Ur Fjärde Internationalen nr 3/87

Mats Bladh

Fakta om kvinnor i Sverige

Partner, familj och hem.

Det finns vissa klass- och könsmönster i valet av livspartner. Undersökningar som nyligen redovisats[1] visar på två slags skillnader mellan män och kvinnor härvidlag. Andelen ensamstående män uppvisar större variation mellan olika socioekonomiska grupper än motsvarande andel för kvinnor. Unga män är oftare ensamstående än unga kvinnor, medan äldre kvinnor är mer ensamstående än äldre män.

Som vi kan se i tabellen nedan minskar andelen ensamstående män ju högre upp i den sociala hierarkin de befinner sig. De ”klasser” SCB använder sig av sammanfaller inte med de marxistiska kategorier som vi är vana vid från till exempel Göran Therborn. Indelningen är gjord främst utifrån facklig centralorganisation och yrkesutbildningens längd: Ej facklärda arbetare; Facklärda arbetare; Lägre tjänstemän; Tjänstemän på mellannivå; Högre tjänstemän; Ensamföretagare; Jordbrukare; Företagare med anställda.[2] Joachim Vogel, som skrivit rapporten, sammanfattar skillnaderna:

”Män tycks bli valda som partner mera beroende av den utbildning, de inkomster och det arbete de har (och följaktligen efter den materiella standard de för med sig i boet), medan kvinnor blir valda mera med avseende på andra egenskaper som inte är relaterade till klasstillhörighet (till exempel fysisk attraktivitet).”[3]

Tabell 1. Ensamstående efter kön, klass och ålder. Procent.

Källor: Det svenska klassamhället, s 62; Ojämlikheten i Sverige, s 189. Anm: För klasserna är siffrorna medeltal för perioden 1975/83. För åldersgrupperna för 1984/85.

SCB har också frågat om de intervjuade är ensamma i mer bestämd mening. Det har gällt kontakter med anhöriga, vänner, grannar och arbetskamrater. Det jag vill uppmärksamma här är de som svarat ja på frågan om de ”saknar nära vän”. Det visar sig att 27 procent män svarar ja, mot 15 procent bland kvinnorna. Hemarbetande ligger på 22 procent. Störst är skillnaden mellan könen i de produktiva åldrarna, 25-64 år. Bland klasserna är arbetarna oftare ensamma än tjänstemännen, medan företagarna ligger högt, uppemot 30 procent saknar nära vän.[4]

Familjebildandet var tidigare starkt knutet till äktenskapet. Giftermålsfrekvensen har varierat under de senaste drygt 100 åren. Det är framförallt 30- och 40-talen som framstår som ”kärnfamiljens” årtionden. Och det är från 70-talet som det traditionella äktenskapet förlorar i omfattning. Barnafödandet gick stadigt ner från industrialismens början fram till och med 30-talet. Men från 40-talet skaffar sig familjerna allt fler barn. Denna markanta ökning i barnafödande gav upphov till en alltjämt verkande 20-årsvåg i befolkningspyramiden. Antalet skilsmässor har ökat hela tiden, men mest från 70-talet och framåt.

Tabell 2. Giftermål, fruktsamhet och skilsmässor 1871/80-1981/85

Källor: Erland Hofsten, Svensk befolkningshistoria. Rabén&Sjögren 1986, s 51, 61, 120-1; Statistisk Årsbok 1987, tab 42.
Anm: Giftermål=antal per år ingångna äktenskap på 1000 invånare; Fruktsamhet=antal levande födda barn per kvinna; Skilsmässor=antal skilsmässor på 100 000 gifta kvinnor.

Diagram 1. Antalet aborter 1951-85.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den. Fakta om jämställdheten i Sverige 1986.
Tabeller. SCB. Tabell 11.

Antalet registrerade aborter ökade mycket kraftigt 1965-75 – en dryg femdubbling. Aborterna tycks ha stabiliserat sig på den nivå som uppnåddes i mitten på 70-talet. Det verkställs cirka 30 000 aborter, medan det föds drygt 100 000 levande barn varje år i Sverige.

I hemmet har arbetsfördelningen alltid varit skev mellan män och kvinnor, och är så fortfarande. Statistiken på detta område är inte alls så fullständig och homogen som exempelvis befolkningsstatistiken är. Men en hel del undersökningar har ändå gjorts, mot bakgrund av olika syften och frågeställningar, ofta för att underlätta hemmafruarnas hushållsarbete. Carin Boalt har i antologin Den okända vardagen – om arbetet i hemmen, sammanställt dessa undersökningar.[5]

Med ”måltid” menas här matlagning och diskning. Om man överhuvudtaget törs dra några slutsatser av detta siffermaterial, så skulle väl det i så fall vara att städning, tvätt och sömnad har minskat något och att därmed att den totala hushållsarbetstiden minskat över tid.

Tabell 3. Hushållsarbetstider (tim/vecka) vissa år 1937-81.

Källa: Den okända vardagen, aa, tabell 19-25.

Samma reservationer för tillförlitligheten gäller också fördelningen av hushållsarbetet på män och kvinnor i nedanstående diagram.

Diagram 2. Hushållsarbetets fördelning på män och kvinnor 1954 och 1981.

Källa: Den okända vardagen, aa: Boalt, tabell 5 och 19. Anm: Barnhämtning och reparationssysslor är ej medräknade 1981, eftersom de inte var med i 1954 års undersökning.

HFIs undersökning från 1954 berör 100 hushåll där husmodern var helt hemarbetande. Konsumentverkets undersökning från 1981 redovisar uppgifter om tidsanvändning för cirka 600 personer, utgörande ett urval av Sveriges befolkning i åldern 16-74 år. I den senare fick intervjupersonerna ange tid spenderad på andra hemsysslor också. Osäkerheten i siffrorna är förstås stor eftersom man inte brukar ta tid på sig själv hemma. Undersökningarna antyder dock en minskning av totaltiden, och en ökning av männens andel. Men ännu på 80-talet ägnar kvinnor 3,5 timme på varje manlig hushållsarbetstimme.

Män sysslar dock med en annan sorts hemarbete i större utsträckning än kvinnor, nämligen olika underhållssysslor. Det är sådant som underhåll av bostaden, skötsel av trädgård, laga och meka med cykel, bil och båt. I Konsumentverkets undersökningar 1982-85 har jag låtit underhållet ingå i hemarbetet, lagt ”studier” till ”förvärvsarbete” och adderat ”social samvaro”, ”titta på tv och video” och ”idrott och friluftsliv” till Fritid. De befolkningsgrupper som tagits fram i diagrammet är dels ensamstående män och kvinnor och dels två typer av samboende män och kvinnor – i ena fallet båda heltid, i det andra kvinnan deltids(yrkes)arbetande.

Diagram 3. Tidsanvändning, män och kvinnor 1982/85.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 66.
Anm: ”Heltid” och ”deltid” hänför sig till heltids- och deltidsförvärvsarbete.

Som vi kan se av figuren ägnar kvinnor mer tid åt hemarbete än männen i alla tre hushållstyperna. Dessutom ökar kvinnornas hem arbete när de flyttar ihop med en man. Kvinnors hemarbete minskar inte särskilt mycket när de byter från deltids-(löne)arbete till heltid. De tar sig tid lite här och var, inklusive från fritiden. Varför män som bor tillsammans med deltidsarbetande kvinnor ägnar mer tid åt hemmet än vad män med heltidsarbetande kvinnor gör, kan inte utrönas från siffermaterialet. Antagligen har den förra gruppen fler småbarn än vad den andra har, och kanske tar barn tid också för männen.

En viktig hävarm för kvinnors möjligheter att ta sig ut i förvärvslivet, är tillgången till barnomsorg. 1984 hade 26,2 procent av barnen i åldern 0 till 6 år plats på daghem och 16,4 procent på familjedaghem. För barn 7 till 12 år hade 10,8 procent plats på fritidshem och 7,7 på familjedaghem.

Diagram 4. Andel barn i kommunal omsorg 1970-84.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 166.
Anm: Kommunal barnomsorg=dag/fritidshem + familjedaghem.

Den totala barntillsynen ser ut så här.

Tabell 4. Barn efter tillsynsform 1984. Procent.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 172.

Utbildning, förvärvsarbete och löner.

Kvantitativa skillnader mellan mäns och kvinnors utbildning är numera obefintlig i de yngre åldersgrupperna upp till 44 år. Medelutbildningstiden för bägge könen i åldern 25-44 år är 11,8 år 1984/85. Det är t o m så att fler kvinnor har någon form av efter gymnasial utbildning än män har i åldern 25-44 år. I äldre ålders grupper kvarstår små skillnader till männens fördel.

Klasskillnaderna är däremot mycket påtagliga vad gäller utbildning. Endast 2,5 procent av de från arbetarhem har eftergymnasial utbildning, mot 19 procent för högre+mellantjänstemän, och 26 procent för högre tjänstemän enbart.[6]

Men skillnaden i inriktning på utbildningen är fortfarande stor mellan män och kvinnor. Om vi ser till gymnasiet är kvinnorna där överrepresenterade på ekonomiska, humanistiska, vård- och konsumtionslinjer, medan män dominerar lantbruks-, industritekniska och tekniska linjer.

Diagram 5. Examinerade från gymnasium 1984/85

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 69.

Kvinnors sysselsättning har ökat starkt sedan 1970. En halv miljon fler kvinnor har förvärvsarbete 1985. Sysselsättningsintensiteten (andel sysselsatta i åldersgruppen) har ökat från 44 procent 1970 till 66 procent 1985 i åldern 16-74 år. Männen har haft en negativ utveckling, från 78 till 74 procent (vilket antagligen har att göra med förtidspensioneringar). I nedanstående diagram visas sysselsättningsintensiteten för åldersgruppen 20-64 år. Siffrorna för 1985 är kvinnor: 80 procent sysselsatta, 45 procent heltid; män: 88 procent sysselsatta, 83 procent heltid.

Diagram 6. Sysselsättningsstatus för män och kvinnor 20-64 år, 1970-85.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 83.
Anm: Ej förvarb=Ej i arbetskraften+arbetslösa.
Deltidsarb=Sysselsatta 0-34 timmar/vecka.  
Heltidsarb=Sysselsatta 35- timmar/vecka.

Det är betydande skillnader i sysselsättning mellan kvinnor med små barn och kvinnor utan. I åldern 25-44 år var 17 procent av kvinnor med barn under 7 år ej sysselsatta, mot 10 procent för kvinnor utan sådana barn 1985. Deltidssysselsättningen är mycket högre för kvinnor med barn under 7 år jämfört med övriga kvinnor i samma ålder: 52 mot 32 procent. För män är förhållandet omkastatde har högre sysselsättnings-intensitet som fäder till barn under 7 år än annars, 4 procent ej sysselsatta med barn mot 8 procent ej sysselsatta utan barn under 7 år 1985.[7]

Det här avspeglar sig också i de orsaker som de deltidssysselsatta angett för sin deltid. 69 procent av kvinnorna i åldern 16-64 år med barn under 7 år uppger ”upptagen av eget hushåll” som orsak till deltid. För kvinnor i åldern 25-44 år (med eller utan barn) anger 54 procent samma orsak. För kvinnor i åldern 16-64 år (med eller utan barn) uppger 37 procent hushållsarbetet som orsak medan 39 procent ”vill inte ha deltid”. För de få män som deltids arbetar väger ”vill inte”, ”arbetsmarknadsskäl” och ”studier” tyngre för de som inte har små barn. För män med barn under 7 år uppger 32 procent hushållsarbetet som orsak.[8]

Kvinnor är främst sysselsatta i offentlig sektor. Kvinnors offentliga sysselsättning har ökat under de senaste 20 åren, från en andel på 33 procent 1965, till 57 procent 1985. Mäns sysselsättning i offentlig sektor var 19 procent 1965 och 27 procent 1985. Diagram 7 beskriver utvecklingen.

Könsfördelningen inom respektive sektor ger samma intryck. En av tre sysselsatta i privat sektor är kvinna, två av tre i offentlig sektor (1980).[9]

Diagram 7. Kön och sektor 1965-85.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 96.

Den inriktning på gymnasieutbildningen vi såg förut för kvinnor slår förstås igenom på yrkesvalet. Det är vård-, kontors-, butiksstäd-, köks- och läraryrken som är de vanligaste kvinnoyrkena. Kvinnors yrkesinriktning är en fortsättning på hushållsarbetet i stor utsträckning. Bland de kvinnotätaste (minst 90 % kvinnor i yrket) yrkena 1980 räknas: Hemvårdare, barnsköterskor, sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden och köksbiträden. Men till de vanligaste kvinnoyrkena hör också andra. I tabellen nedan listas de tio största kvinnoyrkena 1980. Procentsatsen som anges är den andel som yrket har av alla yrkesarbetande kvinnor 1980, 1970 och 1960.

Tabell 5. De 10 största kvinnoyrkena 1980 och dessas andelar av total kvinnlig sysselsättning 1980, 1970 och 1960.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 92-94.
Anm: Som sysselsatta räknas här de som jobbar minst 20 timmar i veckan. Lucka innebär att yrket inte tillhör de 30 största yrkena i landet året ifråga.

”Sekreterare, maskinskrivare m fl” har varit den största yrkesgruppen alla de tre åren. Här sysselsattes 229 tusen kvinnor 1980. Sjukvårdens expansion har gjort att sjukvårdsbiträden har blivit det näst största kvinnoyrket 1980, före affärsbiträden, och att sjuksköterskor tagit plats på tio-i-topp-listan. Toppyrken som fallit bort sen 1970 och 1960 är ”lantarbetare, husdjursskötare”, ”sömmerskor, skräddare m fl” och ”hovmästare och servitörer”.

I början på artikeln beskrevs de ”klasser” SCB använder sig av. En uppdelning av dessa klasser på kön ger en bild som visas i diagrammet nedan. Som synes finns de flesta kvinnorna bland ”ej facklärda arbetare” och ”lägre tjänstemän”. Observera för det första att SCBs klasser är statiska och beskrivande kategorier (alltså ej relaterade till ett socioekonomiskt system med intern konflikt); För det andra att siffrorna är medeltal för hela perioden 1975-83.

Diagram 8. Förvärvsarbetande mäns och kvinnors fördelning på klasser 1975/83. Tusental.

Källa: Det svenska klassamhället, aa, s 24.
Anm: Siffrorna som bildar underlag är medeltal för 1975-83.

Löneskillnader mellan män och kvinnor varierar från yrkesgrupp till yrkesgrupp. Det verkar som kvinnor har samma eller högre lön än männen inom de yrken som domineras av kvinnor. Ett genomgående drag bland tjänstemännen är att löneskillnaderna till kvinnornas nackdel är större ju högre befattning det gäller. I de siffror som presenteras här blandas eventuell olika lön för lika arbete med olika lång anställningstid och de löneklassuppflyttningar det medför.

Tabell 6. Månadslöner 1985 i de vanligaste kvinnoyrkena 1980.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 94 och 123.

Inom industrin ligger kvinnorna på cirka 90 procent av männens löner 1985. Att kvinnliga industritjänstemän ligger så lågt beror på att de finns mest på lägre befattningar och att deltidsarbetet är mycket vanligare bland kvinnor.

Det finns skäl att poängtera deltidsarbetets betydelse för kvinnors löner i förhållande till mäns. Det märks till exempel på att kvinnolönens andel av manslön är så låg som 75 procent bland lands tingsanställda. Det märks vidare bland industritjänstemännen, där kvinnolöneandelen är som lägst i barnafödande ålder (20-39 år). Att deltidsarbete och lång anställningstid kan ge ett sammansatt resultat märks på att löneprocenten för kvinnliga sjukvårdsbiträden ligger på 101.[10]

Diagram 9. Kvinnliga industrianställdas löner som andel av manligas 1965-85.

Källor: Siv Gustafsson/Petra Lantz. Arbete och löner. Ekonomiska teorier fakta kring skillnader mellan kvinnor och män. IUI/Arbetslivscentrum 1985. Tabell 34; Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 128; Statistisk Årsbok 1987, tabell 204 och 205.

Kvinnors disponibla inkomst (inkomst av arbete, kapital + transfereringsnetto) är något lägre för kvinnor än män utom i åldern 1624 år. Fler kvinnor än män saknar bil i alla åldrar, men fler kvinnor än män åker på semesterresa. Allmän trötthet rapporteras betydligt oftare av kvinnor än män, cirka 35 respektive 25 procent. Betydligt fler kvinnor än män är oroliga för sin ekonomi, för att bli arbetslösa och för världsläget.[11]

Våld och representation.

Unga män (16-24 år) är mer utsatta för våld och hotelser än unga kvinnor. Men mer än dubbelt så många kvinnor som män är oroliga för våld (alla åldrar). Enligt brottsstatistiken är nästan alla som begår våldsbrott män. Rubrikerna ”misshandel”, ”skadegörelse” och ”våld mot tjänsteman” har manliga andelar på 94, 93 och 92 procent. Lagföringar för mord och dråp domineras av män. Kvinnor är överhuvudtaget mindre brottsliga. 86 procent av de lagförda brotten gäller män. Bara på enstaka rubriker kan kvinnor komma upp i andel: bedrägeri 24 %, snatteri 40 %.[12]

Ett väntat mönster dyker upp i misshandelsstatistiken. Kvinnor misshandlas inomhus av bekant person. Män utomhus av obekant.

Tabell 7. Polisanmäld misshandel 1985.

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 163.

Självmord är betydligt vanligare bland män än bland kvinnor. Två av tre som tar livet av sig är män (1984).[13]

Kvinnors representation är det dåligt bevänt med. Inom fack föreningarna avtar kvinnoandelen ju högre upp i organisations hierarkin man kommer.

Tabell 8. Könsfördelningen inom centralorganisationerna 1986

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 222.

Färre kvinnor än män är fackligt aktiva. Detsamma gäller aktiva i intresseorganisation. Men i bägge fallen är skillnaderna måttliga (ca 5 %) och liten i de yngre åldersgrupperna. Aktiva i politiskt parti är så gott som lika mellan könen, medan lite fler kvinnor än män röstar i de allmänna valen. Fler kvinnor än män uppger att de ”ej brukar diskutera politik” – det gäller dock ej i åldern 16-24 där det är ganska lika mellan könen.[14]

Diagram 10. Andel kvinnliga ledamöter i riksdagen 1919-85
och kommunfullmäktige 1963-86

Källa: Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 206 och 218.

Andelen kvinnliga ledamöter i kommunfullmäktige och riksdag har varit låg. Den ligger nu på cirka 30 procent.

Noter:

[1] Det svenska klassamhället. Klasstruktur, social rörlighet och ojämlikhet. SCB/Joachim Vogel. Ingår i serien ”Levnadsförhållanden”, rapport 50. SCB 1987, s 55-67.

[2] Med ”facklärda arbetare” menas de yrken som kräver minst två års yrkesutbildning efter grundskola. Gränsen mellan de tre tjänstemanngrupperna ligger på 3 respektive 6 års utbildning. Arbetare = LO-yrken. Tjänstemän = TCO/ SACO. Med ensamföretagare menas företagare utan anställda. Till ”företagare med anställda” räknas också bönder med mer än 100 hektar åker eller 400 hektar skog. Som ”jordbrukare” räknas övriga bönder. Det svenska klassamhället, s 19-21 och 265-7.

[3] Det svenska klassamhället, s 60.

[4] Ojämlikheten i Sverige. Utveckling och nuläge. SCB/Vogel/Andersson/ Davidsson/Häll. Ingår i serien ”Levnadsförhållanden”, rapport 51. SCB 1987, s 181-195.

[5] Den okända vardagen – om arbetet i hemmen. Red: Brita Åkerman m fl, Akademilitteratur 1983: Carin Boalt, Tid för hemarbete. Hur lång tid då?, s 39-69.

[6] Ojämlikheten i Sverige, aa, s 39-71.

[7] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 88.

[8] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 89.

[9] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 98 och 99.

[10] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 132-134.

[11] Ojämlikheten i Sverige, aa, s 324, 330 och 333.

[12] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, s 59-62. Alla uppgifter i detta avsnitt gäller 1984/85 eller 1985, utom där det uppgivits annorlunda.

[13] Kvinno- och mansvär(l)den, aa, tabell 54.

[14] Ojämlikheten i Sverige, aa, s 335-336

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA