat i Tyskland som Trotskij ställdes inför detta dilemma. Han uppmanade omedelbart till en brytning med KPD, men han drog sig inför utsikten att överge Komintern. En av Trotskijs sekreterare mindes senare att det största hindret för Trotskij att bryta med Komintern i detta skede var hans uppfattning att Sovjetunionen förblev en arbetarstat.[30] Detta bekräftas också av Trotskijs egna skrifter från denna period. I hans första uppmaning till en brytning med KPD avvisade Trotskij en liknande brytning med Komintern, delvis på grund av att han ansåg att parollen om ett andra parti var felaktig i Sovjetunionen.[31] Och i senare artiklar skrev han att grundandet av en ny International endast skulle vara tillåtet om stalinisterna förde Sovjetunionen över ruinens brant.[32]
Trotskij försökte till en början undvika dilemmat, eftersom möjligheten att det av verkligheten skulle få en lösning. Alltså väntade han tills han fick se om den tyska katastrofen skulle leda kommunisterna i Väst att reformera Internationalen. Och han fortsatte hoppas att SUKP och sovjetstaten kunde reformeras. Trotskij vädjade till politbyrån en sista gång utifrån möjligheten att den ekonomiska och politiska krisen i Sovjetunionen och Hitlers seger i Tyskland skulle tvinga partiledningen att återuppliva partiet. Det är också möjligt att han fortfarande trodde att det missnöje som inspirerat det oppositionella blocket skulle kunna utvecklas till en rörelse för reformering av partiet. Mer pessimistiskt befarade Trotskij att den ekonomiska krisen i Sovjetunionen skulle leda till att kapitalismen återupprättades.[33]
Under sommaren 1933 stod det klart att varken Trotskijs mest optimistiska förhoppningar eller hans värsta farhågor skulle besannas inom den närmaste framtiden. Trotskij argumenterade nu i privata diskussioner med sina anhängare för en brytning med alla Kominterns partier med undantag för SUKP.[34] Men denna inställning var klart ohållbar, med tanke på att Komintern kontrollerades av SUKPs partiledning. Strax efteråt uppmanade han sina anhängare att överge hela Komintern.
Som Getty anmärker ”var Trotskij politiker men också politisk analytiker”. Men mer än kanske någon annan politiker vägleddes och uppbands Trotskij i sina politiska handlingar av teoretiska överväganden. Det är genom en förståelse av Trotskijs teoretiska ramar, och inte påstådda försök att återvinna personlig makt, som vi bäst kan förstå hans tvekan inför en brytning med Komintern under våren 1933.
Översättning: Lars Kaage ur: Soviet Studies, nr 1 januari 1987. Redigerad och kompletterad av Martin Fahlgren i december 2007
[1] Jag vill tacka Paul Le Blanc för hans många värdefulla förslag, George Breitman för hans kommentarer och José R. Chiappin för hans hjälp.
[2] Writings of Leon Trotsky, [1933-34], New York, 1975 s 26. Hädanefter WLT.
[3] Getty, ibid.
[4] WLT [1932-33], s 26.
[5] Ibid, s 140, 161-3, 189-97, 206-9; Leo Trotskij, The Struggle Against Fascism in Germany, New York 1971 (Hädanefter Struggle), s 375-84. [Finns på svenska på webbplatsen marxistarkiv.se: Kampen mot nazismen i Tyskland. Ett urval av texterna finns även i bokform utgiven av Rättviseböcker: Kampen mot nazismen i Tyskland – MF anm.] En del av orsaken till att Trotskij lade så stor tonvikt vid att övertyga sina anhängare var att han var övertygad om att de kunde övertalas. Se WLT Supplement 1923-33, New York 1979 s 218. (Hädanefter Supplement.) De tyska trotskisterna hade just röstat för att på nytt bekräfta sin gamla ståndpunkt. Trotskij ville undvika att ge intrycket att ledningen för IVO framtvingade ett nytt ställningstagande inom organisationen mot medlemmarnas vilja. (Ibid, s 223-4, 235-6.)
[6] Getty, ibid.
[7] Se WLT [1930], s 15, 18-19; WLT [1930-31], s 341; WLT [1932-33], s 30, 35-6.
[8] (7) WLT [1932-33], s 138, 163, 305. I efterhand kan vi se att Trotskijs förhoppningar var fåfänga. Men före deklarationen den 1 april från EKKIs presidium om att KPDs linje varit ”fullständigt korrekt”, fanns det tecken på att Komintern skulle överge den ”tredje periodens” politik till förmån för en enhetsfront tillsammans med socialdemokrater. (E. H. Carr, Twilight of the Comintern 1930-35, New York 1982, s 85; Struggle, s 377-82.) Och till och med efter uttalandet den 1 april uppmanade Klement Gottwald EKKI om att bilda en enhetsfront – detta var okänt för Trotskij. Liknande åsikter uttrycktes inom de franska och österrikiska sektionerna. Carr, ibid, s 91.
[9] Getty, ibid, s 29-30.
[10] Tidigare hade Trotskij öppet uttalat sitt villkorliga stöd för parollen om en koalitions-centralkommitté WLT [1930-31], s 54-5, 307-8.
[11] WLT [1932-33], s 142.
[12] Ibid, s 235. För tidigare uttalanden i denna ståndpunkt se WLT [1929], s 341: WLT [1932], s 125-6. Trotskij upprepade också sin ståndpunkt två veckor senare i sitt brev till politbyrån. WLT [1932-33], s 168.
[13] WLT [1932-33], s 142.
[14] Ibid, s 114, 166.
[15] Ibid, s 167-8
[16] Getty, ibid, s 34.
[17] WLT [1932-33], s 168. Trotskij sammanfattade denna artikel i ett brev den 12 april till en anhängare: ”I Tyskland är kommunistpartiet dött. Men i Sovjetunionen föreslår vi en överenskommelse med den högsta ledningen inom partiet.” WLT Supplement [1929-33], s 226.
[18] WLT [1932-33], s 142.
[19] Ibid, s 235.
[20] Uttalanden i denna fråga publicerade med Trotskijs namn före den 10 maj innefattar ”The Tragedy of the German Proletariat...”, Struggle, s 375-84, ”KPD or New Party” (II), WLT [1932-33] s 140, (undertecknat ”L. D.” för Lev Davidovitj Trotskij), och ”The Collapse of the KPD and the Tasks of the Opposition”, Ibid s 189-97. Från 1929 till 1934 undertecknade Trotskij åtminstone 24 artiklar och brev med ”G. Gurov” eller variationer på denna pseudonym. (Se Louis Sinclair, Leon Trotsky: A Bibliography, Stanford, 1972.) Dessa innefattar de två artiklarna i juni 1933 i vilka Trotskij uppmanade till en brytning med Komintern.
[21] Getty, ibid, s 31.
[22] Se t ex: WLT [1939], s 150, 185; WLT [1932], s 254.
[23] Getty, ibid, s 31.
[24] Getty vill göra gällande att Zinovjev och Kamenev var oersättliga ledare och hävdar att deras kapitulation ”högg huvudet av 1932 år block”. Om de var oersättliga, borde blocket krossats genom arresteringen av dem 1932. (Utan logiskt samband hänvisar Getty också till arresteringen av dem och andra oppositionella under hösten 1932 som en ”halshuggning av blocket”). Alla förhoppningar som Trotskij fortfarande hade om blocket måste emellertid ha grusats genom kapitulationerna om han såg dessa som bevis för demoralisering inom oppositionen. Trotskijs son beskrev senare kapitulationerna på detta sätt (Leon Sedov, The Red Book on the Moscow Trial, London 1980, s 58).
[25] Denna slutsats drar Pierre Broué, den förste forskare som upptäckte existensen av 1932 års block.
[26] Getty försöker fylla igen det sju veckor långa gapet genom att hänvisa till ”en bitter artikel mot Zinovjev” skriven den 6 juli 1933 i vilken Trotskij ”skällde ut” kapitulanterna och ”å det kraftigaste fördömde deras kapitulationer”. Getty ger en helt felaktig bild av karaktären av detta uttalande. (Se WLT [1932-33], s 286.) Men viktigare är att hänvisningar till detta uttalande inte på något sätt förklarar den sju veckor långa förseningen.
[27] WLT [1930], s 369-70; WLT [1932-33], s 178-9; WLT [1930] s 254.
[28] Challenge of the Left Opposition [1928-29], New York 1981, s 293-4; WLT [1930], s 16; WLT [1932-33], s 54-5.
[29] WLT [1932], s 23, 179; WLT [1932-33], s 54.
[30] Jean van Heijenoort, ”How the Fourth International Was Conceived” i Joseph Hansen, red Leon Trotsky: The Man and His Work, New York 1969, s 63.
[31] WLT [1932-33], s 138.
[32] Ibid, s 163, 193.
[33] Trotskij hade varnat för denna fara i sin artikel den 3 mars ”Alarm Signal”, Ibid, s 95-115.
[34] Heijenoort, Ibid, s 63.