Ur Fjärde internationalen 2/1987
Diskussionen har huvudsakligen tagit formen av en debatt kring Frihetsbrevets nuvarande ställning, dess funktion och sociala innehåll. Frihetsbrevet, som antogs 1955, är fortfarande ANCs grundläggande programmatiska dokument. Frihetsbrevet (”Freedom Charter”) har också gett namn åt ”Chartist”-strömningen inom massrörelsen mot apartheid, vilken inkluderar majoriteten av United Democratic Front (UDF) och en del fackföreningar tillhörande Congress of South African Trade Unions (COSATU).
De som försvarat Frihetsbrevet har i allmänhet argumenterat för att det är användbart på två sätt. För det första tjänar det som instrument att koncentrera mobiliseringarna och ena alla de politiska och sociala delarna bland de förtryckta genom att framhäva de populära demokratiska och nationalistiska kraven, vilka anses vara de viktigaste kraven under den närmaste perioden. Men Frihetsbrevet presenteras också ofta som ett verkligt regeringsprogram, vilket sammanfattar de viktigaste åtgärderna som ska vidtas av den regering som tar makten i kölvattnet på störtandet av den nuvarande.
Bortsett från de konkreta kraven, har en del av Frihetsbrevets kritiker visat en uppfattning som skiljer sig på ett mer grundläggande sätt från den inriktning som stöds av Chartist-strömningen. Den senare kallas ofta ”nationalistisk” eller ”populistisk” för att skilja den från en annan strömning som sägs vara mer inriktad på att försvara arbetarklassens intressen.
Man kan urskilja några gemensamma drag i kritiken av Frihetsbrevet. För det första betonar man den föråldrade karaktären på ett dokument antaget 1955, med tanke på de stora ekonomiska och sociala förändringar som landet genomgått, och de förändringar som skett inom massrörelsen självt sedan den tiden.
Den här typen av författare påpekar till exempel att Frihetsbrevet inte kunde ta hänsyn till den ovanliga tillväxten av det svarta proletariatet under de senaste decennierna, en tillväxt som har lagt grunden för en ny arbetarrörelse, i och med tillkomsten av de stora industrifackföreningarna under 70-talet.[1]
Man har alltså helt riktigt påpekat att varje demokratiskt program av idag måste visa stor hänsyn till arbetarklassens krav, såsom de framförs av den oberoende fackföreningsrörelsen. Och Frihetsbrevet gör inte detta, i alla fall inte uttryckligen.
Del måste nu erkännas att i de senaste exemplen på enat agerande från massrörelsens sida, har dessa arbetarklasskrav uttryckligen framförts. Som exempel på det kan nämnas att i början av oktober 1986 förklarade UDF, COSATU och ”National Committee on the Educational Crisis” att de skulle påbörja en gemensam rikskampanj mot apartheid och undantagstillståndet. De gjorde det på grundval av en tiopunktsplattform som inkluderade förutom allmänna demokratiska krav, såsom yttrande-och mötes-frihet, också andra krav som var mer direkt knutna till fackföreningsrörelsen, såsom en lön att leva på, ett bättre pensionssystem och strejkrätt.[2]
De här punkterna återspeglar den enighet som utvecklats, eftersom de tre organisationernas speciella bidrag ingår. Men det är värt att understryka den ställning arbetarklassens krav intar i plattformen. Det är en direkt återspegling av den roll som den organiserade arbetarklassen, framförallt COSATU, spelar i kampen och enhetssträvandena.
Man kan sammanfatta Frihetsbrevets kritikers åsikt genom att citera en av kritikerna, Duncan Innes, som hävdar att ”en framtidsvision för arbetarklassen fordrar mer än vad Frihetsbrevet har att erbjuda”.
Enligt de flesta kritikerna är Frihetsbrevet utformat i den nationalistiska traditionen för att uppnå den största möjliga enigheten, utan att visa något större intresse av att försvara de utsugna massornas (dvs de svarta arbetarnas) långsiktiga intressen. Det här, säger de, leder oundvikligen till en slags ”populism” som skulle bli en återvändsgränd för befrielsekampen.
Istället, säger kritikerna, borde arbetarrörelsens särskilda krav tilldelas sin rättmätiga plats redan nu. Om sådana krav ska bli masskampens mål, är det självklart att det kommer att påverka vilka klassallianser folkrörelsen ingår.
Det är på den här punkten som man kan se huvudinvändningen mot Frihetsbrevet: rörelsen måste domineras av arbetarklassen. Men Frihetsbrevet gynnar småborgerlighetens hegemoni över massrörelsen, genom att leta efter den minsta gemensamma nämnaren för alla de förtryckta klasserna och skikten.
Här brukar två saker föras fram i debatten. Det ena är exemplet UDF, vars blandade klasstruktur och småborgerliga ledarskap ofta framhålls. Det andra är vissa svarta småborgerliga skikts opportunistiska attityd. Dessa skikt försöker gömma sig bakom denna form av antiapartheidenhet, och försöker slå mynt av vissa former av aktioner som massrörelsen har genomfört för att tillfredsställa sina egna ekonomiska intressen. Därför ser vissa en bojkott av vita butiker som en förlust av kommersiella möjligheter för svarta köpmän.[3]
De argument som förs fram handlar om en kritisk analys av det sociala innehållet i flera av de åtgärder som Frihetsbrevet förespråkar. En sak som betonas i debatten är frågan om de nationaliseringar som Frihetsbrevet talar om. Frihetsbrevet anklagas för att ha en mycket diffus formulering som inte lyckas ta itu med frågan om vad för slags stat som ska genomföra nationaliseringarna. Duncan Innes skriver till exempel: ”Det enda sättet att säkra arbetarnas intressen är att sammanbinda nationaliseringen med arbetarnas demokratiska kontroll över de nationaliserade industrierna”. När det kommer till kritan skulle inte Frihetsbrevet kunna vägleda massrörelsen mot en kamp för socialismen.
En del författare angriper dock inte ANCs program för att det enbart är ett demokratiskt minimiprogram. De är faktiskt medvetna om behovet av ett program som sammanfattar massornas demokratiska och nationella krav. Men de anser att Frihetsbrevets allmänna inriktning är i linje med idén om klassallianser och att dess mål är enbart den nationella demokratiska revolutionen, en revolution som inte skulle innebära någon avgörande förbättring i de utsugna massornas öde eller deras roll i det framtida samhället.
Debattens första del handlar i allmänhet om den verkliga roll som arbetarrörelsen måste spela i befrielsekampen. Är det bara frågan om att inkludera arbetarklassens krav i ett program för en demokratisk revolution? Eller är det frågan om att tilldela arbetarklassen social hegemoni och politiskt ledarskap i hela rörelsen? Det är frågorna som diskuteras.
Den här diskussionen kommer naturligtvis inte som en blixt från klar himmel. Dess rötter kan sökas i de sociala förändringar som ägt rum under de senaste åren, i synnerhet fackföreningsrörelsens spektakulära tillväxt. Fackföreningsrörelsens tillväxt är ett resultat av den svarta industriarbetarklassens numerära tillväxt under de senaste 20 åren, och av tillkomsten av ett fackligt ledarskap som i valet av åtgärder för att bygga rörelsen och sprida dess förankring visat sig dugliga och effektiva.
En ny typ av sydafrikansk arbetarrörelsen föddes under den föregående perioden och dess aktivitet utgör debattens bakgrund. Men dess egentliga politiska uttryck förblir begränsade till fackföreningsaktivitet. Från början satsade de viktigaste fackliga ledarna medvetet att slå rot på arbetsplatserna för att stabilisera sina organisationer i sin egenskap av att vara försvararna av arbetarnas omedelbara ekonomiska intressen på grundval av konkreta framgångar vunna i kamp.
Det fanns ett äkta intresse av att organisera fackföreningsrörelsen på ett demokratiskt sätt. Det gav upphov till stora fackföreningar i de viktigaste industrierna, vilka byggdes upp kring ett tätt sammanslutet nätverk av arbetsplatsombud (shop stewards) som hade erfarenhet av omedelbara krav och strejker. I nuvarande skede har den nya arbetarrörelsen blandat sig i det egentliga politiska fältet genom enhetskampanjer tillsammans med medborgarorganisationer, genom många uttalanden, intervjuer och kongressresolutioner, och genom de egna tidningarna. Till detta bör man också tillägga den interna fackföreningsutbildningen.[4]
Huvudparten av arbetarklassens ledarskap har kommit från fackföreningsrörelsen. Fram till nu har den varit en smältdegel i vilken medvetenheten hos proletariatets mest medvetna skikt har gjutits. Skulle detta arbetar-avantgarde ha kunnat komma direkt ur arbetarklassens politiska organisationer? Med tanke på arbetarrörelsens senaste historia och det som präglat dess utveckling, verkar det osannolikt.
Det kan här vara värdefullt att notera fackföreningsrörelsens reflektioner kring frågan om arbetarkravens plats i kampen. Maxwell Xula är ordförande för metallarbetarnas fackförening, MAWU, som tillhör COSATU. I septembernumret av hans fackförenings tidning Umbike me Mawu, skriver han:
”Förr i tiden brukade vissa säga att det inte behövdes något arbetarprogram, eftersom vi har Frihetsbrevet. Det enda jag vill säga om det är att Frihetsbrevet skrevs för omkring 30 år sen. Och många saker har ändrat sig sen dess. Nu har vi en mycket stor och högt utvecklad arbetarklass. Vi har också stora bolag – monopolkapitalister som Anglo-American Corporation, Barlow Rand osv.
Det finns tusentals arbetare organiserade i fackföreningar. De trycker på för att stärka arbetarklassen. Arbetarprogrammet är ett stort steg framåt i kampen. Det kommer också att tala om vad för slags samhälle arbetarna vill ha efter apartheid.”
Den nuvarande begränsningen av den sydafrikanska arbetarrörelsens politiska uttryck, sätter dock en del gränser för den politiska debatten. I dagens Sydafrika kan inte arbetarklassen, i dess bredaste bemärkelse, reduceras till det industriproletariat som faktiskt arbetar i de industrier som utgör den svarta fackföreningsrörelsens ryggrad. En betydelsefull del av kåkstädernas (townships) befolkning (kvinnor, arbetslösa, ungdomar), vars sociala ställning är mycket prekär, kan i förlängningen anses utgöra en del av proletariatet. När dessa skikt blir organiserade sker det genom de medborgarorganisationer som finns i området.
Enhet kan inte uppnås för alla dessa arbetarklassens delar, enbart genom att utvidga facklig aktivitet till de svarta kåkstäderna, även om det är väsentligt. Objektivt sett ställer detta problem frågan om den pågående struktureringen av förhållandet mellan fackföreningsrörelsen och medborgarrörelsen, vilka utgör två komplementära former av massorganisering.
För enhet inom arbetarklassen fordras alltså att man tänker på de former av krav och organisation som kan bygga broar mellan fackföreningsrörelsen och stadsorganisationerna. Därför krävs det att fackföreningsrörelsen vidgar sitt kravprogram utanför industriproletariatets strävanden. Det är detta COSATU vill göra genom att organisera de arbetslösa, jordbruksarbetarna, och hembiträdena.
Man kan inte uppnå proletär hegemoni genom isolerade handlingar från den del av industriproletariatet som för närvarande är organiserad i fackföreningar, även om det finns fog för att betrakta dem som ett avantgarde.
Ett annat problem ligger i svårigheten att framföra arbetarrörelsens politiska hegemoni utan att hänsyn till den nuvarande rörelsens fackföreningsform. Under vissa speciella förhållanden och till en viss gräns, kan fackföreningarna uttrycka arbetarklassens specifika behov, inklusive dess politiska behov. Med tanke på deras särskilda natur och deras sätt att värva medlemmar är det däremot mycket svårare för dem att jämt och överallt spela den verkliga rollen som kampens politiska ledarskap. Man har klart kunnat se detta i vissa kåkstäder, på grund av gapet mellan medvetenhetsnivåerna och särskilda handlingslinjer och -metoder för befolkningens olika delar.
I den här diskussionen har alla de som försvarat Frihetsbrevet samtidigt sagt att hänsyn måste tas till arbetarklassens särskilda intressen. Hugh MacLean har till exempel sagt att Frihetsbrevet ”ska uppfattas som en samling av arbetarklassens minimikrav, vilka utgör grunden till uppbygget av ett socialistiskt program”.
Majoriteten anser också att i kritiken av Frihetsbrevet ligger en klar underskattning av folkmassornas omedelbara krav på bostäder, utbildning och kultur.[5] Den anklagelsen verkar dock sakna grund om man ser på vilken ställning dessa krav intar i COSATUs program, som är utgångspunkten för Frihetsbrevets kritiker.
Det viktigaste argumentet som framförs till Frihetsbrevets försvar har egentligen att göra med definitionen på arbetar- och folkrörelsen. Från den synvinkeln skulle det vara fel och skulle vara en överdriven arbetarståndpunkt (”workerist”) att låta påskina att dagens massrörelse är en populistisk rörelse dominerad av svart småbourgoisie. McLean säger därför att, enligt hans åsikt: ”Dessa klasser måste vinnas för massrörelsen med hjälp av ett socialistiskt program som garanterar deras rätt att bruka jorden, idka småhandel och mindre industri.” Jeremy Cronin förklarar också: ”Medan de helt riktigt kräver arbetarklassens ledande roll, missar workeristerna att ledarskapet måste föras på alla kampavsnitt, inte bara i trånga 'rena' proletära arbetsplatsfrågor”.
Men om skillnaderna ligger i huvudsak på den nivån, hur kan Frihetsbrevets försvarare förklara att dokumentet inte ger någon fingervisning om klasskaraktären på de nationaliseringar som ska genomföras eller på den stat som ska sätta dem i verket? McLean svarar på den kritiken på följande sätt:
”För dem gör den här och andra brister, att dokumentet blir tvetydigt. Huvudparten av deras kritik har att göra med de avsnitt som de anser är ofullständiga eller begränsade i sin syn på det nya samhället. Det finns dock många krav som Frihetsbrevet inte ställer: det kräver inte att rättslig och social diskriminering av homosexuella ska upphöra; eller att miljöförstöringen ska stoppas; eller att kärnkraften ska avvecklas. Det finns också många detaljer i det framtida samhällets utformning som Frihetsbrevet inte går in på. Det beror på att Frihetsbrevet är vare sig en avhandling eller ens ett program för förändring. Frihetsbrevet är en samling minimikrav med rötter i arbetarklassens missförhållanden och förhoppningar ... Frihetsbrevet är inte skrivet i stränga socialistiska ordalag, men att massrörelsen stöder och för fram dess arbetarkrav gör att Frihetsbrevet är en nödvändig grund för socialismens uppbygge.”
Enligt denna synpunkt skulle det alltså vara orättvist att kritisera Frihetsbrevet för att det är ett vagt och strängt nationalistiskt program. Sådan kritik skulle vara djupt sekteristisk och leda till stelhet inom massrörelsen. Det skulle förhindra oss från att inse hur ett sådant demokratiskt angreppssätt skulle kunna övertyga de småborgerliga skikten att slåss tillsammans med arbetarna. De som delar den åsikten vidhåller till exempel, i motsats till vissa andra analyser, att köpbojkotter mot vita butiker visade att de svarta köpmännen kunde liera sig med rörelsen och att de kunde övertalas att inte utnyttja situationen till att höja priserna i de svarta kåkstäderna.[6] Den breda enade rörelsen som samlats kring Frihetsbrevet, hävdar de, är när allt kommer omkring dominerad av arbetarklassen, och kan därför ställa folkkontrollens verktyg på plats och ställa frågan om makten.
Den föreslagna enigheten baserar sig alltså på politisk och ekonomisk sammanstrålning, vilket påpekas av Jeremy Cronin som säger:
”Det är värt att notera att de allmänna intressena inte alla är politiska, och att skiljande inte alla är ekonomiska i en folklig fler-klass-allians. Medan förtryckta svarta handlare och svarta arbetare i Sydafrika har gemensamma politiska intressen (borttagandet av gruppområdena, passlagarna, mm), har de också vissa gemensamma ekonomiska intressen (till exempel kampen mot monopolens dominans).”
Trots att alla dessa bidrag försvarar Frihetsbrevet genom att tala om arbetarklassens hegemoni över de folkliga massorna grupperade kring detta dokument, är det inget som förtydligar den politiska linjen eller de organisatoriska åtgärderna för att vidmakthålla denna hegemoni.
Utan tvekan är det få i Sydafrika som är omedvetna om behovet av enhet i kampen bland alla de förtryckta. Men frågan som i allmänhet ställs i detta sammanhang är de om den politiska linjen för en sådan allians och dess organisatoriska form. På den punkten anklagar två försvarare av Brevet, Tony Karon och Max Ozinsky, sina meningsmotståndare av att inte förstå att
”enhet i kampen i grunden inte bygger på ömsesidigt accepterade begrepp eller ett gemensamt program för återuppbyggnad. Den är beroende av en villighet från flera organisationers sida att kämpa tillsammans för gemensamma mål trots programmatiska och begreppsmässiga skillnader.”
Dessa författare hävdar att programmatiska frågor inte ska ses ”bara i relation till uppgiften att bygga upp ett samhälle redan befriat från minoritetsstyre”. Då glömmer man bort ”att tackla frågan, både programmatiskt och praktiskt, hur man ska nå befrielsen”.
Karon och Ozinsky vidhåller att Brevets kritiker inte förstår betydelsen av ett brett demokratiskt fältslag omfattande alla klasser med intresse av nationell befrielse. Dessutom menar de att Frihetsbrevet sammanfattar arbetarklassens omedelbara krav. Även om det inte är ett socialistiskt program, i deras ögon, är det åtminstone en programmatisk bas för ett steg som leder till socialism.
I sitt svar till en kritisk analys, presenterad av några deltagare i debatten, om orsakerna till kampmisslyckandena i andra delar av världen (spanska inbördeskriget, Allende's Chile, mm) säger de bägge författarna:
”Fastän folkfronter vid ett flertal tillfällen har lidit nederlag, har aldrig arbetarklassen segrat utan att ha engagerat sig i folkliga allianser.”
För att stödja sin tes tvekar de inte att skriva om den internationella arbetarrörelsens historia så att den passar dem. Sålunda, med syftning på det republikanska Spanien, säger de:
”Om arbetarklassen hade övergivit Folkfronten och gått vidare med ett socialistiskt program, skulle det ha inneburit kollaps för republiken inom bara några få år. Försvaret av republiken var den mest trängande och livsnödvändiga uppgiften för det spanska proletariatet.”
Vad gäller den chilenska erfarenheten under Allendes presidentskap, säger de:
”Oordnande arbetarockupationer av små och ekonomiskt obetydliga företag uppmuntrades av ultra-vänstern, som var otålig över den fart med vilken nationaliseringarna genomfördes av den folkliga enhetsregeringen. Detta bidrog direkt till att skrämma bort småborgerligheten från den folkliga enheten, och stärkte det inhemska stödet för imperialistisk intervention.”
Trots sitt allmänna fördömande av ”ultra-vänsterism”, undviker inte dessa författare au på andra ställen göra långtgående uttalanden om hur kampen har förts i Sydafrika, särskilt när de säger.
”Att tala om att arbetarklassen söker allianser i sin kamp betyder att man erkänner att dessa allierade har vissa intressen gemensamma med arbetarna, men också att det finns viktiga skillnader i synsätt. Arbetarklassen söker dessa allierade därför att den är oförmögen att på egen hand fullborda de uppgifter som är så vitala för dess framsteg. Om vi accepterar att enheten mellan olika klasser i den national-demokratiska kampen inte är en intresse-gemenskap, hur kan vi då förespråka enhet baserad på ett uteslutande arbetarklass-program?”
Men just på grund av att det inte finns en fullständig intresse-identitet mellan de olika förtryckta samhällsklasserna inblandade i rörelsen i kamp mot regimen, utesluter inte behovet av utarbetandet av ett nationellt demokratiskt program gemensamt för hela rörelsen att man också målar upp ett revolutionärt arbetarprogram. På samma sätt betyder sökandet av allianser i de dagliga striderna inte att behovet av ett arbetarklassledarskap som kämpar för socialism försvinner. Är inte det grundläggande för den roll för arbetarklassen som alla deltagande i debatten förespråkar?
Det är lätt att förstå orsaken till varför diskussionen kretsar kring Frihetsbrevet och tolkningen av det. Eftersom ANC är förbjudet ini Sydafrika, tar dess närvaro främst formen av mycket breda folkliga rörelser, vars banér är Frihetsbrevet. På den grunden speglar UDF att en del av medborgarorganisationerna håller fast vid ANCs program. För alla de som vill debattera ANCs politiska linje är det ganska träffande, ur pedagogisk synpunkt, att utgå från Frihetsbrevet. Men en sådan diskussion kan lätt anta en ganska abstrakt karaktär.
Försvararna av programmet är inte omedvetna om det faktum – det stryks till och med ofta under – att brevet åtminstone har ”defekten” att vara skrivet för cirka 30 år sedan. Det går att försvara den generella metoden, men svårt att idag säga att varje rad motsvarar massornas nuvarande behov. För au ta ett exempel, innebär den nuvarande kapitalistiska utvecklingen i Sydafrika att genomförandet av de ekonomiska åtgärderna som Brevet förespråkar, en mycket mer komplicerad sak.
Men om Frihetsbrevet nu är ett föråldrat program, hur kan man då förklara det orubbliga stöd som ANC och en betydelsefull strömning inom massrörelsen ger det? För att förstå det här, måste man titta på exakt hur ANC använder sig av dokumentet. I ANCs ögon har det en funktion bortom dess faktiska innehåll, som en symbol för ANCs kontinuitet och historiska legitimitet.
Frihetsbrevet uttrycker en historia, historien om kampen under 1950-talet och om 1960-talets förtryck. Genom att idag använda det som symbol vill ANC dra uppmärksamhet till en kontinuitet och ge en viss legitimitet till massrörelsen. Som ett ”naturligt program” är det underförstått att Frihetsbrevet uttrycker ANCs naturliga, spontana hegemoni över kampens alla avsnitt.
De citerade författare som försvarar Frihetsbrevet framhåller dock arbetarklassens speciella roll och de har på så sätt erkänt de sociala förändringar som ägt rum i landet. På det viset undviker de kritik. Men varför föreslår man inte en bred, samlad, stor offentlig debatt för att göra tillägg till Frihetsbrevet? Varför föreslår man inte en ny Folkkongress, såsom den som ägde rum för att godkänna Frihetsbrevet 1955, och som skulle inkludera fackföreningarna, stadsorganisationerna osv, för att revidera Frihetsbrevet?
Det är klart att en diskussion om att modernisera det demokratiska programmet för att ge en ny skärpa till den nuvarande massrörelsens verksamhet, skulle öppna slussarna till nya och berikande debatter. Sådana diskussioner skulle bjuda på ovärderliga möjligheter till ökad politisering av massorna, ett offentligt exempel på arbetardemokrati och en konfrontation mellan olika politiska synvinklar inom en demohatisk ram.
Arbetarrörelsens framväxt ställer två nya slags problem som 50-talets aktivister kanske inte tänkte på men som idag är oundvikliga och som alltså måste diskuteras. Det första gäller vilken ställning kraven om arbetarkontroll över industriproduktionen och över de sociala och ekonomiska besluten, ska ha.[7] Det andra gäller de arbetande klassernas roll i den nationella medvetenhetens allmänna utformning. Med andra ord: vad är sambandet mellan klassmedvetenhet och nationell medvetenhet i rörelsen mot en demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika?
Redan på 50-talet fanns den här debatten. Vid den tiden var det ANCs bergfasta övertygelse att det fanns flera särskilda nationella frågor som motsvarade de olika rasgrupperna (färgade, indier, svarta och vita). ANC föreslog därför en federal flernationell politisk lösning. I det här sammanhanget såg ANC sig självt som afrikanernas representant. Även om de som vid den tiden hade en mindre formalistisk syn på den nationella frågan kunde inte hoppa över den allmänna medvetenhetsnivån hos den förtryckta befolkningens olika delar. Massrörelsens indelning efter raslinjer var inte enbart ett resultat av Nationalist Party's valseger 1948 och den apartheidpolitik som den regeringen tillämpade. Indelningarna vilade också på gamla fördomar förankrade i landets koloniala historia.
Idag håller en nationell medvetenhet som drar alla förtryckta grupper närmare varandra att sakta växa fram genom erfarenheter från kampens vardag, trots sådana seglivade fördomar. De senaste årens samordnade mobiliseringar återspeglar detta.
Men från den här ståndpunkten bär Frihetsbrevet en doft av den tidsanda som rådde när det skrevs. Om det inte vid den tiden varit nödvändigt att ge dokumentet juridiska och stadgemässiga uttryck, är det inte alls klart att det skulle ha lett till icke-rasistiska regeringsinstitutioner. Tvärtom kunde en flerrasig federalism lätt ha utvecklats ur Frihetsbrevets formuleringar. En sådan syn överensstämmer inte alls med den orientering som dominerar dagens massrörelse. Kravet på ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt Sydafrika är i det närmaste enhälligt accepterat av de olika politiska strömningarna.
Bortsett från några delar av den av den svarta medvetenhetsrörelsen som fortfarande förespråkar en slags afrikansk nationalism, ansluter sig alla nuförtiden till en icke-rasistisk ståndpunkt, dvs en social struktur i vilken varje ras- eller religionsindelning skulle, även om den föreslås i demokratins namn, vara förbjuden. Respekt för de olika gruppernas kulturer religioner är visserligen en beståndsdel i det demokratiska programmet. Men garantier kan inte grunda sig på rasindelning. Det senare är just det särskiljande draget hos det apartheidsystem man kämpar emot.
ANC har också utvecklats från dess ursprungliga ställningstaganden. Den har godtagit icke-rasismen och ställer inte den nationella frågan på samma sätt som man gjorde under 50-talet. Andra strömningar har följt samma bana. Men impulsen för den nationella medvetenheten att mogna kom från annat håll. Den kom från fabrikerna.
De sydafrikanska folkmassornas medvetenhetsutveckling är alltså inte ett enkelt resultat av en id6debatt bland politiska strömningar och ledarskap. Det är förändringarna i det sydafrikanska samhället som har varit drivkraften i den ideologiska utvecklingen.
Givetvis har skissen av ett enat, demokratiskt och icke-rasistiskt samhälle länge existerat i de politiska smågruppernas program. Men den fick kött på benen först i arbetarrörelsen, i fackföreningsrörelsen och i synnerhet i samband med tillblivelsen av sådana organisationer som Federation of South African Unions (FOSATU).[8]
Det är inte svårt att förstå varför det blev så här. Särskilt i områden som Kapprovinsen och Natal behövde arbetarrörelsen ena färgade, indier och afrikaner för att utvidga sitt inflytande och kämpa för omedelbara krav. Oberoende klasskampsfackföreningar kunde bara vara icke-rasistiska föreningar. Det är det som i praktiken har sparkat i gång en utdragen kulturrevolution som kommer att fortsätta. Det handlar om att bilda en ny nationell medvetenhet, en sydafrikansk eller azanisk identitet utan hänsyn till hudfärg.
Praxis har visat att den nationella medvetenhetens utveckling inte är oberoende av klassmedvetenhetens utveckling. Mer än något annat socialt skikt bland de förtryckta utgör arbetarklassen den smältdegel i vilken de förtryckta massornas enighet håller på att stöpas, också när det gäller den nationella medvetenheten.
UDF återspeglar den här erfarenheten på ett annat sätt. Denna front inkluderar en betydande del av de medborgarsammanslutningar som organiserar folk efter bostadsort. På grund av den bostadsdiskriminering som ”Group Areas Act” har satt i system, samordnar UDF strukturer som följer klassindelningens linjer. Det här blir kanske ett övergående fenomen, om man tänker sig att det är möjligt att snabbt utvidga strukturerna till hela den förtryckta befolkningen. Men problemet ser annorlunda ut när man tar upp frågan om de svarta köpmännens och småbossarnas föreningar, vars inkomstkällor och -ackumulation finns inom de snäva gränserna för deras egen rasgrupp.
En del författare har påpekat de problem som uppstått i Natal mellan indiska och zulu-kapitalister, där de senare försvaras av hövding Buthulezi's Inkatha-parti. Här ser vi en omvänd process jämfört med den som ovan beskrevs för arbetarklassen. I det här fallet blir klassmedvetenheten – dvs den borgerliga klassmedvetenheten – ett hinder för den icke-rasistiska nationella medvetenhetens utveckling.
Frihetsbrevet är ett program som anger en konkret politisk horisont för den demokratiska kampen. Den nationella frågan i Sydafrika nödvändiggör att man erbjuder massrörelsen ett handlingsprogram vars omedelbara mål har demokratiska och nationella drag. Utifrån den ståndpunkten skulle det vara oriktigt att kritisera Frihetsbrevet för att det inte uttryckligen talar om nödvändigheten av en kamp för socialism. Att använda Frihetsbrevet som måltavla för kritik riktad mot ANCs strategi har därför sina nackdelar. En del av Frihetsbrevets kritiker har kanske i det här sammanhanget visat en benägenhet att huvudsakligen diskutera vilka former det nya samhället ska ta, och på så sätt har de underskattat ett rätt viktigt problem – maktövertagandet. Men det är just i det perspektivet som en enad och demokratisk programmatisk inriktning blir absolut oundgänglig.
Det finns alltså lite sanning i Karons och Ozinsky's kritik. Det räcker inte att diskutera vilka former det nya samhället kan eller bör anta. Frågan om maktövertagandet måste besvaras. Och det problemet kan bara lösas med hjälp av en bred demokratisk front för arbetarna. Det är naturligtvis inte oviktigt för kampens framtid om denna front leds av arbetarklassen. Det är heller inte nödvändigt att förtiga det framtida samhällets sociala natur. Men politisk trovärdighet inför massrörelsen är idag beroende av formuleringen av en konkret strategi som ställer frågan om makten. Debatten om Frihetsbrevet berör däremot huvudsakligen det framtida samhället. Den ställer underförstått frågan om socialism, men det erbjuder inte mycket för de som försöker utveckla ett omedelbart revolutionärt projekt.
Vilken slutsats man än drar rörande den nuvarande mobiliseringstakten, måste man svara på det som redan är förväntningar hos avgörande delar av massrörelsen. Om man misslyckas med det, är det detsamma som att säga att man faktiskt skjuter upp varje tanke på och varje diskussion om en revolutionär kris under den omedelbara framtiden. Problemet är inte så enkelt som att bara analysera de olika demokratiska program som givits ut sedan sekelskiftet i Sydafrika. Trots de tvetydigheter som de olika åsiktsföreträdarna fört fram, är inte Frihetsbrevet i sin metod mer ”höger” eller ”vänster” än något annat liknande program. Liksom andra program har tidens tand gnagt på dess formuleringar och vissa krav.
Det är viktigt att inte reducera diskussionen till bara en tolkning av Frihetsbrevet, och här måste man undvika att göra dokumentet till en fetisch. ANCs ledarskap självt använder Frihetsbrevet mer som en symbol än ett konkret politiskt projekt.
I sig självt skulle ett program som uttryckligen talar om proletär revolution och socialism, inte vara någon absolut garant för kampens framtid. När man tar ställning till ett handlingsprogram eller ett demokratiskt program, ligger det verkliga problemet någon annanstans – i karaktären på det politiska ledarskap som ska genomföra det. Men på den punkten hamnar alla inblandade i debatten, på vilken sida de än står, i ett problem. De som försvarar Frihetsbrevet i arbetarklassens och klasskampens namn anser att vänsterkritik mot Frihetsbrevet är sekteristiskt, och att dokumentet i verkligheten utgör den primära länken i proletariatets demokratiska kamp. De menar att Frihetsbrevet är ett demokratiskt minimiprogram. Men de har svårt att citera ett mer fullständigt program eller mer konkreta sociala projekt i vare sig ANCs eller det sydafrikanska kommunistpartiets dokument.
Karon och Ozinsky påstår till exempel att ”den nationella demokratiska kampen är den väg som kampen för socialismen i Sydafrika måste följa”. Det står helt klart att för dem har Frihetsbrevet en väsentlig roll att spela för att ena folkmassorna, vilket är oumbärligt för en revolutionär seger. Men om det bara var frågan om att förlita sig på ett demokratiskt minimiprogram för att ena massrörelsen, kräver den övergång till ett socialistiskt perspektiv som de säger sig stödja, att det finns ett politiskt ledarskap som vunnits för den idén och ett revolutionärt politiskt program som populariserar den strategin.
I så fall måste författarna klargöra hur de analyserar ANC, inte bara som en massrörelse utan också som ett politiskt ledarskap. Och då ställs de inför oundvikliga frågor. Är ANC en del av arbetarklassens ledarskap? Vad ska man säga om det sydafrikanska kommunistpartiet och dess aktiviteter? Men på just dessa punkter finns inga klara svar. Hugh McLean skriver om massrörelsens medvetenhetsnivå:
”Militansen kommer fram i de revolutionära sångerna och talkörerna i de stora begravningstågen och vid mötena, och genom att man viftar med ANCs och kommunistpartiets flaggor. Sydafrikanska kommunistpartiets och den röda flaggans popularitet bör ses i skenet av den koppling som görs mellan dessa symboler och revolution och arbetarkontroll, trots att det är missvisande för SACPs inställning.”
I sin artikel hävdar Karon och Ozinsky att
”Frihetsbrevet är det allmänna programmet för alla klasser i den nationella befrielsekampen ... Det innebär inte att Frihetsbrevet förhindrar utvecklingen av ett arbetarklassledarskap inom den nationella befrielsekampen. Arbetarklassens ledarskap i den kampen måste byggas upp; inget dokument kan garantera det.”
Förtrycket gör att debatten innanför Sydafrikas gränser självfallet blir komplicerad och haltande. Det är omöjligt att föra en fri och öppen diskussion om sådana allmänna frågor som massrörelsens politiska strukturering. Organisationer som ANC och det kommunistiska partiet är bannlysta. Men problemet handlar inte bara om det.
De författare som kritiserar Frihetsbrevet ställs också de inför samma typ av frågor. I motsats till vad vissa Frihetsbrevs-anhängare säger, kan man inte bara hävda att de bara är en massa okunniga ultra-vänsterister. De vet mycket väl att i Sydafrika måste man ha en hel arsenal av elementära paroller för att ena massrörelsen. Den verkliga diskussionen gäller inte behovet av ett sådant program utan om den politiska karaktären hos det ledarskap som framför det. Bortsett alltså från deras kritik av ”Chartist”-strömningens grundläggande dokument, står de inför en dubbel fråga: Vilket politiskt alternativ kan de presentera, och hur kan de förverkliga det på den organisatoriska och programmatiska nivån?
För några år sedan framförde några fackliga ledare offentligt behovet av att bygga ett arbetarparti, och de visade därmed vad debatten verkligen handlade om. Men processen är oerhört komplicerad. Som en massrörelse representerar ANC på sätt och vis den genomsnittliga medvetenhetsnivå som råder hos huvudparten av den svarta befolkningen. Vi befinner oss dock vid en vattendelare, där den politiska medvetenheten utvecklar sig i takt med händelser dag för dag. Icke desto mindre förblir frågan om ett arbetarparti en utomordentlig propagandistisk fråga.
Det sydafrikanska kommunistpartiet försöker å sin sida att inom ”Chartist”-strömningen kombinera stödet för Frihetsbrevet och ANCs ledarskap, med förfäktandet av behovet av ett förtrupps-ledarskap, vilket de själva säger sig utgöra.
När frågan om ett arbetarparti restes 1982-83 ur fackföreningsrörelsens led, kunde idén enbart framföras utifrån ett perspektiv att bilda ett massparti grundat på fabrikerna och folkets bostadsområden. Den här frågan är långt ifrån löst, därför att ett sådant politiskt ledarskap troligen inte skulle växa fram genom att gradvist ersätta ANC. Det skulle bli ett alternativ till ANC, som ett konkurrerande politiskt ledarskap. ANCs ledare är dessutom mycket medvetna om det här. De vet att frågan om COSATU och industriarbetarklassen förblir avgörande för vem som helst som etablera hegemoni över massrörelsens förtrupp.[9]
Debatten inom den oberoende vänstern handlar vanligtvis om den ledande roll proletariatet bör tilldelas. Tanken är att i varje kamp skjuta arbetarklassen bit för bit framåt mot frontlinjen, och på så sätt förmå den att spela sin roll som den verkligt ledande kraften i samhället. Den processen är dock vare sig spontan eller naturlig. Proletär hegemoni kan inte etableras genom förkunnelser. Den måste byggas under kampens gång, där taktiska val spelar en viktig roll.[10] Till exempel är det ibland nödvändigt att uppmana till strikt arbetarenhetsaktioner, medan det vid andra tillfällen krävs en bredare front bland de förtryckta massorna, även inklusive de svarta arbetsgivarna, eller till och med genomföra vissa manövrer med vita liberaler i Progressive Federal Party. Dessa exempel kan naturligtvis inte jämställas med varandra, men de finns alla med i den repertoar av taktiska alternativ som är möjliga vid en given situation. För att kunna tillämpa sedan taktiska alternativ och dra fördelar ur dem, måste det också finnas ett politiskt ledarskap med en landsomfattande inplantering och ett väldefinierat politiskt projekt.
Medan många deltagare i diskussionen ställer frågan om behovet av arbetarklassens hegemoni över massrörelsen, nämner väldigt få dess följder, dvs behovet av att utforma ett politiskt ledarskap som kan tjäna som processens hävarm. Denna återhållsamhet kan inte förklaras enbart utifrån den försiktighet som är sammanbunden med förtrycket eller med de risker som kan uppstå. Det beror också på att det praktiska svaret på den här frågan är mycket komplicerat och att de möjliga svaren än så länge inte har mognat. Både de som försvarar Frihetsbrevet och de som kritiserar det, är i samma båt när det gäller den centrala frågan, dvs vilket politiskt ledarskap som kommer att förverkliga ett demokratiskt program och främja arbetarklassens hegemoni.[11] De som viftar bort angreppen på Frihetsbrevet som sekteristiska eller formalistiska, fastnar inför samma fråga: Kan man ha ett riktigt proletärt demokratiskt program utan ett proletärt ledarskap?
Det är viktigt att notera att i den debatt jag har refererat, diskuteras program, sociala rörelser och aktionsformer i termer av socialism. Diskussionen är därför ojämförligt rikare än vad man vanligtvis träffar på utanför landet. Betydelsen av den här ideologiska debatten ligger också i det faktum att den är direkt länkad till problem som uppstått i olika sociala rörelser under den senaste perioden, vare sig det gäller skolbojkotter, bojkotter av vita butiker eller generalstrejker.
Den här diskussionen växer naturligt fram ur den samlade erfarenheten från nya sociala och politiska händelser. Det är ingen tillfällighet att den äger rum i spalterna hos oberoende tidningar, vilka under flera år noggrant har återgett, granskat och studerat de olika masskampernas utveckling i landet.
Översättning Lewis Lebolt
Översatt ur International Viewpoint 22 december 1986.
[1] Alex Erwin: ”The question of unity in the struggle”. South African Labour Bulletin, vol 11 no 1, sept. 1985.
[2] Se International Viewpoint nr 108 10 november 1986: ”New Campaign Launched”.
[3] Om detta skriver Jeremy Seeking: ”Konsumentbojkotter för med nödvändighet ledare och svarta kapitalister närmare varann, till ömsesidigt beroende. De förra behöver de senare för att göra bojkotterna genomförbara ... kapitalisterna är i sin tur beroende av ledarna för att bibehålla sin kundkrets och för att främja sina egna uttryckliga krav och underförstådda intressen. Ju mer ömsesidigt beroende de blir, desto mer ansvariga blir de för varandras behov och intressen. Medan detta betyder att köpmän alltmer tar progressiva ställningstaganden, betyder det också att progressiva organisationer kan bli mer toleranta för köpmännens ståndpunkter.”
[4] Vissa författare har funderat på problemet. Duncan Innes säger till exempel: ”När arbetarrörelsen återuppstod ur masstrejkerna 1973, gjorde den det just som fackföreningsrörelse kring löner och arbetsvillkor. Även ingen verklig arbetarrörelse kan bortse från dessa frågor, kan den inte heller begränsa sig till dem.”
[5] Se McLean: ”Capitalism, Socialism and the Freedom Charter”. South African Labour Bulletin vol 11 no 6, juni 1986.
[6] Se R White: ”Towards an assessment of the strategic value of the consumer boycott”. South African Labour Bulletin vol 11 no 5, maj 1986.
[7] Se speciellt resolutionerna från Metallarbetarnas kongress, MAWU. I sin rapport från kongressen skrev MAWU's tidning Umbike we Mawu: ”MAWU ansluter sig helt och hållet till principen om arbetarkontroll. Det är ej förhandlingsbart. Men arbetare ska inte bara kontrollera sin fackförening – de måste också leda kampen för befrielse i Sydafrika. Om inte arbetare står i spetsen för befrielsekampen, finns ingen garanti att Botha-regimen kan ersättas av socialism.”
[8] För de största fackföreningarna som utvecklades i början av 80-talet, i synnerhet FOSATU, var frågan om icke-rasism en fundamental programmatisk fråga.
[9] I sitt mars-nummer för 1986, förklarar ANC-organet Sechaba följande: ”Bildandet av COSATU stärker den legala, icke underjordiska strukturen hos fackföreningsrörelsen. Medan majoriteten av arbetarklassen i vårt land erkänner detta förhållande [mellan fackföreningsrörelsen och ANC], försöker imperialistiska krafter och fåtöljrevolutionärer att undergräva det. De försöker göra detta i syfte att utveckla en alternativ kraft till ANC, den ledande kraften i vår befrielsekamp.”
[10] Bland de viktigaste exemplen på taktikens roll, skulle jag vilja nämna attityden hos de viktigaste fackföreningarna till de registreringsregler och de industriråd som införts genom påbud från staten. Det hölls viktiga debatter kring dessa frågor 1982 och 1983. Det kom att visa sig att en flexibel attityd i dessa frågor inte var ett ”förräderi” gentemot arbetarklassen.
[11] Behovet av ett arbetarbrev eller ett arbetarprogram har nämnts flera gånger. Se Duncan Innes, aa, och MAWU-tidningen september 1986.