Ur Fjärde internationalen 2/1988

Ingrid Hedström

”Hionalag bygga” – Bilder ur den svenska lönearbetarfamiljens historia [1]

Delade meningar torde icke råda därom att det både för samhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap.[2]

Ändå kändes det som om hon fått en säkerhet, ett skydd. Hugge var ju litet svår på spriten ibland, blev det värre kunde han förändras, sätta det egna drickandet före hennes och barnets behov. I en sådan situation kunde Maria som ogift skydda sig, den man som enbart sammanbodden med en kvinna hade ingen rätt över henne. Men den gifte kunde supa upp varje öre han tjänade och även det hustrun tjänade, han kunde sälja hemmets gemensamma ägodelar, till och med kläderna.[3]

I mitten av 1930-talet lade staten sin hand över de svenska lönarbetarnas familjebildning: De egendomslösa måste uppmuntras att gifta sig och sätta barn till välden, ty annars skulle nationen dö ut.

Men de intensiva försöken att uppmuntra äktenskap och barnafödande hade ingen bestående framgång. Trots den senaste tidens alla glada tidningsartiklar om ”baby-boom” och ”rekord i barnafödande” ligger födelsetalen i Sverige i dag under det tidiga 70-talets siffror, och långt under de födelsetal som på 30-talet fick makarna Myrdal att tala om ”kris i befolkningsfrågan”. Giftermålstalen är låga. Och aldrig har så stor del av de svenska barnen fötts utom äktenskapet som i slutet av 80-talet.

Och det tycks vara kvinnorna som slingrar sig ur familjens fasta band. Befolkningsstatistik och historisk forskning visar på ett förhållande som ser ut att gälla i 80-talets Sverige likaväl som i den begynnande industrikapitalismens Stockholm på 1860-talet: När tillgången på arbete är god och kvinnornas försörjningsmöjligheter är stora, då värderar kvinnorna den ekonomiska självständigheten högt. De skjuter upp sitt barnafödande, och de väljer samlevnadsformer som ger deras självständighet större utrymme än det formella och av statsmakten sanktionerade äktenskapet.

Lönearbetarfamiljen formas

Det sena 40-talet och det tidiga 50-talet är familjeidyllens tid. Söndagsutflykter med kaffetermosen i cykelkorgen; de små barnen vinkar från barnsitsen på pakethållaren. I radion är det familjeunderhållning på lördag och söndag. Karusellen, Snurran, Alla mot alla.

”Den bilresande familjen medför ofta tält och i varje fall matsäck” konstaterar 1954 års familjeutredning allvarligt, och vi ser dem framför oss där de slagit sig ned en bit från vägkanten. Matsäcken dukas upp på en handduk. I skuggan av ett träd står den nya lilla bilen, en Volkswagen kanske, och då och då visar ett dammoln på vägen att en annan bilburen familj är i antågande. Familjen vid vägkanten vinkar glatt åt familjen i bilen.

Så ser den ut, den bild av den goda familjen vi växt upp med och fått med oss, vi som föddes på 40- och 50-talen, den bild som diskuterades och ifrågasattes under 60- och 70-talen.

Nu är det 80-tal och det som ifrågasätts är allt som är kollektivt. Den heliga Familjen får ofta stå som motpol till de hemska Institutionerna. Men familjen är också den en institution, under kapitalismen en institution som formats och understötts av statsmakten för dess egna syften. Ja, till och med den familjebild vi har med oss har formats av myndigheter. Ser vi tillbaka i historien upptäcker vi till vår häpnad att de mönster, ideal och ideologier för familjebildning som vi tar för självklara och naturliga – de är så nya att vi som är föräldrar i dag är de första som växt upp med dem.

Två bilder som finns på Arbetarrörelsens arkiv[4], två bilder från svenska arbetarhem, visar tydligt hur dessa ideal föds: På den första bilden är det 30-tal. En kvinna står i ett kök och rör i en gryta. Hon är sliten och fattigt klädd, köket är torftigt och primitivt. Barnen som klänger kring henne ser snoriga ut. Det är ingen familjeidyll, ingen bild av hemmafrulycka. Inte heller är det någon uppvisningsvild, för sådana tar man inte i hemmet, sådana tar man i ateljémed stoppade soffor och piedestaler. Kring ett svenskt arbetarhem finns ingen idealbildning som gör sig på bild.

Sedan är det plötsligt tidigt 50-tal och vi ser en annan kvinna i ett kök. Barnen är två, söta, prydliga och strålande av hälsa. Kvinnan är söt och fräsch i sitt pimpinetta förkläde när hon häller upp kaffet. Hemmafrutillvaron är en fröjd och ett privilegium, det ser man på henne.

Mannen är med på den här bilden, men inte på den förra. Det är betecknande. 1930 sitter han förmodligen på ölcaféet. 1950 är han en del av den idealiserade familjeidyllen. Han ler mot hustrun: hur har du haft det i dag då, lilla gumman? Det är skönt för honom att komma hem till denna idyll och bli omhändertagen efter arbetsdagen.

Här har vi familjen som idealbild, familjelyckan som eftersträvansvärd idyll och livsmålsättning. Mellan de här båda bilderna ligger en väldig omvälvning i lönarbetarnas familjeförhållanden, en omvälvning som innebär att statsmakten för första gången i historien tar de egendomslösa lönarbetarnas familj under armarna, håller den uppe, ger den bostadsbidrag och barnbidrag, ideal att leva efter och hemortsrätt i samhället.

Tidigare levde de egendomslösas familj i samhällets utkant. Familjen var en institution för de besuttna, för dem som hade egendom att hålla samman och föra vidare i arv, en institution för hantverkar- och självägande bondefamiljer, för jordägande adelsfamiljer och handelskapitalets köpmannasläkter. För jordbrukare och hantverkare var familjen också en produktionsenhet – alla kunde arbeta tillsammans på åkrarna eller i verkstaden. I familjelagstiftningen uttrycks denna funktion hos familjen: de olika familjemedlemmarna är inte självständiga rättssubjekt utan assimileras till familjeöverhuvudet, mannen. Hustrun kan inte själv förfoga över sin fasta egendom.[5]

För de obesuttna, de egendomslösa, de som måste sälja sin arbetskraft, är det svårare att bilda familj. För dem blir familjen en ekonomisk börda – hungriga munnar att mätta i stället för villiga händer att sätta i arbete på de egna åkrarna eller det egna hantverket. Och lagarna försvårar de egendomslösas familjebildning. Tjänstehjonsstadgarna är inriktade på att binda arbetskraften till arbetsgivaren, och det är svårt att slita sig loss och bilda eget hushåll. Hantverkarmästarnas gesäller är visserligen inte direkt förbjudna att gifta sig, men det rådande kost- och logisystemet i samverkan med mästarens husbondevälde hindrade ändå de flesta från att ingå äktenskap.[6]

Upplösningen börjar

Att hinder på detta sätt läggs för de egendomslösas familjebildning spelar ingen större roll så länge dessa proletära skikt utgör en obetydlig del av befolkningen med ringa betydelse inom ekonomin. Det är först under 1800-talet man kan börja skönja konturerna av ett problem.

I början av 1800-talet börjar nämligen dödligheten sjunka i Sverige med en snabb befolkningstillväxt som följd. Från 1750 till 1850 fördubblas Sveriges befolkning. Eftersom det inte finns plats för alla dessa i ekonomin, eftersom gårdarna inte kan delas upp hur mycket som helst, ger befolkningstillväxten upphov till ett stort landsbygdsproletariat som oftast tvingas leva under miserabla förhållanden.[7] Från 1755 till 1870 växte antalet oberoende bönder från 1 053 000 till 1 396 000. Under samma tid växte den ”lösa” landsbygdsbefolkningen från 549 000 till 1 288 000. Bakom dessa siffror döljer sig den första orsaken till den traditionella familjenormens upplösning.

Under 1850-talet börjar industrialiseringen ta fart i Sverige och assimilera en del av detta landsbygdsproletariat, även om det är först under seklets sista decennier som kapitalismen får sitt definitiva genombrott. Jordproletären förvandlas till industriproletär – med det försvåras de egendomslösas familjebildning ytterligare. I jordbrukarsamhället är familjen en ekonomisk tillgång. Stora och små, gamla och unga, män och kvinnor deltar i arbetet efter förmåga. Alla kan bidra till försörjningen, familjen blir inte en ekonomisk börda för en försörjare. Detta gäller framför allt för ägare av produktionsmedel/jord, men inte enbart för dem. Även torparens, statarens och drängens hustru kan sättas i arbete – och det utan att familjen splittras upp. Man, hustru och barn kan arbeta tillsammans på husbondens åkrar.

Annorlunda blir det när fabrikerna kommer. Då ges två alternativ, båda lika destruktiva ur den proletära familjens synvinkel. Antingen dras kvinnor och barn in i fabriksarbetet; eller så gör de det inte, och hela försörjningsbördan faller då på mannen. Det är inte svårt att förstå att familjelivet i den familj där man, hustru och barn är självständiga proletärer med 10-15 timmars arbetsdag blir en chimär, som inte har något gemensamt med den borgerliga/småborgerliga idealbilden. Denna familj berövas nästan helt möjligheterna att uppfylla sina reproduktiva funktioner: De minsta barnen lämnas hemma utan tillsyn långa dagar, den flicka – eller pojke – som tillbringat sitt liv bakom fabriksportarna från sitt nionde år kan inte ta sig an husligt arbete eller vård av barn, har ingen aning om hur man syr, stryker, lagar mat eller passar spädbarn. Denna form av uppsplittring av den proletära familjen förekommer dock i större omfattning endast under industrialiseringens början. På en mer avancerad teknologisk nivå har inte kapitalismen längre behov av oskolad arbetskraft i obegränsade mängder.

Mer permanent är den andra källan till familjesplittring. ”Familjesplittring” är visserligen inte det rätta ordet där. Det är i stället fråga om att familjer inte kommer till stånd. Industriarbete som enbart sysselsätter mannen i familjen ger i själva verket upphov till en helt ny situation: För första gången blir familjen en ekonomisk börda, för första gången får vi en klart definierad försörjarroll i familjen.

Betecknande är att det är först 1853 som det förs in i äktenskapslagen att mannen är ”skyldig att försörja” sin hustru. I 1734 års lag existerar inte försörjarbegreppet.

Tabell 1 Folkmängd samt allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1751-1939

Period Folkmängd Gifta/1 000 inv Födda/1 000 inv

Klasstrukturen och familjeupplösningen

Nu skall alltså en arbetarlön som är knapp redan för en räcka för två, tre eller flera personer. Resultat: Folk blir mindre benägna att gifta sig och bilda familj. Från 1850-talet stabiliseras giftermålsfrekvensen i Sverige på en låg nivå, bland de lägsta i Europa. Andelen gifta i den vuxna befolkningen kommer ganska konstant att ligga kring 50 procent fram till 1930-talet. Födelsetalen sjunker från omkring 30/1 000 invånare till bottenläget 13,68 1934.

I vitalstatistiken kan man följa hur giftermåls- och nativitetskrisen utvecklas i takt med klasstrukturens förändringar (se tabell 1). Industrialiseringen inleddes i Sverige kring 1850, men ännu 1870 fanns det bara 65 000 fabriksarbetare i landet. I början av 1880-talet hade siffran ökat till cirka 100 000, men det var först på 1890-talet den stora expansionen kom. 1900 fanns det nästan 300 000 fabriksarbetare i Sverige. 30 år senare omkring en miljon.[8]

Tillsammans med sifforna i tabellen ger detta ungefär samma bild: Familjekrisen börjar skymta redan på 1830-talet i samband med befolkningstillväxt och proletarisering av landsbygdsbefolkningen. Men det som har den mest destruktiva effekten på familjebildningen är lönearbetets villkor tillsammans med penninghushållningen. Äktenskapsfrekvens och nativitet bland industriarbetarna är troligen mycket lägre än bland befolkningen i övrigt, inklusive olika proletära landsbygdsskikt, eftersom giftermåls- och födelsetal sjunker i stort sett linjärt i takt med att industriarbetarnas andel av befolkningen växer. Giftermålstalet är lägst 1891-1900. Därefter ökar det något, trots att industriarbetarklassens andel av befolkningen fortsätter att stiga. Den ökningen kan troligen sättas i samband med den allmänna reallönehöjningen 1900-30.

Vad som däremot visar ett direkt, linjärt och okomplicerat samband med kapitalismens, penninghushållningens och industriarbetarklassens tillväxt är födelsetalet. Från 1870-talet minskar det under loppet av mindre än sex decennier stadigt och obevekligt med mer än hälften, oberört av varje reallönestegring. Skillnaderna i stabila familjeförhållanden mellan olika klasser framstår klart om man jämför den aktiva kvinnliga befolkningens sysselsättning i de olika klasserna. Det är då att märka att ”yrkesverksam” och ”gift” i allmänhet är ömsesidigt uteslutande kategorier: 1910 förvärvsarbetade tre procent av de gifta kvinnorna. 1930 hade siffran stigit, men inte till mer än tio procent. Man kan också vända på det: 1910 var endast 2,8 procent av de förvärvsarbetande kvinnorna gifta. 1930 var siffran fortfarande bara 10,2 procent.

Inom arbetarklassen är alltså endast hälften av kvinnorna gifta, medan den andra hälften förvärvsarbetar. Detsamma gäller för den lilla mellanskiktsgruppen. Inom bourgeoisin och småbourgeoisin däremot är hemmafruarna nästan fem gånger så många som de förvärvsarbetande. Man kan också notera att det endast är bourgeoisie/småbourgeoisie som innehåller kategorin ”övriga familjemedlemmar”. Det visar att familjen inom såväl mellanskikt som arbetarklass är en kärnfamilj med man, hustru och eventuella barn, medan den utvidgade familjegruppen med vuxna hemmadöttrar, ogifta fastrar, mormödrar etc fortfarande är ganska vanlig bland borgare och småborgare.

Vi kan nu sammanfatta orsaken till familjens kris i början av 1900-talet: Den är resultatet av en motsättning mellan föråldrade produktionsförhållanden och de framträngande nya produktionsförhållandena. ”Familjen” sådan den gestaltas i den samhälleliga överbyggnaden, kodifieras i lagstiftning, förhärligas i den dominerande ideologin, överhuvudtaget behandlas av den borgerliga staten, är den borgerliga/småborgerliga, patriarkaliska och egendomsägande familjen, som antingen är en naturlig produktionsenhet eller rik nog att utan svårigheter försörja samtliga familjemedlemmar.

I början av 1900-talet har denna familjeform överlevt sig själv. Som den ser ut har den ingen naturlig hemortsrätt hos den nya klass av lönearbetare som växer fram och utgör en allt mer dominerande andel av befolkningen och spelar en allt viktigare roll i ekonomin. Följden av detta blir den kris i familjeinstitutionen som till slut kommer att ses som ett hot mot själva reproduktionen av arbetskraft.

Kris i befolkningsfrågan

Landets ledare såg nämligen med bestörtning denna kris utveckla sig. Varifrån skulle fabrikerna få arbetare om det inte föddes några barn? På 1800-talet kunde man fylla på industriarbetarnas led från landsbygdens fattiga och egendomslösa. Men nu var det slut. Nu måste arbetarna själva föda den nya generationen arbetare om hjulen skulle fortsätta att rulla. Tyvärr verkade de inte vara tillräckligt benägna att göra det.

1934 kom Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan, som kom att bli den tändande gnistan för en livlig befolkningspolitisk debatt. Alla politiska partier tog upp befolkningsfrågan på sitt program, flera motioner med krav på snabba och genomgripande åtgärder i befolkningsfrågan lades fram till 1935 års riksdag och 1935 tillsattes en stor utredning, befolkningskommissionen. När utredningen tillsattes gjorde socialministern en anteckning till statsrådsprotokollet som klart och rättframt säger vad det handlade om:

Intet folk med oförsvagad livsvilja och livskraft kan inför den i vårt land nu konstaterbara utvecklingstendensen underlåta att vidtaga åtgärder för att få en ändring till stånd. I främsta rummet har man härvid att inrikta sig på åtgärder ägnade att befordra en ökad äktenskapsbildning, framför allt i yngre åldrar, och en uppgång i nativiteten. Genom en klokt lagd upplysningsverksamhet har man att väcka inom alla kretsar ansvarskänsla för vårt folks framtid och bestånd.

/Därför/ har man att undersöka olika utvägar för att uppnå en ordning enligt vilken barnen inte i samma grad som nu bliva en tyngande ekonomisk börda för föräldrarna.

Och befolkningskommissionens tillfogar ett principuttalande:

Delade meningar torde icke råda därom att det både församhället och individerna är till lycka att en så stor del av den vuxna befolkningen som möjligt lever i äktenskap.

Resultatet blev att vi under 30-talet för första gången fick se en omfattande statlig familjepolitik. Familjepolitikens mål i början är alltså att allt fler skall gifta sig i allt yngre åldrar och skaffa sig tre å fyra barn, vilket bedömdes som det optimala barnantal som krävdes för att undvika den fasansfulla risken att ”ett avfolkat land med rika naturtillgångar skall dra till sig utländska folk” Det fördes också vissa resonemang om det nödvändiga i att stärka befolkningen ”kvalitativt”, till exempel genom ökade möjligheter till tvångssterilisering. Alva Myrdal framhåller till exempel att:

Nödvändigheten av att genomdriva en radikal eliminering av extremt odugliga och värdelösa element erkänns allmänt.

Vilka var då familjepolitikens medel? Den allmänna inriktningen skulle som redan nämnts vara att undanröja de ekonomiska hindren för familjebildningen. I detta får väl också innefattas årgärder inriktade på att eliminera de medicinska och hygieniska risker som fattigdom, trångboddhet och okunnighet utsatte mödrar och barn för. Bland de åtgärder som genomfördes under 30-talet var bosättningslån åt unga par, hyresrabatter åt barnrika familjer, moderskapspenning och moderskapshjälp, fri förlossningsvård, förbud mot att avskeda kvinnor vid äktenskap eller barnsbörd. 1938 utökades barnavdragen vid beskattningen, men i samband med att de allmänna barnbidragen infördes 1947 avskaffades de igen. De ”ekonomiska” familjepolitiska åtgärderna kan delas in i två kategorier, en distinktion som vi senare skall se har en viss betydelse:

Å ena sidan åtgärder som innebär att det inrättas allmänna social tjänster, som inte i sig är knutna till familjebildningen utan i stället avlastar familjen en del av dess funktioner. Dit hör fri skolmateriel, fria skolmåltider, skolhälsovård, hälsokontroll av småbarn, förskolor och skolor.

Å andra sidan direkta ekonomiska bidrag till familjerna, som alltså är direkt knutna till familjebildningen. Dit hör bosättningslån, skattelättnader för gifta och barnfamiljer, allmänna barnbidrag, bostadsbidrag...

Stärka familjeidealet

Men det handlade också om att stärka familjeidealet i befolkningen. Några ekonomiska fördelar bjuder inte familjebildning för de flesta, och inte blir ungdomen inspirerad att gifta sig av att se föräldrarnas trista äktenskap heller, konstaterar Alva Myrdal:

Om barnafödande ska öka och om det oftare ska ske inom äktenskapet... måste giftermål uppmuntras. Uppfostran kan göra sitt till för att för de unga avslöja några av äktenskapets personliga värden bättre än deras observationer av föräldrarnas liv tycks kunna göra.

Det gäller att övertyga de unga om att det är underbart att vara gift även om det inte ser ut så i verkligheten! Men då räcker det inte med moraliska förmaningar, understryker Alva Myrdal:

Denna strävan att höja äktenskapets prestige jämfört med andra former av sexuella relationer har hittills nästan uteslutande uttryckts i moraliska appeller där äktenskapet framställts som en plikt.... Föga poesi har skapats för att gestalta de värden i vilka en varaktig äktenskaplig förbindelse kan överträffa andra sexuella relationer... Hur ska dessa värden kunna odlas i de flesta äktenskap när folk aldrig får höra talas om dem, när kyrka och skola och föräldrar talar om äktenskapets plikter och skyldigheter men aldrig om dess fröjder?

Befolkningskommissionen förespråkade både teoretisk och praktisk familjeundervisning:

Med beaktande av dessa data... som tenderar att visa att denna kris i grund och botten är en kris i familjeinstitutionen som sådan... är det nödvändigt med vissa reformer ovanpå de sociala reformerna på den ekonomiska nivån, nämligen större förståelse för familjefrågor och en mer positiv inställning mot familjen från hela befolkningens sida.

Lönearbetarfamiljens institutionalisering

Befolkningskommissionen var den första statliga utredningen i familjefrågan. Den kom att följas av många, många. 1941 års befolkningsutredning, 1954 års familjeutredning, 1955 års familjerådgivningskommitté, 1962 års familjeberedning, utredningen om barnbidrag och familjetillägg 1967, 1968 års barnstugeutredning, 1969 års familjelagsakkunniga... det är bara några axplock. Bakom alla dessa utredningar döljer sig nödvändigheter att stötta upp en institution, familjen, som inte längre kan hålla sig uppe av egen kraft. Vad är innebörden av allt detta? Vad betyder bosättningslånen, barnbidragen, familjeundervisningen och familjerådgivningen?

Det innebär att det för första gången är lönearbetarnas familj som institutionaliseras. För första gången är det lönearbetarfamiljen som förhärligas i ideologin, kodifieras i lagstiftningen, skyddas av staten. Som Alva Myrdal skriver är hela den familjepolitiska offensiven ett försök att ”madrassera hela den samhälleliga överbyggnaden i familjens intresse” – och inte vilken familj som helst, utan just den familj som inte kan hålla sig uppe utan stöd och som tidigare lämnats att klara sig själv: De egendomslösa familj, lönearbetarfamiljen.

Det är lätt att undervärdera familjepolitikens betydelse, att se det som en vagt ideologisk fråga utan grundläggande ekonomisk betydelse. Men reproduktionen är den ena av samhällets ekonomiska grundpelare, och lika litet som produktionen sköter den sig själv i samhällen som bygger på en klass förtryck av en annan. Den konflikt som i klassamhället finns mellan livsmålen för enskilda individer i den arbetande klassen å ena sidan och samhällets mål som de definieras av den härskande klassen å den andra – den leder lätt till en reproduktionskris som måste mötas med befolkningspolitik av olika slag.

När romarriket hade uttömt möjligheterna att organisera slav-fångstexpeditioner halverades imperiets folkmängd eftersom slavarbetskraften saknade motivation för att föda en ny generation slavar. Europas folkmängd minskade när den tidiga medeltidens ekonomiska expansion förbytts i sin motsats i början av 1300-talet; enligt vissa forskare[9] var de stora europeiska häxprocesserna som kostade miljoner kvinnor livet ett försök från de styrande att möta befolkningskrisen genom att utrota de kvinnor som bar på kunskapen om preventivmedel och fosterfördrivning.

1930-talets institutionalisering av lönearbetarfamiljen är ett sentida och mer humanitärt sätt att tackla samma problem. Och det är utifrån denna institutionalisering av lönearbetarfamiljen som familjeinstitutionens utveckling under perioden 1930-60 kan förstås.

Tendensen vänder

För i mitten av 1930-talet vänder tendensen i familjens utveckling plötsligt och dramatiskt. Omkring 1935 inleds förändringar i familjens – och kvinnans – situation som saknar motstycke i svensk historia vad gäller tempo och omfattning. 60-talet markerar slutet på den första fasen av denna omvandling. Dess resultat är vad som ser ut som familjeinstitutionens totala triumf inom arbetarklassen.

Det börjar med att såväl det allmänna giftermålstalet som det allmänna födelsetalet stiger kraftigt, nästan explosionsartat, under perioden 1935-45. Sedan sjunker de åter något, födelsetalet nästan till samma nivå som 1931-35. Denna minskning kan dock inte tas som intäkt för att krisen återkommit; tolkningen av allmänna giftermålstalet kompliceras till exempel av åldersförskjutningar i befolkningen och av det faktum att ett högt antal vigslar under en period reducerar antalet ogifta och automatiskt undanröjer förutsättningarna för ett fortsatt högt tal.

En siffra som därför ger ett bättre perspektiv på äktenskapsinstitutionens utveckling är andelen gifta i den aktiva kvinnliga befolkningen. Från 1800-talets mitt ligger denna siffra ganska konstant kring 50% fram till 1930. Från 30-talets början växer andelen gifta i en brant stigande kurva fram till 1950 – från 50% till drygt 70%. Kurvan stiger ytterligare något, men mindre brant, fram till 1960 då den faller lite.

Vad nativiteten beträffar återgår den efter en ”explosion” på 40-talet till den tidiga 30-talsnivån. Men bakom siffrorna döljer sig en viktig förändring: Förr födde de relativt få gifta kvinnorna stora barnkullar. Senare har utvecklingen gått mot att allt fler gifta kvinnor skaffar sig allt färre barn vid allt yngre åldrar. Det innebär att barnafödandet är jämnare fördelat i dag och ligger på grupper i befolkningen som i början av 1900-talet knappt alls bidrog till nativiteten, och att utan en förstärkning av familjeinstitutionen skulle födelsetalet ha fortsatt att sjunka efter 1930.

Familjepolitik i andra länder

Var detta en specifikt svensk utveckling? Åtminstone den kris som tvingade fram de familjepolitiska åtgärderna borde inte vara det, eftersom arbetarklassen under 1900-talet utgjort en växande del av befolkningen i alla industrialiserade länder, och eftersom de problem för deras familjebildning som beskrivits borde gälla i alla länder. Visserligen har utvecklingen i de olika länderna sina särdrag. De egendomslösas familj kan knappast utvecklas på samma sätt i England, där inhägnadssystemet redan på 1500-talet började skapa ett stort egendomslöst landsbygdsproletariat och där den tidiga industrialiseringen gjorde att alla de mest brutala formerna av barn-och kvinnoarbete kom att tas i bruk, och i ett land som Sverige där landsbygdens avfolkning ägt rum under de sista hundra åren och där kapitalismen genomfördes i en relativt avancerad form under loppet av några decennier... Nya familjeformer kommer att kombineras med gamla på olika sätt, gamla ideologier kommer att brytas mot nya former och vice versa. Men detta hindrar inte att vissa generella tendenser bör kunna abstraheras fram.

Såg vi då någon familjekris i andra europeiska länder under slutet av 1800-talet och början på 1900-talet? De relevanta siffrorna på äktenskapsfrekvensen, andel gifta i befolkningen etc tycks vara ganska svårtillgängliga. Några antydningar får räcka: Evelyne Sullerot har i Histoire et sociologie du travail feminin skildrat hur mängder av kvinnor drogs in i industrin kring mitten av 1800-talet.

Dessa kvinnor är inte enbart flickor som arbetar innan de uppnått giftasvuxen ålder. Många av dem är vuxna. I England visade en folkräkning 1851 att två miljoner kvinnor tvingades försörja sig själva... därför att de var ogifta.

I Frankrike, England, Belgien, Tyskland arbetade 100 000-tals ogifta vuxna kvinnor i textilfabrikerna. Mycket talar alltså för att en stor del av arbetarklassen i de västeuropeiska länderna levde ogift under denna tid. Mycket talar också för att förhållandena förändrades efter 1900-talets första decennier. I Frankrike till exempel ökade andelen gifta i den kvinnliga befolkningen med 17 procent från 1954 till 1962. Något som också talar för att allt större delar av befolkningen lever i äktenskap, är det faktum att en stegrad förvärvsintensitet bland kvinnor under 50- och 60-talen sammanfaller med en stegrad förvärvsintensitet bland gifta kvinnor i alla länder utom Norge och Holland.

Vi kan alltså ana oss till en ”familjekris” lik den i Sverige i övriga europeiska länder. När det gäller de åtgärder som sattes in för att motverka krisen behöver vi inte nöja oss med att ana. Här är uppgifterna klara och entydiga. Vid början av 30-talet hade det i ytterst få länder genomförts familjesociala åtgärder av någon betydelse. Vid mitten av 50-talet hade ett system av familjepolitiska åtgärder liknande dem som genomfördes i Sverige införts i de flesta västeuropeiska länder, och även i många andra länder. Barnbidrag, skattelättnader för familjer i allmänhet och barnfamiljer i synnerhet, obligatorisk sjukförsäkring med viss familjepolitisk inriktning kombinerad med direkta åtgärder vid ett barns födelse – vid mitten av 50-talet hade detta genomförts i alla västeuropeiska länder med enstaka undantag. Direkta ekonomiska bidrag i samband med giftermål lämnades 1955 i nio länder. Bosättningslån förekom i sju länder. I några av dessa länder gjordes avskrivningar på skulden efter hand som barn föddes. Fria skolmåltider förekom ”i ett stort antal länder”. Hyresrabatter för barnfamiljer förekom bland annat i Belgien, Danmark, Frankrike, Norge, Storbritannien och Sverige. Åtskilliga andra åtgärder på bostadsområdet förekom också i flera länder. Bland dem kan nämnas bidrag och lån till egnahemsbygge, bostadsförbättringsbidrag, bidrag till flyttningskostnader, reducerad bostadsskatt, förmånsrätt till bostad.

Några uppgifter om vilka ideologiska åtgärder som samtidigt kan ha genomförts för att stärka och stödja familjer har vi inte. Men uppgifterna om de familjesociala åtgärder som ungefär samtidigt genomfördes i så många andra länder är tillräckligt entydiga för att tillåta en slutsats: Försöken att institutionalisera de egendomslösas, arbetarklassens och mellanskiktens, familjeförhållanden, är en generell tendens i åtminstone de västeuropeiska kapitalistiska länderna från och med 30-talet. Det bör också noteras att dessa reformer oftast verkligen initierades uppifrån; att de alltså inte i första hand vunnits arbetarklassen genom kamp. Familjepolitiska åtgärder genomfördes av mycket olika regeringar och i mycket skiftande situationer. Detta gjorde att den ideologiska ramen kring familjepolitiken kom att variera mellan olika länder. I Frankrike till exempel fick barnbidragen ganska markerat karaktären av avelspremier. I Sverige blev den ideologiska ramen annorlunda. Där framställdes familjepolitiken, liksom hela krispolitiken, som ett steg mot ett socialistiskt samhälle snarare än som ett sätt att rädda kapitalismen.

Familjen som statens barn

Begreppet ”lönearbetarfamilj”. Det klumpar samman familjebildningen i den egentliga arbetarklassen och i diverse mellanskikt. Det är också motiverat att göra så, eftersom lönearbetet vare sig det är produktivt eller inte, och icke-ägandet av produktionsmedel ger vissa väsentliga utgångspunkter för familjebildningen: Familjen bygger inte på en ”naturlig”, produktiv arbetsgemenskap. Den skall inte förvalta och föra vidare egendom i form av kapital, jord etc. Den är inte ekonomiskt fördelaktig utan kommer att bestå av ”försörjare” och ”försörjda”, kommer att bli en ekonomisk börda för den i familjen som har arbete. Den är kort sagt familjen som inte har någon grund i den samhälleliga produktionen.

Ett tecken på det berättigande i att använda begreppet ”lönearbetarfamilj” finner vi i tabell 2, där arbetarklassens och mellanskiktens familjebildning 1920 båda ser ut att vara lika ofullständiga och lika exklusivt kärnfamiljära, samtidigt som båda dessa grupper starkt skiljer sig från den borgerliga/småborgerliga gruppen. Givetvis måste en mer konkret analys ta hänsyn till hur skilda lönearbetargruppers varierande bakgrund, politiska och organisatoriska traditioner, klassbakgrund, relation till bourgeoisin etc påverkar familjen. Här blir distinktionen mellan arbetarklass och mellanskikt relevant, liksom skillnaden i levnadsförhållanden mellan olika grupper av lönearbetare.

Tabell 2 Den aktiva kvinnliga befolkningen i Sverige 1920 efter klass och sysselsättning. Procent.

Den nya familjen, lönearbetarfamiljen, är statens barn. Visserligen har staten också tidigare uppträtt som Familjens beskyddare, men för den moderna lönearbetarfamiljen får beskyddet en ny karaktär. Eftersom lönearbetarfamiljen saknar naturlig grund i den samhälleliga produktionen är det staten som mer eller mindre skapar denna familj genom att skapa förutsättningar för att den skall uppstå. Detta innebär att familjens förhållande till staten drastiskt förändras: Från att ha varit en relativt oberoende institution som vid sidan av staten fyllde andra uppgifter än den, blir den en institution som är beroende av staten. Staten avlastar familjen en del av dess funktioner, och försöker samtidigt upprätthålla familjen som samhällelig institution genom en rad åtgärder: bidragsformer, skattelagstiftning som premierar familjebildning och hemmafruar, bostadsbyggande, ideologisk förberedelse av den uppväxande generationen och ideologiskt/moraliskt stöd i akuta krissituationer.

Kris i lönearbetarfamiljen

Perioden från 30-talets mitt är alltså en period av stabilisering av de egendomslösas familjeförhållanden. En period då en här av statliga utredare och andra funktionärer mödosamt strävar efter att foga samman och hålla ihop lönearbetarfamiljen i den form som staten och kapitalet gemensamt givit den. Kanske är det också en period av idyll, av söndagsutflykter och hemmakvällar kring radion. 1960 är det goda verket nästan fullbordat: 73 procent av den vuxna befolkningen lever i äktenskap. Andelen gifta i den vuxna befolkningen har oavbrutet stigit sedan 30-talet, då den var omkring 50%. Från och med 1960 upphör emellertid kurvan att stiga. Den börjar till och med sloka en aning. 1965 är 71% gifta, 1970 67%.

Kris i familjeinstitutionen? Det behöver de verkligen inte betyda, dessa små procentförskjutningar. De kan ha andra förklaringar. Men de kan också peka på en tendens. Och de ser ut att göra det om man ser dem tillsammans med en annan kurva som skjuter våldsamt i höjden under samma tid: skilsmässokurvan. Skilsmässofrekvensen (antalet skilsmässor/100 ingångna äktenskap) steg i Sverige kontinuerligt men inte särskilt dramatiskt fram till 1950. 1921-1930 var den i genomsnitt 2,5 procent; 1941-1950 hade genomsnittet stigit till 10,1%. Efter 1950 – då lönearbetarfamiljen som samhällelig institution börjat stabiliseras – stabiliserar sig skilsmässofrekvensen kring 15 %, för att så kring 1965 stiga våldsamt. 1975 närmar den sig 30%. Under 80-talet ligger skilsmässofrekvensen mycket högt – kring 60%, dock med en nedgång till något under 60% efter 1985.

Dessutom dalar födelse- och giftermålstalen mot nya bottenrekord. När krisen i befolkningsfrågan debatterades under 30-talet nådde födelsetalen som lägst siffran 13,51 födda/1 000 invånare. På den nivån ligger födelsetalen under 70-talets första hälft (tabell 3). Under andra hälften av 70-talet dalar de till under 12/1 000 invånare – den lägsta fruktsamheten någonsin i den svenska befolkningen.

Tabell 3 Allmänna giftermåls- och födelsetal i Sverige 1970-1986.

Källa: Statistisk årsbok.

Trots all ideologisk och ekonomisk uppbackning vacklar den institutionaliserade lönearbetarfamiljen; de materiella grundförutsättningarna som talar mot familjebildning och barnafödande slår igenom. Och statens stöd till familjen rymmer flera motsättningar som gör att det underminerar sitt eget syfte. Det gäller framför allt de åtgärder som stödjer familjen genom att avlasta den uppgifter, genom att skapa allmänna sociala inrättningar som skolmåltider, skolhälsovård, förskolor. De hjälper familjen. Samtidigt underminerar den den genom att beröva den en del av dessa praktiska funktioner.

Att det i början får effekten av ett stöd till familjen beror dels på att dessa åtgärder kombineras med en veritabel kampanj för familjen, dels på det ofullgångna i åtgärderna. Det är nämligen bara till en mycket liten del som själva reproduktionen församhälleligas; mycket mer är det fråga om att församhälleliga kostnaderna för reproduktionen. Med staten som mellanhand överförs pengar från de lönearbetare som inte reproducerar sig till dem som gör det. Det blir

den kollektiva lönesumman som får täcka den kollektiva reproduktionen, medan familjen så att säga behålls som verkställande agent för reproduktionen.

1953-54 låg de totala samhälleliga utgifterna för olika typer av bidrag till familjerna (barnbidrag, bostadsbidrag, moderskapspenning med mera) på ungefär 640 miljarder kronor. Samtidigt kostade den ”församhälleligade reproduktionen” cirka 163 miljoner kronor. Så länge utgiftsposterna förhåller sig på det viset till varandra blir familjen trots allt långt ifrån överflödig. Men när posterna börjar närma sig varandra blir motsättningarna i statens stöd till familjen mer uppenbara. Och det gör de under 70- och 80-talet: 1972 kostade bidragen till familjer 3,2 miljarder kronor; den ”församhälleligade reproduktionen” 2,8 miljarder. 1987 får familjerna 24,3 miljarder kronor i direkta ekonomiska bidrag. Samtidigt ligger statens utgifter enbart för den kommunala barnomsorgen på 27 miljarder kronor (varav dock större delen ligger på kommunernas budgetar).

I själva familjeinstitutionens triumf bland de lönearbetande klasserna ligger också samtidigt början till att familjen undermineras. Det handlar om de gifta kvinnornas förvärvsarbete. För befolkningskommissionen och de följande decenniernas familjepolitiska utredningar är det självklart att den gifta kvinnans plats är i hemmet; möjligen kan hon skaffa sig något litet förvärvsarbete i den mån barnen och hemsysslorna ger henne tid. Uppenbarligen är det i allmänhet nödvändigt med någon form av arbetsdelning mellan könen för att familjen ska kunna existera som en specifik samhällelig institution (till skillnad från samlevnad mellan en man och en kvinna som en samlevnadsform bland många tänkbara). För lönearbetarfamiljen är den hemarbetande nödvändig för att familjen skall kunna fylla den barnavårdande uppgiften, som är en av dess viktigaste funktioner. För att familjen som privatsfär skall kunna upprätthållas är det också ganska nödvändigt att en person så att säga är ansvarig för det emotionella hushållet och helst vistas i hemmet. Hemmafrun behövs också för att familjen skall kunna fylla sina konjunkturella ekonomiska funktioner – brödbak och klädsömnad i kristider. Dessutom är kvinnans ekonomiska beroende av mannen och hennes isolering till hemmet en av de faktorer som bidrar till att hålla ihop äktenskapet, trots uppsplittringstendenser som avsaknaden av arbetsgemenskap och den fysiska separationen under arbetsdagen medför.

Under seklets första decennier var de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens mycket låg. Ännu så sent som 1945 låg den bara på 11 procent. Behovet av kvinnornas arbetskraft – för det fanns ett sådant, kvinnorna utgjorde omkring 30% av arbetskraften – kunde i stort sett tillgodoses utan att de gifta kvinnorna behövde tas i anspråk. Således utan att hota familjens stabilitet. Men just familjeinstitutionens stabilisering under 30- 40- och 50-talen gör att behovet av kvinnornas arbetskraft kommer att hota familjens stabilitet. Just det faktum att 70-80% av de vuxna kvinnorna lever i äktenskap gör att behovet av kvinnornas arbetskraft bara kan tillgodoses genom att de gifta kvinnorna går ut på arbetsmarknaden. Under 50-talet var arbetslösheten låg. Det rådde arbetskraftsbrist. Kvinnornas förvärvsintensitet, de gifta kvinnornas såväl som den totala, ökade också något under dessa år. Men det är framför allt den offentliga sektorns våldsamma expansion efter 1960 som har fört ut de gifta kvinnorna på arbetsmarknaden: 1950 förvärvsarbetade 16% av de gifta kvinnorna, 1960 26%, 1965 33% och 1971 57%! 1980 hade de gifta kvinnornas förvärvsfrekvens stigit till 70%. Ännu mer har förvärvsarbetet ökat bland kvinnor med små barn, där förvärvsfrekvensen 1985 låg på 80%.

Säkert är det till mycket stor del denna ökade ekonomiska självständighet hos de gifta kvinnorna som förklarar skilsmässokurvans branta stegring efter 1960. Ett eget arbete gör det möjligt också för kvinnorna att knyta nya kontakter, nya relationer utanför hemmet och äktenskapet. Det ekonomiska oberoendet gör det också lättare att bryta upp från ett äktenskap som gått snett. Enligt en fransk undersökning var 65% av de kvinnor som själva begärde skilsmässa förvärvsarbetande. Av samtliga frånskilda kvinnor yrkesarbetade mer än 50% redan innan skilsmässan kommit på tal, mot 34% av alla gifta kvinnor.

De gifta kvinnornas förvärvsarbete bidrar också till att tvinga fram den visserligen otillräckliga men ändå kraftiga utbyggnaden av daghemsverksamheten under senare delen av 60-talet och början av 70-talet. 1960 fanns det 10 270 platser på statsunderstödda daghem. 1965 hade platsantalet ökat, men inte till mer än 11 715. Men 1970 hade antalet växt till 29 347, och 1972 ytterligare till 45 738. 1988 fanns det 212 000 barn i kommunala daghem. Hur begränsad daghemsutbyggnaden än är i förhållande till behovet av daghemsplatser innebär den ytterligare ett slag mot familjeinstitutionen genom att ännu en praktisk funktion börjar lyftas från den. Och den här gången

riktas slaget mot institutionens hjärta, eller mot dess grundvalar. För barnavården är inte bara en av familjens funktioner, den är en av de få praktiska funktioner den har kvar och den utan jämförelse viktigaste. Mycket talar för att kvinnornas ökade ekonomiska självständighet är det största ”hotet mot familjen” – mot familjen med den form och de funktioner den härskande klassen och dess stat vill ge den.

”Baby-boomen” en myt

1984 nådde födelsetalet i Sverige sin lägsta nivå hittills – 11,02 födda per 1 000 invånare. Också giftermålstalet var det året det lägsta någonsin. Men de följande åren vände födelsetalen något och gick 1986 upp till 12,18/1 000 invånare. Också giftermålstalet steg något. (Se tabell 3)

Men det är alldeles för tidigt att som till exempel Aftonbladet[10] utropa ”Det våras för kärnfamiljen” och vi gifter oss och får barn som aldrig förr”. För födelsetalen är fortfarande mycket låga. De var högre under den revolutionsyra första hälften av 70-talet, och de var högre när krisen i befolkningsfrågan under 30-talet nådde sin kulmen. Detsamma gäller giftermålstalen (se tabell 3). Det föds fortfarande för få barn för att befolkningens storlek skall kunna bibehållas. För att nå det målet skulle varje svensk kvinna behöva föda i genomsnitt 2,1 barn. 1986 nådde de trots uppgång i födelsetalen inte upp till mer än ett genomsnitt på 1,79 barn.

En annan siffra som kan tas som mått på instabiliteten i familjebildningen fortsätter att stiga. Andelen barn som föds utanför äktenskapet har sedan 1970 stigit varje år. (Se tabell 4.) 1970 föddes 18 procent av de svenska barnen utom äktenskapet, 1980 38% och 1986 48% – nära hälften av alla barn.

En analys av statistiken visar också på strukturella förändringar i barnafödandet som inte påverkas av de allra senaste årens marginella förskjutningar i födelsetalen. Den stora förändringen är att åldern för barnafödandet sedan 60-talet förskjutits uppåt, att kvinnorna förskjutit barnafödandet till en senare fas av livet.

• Tonårsmödrarna har nästan försvunnit. Under andra hälften av 60-talet svarade kvinnor i åldern 15-19 år för 10 procent av alla föda barn. Av 1 000 tonårsflickor i dessa åldrar födde 41,9 barn under ett år. Men under 70-talet blev de tonåriga mammorna stadigt allt färre, och under 80-talet har tonårsförlossningarna stabiliserats på en låg nivå. Kvinnor i åldern 15-19 år svarade för 3-4% av alla födda barn; 11/1 000 kvinnor i denna ålder får barn under ett år.

Tabell 4 Utomäktenskapliga födslar per tusen levande födda i Sverige 1970-1986.

Källa: Statistisk årsbok

• Också unga kvinnor i åldern 20-24 år har minskat sitt barnafödande. På 60-talet var de den grupp som födde flest barn. Men också för dem sjönk nativiteten under 70-talet. På 80-talet födelsetalen för unga kvinnor i dessa åldrar som innebär 80/1 000 kvinnor i åldern 20-24 år får barn på ett år.

• För kvinnor i åldern 25-29 år har mönstret skiftat mer. De har under hela perioden 1966-86 varit den grupp som haft den högsta nativiteten. Men antalet barnafödande kvinnor bland dem nådde 1976-80 ett bottenläge på 119/1 000 som det sedan vänt uppåt från. 1986 var siffrorna för kvinnor i dessa åldrar lika höga som på 60-talet.

• Bland kvinnor över 30 år, slutligen, har barnafödandet ökat påtagligt de senaste åren.

Tabell 5 Levande födda barn efter moderns ålder.

På 1 000 kvinnor 1 respektive ålder

Anm. Summerad fruktsamhet: Det totala antalet levande födda barn som 1 000 kvinnor skulle föda om ingen av kvinnorna avled före den fruktsamma perioden slut, beräknat enligt observationsårens regulerade fruktsamhet

Källa: SCB Befolkningsförändringar.

Sammanfattningsvis: Kvinnor under 25 år ägnar sig under 80-talet åt andra saker än att bilda familj och föda barn – en klar förändring jämfört med 60-talet och 70-talet. Bland de kvinnor som föddes i slutet av 40-talet och början av 50-talet väntade många med att föda barn till de blivit över 30 år. Det är de /vi!/ som svarar för svackan bland 25-29-åringama åren 1976-80, liksom för ”puckeln” bland 30-34-åringarna nu; det är deras uppskjutna barn som ger de senaste årens något förhöjda födelsetal. Också giftermålsåldern har stigit.

Under 60-talet låg genomsnittsåldern för män som gifte sig för första gången på 26 år och för kvinnor på 23 år. Men 1987 ligger förstagångsbrudens genomsnittsålder på nästan 28 år, medan brudgummen i genomsnitt är 30 år. Vad ligger bakom dessa förändringar? Kanske kan en historisk jämförelse ge en antydan om svaret.

Lösa förbindelser – Stockholm 1860

Därför flyttar vi oss till Stockholm under industrikapitalismens genombrottsdecennier i Sverige 1850-1870. Den svenska huvudstaden växer snabbt genom stor invandring av unga män och kvinnor från landsbygdens utblottade och egendomslösa skikt. De söker jobb i Stockholm. Och det finns arbetstillfällen – inte minst kvinnorna har goda möjligheter att få jobb i de arbetskraftsintensiva textil- och tobaksfabrikerna. Huvudstaden betraktas som ett syndens näste. Det är vanligt, mycket vanligt, att de som bor i Stockholm föder barn utan att vara gifta; nästan lika vanligt som att barnen föds inom äktenskapet. Av de barn som föds i Stockholm är drygt 40 procent ”oäkta” och staden intar därmed en tätplats i det avseendet bland Europas städer. Också i ett annat avseende påminner familjebildningsmönstret i 1860-talets Stockholm om situationen i 1980-talets Sverige. Familjebildningsåldern är hög. Förstagångsbrudarnas genomsnittsålder ligger på 28 år och brudgummarnas på 29 år.

Margareta Matovic diskuterar i sin avhandling om familjebildning och partnerval i Stockholm 1850-1890 vad som kan ligga bakom detta mönster. Ofta antas slentrianmässigt att kvinnors strävan, särskilt i gångna tider, varit att ”bli gift” och att en stor andel utomäktenskapliga födslar representerar lika många misslyckanden för kvinnorna. Men Matovic prövar i stället antagandet ”att den olegaliserade familjebildningen under vissa omständigheter kunde vara ett alternativ till den legaliserade formen för vissa lägre socialskikt”; alltså att de egendomslösa klassernas unga kvinnor kunde göra det strategiska valet att bilda familj men avstå från äktenskapet. För en självförsörjande kvinna hade en hel del att förlora på att gifta sig. Giftermålsbalken i 1734 års lag gav mannen stora rättigheter över sin hustru:

Målsmansrätten skulle göra mannen till enväldig förvaltare av allt vad de ägde och förtjänade. I mycket liten grad kunde de räkna med att mannen skulle försörja dem livet ut. I hög grad kunde de räkna med att förlora rätten över sina tillgångar, sin förtjänst, sin person och sina eventuella barn.[11]

Bättre då kanhända att leva samman utan äktenskap, kanske med trolovning som skydd för de eventuella barnens ställning. Några förödande konsekvenser för kvinnan fick det knappast att leva på det sättet. Den sociala kontrollen var inte stark in den inflyttade unga Stockholmsbefolkning som trängdes i inackorderingsrum och slumbostäder på Söder, skamsna och fördömande släktingar var långt borta och behövde kanske aldrig få veta något. Och förresten var det även på landsbygden i många socknar vanligt att vänta barn på bröllopsdagen eller till och med att ha barn före äktenskapet.[12] Försörjningen för den ogifta modern och hennes barn var inte i fara så länge efterfrågan på arbetskraft var stor. Kapital eller gårdar att föra vidare i arv hade inte de egendomslösa; familjebildningen blev för dem en privatsak.

Väl att märka att den olegaliserade familjebildningen var en möjlighet för de egendomslösa klassernas kvinnor, men knappast för några andra. De ägande klasserna bevakade strängt sina döttrars dygd som gångbart mynt i äktenskapsallianser mellan burgna familjer och som en garanti för legitima arvingar till familjernas egendom. Ogifta kvinnor ur dessa klasser hade mycket begränsade möjligheter att försörja sig på ett sätt som var förenligt med deras sociala ställning; ännu var de flesta utbildningsvägar och tjänstemannakarriärer stängda för kvinnorna.

Matovic konstaterar också att den olegaliserade familjebildningen, som hon beräknar till nästan hälften av alla familjer, 49,5 procent i Stockholm 1868, förekom främst bland arbetare och hantverkare. Det var också bland dessa grupper som kvinnornas ålder vid familjebildningen var hög. Kring 1880 började dock giftermålsåldern sjunka något bland kvinnor i de proletära grupperna. Matovic kopplar detta till en strukturomvandling av industrin i Stockholm som medförde en förändrad arbetsmarknad för kvinnorna:

...den ökande mekaniseringen och förskjutningen mot allt större företag samt tillbakagången för äldre tillverkningsindustri av typ textil, livsmedel etc där kvinnorna dominerat, medförde sannolikt en annorlunda arbetsmarknadsutveckling för dem. Under 1880-talet, med högkonjunktur för byggnadsverksamheten, är det främst manlig arbetskraft som efterfrågas. Mina resultat från 1880-talet har visat att giftermålsåldern för underskiktets kvinnor tenderade att sjunka, vilket skulle kunna tyda på att den kvinnliga arbetsmarknaden stagnerade, medan männen samtidigt i allt större omfattning erbjöds arbeten inom verkstadsindustri och byggnadsindustri.[13]

Lösa Förbindelser – Sverige under 80-talet

Sedan mitten av 70-talet har alltså de svenska kvinnorna gått ut på arbetsmarknaden i en aldrig tidigare skådad omfattning. Det är i varje fall tankeväckande att familjebildningsmönstret i dagens Sverige har den höga utomäktenskapliga fruktsamheten och den höga åldern för giftermål och barnafödande gemensamt med den tid i den tidiga industrialismens Sverige då självförsörjande kvinnor i stor utsträckning valde bort äktenskapet som gav dem fler nackdelar än fördelar. Statistiska Centralbyrån genomförde 1981 en stor intervjuundersökning om kvinnors syn på barn, familj och arbete. Man konstaterar där att samboende utan äktenskap sedan 1960-talet blivit allt vanligare, särskilt bland de unga. Man konstaterar också att det informella samboendet inte alltid är det förstadium till äktenskap, som det tidigare nästan alltid var:

För andra kan samboendet vara mer jämförbart med det traditionella äktenskapet, medan det för ytterligare andra kan vara en helt ny samlevnadsform med svagare inriktning på familjebildning och barn.[14]

Det finns alltså vid sidan av äktenskapet ett nytt, parallellt samlevnadsmönster som är mindre stabilt och bidrar mindre till födelsetalen. SCB-undersökningen visar att de samboende kvinnorna jämfört med gifta kvinnor i samma ålder får barn senare och vid samma ålder har färre barn. SCB-undersökningen ger inget svar på frågan om inställningen till arbete och försörjning skiljer sig mellan gifta och samboende kvinnor. Men man antar att gifta kvinnor betraktar sig som mer ”försörjda” än samboende, och ställer sedan frågan om kvinnor i samboförhållanden fortsätter arbeta sedan de bildat familj därför att de känner sig tvungna att klara sin försörjning själva – eller som de tvärtom låter bli att gifta sig för att de anser att de klarar att försörja sig själva:

Det allt vanligare informella samboendet kan kanske därför till en del förklara den ökande förvärvsfrekvensen bland de yngre kvinnorna. Eller är det kanske så att det informella samboendet har ökat därför att de yngre kvinnorna har en starkare yrkesinriktning och bättre försörjningsmöjligheter?[15]

Jämförelsen med arbetarkvinnornas attityder till äktenskap och familjebildning vid mitten av 1800-talet pekar mot att det är det senare som stämmer: att kvinnor med goda försörjningsmöjligheter är mindre benägna att gifta sig. Samboende mödrar yrkesarbetar i större utsträckning än gifta.[16] Möjligen kan man fråga sig vilka nackdelar kvinnor i dag kan se i äktenskapet jämfört med en informell samlevnad; i dag ger ju inte äktenskapet mannen rätt att slå sin hustru och ta hennes egendom och de pengar hon förtjänar. Men familjeinstitutionen bär med sig ett tungt arv av auktoritära relationer, av kvinnornas beroende av mannen-försörjaren, av hans makt och hennes underkastelse och hennes tjänande uppgift i hemmet och av våldet som så ofta lurar under ytan när den bräckliga maktbalansen rubbas. Det mörka arvet präglar parrelationer också i dag. Våldet finns kvar; varje vecka misshandlas en kvinna till döds av sin man. 1983 uppgav 46 000 kvinnor i en undersökning av Statistiska Centralbyrån att de utsattes för våld eller hot om våld i hemmet.

Den mindre dramatiska ojämlikheten finns också kvar i parrelationen – den ojämna arbetsdelningen i hemmet, som enligt SCBs undersökning tycks bli mer utpräglad när paret blir en ”riktig familj” genom att få barn. Heltidsarbetande kvinnor står i 55 procent av familjerna för all eller nästan all matlagning i barnlösa familjer. Har den heltidsarbetande kvinnan och hennes man ett barn står hon i 65% av familjerna för all eller nästan all matlagning, och ökar antalet barn till tre står 75% av kvinnorna för all matlagning. Så är det genomgående: ju fler barn familjen har, desto vanligare är det att kvinnorna anger att de gör allt eller nästan allt av olika sysslor i hemmet, oavsett hur lång arbetstid kvinnorna har utom hemmet.

Sådant kan ju ta glansen från familjeidyllen. För den som inte vill finna sig i ett ojämlikt förhållande är det lättare att bryta upp från ett informellt förhållande än från ett äktenskap. För den kvinna som har en någorlunda trygg försörjning genom eget arbete har sambo-förhållandet hittills inte haft några direkta ekonomiska eller juridiska nackdelar; i stället har samboförhållandet försvagat mannens rättsliga ställning gentemot barnen, vilket möjligen kan ses som en fördel för kvinnan. Den sambolag som började gälla 1988 kan ses som ett försök att stabilisera nya samlevnadsformer. Enligt den nya lagen ska bodelning göras även när ett samboförhållande upplöses; advokater och domstol kan alltså kopplas in, och det utgör alltid en broms.

Historien har visat att det är lättare att organisera slavfångstexpeditioner eller tvinga småbönder från deras jord för att fylla behovet av arbetskraft än att förmå folk att föda barn som deras livsvillkor inte ger utrymme för.

Staten vill att vi gifter oss och föder två till tre barn. Svenska kvinnor uppger att de vill ha barn, minst två – men klämda mellan kraven i ett samhälle som kräver deras insatser i både produktion och reproduktion men inte ger dem anständiga villkor för det födelsestrejkar de.

Referenser
Kenth-Åke Andersson: ”Den svenska socialdemokratin och arbetarrörelsens barndom”. RMF-press 1971.
Arbete och barn. Kvinnors sysselsättning i de barnafödande åldrarna. Sveriges officiella statistik, IPF 1983:4. Örebro 1984.
Per Holmberg: ”Arbete och löner i Sverige”. Rabén & Sjögren 1967.
Kvinnan i Sverige i statistisk belysning. Arbetsmarknadens kvinnonämnd 1973.
Kvinnor och barn. Intervjuer med kvinnor om familj och arbete. Sveriges officiella statistik, IPF 1982:4, Stockholm 1984.
Margareta Matovic: ”Stockholmsäktenskap. Familjebildning och partnerval i Stockholm 1850-1890”. Monografier utgivna av Stockholms kommun, nr 57. Stockholm 1984.
Alva Myrdal: ”Nation and Family”. London 1945.
Ann-Sofie Ohlander: ”Kärlek, död och frihet. Historiska uppsatser om människovärde och livsvillkor i Sverige”. Norstedts, Stockholm 1986.
G Heinsohn & O Steiger: ”Tvånget att föda människor – befolkningspolitikens dolda historia”. Ord och bild nr 7-8 1979.
C-E Quensel: ”Befolkningsutvecklingen. Svensk samhällsstruktur i sociologisk belysning”. Svenska bokförlaget 1971.
Gunnar Qvist: ”Statistik och politik. Landorganisationen och kvinnorna på arbetsmarknaden”. Tvärsnitt. Prisma 1973.
Socialdepartementet: Proposition 1987/88:100, Bilaga 7.
Socialvården 1968. Sveriges officiella statistik. Statistiska Centralbyrån. Stockholm 1970.
Socialvården 1972. Sveriges officiella statistik. Statistiska Centralbyrån. Stockholm 1974.
SOU 1955:29: ”Samhället och barnfamiljerna”.
E Sullerot: ”Histoire et sociologie du travail féminin”. Editions Gonthier 1968.
Sweriges Rikes Lag. Stockholm 1734.

Noter

[1] ”Hionalag bygga” är en formulering från Kapitel 1, § 1 i Giftermålsbalken i 1734 års lag: ”Wil man hionalag bygga; tå skal han mö af hennes giftoman begära, och ej med våld taga, eller hemliga til sig locka.”

[2] SOU 1936:13, Betänkande angående familjebeskattningen

[3] Per Anders Fogeiström, ”Vita Bergens barn”

[4] Bilderna finns återgivna i Kvinnotidningen Q nr 1/85. Fjärde Internationalen har tyvärr ingen möjlighet att återge bilderna.

[5] 1734 års lag

[6] Margareta Matovic, 1984

[7] Myrdal 1945

[8] Andersson 1971

[9] Heinsohn & Steiger 1979

[10] I mars 1988

[11] Margareta Matovic, 1984

[12] Ohlander 1986

[13] Margareta Matovic, 1984

[14] IPF 1984:4

[15] IPF 1983:4

[16] 1975 års folkräkning

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA