Ur Fjärde internationalen 4/1988
Thomas Twiss kommentar till min artikel illustrerar det engagemang som många i Västvärlden fortfarande visar för Leo Trotskij. På grund av Trotskijs vältalighet, hans tillfälliga hyllande av partidemokratin, och hans nederlag mot Josef Stalin, utsätts han fortfarande för ett oftast okritiskt smicker. Till skillnad från Stalin, eller för många till och med Lenin, tycks Trotskij vara den bolsjevik man kan gilla.
Twiss livfulla försvar av denne ”kompromisslöse revolutionäre kämpe” är till stor del baserat på den ofullständiga engelska översättningen av Trotskijs skrifter. Varken Trotskijs tidning eller de nyligen öppnade Trotskij-arkiven från den perioden citeras. Mer anmärkningsvärt, och säkerligen oavsiktligt, lyckas dessa bevisa flera av mina ursprungliga anmärkningar. Det är svårt att välja ur en så rik uppsjö av krystade konstruktioner och motsägelsefyllda påståenden i Twiss kommentar, men några exempel borde illustrera svagheten i hans argumentation.
Twiss klandrar det sätt på vilket jag ”summariskt rackade ner på” två av Trotskij uttalade orsaker till den fyra månader långa förseningen mellan brytningen med Tyska Kommunistpartiet (KPD) och Komintern (som han uppsköt för att kunna övertyga de tyska kamraterna och på grund av att han väntade på att en revolt skulle bryta ut inom Komintern). Ändå håller Twiss med mig om att Trotskij inte rådgjorde med de tyska kamraterna innan hans artikel den 12 mars och bara diskuterade sitt beslut med dem ”under de följande månaderna” – vilket även Stalin skulle ha gjort. Twiss godtar sedan Trotskijs påstående om att han fortfarande upprätthöll hoppet om att gräsrotsmedlemmarna i Kominterns partier skulle kräva en reformering av Kominterns politik i den riktning han strävade efter. Twiss pekar själv på att detta bara var en ”teoretisk möjlighet” (Trotskijs ord), men det är svårt att ens uppfatta det så. Twiss lägger på ett annat ställe märke till att ”den stora majoriteten” av Trotskijs anhängare sedan länge varit uteslutna från Komintern. För att denna revolution skulle äga rum, skulle det ha krävts att Kominterns medlemmar plötsligt hoppade strömhopp över till ett politiskt ställningstagande de hade bekämpat i åratal. Ett ställningstagande som efter Trotskijs 12 marsartikel var uttalat och omedelbart ”trotskistiskt”. Kunde antingen Trotskij eller hans lärjungar vara så naiva att de trodde på denna möjlighet? Vidare kan inte Twiss förklara varför Trotskij använde sig av en pseudonym för denna och andra känsliga artiklar, annat än att det senare skulle bli lättare att förneka att han skrivit dem. För Twiss var detta uppenbarligen något nyckfullt.
Twiss närsynta tolkning av Trotskijs hemliga brev till politbyrån den 15 mars förbiser dess betydelse, vilket inte var kravet på någon ”preliminär överenskommelse” mellan stalinister och trotskister. Det nya i brevet var Trotskijs erbjudande att uppskjuta, förändra, eller förhandla om ”hur detta program skulle presenteras och försvaras... för att inte tala om hur det skulle sättas i verket...” Denna eftergift från Trotskij går knappast ihop med hans högröstade offentliga krav på en öppen kritik och en ovillkorlig rätt att försvara oppositionella plattformar inom det sovjetiska partiet. Denna skillnad mellan Trotskijs offentliga och privata ställningstagande förklarar helt och hållet hans vägran att publicera detta brev. Twiss kan inte förklara varför Trotskij tonade ner detta brev och vill få oss att tro att Trotskij ”aldrig brydde sig om” att publicera ett så viktigt dokument som ett brev till politbyrån, därför att det helt enkelt hade mist sin betydelse. Givetvis publicerade Trotskij ofelbart sina mindre betydelsefulla ”öppna brev” till sovjetiska partiorganisationer.
Twiss har rätt i att det som skiljer oss åt handlar om huruvida Trotskijs teoretiska utgångspunkter bestämde eller var resultatet av hans personliga politiska ställningstaganden. I själva verket informerar han oss om att ”mer än kanske någon annan politiker” leddes Trotskijs politiska handlingar av teoretiska överväganden. Ändå försvagar hans egna bevis hans sak.
Twiss upprepar Trotskijs gamla teoretiska uppfattning om att Sovjetunionen fortfarande var en arbetarstat. Den därtill vidhängande politiska strategin var därför att inte bryta med det sovjetiska partiet. Trots detta förändrade Trotskij mellan mars och juli 1933 sin politiska inställning helt och hållet. I ”teoretiska” termer förde stalinisterna under perioden mars-juli inte landet närmare ruinen än de redan hade gjort, inte heller förändrades sovjetstatens klassbas. Politbyrån befattade sig under samma tid inte med Trotskijs sista hemliga erbjudande och hans underjordiska sovjetiska politiska organisation halshöggs. Eftertänksamma och objektiva läsare kan själva bedöma de troliga orsakerna till Trotskijs politiska helomvändning, och själva bestämma huruvida den teoretiska svansen viftade på den politiska hunden.
Översättning: Lars Kaage. Översatt ur: Soviet Studies, nr 2, april 1987