Ur Fjärde Internationalen 1/88
I den ”totalitära” visionen av det sovjetiska samhället – en vision som kanske genomgår en förändring men fortfarande är förhärskande i Väst – är arbetarna atomiserade och fullständigt dominerade av den absoluta staten. Deras sociala situation ses inte som särskilt avvikande frän arbetarnas i de kapitalistiska länderna, förutom att de saknar de politiska och fackliga rättigheter som arbetarna i Väst har, vilka skulle göra det möjligt för dem att försvara sig mot utsugning. Verkligheten är emellertid mycket mer komplex.
Politiska och fackliga rättigheter saknas verkligen i Sovjetunionen (även om man måste vara aktsam med att överdriva deras praktiska betydelse för arbetarna i de kapitalistiska länderna). Men sovjetiska arbetare är långt ifrån atomiserade, i alla fall inte på fabriksnivå där de har vissa rättigheter och medel som gör det möjligt för dem att försvara sina mest omedelbara materiella intressen.[1] Detta är möjligt främst tack vare vissa nyckeldrag i ”kommandoekonomin”.
För det första råder det full sysselsättning – eller snarare, brist på arbetskraft (trots lokala överskottsområden).[2] Artikel 40 i Konstitutionen 1977 tillerkänner medborgarna rätten till arbete.[3] Den verkliga styrkan i denna bestämmelse är emellertid svår att fastställa direkt på grund av att ”kommandoekonomin” tenderar att bevara en kronisk brist på arbetskraft. Summan av företagens planering för arbetskraften har regelbundet överskridit den sammanlagda planen för arbetskraft för hela ekonomin (både före och efter korrigeringar).
För den sovjetiske företagsledaren är denna extra arbetskraft kostnadsfri. I själva verket gäller det motsatta. Den erbjuder många fördelar: ledningens prestationsfonder ökar proportionellt mot storleken på lönefonden, och de extra arbetarna gör det lättare att uppnå planmålen i förhållande till det oregelbundet fungerande leveranssystemet för material, den resulterande orytmiska arbetstakten, och den återkommande utkommenderingen av företagets arbetare av utomliggande auktoriteter för att hjälpa till på andra ställen inom ekonomin (i jordbruket, byggande, grönsaks-och fruktförråd och så vidare – de så kallade ”sponsorsarbetena” (shefskie raboty).[4]
Av dessa skäl åtnjuter arbetarna (men inte kontors och teknisk personal) de facto garanterad sysselsättning. Även om de ur strikt laglig synvinkel kan avskedas på grund av nedläggningar händer detta nästan aldrig i praktiken.[5] (Detta har inte varit fallet för politiska brott, för lokala konflikter mellan arbetarna och ledningen ses inte alltid som politiska av regimen.) Under årens lopp har arbetarna kommit att se den tryggade sysselsättningen som en rättighet.[6]
Denna situation skapar en maktbalans inom företagen som väger över till arbetarnas del: ledningen behöver dem, samtidigt som de lätt kan hitta andra jobb, kanske med bättre villkor för dem. På så sätt kan arbetarna, trots frånvaron av fackföreningar som kan försvara dem, rösta med fötterna (byta jobb), och de gör så i mycket hög grad. Dessutom är det informella användandet av strejker och andra kollektiva påtryckningsmetoder på fabriksnivå ganska vanligt, i synnerhet i den tunga industrin.
Ett andra kännetecken för ”kommandosystemet” är den grundval av gemensamma intressen – eller mer exakt, hemligt samförstånd – som det skapar mellan arbetare och företagsledning gentemot trycket från centrala myndigheter.
Det sovjetiska företaget skiljer sig påtagligt från det kapitalistiska, där ledningen eftersträvar maximerad profit genom att intensifiera utsugningen av arbetskraften, genom att hålla nere lönerna och öka arbetstakten. Detta är en drivkraft hos ledningen som arbetarna under kapitalismen möter med egna ögon varje dag under sin yrkesverksamhet. Sovjetiska arbetare tenderar, å andra sidan, att ha en mycket mer ambivalent inställning gentemot ledningen.
Samtidigt som de uppfattar ledningen (och i mindre utsträckning den tekniska personalen) som en särskild grupp, är denna uppdelning bara delvis baserad på tydliga intressekonflikter: diskriminering till ledningens eller den tekniska personalens favör i tilldelningen av den sociala välfärden (subventionerade semestrar, lägenheter), och stundtals godtycklig behandling av arbetarna (till exempel genom anvisning av ”mindre lönsamma” arbeten, påtvingad övertid och så vidare).
Men för den sovjetiske arbetaren ligger en minst lika betydelsefull skillnad i karaktären på arbetet, som är smutsigt, fysiskt krävande och utförs stående, medan de ”vita skjortorna”, som de kallas, sitter vid sina skrivbord på rena kontor, läppjande på det ständiga teet. Arbetare uttrycker ofta åsikten att ”de där människorna inte arbetar”.
Så, samtidigt som ”vi” i deras sinnen är arbetarna och ”de” ledningen, tycks arbetarnas specifika inställning till ledningen, på grund av det tysta samförståndet, mer vara avhängigt personliga, subjektiva faktorer än objektiva skillnader i samhällsställning. Frågan ställs mer huruvida direktören är en ”god person”: försöker han vara rättvis mot arbetarna och behandla dem som folk?
Till skillnad från arbetarna under kapitalismen, säger sovjetiska arbetare ofta att ledningen inte kör alltför hårt med dem – det är lätt att erkänna att man i själva verket skulle kunna arbeta mycket hårdare – och att den utifrån förhållandena (som till största delen bestäms centralt) försöker att ge dem den bästa lönen.
Det tysta samförståndet mellan arbetare och ledningen inom ”kornmandoekonomin kan ta sig varierande former. Men det mest slående uttrycket är pripiska – ”påskrivandet” av påhittade arbeten och påhittade resultat. Detta tjänar båda parternas intressen: arbetare som tjänar mer än han eller hon förtjänat på sitt faktiska arbete; och direktören som uppfyller och överträffar företagets planmål. Det är ”bara” ekonomin som helhet som förlorar. Men i det byråkratiska systemet är detta bara den centrala myndighetens bekymmer. Under Brezjnev kunde pripiska motsvara upp till 40 procent av en arbetares lön.[7]
I terrorns frånvaro, som upphävdes efter Stalins död, innebär konsekvenserna av dessa två drag i ”kommandoekonomin” – brist på arbetskraft och hemligt samförstånd mellan arbetare och ledning – en konstant press uppåt på lönerna som har litet att göra med produktiviteten, trots de centrala myndigheternas enträgna uppmaningar om att lönerna ska följa produktivitetsökningar. Detsamma gäller löneskillnaderna, som är relativt små inom samma bransch. Detta brännmärks av de centrala myndigheterna som uravni-lovka (nivellering, utjämning).
Ett tredje utmärkande drag för ”kommandosystemet” är samhällslönens betydelse – varor och tjänster som fås i ringa eller inget förhållande till det utförda arbetet: kraftigt subventionerad basmat, hyror, bruksvaror, kollektivtrafik, sjukvård, utbildning och så vidare. Enligt en nyligen gjord undersökning beräknades att för varje rubel förtjänad som lön 1965, distribuerades för motsvarande 46 kopek i form av fria eller subventionerade varor och tjänster från offentliga konsumtionsfonder. 1970 var siffran 51 kopek, vilken ökade till 56 kopek 1975, 58 kopek 1980 och 69 kopek 1984.[8] Även om kvaliteten och kvantiteten på dessa varor och tjänster ofta är medelmåttiga och deras tillhandahållanden är urgröpta av korruption, har de icke desto mindre utgjort en säkerhetsmarginal för arbetare vars betydelse man inte skall underskatta.
Sammanfattningsvis har ledningen under detta system varken intresse av eller de medel som den kapitalistiska direktören har för att tillförsäkra sig om det ”effektiva” eller ”ekonomiska” användandet av arbetskraften. Med andra ord att fortlöpande intensifiera utsugningen av arbetskraften. Arbetarna har å andra sidan informella medel som tillåter dem att försvara sina mest omedelbara intressen.
Som förklaring till de brännande behoven av strukturella ekonomiska reformer som skulle införa indirekta, ekonomiska medel för planering och ledning och ge företagen en omfattande självständighet, sade Gorbatjov på plenumet i januari:
”Restriktionerna av företagens och trusternas ekonomiska rättigheter har haft allvarliga konsekvenser. De har underminerat den materiella basen för att prestera, förhindrat uppnåendet av förstklassiga resultat, lett till en nedgång i den ekonomiska och sociala aktiviteten hos befolkningen, till en nedgång i arbetsdisciplinen...”
”Det har skett allvarliga överträdelser av de socialistiska principerna för fördelning enligt arbetsinsats... En mentalitet av underkastelse har utvecklats. I folks medvetande har den psykologiska utjämningen slagit rot. Brottet i länken mellan det uppmätta arbetet och den uppmätta konsumtionen undergräver inte bara inställningen till arbetet utan leder också till undergrävandet av den sociala rättvisan – och det är redan en fråga av mycket stor betydelse.” [9]
Den ekonomiska reformen kommer, om den genomförs på ett mer eller mindre konsekvent sätt alltså, att förändra arbetarnas situation. Företagens direktörer, vilka är underställda trycket från marknadskrafterna, skulle bli mer motiverade att producera mer effektivt. Det viktigaste medlet för att uppnå detta mål vore att spara in på arbetskraftskostnaderna. Företagens rätt att sätta löner skulle utökas avsevärt. Lönerna skulle vara mer mycket beroende av konkreta resultat och företagets prestationsförmåga och löneskillnaderna skulle därmed öka.[10] Prissubventioner och andra aspekter av samhällslönen skulle drastiskt minskas i förhållande till löneinkomsten. Den kroniska bristen på arbetskraft skulle få ett slut.
Det är också tal om att det skull bli arbetslöshet, även om den inom den närmsta framtiden förmodligen bara skulle vara av övergående och lokal karaktär. Mer betydelsefullt vore att den garanterade rätten till arbete skulle gå om intet. Många arbetare skulle bli tvingade att omskola sig och flytta. En lag som snart kommer att antas garanterar tre månaders riksgenomsnittlig lön för arbetare som tvingas att söka nya anställningar.[11] Hittills har det inte funnits något bidrag för de arbetsföra arbetslösa.
I massmedia och den vetenskapliga litteraturen diskuteras dessa åtgärder ofta under rubriken ”rättvisa i samhället”. De allmänna förändringarna förespråkades till exempel i en artikel av den framstående sociologen Tatjana Zaslavskaija med rubriken ”Den mänskliga faktorn och rättvisan i samhället”. Artikeln publicerades i Sovjetunionens Kommunistiska Partis (SUKP) teoretiska tidskrift Kommunist i november 1986. I dessa diskussioner tenderar ”rättvisa i samhället” att få en särskild betydelse: Om arbetare A producerar bättre resultat än arbetare B, borde arbetare As verkliga inkomst vara högre. Detta är, enligt vad som sägs, i allmänhet inte fallet för närvarande.
Det är inte svårt att förstå varför man i Sovjet understryker vikten av att förstärka länken mellan arbete och belöning och motverka löneutjämning. Men det är icke desto mindre slående att andra faktorer som vanligtvis innefattas i begreppet ”rättvisa i samhället” ges lite mer än en läpparnas bekännelse: motivationen att arbeta genom att stärka den samhälleliga solidariteten som grundas på ett verkligt deltagande i beslutsfattandet och tillhandahållandet av ett anständigt minimum för alla, oavsett tillfälliga omständigheter (såsom fysiska men, familjeansvar, marknadsvillkor och så vidare) som arbetaren kan befinna sig i.
Ekonomerna Rutgaizen och Shevnjakov börjar sin artikel ”Fördelning efter arbetsinsats”:
”Tills helt nyss uppnåddes förbättringar av fördelningspolitiken främst utifrån behovet av att lösa brännande uppgifter för den offentliga välfärden. Nu behöver vi kraftigt stärka dess roll i intensifieringen av produktionen.”[12]
Hela artikeln ägnas helt och hållet åt att vidareutveckla den andra meningen ovan. Faktum är att nästan ingen seriös uppmärksamhet riktas i massmedia eller den vetenskapliga litteraturen eller i praktiken åt vidareutvecklingen av de åtgärder i samhället som är nödvändiga för att mildra de ekonomiska och sociala slag som stora delar av befolkningen oundvikligen genast skulle erfara.
Frågan är inte så mycket huruvida denna reform går ”emot arbetarna” eller inte (även om man absolut kan fråga sig om det inte finns andra varianter av reformer som på ett bättre sätt skulle motsvara arbetarnas strävanden).[13] För ”kommandoekonomin” står sannerligen inte på arbetarnas sida, trots alla dessa – både i Ost och Väst – som inte tvekar att beskriva de sovjetiska arbetarna i det existerande systemet som privilegierade.
Som vi har sett är dessa ”privilegier” i verkligheten en defensiv anpassning till ett system som har berövat arbetarna deras politiska rättigheter. De är i viss mening ersättningar för politisk makt, framför allt rätten till kontroll över ledningen av den nationaliserade ekonomin, såväl som fackliga rättigheter.
Ur denna synvinkel är arbetarnas misstroende mot reformen begriplig. Reformen innebär, åtminstone på kort sikt, att arbetarnas situation skulle försämras till den de har under kapitalismen, utan att de får någon garanti att de i slutändan kommer att tjäna på den. Och hittills har deras erfarenhet i fabrikerna under Gorbatjovs tid på det hela taget varit negativ: striktare disciplin, intensifierat arbete, minskade inkomster och stigande priser – utan några påtagliga förbättringar inom konsumtionssfären.
I en intervju i Izvestija ger Direktören för Insitutet för Sociologisk forskning vid Sovjetunionens Vetenskapsakademi, V. Ivanov, en övergripande bild av de undersökningar som genomförts i 120 företag över hela landet, och slår fast att i motsats till de svepande förändringar inom det intellektuella skapandets sfär, har mycket litet som medför något gott förändrats för arbetarna inom den materiella produktionens sfär.
”För ögonblicket upplever majoriteten omstruktureringen bara som en ökad press på jobbet... Konsumtionsmarknaden förblir oförändrad och förra året var dessutom öknings(takten) i konsumtionsvaruproduktionen lägre än den för 1985.”[14]
En kvinnlig arbetare i en fabrik för armerad betong i staden Kurgan beskrev sina villkor så här: På jobbet – en icke-existerande ventilationsanläggning, favorisering av administratörer i fördelningen av förmåner, en fackförening som ljuger och där andra intressen än arbetarnas är viktigast. Utanför jobbet – ett hyreshus vars tak läcker, vars hiss inte fungerar, som är kallt på vinter, och en kollektivtrafik som är så överfull att det tar en och en halv timme att resa de fyra kilometrarna till jobbet, och där man dessutom måste slå sig in i trängseln.
”Ursäkta mig”, avslutade hon” för att jag skriver vad jag tycker. Jag förmår inte på en gång uttrycka allt som ligger mig om hjärtat. Vi har blivit förolämpade allt för många gånger, och bara hållit tyst. Nu har livet tagit en ny vändning. Vi ser förändringar till det bättre. Vi vill tro att det kommer mer. Val av administratörer, ett erkännande av statliga produkter – allt detta är riktigt och nödvändigt. Men jag är rädd för att bakom omstruktureringen av produktionen, kan omstruktureringen av vardagslivet bli bortglömd... För att vara uppriktig, för mig är det viktigaste mitt hem och min familj, mina barn. Jag arbetar för deras skull. Tro mig, majoriteten av kvinnorna tänker samma sak. Och om alla omkring en säger: 'Vi omstrukturerar', och det är lika kallt i hemmen som innan, om du inte kan pressa dig in i kollektivtrafiken och inte kan köpa något i affärerna, då står det klart för att oss att det inte sker några förändringar... Det är detta vi tänker på. Med andra ord: Vi vill inte bara arbeta, utan också leva på ett annat sätt än vi har gjort tills nu.”[15]
Gorbatjov är medveten om detta problem. Den politiska aspekten av perestroika är delvis avsedd att skapa just den politiska hängivenhet hos arbetarna som är nödvändig för att reformen skall bli framgångsrik. Gorbatjov förklarade till exempel att arbetarnas val av företagsledning är en nödvändig åtgärd eftersom ”arbetarens välbefinnande beror på direktörernas skicklighet. Arbetarna borde därför ha ett verkligt inflytande över valet av direktör och kunna kontrollera hans handlingar.”[16] Och mer allmänt:
”Vi behöver en maximal demokratisering av det socialistiska systemet så att individen själv känner sig som herre och skapare... Bara en person som känner sig som herre i sitt eget hus kan få det i ordning.”[17]
Andra viktiga politiska reformer innefattar stärkandet av rättsliga garantier mot maktmissbruk av tjänstemän[18], och införandet av en verkligt hemlig rösträtt (helt i motsättning till det nuvarande förfaringssättet, som bara är symboliskt) och ett fritt val bland kandidater som nominerats underifrån i valen till Sovjeterna.[19] Det har varit tal om att ge sovjeterna mer makt i förhållande till deras exekutivkommittéer, vilka sovjeterna i grunden kommer att välja och kontrollera.[20]
Det har också förekommit en del uppmuntran till fristående individuella och kollektiva initiativ i det ekonomiska och sociala livet, däribland i de större städerna framväxten av klubbar av varierande slag som absolut har politiska inslag. Alla stöder givetvis formellt perestroika, men en del – främst Pamyat' (Minnes) -rörelsen – är i själva verket Storryskt chauvinistiska och proto-fascister.
Det förs en löpande debatt om bildandet av en nationell organisering av dessa klubbar, i vilken man tagit upp sådana skilda frågor som polisbrutalitet, miljövärn, den ekonomiska reformen, hjälp åt äldre, nominering av kandidater till sovjetvalen, arbetsrätt och nedrustning. Regimen har också visat en ny tolerans gentemot folklig kamp och till och med givit dem en viss uppmuntran. De flesta har hittills rört frågor som miljöskydd och historien. De verkar också främst ha dragit in intellektuella och studerande ungdomar.
En av dessa rörelser lyckades stoppa projektet att vända sibiriska floder söderut till Kaspiska Havet. En annan, som utmärktes av spontana massdemonstrationer, misslyckades att förhindra att myndigheterna i Leningrad rev Hotell Angleterre (där poeten Jesenin begick självmord på 1920-talet). Båda blev omskrivna i den centrala pressen som strider mot byråkratisk trångsynthet och maktfullkomlighet.[21] Den mest anmärkningsvärda politiska protesten hittills har varit Krimtartarernas, som deporterades av Stalin efter kriget, vars kamp för rätten att återvända till slut ser ut att närma sig en kritisk punkt.[22]
Det mest uppseendeväckande har emellertid varit att journalismen, vetenskapen och konsten har släppts loss. Detta är det enda område inom det sovjetiska livet där förändringarna har varit radikala och omedelbart synbara för den vanlige medborgaren. Nästan ingen del av det sovjetiska samhället och dess historia har förblivit orörd, däribland till exempel byråkratiska privilegier, maktmissbruk, Storrysk chauvinism, etnisk diskriminering, drogmissbruk, prostitution, Afghanistan, korruption inom militären, försämrad hälsovård och förfalskning av medicinska data, Stalin, Trotskij och skåderättegångarna. (Ett avgörande problem som hittills väckt liten uppmärksamhet är kvinnornas situation.) Samtidigt som betydelsen av dessa politiska förändringar inte skall förringas, i synnerhet med sovjetiska mått mätt, förblir socialistisk demokrati fortfarande i mångt och mycket ett löfte, och de åtgärder som vidtas för att genomföra den är ofta vaga och tvetydiga.
Till exempel visade ett kollektivt brev från en grupp invånare i Smolensk på följande otillräckliga värdering av de experiment och föreslagna förändringar i valen av de lokala sovjeterna: dessa ”förändringar är så blygsamma att de knappast kommer att leda till en lösning av problemet med utveckling av demokratin och att slå sönder den försenande mekanismen”.[23]
På samma sätt är utkastet till lagen om statliga företag mycket luddig i fråga om arbetarkollektivets och dess valda sovjeters faktiska beslutanderätt. Till och med den klart uttalade rätten att välja direktörer underordnas ”överordnat organs godkännande”.[24] Hittills har erfarenheten med sådana val oftast ändat i att kandidater ”dykt upp” från ovan.[25] (Givetvis har arbetarna till och med med de nuvarande lagarna en omfattande makt i företagen, men i praktiken känner väldigt få arbetare till dem och har än mindre sett dem utövas.)
Inte heller skapade Fackföreningarnas kongress i februari 1987, trots uppriktigare ton och kritiskt innehåll i talen, något intryck av att fackföreningarna var i färd med att omvandla sig själva till organisationer för försvaret av arbetarnas intressen gentemot ledningen. Komsomols (Ungkommunisternas förbund) kongress, som hölls tidigare under 1987, visade sig inte mer villig än Centralkommitténs januariplenum att slå in på den inre demokratiseringens väg.
Viktigare ändå är att de politiska aspekterna av perestroikan, som redan införts i huvudstaden och om vilka man läser i pressen, upplevs på ett mycket ojämnt sätt i resten av landet. Utanför Moskva beror genomförandet av de politiska reformåtgärderna mycket på intresset och tolkningarna av de lokala myndigheterna. I många områden har karaktären på massmedia bara förändrats minimalt, och den lokala pressen har setts trycka om artiklar från den centrala pressen i förändrad form. Som ett resultat är till och med den politiska sidan av perestrojkan för en stor del av befolkningen bara ord.
Det återstår därför att se om den demokratisering som Gorbatjov är villig eller kapabel att införa kommer att gå tillräckligt långt för att vinna över en arbetarklass vars skeptiscism grundas på årtionden av byråkratisk despotism. Enligt Ivanov vid Institutet för Sociologisk forskning, är ”trögheten och passiviteten” hos arbetarna en av de viktigaste faktorerna som håller tillbaka omstruktureringen.
I en undersökning av arbetare vid Sjukvårdsutrustningsfabriken i Moskva ansåg en tredjedel av de svarande att de ”skulle vänta tills omstruktureringen blev mer klart definierad innan de beslutade sig för att ansluta sig till den eller inte.” Mot bakgrund av de enorma massmediala och övriga officiella påtryckningarna till förmån för perestrojka, kan man med säkerhet anta att de arbetare som uttryckte invändningar bara var de allra modigaste inom en större grupp som känner samma sak. I en annan undersökning av företag i Kazakhstan, föredrog 40 procent av de svarande att behålla det gamla lönesystemet.[26] För åtminstone den närmaste framtiden kommer arbetarna på det hela taget att förbli misstänksamma mot – och till och med gå emot – den ekonomiska reformen, även om denna opposition är av en dold och passiv karaktär.
Översättning: Lars Kaage
Översatt ur: International Viewpoint 26 oktober 1987.
[1] Mycket av det följande grundas på personliga samtal och observationer under resor till Sovjetunionen. För en insiktsfull analys av arbetarnas situation i östeuropeiska fabriker, se C Sabel och D Stark, ”Planning, politics and shop-floor power: hidden forms of bargaining in Soviet-imposed state-socialist societies” Politics and Society, vol II nr 4, 1984, ss 339-475. Se även D Mandel ”La crise du 'socialisme réellement existant”, Etudes internationales (Quebec), vol 12, nr 2, juni 1982, ss 293-5.
[2] För diskussioner om arbetslöshet på landsbygden i Centralasien och Azerbaijan, se Sotsialistetjeskaja industrija, 25-29 april, 1987; och Sel' skaja Zjizn, 24 april, 1987.
[3] SSSRs Konstitution, Moskva, 1977.
[4] För en intressant diskussion i detta ämne se P Hanson ”The serendipitous Soviet achievement of full employment: labour shortage and labour hoarding in the Soviet economy”, i D. Lane (red), Labour and employment in the USSR, NYU Press (New York), 1986, ss 83-111; och även V. M. Rutgaizen och Yu. E. Sjevnjakov, ”Raspredelenie po trudu”, (Distribution efter arbete), EKO 3, 1987, ss 14-17.
[5] Se N Lampert, ”Job security and the law in the USSR”, i D Lane, ibid.
[6] A Nove, The Soviet economic system, Allen and Unwin, (London), 1983, s 296. I Ungern är det bara under de senaste åren som myndigheterna börjat stänga vissa ineffektiva fabriker. Fastän de arbetslösa arbetarna erbjöds arbeten på annat håll och de politiska myndigheterna mötte för att förklara situationen, var arbetarnas missnöje stort. (New York Times, 2 december 1986.)
[7] Från personliga samtal. Rutgaizen och Sjenjakov citerar experter som uppskattar att pripiska uppgår till 15-20 procent av det angivna arbetet i enskilda transport och byggnadsföretag. Se deras artikel ”Raspredelenie...” s 20. De anger emellertid inte den period de studerat. I samtal har arbetare medgett att trycket mot pripiska har ökat avsevärt efter Brezjnevs död.
[8] Ibid s 5.
[9] Pravda 28 januari 1987.
[10] Se till exempel U. Sjerbakov (Direktör för Lönedepartementet för USSRs Statliga Kommission för Arbete) ”Kardinal'naja perestroika oplaty truda” (Grundläggande reform för betalning av arbetskraften), EKO 1, 1987, ss 37-52.
[11] M-A. Crosnier ”Le New Deal de Gorbatchev”, Le Courrier des Pays de l'Est, Mars 1985, s 16. Avskedanden har redan börjat rapporteras i massmedia. Se ”Ekonomika na perepiet'e”, Literaturnaja gazeta, 3 juni,1987, s 10. Nyhetsbyrån TASS rapporterade om den första konkursen – en byggnadsfirma i Leningrad – den 26 mars, 1987.
[12] Rutgaizen och Sjevnjakov, ibid, s 3.
[13] Denna mycket avgörande fråga, som har rönt förhållandevis liten uppmärksamhet i Öst eller Väst ligger utanför ämnet för denna artikel. För ett intressant – och mycket sällsynt – försvar av demokratisk men ändå i grunden direkt central planering, se E. Mandel ”In defence of socialist planning”, New Left Review 159, september/oktober 1986, ss 5-37 [ finns i svensk översättning: Till försvar för den socialistiska planeringen ].
[14] ”Real'nost' nadezjd”, Izvestija, 5 maj 1987. Massmedia har också uppmärksammat en fortsatt nedgång för kvaliteten på matvaror (Vem förstörde vår aptit?), Izvestija, 28 mars 1986.
[15] ”My chotim zhit' inatje” (Vi vill leva på ett annat sätt), Izvestija, 14 april 1987.
[16] Pravda, 28 januari 1987.
[17] Ibid.
[18] Se till exempel ”Prosju zasjtjitij u Buda” (Jag vädjar till rätten om beskydd), Izvetsija, 9 april 1987; och ”Sila zakona” (Lagens kraft), Moskovskaija Pravda, 17 maj 1987.
[19] ”Kak nam Vybirat?” (Hur skall vi välja?), Izvestija, 30 januari 1987. ”Vybory po mnogmandatnym okrugam” (Val i distrikten med flera kandidater), Pravda 31 oktober 1986.
[20] ”Demokratija i perestrojka” (Demokrati och perestroijka), Pravda 31 oktober 1986.
[21] Se ”Komy urok?” (En lärdom för vem?), Izvestija 27 mars 1987; ”Urok ne vprok” (Lärdomen är innehållslös), Ibid 9 och 25 april; och S. Zalygin, ”Povorot – uroki odnoi diskussii” (Omvändelsen – lärdomar av en viss diskussion), Novij mir 1 1987, s 118.
[22] Vesti i SSSR, München, nr 14 1987, ss 3-6.
[23] ”Vybirat' no kak?” (Välja, men hur?) Literaturnaja Gazeta 10 juni 1987, s 1.
[24] Pravda 4 april 1987.
[25] Izvestija 8 februari 1987.
[26] ”Real' nost' nadezjd”, Izvestija 5 maj 1987.