Europa och Sverige. EG-frågan inför 90-talet
Red: Carl Hamilton, SNS förlag
Den världsordning som skapades av segrarmakterna efter andra världskriget, där USA tog rollen som ledande kraft i den kapitalistiska världen, har sedan början av 70-talet börjat luckras upp. Rivaliteten i världen har ökat och hotat USAs hegemoniska makt. Västeuropa, Japan och på senare år även länder i Sydostasien, har tagit allt viktigare roller på världsmarknaden. Den ökande konkurrensen om världens råvaror och marknader har skapat oro bland näringslivs-och regeringskretsar i Västeuropa, och lagt grunden för förnyade integrationssträvanden, nya försök att stärka EGs slagkraft på världsmarknaden. I juni 1985 kom den så kallade Vitboken[1] om den ”Inre Marknaden” från EG-kommissionen, som ger ett program för fullbordandet av den gemensamma marknaden fram till 1992.
Detta har givetvis också fått återverkningar på den svenska debatten och 1987 gav Utrikespolitiska Institutet och SNS förlag ut en bok som ett inlägg i EG-debatten. Boken utgörs av 12 bidrag från 11 författare, med en överrepresentation av näringslivet, vilket säkert beror på förlagets inflytande över boken. SNS, Studieförbundet Näringsliv/Samhälle, står mycket nära SAF. Dessutom finns det bidrag av C H Hermansson, ett gemensamt kapitel av Metall och (s), samt ett par bidrag av oberoende forskare. Som helhet är boken en röst för ett svenskt närmande till EG.
Det är förvånande att se vilka enkla perspektiv som ligger i botten på de resonemang som förs i boken. Framförallt i de bidrag som är röster från eller för näringslivet. Det dominerande perspektivet är att vårt välstånd beror på integrationen med omvärlden, att välståndet hotas om vi inte deltar i integrationen i Västeuropa. I inledningen argumenteras det för att skälen för en EG-anslutning är mycket starkare nu än i början av 70-talet, då Sveriges vara eller inte vara i EG diskuterades senast. Orsakerna sägs vara att Sverige är mer beroende av omvärlden nu, att det internationella handelspolitiska klimatet är kärvare (mer protektionism, främst i USA), att samarbetet EG/EFTA inte längre är lika fruktbart, att arbetslösheten är högre och tillväxten lägre, att EGs mål om en politisk union inte är 'lika dominerande (samarbetet ska mer handla om handelspolitik), att EG effektiviseras så att risken för diskriminering vid utanförstående ökar.
Det är alltså så att ”vi alla” vinner på ett svenskt närmande till EG, och boken är ett försök att argumentera för det, och tona ned problemen. Det är egentligen bara två inlägg som är kritiska: Ett som visar på problemen med jordbrukspolitiken, och C H Hermanssons inlägg som handlar om risken för minskad nationell suveränitet. Resonemangen är, med ett fåtal undantag, begränsade till ett nationalekonomiskt perspektiv, ett grepp som i all samhällsdebatt under de senaste 10-15 åren fått allt mer kritik för sina snäva analyser.
När jag själv tänker på EG-frågan, är oundvikligt att ställa frågor om utvecklingsprocessen i sig: Vad den innebär på den politiska, sociala och kulturella planet vid sidan av ekonomin. Dels måste man ju förhålla sig till problemet med en världsutveckling med en allt starkare koncentration av kapital och makt till ett begränsat antal stora handelsblock. Vad kommer det att innebära för framtiden? Kommer de att i takt med en ökande protektionism isolera allt mer från varann? Är vi på väg mot en ny imperietid med en starkare utsugning av fattigare delar av världen? Kommer handeln även inom blocken att domineras av ett allt mer internationaliserat kapital, så att även nationerna inom blocken blir allt mer skuldtyngda?
Ett annat viktigt problem är det ideologiska innehållet i argumenten, som döljer en bister verklighet för arbetarrörelsen. När EG-förespråkarna talar om samarbete över gränserna, ”harmonisering” osv, så är det givetvis kapitalets samarbete det handlar om. Arbetarna har inget fosterland sägs det, men det är bara en normativ utsaga. I dagens verklighet är det kapitalet som inte har något fosterland. Historiskt sett har också borgarklassen haft bättre möjligheter till praktisk internationalism än arbetarna, genom affärskontakter, språkkunskaper, kultur osv, som hört ihop med deras roll och position i samhället. Arbetarnas enda ”internationalism” i stor skala har alltid varit förknippad med krig, kriser, arbetslöshet och förtryck.
Kapitalet har varit mycket mer förberett på den europeiska integrationen och har en mycket stark position i EG idag. När vi nu hör maningarna till samarbete mot USA, Japan och andra yttre fiender, så är det bara en uppmaning till arbetare i Europa att underkasta sig det europeiska kapitalet i dess kamp på världsmarknaden.
Men arbetarrörelsen har inget som helst intresse av att knäfalla inför någon internationell kapitalistklass, lika lite den europeiska som någon annan. Ett radikalt svar på EG-ropen vore istället att bygga upp en verklig facklig internationalism, baserad på arbetarrörelsens ideal om ett samhälle utan förtryck, segregering eller miljöförstöring. Ett samhälle där människor har rätt att bosätta sig var de vill, kunna försörja sig med arbete överallt efter egna beslut.
Vikten av detta kan exemplifieras med två färska händelser från industriledargruppen ”Roundtable of European Industrialists”. Det är dels planerna på nya motorvägar genom Europa för att i allt högre takt kunna transportera varor och människor till (tillfälliga) tillväxtzoner. Dessa har i Sverige lett till starka folkliga protester. Rättegångarna mot trädkramarna, är den största rättsliga processen om civilt motstånd i modern tid i Sverige. Det andra exemplet är Roundtable's senaste rapport – ”Making Europe Work” – där det framförs förhoppningar om eliminerandet av en del arbetslivslagar.
Det finns alltså tydliga föraningar om de destruktiva krafter hos kapitalet, som en ökad integration kan släppa loss. I ett inlägg i boken, från Metall/socialdemokratin, talas det lite om de olika sociala förhållandena i EG och Sverige, främst inom arbetsmiljö, arbetslöshet och liknande. Det utmynnar i stort sett i att Sverige är bättre än EG på de områdena, men att vi ändå bör delta i integrationen och kanske på sikt till och med bli medlemmar. Deras inlägg är inte mycket mer än en statisk jämförelse på ett begränsat antal punkter, dvs en mycket dålig grund för den här frågan. De tar inte på något sätt upp vikten av möta kapitalets internationella strategier med en radikal facklig internationalism. I så måtto är deras inlägg ett beklämmande exempel på degenerationen i den svenska arbetarrörelsens byråkratskikt.
Inte heller C H Hermansson förmår ge några progressiva perspektiv på problemen. I sitt inlägg talar han mest om den pågående transnationaliseringen av kapitalet, och risken för att den nationella självständigheten undergrävs av integrationsprocessen. Sett ur ett makroekonomiskt perspektiv har han en hel del viktiga iakttagelser. Det är ju ändå så – som Hermansson påpekar – att en harmonisering med EG i den grad det handlar om idag, skulle begränsa Sveriges ekonomiska utrikespolitiska självständighet. Likaså pekar han på, att de kontinentala storkoncernerna är större än de svenska. Även om integrationen skulle innebära att svenska företag fick tillgång till EG-marknaden, skulle det europeiska kapitalets inflytande i Sverige öka ännu mer. Men trots den klarsyn han har, så förmår han tyvärr inte koppla det till något rörelseperspektiv i djupare mening. Han talar inte alls om arbetarrörelsens roll och utsatthet. Nationell suveränitet i all ära, men det är inte något särskilt offensivt arbetarsvar på kapitalets forcerade strategier.
Om jag skulle försöka ge mig på en helhetsbedömning av boken, så är det första jag tänker på, den genomgående bristen på ordentliga problematiseringar. Allt kretsar kring två huvudfrågor: 1) Är vår neutralitet ett hinder för deltagande i integrationen? (det argumenteras för att så inte är fallet, vilket i och för sig är logiskt); 2) Är en handelspolitisk anpassning – ”harmonisering” kallas det i boken – möjlig och önskvärd? Svaret är enligt boken ja i bägge fallen.
Frihandelssystemet som utvecklingsmodell sitter i ryggmärgen hos skribenterna. Ökad anpassning till kapitalet är lika med ökat välstånd för alla. Med dessa ideologiska blockeringar, hamnar de flesta författarna i ganska statiska betraktelser av rent tekniska aspekter av processen. De enda kritiska bidragen är Eva Rabinowicz', som pekar på riskerna för glesbygdens jordbruk; och Hermansson – nationens undergång.
Behållningen av boken är framförallt att den ger en del fakta om handel och handelspolitik, om än allt för tunt för att boken ska ge ett seriöst intryck. Man tycker att även liberalt tänkande människor skulle kunna se problemen med en ökad anpassning till kapitalet (minoritets- och glesbygdsfrågorna, miljön, arbetslivslagstiftning), och åtminstone försöka argumentera för att de inte är tillräckligt allvarliga för att motivera en avvisande hållning. Det vore ett absolut minimikrav för en bok som utges för att vara ”... rik på faktaanalys och synpunkter – ett viktigt underlag för den kommande EG-debatten”. Sådana resonemang saknas helt, dess världsbild allt för fri från komplikationer för att jag ska kunna ta den på allvar. Hermanssons och Rabinowicz' bidrag är två ljuspunkter i helheten, men tyvärr alltför tunna för att boken ska kunna sägas ge en djup, seriös och bred behandling av frågan.
Per-Erik Gustafsson
Marshall Berman, Allt som är fast förflyktigas. Modernism och modernitet .
Arkiv förlag
Den röda tråden för Marshall Berman är den ständiga förändringen och omvälvningen av ekonomin, kulturen och människan under den Nya Tiden, från 1500 och framåt. Modernisering innebär upptäckter, uppfinningar, industrialisering, urbanisering, utvidgad världsmarknad, förbättrade kommunikationer, mm. Modernism är den mångfald idéer och visioner som kommer till uttryck i konst och tänkande, och som fått sin näring av moderniseringen. Modernitet är den erfarenhetsmassa människor får av modernisering, och är länken mellan ekonomi och kultur.
”Att vara modern”, skriver Berman, ”är att befinna sig i en miljö som utlovar äventyr, makt, glädje, växt, förvandling av oss själva och världen – och som samtidigt hotar förstöra allt vi har, allt vi känner till, allt som vi är” (s 13). Det moderna ses av Berman entydigt som ständig förändring, förnyelse, omvandling – som på en gång destruktivt och konstruktivt. En viktig inspirationskälla för Berman är Marx, närmare bestämt Kommunistiska Manifestet, vari den fras återfinns som fått ge namn åt boken:
Bourgeoisien kan icke existera, utan att alltjämt revolutionera produktionsinstrumenten, dvs produktionsförhållandena, således samtliga samhällsförhållanden... Den fortgående omvälvningen i produktionen, det oavbrutna skakandet av alla samhälleliga förhållanden, den eviga rörelsen och osäkerheten kännetecknar bourgeoisiens epok gentemot alla andra... Alla fast inrotade förhållanden och dem åtföljande gamla ärevördiga föreställningar och åskådningar upplöses, alla nybildade föråldras innan de hinner förbenas. Allt som är fast förflyktigas, allt heligt profane-ras, och människorna blir tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon. (citerat ur Berman, s 18).
Det Berman vill uppnå med boken är inte att lösa alla de motsättningar som genomsyrar det moderna livet, men väl att försöka förstå dem ”... så att vi klart och ärligt kan bemöta, sortera och bearbeta de krafter som gör oss till det vi är”. (s 12).
Det Berman gör är att läsa detta tema om dialektiken mellan modernism och modernisering i olika litterära bilder och egna iakttagelser. Det är Goethes Faust, skriven runt sekelskiftet 17-1800; det är Marx' förflyktigandevision; det är Petersburg (”underutvecklingens modernism”) där, med hjälp av berömda ryska författare, ofta Nevskij Prospekt (paradgatan) står i händelsernas centrum; och det är till sist New York City, Bermans egen hemstad, där Robert Moses' motorvägsbyggen rakt genom välbefolkade stadsdelar är en central erfarenhet.
Uppläggningen är impressionistisk. Det är förstås ett medvetet och ändamålsenligt val för hans syfte. Vi ska komma nära de inblandade människorna, få grepp om deras direkta erfarenheter, känna pulsen då, och känna igen oss nu, för att kunna förstå det moderna livets virvelström. Han lyckas ju också ge en rik, mångsidig och levande bild av det moderna ur dessa brottstycken. Marshall Berman är beläst och kan därför presentera många associationer. Det är kort sagt en stimulerande bok, som ideligen överskrider gränsen mellan ekonomi, politik och kultur.
Boken har utsatts för kritik av Perry Anderson. Kritiken och Bermans genmäle finns i New Left Review 144. Jag skulle därför vilja lyfta fram Bermans kopplingar till Marx, och de resonemang han för i samband med det.
Det som får Berman att ifrågasätta Marx' syn på kommunismen är Marx egen förflyktigandetes. Det är inte bara så att det sker en ständig förändring, och inte bara en tendens att förändra allt, utan också att omvandla det nyss omvandlade.
För det första ifrågasätts om kapitalismens kriser kan hota det borgerliga samhällets existens, ty det samhället kan ju också livnära sig på kriser och katastrofer. För det andra: varför skulle storindustrin och dess sammanförande av arbetarna i massor, som i sin tur ger upphov till proletär sammanhållning, vara mer fast än något annat? Även om arbetarna skulle vara framgångsrika i sin organisering och revolution, så skulle även den nya staten förflyktigas ”... av de folkliga krafternas spontana flöde...” (eller alternativt, byråkratiskt förtryck som förråder de kommunistiska idealen). Och även om ett kommunistiskt samhälle skulle se dagens ljus, så skulle också det upplösas. Ty Berman menar att Marx' vision av kommunismen är djupt individualistisk. Den handlar om individens självutveckling, och därtill en självutveckling utan gräns där var och en utvecklar sin egen lycka. Hur ska medlemmarna i ett sådant samhälle hålla ihop, frågar han sig?
Perry Andersons kritik tar sin utgångspunkt i behovet av periodisering och relativisering av modernisering och modernism. Kapitalismen genomgår olika faser – uppgång, konsolidering, förfall som gör att 'modernisering' och 'utveckling' innebär olika saker i olika tider. Också modernism har en tidsbestämning. Som en samling estetiska tendenser var den avgränsad till 1900-talet, inte dessförinnan. Dessa -ismer var dessutom vitt skilda: symbolism, expressionism, kubism, futurism, konstruktivism, surrealism. Det är svårt att se att de allihop ger röst åt någon ”modernitet”.
Anderson menar att man bör se modernismerna i ljuset av den aristokratiska kvarlevan på statlig nivå och i det akademiska livet. Modernism var en kritik av och uppror mot förkapitalistiska fenomen i överbyggnaden, och de närdes av de uppfinningar som kom fram i början av seklet: telefon, radio, bilar, flygplan.
Marx menade, fortsätter Anderson, aldrig att individen – jaget – kom före kollektivet. Tvärtom utvecklar människan sin individualitet i sina relationer till medmänniskorna. Vi är sociala individer. Den uppfattningen står i bjärt kontrast till borgerliga filosofer som såg världen som en samling individer vilka, för att inte förgöra varann med sin egoism, ingick ett samhällskontrakt.
Den sista poängen Anderson tar av Berman gäller revolutionen. Vad blir det av den i Bermans tes om ständig förändring? Den upplöses i någon slags 'permanent revolution', där ett maktövertagande inte blir ett brott i utvecklingen, utan en bland många punkter i en oändlig omvandlingsprocess.
Bermans svar på Anderson är som ett västgötaklimax. Han är besviken och förvånad över den negativa kritiken. Men han besvarar inte kritiken, istället ger han läsaren fem nya impressionistiska bilder. Han motiverar det med att vi måste se och förstå vanliga människor i vardagslivet. Det hjälper inte att läsa Kapitalet om vi inte kan läsa tecknen i gatubilden.
Jag tror att när Berman talar positivt om utveckling och modernisering, så trampar han på en öm punkt hos marxister, som många instinktivt vänder sig emot. Det förknippas med 'eurocentrism', förakt för andra kulturer och samhällen och imperialismens härjningar. Beroendeteorin som utvecklades från ett borgerligt ursprung i Latinamerika, till 'nymarxism' hos AG Frank, S Amin, A Emmanuel, säger att utveckling i centrum skapar underutveckling i periferin. Den har en tendens att säga att hela den Första Världen utplundrar hela den Tredje Världen, eftersom teorins försvarare definierar kapitalism som marknadsekonomi och handel (inte som ett produktionssätt).
Beroendeteorin vann stort inflytande också inom marxistiska kretsar, men samtidigt var det de som kritiserade den för att den bortsåg från klasskampen, ledde till ett förespråkande av ekonomisk isolering och skapade en konflikt mellan proletärer i den rika och i den fattiga världen.
Beroendeteorins framgång var förståelig och berättigad: På 50-talet dök liberala handels- och utvecklingsteorier upp, krönt av WW Rostow's ”anti-kommunistiska manifest” 1960. Utveckling sågs här som identiskt med tillväxt. Tillväxt berodde på hög andel sparande och investeringar, vilket i sin tur identifierades med ”kapitalbildning”. Så utveckling från 'traditionella' till 'moderna' samhällen var i stort sett detsamma som kapitalismens utbredning, där internationella relationer enbart var till de fattiga ländernas fromma. Mot detta borgerliga skryt och självförhärligande var beroendeteorin ett nyttigt motangrepp. Men att stå på rätt sida barrikaderna behöver inte betyda att man har rätt i sak.
En annan sak är begreppet ”asiatiskt produktionssätt”. Det utvecklades av Marx och Engels i deras studier av kapitalismens intrång i Kina, Indien, Persien. Perry Anderson har tidigare mycket bestämt avvisat detta begrepp som reaktionärt. Han menar att Marx övertog ett synsätt från borgerliga filosofer och upptäcktsresande, vilka karaktäriserade Asiens ”despotier” som statiska och oföränderliga. Om man samtidigt ser kapitalismen som ett dynamiskt system, kan det fungera som alibi för att européernas erövring och kolonisering var ett nödvändigt ont för att utveckla och modernisera dessa länder.
Så när nu Berman talar om modernisering i en fascinerad och positiv grundton, sätter han ner foten i ett piraya-stim. Men eftersom den kritiska energin hos pirayorna har sin grund i problem med imperialism och underutveckling, medan Berman sysslar med personliga erfarenheter av modernisering/modernism, kan tonläget i kritiken bli starkare än argumenten.
Jag tycker det är modigt av Berman att framställa ”modernisering” som något progressivt. Ur vissa aspekter är det en bra motvikt mot de antiimperialister som försvarar och upphöjer förkapitalistiska förhållanden. Men varför berör han inte den diskussionen? Denne man som är så beläst och associerar så rikt, hur kan han vara så blockerad åt det hållet? Jag kräver inte ett inlägg i imperialism-debatten. Men han borde ha utnyttjat dess frågeställningar. Det skulle ha berikat boken. Till exempel kunde han ha inriktat sig på att separera det dåliga från det goda i moderniseringen. Berman vill ju förstå den moderna människan. Men att förstå är inte bara att beskriva eller ”uppleva”, det är också att kritisera för att förändra.
Det är vidare beklagligt notera att han sammanblandar modernisering och kapitalism. Visst skulle en kontrast (för det skulle det väl bli?) med den moderna Sovjetmänniskan varit spännande. Eller är Sovjet omodernt?
Jag tror heller inte man kan se modernism/-isering som en rätlinjig utveckling av i princip samma slag hela tiden. Produktivkrafter, å ena sidan, har något irreversibelt över sig. Detta därför att de i stor utsträckning är materialiserat kunnande. Det gör att kunnandet inte glöms bort från generation till generation, och i hanteringen av redskapen kan nya upptäckter ackumuleras. Jämfört med andra delar av samhället, är teknologin mer linjär och uppåtstigande i sin utveckling. Samhällsstrukturen i övrigt, å andra sidan, är inte sådan. Bourgeoisien var revolutionär så länge adeln var ett större hinder än vad proletariatet var ett hot. Från mitten av 1800-talet började detta omkastas. När bourgeoisien från sekelskiftet ungefär, definitivt klivit upp från medelklass till överklass internationellt, försvarar den också reaktionära regimer från revolutionära angrepp. Bourgeoisien blir mer konservativ än revolutionär. Naturligtvis avsätter sig denna konservatism också i kulturen, i litteraturen. När då Berman bara väljer de kulturuttryck som ligger i linje med förflyktigandevisionen, blir ju dialektiken mellan modernisering och modernism falsk. Är till exempel inte kommersialiseringen nedbrytande för konstnärlig kreativitet, som hotar dra ner den i ytlighet och förflackning?
Berman drar förstås sin upplösningstes för långt. Vissa fundamentala saker kan inte kapitalismen förändra utan att försvinna. Den kan inte upplösa arbetarklassen, eller demokratisera ägandet av storkapitalet. Men utanför detta absoluta minimum är kapitalismen historiskt hopvuxen med andra system – det kan vara apartheid, kvinnodiskriminering, politisk diktatur – som den konkret inte kan klara sig utan. Det är ju intressant att diskutera hur pass formflexibel kapitalismen är i olika perioder och regioner. Men att utgå från att den alltid tenderar omvandla allting, låter både ogenomtänkt och dogmatiskt.
När Marx pratar om att kapitalismen ständigt revolutionerar produktionsinstrumenten, och att det har effekter på andra delar av samhället, så gör han det för att accentuera kontrasten med förkapitalistiska produktionssätt. I den jämförelsen kan man säga att tempot blir högre, att historien går fortare, följaktligen att kapitalismens livslängd antagligen blir kortare. Men man kan ju inte förlänga formförvandlingstempot in i vår önskade framtid. Avskaffandet av klassamhället är kvalitativt annorlunda än utbytet av ett klassamhälle mot ett annat. Det är början till slutet på ”människans förhistoria”, som Marx sade. Kommunismen är en fast form för human utveckling.
Mats Bladh
Anders Åman Arkitektur och ideologi i Östeuropa
Carlssons förlag
Den modernistiska arkitekturen har härskat i västvärlden sedan andra världskriget. Som alltid är det härskaren som skrivit historien. I detta fall en historia enligt vilken modernismen var det moderna samhällets och framtidens arkitektur. Bort med allt onödigt krafs och alla ålderdomliga rester, var deras budskap. Låt de rena volymerna spela mot varandra, låt konstruktionen och den moderna tekniken vara synlig!
Men på 70-talet hände något. Modernismen förlorade mark och en ny postmodernistisk arkitektur började växa fram. Traditionella former användes återigen: kolonner, ornament och tempelgavlar kom åter i bruk. I postmodernismens spår kom en ny syn på arkitekturhistorien: 1900-talet sågs som en ständigt pågående kraftmätning mellan traditionalism och modernism, där än den ene än den andre haft initiativet.
Detta nya synsätt ledde till att stalintidens arkitektur återupptäcktes. Den hade varit effektivt förträngd av modernisterna. Den socialistiska realismen använde flitigt, liksom dagens postmodernister, klassicerande former. Om Stalintidens arkitektur, den socialistiska realismen, har Anders Åman, professor i konstvetenskap vid Umeå universitet, skrivit en bok. Materialet presenteras också som utställning på arkitekturmuseum i Stockholm våren 1988.
I Sovjetunionen/Ryssland fanns det under 10- och 20-talet en stark och livaktig modernistisk strömning inom alla kulturformer, inte minst arkitekturen. Men under senare delen av 20-talet, kom också den att drabbas av repressionen, och från 1932 tilläts inga fristående arkitektorganisationer. De byggnader som uppfördes var en tydlig manifestering av makten. Stalin proklamerade att arkitekturen skulle vara ”nationell till formen” och ”socialistisk till innehållet”. Resultatet blev klassicerande och monumentalt. Ingen som reser i Sovjet kan undgå att lägga märke till jättebyggena med lånade 1800-tals kläder.
Stilval är oftast negativa, menar Åman. Stalins val av en klassicerande arkitektur, var alltså inte så mycket ett ställningstagande för något, som en markering mot modernismen och det den stod för: internationalismen (eller i ryskt språkbruk, kosmopolitismen). För efter debatten mellan Stalin och Trotskij kring teorin om 'socialismen i ett land' var 'kosmopolit' ett skällsord i Sovjet – vilket förstås ledde till konflikt med modernisterna som såg det som något mycket positivt. Deras arkitektur, där formen var en följd av funktionen och där allt onödigt rensats bort, kom ju att se ungefär likadan ut över hela världen – den var internationell.
Huvuddelen av boken använder Åman till att studera arkitekturen i de 'folkrepubliker' som upprättades i Östeuropa efter kriget. Från konsolideringen av den nya makten mot slutet av 40-talet, till strat efter Stalins död 1953. Dessa få år innebar spännande komplikationer och tvära kast, från modernism till socialistisk realism och tillbaka till modernism. Ibland kan alla tre faserna ses i en och samma byggnad lustiga hybrider uppstod. För efter Stalins död inträffade ett nytt negativt val där den socialistiska realismen, som starkt förknippades med diktatorn, snabbt valdes bort.
Men den socialistiska realismen ser inte likadan ut i alla östeuropeiska länder. Varje land skulle söka sin 'nationella form', dvs sin typiska klassicism. 'Det socialistiska innehållet' kom till uttryck i vad man byggde. Bland det mest socialistiska var att uppföra stålverk, oavsett om det fanns malm eller kol i landet eller inte.
Hur ser då förhållandet mellan ideologi och arkitektur ut, enligt Åman? För de tidiga modernisterna hängde politisk vänster och modernistisk arkitektur samman. Ju mer modernistiskt, desto mer radikalt. För Stalin var förhållandet det omvända. Modernismen, med sin ”teknikfetischism”, var kapitalismens stil. För socialismen var det de traditionella formidealen som gällde.
Avståndstagandet från modernismen har den socialistiska realismen gemensamt med den nazistiska arkitekturen (därutöver är skillnaderna stora). Det fick arkitekturkritiker i väst att formulera sambandet mellan arkitektur och ideologi som: Ju mer klassicerande desto mer diktatur, och omvänt ju mer modernistisk desto mer demokratisk. Men inte heller detta stämmer. Det finns många högerdiktaturer som bygger modernistiskt, och i Sovjet förkastade man stalintidens arkitektur till förmån för modernismen, utan att samhället blev så mycket mer demokratiskt för det.
Finns då inget samband mellan arkitektur och ideologi? Jo, säger Åman, men inte genom fasta, oupplösliga band, utan genom kortare eller längre historiskt betingade konstellationer. Visst bär all arkitektur på olika uttryck. Den kan upplevas som kraftfull eller vek, enkel eller komplicerad, tung eller lätt osv. Det handlar om psykologiska reaktioner, om känsloupplevelser, men det ideologiska innehållet måste tillföras, menar författaren.
Anders Åman har bemödat sig om att nyansera förhållandet mellan ideologi och arkitektur. Resultatet har blivit en ambitiös och roande bok. Men som så ofta när syftet är att argumentera mot en gängse uppfattning, blir följden en renodling av både ståndpunkter och frågeställningar till den grad att nyanser faller bort – alltså även här där syftet är just att nyansera.
Det arkitektoniska står i ett samband med ideologi, också i en form som är mer beständig enligt min åsikt: Eller skulle ett demokratiskt socialistiskt samhälle ha behov av att manifestera sig?
Jeff Werner
[1] Completing the internal market. White Paper from the Commission to the European Council. Milano, 28-29 juni 1985.