Ur Fjärde internationalen 2/1987
En strid på liv och död har inletts i Sydafrika. Liv och död för den rasistiska apartheidstaten, som byggts upp för att gynna den vita kapitalist-klassens intressen och för att hålla svarta arbetare nere. Liv och död för den framväxande massrörelsen bland svarta arbetare, ungdomar, kåkstadsinvånare.
Om den här sammandrabbningens förlopp och utgång kan vi inte sia – men denna vår, 1987, finns det inget som tyder på att någon ”fredlig” lösning skulle finnas inom räckhåll. Under våren har vi sett ett fackligt uppsving med flera långa, massiva strejker – trots att det råder undantagstillstånd sedan snart ett år. Valen bland de vita väljarna i maj blev en seger för dem som mest hårdnackat motsätter sig varje reform.
De senaste tio årens kamp har inneburit stora förändringar i den svarta befolkningens kamp mot apartheid. Vi har sett de svarta fackföreningarnas dramatiska tillväxt från mitten av 70-talet. Vi har sett framväxten av en lång rad organisationer med sin bas i de svarta ”town-ships”. Vi har också sett antiapartheidorganisationen ANC:s återkomst som dominerande antiapartheidkraft.
Syftet med det material om Sydafrika vi publicerar här är just att spegla dessa förändringar inom den svarta befolkningen, i dess organisering och kampformer. Syftet är också att visa att det förs en levande debatt om vägen för att störta apartheidstyret.
Från sextiotalet genomgick Sydafrika en dramatisk industriell tillväxt som har lett till en lika dramatisk tillväxt av den svarta industriarbetarklassen. Från 1960 till 1970 ökade antalet anställda i tillverkningsindustrin med 65 procent, från cirka 650 000 till en dryg miljon. Tidigare var svarta arbetare billig arbetskraft för okvalificerade jobb som vita arbetare inte ville utföra. Idag är den sydafrikanska kapitalismen beroende av svarta arbetare även för relativt kvalificerade jobb.
Denna nya arbetarklass' styrka märktes på allvar första gången i strejkerna i Natalprovinsen 1973. Närmare 100 000 arbetare deltog i 370 strejker – de flesta av dem för krav på högre lön – under det året.
Efter Natal-strejkerna började de första oberoende fackföreningarna födas, utanför den officiella apartheidvänliga fackföreningscentralen TUCSA:s kontroll. Mot slutet av 70-talet bildades såväl den stora centralorganisationen FOSATU som flera ”allmänna fackföreningar”. 1969 fanns det bara 13 afrikanska fackföreningar med 16 000 medlemmar – idag har landsorganisationen COSATU cirka 600 – 700.000 medlemmar.
Ett mått på den nya fackföreningsrörelsens styrka var också att den mot slutet av 70-talet tvingade fram en ny lagstiftning, som gjorde det möjligt för de svarta fackföreningarna att legaliseras.
Under hela den oberoende fackföreningsrörelsens uppbyggnadsperiod har det förts en diskussion inom fackföreningarna och inom den bredare antiapartheidrörelsen, om fackföreningarnas roll i den politiska kampen. De skilda synsätten har å ena sidan yttrat sig i olika sätt att bygga upp fackföreningarna, i olika organisationsmodeller. Den stora federationen FOSATU till exempel prioriterade att bygga upp industrifack från varje arbetsplats med en successiv branschvis centralisering. Andra fackföreningar byggdes upp som så kallade ”general trade unions” – allmänna fackföreningar som baserade sig på en arbetsplats och som knöt kontakt med andra arbetsplatser i samma geografiska område – snarare än i samma bransch. De flesta av de fackföreningar som stod ANC nära byggdes upp som allmänna fack.
Den här utvecklingen beskrivs i artikeln ”COSATU: En politik för arbetarna” från tidningen Work in Progress. Men av artikeln framgår också att det egentligen inte så mycket är en diskussion om former, som om innehållet i fackföreningens verksamhet.
I grova drag kan man säga att industrifacken prioriterat att bygga upp en facklig styrka från basnivån och uppåt och valt att inte gå med i olika folkliga fronter, därför att de menar att det skulle kunna orsaka splittring i fackföreningsrörelsen. De allmänna facken har i de flesta fallen gått med i Förenade demokratiska fronten, UDF, därför att de menat att facket måste engagera sig i den politiska kampen och sträva efter att ge den en proletär ledning.
Den här motsättningen – där de bägge sidorna i debatten i Sydafrika kallat varandra för ”workerists” (de som bara ser till arbetarnas inskränkta intressen på verkstadsgolvet) och ”populists” (de som inte tar hänsyn till arbetarnas speciella klassintressen och behovet av en proletär ledning) – finns inte bara inom fackföreningsrörelsen. Kanske har den häftigaste debatten förts mellan framförallt FOSATU och ANC-strömningen.
1982 höll FOSATU:s generalsekreterare Joe Foster ett tal som blivit en viktig referenspunkt för mycket av debatten. Han sade då att de folkliga organisationerna inte lyckats tillvarata arbetarnas specifika intressen. Arbetarna måste därför bygga sina egna organisationer med en styrka i en demokratisk organisering från fabriksgolvet.
Visst ska facken bry sig om politiska frågor, sade Foster. Deras viktigaste fråga är ju förhållandet mellan arbete och kapital i Sydafrika. Men om de engagerar sig i kampen i kåkstäderna, ska de bara göra det utifrån en stark position där arbetarintressen inte kommer i skymundan. Arbetarna måste vara medvetna om att det finns småborgerliga grupper i ledningen för mycket av den bredare folkliga kampen.
Det här talet attackerades hårt bland annat i kommunistpartiets tidning African Communist, där Foster anklagades för en reformistisk syn på fackets roll.
Bakom den här debatten, som ofta förts i mycket polemiska former, ligger ett verkligt dilemma för fackföreningarna. Ett problem med sina rötter i den sydafrikanska verkligheten och som därför inte kan viftas bort.
Å ena sidan är det klart att nyfödda fackföreningar – särskilt i en polisstat som Sydafrika – noga måste värna om sin sammanhållning och organisatoriska integritet. I ett samhälle där arbetarklassen först helt nyligen börjat formulera sina egna intressen, sina egna krav är det naturligt att inte förhastat dras in i bredare strider som kanske inte är förankrade bland medlemmarna. Det är naturligt att vara skeptisk mot bredare fronter som inte står under proletär ledning.
Å andra sidan genomgår Sydafrika en explosiv politisk utveckling. Fackföreningarna växer fram inte under kapitalismens sötebrödsdagar utan i ett samhälle i djup social och ekonomisk kris. I samma situation har det vuxit upp ett stort antal folkliga organisationer i slumområdena. Kåkstadsinvånarna organiserar sig mot krisens effekter: mot arbetslösheten, mot hyreshöjningarna, mot nedrustningarna av skolan men också mot polisförtrycket och apartheidlagarna.
De här organisationerna måste fackföreningarna givetvis förhålla sig till. Den här kampen måste de delta i – annars riskerar de att isoleras från den växande del av arbetarklassen som står utanför arbetsmarknaden. Vad värre är, de riskerar att isoleras från sina egna medlemmar. Den svarte arbetaren kan inte i sin dagliga tillvaro skilja så tydligt på ”workerism” och ”populism” – han försvarar sig mot arbetsgivaren på jobbet, men när han kommer hem på kvällen möter han apartheidstatens polis och apartheidsystemets effekter direkt.
Uppenbart måste ett revolutionärt perspektiv i Sydafrika kombinera de här bägge aspekterna och ge en kampinriktning som tillfredsställer dem bägge.
De här motsättningarna har utvecklats i takt med massrörelsens utveckling i Sydafrika. Bildandet av landsorganisationen COSATU är ett steg på vägen i den utvecklingen. COSATU bildades i november -85 men ett halvår dessförinnan enade sig de ingående organisationerna om fem principer.
En av de principerna var att landsorganisationen skulle vara ”icke-rasbunden”, det vill säga öppen för såväl vita som svarta arbetare. Det ledde omedelbart till att federationen CUSA drog sig ur samtalen. CUSA har senare gått samman med den fackliga organisationen AZACTU på grundval av att de vill bygga en ”svart fackförening”. De säger sig vara för vita medlemmar i facket men mot att vita får en ledande roll.
Den motsättningen gentemot COSATU är svår att begripa. Den vore begriplig om COSATU som så många andra u-landsfackföreningar dominerades av vita intellektuella medan medlemmarna inte hade något att säga till om. Men om det är så att massan av medlemmar liksom av fackledningar består av svarta arbetare – vad finns det då i praktiken för skillnad, vad finns det för grund att bevara en försvagande facklig splittring?
I den fortsatta enhetsprocessen spelade gruvarbetarförbundet NUM en avgörande roll. NUM som idag förmodligen är den största fackföreningen på den sydafrikanska kontinenten med sina cirka 250 000 medlemmar, hade tidigare varit anslutit till CUSA men bröt med den centralorganisationen i augusti -85 och gick med i COSATU. Inom den nya landsorganisationen anses det att NUM spelade en stor roll för att medla mellan ”workerists” och ”populists”. Det skedde genom eftergifter från bägge håll: de allmänna facken accepterade industriförbundsprincipen – det vill säga, i praktiken sin egen upplösning. Å andra sidan fick de strömningar som stod ANC närmast en stark ställning i COSATU-ledningen. Dit räknades ordföranden Barayi från gruvarbetarförbundet, generalsekretereraren Naidoo från livsmedelsarbetarförbundet med flera.
Det blev också uppenbart att den nya landsorganisationen inte tänkte dra sig för att ta politisk ställning. I sitt första tal stödde Barayi den internationella kampanjen för investeringsbojkott och varnade för en passbränningskampanj om inte passlagarna upphävdes. Naidoo mötte några dagar senare ANC-ledare i Zimbabwe. Bägge ledarna fick kritik för sitt agerande inom COSATU, eftersom inget av dessa initiativ hade godkänts av COSATU:s styrelse.
Det första testet för COSATU har varit uppgiften att genomföra en verklig enhetsprocess, inte bara på toppnivå. Det tycks inte ha skett helt friktionsfritt – särskilt i de allmänna facken tycks det ha funnits ett motstånd mot omorganisering. På en del håll har man inte lyckats välja gemensamma ledningar för COSATU:s regionala och lokala strukturer.
COSATU tycks också ha drabbats hårt av det undantagstillstånd som infördes i juni -86. Under hela det året var fackföreningarna hårt pressade.
Tusentals medlemmar, många av dem ledande fackföreningsmedlemmar, arresterades. Ett nationellt initiativ till protestdag mot undantagstillståndet misslyckades.
Men om vi ser på utvecklingen hittills i år är det uppenbart att det skett en facklig återhämtning. Under våren har tre större strejker genomförts bland de anställda i varuhuskedjan OK Bazaars, bland post- och järnvägsanställda. Bazaars-strejken slutade med stora framgångar för arbetarna.
Bakom många av diskussionerna, många av motsättningarna inom fackföreningsrörelsen och överhuvudtaget den bredare antiapartheidrörelsen, anar man skuggan av ANC. Utan tvivel är ANC den största, den mest betydelsefulla politiska antiapartheidorganisationen i Sydafrika idag. Det är den organisation som lyckats vinna en ungdomsgeneration och som ses som politiskt – om än ej organisatoriskt – ledande i kampen.
Så har det inte alltid varit. När ANC grundades 1912 var det som en nationalistisk, reformistisk strömning som arbetade med påtryckningar på regimen. Efter andra världskriget radikaliserades organisationen, främst dess ungdomsförbund, under inflytande av den koloniala befrielsekampen runt om i världen. Vid samma tid institutionaliserades apartheidsystemet sedan det nationella partiet kommit till regeringsmakten och villkoren för de svartas kamp förändrades.
Fortfarande menade en stor del av organisationen att ANC var alltför kompromissvilligt gentemot det vita etablissemanget – det var på denna grund Panafrikanska kongressen, PAC, bröt med ANC i slutet av 50-talet. PAC spelade en dominerande roll i mobiliseringarna mot passlagarna som ledde fram till massakrerna i Sharpeville 1960.
I Sharpevilles efterföljd förbjöds såväl PAC som ANC och ANC valde då den underjordiska kampen med en inriktning på att bygga en landsbygdsgerilla.
De slutsatser många ungdomar i den generation som växte upp efter Sharpeville drog, var att de traditionella organisationerna inte förmått ge något perspektiv åt kampen utan lett de svarta försvarslösa ut i en konfrontation. Många av dessa ungdomar rekryterades nu av den så kallade svarta-medvetenhetsrörelsen, som spelade en ledande roll under Sowetorevolten 1976 och de efterföljande omvälvande åren. ANC stod lite vid sidan av den rörelsen – förmodligen på grund av sin hårda inriktning på väpnad kamp och på grund av att så stor del av organisationens ledning befann sig i exil.
Efter Sowetouppsvinget föll svarta-medvetenhetsrörelsen sönder. Många av dess aktivister tvingades i landsflykt – där de rekryterades av ANC som hade en stark organisering och goda kontakter med solidaritetsrörelsen internationellt.
I den nya vågen av radikalisering under 80-talet är det framförallt ANC som lyckats knyta an till massrörelsen. Organisationen har idag ett mycket mer stabilt och välorganiserat stöd än vad svarta medvetenhetsrörelsen någonsin hade.
Hur var detta möjligt? Hur kunde ANC återerövra den terräng som andra organisationer dominerade under 60- och 70-talen. Bortsett från ytliga förklaringar – som ANC:s starka organisering i exilen – måste det också finnas politiska skäl.
ANC:s framgångar visar på de demokratiska frågornas betydelse i dagens Sydafrika. Apartheidsystemet befinner sig i en kris som yttrar sig på alla livets områden. När människor tar kamp mot krisens yttringar, möter de en brutal polisstat som inte kan integrera någon opposition. Även missnöje kring lokala intressefrågor generaliseras snabbt till en kamp mot hela apartheidsystmet. Då framstår ANC som en organisation med ett enkelt budskap om demokrati och medborgarrätt – något som flertalet svarta kan identifiera sig med.
Det förs en diskussion inom antiapartheidrörelsen idag om ANC:s program och perspektiv för det framtida Sydafrika. Den diskussionen avspeglas i artikeln ”Diskussion om Frihetsbrevet”. Frihetsbrevet är ju ANC:s centrala programmatiska dokument, som antogs vid den så kallade folkkongressen i Kliptown 1955.
Diskussionen handlar bland annat om sådana frågor som:
- Tar Frihetsbrevet hänsyn till arbetarnas intressen och krav? Sedan brevet skrevs har arbetarklassen vuxit lavinartat och skaffat sig en egen plats i den sydafrikanska klasskampen – betyder det att Frihetsbrevet är förlegat?
- Säger Frihetsbrevet klart vilket samhälle som eftersträvas? Varför sägs ingenting om de förespråkade nationaliseringarnas sociala natur, varför talas inte om arbetarkontroll över den nationaliserade industrin? Behövs det ett program som uttalar sig klart på den punkten?
Dessutom finns det en kritik av Frihetsbrevets syn på den nationella frågan. Klassiskt har ANC haft en ”fler-nations”-uppfattning ANC:s dokument från kongressen i Morogoro 1969 talar om att det finns fyra folk i Sydafrika. Det afrikanska folket är landets ursprungliga ägare, men de andra tre (de färgade, indierna, de vita) har också sin del i landets historia. En del nationella grupper har mer privilegier än andra. I det framtida Sydafrika ska alla få plats som ”accepterar fullständig, konsekvent jämlikhet och frihet”.
Den här synen kritiseras från vänster – det är en nationsuppfattning som har sin grund i apartheidregimens rätt godtyckliga definitioner av vad en nation är. Kritikerna menar också att den synen kan leda fram till krav på ett mer federalistiskt samhälle, där man accepterar rasgränserna.
ANC har förändrat uppfattning – idag talar man om en enad förtryckt nation. Kanske kan man säga att ANC anpassat sig till ett förändrat nationellt medvetande i ett alltmer industrialiserat Sydafrika, där arbetare från olika rasgrupper förenas på arbetsplatserna.
Det är intressant att denna typ av diskussion om arbetarklassens roll förstå uttalat bland rätt ”breda” skikt av intellektuella i arbetarrörelsen. Men det är samtidigt uppenbart att om Frihetsbrevet har en betydelse i Sydafrika idag, om det ses som en symbol för många svarta i deras kamp, så är det inte på grund av exakta samhällsvisioner eller precisa definitioner i den nationella frågan.
I den dagliga kampen i Sydafrika är Frihetsbrevet mer en symbol för kampen för demokrati än ett realistiskt program för maktövertagande.
Den viktiga frågan au ställa sig om man vill bedöma ANC:s program blir därför – har organisationen en konkret strategi för maktövertagandet i Sydafrika? Finns det en klar uppfattning om vägen dit, om vilka revolutionens huvudkrafter blir, om hur man ska lyckas med det gigantiska företaget att krossa den hårt rustade, militärt starka polisstaten i Sydafrika.
Vi publicerar här ett ANC-dokument ”Strategi och taktik” som beskriver den militära kampen som en central axel i ANC:s strategi. Genom att utveckla en landsbygdsgerilla ska makten erövras. Men dokumentet betonar också att den militära kampen måste kombineras med politiskt massarbete och talar om vikten av att utveckla ett allsidigt politiskt ledarskap för att kunna förena dessa uppgifter.
De senaste åren har ANC alltmer börjat tala om ett folkkrig, om en inriktning för att mobilisera för ett maktövertagande. Det har talats om att uppgiften nu är att göra landet omöjligt att regera och man har tidvis beskrivit det som om landets statsmakt redan är paralyserad. Man har talat om uppgiften att upprätta dubbelmakt genom folkmaktsorgan i kåkstäderna – allt från gatukommittéer till folkdomstolar, till folkundervisning. Man har till och med talat om att upprätta ”revolutionära massbaser” utifrån denna folkmakt. I flera tal av ledande ANC-företrädare har det framstått som om maktövertagandet vore något mer eller mindre omedelbart förestående – även om det funnits motsägelsefulla tongångar i olika tal. En artikel i ANC:s tidskrift Sechaba december -86 talar till exempel om det omedelbara målet att bygga en folkarmé.
Den här strategiska synen är oklar. För det första är det svårt att se hur basen för revolutionen skulle kunna vara en landsbygdsgerilla – i ett land där apartheidsystemet vänt upp och ner på den sydafrikanska landsbygden.
Jordlagen reserverar 87 procent av territoriet för de vita. Syftet är att skapa 'bantustans' – de så kallade hemländerna – med en svart arbetskraftsreserv och frigöra den bästa jorden för det vita kapitalistiska jordbruket. 1936 fanns det fortfarande en miljon afrikaner som arbetade som arrendatorer på vita gårdar – 1973 fanns det bara 16 000 kvar.
Däremot finns det omkring 1,5 miljoner lantarbetare som arbetar för 70 000 vita jordbrukare och för de multinationella jordbruksbolagen. Jordbruket i bantustans befinner sig i svår kris – de flesta försörjer sig inte på sin jord, utan på att männen arbetar i städerna.
Så det finns ingen stabil svart bondeklass av det slag som i alla framgångsrika gerillakrig utgjort basen för bondegerillan. I praktiken har också ANC:s väpnade gren utfört de flesta av sina militära attacker i städerna, trots den här ambitionen att bygga en landsbygdsgerilla.
Vidare är det oklart om ANC har ett perspektiv för en massiv beväpning av den svarta befolkningen. De aktioner Umkhonto we Siswe, ANC:s väpnade gren, genomfört är uppenbarligen minoritetsaktioner som inte drar in massan av befolkningen i kåkstäderna – det betyder inte att de är oväsentliga eller saknar en politisk roll. Tvärtom verkar det uppenbart att dessa militära aktioner inspirerar och stärker självförtroendet hos dem som kämpar mot apartheid. De visar att det finns en kraft bakom orden, att motståndet inte bara består av proklamationer.
Men ändå är en massbeväpning givetvis nödvändig för varje segerrikt maktövertagande. Hittills har det verkat som om ANC inte haft den inriktningen – det har funnits uttalanden om att man inte skulle kunna kontrollera befolkningen, att vapnen skulle användas urskiljningslöst om den folkliga vreden släpptes loss. Det har också funnits uppmaningar åt var och en att skaffa sig vapen genom att attackera militär-och polisbaracker. Vita i armén har också uppmanats att göra myteri och skjuta sina egna befäl. Att detta inte är en massinriktning innan man nått till en mer allmän upprorssituation är väl uppenbart.
Slutligen kan man fråga sig om den typ av territoriell dubbelmakt som ANC skisserat verkligen är möjlig i ett land som Sydafrika? Det är trots allt en enorm skillnad mellan befriade zoner i bergen i El Salvador eller i avlägsna delar av Kina med en materiell bas i jordbruksproduktionen och ”befriade” kåkstäder i storstadscentra i ett relativt välutvecklat land med en av världens mest sofistikerade polis- och militärapparater.
Det mesta man kan uppnå i ett sådant sammanhang är kanske den typ av ”no-go”-areas som finns i de katolska bostadsområdena på Nordirland, där den brittiska militären inte vågar sig in. Men dessa no-goareas har existerat i åratal utan att det hotat den centrala statsmakten. Dessutom finns det en utmattningseffekt i den typen av kamp. Redan skolbojkottskampanjen i Sydafrika som pågick i nästan ett par års tid visade på denna utmattningseffekt. Slagordet var från början ”ingen undervisning före befrielsen”, men eftersom månaderna och åren gick och eftersom mobiliseringen inte hela tiden kunde hållas på samma nivå blev inriktningen ett problem. Elev- och föräldraorganisationerna valde också att i det läget gå tillbaka till skolan och istället kämpa om inriktningen för undervisningen.
Dessutom – hur ska man kunna ta makten utan att underminera armén? Och hur kan man underminera en armé, som inte är på något sätt förankrad bland de grupper den förtrycker? Hur kan man splittra den vita befolkningen – så att den blir oförmögen att regera vidare?
Kort sagt, bilden av ANC:s strategi för maktövertagandet är otydlig. Och det är i alla händelser svårt att tro på de omedelbara segerperspektiven, särskilt efter det senaste årets undantagstillstånd med allt vad det inneburit i form av nedgång för den öppna kampen.
ANC har i takt med sin växande auktoritet inom massrörelsen blivit en allt intressantare samtalspartner för dem som vill uppnå en kompromisslösning. Vita industrimän, liberaler, västerländska regeringar – det är några av de kategorier som köat utanför ANC-kontoret i Lusaka. Även president Reagan har försäkrat att det visst finns sunt folk i ANC, och att det gäller att vinna dem.
Idag är det uppenbart att ANC inte använder dessa möten för att lansera någon politisk kompromiss utan för att ytterligare förstärka sin auktoritet, för att framstå som det främsta språkröret för den svarta befolkningen. Samtalen används som påtryckningsargument för att kräva att ANC legaliseras.
Ändå har de här samtalen väckt oro bland vänsterbedömare. Är det säkert att ANC inte kommer att kompromissa? Är det säkert att ANC inte kommer att gå med på en dålig lösning som i Zimbabwe, där inget i grunden förändras? Erfarenheterna från så många tidigare revolutioner och befrielserörelser visar ju vilken avgörande betydelse den politiska ledningens kvalitet får, både före och efter ett maktövertagande.
I en tidningsintervju i vintras i Dagens Nyheter uttalar sig Joe Slovo – medlem i ANC:s högsta ledning och ledare för det sydafrikanska kommunistpartiet – för en förhandlingslösning. Ett sådant uttalande verkar emellertid inte typiskt med tanke på ANC:s allmänna linje. Det enda vi, som observatörer på en annan kontinent, kan säga idag är att de enorma förväntningarna från massrörelsen, liksom ANC:s agerande de senaste åren inte talar för att organisationen väljer en kompromisslösning.
Det Sydafrika-material vi publicerar i denna tidskrift försöker visa att den svarta befolkningsmajoritetens motstånd mot apartheidsystemet inte är något enhetligt, stöpt i samma slev. Olika organisationsformer växer fram. Olika grupper och klasser försvarar sina intressen. Olika politiska inriktningar prövas. I solidaritetsarbetet är det lätt att bli ”alltför solidarisk” och ge en förenklad bild av kampen, för att höja moralen hos dem som solidariserar sig. Vi tror att stödarbetet förlorar på en sådan förenkling. För socialister och apartheidmotståndare i Sverige kommer det att vara av yttersta vikt att under de kommande åren fortsätta att följa utvecklingen inom det svarta apartheidmotståndet i Sydafrika.