Ur Fjärde internationalen 2/1987

David Cameron

Sydkorea: Hemligheten bakom det ekonomiska undret

Under det senaste året har Sydkorea figurerat flitigt i massmedia. Oppositionen mot president Chun Doo Hwans regim har uttryckts i massmobiliseringar utan motstycke sedan 1980, då Chun Doo Hwan kom till makten genom en militärkupp. Denna kupp satte punkt för den period av instabilitet som inleddes efter mordet på Park Chung-hee i oktober 1979 (Park Chung-hee hade lett landet sedan den senaste militärkuppen 1961).

Samtidigt med Chun Doo Hwans maktövertagande krossade armén det folkliga upproret i staden Kwangju i maj 1980 och dödade mer än 200 personer. Detta krossande markerade slutet för de folkliga mobiliseringarna 1979-80. Liksom Park före honom legitimerade Chun sitt maktövertagande genom att anta en konstitution (som antogs vid en folkomröstning 1980 där mer än 99,5% röstade ”ja”), och genom att vinna det därpå följande presidentvalet.

Konstitutionen blev måltavla för en protestkampanj som inleddes på våren 1986 av det främsta oppositionspartiet, det Nya Koreanska Demokratiska Partiet (NKDP). NKDP grundades 1984 och dess två viktigaste ledare är Kim Dae Jung och Kim Young Sam. De kräver att konstitutionen ändras innan 1988, då Chun Doo Hwans presidentperiod tar slut, så att presidenten kan väljas direkt och inte av en elektorsförsamling som nu. De angriper också det sätt på vilket Nationalförsamlingen väljs - det nuvarande systemet ger det härskande partiet, Chun Doo Hwangs Demokratiska Rättviseparti (DJP), avsevärda fördelar.

Vid valen 1985 utvidgades NKDP:s åhörarskara. Den 12 februari i år, på årsdagen av dessa val, inleddes en petitionskampanj för att ändra konstitutionen i Söul. Under de följande månaderna samlade en rad demonstrationer tiotusentals personer i flera större städer. Det som var slående i dessa demonstrationer var att studentrörelsen deltog självständigt och förde fram radikala paroller som ”Ned med militärdiktaturen”, och paroller mot de 40.000 amerikanska soldaternas närvaro i landet och för en ”folklig konstitution”.

Den 3 maj demonstrerade 10.000 studenter och arbetare kring dessa teman i Inchon och drabbade under sex timmar samman med polisen. Denna demonstration visade att det finns en opposition som är mycket radikalare än den rörelse som leds av de två Kim, och som inte längre är begränsad till universiteten.

Sedan juli har regeringen och oppositionen haft vapenvila medan de har försökt finna en lösning på de konstitutionella problemen. Dessa förhandlingar har misslyckats och NKDP har nyligen tillkännagivit att de skall inleda en ny kampanj av massdemonstrationer.

Samtidigt har ASEAN-spelen genomförts i Söul mellan 30 september och 5 oktober; den 14 september angreps Söuls flygplats, varvid fem personer dödades och 31 skadades; och diskussionen om att de två Korea skulle samorganisera de olympiska spelen ställde åter den brännande frågan om landets delning i blickpunkten. Studentrörelsen respekterade inte vapenvilan, och under ASEAN-spelen genomförde de några ytterst våldsamma demonstrationer mot regeringen och USA.

Situationen är således fortfarande spänd, och framtiden för Chun Doo Hwans regim är långtifrån säkrad. De samhälleliga krafter som kämpar för en demokratisering av Sydkorea - arbetarklassen, mellanskikten och studenterna - är mäktiga. Men det är även hindren. Den sydkoreanska bourgeoisin och dess statsapparat är starkare än sin motsvarighet på Filippinerna. De är förmögna att uppväga för- och nackdelarna med en kontrollerad demokratisering av den nuvarande regimen och agera på grundval av hur demokratiseringen går.

Karaktären på den kris som Söulregimen för närvarande står inför och karaktären på den demokratiska rörelsen är lättare att förstå inom ramen för en analys av landets utveckling, den sydkoreanska statens ursprung och landets oerhörda ekonomiska tillväxt under de senaste 25 åren.

Koreas delning

Den sydkoreanska staten föddes i och med landets delning 1945. Sedan 1910 hade Korea lidit under en fruktansvärt brutal kolonial regim under den japanska imperialismen, och befrielsen från det imperialistiska oket kom när det japanska kejsardömet besegrades i slutet av det Andra världskriget. Men befrielsens former bestämdes i hög grad av landets geopolitiska situation och styrkeförhållandena mellan Förenta Staterna och Sovjetunionen.

I enlighet med Jaltaöverenskommelsen från februari 1945, i synnerhet det stycke som reglerade villkoren för Sovjets inträde i kriget mot Japan, skulle Korea ockuperas av sovjetiska trupper norr om den 38:e breddgraden och av amerikanska trupper söder om denna breddgrad.

Sovjets och USA:s intervention i Korea skiljde sig både till form och innehåll. De sovjetiska trupperna anlände i augusti 1945 uppburna av en folklig motståndsrörelse och ett nätverk av folkliga antijapanska kommittéer som skulle bilda grundvalen för den nya statsapparat som upprättades efter krossandet av den japanska koloniala staten. Inom denna massrörelse utgjorde de sydkoreanska kommunisterna bara en del, även om de i och med Sovjets stöd och den roll de spelat i motståndet mot den japanska kolonialismen skulle få en speciell tyngd.

Sedan början av 30-talet hade kommunisterna lett en gerillarörelse som kämpade mot japanerna i först Korea och sedan Manchuriet, innan de slutligen tvingades dra sig tillbaka till Sibirien. Befrielsen av landets norra del hade därför en kombinerad karaktär, som ett resultat av både den sovjetiska arméns intervention och en genuin massmobilisering. Den stat som växte fram ur detta visade sig vara förmögen att snabbt genomföra en rad nationella, demokratiska och antikapitalistiska reformer.

I landets södra delar utvecklades händelserna på ett helt annat sätt. Amerikanarna landsteg först den 8 september, sex dagar efter de japanska truppernas kapitulation och två dagar efter att en nationell församling av antijapanska kommittéer hade proklamerat en koreansk folk republik i Söul. Innan amerikanarna anlände hade denna nya statsmakt redan avväpnat japanerna, befriat de politiska fångarna och arresterat medlöpare.

De amerikanska myndigheterna vägrade erkänna både republiken och de folkliga kommittéerna, och inrättade omedelbart en militärregering. Först i februari 1946 inrättades en civil regering under militärt förmyndarskap. Den leddes av Syngman Rhee, en högerpolitiker som återvände till Korea i oktober 1945 i kölvattnet på den amerikanska ockupationen, efter att ha tillbringat 39 av de föregående 41 åren i Förenta Staterna.

Utöver Rhee bestod denna regering främst av före detta medlöpare till japanerna. Den nya statsapparaten behöll till stor del den koloniala statens tjänstemän, i synnerhet inom de repressiva styrkorna.

Den amerikanska interventionen spelade alltså ingen roll i landets befrielse, som redan hade genomförts av de koreanska massorna. Tvärtom vägrade amerikanarna erkänna den nationalförsamling som blev resultatet av deras mobiliseringar.

Långt från att krossa den koloniala statsapparaten använde de den för att bygga upp sin egen administration. De var mot en återförening av landet, eftersom det skulle ha lett till att den halvkoloniala stat som de hade inrättat skulle försvunnit. Ända från början var alltså den stat som uppstod ur amerikanarnas intervention antinationell och antifolklig. Den skulle förbli märkt av sitt ursprung.

Den avgörande perioden i Koreas historia mellan 1945 och 1950 är fortfarande föga känd, men huvuddragen i utvecklingen står klar. Upprättandet av den halvkoloniala staten och denna stats samhälleliga innehåll ledde till ett kraftfullt folkligt motstånd i söder, inte bara från den kommunistiska rörelsen. Det uppstod proteströrelser mot Syngman Rhees regim, och 1946 och 1948 ledde dessa till massuppror som krävde oberoende, enande av landet och en jordreformen central fråga vid denna tidpunkt, då Korea fortfarande var ett bondeland. Motsättningarna kring denna fråga ökade när Nordkorea 1946 antog en radikal jordreform. Syngman Rhees regim svarade med ett systematiskt förtryck.

I augusti 1949 noterade exempelvis FN:s Koreakommission, att mellan augusti 1948 och april 1949 hade 89.710 personer arresterats i kraft av ”Lagen för att skydda nationens lugn”. Rhees inrikesminister, Kim Huo Suk, som vid krigsutbrottet flydde till norr, uppskattar att regimen mellan 1945 och 1950 dödade 250.000 personer och arresterade 600.000.[1] Även om han i propagandasyfte överdrev siffrorna, och siffrorna i verkligheten var bara hälften av detta, så är de imponerande i ett land som vid denna tidpunkt hade mindre än 30 miljoner invånare.

När landet delades 1948, och Republiken Korea bildades i söder, gick en mycket stor majoritet av landets politiska krafter, från alla schatteringar, emot detta. Det finns två skäl att betona detta. För det första därför att det klart visar att Syngman Rhees regim var isolerad och saknade ett folkligt stöd. För det andra därför att det gör det lättare att förstå de relationer som vid denna tid existerade mellan oppositionen mot Söulregimen och Pyongyangregeringen i norr.

Koreakriget

Den gråa och monotona bild vi har av Demokratiska Folkrepubliken Korea av idag, och den groteska personkulten kring Kim Il Sung, får inte skymma de framsteg denna regim uppnått och den roll den spelade som förmedlare av det koreanska folkets enhetssträvanden mellan 1945 och 1950.

Till skillnad från regimen i Söul upprättades regeringen i Pyongyang på grundval av ett krossande av den japanska koloniala statsapparaten, och den bestod av militanter som hade kämpat mot den japanska imperialismen. De sociala och ekonomiska reformer som genomfördes i norr 1946, i synnerhet jordreformen, hade en oerhörd dragningskraft på massorna i söder. Pyongyangregimen var dessutom inte rent ”nordlig” - många militanter i söder flyttade till norr, och fram till 1948 var gränsen mellan de två delarna av landet till stor del öppen.

Det är därför inte förvånande att Pyongyangs politiska plattform för ett enande av landet fick stöd från majoriteten av de politiska krafterna i söder. Sådana var ramarna för USA:s beslut att - i den zon de kontrollerade och under FN:s beskydd - i maj 1948 organisera val till en konstituerande församling i Republiken Korea. Detta beslut stötte på Opposition från regeringarna i Indien, Australien och Kanada. Den nordkoreanska regeringen, för sin del, föreslog ett enande av landet på grundval av fria val i hela landet efter ett tillbakadragande av alla utländska trupper.

Vid två konferenser i april och juni 1948 i Pyongyang och Haeju ”omfattade de sydkoreanska delegaterna nästan samtliga av landets framstående män, frånsett doktor Rhee.”[2] ”Demokratiska Folkrepubliken Koreas plattform... fick ett starkt stöd från den överväldigande majoriteten av ledningarna för Koreas politiska organisationer, i både norr och söder.”[3]

Här är bara ett exempel på detta fenomens betydelse och Rhees reaktion. Kim Ku var en gammal och respekterad koreansk patriot - högerpolitiker men nationalist, och ledare för den provisoriska koreanska regering som under kriget upprättades i Chongqing i den kinesiska provinsen Sichuan, under Kuomintangs beskydd. Han deltog i konferenserna i Pyongyang och Haeju och uppmanade till bojkott av valen i maj 1948. Kim Ku mördades 1949 på en gata i Söul av en löjtnant i Rhees armé, som aldrig åtalades för detta brott. Ett antal andra politiska personligheter som gick mot Rhee mötte samma öde, i synnerhet You Un-hyong, som var president i den kortlivade republiken 1945, och som mördades i juli 1947.

När Demokratiska Folkrepubliken Korea utropades 1948 gjordes det av en församling som hade valts öppet i norr och i hemliga val i söder.[4] Koreakriget bröt ut i juni 1950 under dessa förhållanden: massmotstånd och regeringsförtryck i söder; en regering med stark legitimitet i Pyongyang; och ett krig som hade sjudit vid gränsen sedan 1948. Det startade som ett inbördeskrig som förvärrades av den amerikanska imperialismens och senare de kinesiska styrkornas intervention.

De nordkoreanska styrkornas snabba framsteg hade bara till en del militär grund. De berodde i själva verket mer på att Rhees regim saknade folkligt stöd. Enligt den officiella historieskrivning om Korea-kriget som den amerikanska armén publicerade, ”föll /den sydkoreanska armén/ samman”.[5] Massdesserteringar förekom. Det uppstod folkkommittéer och reformerna i norr tillämpades i söder. Efter de amerikanska truppernas massiva intervention och störtandet av den nya regeringen i söder överlevde en gerillarörelse under lång tid.[6]

Vi har ingen möjlighet att här göra någon djupare analys av Koreakriget. Det räcker att betona att även om kriget skördade många människoliv och orsakade stor materiell förstörelse, så var krossandet av landets sociala struktur ändå viktigare.

Dessutom förebådade förtrycket mot vänstern en brytning i landets politiska historia med krossandet av den opposition som under 40-talet hade varit för återförening. Detta brott tog sig uttryck i att de kadrer som hade personifierat denna opposition utrotades fysiskt.

Enligt en amerikansk källa åtföljdes de amerikanska truppernas återtagande av Sydkorea av avrättningar eller mord på 100.000-tals motståndare till Söul-regimen. Och då är ändå inte de massakrer som ägde rum vid den tillfälliga ockupationen av norr medräknade (dvs innan kineserna intervenerade 1950).[7]

Det japanska imperiets brödkorg

Syngman Rhees regim uppstod således 1953 på ruinerna av ett massivt krossande av landets ekonomiska bas och en social och politisk normalisering. Vid krigsslutet låg per capitainkomsten på samma nivå som i Tchad. Men trots denna omedelbara verklighet var Korea ändå mycket mindre underutvecklat än många andra länder i tredje världen. Det är den första delen av en förklaring av dess senare ekonomiska tillväxt.

Under japanernas kolonisering genomgick Korea en icke obetydlig ekonomisk utveckling. Under de tre årtiondena av direkt kolonisering ökade industriproduktionen med omkring 10% per år, och redan 1940 uppgick proletariatet i fabriker och gruvor till 300.000.

Landets industribas låg huvudsakligen i norr (gruvor, metallindustrier, produktion av gödningsmedel), medan södra delen främst var jordbrukspräglat, med industrin begränsad till textilproduktion och livsmedelsproduktion. Men jordbrukssektorn var modern.

Korea var det japanska imperiets brödkorg, och dess konsumtion av gödningsämnen, som producerades lokalt, ökade sextiofalt mellan 1916 och 1930. Man hade dessutom en relativt välutbildad arbetskraft. Redan 1945 fanns det i Korea nästan 6.000 utbildade ingenjörer.[8]

Det var från denna utgångspunkt Sydkorea, som då kunde kallas halvkoloni till Förenta Staterna, inledde sin ekonomiska utveckling 1953. Även om den verkliga expansionen inleddes på 60-talet, så lades grunden till den på 50-talet.

Det finns två förklaringar till att denna ekonomiska tillväxt kunde grundas på inhemskt koreanskt kapital. Först och främst kontrollerades, före 1945, 91,2% av alla investeringar inom den koreanska ekonomin, frånsett jordbruket, av japanskt kapital. Den sydkoreanska staten kunde följaktligen expropriera de japanska kapitalisterna och fördela deras tillgångar bland koreanska kapitalister.

Vidare låg inom jordbruket 40% av den odlade jorden i händerna på japanska ägare, och staten kunde genomföra en jordreform och helt enkelt expropriera de japanska jordägarna och använda avkastningen till att kompensera deras koreanska motsvarighet.

50-talets ekonomiska utveckling kretsade främst kring produktionen av varor som kunde möta den inhemska marknadens behov av importvaror, i synnerhet inom textil- och jordbruksindustrin. Dessa två sektorer stod 1955 för 55% av industriproduktionen.

Vid denna tidpunkt var industrin främst inriktad på produktion av bomull, socker och rismjöl. Men denna första ekonomiska tillväxtfas nådde snabbt sin gräns. 1955 stod tillverkningsindustrin bara för 10% av BNP. Den årliga tillväxtökningen inom industrin var 1955 25%, 1958 9% och 1961 3%. Det var alltså en blygsam industritillväxt som bara kunde möta den inhemska marknadens och återuppbyggnadens behov. Denna utveckling grundades dessutom på små och medelstora företag.

Först efter Syngman Rhees fall 1960 och upprättandet av Park Chunghees militärregim påföljande år inleddes den verkliga boomen inom Sydkoreas ekonomi. Även om Parks regim inte innebar något radikalt8 brott med Rhees regim, så var förändringen inte utan betydelse. Parkregimens ekonomiska politik grundade sig på sin föregångares framsteg, men den kastade sig ut i ett nytt och ambitiöst ekonomiskt utvecklingsprojekt.

Motorn i den ekonomiska utvecklingen efter 1961 utgjordes av starka statliga ingripanden i ekonomin. Statens roll inom ekonomin var avgörande in i minsta detalj.

De grundläggande målen för Parkregimens ekonomiska politik var att skapa en stark exportinriktad ekonomi samtidigt som man erövrade del efter del av den inhemska marknaden. Detta projekt skulle genomföras med hjälp av en rad femårsplaner, med hjälp av vilka den sydkoreanska staten slog fast de viktigaste strategiska axlarna i landets utveckling, och sedan skaffade sig medlen för att genomdriva dessa riktlinjer.

Statligt kontrollerad industriutveckling

Planernas utgångspunkt var att med hjälp av statliga investeringar skapa den nödvändiga infrastrukturen för en modern ekonomi (transporter, kommunikationer, energi), och inriktade sig sedan på att skapa hela industrisektorer. Under den första femårsplanen, 1962-1966, prioriterades energi-, gödningsmedels-, textil- och cementsektorn. Den andra planen koncentrerades på syntetfibrer, petrokemisk och elektrisk utrustning. Den tredje planen inriktades på stålindustrin, transportmedel, elektriska redskap, skeppsbygge och några andra industrisektorer.

Ekonomins exportinriktning skärptes i och med devalveringen av den sydkoreanska valutan, won, 1964 och genom att krediter för export prioriterades. Genom att visa upp exportkontrakt kunde koreanska firmor få lån till 6% ränta, mot normalt 24%.

Så det var staten som hela tiden beslutade om den ekonomiska utvecklingens inriktning. Den tvingade på de individuella kapitalisterna sin vilja, eftersom de enskilda kapitalisternas intressen riskerade att gå mot processen att ”bygga upp” en verkligt inhemsk kapitalistklass. Detta genomfördes, före 1980, med hjälp av det statligt kontrollerade kreditsystemet och andra kontrollmekanismer.

Textilindustrin kan användas som exempel. Genom att den redan hade tagit över den inhemska industrin, och tack vare att den hade tillgång till billig arbetskraft, låg den i början av 60-talet bra till för att sikta in sig på världsmarknaden. På kort sikt kunde den inhemska marknaden emellertid garantera de bästa profiterna.

Då tvingade regeringen textilföretagen att koncentrera sig på export. För att få importera de produkter som var nödvändiga för produktionen var företagen tvungna att exportera en del av sina färdiga varor.

De senaste 25 årens ekonomiska tillväxt ägde rum under statens skydd, men också med hjälp av chaebol, ett 50-tal högst varierande företagsgrupper. Det rör sig om stora privata truster som i allmänhet drivs av sina ägare och deras familjer, och vars ursprung ofta går tillbaka till de band deras chefer hade till regimen.

Den överväldigande delen av chaebol har upprättats under de senaste 20 åren. Ett typexempel är Daewoogruppen, som beskrevs på följande sätt i en artikel i Croissance des jeunes nations 1984:

”Den sysselsätter 70.000 personer, trots att den bildades för bara 17 år sedan på grundval av ett litet textilföretag. Tack vare stödet från Park Chung Hee byggde Kim Woochong upp ett imperium inom handel, skeppsbygge, byggnadsindustri, bilindustri, textilsektorn, finansvärlden, telekommunikationer, elektronik och beklädnadsindustri. I Pusan har han världens största textilfabrik och i Oskpo ett ultramodernt skeppsvarv. Han har startat stora byggnadsprojekt i Mellanöstern. Idag investerar han inom halvledarsektorn.”[9]

Det koreanska kapitalets tillväxt under chaebol bevisas också av det faktum att det 1980 fanns 10 koreanska företag på listan över de 500 största icke-amerikanska företagen, och bara 20 företag från samtliga andra länder i tredje världen.[10] Chaebols verksamhet regleras hårt av regeringen. Den beslutar ofta t.o.m. vilken del av en viss varumarknad som var och en av dem ska få hand om.

Resultatet av denna ekonomiska politik är att Sydkorea har lyckats genomföra en imponerande industrialisering under de senaste åren. Mellan 1960 och 1980 växte landets BNP med 10% per år, mot 3,7% i de utvecklade kapitalistiska länderna.

Under samma period ökade exporten av fabriksvaror från Sydkorea 150-falt. Sydkoreanska företag blev alltså inom en rad sektorer konkurrenter till företag i de imperialistiska länderna.

Sydkorea ligger på andra plats, efter Japan, på den internationella marknaden för skeppsbyggnad. Det tillverkar bilar och produktionsvaror. Det har en egen stålindustri, vars produktion 1978 tillfredsställde hemmamarknadens behov. Idag exporterar Sydkorea hela färdigbyggda fabriker, i synnerhet för textilproduktion. Och denna utveckling har till mycket stor del grundats på nationellt kapital.

Har det uppstått ett ”nytt Japan”?

Har Sydkorea alltså rest sig ur underutvecklingen, eller åtminstone undkommit beroendet av imperialismen? Bevittnar vi uppkomsten av ett ”nytt Japan”? De omständigheter som möjliggjorde Sydkoreas ekonomiska tillväxt är ytterst specifika, och trots sin utveckling är landet fortfarande i stor utsträckning beroende av den amerikanska och japanska imperialismen.

Förekomsten av en nationell kapitalbas och en statlig ekonomisk politik är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för en utveckling av Sydkoreas ekonomi. Fallet Sydkorea återspeglar en ovanlig kombination av relativt oberoende, som härstammar ur en viss grad av ekonomisk och militär och därför politisk makt, och ett extremt beroende av världsmarknaden och därmed de imperialistiska makter som dominerar den. Låt oss nu mer noggrant betrakta de yttre faktorer som låg bakom den sydkoreanska ekonomins tillväxt.

Det första man måste inse är att Sydkorea har varit en av världens största mottagare av hjälp efter Andra världskriget, bara överträffat av Israel och Sydvietnam under den amerikanska ockupationen. Denna omfattande hjälp beror naturligtvis på landets geopolitiska ställning i konfrontationen mellan USA-imperialismen och arbetarstaterna.

Mellan 1946 och 1976 erhöll Sydkorea hjälp motsvarande drygt 15 miljarder dollar, varav 8,6 miljarder var ekonomisk hjälp och 6,9 miljarder var militär hjälp. Den militära hjälpen ledde främst till en ökad militarisering av det sydkoreanska samhället, men den hade också icke oväsentliga effekter på det rent ekonomiska området.

För det första befriade den statsbudgeten från en stor börda, och frigjorde resurser till andra investeringar. För det andra fick de stora militärutgifterna till resultat att man utvecklade infrastrukturer som industrin kunde    utnyttja (hamnar, vägar etc.) och till att byggnadsindustrin utvecklades.

Dessutom började sydkoreanska företag skriva kontrakt med den amerikanska armén i Korea och lyckades så småningom utvidga sin verksamhet till andra länder där det ofta fanns amerikanska baser. Slutligen fick hundratusentals koreaner utbildning inom armén, antingen inom produktionen eller skötseln av företag.

Vad gäller den rent ekonomiska hjälpen kom 5,7 miljarder dollar från Förenta Staterna, 1,9 miljarder från internationella organisationer (Världsbanken, Asiatiska utvecklingsbanken, Förenta Nationerna), och 1 miljard utgjordes av krigsskadestånd från Japan.

Mot slutet av 60-talet minskade den direkta hjälpen successivt i betydelse (8% av BNP 1953-62; 6,5% 1963-64; 4,4% 1965-74). Den offentliga hjälpen ersattes av privat utländskt kapital, som regel inte i form av direkta investeringar, som bara utgjorde 5% av industriinvesteringarna 1970, utan i form av bankkrediter.

Det var med hjälp av bankkrediter det utländska kapitalet ingrep i den koreanska ekonomin. Det gällde i synnerhet det japanska bankkapitalet efter normaliseringen av förhållandena mellan de två länderna 1965.

Krediterna gick främst till chaebol. Den sydkoreanska regimen valde medvetet denna politik, och valde att skuldsätta sig upp över öronen hellre än att låta landets ekonomi genomsyras av ”vilda” imperialistiska investeringar.

Resultatet blev en kraftig ökning av utlandsskulden. Sydkorea är en av världens största låntagare. 1983 låg det på fjärde plats, med 40,1 miljarder dollar i skuld, efter Brasilien, Mexico och Argentina - men med en per capita-skuld som är större än Brasiliens. Räntorna på denna skuld utgjorde 13,5% av landets exportinkomster, och skulderna uppgick 1981 till 53% av BNP.

De direkta utländska investeringarna domineras av USA och Japan. Dessa två länder stod ensamma för 78,8% av de direkta utländska investeringarna i Sydkorea mellan 1962 och 1980. Medan de amerikanska investeringarna koncentrerades på produktion till den koreanska marknaden inriktades de japanska investeringarna på exportföretag, antingen till sin egen hemmamarknad eller till USA och Europa.

En stor del av de japanska investeringarna kommer från små och mellanstora företag. I själva verket har Japan, det enda utvecklade kapitalistiska land som inte importerade arbetskraft på 60- och 70- talet, snarast tenderat att exportera de icke konkurrenskraftiga delarna av sin ekonomi till sin periferi, Sydkorea och Taiwan, för att utnyttja de lägre lönerna där.[11]

De industriella frizonerna, som började inrättas 1970, har spelat en marginell roll i den Sydkoreanska ekonomin. 1981 sysselsatte de mindre än 3% av industriarbetarna.

De direkta utländska investeringarna tar i allmänhet formen av gemensamma ”riskföretag” (”joint ventures”), dvs. dotterbolag inrättade av koreanska företag tillsammans med imperialistiska bolag. Men upprättandet av sådana dotterbolag reglerades strikt av en rad lagar angående utländskt kapital som antogs mellan 1966 och 1981.

I de företag som koreanska och utländska bolag bildade tillsammans mellan 1962 och 1978 hade det utländska kapitalet aktiemajoritet endast i 28,6% av fallen, och dessa företag utgjorde bara 42,9% av de totala investeringarna. I början av 80-talet stod dessa investeringar för något mer än 20% av varuexporten. Bara inom två industrigrenar uppgick de direkta utländska investeringarna till mer än 10% mellan 1962 och 1980 - kemiindustrin (22%) och den elektriska och elektroniska industrin (16%).

Den sydkoreanska regeringens hårda kontroll av det utländska kapitalets verksamhet i landet utgör en källa till spänning mellan imperialismen och Söul. För närvarande fördröjer exempelvis regeringen öppnandet av den sydkoreanska aktiemarknaden för utländska företag. Vid ett tillfälle lovade den göra det under 1987. Idag ägs bara 2,63% av de aktier som cirkulerar på denna marknad av utlänningar. Och regeringen försöker nu hitta ett sätt att släppa in utlänningar på börsen samtidigt som man begränsar hur många procent aktier som kan ägas av icke-koreaner.

Dessutom domineras ekonomin så kraftigt av chaebol - vilken främst består av privatägda företag - att det totala värdet av aktier som det11 handlas med bara uppgår till 12% av BNP (motsvarande siffror för Japan och Hong Kong är 75% respektive 100%).[12]

Trots att förekomsten av ett nationellt kapital och statens roll har givit Sydkorea ett visst oberoende, och trots den industriella utvecklingen under de senaste 25 åren, förblir Sydkorea ett beroende land. Detta beroende beror på att ekonomin är exportinriktad, det riktas med andra ord mot världsmarknaden, där bytesvillkoren dikteras av imperialistmakterna, i synnerhet USA och Japan, eftersom det är dessa makter som kontrollerar världsmarknaden för råvaror, finansieringskällorna, den internationella handeln och teknologin.

1981 utgjorde utrikeshandeln 77% av Sydkoreas BNP. Samma år uppgick handeln med USA och Japan till 47,1% av importen och 43% av exporten. Sydkoreas handelsunderskott har blivit strukturellt. 1981 var det 5 miljarder dollar (importen uppgick till 26,1 miljarder dollar medan exporten var på 21,2 miljarder dollar).

Vi har också frågan om Sydkoreas teknologiska underutveckling, eller mer exakt dess bristande teknologiska självständighet. Inom den elektroniska industrin, till exempel, kom 1978 43% av exportvarorna från monteringsfabriker som var beroende av delar som importerades av utländska bolag och gemensamma företag.

Landets bristande teknologiska oberoende kan också visas genom att titta på den vetenskapliga och tekniska utbildningsnivån. 1979 hade Sydkorea 418 vetenskapsmän och ingenjörer sysselsatta med forskning och utveckling per miljon invånare. Denna siffra är jämförbar med Italiens (som 1976 var 674), men ligger långt under Japans nivå (3.608 år 1979) och Förenta staterna (2.854 år 1980).[13] Inom den högteknologiska industrin är Sydkorea snarare en ”junior”-partner till det japanska och amerikanska kapitalet än en konkurrent till dem.

Det teknologiska beroendet stärks av att man är beroende av imperialismen för att få krediter. Ovanpå detta är Korea beroende av råvaror. De senare utgjorde 1981 62,5% av importen, mot 23,3% för utrustning, 11,1% för livsmedel och bara 3,1% när det gäller konsumtionsvaror utom livsmedel. (Se tabell 1 för detaljer angående landets import och export.)

Tabell 1

Källa: Sudostasie februari/mars 1984.

De koreanska investeringarna i utlandet (som uppgår till 235,4 miljoner dollar) är i huvudsak ett försök att kontrollera delar av landets råvaruförsörjning.

Korea är också delvis beroende vad gäller handelsservice. De japanska handelsbolagen, sogo shosha, kontrollerar omkring hälften av landets utrikeshandel (och ungefär lika mycket av den inre handeln). Det är en betydande siffra, även om chaebols handelshus kontrollerar den andra halvan.

Sociala konsekvenser av den snabba industrialiseringen

De sociala konsekvenserna av Sydkoreas snabba och betydande industrialisering sedan 1962 är givetvis betydande. För det första har urbaniseringen gått allt fortare. Befolkningen i städerna utgjorde 1960 28% av befolkningen mot 55% 1980. Mellan 1964 och 1970 fördubblades befolkningen i Söul, och gick från 3 till 6 miljoner invånare. Idag bor där 10 miljoner personer, av en total befolkning på 40 miljoner. Tabell 2 visar de förändringar som ägt rum inom BNP:s sammansättning och den ekonomiskt aktiva befolkningens struktur.

Tabell 2

Den ekonomiskt aktiva befolkningens sammansättning

BNP:s sammansättning

Källa: Roland Benabou, La Corée du Sud ou I'industrialisation planifie, Economie Internationale, nr 10, 1982; Jean Raphael Chaponnaire La République de Corée, un nouveau pays industriel, Notes et études documentaire, maj 1982.

Industriproletariatets tillväxt har naturligtvis varit avsevärd. 1963 fanns det i landet 600.000 arbetare sysselsatta inom industrin. 1973 var siffran 1,4 miljoner, och 1980 mer än 3 miljoner. Dessutom utgörs denna siffra till mer än 50% av utbildade arbetare.

Men arbetarklassens sociala förhållanden är dramatiska. Den utsätts för en brutal utsugning, utan några sociala skyddsnät, utan respekt för säkerheten på arbetet och utan betalda ledigheter, med sex eller sju dagars arbetsvecka och upp till tio timmars arbetsdag. Det är dessa arbets- och levnadsförhållanden och de mycket låga lönerna (se tabell 3) som förklarar en del koreanska produkters konkurrenskraft på världsmarknaden.

Tabell 3

Lönekostnader per timma 1979 (US dollar)

Källa: J R Chaponnaire La République de Core, un nouveau pays industriel, Notes et etudes Documentaire, 19 maj 1982.

Utsugningen möjliggörs med hjälp av en rad mekanismer. Inom en del industrigrenar, exempelvis textilindustrin, utgörs arbetskraften i huvudsak av unga kvinnor som fysiskt och psykiskt slits ut på några få år, och sedan ersätts av nya rekryter. Hursomhelst kan denna utsugningsnivå upprätthållas inte bara genom att det saknas politiska och fackliga rättigheter, utan också tack vare det ständiga tryck som löner och arbetsförhållanden utsätts för genom invandringen från landsbygden.

1966 låg genomsnittsinkomsten på Sydkoreas landsbygd på 83% av inkomsterna i städerna, 1970 låg den på 59%[14] Denna ständiga inflyttning har ökat den industriella reservarmén. 1981 sökte 5,2% av den ekonomiskt aktiva befolkningen arbete - och då är de miljontals personer som arbetar deltid och på osäkra arbeten oräknade.

1981 beräknade man att 30% av den ekonomiskt aktiva befolkningen arbetade mindre än 40 timmar per vecka.[15] Denna siffra är ännu högre i huvudstaden, där hundratusentals människor från landsbygden lever i ytterområdenas kåkstäder.

Samtidigt som det är uppenbart att den genomsnittliga levnadsstandarden i Sydkorea har förbättrats i och med industrialiseringen (per capitainkomsten var 1984 1.998 dollar), så döljer detta genomsnitt avsevärda skillnader.[16] 1976 beräknade det sydkoreanska arbetsmarknadsministeriet att minimiinkomsten för en genomsnittsfamilj var 142 dollar per månad. 1977 hade 84% av arbetarna utanför jordbruket löner som låg under denna tröskel, enligt en rapport till en konferens för japanska och amerikanska jurister om Koreas problem som hölls detta år.

Hittills har regimen, till priset av ett ständigt förtryck, lyckats förhindra de sydkoreanska arbetarna från att organisera en oberoende fackföreningsrörelse (det förbund som existerar, Koreanska Fackföreningsfederationen, är ombud för regimen) och från att genomföra några större strejker. Å andra sidan utgör arbetarna en större och större andel av demonstrationerna mot regimen.

Proletariatets tillväxt är inte det enda resultatet av de två senaste decenniernas ekonomiska utveckling. Vi har också sett framväxten av en medelklass i städerna. 1980 hade Sydkorea 100.000 ingenjörer och 130.000 tekniker. Dessutom fanns det en mängd tjänstemän inom handel, servicenäringar och den offentliga administrationen, sektorer som 1980 sysselsatte 43,4% av alla anställda.

Vi bör också notera den enorma expansionen av antalet studenter, som mellan 1955 och 1975 ökade från 3.763.000 till 9.086.000. Idag finns det i landet 5.295.000 elever på låg- och mellanstadiet, 4.866.000 på högstadiet, och 1.177.000 inom högre utbildning.

På sätt och vis är framväxten av en massrörelse som kräver demokrati på samma gång resultatet av framgångarna för regeringens ekonomiska politik sedan 1961 och de politiska och sociala resultaten av dessa framgångar.

Den ekonomiska tillväxten har skapat en numeriskt stark arbetarklass, liksom nya mellanskikt i städerna och en massiv studentsektor. Frånvaron av sociala skyddsnät och fackliga och politiska rättigheter, de begränsade politiska rättigheterna och den amerikanska och japanska imperialismens dominans över landet har givit bränsle åt motståndet och protesterna.

Men den nuvarande rörelsen passar också in i en lång tradition av folkliga uppror. Denna tradition lever kvar ända sedan det starka motståndet mot den japanska koloniseringen före och efter 1910 och massrörelserna under perioden 1945-50.

Studenterna står i spetsen för kampen för demokrati

Mellan de folkliga rörelserna i det bondesamhälle som Korea var före kriget och arbetarklassens inträdande på scenen i slutet av 70-talet var det studentrörelsen som var förespråkare för de demokratiska och nationella kraven. Så var t.ex. fallet vid de demonstrationer som ledde till Rhees fall 1960, liksom kampen mot det japansk-koreanska avtalet 1965 och mot konstitutionen 1972.

Det var även en studentdemonstration i Pusan i oktober 1979 som utlöste en kris för regimen, vars kulmen blev mordet på Park Chunghee den 26 oktober. Men denna gång tog arbetarklassen och folkliga lager upp facklan, speciellt vid upproret i Kwangju i maj 1980. Och idag blir andelen arbetare och fattiga i demonstrationerna för demokrati allt större.

Det främsta oppositionspartiet idag, NKDP, är ett borgerligt parti som i huvudsak stöder sig på de nya mellanskikten. Detta parti verkar lyckas med något som aldrig tidigare uppnåtts, nämligen ett enande av den borgerliga oppositionen mot regimen. En av partiets främsta ledare, Kim Dae Jung, sade nyligen: ”Vi behöver medelklassens stöd. Dessa människor vill ha demokrati men de tycker inte om oordning.” [17]

Det är det som är problemet. Både medelklassen och borgarklassen själv är livrädda för oordning. Och när Kim Dae Jung använde detta ord tänkte han förvisso på studentrörelsen. Den framstår mer och mer som demokratirörelsens radikala pol.

Vidare börjar det inom studentrörelsen framträda strömningar som är påverkade av marxismen. Och de börjar ställa grundläggande frågor: om en arbetar- och bonderegering, den imperialistiska dominansen, landets återförening.

I så måtto som dessa strömningar lyckas vidga sitt inflytande inom de folkliga lagren - där kristna strömningar hittills varit förhärskande - kan den politiska situationen i Sydkorea ändras.

För tillfället bevittnar vi en kris för formerna för borgarklassens makt i Sydkorea, inte för borgerlighetens makt som sådan. Men det kan ändras om arbetarklassen träder i förgrunden, med sina egna krav, sina egna organisationer och sina egna kampmetoder, och därmed gör en ”demokratisk övergång” mycket farligare för borgarklassen. Mobiliseringarna under de kommande månaderna kommer att göra det möjligt au få en bättre bild av hur oppositionen mot Chun Doo Hwan utvecklas.

Översättning: Göran Källquist
Översatt ur: Inprekorr, januari 1987

Noter

[1] Dess siffror återges av Wilfred Burchett i A Noveau la Corée, Paris 1968, s 121.

[2] John Gunther, The Riddle of MacArthur, London 1951.

[3] Jon Halliday, ”The North Korean Enigma”, New Left Review nr 127, majjuni 1981.

[4] Angående dessa val se Burchett, op cit, s 120

[5] Roy E. Appleman, South to the Naktong, North to the Yalu, Washington 1961, s 18.

[6] Halliday, op cit

[7] Siffran 100.000 döda kommer från en bok av Gregory Henderson, som vid den tidpunkten var diplomat i Korea, The Politics of the Vortex, Harvard, 1968.

[8] Alla dessa siffror kommer från Jean-Raphael Chaponnieres studie La République de Corée, un noveau pays industrialisé från maj 1982. Om inte annat anges är statistiken som återges i denna artikel tagen från denna källa.

[9] Pierre Rousset, ”La Corée du Sud, second Japon?” i Croissance des jeunes nations, nr 265, Paris oktober 1984.

[10] Fortune, 11 augusti 1980

[11] Jon Halliday, ”Capitalism and Socialism in East Asia”, New Left Review nr 124, november-december 1980.

[12] Angående frågan om öppnandet av Sydkoreas ekonomi för utländska firmor se ”South Korean Economy - Still Under Command” i Far Eastern Economic Review, 21 august 1986.

[13] UNESCO, Statistics realting to science and technology, 1982.

[14] Siffror som återges av Suzanne Haig i ”Korea: Two Contrasting Social Systems”, i Intercontinental Press, vol 20, nr 9, 15 mars 1982.

[15] Artikel av Gav an McCormack i Bulletin of Concerned Asian Scholars,

[16] Siffran för inkomst per capita kommer från Asian Yearbook 1986, som utgivits av Far Eastern Economic Review.

[17] Citerat från International Herald Tribune, 7 april 1986.

Tidskriften Fjärde Internationalen
Svensk avdelning | MIA